Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.

Om Fantomen

Kom att tänka på David Graeber (igen). I hans essä ’Om Batman och problemet med konstituerande makt’ från 2015, som finns med i ’Reglernas Utopi’, menar han att superhjältar är reaktionärer. Essän handlar främst om Christopher Nolans ’The Dark Knight Rises’ och hur den är en anti-Occupy Wallstreet-film, men han tar den som utgångspunkt för lite mer generella reflektioner.

Hur kommer det sig att det enda Bruce Wayne kan komma på att använda sin enorma förmögenhet till är att köpa nya prylar för att bekämpa brott? Varför använder aldrig Stålmannen sina krafter till att göra slut på världssvälten eller varför ägnar han inte några ögonblick åt att gröpa ur berg för att skapa bostäder åt alla? ”Superhjältarna” säger Graeber, ”tycks vara närmast befriade från fantasi.” det är sällan de vare sig skapar, bygger eller tillverkar något.

Detta till skillnad från deras antagonister superskurkarna, som tvärtom är kreativa och ständigt i full färd med att genomföra sin stora plan, som inte sällan involverar hela planeten. Serietidningshjältarna blir där med enbart reaktiva. Deras uppgift är och förblir att återställa den goda ordningen och sätta bovarna bakom fängsel. Seriemediet blir till moraliserande historier om hur förändring är liktydigt med kaos.

Jag tänkte på det här då jag läste Robert Amans ’När Fantomen blev svensk – vänsterns världsbild i trikå’, som berättar historien om Lee Falks Fantomen i allmänhet och den svenska produktionen av serien under 70-talet i synnerhet. Aman menar att den svenska tappningen av Fantomen starkt påverkades av tidsandans 68-vänster och Palmeerans utrikespolitik.

I äventyret ’Plantagens hemlighet’ från 1971 bekämpar Fantomen en familj av plantage- och gruvägare som trots avkoloniseringen av Afrika fortfarande innehar starka maktpositioner och behandlar sina anställda som slavar. Robert Aman påpekar att familjen Stevens till skillnad från mer konventionella serietidningsskurkar inte har några

”anarkistiska böjelser eller önskningar att generera omfattande förödelse. Istället agerar de i det fördolda, lutandes mot rikedom och politiskt inflytande i syfte att bibehålla sin privilegierade samhällsposition”

Vilket ju är precis den raka motsatsen till Graebers superhjälteanalys.

Jag älskade Fantomen när jag var liten. Det var inte så mycket hjälten i sig jag fascinerades av utan världsbygget. Det fiktiva landet Bengali som tycktes ligga i Afrika men samtidigt gränsa mot Indien, den ruffiga huvudstaden Morristown med dess dimhöljda hamnkvarter och skumma barer där Fantomens civila alter ego Mr Walker gick in med sin trogna följeslagare Devil vid sin sida.
”Det är ingen hund, det är en varg”, sa han och beställde ett glas mjölk till bartenderns stora förvåning. Det var den till synes oändliga djungeln, en värld som innehöll många andra världar med Guran och bandarerna, Dödskallegrottan, Llongo- och Wambesistammarna, Keela-Wee stranden, djungelpatrullen, djungeltrummorna och djungelordspråken.

Det var en kittlande väv av exotism och mystik kretsande kring en släkt som i 21 generationer ägnat sina liv åt att bekämpa sjöröveri, grymhet och orättvisor vilket skapat legenden om Den vandrande vålnaden – mannen som inte kan dö.

Några postkoloniala funderingar kring det lite märkliga i själva upplägget där en ensam vit man tagit på sig att skapa civilisation och ordning i djungeln eller att Fantomen närmast dyrkas av de ofta stereotypa infödingarna hade jag inte på den tiden.
Jag funderade mer på att den nuvarande 21:a fantomen rimligtvis borde vara ganska gammal vid det här laget och undrade när han skulle gå i pension. Försökte bestämma mig för om det var Hans Lindahl eller Rolf Gohs som ritade snyggast omslag och beklagade mig över att Jaime Valvés suggestiva skuggningar inte funkade lika bra efter att tidningen började färgläggas på 90-talet. Och annat väsentligt.

Att nu som vuxen läsa Robert Amans torra akademiska överanalyser av mina gamla barnserier känns mest märkligt. Så mycket ”68-vänster” kan man inte heller påstå att Fantomen var, trots Amans alla referenser till samtida vänsterintellektuella som han tycker sig se i olika Fantomenäventyr. Desto mer framstår han som 70-talssosse.
Med det är väl samma sak för de flesta idag – att Fantomens 70-talsproduktion framstår som ”vänster” idag säger väl mer om hur höger samhället blivit sen dess.

Och visst känns Fantomen svensk? Han var den naturliga fortsättningen för mig då jag växt ifrån Bamse, och Fantomen verkar mer besläktad med Rune Andréassons björn än med sina amerikanska superhjältekollegor.

Pär Thörns förord är behållningen med den här boken – jag hade önskat att förhållandet huvudförfattare och förordsförfattare varit det omvända. Jag blev istället sugen på att läsa Fantomen.

