Månen tur och retur
Jag gillar rymden och så där men följde inte Artemis II:s färd runt månen jättenoga. Det var först när de landat jag satte mig och kollade på bilderna och filmerna NASA släppt. Och det är något rofyllt över det. Tänkte först att just rymden har man ju sett i så mycket sci-fi och att man nuförtiden ju kan fejka allt så bra, men det är väl just vetskapen att det här är verkliga bilder som gör det hela så fint.
Det är som att titta på vackra naturbilder, jag får en wow-känsla över hur fantastiskt det kan se ut. Samtidigt är det inte natur, det finns inget liv på månen eller i rymden, det är stelt, orörligt och ickelevande vilket samtidigt ger det en om inte makaber så i alla fall lite kuslig känsla.
Om allt går som det är tänkt så kommer en bemannad expedition att besöka månen om två år och därefter ska en permanent närvaro med ungefär en resa per år göras varpå ett snickrande på en månbas kommer påbörjas.
Nån slags pojkaktig fascination över allt detta har drabbat mig.
Jag vill dock vara tydlig med att jag hatar USA och hoppas att kineserna hinner före.
Rörlig bild
Mer liv finns det i Den stora älgvandringen som dragit i gång på SVT. Det är nog fan det bästa tv-program som finns. Jag har på det jämt, det är som ett extra fönster i vardagsrummet där man kan stanna upp och sätta sig och glo lite då och då. Jag har utöver älgar i direktsändningen även sett renar, rådjur och en kungsörn men hoppas ännu på att björnen från förra året kommer dyka upp.
Görs det förresten bra film längre? Alltså, jag tittar alldeles för lite på film nu för tiden så jag vet inte. Såg i alla fall nya Nosferatu som jag tyckte var skittrist, till och med sämre än nya Frankensteins monster jag också såg för inte så längesen, vilket fick mig att fundera på det. Tycker allt jag sett sen länge varit antingen dåligt eller olika grader av sådär till okej till bra-men-inte-skitbra. Försökte komma på om det gjorts några riktigt bra filmer alls de senaste tio åren och har frågat folk vad de tycker. Har hittills kommit på två, Midsommar och Joker.
Tipsa mig gärna.
Bloggosfären
Upptäckte Livets lapidarium nyligen, vilket jag tidigare nämnt då jag tipsade om ett inlägg han gjort om Spengler. Vill bara passa på att även tipsa om bloggen över lag, inte minst hans känslostormar, som den här.
Http:ster skriver intressant om AI-estetik. Det finns något djupt tillfredsställande i att det horribla bildspråket i så hög grad uppskattas av högerextremister.
Läs även Gemensambloggens – som alltid korta, koncisa och pedagogiska – inlägg om hur copyrightlagarna gör oss beroende av USA:s godtycke. Och apropå det så har det på sistone vimlat av tips på alternativ till Google, Meta och annan amerikansk Big Tech – även i mainstreammedia.
Inte minst i Danmark där Trumps hot mot Grönland verkar ha startat en antiamerikansk folkrörelse. Om detta skriver Faanes.
Tips i massor finns även hos Svensson och i Laxsills nyhetsbrev där även intressanta resonemang om varför man bör byta avhandlas.
När jag håller på och skriver det här så ser jag att Gnomvid kommit med ett nytt inlägg inom kategorin ’Knutpunkt’ (som för mig varit en inspirationskälla till vinjetten du läser nu). Det är långt och innehåller bland annat artiklar han tidigare publicerat i tidskrifter. Har inte hunnit läsa hela än, men klipper in det här citatet angående ett nummer av Brand som fick mig att le lite.
”Någonting intressant är att få texter i detta nummer kändes italienskt autonoma, som Brand ofta kan göra”
Ett tips i alla välmening till Gnomvid är att det kan vara en bra idé att göra flera inlägg istället för ett enda långt när det ändå innehåller olika teman.
Sista bloggtipset den här gången får bli rå:material som vill återupptäcka underjorden. Hoppas vi ses där.
”Om det vore enkelt vore det inte underjord.
Ingången är kontakt. Vilket är olyckligt, men tillsvidare oundvikligt.
Underjorden är antisocial media.
Underjorden motarbetar all viralitet.
Underjorden främjar räffling. En viss segmentaritet och lagring.
Fermentering.”
