I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.
Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.
Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.
Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.
I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?
1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.
Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.
Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.
Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.
Bloch skriver från ett Tyskland i misär:
”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”
Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.
I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.
”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”
Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.
Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.
Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.
Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.
Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:
”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”
Glasklart.
Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.
* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!
**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.
Mentions