bok – Sida 2 – Det glada tjugotalet

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.

Om Fantomen

Kom att tänka på David Graeber (igen). I hans essä ’Om Batman och problemet med konstituerande makt’ från 2015, som finns med i ’Reglernas Utopi’, menar han att superhjältar är reaktionärer. Essän handlar främst om Christopher Nolans ’The Dark Knight Rises’ och hur den är en anti-Occupy Wallstreet-film, men han tar den som utgångspunkt för lite mer generella reflektioner.

Hur kommer det sig att det enda Bruce Wayne kan komma på att använda sin enorma förmögenhet till är att köpa nya prylar för att bekämpa brott? Varför använder aldrig Stålmannen sina krafter till att göra slut på världssvälten eller varför ägnar han inte några ögonblick åt att gröpa ur berg för att skapa bostäder åt alla? ”Superhjältarna” säger Graeber, ”tycks vara närmast befriade från fantasi.” det är sällan de vare sig skapar, bygger eller tillverkar något.

Detta till skillnad från deras antagonister superskurkarna, som tvärtom är kreativa och ständigt i full färd med att genomföra sin stora plan, som inte sällan involverar hela planeten. Serietidningshjältarna blir där med enbart reaktiva. Deras uppgift är och förblir att återställa den goda ordningen och sätta bovarna bakom fängsel. Seriemediet blir till moraliserande historier om hur förändring är liktydigt med kaos.

Jag tänkte på det här då jag läste Robert Amans ’När Fantomen blev svensk – vänsterns världsbild i trikå’, som berättar historien om Lee Falks Fantomen i allmänhet och den svenska produktionen av serien under 70-talet i synnerhet. Aman menar att den svenska tappningen av Fantomen starkt påverkades av tidsandans 68-vänster och Palmeerans utrikespolitik.

I äventyret ’Plantagens hemlighet’ från 1971 bekämpar Fantomen en familj av plantage- och gruvägare som trots avkoloniseringen av Afrika fortfarande innehar starka maktpositioner och behandlar sina anställda som slavar. Robert Aman påpekar att familjen Stevens till skillnad från mer konventionella serietidningsskurkar inte har några

”anarkistiska böjelser eller önskningar att generera omfattande förödelse. Istället agerar de i det fördolda, lutandes mot rikedom och politiskt inflytande i syfte att bibehålla sin privilegierade samhällsposition”

Vilket ju är precis den raka motsatsen till Graebers superhjälteanalys.

Jag älskade Fantomen när jag var liten. Det var inte så mycket hjälten i sig jag fascinerades av utan världsbygget. Det fiktiva landet Bengali som tycktes ligga i Afrika men samtidigt gränsa mot Indien, den ruffiga huvudstaden Morristown med dess dimhöljda hamnkvarter och skumma barer där Fantomens civila alter ego Mr Walker gick in med sin trogna följeslagare Devil vid sin sida.
”Det är ingen hund, det är en varg”, sa han och beställde ett glas mjölk till bartenderns stora förvåning. Det var den till synes oändliga djungeln, en värld som innehöll många andra världar med Guran och bandarerna, Dödskallegrottan, Llongo- och Wambesistammarna, Keela-Wee stranden, djungelpatrullen, djungeltrummorna och djungelordspråken.

Det var en kittlande väv av exotism och mystik kretsande kring en släkt som i 21 generationer ägnat sina liv åt att bekämpa sjöröveri, grymhet och orättvisor vilket skapat legenden om Den vandrande vålnaden – mannen som inte kan dö.

Några postkoloniala funderingar kring det lite märkliga i själva upplägget där en ensam vit man tagit på sig att skapa civilisation och ordning i djungeln eller att Fantomen närmast dyrkas av de ofta stereotypa infödingarna hade jag inte på den tiden.
Jag funderade mer på att den nuvarande 21:a fantomen rimligtvis borde vara ganska gammal vid det här laget och undrade när han skulle gå i pension. Försökte bestämma mig för om det var Hans Lindahl eller Rolf Gohs som ritade snyggast omslag och beklagade mig över att Jaime Valvés suggestiva skuggningar inte funkade lika bra efter att tidningen började färgläggas på 90-talet. Och annat väsentligt.

Att nu som vuxen läsa Robert Amans torra akademiska överanalyser av mina gamla barnserier känns mest märkligt. Så mycket ”68-vänster” kan man inte heller påstå att Fantomen var, trots Amans alla referenser till samtida vänsterintellektuella som han tycker sig se i olika Fantomenäventyr. Desto mer framstår han som 70-talssosse.
Med det är väl samma sak för de flesta idag – att Fantomens 70-talsproduktion framstår som ”vänster” idag säger väl mer om hur höger samhället blivit sen dess.

Och visst känns Fantomen svensk? Han var den naturliga fortsättningen för mig då jag växt ifrån Bamse, och Fantomen verkar mer besläktad med Rune Andréassons björn än med sina amerikanska superhjältekollegor.

Pär Thörns förord är behållningen med den här boken – jag hade önskat att förhållandet huvudförfattare och förordsförfattare varit det omvända. Jag blev istället sugen på att läsa Fantomen.

Det fanns ju så mycket mer än bara Fantomen i tidningen. Jag menar – ’Johan Vilde’, ’Mystiska 2:an’, ’Thorgal’, ’Skatten i Rennes-le-Château’ och så ’Mandrake’ och ’Herman Hedning’ såklart.

Min samling med Fantomentidningar blev med åren ganska gedigen då jag inte bara fick ett nytt nummer i brevlådan varannan vecka utan även bläddrade mig igenom torghandlarnas avdelningar med begagnade tidningar på jakt efter nya nummer att spendera månadspengen på. Men nu är samlingen förlorad.

