In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.

Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

*

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”

Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

*

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

*

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

*

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

*

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

*

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

*

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

*

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Nödvändigt narrade

Det är i dagarna 150 år sen Pariskommunen föll, i februari var det 100 år sen Kronstadt krossades. Två exempel på vad Hannah Arendt menade var ett ständigt återkommande fenomen i samband med revolutioner och något hon menade även hände under den stora franska revolutionen i slutet av 1700-talet och i Ungern 1956 och som vi ifrån vår horisont kan lägga till Iran 1979 (och säkert fler exempel) – hur arbetarråd spontant uppstår innan de krossas av en eller annan partiapparat.

Om detta och mycket annat kan man läsa i hennes Om revolutionen som utkom på Daidalos tidigare i år.

Arendt fokuserar främst på de två första revolutionerna, som hon säger, den berömda misslyckade franska och den åsidosatta men lyckade amerikanska. Att alla revolutionärer har haft den misslyckade franska revolutionen som ideal är ett märkligt faktum genom historien.

Vi får väl se om jag återkommer till den här boken i en eller annan form senare, tills vidare får ni nöja er med det här utdraget:

Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.


Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något

Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort

Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.

Devs och den fria viljan

(Spoilervarning, se Devs på HBO eller ladda ner det illegalt någonstans)

I Alex Garlands HBO-miniserie Devs har nått hippt dataföretag i Silicon Valley i en nära framtid eller parallell samtid lyckats bygga en kvantdator som fungerar som en slags tidsmaskins-tv. Man kan titta bakåt i tiden och var som helst i världen och de ser då bland annat Jesus dö på korset*, Jean d´Arc brännas på bål och Marilyn Monroe knulla.

Man kan även se framåt med den här maskinen, något som visserligen är förbjudet för de anställda. Men för chefen Forest och hans förman/älskarinna Katie som tillåts göra detta är resultatet väldigt nedslående – det visar sig nämligen att allt som maskinen visar kommer hända sen också faktiskt händer. Även om man, som för att testa, försöker göra något annat.

I en kuslig scen bryter Howard mot reglerna och ställer in maskinen på att visa den samlade personalen en sekund in i framtiden. De ser sig själva som i en spegel, bara att spegelbilderna rör sig eller talar strax innan de själva rör sig eller talar, vilket orsakar stort obehag och förvirring.
För Forest och Katie, som redan ägnat sig en hel del åt att se sina framtider, och, visar det sig, där fått se Forests grymma öde, tycks de båda ha blivit till hålögda och deprimerade cyniker.

För detta betyder ju att universum är deterministiskt och att den fria viljan inte existerar. Vilket gör hela tillvaron fullkomligt meningslös.

För det är ju så det brukar heta. I ett Filosofiska rummet jag hörde nyligen så pratade de om just det där, inte om Devs, men om den fria viljan. En professor i neurovetenskap, Peter Århem, lät uppriktigt upprörd när frågan kom på tal – om universum är deterministiskt blir ju allt helt poänglöst, alla diskussioner om det hela likaså, då det ju redan är förutbestämt, vilket han ständigt avbröt de andra deltagarna för att påpeka. Framförallt Sofia Jeppson som förgäves försökte föra nått slags resonemang om att det nog inte spelar så stor roll oavsett vilket.

Lena Andersson, författare och liberal åsiktsperson, satt också i studion och sa även hon, dock något mer balanserad, att nä, universum är nog inte deterministiskt och det skulle bli jobbigt om det var det. Det vore ju förödande om den fria viljan inte existerade för en politisk person, liksom.

För den fria viljan är vår gud. Den har växt fram genom kristendomens krav att välja tron på Jesus som guds son, utvecklats genom upplysningsfilosofernas koncept om inneboende, absoluta individuella rättigheter. Därefter blev den fria viljan grunden till att legitimera den rådande ordningen då först den borgerliga offentligheten och därefter det demokratiska styrelseskicket utvecklades.

