Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.
Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.
Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.
I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.
När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.
Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.
För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).
Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.
Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.
Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.
Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.
Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :
”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”
Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”
Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.
Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.
Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:
Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.
Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet
var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.
Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.
Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.
”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”
En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.
En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.
De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.
Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.
Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.
Och det är alltid samma sak.
Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.
För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.
Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.
Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.
Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.
* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.