Om The Pirate Bay, internet och världen bortom tangentbordet

Så nu har jag sett alla sex avsnitten av SVT:s The Pirate Bay. Om serien, verkligheten bakom den, tidsandan och så vidare har många spaltmeter redan skrivits, så låt oss börja med en länkfest.

Om ni skrollar ner under recensionen här så kan ni läsa Peter Sundes underhållande kommentarer som han skrev live medan han såg serien, han gjorde även bra ifrån sig när han blev intervjuad av P1 Kultur. Rasmus Fleischer, som lite oväntat fått en ganska stor roll i serien, skriver intressant här och ännu intressantare (i piratad version!) här. I Isak Gersons nyhetsbrev får vi en liten inblick hur han som Ungpirat (Piratpartiets ungdomsförbund) upplevde det hela och det var via det nyhetsbrevet som jag upptäckte den här bloggposten som egentligen inte handlar om serien och är skriven för över ett år sen, men som ändå sätter mycket helt rätt tycker jag.
Läs även HTTP:sters inlägg om det hela här.

Själv får jag mest ångest av hela serien. Jag ska inte säga att jag tänkte det redan då, men jag har i alla fall tänkt det i många år nu – att rättegången mot The Pirate Bay var en vändpunkt i historien. Kampen om ”det fria internet” var i själva verket kampen om friheten själv, och vi förlorade. Det är därför vi idag lever i en fritt fallande skräpkultur som när den väl kollapsat kommer kräla sig upp i en totalitär övervakningsdystopi.

Men ja… vi tar det från början.

*

Det finns ett gammalt klipp med Bill Clinton. Det är i slutet av hans presidentperiod, sista eller näst sista året. Han pratar om Kina, dess framväxt mot ekonomisk stormakt, den ökade handeln, den ökade exporten, det ökade välståndet.
Kinas öppning mot kapitalism och världsmarknaden kommer oundvikligen leda till positiva förändringar för kineserna, säger Clinton. Han börjar prata om internet. Drar lite siffror, hur antal användare, internetcaféer och mejlkonton ökat i Kina, från några hundratusen här om året till miljontals idag. Siffrorna är löjliga från vår horisont, men deras utveckling är tydlig; det handlar om en exponentiell tillväxt.

Samma sak sker i väst, med högre siffror och från ett redan högre utgångsläge. Internet. Alla pratar om internet, vår frälsare och framtid.

Men för Kinas del handlar det om något mer, internet betyder att man kan kommunicera fritt, att man kan öppna sig mot den fria världen vilket Bill Clinton är övertygad om kommer leda till att Kina blir ett friare land.

”Regimen har visserligen gjort vissa ansatser för att införa censur.” han tar en konstpaus och drar på det helamerikanska valvinnande leendet innan han avslutar med en hjärtlig sarkasm.

”Well… Good luck!” Publiken skrattar.

Så här såg det ut runt millennieskiftet. Internet var en kraft du inte kunde tygla, det handlade bara om att följa med, om att hoppa på tidigt och inte hamna på efterkälken. IT-bubblan krävde visserligen sina offer, men det var snarare till gagn för den vidare utvecklingen att huvuden föll från Bredbandsjesusar, Boo.com och allehanda börsdopade charlatan-entreprenörer.

Men sen började det visst bli lite jobbigt ändå. Det var ju den där nedladdningen. Folk använder sin valfrihet till att ladda ner musik från nätet, och då finns det ju en risk att de väljer bort att köpa skivor. Branschen blev livrädd, slog sina kloka huvuden ihop och laserade idén att kopiering skulle vara liktydigt med stöld.

Folk ba’ va?

”You wouldn’t steal a car!” dundrar reklamfilmen på.

Eh… nä, men aj wudd download a car if it was possible. För det är ju liksom kopiering. Originalet försvinner ju inte, eller hur? Om de som laddat upp materialet har valt att dela med vad de köpt och jag väljer att kopiera, vad är problemet? Datafiler är bara kod, det är bara ettor och nollor. Det är inget annat än information. Vi har informationsfrihet. Information bör väl vara fritt tillgänglig?

”You wouldn’t steal…”

Branschen slog sina kloka huvuden ihop igen, denna gång slängde de sig med ett argument som kändes mer verklighetsförankrat. Ett gammalt moraliskt argument som ekar från de djupa folkleden. Artisterna kommer inte kunna försörja sig!

En boll sattes i rullning och nu, 25 år efter Clintons självsäkra uttalande kan vi konstatera att censuren faktiskt lyckades. Internet blev istället en kraft som håller på att förvandla hela världen till Kina.

*

Det kallades utveckling. Industrialiseringen kom och maskinerna tog folks arbeten, vilket gjorde dem sura.

Äsch då! sa kapitalisterna, alla tjänar på det här i slutändan!

De hade rätt. Vi saknar inte alla de tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare eller biografmusiker som gjordes arbetslösa av utvecklingen. När vi ser en ensam grävmaskinist tänker vi inte förfärat på hur synd det är om alla de arbetslösa dikesgrävare som med varsin spade hade kunnat räddas från arbetslöshet om det inte var för grävskopan.

Det var utveckling. Genom att flytta in de enskilda hantverkarna på fabriken och ställa dem framför en maskin kunde man producera mer, det gjorde kakan stor nog att det räckte och blev över både åt kapitalistens profit och arbetarens lön. Dessutom blev varorna som tillverkades billigare. Och det uppfanns nya och bättre grejer.

Så allt blev billigare och alla tjänade mer och alla fick mer grejer och allt blev bättre. Tack vara kapitalismen. Eller ”marknaden”, som man säger.