Jag minns inte riktigt, men antagligen sålde jag tillbaks dem till någon av torghandlarna i samband med att jag flyttade hemifrån. Kanske hittade de fram till någon annan unge. Som det ju heter: ”Du hittar aldrig Fantomen – Han hittar dig.”*

* Gammalt Djungelordspråk.

Pål om Paul

Jag är inte helt hundra på när jag först upptäckte Pål Ahrén. Det kan ha varit i Dokusåpapodden för typ fem år sen där han genast blev min självklara favorit – och säkert skulle ha vunnit om han inte med sin sedvanliga fuck off-mentalitet lämnat walk over.

Det var hur som helst någonstans i den bisarra internetbaserade gemenskap som inledningsvis kretsade kring Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen och podden Radarparet som Pål Ahrén blev en given fixstjärna och snart även dök upp i diverse poddar.

Pål var en sjukpensionerad alkoholist boende på Söder i Stockholm som i sina färgglada måttsydda kostymer tycktes ägna all sin vakna tid åt sofistikerat näthat på Facebook.

Men skenet bedrog. Även om Pål inte hade någon högre utbildning sen han hoppat av högstadiet så var han i själva verket ett geni. Framförallt ett musikaliskt sådant, men även inom ämnen som filosofi, logik och poesi stod han högt över alla.
Ja, han var rent av – efter att Willy Kyrklund dött – den nu levande mest språkligt begåvade personen i hela landet. Han kunde det mesta om allt och han hade aldrig någonsin haft fel om något.

Allt detta enligt egen utsago.

Påls Facebooksida var dramatisk, ett myller av trådar där olika hätska diskussioner pågick med det övergripande temat att Pål mästrade och förolämpade folk, om han inte upplyste allmänheten om sina kunskaper om musikteori, Carnap eller Wittgenstein. Att inte hålla med Pål, eller ens komma med en mindre invändning var explosivt. Och ve den som stavade fel, uttryckte sig med talspråk eller – gud förbjude – särskrev. ”Seriöst? Är du helt jävla efterbliven?” var en typisk comeback.

”Abderit (slå upp).” en annan. Liksom klassikern, som blev något av Påls catch phrase:

”Dumma jävla apa.”

Pål visade sig själv vara immun mot motargument. Om han någon gång själv bevisligen brast i språkhanteringen – något hans motståndare glatt stoltserade med då de trodde att de nu skulle få denna ordmärkarnas ordmärkare att smaka på sin egen medicin – så konstaterade han bara att ”Det är skillnad på en felskrivning och en felstavning.” och sen gick han genast till oförsonligt motangrepp.

”Men det vet väl inte du? För du kan ingenting. Du är helt jävla efterbliven.” och så var det igång igen.

Ibland var han riktigt rolig och fyndig i sin elakhet. Som när han lyckönskade Rebecca Weidmo Uvells bojkott av Ben & Jerrys med kommentarer om hennes BMI. Eller hans ständiga fäktande mot Lena Anderssons filosofi A-spalt i DN eller dissen av Daniel Lampinens bristande kunskaper i historia, filosofi, logik, musik och poesi.

Minnesvärda oneliners var annars:

”Åsikter är för tonåringar.”

Eller

”Smak hänger ihop med intelligens. Det är därför alla mongon lyssnar på Lasse Stefanz.”

Men ofta gick han över gränsen och gav sig på fel personer alldeles för mycket alldeles i onödan. Det var nog bra för både oss och för Pål att vi emellanåt fick andrum då hans Facebookkonto med jämna mellanrum spärrades.

Det tog ett tag innan jag insåg att denne Pål som förgyllde min annars så trista Facebook-wall var identisk med mannen bakom bloggen Spikhuvudet. Bloggen var redan vid detta lag avsomnad och något jag följt några år tidigare. Att den långa och utmärkta essän om Noam Chomsky och den smått fantastiska taoistiskt färgade texten om likgiltigheten var författade av denna näthatare av guds nåde var ganska mindblowing.

Jag blev ett stort fan av Pål Ahrén. Så småningom officiellt då jag genast blev medlem i Facebookgruppen ’Pål Ahrén Fanclub’ när denna startades av en viss Sebastian Mattsson.

Kungen av content är Sebastian Mattssons andra roman och handlar om en alkoholist i färgglada måttsydda kostymer, ett självutnämnt geni boende på Söder som verkar ägna större delarna av dagarna åt att förolämpa folk på Facebook, där han även har en fanclub. Mannens namn är – Paul Anér.

Bokens handling kretsar kring journalisten Arthur som fascineras av Paul och upptäcker att han har skrivit en bok han inte brytt sig om att försöka ge ut, eftersom det enligt Paul är omöjligt. Pauls kortroman ’Att förneka’ handlar om en judisk doktorand i historia som forskar om förintelseförnekare.

Arthur tycker boken är genial och engagerar sig för att få den utgiven, trots att den är väldigt kontroversiell. Boken vävs in i ramberättelsen och skapar ett metanarrativ som utan att avslöja för mycket kretsar kring sanning, PK-ängslighet och sensationslystenhet.

Annars uttjatade klyschor som ”yttrandefrihetens gränser” och ”alternativa fakta” behandlas i boken på ett ganska smart och underhållande sätt och utan att bli vare sig tråkigt pekpinneaktigt eller poserande JVVF:igt.

Ja, det är i alla fall det jag föreställer mig måste vara behållningen med den här boken för alla läsare som inte har en relation till Pål Ahrén. För mig är dock själva grundstoryn mest en transportsträcka för att få höra autentiska Pål-citat och jag tycker mig läsa in ett stycke som avkodar hela boken då Arthur berättar hur man skriver journalistik:

”Nyckeln till att författa en artikel snabbt är att låta citaten göra jobbet åt dig. Dina formuleringar finns bara där för att hålla läsaren i handen under den korta promenaden från ett starkt pratminus till ett annat.”