Det fanns ju så mycket mer än bara Fantomen i tidningen. Jag menar – ’Johan Vilde’, ’Mystiska 2:an’, ’Thorgal’, ’Skatten i Rennes-le-Château’ och så ’Mandrake’ och ’Herman Hedning’ såklart.

Min samling med Fantomentidningar blev med åren ganska gedigen då jag inte bara fick ett nytt nummer i brevlådan varannan vecka utan även bläddrade mig igenom torghandlarnas avdelningar med begagnade tidningar på jakt efter nya nummer att spendera månadspengen på. Men nu är samlingen förlorad.

Jag minns inte riktigt, men antagligen sålde jag tillbaks dem till någon av torghandlarna i samband med att jag flyttade hemifrån. Kanske hittade de fram till någon annan unge. Som det ju heter: ”Du hittar aldrig Fantomen – Han hittar dig.”*

* Gammalt Djungelordspråk.

Pål om Paul

Jag är inte helt hundra på när jag först upptäckte Pål Ahrén. Det kan ha varit i Dokusåpapodden för typ fem år sen där han genast blev min självklara favorit – och säkert skulle ha vunnit om han inte med sin sedvanliga fuck off-mentalitet lämnat walk over.

Det var hur som helst någonstans i den bisarra internetbaserade gemenskap som inledningsvis kretsade kring Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen och podden Radarparet som Pål Ahrén blev en given fixstjärna och snart även dök upp i diverse poddar.

Pål var en sjukpensionerad alkoholist boende på Söder i Stockholm som i sina färgglada måttsydda kostymer tycktes ägna all sin vakna tid åt sofistikerat näthat på Facebook.

Men skenet bedrog. Även om Pål inte hade någon högre utbildning sen han hoppat av högstadiet så var han i själva verket ett geni. Framförallt ett musikaliskt sådant, men även inom ämnen som filosofi, logik och poesi stod han högt över alla.
Ja, han var rent av – efter att Willy Kyrklund dött – den nu levande mest språkligt begåvade personen i hela landet. Han kunde det mesta om allt och han hade aldrig någonsin haft fel om något.

Allt detta enligt egen utsago.

Påls Facebooksida var dramatisk, ett myller av trådar där olika hätska diskussioner pågick med det övergripande temat att Pål mästrade och förolämpade folk, om han inte upplyste allmänheten om sina kunskaper om musikteori, Carnap eller Wittgenstein. Att inte hålla med Pål, eller ens komma med en mindre invändning var explosivt. Och ve den som stavade fel, uttryckte sig med talspråk eller – gud förbjude – särskrev. ”Seriöst? Är du helt jävla efterbliven?” var en typisk comeback.

”Abderit (slå upp).” en annan. Liksom klassikern, som blev något av Påls catch phrase:

”Dumma jävla apa.”

Pål visade sig själv vara immun mot motargument. Om han någon gång själv bevisligen brast i språkhanteringen – något hans motståndare glatt stoltserade med då de trodde att de nu skulle få denna ordmärkarnas ordmärkare att smaka på sin egen medicin – så konstaterade han bara att ”Det är skillnad på en felskrivning och en felstavning.” och sen gick han genast till oförsonligt motangrepp.

”Men det vet väl inte du? För du kan ingenting. Du är helt jävla efterbliven.” och så var det igång igen.

Ibland var han riktigt rolig och fyndig i sin elakhet. Som när han lyckönskade Rebecca Weidmo Uvells bojkott av Ben & Jerrys med kommentarer om hennes BMI. Eller hans ständiga fäktande mot Lena Anderssons filosofi A-spalt i DN eller dissen av Daniel Lampinens bristande kunskaper i historia, filosofi, logik, musik och poesi.

Minnesvärda oneliners var annars:

”Åsikter är för tonåringar.”

Eller

”Smak hänger ihop med intelligens. Det är därför alla mongon lyssnar på Lasse Stefanz.”

Men ofta gick han över gränsen och gav sig på fel personer alldeles för mycket alldeles i onödan. Det var nog bra för både oss och för Pål att vi emellanåt fick andrum då hans Facebookkonto med jämna mellanrum spärrades.

Det tog ett tag innan jag insåg att denne Pål som förgyllde min annars så trista Facebook-wall var identisk med mannen bakom bloggen Spikhuvudet. Bloggen var redan vid detta lag avsomnad och något jag följt några år tidigare. Att den långa och utmärkta essän om Noam Chomsky och den smått fantastiska taoistiskt färgade texten om likgiltigheten var författade av denna näthatare av guds nåde var ganska mindblowing.

Jag blev ett stort fan av Pål Ahrén. Så småningom officiellt då jag genast blev medlem i Facebookgruppen ’Pål Ahrén Fanclub’ när denna startades av en viss Sebastian Mattsson.

Kungen av content är Sebastian Mattssons andra roman och handlar om en alkoholist i färgglada måttsydda kostymer, ett självutnämnt geni boende på Söder som verkar ägna större delarna av dagarna åt att förolämpa folk på Facebook, där han även har en fanclub. Mannens namn är – Paul Anér.