Vilket kom ganska lägligt då vetenskapen i samma veva drog undan mattan för guds existens, vilket nyss varit garanten för den politiska ordningen. Gud dog men den fria viljan tog hans plats, vi blev fria att bestämma över oss själva och fria att gemensamt styra vår värld efter våra viljor.

Men vad händer då vetenskapen förklarar att även denna vår nya gud inte existerar? Även om vi inte är nära att uppfinna en kvantdata-tv som kan se in i framtiden så finns det en hel del som pekar på att mekaniska orsakssamband kan förklara det mesta.
Hjärnforskare utför experiment som bevisar att vår hjärna bestämmer sig först och att vi därefter hittar på ett förment rationellt argument till vårt val. Vilket bara är det senaste i raden av upptäckter.

För ju mer vi lär oss om universums uppbyggnad och partiklarnas beskaffenhet, ju mer mekanisk världen blir, desto mindre blir vårt eget utrymme. Vi lever på en obetydligt liten fläck i en enorm rymd och har utvecklats genom evolutionens urval under årmiljonerna. Vi består i grunden av atomer skapade genom kollapsande stjärnor, vilka i sin tur skapades i Big bang som sin tur möjligen bara är en av oändliga skapelser i en oändlig kedja av skapelser.

Är det inte så som Katie säger till Lily, Devs huvudperson och hjältinna – allt som händer är bara verkan skapad av tidigare orsaker i en lång kedja. I princip kan detta beräknas, det handlar bara om datakapacitet. Allt är förutbestämt, det är helt enkelt så universum fungerar.

En annan påtaglig likhet mellan den fria viljan och gud är hur reaktionen på deras respektive död ser ut. Resonemangen i Filosofiska rummet låter anmärkningsvärt likt de kristnas påhopp på vetenskapen förr i tiden, liksom vad religiösa än idag kan hävda.
Alltså att avsaknaden av gud dels gör tillvaron meningslös och dels upphäver fundamentet för moralen.
Jag kan bara sitta med armarna i kors och skita i allt, eller så kan jag bete mig hur illa som helst och motivera detta med att det ändå var bestämt på förhand. Och mer specifikt för vårt system – varför ska jag bry mig om att rösta eller engagera mig i samhällets alla krav på olika val om allt redan är bestämt på förhand?

Någon slängde i Filosofiska rummet fram tanken på att så länge vi bara upplever att den fria viljan existerar, ja då gör det ju inte så mycket om den ändå inte gör det. En variant på Voltaires gamla tes om att om gud inte finns så bör vi uppfinna honom.

Märkligt nog anmärktes knappt, ens i ett radioprogram som liksom handlar om filosofi, att det här med den fria viljan – och den totala ångesten inför tanken på en avsaknad av en sådan – är något ganska nytt. Spengler skrev någonstans i Västerlandets undergång att alla filosofiska dispyter om detta är en företeelse specifikt för den västerländska (eller ”faustiska”) kulturen, till vilken han menar ungefär västvärlden de senaste 1 000 åren eller så. Det är alltså inte alls denna ”eviga” fråga, som det påstods i Filosofiska rummet.

För den som försökt sätta sig in i andra tänkesätt blir det också uppenbart hur ödestro och liknande i princip varit regel snarare än undantag genom historien. De gamla grekernas dramer handlar ofta om en profetia som spåtts huvudpersonen från födseln, som denne sen försöker undkomma. Det misslyckas varje gång. I Eddan finns flera exempel på liknande historier, i de isländska sagorna likaså.

I öst verkar det vara en grundförutsättning för hela det filosofiska tänkandet. Vi är alla en del av samma världsallt och våra upplevelser är bara perspektiv inom samma helhet, att just du tror att du tänker dina egna tankar är bara, liksom allt annat, en illusion.

I Kina finner sig folk i sin lott med ödet som tröst, eller himlen, som de säger. Det kinesiska begreppet himlen (Tiāntáng) är svåröversatt och liknar ibland nån slags panteistisk gudom, en naturkraft eller ödet.