Jag ville veta vad den riktige Pål tyckte, så jag slängde iväg ett mess.

När han senare ringde upp berättade han att han hade fått ett signerat ex av boken med texten ”Tack och förlåt” skrivet på försättsbladet.

Han tyckte den var bra, sa att Sebastian var begåvad och skrev korrekt grammatik, att stora stycken var helt och hållet sanna och förundrades över hur han kunde komma ihåg flera år gamla konversationer (”Han måste fört dagbok!”) men erkände också att han hade hoppat över passagerna som handlar om berättarjaget och hans flickvän.

Pål läser sällan romaner, sa han. ”Jag läser mest partitur”.

Jag läste även upp ett citat från Björn Kohlströms recension där han skriver att:

”Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest.”

vilket fick Pål att tystna för en stund innan han sa att han bara läst en bok av Houllebecq, vilken var sådär, men att han känner Stig Larsson lite grand. Han hade svårt att se några likheter.

En mindre invändning var att Pål inte skriver symfonier, som det tydligen står nånstans (”men jag skulle kunna om jag ville”) utan kammarmusik (”Men jag vill aldrig att de sätts upp”) och att han aldrig skulle ha skrivit en sån där bok, ”Om Israel och Palestina” som han aningen missvisande, men ändå inte, uttryckte det.

Och visst. ’Att förneka’ var väl dels ett sätt för författaren att få användning av ett gammalt refuserat manus och dels en motor för att driva historien framåt. Ett mer realistiskt upplägg hade väl varit att låta Paul ha komponerat ett mästerligt musikstycke eller något i den stilen.
Men nu är ju inte det här ett försök att skriva en korrekt biografi över Pål Ahrén utan just fiktion. Dessutom skulle upplägget bli svårt för Sebastian att gestalta – han kan ju inte ens läsa noter.

Innan vi lade på luren hann jag även med att få Påls syn på ungdomars bristande förmåga att sortera information, en anekdot om när han träffade en kedjerökande Willy Kyrklund och påståendet att om folk tycker han är konstig så är det inget emot Robert Huselius – den andra halvan av ovan nämnda podd Radarparet som också figurerar lite i boken. Han fick även med ett ”Jag har aldrig haft fel om något någonsin.” innan vi sa att vi allt fick ses och ta en öl nån gång.

För den som vill veta mer om verklighetens ”Paul Anér” vill jag rekommendera det här jättelånga poddavsnittet som samlat ett gäng intervjuer med Pål gjorda av Daniel Lampinen. Var man hittar hemma hos-reportaget där Pål bland annat spelar upp lite av sin musik eller det berömda nyårs-avsnittet vet jag inte.

Det får ni själva leta er vidare till, förutsatt att ni blir förälskade i Pål Ahrén, något alla människor på jorden av någon outgrundlig anledning inte alltid blir. Som det sägs i Kungen av content:

”Paul var på många sätt historieberättandets Philip Glass. Charmen ligger i repetitionerna, och som lyssnare blir du antingen uttråkad, galen eller hänförd.”

Åskan genom tidevarvet

1881 är ett viktigt år i den svenska arbetarrörelsens historia. Eller för att vara noga – den 6 november 1881 är ett viktigt datum i den svenska arbetarrörelsens historia. Ett tag firades faktiskt 6 november inom rörelsen som dagen då socialismen kom till landet, ett firande som passade sig extra bra då det inträffade på Gustav Adolfsdagen varpå man kaxigt kunde häda med sin antirojalistiska lära och där med uppnå extra irritation inom fiendelägret.

Den 6 november 1881 höll nämligen August Palm sitt föredrag med rubriken ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö – varefter ingenting längre skulle bli sig likt. Att 1881 utgör slutåret för Bunny Ragnestams mäktiga verk Åskan genom tidevarvet Historisk krönika om åren 1845-1881 är därför ingen slump.

Den över 800 sidor långa tegelstenen är en hopslagning av tre böcker författaren gav ut mellan 1986 och 1990, enligt förordet efter ”ett privat sjuårigt historieprojekt”. Till detta kommer, utöver en allmän översyn av de tre böckerna även en del nytt material angående främst processen mot Carl Jonas Love Almqvist och den närmast (i alla fall för mig) okända historien om Första Internationalens verksamhet i Sverige i början av 1870-talet och om dess svenske agent Ferdinand Laurell. En forskargärning som, konstaterar författaren, resulterat i ”ett nytt sjuårigt projekt”.

Just noggrannheten imponerar. Då jag själv ägnat lite tid åt arkivstudier kan jag inte låta bli att fundera på hur han har gått tillväga för att få fram sitt faktaunderlag, och när jag förstår hur han måste ha finkammat otaliga snirkligt handskrivna kyrkoböcker, flyttningsbevis och fastighetsregister, hur han har gått igenom gamla företagsarkivs anställningslistor och jämfört dem med arbetarföreningarnas och sjukkassornas medlemslistor, läst polisförhör, passagerarlistor för Amerikabåtarna, kollat upp varenda dagstidning med mera, med mera… ja då är det svårt att inte imponeras, och inte heller svårt att förstå att det rör sig om 14 års forskning bakom det hela.

För det är främst vanligt folks historia som Bunny Ragnestam skrivit. Visst finns där några kändisar – Love Almqvist inte minst, liksom Per Götrek, Nils Herman Quiding och olika tidningsredaktörer, men de som utgör den egentliga huvudrollen är massan.

Alla de Sveriges arbetare som under årtionden förde en ofta bitter och fruktlös kamp för att förbättra tillvaron, folk som inte har några biografier eller festskrifter tillägnade sig, folk som inte har fått några statyer resta efter sig eller några gator och torg uppkallade efter sig. Det är denna osynliga massa från de bortglömda år som inte ens räknas till arbetarrörelsens egentliga historia, utan till dess anonyma förhistoria, som här kliver fram ur mörkret.