Bokens handling kretsar kring journalisten Arthur som fascineras av Paul och upptäcker att han har skrivit en bok han inte brytt sig om att försöka ge ut, eftersom det enligt Paul är omöjligt. Pauls kortroman ’Att förneka’ handlar om en judisk doktorand i historia som forskar om förintelseförnekare.

Arthur tycker boken är genial och engagerar sig för att få den utgiven, trots att den är väldigt kontroversiell. Boken vävs in i ramberättelsen och skapar ett metanarrativ som utan att avslöja för mycket kretsar kring sanning, PK-ängslighet och sensationslystenhet.

Annars uttjatade klyschor som ”yttrandefrihetens gränser” och ”alternativa fakta” behandlas i boken på ett ganska smart och underhållande sätt och utan att bli vare sig tråkigt pekpinneaktigt eller poserande JVVF:igt.

Ja, det är i alla fall det jag föreställer mig måste vara behållningen med den här boken för alla läsare som inte har en relation till Pål Ahrén. För mig är dock själva grundstoryn mest en transportsträcka för att få höra autentiska Pål-citat och jag tycker mig läsa in ett stycke som avkodar hela boken då Arthur berättar hur man skriver journalistik:

”Nyckeln till att författa en artikel snabbt är att låta citaten göra jobbet åt dig. Dina formuleringar finns bara där för att hålla läsaren i handen under den korta promenaden från ett starkt pratminus till ett annat.”

Jag ville veta vad den riktige Pål tyckte, så jag slängde iväg ett mess.

När han senare ringde upp berättade han att han hade fått ett signerat ex av boken med texten ”Tack och förlåt” skrivet på försättsbladet.

Han tyckte den var bra, sa att Sebastian var begåvad och skrev korrekt grammatik, att stora stycken var helt och hållet sanna och förundrades över hur han kunde komma ihåg flera år gamla konversationer (”Han måste fört dagbok!”) men erkände också att han hade hoppat över passagerna som handlar om berättarjaget och hans flickvän.

Pål läser sällan romaner, sa han. ”Jag läser mest partitur”.

Jag läste även upp ett citat från Björn Kohlströms recension där han skriver att:

”Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest.”

vilket fick Pål att tystna för en stund innan han sa att han bara läst en bok av Houllebecq, vilken var sådär, men att han känner Stig Larsson lite grand. Han hade svårt att se några likheter.

En mindre invändning var att Pål inte skriver symfonier, som det tydligen står nånstans (”men jag skulle kunna om jag ville”) utan kammarmusik (”Men jag vill aldrig att de sätts upp”) och att han aldrig skulle ha skrivit en sån där bok, ”Om Israel och Palestina” som han aningen missvisande, men ändå inte, uttryckte det.

Och visst. ’Att förneka’ var väl dels ett sätt för författaren att få användning av ett gammalt refuserat manus och dels en motor för att driva historien framåt. Ett mer realistiskt upplägg hade väl varit att låta Paul ha komponerat ett mästerligt musikstycke eller något i den stilen.
Men nu är ju inte det här ett försök att skriva en korrekt biografi över Pål Ahrén utan just fiktion. Dessutom skulle upplägget bli svårt för Sebastian att gestalta – han kan ju inte ens läsa noter.

Innan vi lade på luren hann jag även med att få Påls syn på ungdomars bristande förmåga att sortera information, en anekdot om när han träffade en kedjerökande Willy Kyrklund och påståendet att om folk tycker han är konstig så är det inget emot Robert Huselius – den andra halvan av ovan nämnda podd Radarparet som också figurerar lite i boken. Han fick även med ett ”Jag har aldrig haft fel om något någonsin.” innan vi sa att vi allt fick ses och ta en öl nån gång.

För den som vill veta mer om verklighetens ”Paul Anér” vill jag rekommendera det här jättelånga poddavsnittet som samlat ett gäng intervjuer med Pål gjorda av Daniel Lampinen. Var man hittar hemma hos-reportaget där Pål bland annat spelar upp lite av sin musik eller det berömda nyårs-avsnittet vet jag inte.

Det får ni själva leta er vidare till, förutsatt att ni blir förälskade i Pål Ahrén, något alla människor på jorden av någon outgrundlig anledning inte alltid blir. Som det sägs i Kungen av content:

”Paul var på många sätt historieberättandets Philip Glass. Charmen ligger i repetitionerna, och som lyssnare blir du antingen uttråkad, galen eller hänförd.”

Åskan genom tidevarvet

1881 är ett viktigt år i den svenska arbetarrörelsens historia. Eller för att vara noga – den 6 november 1881 är ett viktigt datum i den svenska arbetarrörelsens historia. Ett tag firades faktiskt 6 november inom rörelsen som dagen då socialismen kom till landet, ett firande som passade sig extra bra då det inträffade på Gustav Adolfsdagen varpå man kaxigt kunde häda med sin antirojalistiska lära och där med uppnå extra irritation inom fiendelägret.