Och alla dessa religiösa, filosofiska och politiska system fungerade och fungerar ändå, på ett eller annat sätt, i förening med olika etiska och moraliska förhållningssätt.

Det betyder inte att en gammal viking eller grek genast skulle svarat nej på frågan om den fria viljans existens, snarare att de skulle betraktat frågan som antingen obegriplig eller meningslös.

Guds död innebar stora förändringar, fast ändå inte. Tron på en gudomlig ordning byttes bara ut mot tron på en ordning, som nån deppig sociolog sa. Världen avförtrollades. Samtidigt skedde enorma vetenskapliga, politiska och sociala förändringar.

Hur ser en värld utan den fria viljan ut? Är det en sådan värld vi alla kommer vakna upp i efter den postmoderna skärselden?

Det är lite kul att man i Devs sätter just en Silicon Valley-entreprenör i centrum för det här dilemmat. De där uppblåsta megalomana Messiasfigurerna som tror de kommer leva för evigt måste ju vara värst drabbade av insikten att deras gudabenådade briljans endast är resultatet av en förutbestämd händelsekedja där deras val inte haft någon betydelse alls. Och man passar även på att slänga in lite (ganska ytlig) kritik mot sociala medier, som i scenen då nån politiker säger till Forest att ingen längre gillar er, fast vi är tvungna att använda era tjänster.

Men Devs slutar i besvikelse. För den fria viljan gör sig såklart påmind i en twist på slutet och det blir nått pseudoreligiöst sci-fi-efterliv med nått resonemang om multipla universum istället**. Vad som hade kunnat bli ett klassiskt inspirerat drama om en tragisk man som möter sitt förutbestämda öde blir det istället mest fånigt.

Det är väl för tidigt att avskaffa den fria viljan, ens i fiktionen. Det är som i The Day the Earth Stood Still från 1951. I en scen återupplivar roboten från Mars en död människa, vilket var för magstarkt för filmbolaget som krävde en manusändring där någon förklarar att den återupplivade mannen kommer dö en tid senare. Endast Jesus kan återuppliva döda, inte påhittade robotar från yttre rymden, inte ens i fantasin, i 50-talets Hollywood.

* Han är otroligt lik den Jesusbild som blev poppis i Västeuropa under sen medeltid som sedan dess blivit standard.
** Okej, det är inte helt ointressant det heller, den där Matrix-grejen som Nick Boström gjort en nyspinn på nyligen och som har starka kopplingar till framförallt buddismen. Men då det typ bara slängdes in snabbt på slutet kändes det mest onödigt för storyn.

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

(Del 1, del 2, del 3)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

*

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

*

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

*

Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”

Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

*

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.

Anteckningar om postmodernismen (Del III)

(Läs del 1 här och del 2 här)

Vi ska förtydliga oss. Auktoritet betyder inte här en diktator, snarare en institution utan våldsmedel. Vi lånar Hannah Arendts definition:

”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den: varken tvång eller övertalning skall behövas […] Dess farligaste fiende är därför föraktet och säkraste sättet att undergräva den är att göra den till åtlöje.”

Det är vi själva som som upprätthåller auktoriteter. Det är vi själva som nu håller på att rasera dem. Det kan låta som en svunnen tid, men fram tills alldeles nyligen fanns det folk, kanske finns där fortfarande en och annan, som hävdade att klassisk musik inte bara var en genre i mängden liksom rock, pop, rap eller dansband, utan hävdade på fullt allvar att denna musik var seriös och att all annan musik var oseriös. Denna uppblåsta självgodhet uttrycktes helt ogenerat och på fullaste allvar.

Visst, än idag kan vi ana ruinerna av denna gamla hierarki. Vi är på något plan överens om att Mozart anses finare än den senaste radiohiten eller att en nobelprisvinnare står högre i rang än Camilla Läckberg. Men denna uppfattning är inte i närheten av vad den en gång varit. Vad du gillar för musik eller för böcker är ditt personliga val, där finns inget rätt eller fel. Detta är något nytt. Historieprofessor Dick Harrison skriver deckare vid sidan av sin ordinarie syssla vid Lunds universitet, något fullkomligt otänkbart för en man i hans ställning för något decennium sedan. Till exempel. Fin- och fulkultur är nu mer bara två likvärdiga delar, utan inbördes rangordning.