Det finns vissa problem med denna historieskrivning. Någon skulle kanske invända en del mot påståendet att denna utveckling skulle vara ”naturlig” eller driven av ”marknaden” eller att vi skulle ha kapitalisterna att tacka för världens välstånd.
Kanske skulle någon påpeka att vi inte skulle haft ett jävla skit om det inte var för att arbetare organiserade sig, strejkade och kämpade sig till bättre villkor. Och att fördelningen av välståndet i världen är helt åt helvete snedfördelad än idag, trots alla nya prylar.

Invändningen till trots – även den bygger på den grundläggande premissen att det är själva utvecklingen som är grunden till välståndet. Vi hade inte haft något välstånd att fördela rättvisare om vi fortfarande hade haft tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare och biografmusiker bland oss.

Men det är bara när vi ser det hela med lite perspektiv. Ser vi istället de konkreta exemplen på denna utveckling frusen i tiden, då blir det bittrare.

En maskin kommer, gör en arbetare arbetslös som tycker det hela är förjävligt. Det har sällan varit arbetarnas företrädare som tröstat den arbetslöse med långsiktiga perspektiv om utspridd lycka och välstånd till fler. Det är svårt att göra det då man fått sparken samtidigt som aktieägarna ökat sin utdelning. Ofta får arbetaren stöd av sin omgivning, de pratar om en meningsfull sysselsättning, att de inte ska ses som utbytbara kuggar.

Istället är det den käcke kapitalisten som dyker upp igen.

Äsch då! Alla tjänar på det här i slutändan! Varorna blir billigare och det kommer skapas nya jobb med nya meningsfulla uppgifter då de gamla visat sig vara överflödiga. Faktumet att arbetaren har fått sparken till förmån för maskinen är i sig självt beviset på att det hela är rätt och riktigt. Marknaden har en moral. Marknaden är moralen.

Det hela har upprepat sig så länge under decennierna, ja till och med århundradena nu, att det blivit en bekant stereotyp. Arbetaren som bakåtsträvare, den käcke entreprenörsstypen som ser möjligheter i utvecklingen.

De ler nedlåtande åt de små människorna, de tror sig veta att de står över de enskilda exemplen av personliga misslyckanden. Som av en händelse råkar deras personliga vinstintresse sammanfalla med mänsklighetens allmänintresse. Alla tjänar på att de själva tjänar pengar!
Det är verkligen en fantastisk samhällsteori de företräder. Ingen kommer någonsin lyckas övertyga dem om något annat än att de har absolut rätt i att det är nödvändigt att maskiner tar folks arbeten.

Så kommer den jävla nedladdningen.

Fatta vilken utveckling det är! Inte nog med att man kan sparka alla arbetare vid skivfabrikerna – detta är bortom nya högteknologiska maskiner, maskinerna behövs inte alls, för det behövs inte längre några skivor – man kan göra sig av med hela transportsektorn till och från skivbutikerna och ja, även skivbutikerna blir överflödiga.
Ingen produktion, ingen distribution, inga mellanhänder, inga arbetare. Det är ett språng utan dess like. Det är en produktivitetsökning ingen sett maken till tidigare.

Det finns bara ett problem. Hela produktivitetsvinsten råkar nämligen glida kapitalisterna ur händerna. Den landar istället helt och hållet hos konsumenten.
Det är gratis.
Denna rationalisering är inte som de tidigare. För nu behövs inte längre pengar alls för att lyssna på musik. Musiken upphör därmed att vara en vara och konsumenten upphör att vara konsument. Kapitalisten själv rationaliseras bort.

Så där står han, vår kapitalist. Flinet är borta. Den segervissa historieteorin likaså. Utvecklingen har sprungit om honom.

Och när utvecklingsteorin inte längre sammanfaller med hans personliga vinstintresse, ja då byter han helt enkelt teori att tro på. Han blir reaktionär. Han vill nu stoppa, bromsa och förstöra tekniska innovationer. Ja och det där med att marknaden är sig själv nog och att politiker inte ska lägga sig i glömmer han snabbt.
Istället ringer han staten och fildelning förbjuds snart i land efter land.

*

Det som ger mig ångest av The Pirate Bay-serien är minnet av den där hoppfullheten. Vi trodde, liksom Clinton några år tidigare, att kraften var ostoppbar. Visserligen inte på samma sätt. Vurmen för ”den nya ekonomin” var såklart aldrig vår, att reducera internet till ”nya marknader” och ”butiker i cyberspace”, att man kunde köpa skit online, att man kunde teckna digitala tidningsprenumerationer, allt det här kommersiella, internet som ett utökat kabel-tv. Det var inte det. Men när utvecklingen gick vår väg, då var vi lika självsäkra som Clinton.

Det var de som var löjliga. Antipiratbyrån, gammelmedia, förlegade industrier. Patetiska särintressen som kämpade mot historiens gång. Well… Good luck!

Jag påminns om detta gång på gång när minnesbilderna poppar upp. Hur jävla kaxiga Piratbyrån var. Bara namnet! Branschen startar Antipiratbyrån för att lobba för repressiva lagar, det var verkligen att plocka upp handsken att rätt och slätt kalla sin aktivistgrupp för Piratbyrån. Totalt vända på det hela, inte gå i reträtt, inte backa och be om ursäkt, nej tvärtom att utmana helt öppet.

Det var annars vanligt att folk sa saker som att nedladdning inte alls var ett hot mot branschen, att företagen och musikerna också kommer tjäna på det hela och bla, bla, bla. Så där brukade borgerliga ledarsidor låta. För detta utspelar sig på en tid då borgerliga ledarsidor kunde vara ”för” nedladdning, eller i alla fall nästan. Tona ner konflikten, hoppas att branschen nog kommer repa sig och att nya branscher kommer skapas. Att detta bara är ett nytt steg på Utvecklingens gång.