Den 6 november 1881 höll nämligen August Palm sitt föredrag med rubriken ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö – varefter ingenting längre skulle bli sig likt. Att 1881 utgör slutåret för Bunny Ragnestams mäktiga verk Åskan genom tidevarvet Historisk krönika om åren 1845-1881 är därför ingen slump.

Den över 800 sidor långa tegelstenen är en hopslagning av tre böcker författaren gav ut mellan 1986 och 1990, enligt förordet efter ”ett privat sjuårigt historieprojekt”. Till detta kommer, utöver en allmän översyn av de tre böckerna även en del nytt material angående främst processen mot Carl Jonas Love Almqvist och den närmast (i alla fall för mig) okända historien om Första Internationalens verksamhet i Sverige i början av 1870-talet och om dess svenske agent Ferdinand Laurell. En forskargärning som, konstaterar författaren, resulterat i ”ett nytt sjuårigt projekt”.

Just noggrannheten imponerar. Då jag själv ägnat lite tid åt arkivstudier kan jag inte låta bli att fundera på hur han har gått tillväga för att få fram sitt faktaunderlag, och när jag förstår hur han måste ha finkammat otaliga snirkligt handskrivna kyrkoböcker, flyttningsbevis och fastighetsregister, hur han har gått igenom gamla företagsarkivs anställningslistor och jämfört dem med arbetarföreningarnas och sjukkassornas medlemslistor, läst polisförhör, passagerarlistor för Amerikabåtarna, kollat upp varenda dagstidning med mera, med mera… ja då är det svårt att inte imponeras, och inte heller svårt att förstå att det rör sig om 14 års forskning bakom det hela.

För det är främst vanligt folks historia som Bunny Ragnestam skrivit. Visst finns där några kändisar – Love Almqvist inte minst, liksom Per Götrek, Nils Herman Quiding och olika tidningsredaktörer, men de som utgör den egentliga huvudrollen är massan.

Alla de Sveriges arbetare som under årtionden förde en ofta bitter och fruktlös kamp för att förbättra tillvaron, folk som inte har några biografier eller festskrifter tillägnade sig, folk som inte har fått några statyer resta efter sig eller några gator och torg uppkallade efter sig. Det är denna osynliga massa från de bortglömda år som inte ens räknas till arbetarrörelsens egentliga historia, utan till dess anonyma förhistoria, som här kliver fram ur mörkret.

Det börjar med Sven Trädgårdh, en beläst skräddare som startade en bildningscirkel för arbetare i Stockholm men som blev motarbetad av de bättre bemedlade ”arbetarvännerna” som kuppade föreningen och började predika fred mellan klasser. Detta blev början på en ständigt återkommande företeelse som skulle fortgå till Socialdemokraternas genombrott på 1880-talet.

Däremellan får vi otaliga exempel på arbetarkamp och organisationsförsök i olika former som kulminerar med Sundsvallsstrejken 1879.

Det är uppenbart att Bunny Ragnestam läser mycket mellan raderna. Fantasi och inlevelseförmåga är så klart av vikt för den som vill sätta sig in i de personer man skriver om, och Ragnestams sympatier för arbetarna – som också är en av bokens styrkor – leder ibland till lite väl idealiserande slutsatser.

Det embryo till arbetarrörelsen som fanns med så kallade arbetarmöten, sjuk- och begravningskassor och konsumentkooperativ betraktas av Ragnestam som ett högst medvetet sabotage av den liberala medelklassen att ta över och oskadliggöra arbetarnas egna initiativ, inte alls som ett nödvändigt förstadium vilket annars är vanligt i historieskrivningen. Samtidigt finner han smarta, taktiska överväganden, handlingskraft och ett väl utvecklat klassmedvetande hos arbetarna – långt ifrån föreställningen om en slö, oupplyst eller liknöjd massa.

Ibland letar han rent av efter konspirationer. Han går på djupet med att undersöka huruvida de blodiga kravallerna i Stockholm 1848 var ett välplanerat upprorsförsök. Vidare kartlägger han minutiöst – så gott det går med de knappa källorna som finns till hands – Kommunisternas förbunds hemliga verksamhet i Sverige vid denna tid och senare i boken hur Första Internationalen påverkade strejkvågen i början av 1870-talet.

Annons för ’Kommunismens röst’ idag känd som Kommunistiska manifestet, det program för Kommunisternas förbund som författades av Karl Marx och Friedrich Engels 1848 och översattes av dess svenska avdelning senare samma år. Stockholms Dagblad 1849-01-22

Man kan ibland ana att författaren vill se lite mer än som verkligen finns där. Återigen försöker jag sätta mig in själva arbetsprocessen – om man ägnar sju år åt noggranna arkivstudier och vänder och vrider på allt, ja då kan man lätt bli lite blind och se saker man själv uppfattar som uppenbara men som för en utomstående snarare verkar vara ett virrvarr av diffusa detaljer.

