Mediekonsumtion #3

Ja, det dröjde visst lite längre än jag tänkt innan det här inlägget blev av, så en del av länkarna är ganska gamla, nya nummer av tidningar och tidskrifter har hunnit komma ut och så vidare. Men det gör ju inget. Jag är emot samtiden, den här bloggen är tidlös. Då kör vi.

Allra först: DCA avtalet röstades som väntat igenom. Vi kan alltså konstatera att alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet är landsförrädare. Jag tror förresten det även har klubbats igenom ännu fler inskränkningar av yttrandefriheten, något om att utvidga hets mot folkgrupp tror jag. Men jag hänger inte med längre.

Chat Control svävar fortfarande i en osäker tillvaro. Det jag får ut av att läsa om det, inte minst hos den kunnige och insatte Emanuel Karlsten, är framförallt allt att Sverige och EU:s institutioner är otroligt röriga – vi tycks ha förvandlats till ett korrupt kafkaliknande byråkratvälde där ingen vet hur något fungerar.
Det är ledamöter som röstar fel, ovalda byråkrater som försöker pressa igenom lagförslag genom de otaliga instanserna där bristen på insyn är lika total som bristen på kunskap hos politiker, medier och allmänhet.

Det hade varit roligt om det åtminstone fanns en konspiration bakom det hela, och vem vet, det kanske det gör, men jag tror att våra styrande är för korkade för att ens fatta vad som pågår. Allt rullar bara på, oklart vart, men troligen mot avgrunden.

Två kul citat
I Arbetaren nr 4 2024 finns en artikel om Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW (ett tyskt Örebropartiet ungefär) där det sägs att:

”Historisk har partier som kretsar kring en lysande ledargestalt inte lyckats särskilt väl i Tyskland.”

Nu är det kanske öppet för tolkning vad som menas med att lyckas väl men nog ligger ett visst undantag från denna regel ganska top of mind när man tänker på politiska ledare i Tysklands historia.

*

Det amerikanska presidentvalet har ju blivit lite intressant. Då jag inte är borgare så bryr jag mig naturligtvis inte om själva utgången, men att den ene kandidaten först blev skjuten i örat och att den andre sent påkommet hoppade av hör ju inte till den vanliga dramaturgin direkt.

Det senare fick mig att tänka på Brand nr 2 2024 där Bifo Berardi citeras säga att Joe Biden representerar den

”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar.”

Detta för oss över till kategorin etermedier.

Sett
I dessa tider behöver vi koppla av med härliga feel good-filmer så jag såg Civil War och riktigt myste. Storyn är att idioterna i USA har röstat fram ett pucko till president varpå landets liberals startat ett blodigt inbördeskrig. Eller nått sånt. Det hela är lite diffust, men vi får veta att presidenten sitter på sin tredje mandatperiod och har avskaffat FBI och i krigets förhistoria ska det ha förekommit en ”the antifa massacre”. Landet är i alla fall i kaos och två olika rebellstyrkor närmar sig Washington.

Jag antar att filmen är till för att democrats ska förfasas över Trumps eventuella återkomst genom att dra den här ”polariseringen” de tycker är så hemsk till sin spets. Stackarna som är så oroliga över att Amerikatts anseende i världen riskerar att försvinna, att deras älskade demokrati skulle vara hotad, alla bleeding heart imperialister med sin woke mans burden som ser sina illusioner krossas då deras skitland faller samman.

Själva storyn är väldigt trött, vi får följa ett gäng journalister och fotografer från olika generationer som ständigt jagar ”storyn” och ”the money shot” med en förutsägbar karaktärsutveckling. Det fåniga slutet påminner lite om det där Black Mirror-avsnittet med paparazzin som fotar varulvar eller hur det nu var.

Själv sitter jag och funderar på hur världen utanför USA skulle må av att amerikanerna skulle börja behandla varandra på samma sätt som de gjort med irakierna, afghanerna, palestinierna, nicaraguanerna, vietnameserna och alla andra som kommit i vägen för US-kapitalet och deras arsenal av underhuggare som vill demokratisera världen med drönarbomber och tortyranstalter oavsett om de för tillfället består av fetrövade bibelfundamentalister eller människoälskande frihetsvänner.