Det börjar med Sven Trädgårdh, en beläst skräddare som startade en bildningscirkel för arbetare i Stockholm men som blev motarbetad av de bättre bemedlade ”arbetarvännerna” som kuppade föreningen och började predika fred mellan klasser. Detta blev början på en ständigt återkommande företeelse som skulle fortgå till Socialdemokraternas genombrott på 1880-talet.

Däremellan får vi otaliga exempel på arbetarkamp och organisationsförsök i olika former som kulminerar med Sundsvallsstrejken 1879.

Det är uppenbart att Bunny Ragnerstam läser mycket mellan raderna. Fantasi och inlevelseförmåga är så klart av vikt för den som vill sätta sig in i de personer man skriver om, och Ragnerstams sympatier för arbetarna – som också är en av bokens styrkor – leder ibland till lite väl idealiserande slutsatser.

Det embryo till arbetarrörelsen som fanns med så kallade arbetarmöten, sjuk- och begravningskassor och konsumentkooperativ betraktas av Ragnerstam som ett högst medvetet sabotage av den liberala medelklassen att ta över och oskadliggöra arbetarnas egna initiativ, inte alls som ett nödvändigt förstadium vilket annars är vanligt i historieskrivningen. Samtidigt finner han smarta, taktiska överväganden, handlingskraft och ett väl utvecklat klassmedvetande hos arbetarna – långt ifrån föreställningen om en slö, oupplyst eller liknöjd massa.

Ibland letar han rent av efter konspirationer. Han går på djupet med att undersöka huruvida de blodiga kravallerna i Stockholm 1848 var ett välplanerat upprorsförsök. Vidare kartlägger han minutiöst – så gott det går med de knappa källorna som finns till hands – Kommunisternas förbunds hemliga verksamhet i Sverige vid denna tid och senare i boken hur Första Internationalen påverkade strejkvågen i början av 1870-talet.

Annons för ’Kommunismens röst’ idag känd som *Kommunistiska manifestet*, det program för Kommunisternas förbund som författades av Karl Marx och Friedrich Engels 1848 och översattes av dess svenska avdelning senare samma år. Stockholms Dagblad 1849-01-22

Man kan ibland ana att författaren vill se lite mer än som verkligen finns där. Återigen försöker jag sätta mig in själva arbetsprocessen – om man ägnar sju år åt noggranna arkivstudier och vänder och vrider på allt, ja då kan man lätt bli lite blind och se saker man själv uppfattar som uppenbara men som för en utomstående snarare verkar vara ett virrvarr av diffusa detaljer.

Jag tänker mig emellanåt att det här verket tillkommit som i en dussindeckare eller som i de där True Crime-serierna jag nyligen sett om folk som försökt lösa Zodiac- och Son of Sam-morden. Där huvudpersonen frenetiskt jobbar under dygnets alla timmar i sitt lilla källarkontor vars skrivbord är överhopat med papperstravar och där en anslagstavla fullproppad med pilar, nålar, kartor, suddiga foton och skrynkliga lappar sitter på väggen.

Det blir i slutändan väl kartlagt med indicier som hopar sig och en fullt trolig hypotes, men man väntar förgäves på den smoking gun man hoppas på för att bli riktigt tillfredsställd.

Men det är skönt att läsa en bok som konsekvent tar arbetarnas parti, för det här är inte, trots sitt gedigna forskningsunderlag, någon trist akademisk uppräkning med en förment ”objektiv” utgångspunkt – det här är en hyllning till Sveriges arbetare. Vi slipper där med alla poänglösa genrekonventioner som ”frågeställning”, ”teori och metod”-kapitel eller att texten förfulas med en massa fotnoter. Tvärtom är boken välskriven. Den fokuserar på olika huvudpersoner och inte minst är den spännande, det långa avsnittet om kravallerna 1848 är fullkomligt gastkramande.

Jag har bara nämnt en bråkdel av allt intressant som finns i detta gedigna verk och jag kommer säker plocka fram och bläddra i den många gånger framöver. Åskan genom tidevarvet är omistlig för den som vill veta något om perioden och ämnet i fråga.

Förbjudna ord #2, Lex Hinke

I Sverige hade vi pressfrihet. Dock fanns det vissa undantag då en del åsikter ansågs allt för kränkande för vissa, och skulle folk lyssna till dessa åsikter skulle de kanske göra dem till sina egna vilket riskerade att leda samhället i en för överheten oönskad riktning. Därför gjordes undantag i Tryckfrihetsförordningen för yttranden som kränker tukt och sedlighet.

Dock började förändringens vindar blåsa och synen på ”sedlighetsfrågan” och ”kvinnofrågan”, som det brukade kallas, utmanades av skandalförfattare som August Strindberg, Gustav Fröding och Frida Stéenhoff under 1880 och 90-talet. Radikala akademiker som Anton Nyström och Knut Wicksell propagerade för preventivmedel och förändrad sexualmoral från en vetenskaplig utgångspunkt och i bakgrunden fanns den ständigt växande socialdemokratin vars hela program av många betraktades som ett enda angrepp på den sociala ordningen. Vilket också var sant.

Men åsiktsmänniskor gör i slutändan aldrig någon större skillnad, även om de själva vill tro det, av större vikt är däremot vad Jan Stenbeck långt senare skulle sammanfatta med frasen ”tekniken slår politiken”. För i början av 1900-talet började det nämligen dyka upp billiga preventivmedel som kondomer och pessar, vilka man kunde se annonser för under diskreta namn som ”Franska försiktighetsartiklar” eller bara ”gummi”. Annonserna dök först upp i socialistisk press, sen bland fler och fler publikationer.