Sånt trams ägnade sig inte Piratbyrån åt. Det var en brokig skara med lite olika ingångar, politiska och filosofiska. Och de fick stort medialt utrymme, satt i debattsoffor och tjafsade med Henrik Pontén, den stackars stela byråkratnaturen som fick bli ansiktet utåt för det en hel ungdomsgeneration hatade.

Ett minne som dyker upp: nån upphovsrättsförespråkare säger i media att förhållandet mellan Piratbyrån och The Pirate Bay är ”som mellan IRA och IRA:s väpnade gren” varpå någon sakligt påpekar att analogin haltar då IRA ju faktiskt är den väpnade grenen av partiet Sinn Fein.

Bara en sån grej.

*

Det är uppenbart att SVT inspirerats av dokumentären TPB AFK (The Pirate Bay Away From Keyboard), särskilt sista avsnittet består av en rad rena återgivningar.

Tv-serien slutar med att de tre sitter och deppar i sina fängelseceller. Fleischer skriver att det skiljer sig från dramaturgin i Netflixserien The List där sensmoralen istället är att konsumenterna ville ha enklare alternativ och att svaret och det lyckliga slutet stavades Spotify (och, kanske underförstått, även Netflix?).

”Nuförtiden ter sig skönmålning av stora streamingplattformar allt mer passé, så det är begripligt att SVT avstod från ett upplägg där The Pirate Bay mest får rollen som vägbanare åt Spotify. Men blir det inte väldigt, väldigt förutsägbart att låta fängelsedomen sätta punkt?”

Det blir det verkligen. Istället hade man kunnat ta fasta på vad Peter Sunde i förbifarten säger i dokumentären filmmakarna inspirerats av. Han säger att det här är en rättegång om internet självt. Att upphovsrättsindustrin gräver det fria internets grav.

Eller kopplingen till Wikileaks. Ja det är en sak jag skulle vilja veta sanningen om överlag. Det var i alla fall så jag hörde talas om Wikileaks första gången, genom en banner längst upp på Pirate Bay-sidan. Wikileaks behöver hjälp, stod det. De behövde pengar för sin verksamhet, som på den tiden var relativt okänd. De hade kanske fått några rubriker för några små avslöjanden de gjort, jag vet inte, det var i alla fall i och med detta jag lärde mig om dem.
Jag tror inte jag skänkte några pengar.

Ett tag senare (några månader? Ett år?) kom så det stora släppet, den stora läckan inifrån USA:s militär som i detalj avslöjade landets många brott. Med Collateral murder-filmen där amerikanska helikopterpiloter mördar civila som det tydligaste exemplet. Gotfrid var bevisligen involverad i Wikileaks, hans och Fredriks bolag hostade organisationen på sina servrar ett tag och allt som Wikileaks släppte lades samtidigt ut även på Pirate Bay.

Men hur var det med pengarna? Att de uppmanade användarna att skänka pengar är ju en sak, men var det kanske så att en del av intäkterna från sidan gick dit? Det har jag hört i alla fall, ryktesvis. Om det är sant så är det ju fullkomligt poetiskt underbart.

Piraterna rånade Hollywood för att avslöja Washingtons övergrepp. Jag vill veta mer! Sundes självbiografi hade ju kunnat vara intressant. Han skulle säkert få bra anbud på att skriva en sådan.

Det är ju bara det att alla intäkter i så fall skulle tas av kronofogden och delas ut till film- och musikbranschen.

*

Nån moderat sa back in the day att det är en slags kommunism att ladda ner grejer. Och det är det ju. Nån slags. Men det är anmärkningsvärt hur få som verkar reflektera över vad upphovsrätt faktiskt är, eller vad ett patent är. Patent och upphovsrätt är ett statligt sanktionerat monopol. Det är kapitalismens motsvarighet till vad som förr brukade kallas privilegier, förläningar som gavs till adelsmän.

Det är motsatsen till en fri marknad. Upphovsrätten garanterar rättsinnehavaren frihet från konkurrens. Statens våldsmonopol upprätthåller innehavarnas privilegier.

Gotfrid Svartholm Warg, Peter Sunde Kolmisoppi och Fredrik Neij dömdes för medhjälp till upphovsrättsbrott. De som utförde brotten de bistod var alla vi andra, vi som använde Pirate Bay.

De tre fick ett straff helt logiskt enligt samhällets syn på deras brott: evig skuldsättning.

Men domen var bara början. Det som skulle följa var skitifieringen av nätet. Istället för ett nätverk av sammankopplade användare blev vi en samling kunder som kopplar upp oss mot några få multinationella bolags noder.

*

Isak Gerson skriver i sitt nyhetsbrev att han ångrade att han som ungpirat inte ägnade sig åt integritetsfrågor, då han tyckte det var lite töntigt. Själv tänker jag att vändningen mot att börja prata om nätfrågor i termer av integritet var ett strategiskt misstag.

Vi borde pratat om frihet istället. Det är ett stort ord, det låter närmast fånigt, men det är vad det handlar om. Problemet med övervakning är inte att det kränker din personliga känsla av integritet, det är att den inskränker din frihet. Den moderna massövervakningen är inte ett problem för individen, problemet är att den skapar storskaliga system för befolkningskontroll, att den förvandlar oss till ängsliga, självcensurerande idioter.