Om en frackklädd man och en punkare möts på gatan och fnyser åt varandra, vem har rätt? Vem står över vem? I någon bemärkelse anar vi att den frackklädde är överordnad, men bara ”överordnad” i en meningslös spöklikt förgången mening. Själva frågan är istället mest bisarr, självklart får folk själva bestämma vilken stil de föredrar. Kort sagt är ens kulturella smak idag enbart något subjektivt. Den som hävdar något annat skulle framstå som en självupptagen idiot. Auktoriteterna på kulturens område har i det närmaste raserats och detta till följd av en lång kamp av förakt och åtlöje.
Gert Fylkings återkommande prank vid tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur är belysande.

Nobelpriset i litteratur är den finaste bemärkelse en författare kan få. Varför? Det är visserligen mycket pengar som delas ut, det ska inte förnekas, men hade det enbart handlat om det så hade en rik litteraturälskare lätt kunnat övertrumfa det med sitt egna pris med ännu mer pengar i potten. Hade mammon varit vår enda riktlinje skulle priser helt och hållet vara överflödiga då de författare som säljer flest böcker, eller lyckas sälja mest kringprodukter, filmatiseringar eller annat varumärkesbyggande kring sin person – kort sagt de rikaste – automatiskt blivit de mest ansedda.
Nej, Svenska akademien och dess nobelpris är en auktoritet. En auktoritet på att avgöra vad som är god litteratur. Och de är bara en auktoritet så länge vi tillåter dem att få vara det.

Priset uppmärksammas, författare åtrår det, allmänheten beundrar pristagarna. När tidningar, radio- och tv-team gör den obligatoriska storyn ”mannen på gatan” och frågar vanligt folk vad de anser om den senaste nobelprisvinnaren så är det inte sällan dessa Vanliga Människor befäster auktoriteten. När man lite blygt småskrattar och säger att ”det har jag ingen aning om vem det är” deltar man i auktoritetsbygget. Det hör nämligen till saken att Vanliga Människor inte känner till Stor Litteratur. Den Vanliga Människan förmedlar med sitt generade skratt och sitt blygsamma ”ingen aning” att hon bugar sig djupt och låter meddela att hon blott är en obildad pöbelfigur som inte har något att tillägga om viktiga saker som Stor Litteratur.

Bland de bildade klasserna är det jobbigare. Här är väntan på tillkännagivandet nervöst då man tvärtom förmodas veta veta något om den vinnande författaren, och helst ska ha något intressant att säga om saken. För att inte tala om alla stackars kulturjournalister vars jobb det är att skriva något om det hela. Tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur måste varit en skräckens tid för detta folk i världen före Google.

Men vad händer om folk istället säger ”Vadå? Vem fan bryr sig om nobelpriset?” Vad händer om man inte skrattar skamset och undergivet, utan istället hånskrattar? Eller kanske kommer med lite rationella argument. Som att film och TV har ersatt litteraturens roll, att man inte objektivt kan säga vad som är bra och dålig smak, att Svenska akademien är en förlegad och fånig institution som bara berör en världsfrånvänd kulturelit.
Eller varför inte komma med lite raka fakta. Som att Camilla Läckberg faktiskt säljer helt sjukt mycket mer böcker än den där vad-hon-nu-hette från vilket land det nu var. Gör man istället det, då undergräver man auktoriteten. När Jean Paul Sartre vägrade ta emot priset innebar det ett hårt slag mot akademiens auktoritet, när Bob Dylan intog sin märkliga vacklande hållning till utmärkelsen kan man antagligen tala om något liknande, om än inte lika allvarligt.