1910 höll Hinke Bergegren ett föredrag i Folkets hus i Stockholm betitlat ”Kärlek utan barn”. Henrik ”Hinke” Bergegren var vid detta laget en sedan länge riksbekant och ökänd agitator med flera fängelsedomar bakom sig. Ungsocialisterna där Hinke var en av ledarfigurerna utgjorde länge den yttersta vänsterfalangen inom socialdemokratin men hade något år tidigare uteslutits och var nu en självständig organisation med drag åt anarkismen.

Det välbesökta mötet drog först ingen större uppmärksamhet till sig från de borgerliga tidningarna och den utsände polisagenten – sådana fanns i regel närvarande vid arbetarrörelsens möten – hade heller inget att anmärka. Men ett tag senare, efter påtryckningar av kristet konservativa sedlighetsorganisationer kom ett åtal till, liksom ett kraftigt drev i pressen.

Hinke blev frikänd av rätten i Stockholm, dock dömdes han en tid senare till två månaders fängelse efter att han höll samma föredrag i Göteborg. Sedlighetsivrarna var dock inte nöjda och snabbt klubbades ett tillägg till lagen om kränkning av tukt och sedlighet som explicit förbjöd information om preventivmedel, en lag som kom att kallas lex Hinke.*

Offer för lex Hinke blev, förutom Hinke Bergegren själv, bland annat Karin och Nils Adamsson, som drev en sjukvårdsaffär och postorderfirma i Stockholm.

”Det är hög tid att skriva in Karin och Nils i barnbegränsningens, arbetarrörelsens och kvinnofrigörelsens historia.”

Så skriver Gunnela Björk i förordet till sin bok Lust och Nöd, som nyligen kom ut på Historisk media. Och det är bara att hålla med. I boken får vi följa Karin Hollman, senare Adamsson, och maken Nils resa från bespottade agitatorer med ständiga ekonomiska bekymmer till välmående och etablerade innehavare av en företagskedja med filialer över hela landet.

Nils var Ungsocialist, även om det är högst oklart hur engagerad han egentligen var, medan Karin tillhörde de konkurrerande och något försiktigare Ungdemokraterna.

Karin blev en trogen Höglundare hela livet. Det vill säga, hon följde med Zeth Höglund i alla hans politiska förvecklingar – först då han splittrade Socialdemokraterna för att bilda vad som skulle bli dagens Vänsterpartiet, sen vidare då partiet gick med i Komintern och bytte namn till SKP för att vara lojala med Lenins bolsjeviker bara för att strax efter det bli utesluten ur partiet för bristande ideologisk renhet varpå han startade ett eget kortvarigt vänsterparti som, då det misslyckats, snällt återvände till fadershuset och åter blev socialdemokrat.** Ja, om allt det där handlade ju boken jag skrev om i förra inlägget.

Både Karin och Adam skulle få två månaders fängelse för var sin broschyr de gav ut på eget förlag. Skrifterna var båda en kombination av agitationsskrift och prislista för företagets produkter. Först ut var Nils Ny lärobok i könsfrågan där man kunde läsa ohyggligheter som

”Må de unga älska varandra enligt naturens fordringar, och fäll ej den minsta dom över en kvinna som idkat könsumgänge. Bort med uttrycket ’fallna kvinnor’.”
Förbjudna ord 1910

och sen Karins Lifsglädje och Sympati i belysning af könsfrågan där sataniska läror som att den kvinnliga orgasmen är viktigt för samlivet predikades liksom det gavs praktiska anvisningar om hur de olika preventivmedlen ska användas. I rätten höll Karin ett tal om hyckleriet i lagen, att den riktar sig till arbetarmassorna medan de rika är väl upplysta och även själva använder preventivmedel. Broschyren riktar sig till vanligt folk, det var det överheten inte kunde tåla. Liknande tongångar hördes från annat radikalt håll – överklassen vill att de fattiga ska föröka sig för att de behövs som fabriksslavar och kanonmat.

Det var alltså aldrig förbjudet att köpa, sälja eller inneha preventivmedel, bara att upplysa folk om att de fanns och hur de funkade. Gunnela Björk citerar riksdagsdebatten om frågan där någon säger att det är ”den propagerande upplysningen inför en okritisk publik” som är problemet – pöbeln måste helt enkelt hållas okunniga om ämnet. Sedernas förfall och nationens undergång riskerade bli resultatet om det hela fick fortgå, enligt sedlighetsvännerna.

Rättegången mot Karin Hollman Adamsson blev historisk dels för att det var den första kvinnan att dömas i ett tryckfrihetsmål, dels att det var första gången kvinnor medverkade som juridiska ombud i en rättegång. Karin utsåg nämligen två kvinnor bland sina fyra ombud, något åklagaren protesterade mot men domaren godkände.

Lex Hinke skulle finnas kvar ända till 1938, men då var den i praktiken verkningslös sen länge. Efter det demokratiska genombrottet 1921 hade vindarna förändrats och färre anmälningar och domar kom in. På 20-talet gav Adamssons förlag ut en nyutgåva av Ny lärobok i könsfrågan liksom man släppte nya titlar med likartat innehåll utan att något hände.

Enligt Waldemar Bernhards gamla biografi över Hinke Bergegren hade lagen rakt motsatt effekt. All uppståndelse kring Kärlek utan barn och de efterföljande rättsprocesserna med alla skriverier som omgärdade frågan ledde till att tabut kring preventivmedel istället bröts och att en massa folk för första gången lärde sig något om ämnet. Av Björks bok får vi också veta att konkurrensen hårdnade mer och mer då ständigt nya preventivmedelsförsäljare dök upp runt om i landet – vilket tyder på ökad efterfrågan. Kondomen slog moralen.