För snart gick det fort. FRA-lagen debatterades flitigt, det demonstrerades och väcktes opinion i så breda läger att Socialdemokraterna som då var i opposition kände sig tvungna att ljuga och påstå att de var emot lagen. Vilket de såklart inte var. När de återkom till makten tog de istället bort de begränsningar som borgarna dyrt och heligt lovat att övervakningen inte skulle utökas till.

Och sen skedde det igen, och igen och igen, oavsett färg på regering. Men folk hade slutat bry sig. Nu läser jag i media om ”krypterade appar”. Gäng rekryterar via krypterade appar. Knark säljs via krypterade appar. Nån polis gick ut och sa åt landets föräldrar att kolla sina ungars mobiler så de inte laddat ner några krypterade appar.

Massövervakningen är nu så total att det alltså anses suspekt att inte frivilligt skicka iväg all sin kommunikation till multinationella företag som läser och sparar allt du skriver och som i sin tur skickar allt vidare till staten.

Centraliseringen och censuren av nätet tycks vara en kraft man inte kan tygla. Vi som protesterar framstår som en samling teknikfientliga och naiva drömmare som kämpar mot historiens gång.

Önska oss lycka till.

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?

Fire walk with me

Okej, vi tar en till gammal filmanalys då. Den är alltså skriven före Comeback-säsongen av serien som kom här om året.
Spoilervarning utfärdas. Se Twin Peaks första två säsonger och därefter Fire walk with me innan du läser vidare.

Mitt förhållande till Twin Peaks är speciellt. Som liten var det serien som skrämde skiten ur mig samtidigt som den fascinerade mig mer än något annat. Som tonåring var det alltjämt min favoritserie då de typiskt Lynchska greppen började göra intryck på mitt gryende filmintresse där Tarantino och Kubrick började ersätta James Bond i min idoldyrkan.

När jag såg om serien i vuxen ålder tvingades jag inse att något hade hänt. Efter att under ett decennium ha blivit bortskämd med högkvalitativa HBO-produktioner tedde sig vissa aspekter av min gamla favoritserie lite daterade. Det var fortfarande en fantastisk serie, visst, men nog fanns där lite logiska luckor, bristande skådespelarinsatser och märkliga sidohistorier. Att serien ballar ur lite väl mycket någonstans i mitten var jag väl medveten om, och knappast unik om att tycka, men jag insåg även saker som att det var rätt kackiga specialeffekter och att hela serien hade mått bra av att man helt och hållet klippte bort James Hurley.

Vad gäller Fire walk with me så intog jag den normala positionen. Det vill säga, jag tyckte den var betydligt sämre än serien, för knäpp och ganska långtråkig. En besvikelse. Men när jag nu ser om den inser jag att jag haft fel. Alla har fel. Fire walk with me är ett mästerverk.

Filmen består av två delar där den första, den kortare, handlar om det i serien omnämnda mordet på Theresa Banks, vilket skedde året innan handlingen i Twin Peaks börjar. I den andra delen får vi följa Laura Palmer under hennes sista vecka i livet, innan det ödesdigra mordet som utgjorde seriens själva fundament.

Inledningen är märklig. Vi känner igen oss, men det är ändå annorlunda. Det är en annan småstad, ett annat mord på en annan ung kvinna. Vi ser FBI-agenter ta över utredningen från lokalpolisen, det dyker upp märkliga karaktärer som ger kryptiska intryck. Det dricks kaffe.

Stämningen, färgerna, träinredningen – allt liknar Twin Peaks. Samtidigt är allt maxat. Den udda humorn från serien har dragits några varv till, ständigt balanserande på till gränsen till det fåniga. Ljuden är överdrivna, konflikten med ortspolisen parodisk, dialogen med servitrisen på restaurangen likaså. För att inte tala om scenen där Gordon Cole briefar agent Desmond om mordfallet med hjälp av en mimande dansös (!).

Filmmusiken spelas i princip konstant i bakgrunden, musiken som även den känns igen, inte för att det är samma musik som i serien, utan för att den är väldigt lik. Det tycks som om David Lynch gjort pastisch på sig själv. Det är Twin Peaks på steroider.

Övergången från del ett till del två sker genom att agent Cooper får dyka upp tillsammans med David Bowie i en kort drömsk episod som aldrig förklaras och som det aldrig återknyts till, då det i princip är en helt ny film som tar sin början då handlingen flyttar framåt ett år i tiden och byter plats till den välbekanta småstaden.

De oförklarliga händelserna och det drastiska bytet är ett grepp väldigt typiskt för Lynch, och just den typ av grepp som brukar få pöbeln att skaka på huvudet medan fans och cineaster försätter pannorna i djupa veck och ger sig i kast med att försöka lösa gåtan.

Då inledningen främst återkopplade till seriens humoristiska sida så innebär hoppet till del två att det är de mörka och obehagliga aspekterna som nu kommer fram och förstärks. Nu får vi återse de välbekanta ansiktena och miljöerna. Men det är ändå olikt serien. På ett sätt är det hela inventerat. I serien var Laura Palmer inte särskilt närvarande samtidigt som allt indirekt kretsade kring henne. Steg för steg växte bilden av en komplex och konfliktfull karaktär fram genom hennes omgivnings olika vittnesmål.

I filmen är det Laura som ständigt är i fokus, det är nu hennes perspektiv vi följer. I serien finns en ganska tydlig uppdelning mellan the black lodge och den verkliga världen, där kontakterna dem emellan sker via medier som the Log Lady, i syner hos Sarah eller när Bob besätter Leland och andra. I Fire walk with me flyter istället allt samman. Vår småstad ses i ett konstant förvrängt ljus, och gränserna har suddats ut. Seriens huvudsakliga upplägg var den klassiska deckarens – vem mördade Laura Palmer? – och svaret på gåtan utgjorde den chock som blev seriens klimax.