Jag tänker mig emellanåt att det här verket tillkommit som i en dussindeckare eller som i de där True Crime-serierna jag nyligen sett om folk som försökt lösa Zodiac- och Son of Sam-morden. Där huvudpersonen frenetiskt jobbar under dygnets alla timmar i sitt lilla källarkontor vars skrivbord är överhopat med papperstravar och där en anslagstavla fullproppad med pilar, nålar, kartor, suddiga foton och skrynkliga lappar sitter på väggen.

Det blir i slutändan väl kartlagt med indicier som hopar sig och en fullt trolig hypotes, men man väntar förgäves på den smoking gun man hoppas på för att bli riktigt tillfredsställd.

Men det är skönt att läsa en bok som konsekvent tar arbetarnas parti, för det här är inte, trots sitt gedigna forskningsunderlag, någon trist akademisk uppräkning med en förment ”objektiv” utgångspunkt – det här är en hyllning till Sveriges arbetare. Vi slipper där med alla poänglösa genrekonventioner som ”frågeställning”, ”teori och metod”-kapitel eller att texten förfulas med en massa fotnoter. Tvärtom är boken är välskriven. Den fokuserar på olika huvudpersoner och inte minst är den spännande, det långa avsnittet om kravallerna 1848 är fullkomligt gastkramande.

Jag har bara nämnt en bråkdel av allt intressant som finns i detta gedigna verk och jag kommer säker plocka fram och bläddra i den många gånger framöver. Åskan genom tidevarvet är omistlig för den som vill veta något om perioden och ämnet i fråga.

Förbjudna ord #2, Lex Hinke

I Sverige hade vi pressfrihet. Dock fanns det vissa undantag då en del åsikter ansågs allt för kränkande för vissa, och skulle folk lyssna till dessa åsikter skulle de kanske göra dem till sina egna vilket riskerade att leda samhället i en för överheten oönskad riktning. Därför gjordes undantag i Tryckfrihetsförordningen för yttranden som kränker tukt och sedlighet.

Dock började förändringens vindar blåsa och synen på ”sedlighetsfrågan” och ”kvinnofrågan”, som det brukade kallas, utmanades av skandalförfattare som August Strindberg, Gustav Fröding och Frida Stéenhoff under 1880 och 90-talet. Radikala akademiker som Anton Nyström och Knut Wicksell propagerade för preventivmedel och förändrad sexualmoral från en vetenskaplig utgångspunkt och i bakgrunden fanns den ständigt växande socialdemokratin vars hela program av många betraktades som ett enda angrepp på den sociala ordningen. Vilket också var sant.

Men åsiktsmänniskor gör i slutändan aldrig någon större skillnad, även om de själva vill tro det, av större vikt är däremot vad Jan Stenbeck långt senare skulle sammanfatta med frasen ”tekniken slår politiken”. För i början av 1900-talet började det nämligen dyka upp billiga preventivmedel som kondomer och pessar, vilka man kunde se annonser för under diskreta namn som ”Franska försiktighetsartiklar” eller bara ”gummi”. Annonserna dök först upp i socialistisk press, sen bland fler och fler publikationer.

1910 höll Hinke Bergegren ett föredrag i Folkets hus i Stockholm betitlat ”Kärlek utan barn”. Henrik ”Hinke” Bergegren var vid detta laget en sedan länge riksbekant och ökänd agitator med flera fängelsedomar bakom sig. Ungsocialisterna där Hinke var en av ledarfigurerna utgjorde länge den yttersta vänsterfalangen inom socialdemokratin men hade något år tidigare uteslutits och var nu en självständig organisation med drag åt anarkismen.

Det välbesökta mötet drog först ingen större uppmärksamhet till sig från de borgerliga tidningarna och den utsände polisagenten – sådana fanns i regel närvarande vid arbetarrörelsens möten – hade heller inget att anmärka. Men ett tag senare, efter påtryckningar av kristet konservativa sedlighetsorganisationer kom ett åtal till, liksom ett kraftigt drev i pressen.

Hinke Bergegren

Hinke blev frikänd av rätten i Stockholm, dock dömdes han en tid senare till två månaders fängelse efter att han höll samma föredrag i Göteborg. Sedlighetsivrarna var dock inte nöjda och snabbt klubbades ett tillägg till lagen om kränkning av tukt och sedlighet som explicit förbjöd information om preventivmedel, en lag som kom att kallas lex Hinke.*

Offer för lex Hinke blev, förutom Hinke Bergegren själv, bland annat Karin och Nils Adamsson, som drev en sjukvårdsaffär och postorderfirma i Stockholm.

”Det är hög tid att skriva in Karin och Nils i barnbegränsningens, arbetarrörelsens och kvinnofrigörelsens historia.”

Så skriver Gunnela Björk i förordet till sin bok Lust och Nöd, som nyligen kom ut på Historisk media. Och det är bara att hålla med. I boken får vi följa Karin Hollman, senare Adamsson, och maken Nils resa från bespottade agitatorer med ständiga ekonomiska bekymmer till välmående och etablerade innehavare av en företagskedja med filialer över hela landet.

Nils var Ungsocialist, även om det är högst oklart hur engagerad han egentligen var, medan Karin tillhörde de konkurrerande och något försiktigare Ungdemokraterna.