Och när Gert Fylking, en pajig tv-komiker, bestämmer sig för att driva med Svenska akademien, då rämnar allt. Hela skämtet bestod av att Gert Fylking stod i pressuppbådet och utbrast ”Äntligen!” då den ständige sekreteraren förmedlade årets vinnare. Det känns så märkligt att beskriva det hela så här, det låter inte roligt alls, det är så simpelt. Men det är hysteriskt roligt. Det är roligt för att han genast river ner auktoriteten. Det är roligt för att vi alla genast ser att det inte alls är någon viktig, seriös och allvarlig institution vi har att göra med. De är bara en samling pajasar allihop.

Finförfattarna, den ständige sekreteraren och kulturjournalisterna som väntar på beskedet. Vi har ingen aning om vem årets pristagare är, namnet som ropas upp säger oss inte ett skit. Det gör det aldrig, men nu vänder vi på det hela, nu skrattar vi åt er. Med ett endaste ord gör Gert Fylking hela spektaklet kring nobelpriset till ett årligt skämt istället för en högtidsstund för de som anser sig veta något om Stor Litteratur.

Naturligtvis blev Fylking snart portad från ceremonierna. Det hjälpte dock inte för att återställa auktoriteten. Tvång eller våld, i det här fallet att bli portad, fungerar inte, kom ihåg Hannah Arendts ord, ”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den”. Fylking klädde efter att ha blivit portad ut sig, och tog sig på så sätt in ännu en gång för att göra sitt ”Äntligen!”-prank. Det höll liv i skämtet ett tag till, innan vi tröttnade på det, precis som man alltid tröttnar på alla skämt i längden. Hur många människor som för all framtid skulle avfärda nobelpriset i litteratur som en auktoritet till följd av Gert Fylking, kan vi aldrig veta.

Gert Fylkings fullkomligt geniala, närmast situationistiska aktion, är naturligtvis postmodern. Detta är en aspekt av postmoderniteten.

*

Våren 2018 genomgår Svenska akademien en legitimitetskris. En härva av korruption, jäv och inte minst kopplingar till en figur som anklagas för våldtäkt och sexuella trakasserier svärtar ner den anrika institutionen. Att ledamöter hoppar av akademien är sällsynt och brukar betraktas som starka markeringar. Nu lämnar på kort tid hela fem ledamöter sina stolar. Massmedierna skriver spaltmeter om konflikterna som till följd av institutionens slutna struktur till stor del bygger på rykten, spekulationer och tolkningar. Den massmediala logiken kokar snart ner det hela till en konflikt mellan två lag där den avhoppade ständige sekreteraren Sara Danius ses som förnyaren som tvingats bort av det gamla, konservativa gubbgardet, främst personifierat av Horace Engdahl.

Det skrivs upprop av dels författare och dels akademiker där Danius och hennes ”förnyelse” framhålls och där man förklarar att man tappat förtroendet för den kvarvarande akademien. Denna kris får även internationell uppmärksamhet och det skorras rent av om det olämpliga i att denna akademi anförtros att dela ut världens mest prestigefyllda litteraturpris. Vad vet väl en helsvensk församling om världens litteratur? Snart ger sig även vanligt folk in i debatten. I sociala medier klär sig folk i knytblus – ett plagg förknippat med Sara Danius – tar en selfie och postar bilden för att markera sitt stöd. Även kändisar och politiker – däribland självaste kulturministern – hakar på och det anordnas rent av en demonstration utanför börshuset där akademien har sitt sammanträde*.

Detta stora engagemang och intresse för Svenska akademien har man aldrig någonsin sett maken till. Knytblusprotesterna ses i regel som ett feministiskt ställningstagande och varianter på kulturminister Alice Bah Kunkes ord om att ”Det är sorgligt att konflikten får konsekvensen att två kvinnor lämnar” upprepas gång på gång, till synes utan att någon inser det ologiska i resonemanget då det är tre män och två kvinnor som lämnat sina poster och att hela krisen handlade om att de nu avhoppade ledamöterna ville utesluta en av de två kvinnorna, Katarina Frostenson. Men vad innebär all denna, högst ovanliga, uppmärksamhet för akademien? Troligen att den räddas som auktoritet.