Att pappan visade sig vara mördaren gav det hela en mörk och obehaglig vändning. Twin Peaks och gåtan Laura Palmer visade sig innehålla en historia om incest mitt bland excentriska agenter och dansande dvärgar. I serien grävs det inte särskilt djupt i detta, men i Fire walk with me är det mer påtagligt.

Laura upptäcker att det saknas sidor i hennes hemliga dagbok och snart börjar hon inse att Bob – han som förgripit sig på henne sen hon var tolv – i själva verket är hennes pappa. Det är när hon slutar förneka det hela för sig själv, och mer och mer öppet börjar konfrontera sin pappa, som hennes dagar är räknade.

Bilden av den på ytan perfekta Laura, som i hemlighet lever ett självdestruktivt liv med kokainmissbruk och prostitution, blir fullt begriplig. Det uttrycks tydligt i en scen när Donna frågar henne varför hon prostituerar sig. Laura tiger och kameran klipper till hallen, där dörren öppnas och Leland kliver in.
Att Laura inte först förstår att Bob och Leland är en och samma person knyter an till populärpsykologiska föreställningar om bortträngda minnen, vilka var frekvent förekommande i nyhetsrapporteringen under denna tid.

Men det är inte så enkelt som att Twin Peaks ”egentligen” handlar om incest. Det kommer tack och lov ingen fånig twist på slutet där allt övernaturligt förklaras vara Lauras bortträngda undermedvetna. Inte heller är det hela blott ”symboliskt” i någon banal bemärkelse. Men det är inte heller så, som man kan tolka det hela i tv-serien, att stackars Leland blivit besatt av onda andar från den mörka sidan och att det hela kan kokas ner till en barnslig spökhistoria.

Nej, det här är nämligen David Lynch, och hos David Lynch finns det inga enkla svar. – ”Bob is real”, säger Laura. Och så är det, också. I Lynchs universum är den materiella världen och andevärlden ett. Det undermedvetna, det psykologiska och det parapsykologiska flyter samman i den visuella symbolvärlden. David Lynch använder sig av filmmediet för att skapa genuina konstverk, inte för att återge en linjär berättelse. För att förstå storheten i Fire walk with me måste man därför förstå skillnaden mellan tv-mediet och filmmediet.

Tv-serier har den egenskapen att man kan lära känna karaktärerna på djupet. Under tidens gång blir vi så välbekanta att vi tycker oss känna dem personligen. George Clooney berättade i någon intervju om hur det var när han gick från att vara tv-stjärna i Cityakuten till att bli Hollywoodkändis. Tv-stjärnor kommer folk fram till på stan och pratar med som om de vore gamla kompisar, filmstjärnor får folk att bli nervösa, ta sig för munnen och med uppspärrade ögon peka på en från andra sidan gatan.

Den långsiktiga, fleråriga relationen med karaktärerna gör tv-mediet unikt, något som inte kan återskapas i en långfilm. Det som gör Fire walk with me så speciell är att den bygger på den djupa relation vi fått genom tv-mediet, samtidigt som den är en genuin David Lynch-film.

Många filmer – de allra flesta – kan betraktas som audiovisuella återgivningar av romanen som konstform. Det är en berättelse. Roy Andersson sa någon gång att hans filmer är mer jämförbara med att titta på en tavla eller att läsa en dikt, snarare än att läsa en roman. När du läst ut boken vet du vad som hänt, historien har berättats och det hela är klart. Du behöver inte läsa om den då du redan vet vad som kommer hända. En tavla kan du däremot återgå till att betrakta gång på gång.

David Lynchs mer knäppa filmer, som Lost Highway och Mulholland drive, tillhör definitivt det Roy Andersson pratar om. Vi får se fantastiskt snygga scener och miljöer. Det skapas en speciell stämning, ett symboliskt bildspråk. Men det finns ingen linjär historia och det finns inga svar. Det rör sig inte – vilket en del tycks tro – om att ledtrådar läggs ut för publiken att lösa och där med förvandla filmen till en begriplig berättelse.

Det är vackert att titta på, det är öppet för dina egna personliga tolkningar, det får dig att reflektera, att känna. Det är konst. Fire walk with me tillhör denna kategori Lynch-filmer. Men den stora skillnaden är att den konstnärliga gestaltningen berör karaktärer vi känner som om de vore våra egna vänner, vilket ger den en extra dimension. Kritiken mot Fire walk with me tror jag bottnar i att publiken förväntat sig ett långt tv-avsnitt snarare än en David Lynch-film. De har inte förstått att när vi byter medium så blir skiftet också drastiskt.

Tar man det istället för vad det är, så blir upplevelsen annorlunda. Inledningen är en pastisch. Och det är en fantastisk sådan. Själva huvudtemat sen, den andra delen, är inte alls vad de försökte sälja in den som. Det är inte ”nu får vi se vad som hände veckan innan Laura Palmer mördades!” utan en konstnärlig gestaltning av som hände. Vi vet ju redan vad som kommer hända, vilket regissören är väl medveten om, och anspelar på med sina övertydliga betoningar och förstärkningar.

Filmen utgör den perfekta avslutningen på en av världens bästa tv-serier. En epilog, prolog och sammanfattning i ett. Det är mörkt, det är snyggt. Det är helt enkelt David Lynch när han är som allra, allra bäst.

Devs och den fria viljan

(Spoilervarning, se Devs på HBO eller ladda ner det illegalt någonstans)

I Alex Garlands HBO-miniserie Devs har nått hippt dataföretag i Silicon Valley i en nära framtid eller parallell samtid lyckats bygga en kvantdator som fungerar som en slags tidsmaskins-tv. Man kan titta bakåt i tiden och var som helst i världen och de ser då bland annat Jesus dö på korset*, Jean d´Arc brännas på bål och Marilyn Monroe knulla.