Karin blev en trogen Höglundare hela livet. Det vill säga, hon följde med Zeth Höglund i alla hans politiska förvecklingar – först då han splittrade Socialdemokraterna för att bilda vad som skulle bli dagens Vänsterpartiet, sen vidare då partiet gick med i Komintern och bytte namn till SKP för att vara lojala med Lenins bolsjeviker bara för att strax efter det bli utesluten ur partiet för bristande ideologisk renhet varpå han startade ett eget kortvarigt vänsterparti som, då det misslyckats, snällt återvände till fadershuset och åter blev socialdemokrat.** Ja, om allt det där handlade ju boken jag skrev om i förra inlägget.

Både Karin och Adam skulle få två månaders fängelse för var sin broschyr de gav ut på eget förlag. Skrifterna var båda en kombination av agitationsskrift och prislista för företagets produkter. Först ut var Nils Ny lärobok i könsfrågan där man kunde läsa ohyggligheter som

”Må de unga älska varandra enligt naturens fordringar, och fäll ej den minsta dom över en kvinna som idkat könsumgänge. Bort med uttrycket ’fallna kvinnor’.”

Förbjudna ord 1910

och sen Karins Lifsglädje och Sympati i belysning af könsfrågan där sataniska läror som att den kvinnliga orgasmen är viktigt för samlivet predikades liksom det gavs praktiska anvisningar om hur de olika preventivmedlen ska användas. I rätten höll Karin ett tal om hyckleriet i lagen, att den riktar sig till arbetarmassorna medan de rika är väl upplysta och även själva använder preventivmedel. Broschyren riktar sig till vanligt folk, det var det överheten inte kunde tåla. Liknande tongångar hördes från annat radikalt håll – överklassen vill att de fattiga ska föröka sig för att de behövs som fabriksslavar och kanonmat.

Det var alltså aldrig förbjudet att köpa, sälja eller inneha preventivmedel, bara att upplysa folk om att de fanns och hur de funkade. Gunnela Björk citerar riksdagsdebatten om frågan där någon säger att det är ”den propagerande upplysningen inför en okritisk publik” som är problemet – pöbeln måste helt enkelt hållas okunniga om ämnet. Sedernas förfall och nationens undergång riskerade bli resultatet om det hela fick fortgå, enligt sedlighetsvännerna.

Rättegången mot Karin Hollman Adamsson blev historisk dels för att det var den första kvinnan att dömas i ett tryckfrihetsmål, dels att det var första gången kvinnor medverkade som juridiska ombud i en rättegång. Karin utsåg nämligen två kvinnor bland sina fyra ombud, något åklagaren protesterade mot men domaren godkände.

Lex Hinke skulle finnas kvar ända till 1938, men då var den i praktiken verkningslös sen länge. Efter det demokratiska genombrottet 1921 hade vindarna förändrats och färre anmälningar och domar kom in. På 20-talet gav Adamssons förlag ut en nyutgåva av Ny lärobok i könsfrågan liksom man släppte nya titlar med likartat innehåll utan att något hände.

Enligt Waldemar Bernhards gamla biografi över Hinke Bergegren hade lagen rakt motsatt effekt. All uppståndelse kring Kärlek utan barn och de efterföljande rättsprocesserna med alla skriverier som omgärdade frågan ledde till att tabut kring preventivmedel istället bröts och att en massa folk för första gången lärde sig något om ämnet. Av Björks bok får vi också veta att konkurrensen hårdnade mer och mer då ständigt nya preventivmedelsförsäljare dök upp runt om i landet – vilket tyder på ökad efterfrågan. Kondomen slog moralen.

*Eller snarare Lex Hinke Nr 2, då redan Karl Staafs inskränkning från 1906 som förbjöd antimilitaristisk agitation kallades Lex Hinke.

**Bland det första Zäta gjorde då han åter blivit sosse var att författa en biografi över sin gamla fiende, den nyss avlidne Hjalmar Branting som Höglund ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa. Biografin är bland det mest fjäskiga, överdådigt hyllande och obalanserade som någonsin skrivits – tänk dig en Kim Il Sung-biografi som blivit officiellt sanktionerad av Nordkorea och du kommer ganska nära.

Ännu en vänstersekteristisk recension av Lenins kostym

I Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen av Per Leander får vi Sveriges, och världens, historia från ryska revolutionen till andra världskriget berättat för oss genom de svenska kommunisternas ständiga konflikter och splittringar, från Zimmervald till Nils Flygs märkliga lilla nazigrupp. Till stor del återberättat genom huvudpersonernas olika självbiografiska betraktelser.

I bokens efterord skriver Leander att självbiografier inte är bra historiska källor och att han utgått från ett gediget forskningsmaterial för att röna ut vad som egentligen hände. Att de ändå tar stor plats i boken är rent berättartekniskt, det gör att man följer det historiska skeendet genom personliga upplevelser. Ett alldeles utmärkt sätt att skriva bra populärhistoriska böcker på, skulle jag vilja hävda.