För den som ville riva auktoriteterna, för de som likt Gert Fylking vill hånskratta åt kultursnobbarnas världsfrånvända låtsasvärld innebär knytblusupproret ett konservativt bakslag. Alla talar nu om vikten av akademiens arbete, alla kämpar för dess återupprättande och alla är överens om att den är värd att bevara. Det är en manifestation av den kulursidesläsande medelklassen, de ängsliga, de påstått bildade, anförda av skvallertidningskolumnister som inte vill rasera utan snarare själva kliva uppåt i den unkna hierarkin.

Precis när auktoriteten vacklade och var redo för räkning bidrar de istället till att förnya finkulturens högborg genom att försöka byta ut dess överhuvuden. En fraktionsstrid mellan eliter istället för en revolution, en kamp om vem som ska få sitta med i den kungafjäskande församlingen och få ta del av dess privilegier istället för ett radikalt avvisande.

*Eller normalt brukar ha sina sammanträden, just denna dag hade de kvarvarande medlemmarna av förklarliga skäl flyttat sitt torsdagsmöte till annan plats.

Anteckningar om postmodernismen (Del II)

(Läs del 1 här)

Men postmodernismen är inte bara en idériktning bland andra. Det är en tendens i samhället, det är, med Lyotards berömda formulering, ett tillstånd. Detta förstår inte alla och det är ett tragiskt faktum att det bland postmodernismens högljuddaste kritiker finns idéer som är lika, eller åtminstone nästan lika, korkade som hos postmodernismen självt. Denna kritik är nämligen konservativ. Eller rent av reaktionär. Den önskar nämligen postmodernismen ogjord, den vill tillbaks till en era då saker och ting var enklare. Denna kritik är dåraktig. Vi kan inte stoppa tillbaks anden i flaskan. Vi måste framåt, vi måste tänka nytt, vi måste, som Alf Hornborg uttrycker det, ta oss igenom den postmoderna skärselden. För det ligger något i kritiken, trots allt.

*

Den konservativa postmodernismkritiken lutar ofta åt det konspiratoriska hållet och lägger stor vikt vid att sätta likhetstecken mellan postmodernismen och ”vänstern”. Postmodernismen utgörs enligt dessa av en samling akademiker och kulturutövare som genom sitt infiltrerande av universitet och medier nu utövar sin skadliga ideologi genom att förleda massorna. Ungefär. Samma kritiker blandar ofta ihop korten totalt då de inte tycks förstå skillnaden mellan normativa och deskriptiva utsagor. Att det är skillnad mellan att hävda att något är på ett visst sätt och att hävda att det bör vara på ett visst sätt. Och att man inte kan härleda ett bör ur ett är. Att filosofera över tillståndet i världen och konstatera att tidigare fasta värden nu av allt fler ifrågasätts är inte detsamma som att hävda att man själv anser alla värden vara relativa. De konservativa förfasar sig över relativismen, men deras egna alternativ är dogmen. Mellan den konservativa dogmatiken och den postmoderna sofismen finns ett mellanting. Detta mellanting heter lagom.

*

Historikern Erik Lönnroth (1910-2002) kan få sammanfatta det hela. Lönnroth kämpade mot det gamla konservativa historikerskrået som krampaktigt höll fast vid sina nationalistiska dogmer om ärbara hjältekonungar och fornstora dagar. Men med källkritiken som metod sorterades gamla sagor och politisk propaganda bit för bit bort ur den svenska historien. När denna kamp mer och mer började vinnas i mitten av 1900-talet blev historieämnet, och högre studier i allmänhet, istället mött med förakt eller ointresse av det styrande sosseetablissemanget. På 70-talet kom så en ny generation självutnämnda radikaler som nu menade att det var personer som Erik Lönnroth som utgjorde det konservativa etablissemanget.