Vad det skulle innebära i praktiken att dollarn kollapsar (vilket vi får veta i en scen där kanadensiska dollars visar sig vara den eftertraktade valutan i det kaotiska landet) alla diktatorer som tappar sitt stöd, alla militärbaser över hela jorden som överges osv.

Och när jag får se parodiskt platta Trumpsuportrar (ja vad fan nu hittepåpresidenten i filmen heter minns jag inte) begrava liberals i massgravar så infinner sig den riktigt varma härliga känslan.

Man kan väl säga en egentligen kass film som ändå blir lite bra eftersom man kan skratta åt den. Typ som Show girls.

Bloggosfären/nyhetsbrev
Konflyktlinjer firar 14 år med en punktlista på förslag till ett annat samhälle. Noterar att bloggaren citerar Blochs Utopins anda och tänker på mitt egna inlägg om boken där jag medgav att jag inte riktigt fattade och hoppades på att jag hade smartare läsare som gjorde det – det är alltså det här Ernest Bloch ville uppnå med sin bok!

I ett annat inlägg frågar sig Konflyktlinjer var de verkligt konservativa i svensk debatt finns, alltså ”inte bara en ekonomiskt liberal samhällsapologet med reaktionära värderingar”.
Passar på att plocka fram vad Pål Ahrén skrev en gång i tiden om tillståndet för den politiska debatten i Sverige, i en essä om Noam Chomsky:

”ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.”

*

I nyhetsbrevet Mot den moderna skärmtiden ger Isak Gerson vanligtvis en personlig mix av vad som är aktuellt i politiken, kulturanalyser av dataspel samt judiska bibeltolkningar. Spelar själv inte dataspel och är icketroende med viss tendens mot religionsfientlighet men tycker ändå, eller kanske just därför, att de kategorierna är de mest läsvärda.

*

Cronache di Maja ger sig in i debatten om vad som bör finnas i en svensk litteraturkanon, jag fliker in lite i kommentarerna.

Tidningar


När Arbetarhistoria gjorde ett temanummer om ”AI” så suckade jag lite, trött på den där hysterin som jag ju är. Men det visade sig (som vanligt) vara ett intressant nummer med olika aspekter av hur fack och chefer sett på framtidens arbete och maskinutveckling de senaste hundra åren eller så. Gillade särskilt Jerry Määttäs artikel om sci-fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.

*

Jag gillar Jonathan Lindström. Arkeologen som syns och hörs mest i media, han som här om året skrev utmärkta Sveriges långa historia som jag berört lite innan. Det som är kul med honom är att han inte är rädd för att spekulera, vilket han själv också ofta påpekar. I artiklar i Populär arkeologi – tidningen han är chefredaktör för – som gäst i Vetenskapsradion historia i P1 och i ovan nämnda bok vevar han ofta mot historiker som han tycker har ett allt för rigoröst förhållningssätt till källkritiken.

Det är inte fel att gissa, att spekulera och måla med breda penslar (ett uttryck han använt, tror jag). Och detta håller jag absolut med om – så länge man är beredd på att ompröva sina teorier då nya fakta kommer i dagen och kan erkänna att man kan ha fel så är det bara till fördel om man faktiskt vill spekulera lite om forntida samhällen och kulturer.

Men jag måste erkänna att jag rynkar lite på ögonbrynen när han i artikeln ’På jakt efter Beowulf och träsktrollen’ i Populär arkeologi nr 3 2024 tycker sig se avbildningar från sagan Beowulf på Torslundaplåtarna, i Sutton Hoo-graven och på Sparlösastenen.

Jag gillar spekulationerna, han kan ha rätt, men jag stör mig på den självsäkra tonen inte minst då han missar att nämna att den aktuella Torslundaplåten och detaljen på Sutton Hoo-börsens motiv som han tolkar som Beowulfs kamp mot monstret Grendel och Grendels mamma är så vanligt förekommande över hela världen att den har en egen term bland konsthistoriker.

