Jag har länge velat skriva något om yttrandefriheten*. Det kan ju vid en första anblick verka banalt.

I den här bloggen har jag en serie om historiska yttrandefrihetsinskränkningar i Sverige och då och då har jag kommit in på samtiden och den allt annat än hälsosamma utvecklingen med censur och inskränkning efter inskränkning.

Serien kommer säkert fortsätta – klicka här för att få en översikt i en separat flik, man behöver inte läsa dem i någon speciell ordning – men jag var ute efter något mer övergripande. Något principiellt, filosofiskt kanske.

För att leta efter en ingång jagade jag fatt en bok med urval av Jan Myrdal och en gammal bok av Voltaire.

Det blev en massa anteckningar – jag har för ovana att skriva ner en liten ”recension” av alla böcker jag läser, bara för mig själv – men något blogginlägg fick jag inte ur mig.

Då kom det till min kännedom att Daidalos nyligen gett ut en bok betitlad ’Till tals – yttrandefrihet förr, nu och sedan’ av Henrik Gundenäs, vilken jag jagade fatt i – och anteckningarna börjar nu hopa sig.

Först blev jag ställd av ångesten att få ur mig något, sen slog det mig plötsligt att jag faktiskt inte behöver skriva något långt och smart. Det har ju Henrik Gundenäs redan gjort. Jag har som sagt redan skrivit en hel del i ämnet och det är väl bara att fortsätta. Min syn på det hela kommer kanske inte sammanfattas i Det Stora Smarta Verket Om Yttrandefriheten, ni får helt enkelt hålla till godo med mina små inlägg.
Jag är blott en bloggare, jag har inte fått kontrakt på att skriva en understreckare i Svenska Dagbladet eller nått, det är väl för fan bara att köra.

Så med Gundenäs bok som fond tänker jag istället slänga ur mig några inlägg i ämnet. Vi börjar på enklast möjliga viss så denna gång kommer lite referat av typen ”bra sagt”, sen får vi se vad jag får ur mig framöver.

För boken rekommenderas verkligen varmt. Den tar avstamp i svensk nutid med koranbränningar, Erdogandockor, cancelkultur och de senaste årens laginskränkningar med historiska tillbakablickar till Tryckfrihetsförordningen 1766 och diverse tänkare. Mycket intressant sägs i boken, bara en sån sak att han faktiskt lyckas med att kritisera det här eländet som brukar benämnas ”identitetspolitik” från vänster är imponerande.

Det har ju annars sagts att det enda som är värre än identitetspolitiken är kritiken mot identitetspolitiken och det vanliga är ju att folk hamnar i antingen ett evigt ängsligt ursäktande och tassande av typen ”flera av mina bästa vänner är judar/trans/what ever” eller nått kategoriskt klasskampsdanande ”det är borgerligt trams!”-avfärdande eller, vilket väl är angränsande, hånfullt ”högt tonläge”-tillstånd där man snart inte ser skillnaden mot högerkritiken.

Gundenäs lyckas med konststycket att navigera mellan dessa positioner. Han beskriver sekterismens funktion inom dessa grupper, som han kallar ”yttrandeaktivister”, kort och kärnfullt:

”de stöter ut somliga av sina egna medlemmar och skrämmer bort alla andra.”

Vilket ställs i kontrast till ytterhögerns välkomnande famn.

Han lägger också fram en rimlig hypotes för att förklara detta självskadebeteende – då vänstern är så tillbakapressad på alla fronter blir sekterismen och hatet mot enskilda personer den enda arenan där man faktiskt kan vinna. Att dreva bort en av de egna för att rena gruppen ger en psykologisk känsla av seger i en värld där man ständigt förlorar.

Det sägs också tänkvärda saker om yttrandefrihetens kvalitet. För begränsad yttrandefrihet är inte bara direkta laginskränkningar som förolämpning mot tjänsteman, terrorlagens gummiparagrafer eller förbud mot förintelseförnekande – för att nämna några av påhitten från den senaste mandatperioden.
Nej, även massövervakning eller angiverilagen kan ses som exempel på begränsning av yttrandefriheten då de faktiskt minskar folks benägenhet att yttra sig, även om yttrandena i sig inte är olagliga.

Om angiverilagen skriver han att myndighetsanställda ”skulle få välja mellan att bli angivare och att begå ett brott”. Då skulle folk antingen skämmas för vad de gjort eller känna stolthet över en ickegärning. I inget av fallen skulle de vilja prata om vad de gjort. Liksom såklart alla de som drabbas direkt, många skulle sluta våga yttra sig och gå under jorden, bli rädda för att ta kontakt med myndigheter ”och helt uppgå i det ’skuggsamhälle’ som samtliga politiska partier säger sig vilja motverka.”

Gundenäs bok är långt ifrån invändningsfri. Tvärtom, och det är delvis det som gör den läsvärd, att jag ofta känner att jag vill invända, utveckla och gå emot. Detta kommer senare inlägg behandla.

*Ja eller yttrandefrihet förresten. Ingen vill ju ha frihet för alla yttranden oavsett kontext. Ni vet, som hotbrev eller att springa in på en fullsatt teater och ropa ”Det Brinner!” när det inte brinner. Som Daniel Lampinen konstaterar så är det kanske rimligare att tala om åsiktsfrihet istället.