Vi får höra Lenins förklenande omdöme om att Zäta Höglund är en ung och naiv pacifist men att han med historien som läromästare nog kommer kunna bli en verklig revolutionär, Kata Dahlströms ängsliga funderande över om revolutionen kanske kunde vara lite mildare mot sina motståndare då hon på besök i Moskva hör skotten från bolsjevikernas arkebuseringspatruller, Otto Grimlunds beskrivning över de nyss anlända bolsjevikerna som glufsar i sig smörgåsbordet på Hotell Savoj i Malmö innan de hoppar på nattåget till Stockholm där Lenin frågar ut honom om situationen i Sverige och där ”de mest obetydliga detaljer” för revolutionsledaren var av ”det livligaste intresse”.

Eller Ture Nermans beskrivning av kravallerna som uppstod efter att partiet på Moskvas order splittrats i Kilbomare och Sillénare. Vi får också veta att Fabian Månsson i riksdagen lyckades få högerledaren Arvid Lindman att skänka en hundring till insamlingen han höll för Lenins och bolsjevikernas fortsatta resa tillbaks till Ryssland. Och mycket annat.

Framförallt får vi följa det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiets avyttringar och urartningar i takt med den nya ryska statsbildningens växlingar mellan tragedi och fars.

Till skillnad från 70-tals vänstern där varje utbrytning ofta levde vidare i otaliga självständiga småsekter så präglades 20-talets splittringar istället av att utbrytarna ganska snart valde att snällt återvände till de socialdemokrater de nyss fördömt. Kilbomskommunisterna, som blev mer och mer kritiska till Sovjetunionen och bytte namn till Socialistiska Partiet, var under ett par år en utmanare som lockade fler röster, men det ballade snart ur. Det enda som i längden återstod var det Moskvatrogna SKP, dagens Vänsterpartiet.

Per Leander skriver för tidningen Internationalen, organ för Socialistisk Politik, tidigare Socialistiska Partiet (ej att förväxla med det Socialistiska Partiet som nämndes ovan) som numera utgör en falang av Vänsterpartiet. Denna ideologiska tillhörighet blir tydlig i läsningen av boken, i alla fall för oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby, och det är också något som de olika vänstersekteristiska recensenterna tagit fasta på, som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.

Vi börjar med Riktpunkt, där Andreas Sörensen anmält boken. Först ett klargörande: Riktpunkt är SKP:s, Sveriges Kommunistiska Partis, tidning. Detta det nuvarande SKP är ej att förväxla med 70-talets SKP, som tidigare hette KFML, utan utgörs av det gamla APK. KFML, som visserligen liksom APK, alltså SKP, är en utbrytning ur VPK, splittrades senare varpå KFML(r) bildades, vilket i sin tur blev KPML(r) vilket idag heter Kommunistiska Partiet.
SKP ska inte heller förväxlas med det ännu äldre SKP, vilket alltså var namnet på dagens Vänsterpartiet innan det bytte namn till VPK, ett namnbyte som i sin tur speglade ett ideologisk skifte vilket ogillades av somliga och ledde till utbrytningar som i två olika omgångar alltså återtog det gamla namnet SKP. Glasklart va?

Föga förvånande är Riktpunkts recensent väldigt kritisk till boken.

”Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom.”

slår Sörensen fast efter att redan i ingressen ha hävdat att boken är ”så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.”

Trotskij däremot ”Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre.” fortsätter klagosången där Leander anklagas för intellektuell oärlighet, bristfällig analys, att arbetet anses vara ”illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst” och att han kommer med historiska felaktigheter då han inte är ”intresserad av att presentera en objektiv studie”. Sörensen kryddar dessutom sin recension rikligt med utropstecken för att understryka kritiken.

En objektiv studie, får man förmoda, finns däremot i SKP:s partiprogram och historiedel på hemsidan, där vi kan läsa att

”Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa.”

Med valet av C.H Hermansson 1964 ”börjar den opportunistiska anpassningen åt höger” vilket leder till namnbyte 1967 innan partiet ”återupprättas” 1977.

”Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.”

Smart drag! Byt namn på din lilla utbrytargrupp till ett gammalt och redan förbrukat så kan man plötsligt fira 100-årsjubileum och påstå sig tillhöra en lång och obruten tradition av revolutionärer. Vad som menas med att det blivit ”säkerställt” att splittringarna på 20-talet garanterat att partiet ”kunde växa” och hur detta rimmar med faktumet att SKP fick 702 röster i senast riksdagsvalet kan vi alla ta oss en funderare över.

Bättre betyg blir det i Offensivs recension, där Arne Johansson kallar boken en ”fascinerande spegling” av relationen mellan bolsjevikledningen och de svenska kommunistpionjärerna. Offensiv är organ för Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistfalang som till skillnad från Socialistisk Politik gjort tvärtom och gått från att (försökt) ha varit en del av ett större parti (sossarna) till att bli ett eget självständigt.

En annan skillnad är att Offensiv, som blev Rättvisepartiet Socialisterna, gick in i Socialdemokraterna i ett dolt infiltreringssyfte, så kallad entrism (och efter inspiration från Storbritannien), vilket bara ledde till att de blev uteslutna hela högen. Socialistiska Partiets uppgång i Vänsterpartiet som Socialistisk Politik skedde däremot öppet och genom förhandlingar.

