Läser i Arbetaren om syndikalismen i Norrland och känner genast att det här är något väsensskilt från den gängse radaressän tidningen brukar publicera. Det är en fantastisk skildring som drar stora växlar, letar efter de långa tendenserna och – det ska inte förnekas – spekulerar en hel del. Texten gör visserligen anspråk på att skildra ett historiskt skede men den är inte nedlusad med fotnoter eller hänvisningar till forskningslitteratur, istället gränsar den till det skönlitterära – det finns inte minst drag av (norrbottningen) Eyvind Johnson i det hela. Till märkligheterna hör dessutom att texten inte bara är skriven av en pseudonym utan av ett skrivarkollektiv. Mismar kallar de sig och tidningen hänvisar till deras hemsida.
Och se där, ja vad ska man säga? Jag blir glad. Det är nån slags vänstergrupp, visst. Men fatta. Man hänvisas inte till nått jävla Instagramkonto eller Facebookgrupp fullmatad med plattityder. Jag blir liksom glad bara av att folk skaffar sig en blogg istället för den där skiten. Men Mismar gör mer än så. Jag känner att jag hittat en hemlig plats på det här internet som annars blivit så förutsägbart.
Det är fullmatat med texter jag bara börjat skumma lite ytligt, men jag känner genast att jag gillar allt.
Programförklaring från en krigsmaskinist
Bloggen rå:material hoppar på nyhetsbrevstrenden.
”Jag gillar formen, den är inbjudande, lätt att delta i. En deadline mot slutet av månaden för att sammanfatta några valda ämnen. Urvalet och stilen skiljer naturligtvis för varje deltagare, och inbjuder till mindre avvikelser. Men det vore dumt att lova för mycket. Det måste vara ett experiment, med alla misstag och oväntade vändningar som det innebär. Sänk kraven. Skriv bara. Skriv för att producera; inte varor men material, för den gemensamma intelligensen och för ett språk.
[…]
Att skriva för skrivandet skull, eftersom skrivandet är ett tänkande. Skriv för att forcera tänkandet. Om inte för andra så för dig själv. Det finns en poäng i att skriva något avsides, inte för det direkta konsumerandet (de spontana tweetsen etc), för en publik. Skriv för att gå vidare. Skriv för att materialisera tankar, bearbeta dem, gå vidare, tänka vidare. Skriv för att tänka. Skriv, bara skriv. Bara det i sig kommer att tvinga tänkandet att gå vidare. För ofta har tänkandet stannat som infall och drömmar, potentialiteter utan prövning. Skriv och fortsätt att skriva. Skriv som grävande. Skriv, gräv, hål för ett tänkande. ”
Gillar verkligen den här kärleksförklaringen till skrivandets lov, och kan relatera. Det här med ”Sänk kraven. Skriv bara.” är vad jag ständigt tänker att jag också borde göra. Men. Känner även igen mig i den lilla brasklappen ”Men det vore dumt att lova för mycket.” varför det i praktiken blir ganska glest mellan mina inlägg.
Jag gör vad jag kan…
Död och inferno
För den som vill ha en historielektion om vårt lands förra århundrade rekommenderas Kerstin Eldhs artikel i Parabol. Hur välfärdsstaten byggdes upp och sen revs ner. Fokus på politiska beslut och ekonomi är visserligen inte min föredragna vinkel, och man kan såklart fylla ut och komplettera och lägga till saker i all oändlighet, men som en snabb sammanfattning över vad som egentligen hände, steg för steg, är den utmärkt.
För det är nog dags att summera nu, eller hur? Välfärdsstaten är död, det är dags att gå vidare.
Död är också David Lynch. Har ägnat mig åt att se en dokumentär och att se om Eraserhead och Lost highway – det som råkade finnas på Svt Play. Vad ska man då säga om David Lynch som inte redan sagts? Får väl hänvisa till mitt gamla inlägg om Fire Walk With Me som, om jag får säga det själv, lägger ut texten om hur man bör se (”tolka”, ”läsa”) Lynchs filmer i allmänhet, inte bara Fire Walk With Me i synnerhet. Har tänkt att jag borde se om Inland Empire och comeback-säsongen av Twin Peaks för att ge dem en andra chans. Men känner mest för att se om Mullholland Drive, vilket var evighetersen.
Ett poddtips i sammanhanget får bli Udda Ting där Henrik Möller pratar om ”sällsamma ting, kreativitet och kreatörerna själva” eller hur nu sloganen lyder. Finns en del om, och även med, David Lynch där. Men en bra podd överlag (som f.ö. nästan alltid kommer in på H. P Lovecraft).
På Vetenskapsradion Historia uppmärksammar de att det gått 150 år sen olyckan på tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm. Märkligt (och tråkigt) att Nino Micks roman som kretsar kring händelsen och som kom här om året inte nämndes med ett enda ord.
Och så böckerna
Först lite statistik.
Som siffrorna tydligt visar har läskrisen även nått Det glada tjugotalet, men vi tar nya tag och hoppas på en uppgång i år. Här är böckerna jag läst sen sist:
Reposts
Likes