Detalj från Sutton-Hoo graven och en av Torslandaplåtarna. Måste vara Beowulf i kamp mot Grendel och Grendels mamma, enligt Jonathan Lindström. Wikimedia Commons.

Master of animals kallas en figur som kämpar mot två likadana djur/varelser på varsin sida och har förekommit så länge civilisationer har funnits, alltså långt före järnåldern då Beowulfkvädet ska ha uppkommit.

Bilder från Levanten, Sumer och Indusdalen till det ptolemaiska Egypten, tidsligt sträcker det sig från före år 3000 till 100 f.Kr
Av Calimeronte,University of Pennsylvania, Ismoon och Marcus Cyron. Wikimedia Commons. Se även den fantastiska gotländska bildstenen längst upp på sidan som finns att beskåda i Visbys fornsal.

Om jag minns min Beowulf rätt så bekämpade han dem dessutom en och en, inte båda två samtidigt, och då Beowulf tog sig an mamman hade Grendel förlorat en arm, en makaber detalj man väl kan tänka sig borde avbildats.

Sparlösastenen. Foto Rolf Broberg, Wikimedia Commons.

Tolkningen av Sparlösastenen kändes rimligare (även om jag inte är helt såld där heller) och var roligare att läsa om då det är en av mina favoritrunstenar. Så det får bli ett tips till alla med vägarna förbi norra Västergötland – Sparlösastenen är definitivt värt en liten omväg. Själv har jag tyvärr inte sett en enda runsten i sommar, får se när det bär av nästa gång.

Gotta catch ’em all. Från Runstensappen som finns till Android

Lästa och olästa böcker
Innan jag klistrar in mina kortrecensioner av de böcker jag läst ska jag nämna två böcker jag inte läst, och troligen heller inte kommer att läsa, men vars recensioner är läsvärda. Den första är Im Takt des Geldes av Eske Bockelmann. På Copyriot 2.0 (okej men förlåt, jag kan inte hjälpa det, men det har bara blivit ”Copyriot 2.0” nu) läser jag:

”Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. […] Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.

Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.”

Vansinnigt var ordet. Är glad att det finns en blogg/nyhetsbrev som kan belysa smala tyska böcker av den här sorten till en svensk publik. En kulturgärning.

Den andra boken jag troligen inte kommer läsa är Naomi Kleins nya, som har gett Kajsa Ekis Ekman på Parabol en förevändning att reflektera över hur ”Woke” och ”Alt-right” är varandras spegelbilder.

”Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ’wokes’ ständiga, och ofta enda, argument, är: ’Det där låter som extremhögern.’ Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.”

Här kommer till sist böckerna jag har läst sen förra gången. Tack för mig.

Om Kommunistiska manifestet 1848

Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.

Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.

Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.

I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.

När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.

Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.

För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).

Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.

Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.

Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.

Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.

Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :

”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”

Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”

Tiden 1849-05-19

Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.

Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.

Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:

Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.

Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.

Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet

var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.

Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.

Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.

”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”

En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.

En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.

De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.

Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.

Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.

Och det är alltid samma sak.

Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.

För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.

Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.

Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.

Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.

* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.

Om Kommunistiska manifestet 2024

Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar.
Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.

Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?

Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär.
Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.

Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.

Wåg skriver:

”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.

De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”

Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.

För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.

Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.

Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.

Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”.
Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.

De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”

Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin.
Briljant.

Tecknaren

Men åter till texten.

Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.

Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:

”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.

Eller varför inte:

”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”

Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.

Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska.
Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre.
Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.

En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har

”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”

Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:

”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”

Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.

Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.

Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.

Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.

Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva.
Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.

Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.

Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern.
Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.

Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder – förena er!”

Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.

Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade.
Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde.
Men idag?

Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.

Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag.
Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?

180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.

Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.

Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.

För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin.
Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.

Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.

Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.

Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.

Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.

Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.

Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.

Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet.
Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.

* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”.
Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.

** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.

Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Utopier, vetenskapen och andor

I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.

Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.

Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.

Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.

I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?

1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.

Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.

Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.

Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.

Bloch skriver från ett Tyskland i misär:

”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”

Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.

I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.

”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”

Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.

Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.

Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.

Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.

Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:

”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”

Glasklart.

Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.

* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!

**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.

Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?