Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).
Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .
Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.
Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.
1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.
De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.
”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”
Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.
Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.
Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.
För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.
I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?
Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.
Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.
”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.
Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*
* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.