*Eller snarare Lex Hinke Nr 2, då redan Karl Staafs inskränkning från 1906 som förbjöd antimilitaristisk agitation kallades Lex Hinke.

**Bland det första Zäta gjorde då han åter blivit sosse var att författa en biografi över sin gamla fiende, den nyss avlidne Hjalmar Branting som Höglund ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa. Biografin är bland det mest fjäskiga, överdådigt hyllande och obalanserade som någonsin skrivits – tänk dig en Kim Il Sung-biografi som blivit officiellt sanktionerad av Nordkorea och du kommer ganska nära.

Ännu en vänstersekteristisk recension av Lenins kostym

I Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen av Per Leander får vi Sveriges, och världens, historia från ryska revolutionen till andra världskriget berättat för oss genom de svenska kommunisternas ständiga konflikter och splittringar, från Zimmervald till Nils Flygs märkliga lilla nazigrupp. Till stor del återberättat genom huvudpersonernas olika självbiografiska betraktelser.

I bokens efterord skriver Leander att självbiografier inte är bra historiska källor och att han utgått från ett gediget forskningsmaterial för att röna ut vad som egentligen hände. Att de ändå tar stor plats i boken är rent berättartekniskt, det gör att man följer det historiska skeendet genom personliga upplevelser. Ett alldeles utmärkt sätt att skriva bra populärhistoriska böcker på, skulle jag vilja hävda.

Vi får höra Lenins förklenande omdöme om att Zäta Höglund är en ung och naiv pacifist men att han med historien som läromästare nog kommer kunna bli en verklig revolutionär, Kata Dahlströms ängsliga funderande över om revolutionen kanske kunde vara lite mildare mot sina motståndare då hon på besök i Moskva hör skotten från bolsjevikernas arkebuseringspatruller, Otto Grimlunds beskrivning över de nyss anlända bolsjevikerna som glufsar i sig smörgåsbordet på Hotell Savoj i Malmö innan de hoppar på nattåget till Stockholm där Lenin frågar ut honom om situationen i Sverige och där ”de mest obetydliga detaljer” för revolutionsledaren var av ”det livligaste intresse”.

Eller Ture Nermans beskrivning av kravallerna som uppstod efter att partiet på Moskvas order splittrats i Kilbomare och Sillénare. Vi får också veta att Fabian Månsson i riksdagen lyckades få högerledaren Arvid Lindman att skänka en hundring till insamlingen han höll för Lenins och bolsjevikernas fortsatta resa tillbaks till Ryssland. Och mycket annat.

Framförallt får vi följa det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiets avyttringar och urartningar i takt med den nya ryska statsbildningens växlingar mellan tragedi och fars.

Till skillnad från 70-tals vänstern där varje utbrytning ofta levde vidare i otaliga självständiga småsekter så präglades 20-talets splittringar istället av att utbrytarna ganska snart valde att snällt återvände till de socialdemokrater de nyss fördömt. Kilbomskommunisterna, som blev mer och mer kritiska till Sovjetunionen och bytte namn till Socialistiska Partiet, var under ett par år en utmanare som lockade fler röster, men det ballade snart ur. Det enda som i längden återstod var det Moskvatrogna SKP, dagens Vänsterpartiet.

Per Leander skriver för tidningen Internationalen, organ för Socialistisk Politik, tidigare Socialistiska Partiet (ej att förväxla med det Socialistiska Partiet som nämndes ovan) som numera utgör en falang av Vänsterpartiet. Denna ideologiska tillhörighet blir tydlig i läsningen av boken, i alla fall för oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby, och det är också något som de olika vänstersekteristiska recensenterna tagit fasta på, som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.

Vi börjar med Riktpunkt, där Andreas Sörensen anmält boken. Först ett klargörande: Riktpunkt är SKP:s, Sveriges Kommunistiska Partis, tidning. Detta det nuvarande SKP är ej att förväxla med 70-talets SKP, som tidigare hette KFML, utan utgörs av det gamla APK. KFML, som visserligen liksom APK, alltså SKP, är en utbrytning ur VPK, splittrades senare varpå KFML(r) bildades, vilket i sin tur blev KPML(r) vilket idag heter Kommunistiska Partiet.
SKP ska inte heller förväxlas med det ännu äldre SKP, vilket alltså var namnet på dagens Vänsterpartiet innan det bytte namn till VPK, ett namnbyte som i sin tur speglade ett ideologisk skifte vilket ogillades av somliga och ledde till utbrytningar som i två olika omgångar alltså återtog det gamla namnet SKP. Glasklart va?

Föga förvånande är Riktpunkts recensent väldigt kritisk till boken.

”Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom.”

slår Sörensen fast efter att redan i ingressen ha hävdat att boken är ”så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.”

Trotskij däremot ”Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre.” fortsätter klagosången där Leander anklagas för intellektuell oärlighet, bristfällig analys, att arbetet anses vara ”illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst” och att han kommer med historiska felaktigheter då han inte är ”intresserad av att presentera en objektiv studie”. Sörensen kryddar dessutom sin recension rikligt med utropstecken för att understryka kritiken.

En objektiv studie, får man förmoda, finns däremot i SKP:s partiprogram och historiedel på hemsidan, där vi kan läsa att

”Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa.”

Med valet av C.H Hermansson 1964 ”börjar den opportunistiska anpassningen åt höger” vilket leder till namnbyte 1967 innan partiet ”återupprättas” 1977.

”Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.”

Smart drag! Byt namn på din lilla utbrytargrupp till ett gammalt och redan förbrukat så kan man plötsligt fira 100-årsjubileum och påstå sig tillhöra en lång och obruten tradition av revolutionärer. Vad som menas med att det blivit ”säkerställt” att splittringarna på 20-talet garanterat att partiet ”kunde växa” och hur detta rimmar med faktumet att SKP fick 702 röster i senast riksdagsvalet kan vi alla ta oss en funderare över.