Om läsning
Läste nyligen en gammal essä av Georg Brandes där han bland annat skriver att han tycker folk som aldrig läser om böcker är dumma i huvudet. Eller, han uttrycker det kanske inte så, men det är vad han menar och han framhåller att man måste läsa böcker flera gånger för att få ut något vettigt av dem och att de bästa böckerna han läst har han läst minst tio gånger.
Inte långt efteråt läste jag i princip samma budskap från Björn Kohlström.
Jag läser aldrig om böcker. Det händer att jag slår i böcker och läser om vissa stycken, men då handlar det om faktaböcker, aldrig skönlitteratur. Just det är anledningen till att jag sällan köper böcker och att när jag väl gör det så är det nästan aldrig skönlitteratur. Va ska jag ha en bok ståendes i hyllan för om jag aldrig läser om den? Därför består min bokhylla till största delen av fackböcker av olika slag även om jag numera läser ungefär lika mycket facklitteratur som skönlitteratur.
För det brukade jag inte göra. Förr var jag en sån där som bara malde historia, filosofi, politisk teori, biografier, populärvetenskap, reportageböcker och så vidare – jag läste kanske en, max två romaner om året. Men sen bestämde jag mig för att slänga in lite mer fiktion i mixen, denna del växte sen ganska snabbt och det har jag inte ångrat.
I början var det en regel jag gav mig själv, som att jag ständigt behövde påminna mig om att det var dags för en roman med några böckers mellanrum. Efter ett tag blev det det normala och nu läser jag vad jag känner för, regeln har blivit överflödig.
Istället har jag gett mig nya regler. För några årsen bestämde jag mig för att börja läsa poesi. Det var för mig ett ganska stort steg. Poesi har för mig bara varit ord staplade på varandra utan någon djupare innebörd, inte min genre helt enkelt. Jag satte den blygsamma regeln att läsa åtminstone en diktsamling om året. Jag ville ge det en chans, komma in i det, hitta rytmen och allt det där man ska göra.
Egentligen hade jag redan börjat läsa lite poesi. Detta till följd av en tidigare regel – att jag skulle börja läsa vad jag kallade ”originaltexter”, alltså att jag till exempel skulle börja läsa böcker av Platon inte om Platon. Då mitt historieintresse på detta sätt tog mig till Gilgamesheposet, Eddan, Beowulf och Bhagvad Gita, till Homeros och Hesiodos och lite allt möjligt, ja då blev det ofrånkomligt att man fick börja läsa en del vers.
Så steget till annan poesi borde väl inte vara så långt tänkte jag. Men ärligt talat hade jag nog mest nån baktanke om att poesiläsandet på något magiskt vis skulle ge mig nya rent språkliga insikter till praktisk nytta för mitt skrivande. Ett ganska fåfängt och instrumentellt sätt att betrakta poesin såklart, och helt fel anledning att läsa poesi som, utgår jag ifrån, alla true poesifans föraktar.
Till skillnad från mitt övriga skönlitterära läsande är poesiläsandet fortfarande en regel, det vill säga, jag har inte blivit frälst, jag tar mig an det då och då (minst en gång om året!) men kommer inte ifrån att det känns lite som att jag leker att jag läser dikter.
Ofta känns det också mest som staplade ord utan särskilt mycket innehåll, men ibland så inträffar det där obegripliga att orden lyfter och får en mening man inte riktigt får grepp om, att man drabbas av en svåruttryckt känsla. Då jag är noob vad gäller poesi så är väl mina preferenser också väldigt mainstream-svennebananiga antar jag. Jag gillar Bruno K. Öijer och den bästa poesi jag läst är Yahya Hassans debut – där kan jag ärligt säga att den drabbade mig med sin socialrealism helt skriven i versaler.
Så det får väl bli mitt konkreta tips här om det nu finns någon som är ännu mer noob än mig, en som tänker att dikter, va fan är grejen?, alltså som jag gjorde nyss – läs Yahya Hassan.
Förra året bestämde jag mig för en ny läsregel, att under året läsa åtminstone en bok vardera på danska och norska. Den danska är avklarad, Olga Ravns Voksbarnet, vilken norsk bok som ska föräras är ännu oklart.
Och nu då, påverkad av auktoriteter som Georg Brandes och Björn Kohlström (han var ändå min gymnasielärare), lägger jag här med till en ny regel. Att läsa om i alla fall en bok om året. Vilken eller vilka det blir får vi se.
Och så böckerna jag läst sen sist:
Lämna ett svar