”Tyvärr är det som hittills framförts från det hållet inte av den art att det kan läggas till grund för ett seriöst meningsutbyte.” konstaterar han. Postmodernism nämns inte, det är ännu inte ett etablerat begrepp i dessa sammanhang, men det är vad det handlar om. Lönnroth visar uppskattning för flera enskilda forskare med en marxistisk uppfattning. Det går utmärkt att hålla sin forskning korrekt oavsett vad man har för politisk åskådning, det är inte det. Och jo, den gamla historievetenskapen var präglad av politiska, konservativa, ideal. Dagens historievetenskap – Lönnroth skriver detta 1975 – är kanske också präglad av politiska idéer, kanske kommer vi aldrig ifrån det. Och nej, de som tror att historievetenskapen kan utformas på ett lika exakt och objektivt sätt som naturvetenskaperna blundar bara för fakta. Det är lite mer komplicerat än så. Men.

”Förhållandet att man aldrig helt kan eliminera sina egna värderingar berättigar inte till att släppa dem lösa för att fritt kunna arrangera historiska fakta efter dem.” Där har vi det. Svårare än så är det inte. Postmodernistiska flummare har fel. Reaktionärer som högljutt börjar böla när någon vill se saker ur ett nytt perspektiv har fel även de. Att erkänna att sanningen ofta är svår att fånga är inte liktydigt med att hävda att det inte skulle finnas någon sanning alls. Men detta förstår inte de båda ytterligheterna. För dogmatikern leder varje tummande på det etablerade till sanningens försvinnande, för postmodernisten är varje sanningsanspråk liktydigt med maktutövning och förtryck. Dogmatikern och postmodernisten kommer aldrig att förstå någonting alls.

*

Magnus Linton brukar prata om relativismen. Detta som en -ism att vara antingen för eller emot. Nyhögern hatar denna relativism, menar han, och skräckexemplet framför andra är Anders Behring Breivik. Att män är män och kvinnor är kvinnor, att Shakespeare och Beethoven är högre kulturyttringar än Spielberg och Beatles, att Väst är civilisationens och framstegets förkämpe. Det är så det är. När dessa auktoriteter ifrågasätts, när folk börja säga att detta inte längre är självklart, inte längre hugget i sten, då blir det kaos. Detta kaos, denna dekadens, detta förfall, är vår tid. Nyhögern drömmer sig därför tillbaks till de fasta värdenas tid. Det rör sig inte bara om det uppenbara. Rasismen, nationalismen, antifeminismen. Det är hela det postmoderna tillståndet.

Breivik noterar att kvinnorörelsen redan på 1800-talet ofta var kritisk till krig och kolonialism, ett samarbete mellan antirasister och feminister redan då, med andra ord. Han blickar nostalgiskt tillbaks till 50-talets etniskt homogena hemmafrusamhälle och härleder det onda till Frankfurtskolan. Att denna samling marxistiska akademiker skulle inneha ett starkt inflytande i samhället är något som återkommer även bland antisemitiska konspirationsteorier, mainstream-höger i USA och ledarskribenter i Svenska Dagbladet. Men det är det rotlösa, det flyktiga, den ständiga förskjutningen av grunden som stör. Postmodernismen håller på att rasera tidigare självklara auktoriteter.

Anteckningar om postmodernismen (Del I)

Jag tänker att det hela började med Thomas Kuhn. Det var då det började gå åt helvete. Eller Einstein kanske? ”Allt är relativt” låter ju onekligen illavarslande. Och historiskt sätt så har ju naturvetenskapliga begrepp ofta letat sig in i filosofiska och teoretiska spörsmål. Evolutionsteorin ledde till idéer om rashygien och elände, urverket stod som modell för den mekaniska uppfattning som ersatte teleologin och… Jag vet inte. Men Tomas Kuhn i alla fall. Han som hittade på ordet ”paradigm”.