Man kan även se framåt med den här maskinen, något som visserligen är förbjudet för de anställda. Men för chefen Forest och hans förman/älskarinna Katie som tillåts göra detta är resultatet väldigt nedslående – det visar sig nämligen att allt som maskinen visar kommer hända sen också faktiskt händer. Även om man, som för att testa, försöker göra något annat.

I en kuslig scen bryter Howard mot reglerna och ställer in maskinen på att visa den samlade personalen en sekund in i framtiden. De ser sig själva som i en spegel, bara att spegelbilderna rör sig eller talar strax innan de själva rör sig eller talar, vilket orsakar stort obehag och förvirring.
För Forest och Katie, som redan ägnat sig en hel del åt att se sina framtider, och, visar det sig, där fått se Forests grymma öde, tycks de båda ha blivit till hålögda och deprimerade cyniker.

För detta betyder ju att universum är deterministiskt och att den fria viljan inte existerar. Vilket gör hela tillvaron fullkomligt meningslös.

För det är ju så det brukar heta. I ett Filosofiska rummet jag hörde nyligen så pratade de om just det där, inte om Devs, men om den fria viljan. En professor i neurovetenskap, Peter Århem, lät uppriktigt upprörd när frågan kom på tal – om universum är deterministiskt blir ju allt helt poänglöst, alla diskussioner om det hela likaså, då det ju redan är förutbestämt, vilket han ständigt avbröt de andra deltagarna för att påpeka. Framförallt Sofia Jeppson som förgäves försökte föra nått slags resonemang om att det nog inte spelar så stor roll oavsett vilket.

Lena Andersson, författare och liberal åsiktsperson, satt också i studion och sa även hon, dock något mer balanserad, att nä, universum är nog inte deterministiskt och det skulle bli jobbigt om det var det. Det vore ju förödande om den fria viljan inte existerade för en politisk person, liksom.

För den fria viljan är vår gud. Den har växt fram genom kristendomens krav att välja tron på Jesus som guds son, utvecklats genom upplysningsfilosofernas koncept om inneboende, absoluta individuella rättigheter. Därefter blev den fria viljan grunden till att legitimera den rådande ordningen då först den borgerliga offentligheten och därefter det demokratiska styrelseskicket utvecklades.

Vilket kom ganska lägligt då vetenskapen i samma veva drog undan mattan för guds existens, vilket nyss varit garanten för den politiska ordningen. Gud dog men den fria viljan tog hans plats, vi blev fria att bestämma över oss själva och fria att gemensamt styra vår värld efter våra viljor.

Men vad händer då vetenskapen förklarar att även denna vår nya gud inte existerar? Även om vi inte är nära att uppfinna en kvantdata-tv som kan se in i framtiden så finns det en hel del som pekar på att mekaniska orsakssamband kan förklara det mesta.
Hjärnforskare utför experiment som bevisar att vår hjärna bestämmer sig först och att vi därefter hittar på ett förment rationellt argument till vårt val. Vilket bara är det senaste i raden av upptäckter.

För ju mer vi lär oss om universums uppbyggnad och partiklarnas beskaffenhet, ju mer mekanisk världen blir, desto mindre blir vårt eget utrymme. Vi lever på en obetydligt liten fläck i en enorm rymd och har utvecklats genom evolutionens urval under årmiljonerna. Vi består i grunden av atomer skapade genom kollapsande stjärnor, vilka i sin tur skapades i Big bang som sin tur möjligen bara är en av oändliga skapelser i en oändlig kedja av skapelser.

Är det inte så som Katie säger till Lily, Devs huvudperson och hjältinna – allt som händer är bara verkan skapad av tidigare orsaker i en lång kedja. I princip kan detta beräknas, det handlar bara om datakapacitet. Allt är förutbestämt, det är helt enkelt så universum fungerar.

En annan påtaglig likhet mellan den fria viljan och gud är hur reaktionen på deras respektive död ser ut. Resonemangen i Filosofiska rummet låter anmärkningsvärt likt de kristnas påhopp på vetenskapen förr i tiden, liksom vad religiösa än idag kan hävda.
Alltså att avsaknaden av gud dels gör tillvaron meningslös och dels upphäver fundamentet för moralen.
Jag kan bara sitta med armarna i kors och skita i allt, eller så kan jag bete mig hur illa som helst och motivera detta med att det ändå var bestämt på förhand. Och mer specifikt för vårt system – varför ska jag bry mig om att rösta eller engagera mig i samhällets alla krav på olika val om allt redan är bestämt på förhand?

Någon slängde i Filosofiska rummet fram tanken på att så länge vi bara upplever att den fria viljan existerar, ja då gör det ju inte så mycket om den ändå inte gör det. En variant på Voltaires gamla tes om att om gud inte finns så bör vi uppfinna honom.

Märkligt nog anmärktes knappt, ens i ett radioprogram som liksom handlar om filosofi, att det här med den fria viljan – och den totala ångesten inför tanken på en avsaknad av en sådan – är något ganska nytt. Spengler skrev någonstans i Västerlandets undergång att alla filosofiska dispyter om detta är en företeelse specifikt för den västerländska (eller ”faustiska”) kulturen, till vilken han menar ungefär västvärlden de senaste 1 000 åren eller så. Det är alltså inte alls denna ”eviga” fråga, som det påstods i Filosofiska rummet.

