Del 2 om Till tals. Läs del 1 här

I Till tals drar Henrik Gundenäs en snabb historisk översikt med start i vikingatidens hederskultur och vidare till Tryckfrihetsförordningen 1766 till det turbulenta 1800-talets upp- och nedgångar för det fria ordet och därifrån in till andra världskrigets pinsamma tyskkrypande censur. Till slut landar vi i den lyckliga efterkrigstiden.

Då, skriver Gundenäs, fördes det en politik som byggde på en bred politisk enighet om att ”en fri kultur, ett fritt samhällsliv eller överhuvudtaget medborgarnas möjlighet att bilda sig en mening” inte kunde upprätthållas om marknaden får sköta sig själv, utan att det krävdes ett aktivt ingripande. Hade bara en fri marknad fixat allt detta (som liberaler brukar säger) så skulle vi inte behöva ”vare sig public service, folkbibliotek, offentligt understödda studieförbund eller presstöd. Men de behövdes och de behövs.”

Och det är väl här jag känner att jag inte håller med. Jag tänker att de efterkrigstida institutionerna han nämner spelat ut sin roll. Det är också här det saknas ett historiskt perspektiv, märkligt nog, då det förekommer i just en historisk kontext. Gundenäs gör misstaget att betrakta en historisk epoks höjdpunkt som ett naturgivet tillstånd utan att förstå dess ömsom evolutionära, ömsom konfliktfyllda utveckling. Liksom, såklart, förståelsen att allting även har ett slut. Eller annorlunda uttryckt, Gundenäs förstår inte att den epok han vill kämpa för att återställa till sin forna glans redan är död och begraven.

För Gundenäs förhåller sig enbart till ”debatten”, han refererar vad som sägs i borgerlig media och vad det tjafsas om i akademin. Denna verklighet är idag bara är en av flera bubblor, och en bubbla som dessutom ständigt krymper och tappar i relevans. Och ju mer den tappar i relevans och faktiskt inflytande, ju mer blåser den upp sig själv och sin egen viktighet.
Medieetablissemanget är som adeln. I takt med att de tappade mer och mer i både politiskt och ekonomiskt inflytande kompenserade de genom att anse sig finare än alla andra, skaffade sig fånigare vanor och framhöll sitt blods ädelhet gentemot den allt rikare och inflytelserikare borgarklasss de mer och mer föraktade.

Vi lever i en ny värld och det är dags att sluta lipa och önska sig tillbaks till välfärdsstatens höjdpunkt, det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början. Bygg en ny motoffentlighet. Igen. Det var det arbetarrörelsen gjorde för drygt hundra årsen och det är precis det SD sysslat med de senaste två decennierna. I alla fall vad gäller nyheter (inte så mycket annat, tack o lov) och det har varit huvudorsaken till att de är landets mest framgångsrika parti. Men om detta, om alternativmedierna och hur de utmanat och förändrat, hur de stormat etablissemanget från sin outsiderposition står det inte mycket om i den här boken.

Det finns som ett irriterande bakgrundssurr och, som citerats ovan, Gundenäs enda vision tycks vara att staten med hjälp av bidrag till tidningar ingen köper och via ett public service färre och färre bryr sig om ska motverka detta så att allt kan bli som förr.

Om vi istället gör en hastig blick på vänstermedierna de senast 25 åren blir bilden intressantare. För då, i begynnelsen, var det vänstern som dominerade alternativmedierna på nätet. Yelah.net, Motkrafts nyhetsbrev och det internationella nätverket Indy Media gjorde avtryck. Vad fan hände sen?

En vinkel är att de sociala mediernas genombrott från och med slutet av 00-talet innebar en slags kontrarevolution där det tidigare fria internet inhägnades, kommersialiserades och fördummades – vilket på sikt gynnade den politiska högern.*

Det ligger mycket i detta, men jag skyller i alla fall en del av utvecklingen på den statliga mediepolitiken Gundenäs vurmar för. Jag skulle säga att presstödet korrumperat vänstern.