Att vetenskapshistorien inte alls handlat om att lägga ett pussel som bit för bit ökar förståelsen om vår värld utan att den tvärtom tagit tvära kast där gårdagens sanningar byts ut mot nya, det var hans stora idé. Kopernicus kom på att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärt om. Ett paradigmskifte. Einsteins relativitetsteorier gjorde Newton förlegad. Ett annat paradigmskifte. Mellan skiftena sysslar vetenskapen enbart med att bekräfta den rådande sanningen, innan fler och fler sprickor i den aktuella världsbilden till slut banar vägen för en ny revolution i tänkandet och världsuppfattningen, och ett nytt paradigmskifte inträffar. Så kan man lite kortfattat sammanfatta Thomas Kuhns tes. Och så kan man ju välja att se det hela, förstås. Det kan det väl kanske ligga något i.

Men, tänker nu någon. Om jorden var platt igår och är rund idag, vad säger väl då att den inte kommer vara fyrkantig i morgon?! Och postmodernismen är född.

*

Vad är då egentligen postmodernism? Det är högst oklart. Jean Francois Lyotard skrev i Det postmoderna tillståndet 1973 att vi går mot slutet för ”de stora berättelserna” och det är väl just den floskeln som oftast åberopas när P-ordet kommer på tal. Han skriver om att statens roll som den haft sedan 30-talet håller på att förändras, att Kinas marknad håller på att öppnas upp och att det socialistiska alternativet är på tillbakagång. Utifrån dessa faktum drar han slutsatser om kunskapsproduktion, en viktigare kunskapsekonomi till följd av teknikutvecklingen och berättelsernas död. Han tycks se Wittgenstein som nån postmodernismens föregångare – hans styrka låg i att han höll sig på avstånd från Wienkretsen. Att disciplinerna blandas samman ser han som ett tecken på förfall för den gamla (modernistiska) universitetssynen. Likaså att kunskap i sig inte längre är viktigt utan ”vad tjänar det till?” har blivit viktigare än ”är det sant?”.

Det var kanske framsynt att notera allt detta redan på 70-talet, jag vet inte.

*

Det är inget nytt fenomen egentligen, inte om vi ser det som en idériktning bland andra. I historien har postmodernismen kommit och gått flera gånger. Under antiken hade vi sofister och skeptiker*, vilka predikade att makt är rätt och att det enda vi vet är att vi inte vet något om någonting alls. På 1700-talet hävdade David Hume att han lyckats bevisa att kausalitet var omöjligt. Detta radikala förnekande av sanningar följer ofta, intressant nog, ett mönster. Det har nämligen en funktion som katalysator för en bättre utvecklad filosofi. Sofisterna var Sokrates stora hatobjekt och hans polemik mot dem ledde därför till den västerländska filosofins egentliga uppkomst. Den som blev tvingad att svara på frågor från Pyrrhon och hans anhängares jobbiga påpekanden om sinnenas bristande tillförlitlighet och det meningslösa i allt då vi aldrig kan veta något alls om världens beskaffenhet, blev tvungen att tänka till och vässa sina argument. Och sen har vi en viss Immanuel Kant, som efter att ha läst David Hume och blivit förfärad över den otvivelaktigt starka logiken i resonemanget satte sig ner och funderade, i något decennium eller så, och skrev därefter en avhandling där han gjorde sin berömda kopernicanska vändning genom att omdefiniera filosofin som sådan.

Det är som med yttrandefriheten. Det finns ett värde i att tillåta även korkade, omoraliska och felaktiga yttranden. De får oss att vakna till, tvingar oss att tänka, resonera och argumentera för det smarta, moraliska och sanna. Istället för att stelna till dogmer och trossatser måste våra tankar ständigt vara i rörelse och vi kan därför bryta ny mark.

Så nu är bara frågan vad postmodernismen kan ge oss för nya perspektiv. För postmodernister har nämligen fel.

*”Skeptiker” är ett intressant ord i sammanhanget då det idag ofta betyder raka motsatsen till de gamla grekernas förnekande av verkligheten.