Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.