Bättre betyg blir det i Offensivs recension, där Arne Johansson kallar boken en ”fascinerande spegling” av relationen mellan bolsjevikledningen och de svenska kommunistpionjärerna. Offensiv är organ för Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistfalang som till skillnad från Socialistisk Politik gjort tvärtom och gått från att (försökt) ha varit en del av ett större parti (sossarna) till att bli ett eget självständigt.

En annan skillnad är att Offensiv, som blev Rättvisepartiet Socialisterna, gick in i Socialdemokraterna i ett dolt infiltreringssyfte, så kallad entrism (och efter inspiration från Storbritannien), vilket bara ledde till att de blev uteslutna hela högen. Socialistiska Partiets uppgång i Vänsterpartiet som Socialistisk Politik skedde däremot öppet och genom förhandlingar.

Även om Johansson i grunden är positiv till boken menar han att den missar Trotskijs kritik under Kominterns tredje kongress då han påpekade det ”avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen.” varpå han känner sig manad att avsluta recensionen med uppmaningen

”Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international.”

Vad skriver då Flamman, Vänsterpartiets huvudorgan? Recensenten Erik Haking kommer efter en ganska positiv genomgång mot slutet till en kritik som lutar åt SKP:s, om än långt ifrån lika hätsk. Bokens problem tycks enligt Haking ändå vara att Leander faktiskt är trotte.

”i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ’självständiga tänkande ledargestalter’ och ’SKP blev ett stalinistiskt lydparti’. Internationellt ’övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin’ […]
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.”

Denna kritik togs sen upp av Anders Svensson som i sin recension av Flammans recension med rubriken ”Erik Haking – en dumbom som inget vet om Internationalen eller trotskism” menar att den avslutas med ett ”korkat, felaktigt och obegripligt angrepp på nåt han kallar trotskism.”

Svensson är då själv medlem i Socialistisk Politik, vars tidning Internationalen Per Leander skriver för, och de driver ”en linje som går ut på att stärka folkrörelserna och se det som […] det viktigaste för en vänsterorganisation.” Och de sysslar inte med splittringar. Och inte är de heller trotskister, möjligen att någon enstaka inom Fjärde internationalen som de tillhör kan kalla sig så.

Till min stora besvikelse har inte Proletären skrivit någon recension, inte heller Arbetarmakt eller Kommunistiska föreningen. Man hade visserligen kunnat tänka sig att Proletärens och Kommunistiska föreningens anmärkningar hade liknat SKP:s, dock hade jag velat ha en mer ultratrotskistisk kritik som beskyller Leander för centrism och liknande, vilket jag hade förväntat mig av Arbetarmakt.

Sen är det oroande i sig att det saknas recensioner. Att sluta ägna sig åt att lidelsefullt älta falangstrider inom Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet för att istället fokusera på dagsaktuella frågor är ju som vi alla vet tydliga tecken på att revisionism och ideologisk utarmning börjat sprida sig i de egna leden.

Inte heller Arbetaren, Brand, Staffan Jacobson eller någon annan s.k ”frihetlig” har så vitt jag vet kommit med någon kritik av boken. Jag tar därför på mig att själv skriva några kritiska vänstersekteristiska rader av det anarkoanarkistiska snittet, vilket också ligger i linje med vad Haking skriver om hur ”Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter”

För det är ju till att börja med lite tröttsamt hur ungsocialisterna, syndikalisterna och hela den antiparlamentariska oppositionen nästan helt förtigs, och att då de kort nämns så kallas de (Hinke Bergegren, Ivan Oljelund mfl) för ”anarkister”. Men det som främst upprör är hur Leander beskriver Kronstadt 1921.

Först står, vilket jag aldrig hört tidigare, att bolsjevikerna försökte förhandla men att delegationen ”togs som gisslan”, om deras krav står bara att de ”krävde att de [bolsjevikerna] skulle lämna ifrån sig makten” och ”när historien drog ut på tiden” så bestämde Trotskij att de måste krossas så att inte ”inbördeskriget blossade upp igen. Om Kronstadt föll skulle vattenvägen till Petrograd dessutom ligga öppen”

Va fan? Som om de var vita kontrarevolutionärer. Inget om deras krav på yttrandefrihet och sovjetmakt, inget om hur regimen fängslade och mördade anarkister och snart nog alla möjliga som inte lydde Lenin. Matroserna var bara ”Missnöjda och hungriga”. Leander säger att slaget var dåligt ”rent symboliskt” då Kronstadt gått i täten 1917 (och även 1905, tror jag) men, säger han, citerandes Trotskij, som återtrycktes i Folkets Dagblad: ”De som gjorde uppror 1921 var helt nya rekryter och därmed helt andra individer” än de tappra från 1917.

Mot detta falska och antidemokratisktsmåborgerligtrevisionistisktcentristisktoppurtinistiska massmords- och diktaturvurmande tar Detgladatjugotalet.se naturligtvis helt och hållet avstånd. För de som vill veta den absoluta objektiva sanningen om detta skede får jag hänvisa hit och hit.

Trots dessa sekteristiska anmärkningar så är Lenins kostym helt klart läsvärd. Jag hoppas också det kommer en uppföljare.

Tänk att få följa de svenska kommunisterna vidare mot nästa våg av splittringar, se hur de diplomatiska förvecklingarna mellan Sovjet, Kina, Albanien, Vietnam och Kambodja återspeglas i bokstavsvänsterns ständiga splittringar och konflikter. Att följa Frank Baude och Jan Myrdal, höra om C.H Hermanssons försök att få nån jävla ordning i partiet osv.

Det hade kunnat bli en skitbra bok.
För att inte tala om recensionerna.