För den som försökt sätta sig in i andra tänkesätt blir det också uppenbart hur ödestro och liknande i princip varit regel snarare än undantag genom historien. De gamla grekernas dramer handlar ofta om en profetia som spåtts huvudpersonen från födseln, som denne sen försöker undkomma. Det misslyckas varje gång. I Eddan finns flera exempel på liknande historier, i de isländska sagorna likaså.

I öst verkar det vara en grundförutsättning för hela det filosofiska tänkandet. Vi är alla en del av samma världsallt och våra upplevelser är bara perspektiv inom samma helhet, att just du tror att du tänker dina egna tankar är bara, liksom allt annat, en illusion.

I Kina finner sig folk i sin lott med ödet som tröst, eller himlen, som de säger. Det kinesiska begreppet himlen (Tiāntáng) är svåröversatt och liknar ibland nån slags panteistisk gudom, en naturkraft eller ödet.

Och alla dessa religiösa, filosofiska och politiska system fungerade och fungerar ändå, på ett eller annat sätt, i förening med olika etiska och moraliska förhållningssätt.

Det betyder inte att en gammal viking eller grek genast skulle svarat nej på frågan om den fria viljans existens, snarare att de skulle betraktat frågan som antingen obegriplig eller meningslös.

Guds död innebar stora förändringar, fast ändå inte. Tron på en gudomlig ordning byttes bara ut mot tron på en ordning, som nån deppig sociolog sa. Världen avförtrollades. Samtidigt skedde enorma vetenskapliga, politiska och sociala förändringar.

Hur ser en värld utan den fria viljan ut? Är det en sådan värld vi alla kommer vakna upp i efter den postmoderna skärselden?

Det är lite kul att man i Devs sätter just en Silicon Valley-entreprenör i centrum för det här dilemmat. De där uppblåsta megalomana Messiasfigurerna som tror de kommer leva för evigt måste ju vara värst drabbade av insikten att deras gudabenådade briljans endast är resultatet av en förutbestämd händelsekedja där deras val inte haft någon betydelse alls. Och man passar även på att slänga in lite (ganska ytlig) kritik mot sociala medier, som i scenen då nån politiker säger till Forest att ingen längre gillar er, fast vi är tvungna att använda era tjänster.

Men Devs slutar i besvikelse. För den fria viljan gör sig såklart påmind i en twist på slutet och det blir nått pseudoreligiöst sci-fi-efterliv med nått resonemang om multipla universum istället**. Vad som hade kunnat bli ett klassiskt inspirerat drama om en tragisk man som möter sitt förutbestämda öde blir det istället mest fånigt.

Det är väl för tidigt att avskaffa den fria viljan, ens i fiktionen. Det är som i The Day the Earth Stood Still från 1951. I en scen återupplivar roboten från Mars en död människa, vilket var för magstarkt för filmbolaget som krävde en manusändring där någon förklarar att den återupplivade mannen kommer dö en tid senare. Endast Jesus kan återuppliva döda, inte påhittade robotar från yttre rymden, inte ens i fantasin, i 50-talets Hollywood.

* Han är otroligt lik den Jesusbild som blev poppis i Västeuropa under sen medeltid som sedan dess blivit standard.
** Okej, det är inte helt ointressant det heller, den där Matrix-grejen som Nick Boström gjort en nyspinn på nyligen och som har starka kopplingar till framförallt buddismen. Men då det typ bara slängdes in snabbt på slutet kändes det mest onödigt för storyn.

Unabombaren på Netflix

Såg den nya serien om Ted Kaczynski på Neflix här om dan, Unabomber – in his own words. Tyckte den var okej ändå, då den är hela fyra avsnitt så hinner det liksom bli ganska uttömmande. Bra var den inte, mitt ”okej” ska snarare ses i förhållande till genren unabomberdokumentärer, som i regel är urusla.


Bara faktumet att John Zerzan och David Skrbina medverkade som talking heads jämte FBI-agenter, journalister, före detta grannar och bomboffer känns lite nytt och är kanske ett tecken i tiden. Nu fick de aldrig riktigt förklara ordentligt var tjusningen i Kaczynskis idéer ligger, serien var, som vanligt är i genren, mest en brottsdokumentär. Hade verkligen velat se en alternativ dokumentär av materialet de filmade med Zerzan, Skrbina och Theresa Kintz, vars gamla intervju hon gjorde med Kaczynski för Eart First! Journal utgör grundmaterialet för serien.

Jag har i många år varit väldigt fascinerad av Ted Kaczynski, ibland närmast lite ohälsosamt mycket. Historien om geniet som blev USA:s mest jagade seriebombare har precis allt, och hans ökända manifest är en av de politiska texter som påverkat mig allra mest. Jag tänker här inte recappa hela historien, den som vill ha en snabb genomgång kan till exempel läsa det här.

Istället tänkte jag köra en liten snabbguide över Kaczynski i andra sammanhang som jag kom att tänka på.

Manhunt: Unabomber. Vi börjar från botten. För den här dramatiseringen är verkligen fullkomligt fruktansvärd. Visst, känner man inte till storyn är det här kanske en lagom kompetent polisserie, det är svårt att säga. För mig var det en plåga att se, för jag kände mig ändå tvungen att se igenom skiten med skämskudden ständigt inom räckhåll.
Man har en helt otroligt fascinerande historia, ett verkligt livsöde som i sig slår det mesta någon manusförfattare kunnat fantisera ihop. Man har åtta jävla avsnitt, alltså flera timmar att använda sig av. Men istället förbiser man nästan allt för att istället ljuga ihop en berättelse om hur en påhittad polis löser fallet genom att gå igenom snutseriens alla klyschor.