Minns ni till exempel Feministiskt Perspektiv? Det var en ny och modern tidning (helt på nätet!) anförd av Arbetarens före detta chefredaktör Anna-Klara Bratt som ville sprida de feministiska perspektiv de tyckte saknades i övrig media. Feministiskt Perspektiv beviljades presstöd då presstödet sedan en tid förnyats för den nya spännande eran med de nya spännande möjligheterna – för nu kunde även digitala prenumerationer vara grund för presstöd. Så för att få presstöd måste du ha ett visst antal prenumeranter. För att sälja prenumerationer behöver du låsa in ditt material. Feministiskt Perspektiv lyckades, prenumerations- och presstödspengar strömmade in.

De kunde nu driva en Riktig tidning och avlöna Riktiga journalisthögskoleutbildade journalister och hyra en Riktig liten redaktionslokal varifrån de kunde producera välskrivna och viktiga artiklar med feministisk vinkel.

Det utgår jag i alla fall ifrån, jag vet inte säkert då jag själv aldrig läste någon artikel eftersom de kostade pengar. Min gissning är dessutom att de två till tretusen digitala prenumeranterna på Feministiskt Perspektiv redan var övertygade av vikten av feministiska perspektiv i samhällsdebatten.

Vad gjorde då den i regel SD-kopplade alternativmediesfären under samma tid? De struntade blanka fan i statliga pengar, pressetiska regler eller journalistisk objektivitet. De struntade i löner och lokaler och de struntade i inlåsning av material.

Högeralternativen kallades snart hatsajter av hela det mediala och politiska etablissemanget. Dess samhällsfarlighet och vidrighet underströks gång på gång. Huruvida deras uselhet stämde eller inte kunde varje medborgare själva enkelt ta ställning till då de bara var ett klick bort. Den otroliga gratisreklam dessa hatsajter på detta sätt fick är ett närmast exakt eko av vad August Palm i sina memoarer beskrev A-pressens uppgång under slutet av 1800-talet.
Det borgare och etablissemangsfigurer aldrig kommer förstå är att de subversiva inte vill bli klappade på huvudet av borgare och etablissemangsfigurer och att deras motvilja är en drivkraft.

Presstödet bidrog till att låsa in och begränsa spridningen av feministiska idéer. Den omöjliggjorde en vettig användning av den nya tekniken som istället utnyttjades till fullo på den andra sidan av spektrumet.

Sverige blev mer rasistiskt, inte mer feministiskt.

Det vore tråkigt om till exempel Arbetaren skulle läggas ner då det sista mediestödet fasats ut och ägaren SAC inte skulle känna för att rädda den. Jag har prenumererat på den anrika över hundra år gamla tidningen i över 20 år, jag är i egenskap av LS-medlem ägare av tidningen och har själv skrivit för den. Jag tycker den är bra, teckna en prenumeration vetja.

Men helt ärligt, skulle den läggas ner för att den inte klarar sig utan statliga bidrag så skulle den faktiskt förtjäna det. Det vore i så fall delvis mitt, liksom alla andra medlemmars, fel.

Ibland måste det gamla dö för att det nya ska kunna blomma ut.

Jag är i normala fall ingen anhängare av något ”det måste bli värre innan det blir bättre”-resonemang. Det är en fantasi hos den självutnämnde revolutionären som i praktiken bara leder till passivitet. Vi bör motsätta oss och bekämpa försämringar och se till att behålla tidigare vunna segrar, hur defensiv och tråkig denna kamp än må vara.

Men jag tycker det är bra att presstödet slaktas för vänstertidningar, jag tycker det är bra att folkbildningen befrias från skattepengar. Jag skiter verkligen helt fullkomligt i Public service vara eller ickevara. Jag kommer hånskratta när kulturvänstern börjar skrika över att kulturtidskriftsstödet dras in (vilket jag ser i min spåkula snart kommer hända).

Bejaka förfallet. Sluta lipa. Kavla upp ärmarna. Bilda er, uttryck er, organisera er. Fråga inte staten om lov. Det handlar inte längre om en principdiskussion om att släppa statens trygga hand eller inte, det handlar om insikten om att statens trygga hand inte längre existerar.

*Om hur detta möjligen kan ha hängt ihop med statens och upphovsrättslobbyns direkta attacker och repressiva lagstiftning kan ni filosofera över medan ni läser den här grejen jag skrev om The Pirate Bay för ett tag sen.