Även om Johansson i grunden är positiv till boken menar han att den missar Trotskijs kritik under Kominterns tredje kongress då han påpekade det ”avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen.” varpå han känner sig manad att avsluta recensionen med uppmaningen

”Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international.”

Vad skriver då Flamman, Vänsterpartiets huvudorgan? Recensenten Erik Haking kommer efter en ganska positiv genomgång mot slutet till en kritik som lutar åt SKP:s, om än långt ifrån lika hätsk. Bokens problem tycks enligt Haking ändå vara att Leander faktiskt är trotte.

”i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ’självständiga tänkande ledargestalter’ och ’SKP blev ett stalinistiskt lydparti’. Internationellt ’övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin’ […]
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.”

Denna kritik togs sen upp av Anders Svensson som i sin recension av Flammans recension med rubriken ”Erik Haking – en dumbom som inget vet om Internationalen eller trotskism” menar att den avslutas med ett ”korkat, felaktigt och obegripligt angrepp på nåt han kallar trotskism.”

Svensson är då själv medlem i Socialistisk Politik, vars tidning Internationalen Per Leander skriver för, och de driver ”en linje som går ut på att stärka folkrörelserna och se det som […] det viktigaste för en vänsterorganisation.” Och de sysslar inte med splittringar. Och inte är de heller trotskister, möjligen att någon enstaka inom Fjärde internationalen som de tillhör kan kalla sig så.

Till min stora besvikelse har inte Proletären skrivit någon recension, inte heller Arbetarmakt eller Kommunistiska föreningen. Man hade visserligen kunnat tänka sig att Proletärens och Kommunistiska föreningens anmärkningar hade liknat SKP:s, dock hade jag velat ha en mer ultratrotskistisk kritik som beskyller Leander för centrism och liknande, vilket jag hade förväntat mig av Arbetarmakt.

Sen är det oroande i sig att det saknas recensioner. Att sluta ägna sig åt att lidelsefullt älta falangstrider inom Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet för att istället fokusera på dagsaktuella frågor är ju som vi alla vet tydliga tecken på att revisionism och ideologisk utarmning börjat sprida sig i de egna leden.

Inte heller Arbetaren, Brand, Staffan Jacobson eller någon annan s.k ”frihetlig” har så vitt jag vet kommit med någon kritik av boken. Jag tar därför på mig att själv skriva några kritiska vänstersekteristiska rader av det anarkoanarkistiska snittet, vilket också ligger i linje med vad Haking skriver om hur ”Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter”

För det är ju till att börja med lite tröttsamt hur ungsocialisterna, syndikalisterna och hela den antiparlamentariska oppositionen nästan helt förtigs, och att då de kort nämns så kallas de (Hinke Bergegren, Ivan Oljelund mfl) för ”anarkister”. Men det som främst upprör är hur Leander beskriver Kronstadt 1921.

Först står, vilket jag aldrig hört tidigare, att bolsjevikerna försökte förhandla men att delegationen ”togs som gisslan”, om deras krav står bara att de ”krävde att de [bolsjevikerna] skulle lämna ifrån sig makten” och ”när historien drog ut på tiden” så bestämde Trotskij att de måste krossas så att inte ”inbördeskriget blossade upp igen. Om Kronstadt föll skulle vattenvägen till Petrograd dessutom ligga öppen”

Va fan? Som om de var vita kontrarevolutionärer. Inget om deras krav på yttrandefrihet och sovjetmakt, inget om hur regimen fängslade och mördade anarkister och snart nog alla möjliga som inte lydde Lenin. Matroserna var bara ”Missnöjda och hungriga”. Leander säger att slaget var dåligt ”rent symboliskt” då Kronstadt gått i täten 1917 (och även 1905, tror jag) men, säger han, citerandes Trotskij, som återtrycktes i Folkets Dagblad: ”De som gjorde uppror 1921 var helt nya rekryter och därmed helt andra individer” än de tappra från 1917.

Mot detta falska och antidemokratisktsmåborgerligtrevisionistisktcentristisktoppurtinistiska massmords- och diktaturvurmande tar Detgladatjugotalet.se naturligtvis helt och hållet avstånd. För de som vill veta den absoluta objektiva sanningen om detta skede får jag hänvisa hit och hit.

Trots dessa sekteristiska anmärkningar så är Lenins kostym helt klart läsvärd. Jag hoppas också det kommer en uppföljare.

Tänk att få följa de svenska kommunisterna vidare mot nästa våg av splittringar, se hur de diplomatiska förvecklingarna mellan Sovjet, Kina, Albanien, Vietnam och Kambodja återspeglas i bokstavsvänsterns ständiga splittringar och konflikter. Att följa Frank Baude och Jan Myrdal, höra om C.H Hermanssons försök att få nån jävla ordning i partiet osv.

Det hade kunnat bli en skitbra bok.
För att inte tala om recensionerna.