Vi får se polishjälten som blir besatt av sitt fall och som till följd av detta negligerar sitt privatliv. Polishjälten som använder okonventionella metoder i konflikt med den stelbenta polisledningen som motarbetar honom, vilket får polishjälten att bryta mot reglerna. Till detta andra påhitt om en dramatisk spanings-sett up och en vändning där Kaczynski är nära att bli frikänd på grund av någon juridisk teknikalitet.

Varför? Varför gör man så här? Varför har man unabombaren endast som bakgrund i en snutserie där allt ändå bara är hittepå och där allt hittepå dessutom är sånt vi redan sett i tusen andra snutserier? Jag blir bara frustrerad…

Vill man göra en serie där FBI var hjältarna som löste fallet måste man såklart ljuga, det är nämligen välkänt att de inte hade en aning om något och inte var i närheten av att lösa fallet innan David Kaczynski och hans fru Linda kom in med sina tips. Då gillar jag bättre en liten scen i sista säsongen av The Wire där man hånar FBI för just detta.

Mordutredarna i Baltimore har hittat på en seriemördare för att via den massmediala uppmärksamhet detta ger få mer pengar till avdelningen. Tyvärr får de då ett besök av en ”expert” från FBI. Han arbetade bland annat med unabombarfallet, säger någon, som om detta vore ett fjäder i hatten. ”Höll inte den utredningen på i över 15 år?” frågar McNultey med rynkade ögonbryn. Den kostymklädde FBI-agenten låtsas som ingenting och fortsätter med sin redogörelse över seriemördarprofilering eller vad det nu är. ”Åkte inte han fast för att hans brorsa tjallade ut honom?” säger Lester…

De dokumentärer om Kaczynski jag sett har ofta varit amerikanska tv-produktioner jag redan glömt namnet på, ibland som del i en serie av typen ”Amercas most dagerous criminals!” eller liknande sensationstrams där Ted enbart ses som en galen seriemördare och inte ens föräras att kallas politisk terrorist. Den enda förklaring som ges är hobbypsykologisk och hans manifest avfärdas snabbt utan att man ens redogör för innehållet på ett ärligt sätt, men tyska The Net från 2003 sticker ut.

Hela filmen finns på Youtube, och då med klickbetesrubriken ”The Unabomber, LSD & the Internet”, vilket faktiskt är en ganska bra sammanfattning om vad filmen handlar om. För det är inte en renodlad unabomberdokumentär det här, istället en ganska konstnärlig, bitvis flummig, film som kretsar kring systemteori, Kurt Gödels ofullständighetsteorem och den amerikanska dataindustrins dubbla rötter i dels försvaret och dels 60-talets alternativkultur. Rekommenderas varmt, även om den inte är särskilt uttömmande vad gäller unabombarfallet.

Stemple Pass. Det här är ändå min favorit. Hela filmen består av fyra tagningar med stillastående kamera, alla filmade på samma plats i exakt samma vinkel under de fyra olika årstiderna. Scenen är en vacker skogsvy med en replica av Ted Kaczynskis stuga. Ingenting händer i bilden förutom blåsten i träden, snö som faller och att det någon gång kommer rök ur stugans skorsten. Till detta kommer regissören James Bennings röst som läser ur Kaczynskis dagbok, delar ur manifestet och från en intervju han gjorde i fängelset (tror det är samma intervju som den nya dokumentärserien är uppbyggd kring).
Varje kapitel av filmen, varje årstid, slutar med tystnad där enbart bakgrundsljudet av kvittrande fåglar och blåsande träd hörs till den stillastående kameratagningen i fler minuter innan en svartruta kommer med rubrik om vilken årstid som kommer här näst och vad det är som läses upp. Det är allt.

Blev fullkomligt chockad när jag såg den, för jag tänkte att en sån här film borde vara helt omöjlig att ens komma till. Tänkte att jag var den enda människan på jorden som utgör denna films målgrupp. Hursomhelst så älskade jag den.

Stemple Pass har ett tydligt psykologiskt narrativ, det är inte mycket om idéerna i manifestet och verkligen ingen pro-unabombaren film. Tvärtom får man känslan av hur en ensam man i en isolerad stuga med åren blir mer och mer hatisk och hur han med tiden rationaliserar sitt eskalerande våld genom att utveckla sin ideologi. Och det är det som är så intressant med Kaczynski, vilket också Kintz säger i den nya dokumentären, hur hans politik är personlig. Det går att göra en psykologisk läsning utan att den blir fördummande, vilket är det vanliga.

Till svenska översattes Industrial Society and Its Future för första gången här om året av Johannes Nilsson som en ljudboksserie om tre delar i Bibliotek. Nilsson tog sig stora friheter i översättningen och bytte ut flera av Kaczynskis exempel så att de passar in i en modern svensk kontext*. Jag tycker det var lite synd, jag förstår poängen av att göra så men det som är bra med manifestet är att teorierna funkar i sig, oberoende av de exempel han tar. De omskrivningar Nilsson gjorde är paralleller läsaren kan göra själv.

Första tryckta översättning kom i vintras då Vertigo Förlag gav ut manifestet som del av deras serie Midvinterböcker, en exklusiv serie för förlagets Stormtrupper. Den är översatt av Pelle Lindhe men jag har inte hunnit läsa den än.

*På så sätt liknar Johannes Nilsson Pehr Götrek, författaren bakom Kommunistiska manifestets första svenska översättning som kom redan 1848. Götrek tyckte att svenskarna inte var tillräckligt mogna för hela budskapet och ändrade friskt en hel del, mest berömt manifestets slutkläm ”Proletärer i alla länder, förena er!” som ändrades till ”Folkets röst är Guds röst!”