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

”alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.”
Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”
Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Nödvändigt narrade

Det är i dagarna 150 år sen Pariskommunen föll, i februari var det 100 år sen Kronstadt krossades. Två exempel på vad Hannah Arendt menade var ett ständigt återkommande fenomen i samband med revolutioner och något hon menade även hände under den stora franska revolutionen i slutet av 1700-talet och i Ungern 1956 och som vi ifrån vår horisont kan lägga till Iran 1979 (och säkert fler exempel) – hur arbetarråd spontant uppstår innan de krossas av en eller annan partiapparat.

Om detta och mycket annat kan man läsa i hennes Om revolutionen som utkom på Daidalos tidigare i år.

Arendt fokuserar främst på de två första revolutionerna, som hon säger, den berömda misslyckade franska och den åsidosatta men lyckade amerikanska. Att alla revolutionärer har haft den misslyckade franska revolutionen som ideal är ett märkligt faktum genom historien.

Vi får väl se om jag återkommer till den här boken i en eller annan form senare, tills vidare får ni nöja er med det här utdraget:

Arbetarlitteraturens återkomst

Jag har läst alldeles för lite arbetarlitteratur. Det var mest det jag tänkte efter att ha avverkat Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, vars främsta förtjänst är att den nu gett mig massor av lästips. Genom att göra nedslag i olika epokers arbetarlitteratur, från 20-talet och framåt, får vi även lite 1900-talshistoria.

Hur den nya arbetarlitteraturen skiljer sig från den gamla och hur detta kan kopplas till tidsandan är intressant och på sätt och vis väldigt logisk: 2010-talets litteratur handlar om arbetare utan hopp, nya teman är prekariseringen, servicesektorn, folk som gör klassresor nedåt och att det är klasshat och vanmakt snarare än klasskamp som gäller i den tid då arbetarrörelsen övergivit arbetarklassen.

Efter en nedgång under 80 och 90-talet började man se en ny våg under 00-talet, vilken tog fart ännu mer under 10-talet. Framförallt domineras den nya vågen av kvinnor, något Landström menar att pressen missat. Fenomenet har bara fått en handfull artiklar medan ”Sveriges tio språkmaterialistiska poeter” och de ”tjugo författare som sysslar med autofiktion” har fått tusentals sidor. Just gnället på media är ibland lite uppfriskande, som i det här som även litteratur och klass lyfte fram

”I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig komma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.”

Det är ju såklart skojigt att kalla ”arbetsgivare” för ett ideologiskt extremt ord och utkora ”arbetsköpare” som neutralt – för de flesta är det väl snarare tvärtom, om man ens förstår vad arbetsköpare betyder. Tidningen Arbetaren tog ett policybeslut om att börja skriva arbetsköpare för en tio år sen någonting, vilket man (som jag minns det) motiverade med att det är viktigt med korrekta benämningar även om risken finns att ordet kanske inte hör till var mans vokabulär.

Det får mig att tänka på Nya Samhället, en kortvarig tidning som gavs ut av en lika kortvarig högerutbrytning ur Socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886. Där deklarerade man i sitt första nummer att man kommer använda sig av benämningen ”s. k. Arbetsgifvare”

Kanske något att ta efter för den som velar mellan att vilja upplysa korrekt men samtidigt inte vill framstå som obegriplig marxolog.

Roligt nog nämner Landström Eric Petterssons fabriksliv från 2015, som annars gick större delen av pressen förbi. Arbetshat när det är som allra bäst. Den kallas ”kortroman” men är mer en liten pamflett man snabbt läser ut – för den snåle finns den även att ladda ner gratis som pdf. Rekommenderas!

Något som ändå irriterar mig lite är just fokuset på mainstreammedia – även om det är kritiskt. Mot slutet nämner han föreningen Arbetarskrivare och diskuterar möjligheter till, och rent faktiska exempel på, motoffentligheter där arbetarlitteratur kan spridas. Utöver ovan nämnda förening nämner han

”Förlag som kämpar på med utgivningen av arbetarförfattare utan att bry sig om den borgerliga offentligheten. Mindre tidningar som idogt uppmärksammar klassperspektivet.”

Och det är väl trevligt, men han verkar ha missat något här.

För vad som hänt under de senaste 20 åren är bloggosfärens uppgång och fall och de sociala mediernas sergertåg. När jag själv letat runt på bloggosfärens ruiner har jag upptäckt att just bokbloggar fortfarande visar vissa livstecken. Hur ser det ut på de sociala medierna, finns det inte folk som skriver om litteratur där? På nätet finns det dessutom gott om plattformar för glada amatörer att skriva och lägga ut sina verk för allmän beskådan, liksom att självpublicering av även fysiska böcker blivit en realitet.

Mig tycks det som det mest är sci-fi, fantasy, romance och fan-fiction som dominerar dessa plattformar, men finns det inga spår av arbetarlitteraritet* här? Eller finns det åtminstone potential till en framtida utveckling av densamma? Jag vet inte.
Men för en som berömmer sig för att ha skrivit ”den första boken som systematisk tar sig an arbetarlitteraturen under 2000-talet.” och som söker efter alternativ till etablissemanget känns det som en ganska anmärkningsvärd miss att glömma bort den här grejen vi kallar internet.

Hur som helst – en läsvärd bok det här, jag instämmer helt och hållet med Mattias Torstensson vars slutord i hans recension även får bli mina:

”Du som vill få boktips och som vill få böckerna du läser satta i ett sammanhang, eller på annat sätt är nyfiken på arbetarlitteraturen, eller för den delen svensk 1900-talshistoria, bör läsa. ”

* Som är nått akademiskt begrepp som förekommer. En hel del går ut på att definiera vad som är arbetarlitteratur eller proletärdiktning, vilket såklart inte är särskilt lätt.

Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad
Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till
Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.

Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något
Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort
Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.