Upptäckte för ett tag sen bloggen Livets lapidarium. Den får väl betraktas som en intellektuell campist-vänsteristsida*. Bloggaren i fråga har som jag förstått det gjort en ganska ovanlig resa från Fria moderata studentföreningen (eller vad fan de heter) till Folket i Bild/Kulturfront.

Här om sistens skrev han i alla fall ett inlägg om Spengler som var väldigt intressant som jag rekommenderar er alla att läsa.

Oswald Spengler blev berömd för sitt mäktiga arbete Västerlandets undergång vars första del av två utkom i Tyskland 1918, alltså precis efter att de förlorat första världskriget och stora delar av Europa låg i ruiner efter det (dittills) mest förödande kriget i mänsklighetens historia. En ganska bra fond att lansera en teori om att vi går mot slutet av en era.

Spengler menar att människans historia präglas av kulturer, en samhällsstruktur som innefattar flera nationer och raser (ja, förekomsten av rasbegreppet i en bok skriven av en reaktionär tysk anno 1918 kan såklart sätta en nutida läsare på vissa prov) och existerar i runt 1000 år. Kulturerna följer en gemensam livskurva av uppkomst, utveckling, blomstring och förfall innan de antingen förgörs av en annan, yngre, kultur eller lever vidare i ett tidlöst närmast oföränderligt tillstånd.

Den västerländska, eller faustiska kulturen som den också kallas, definieras inte som i vanliga fall genom sin uppkomst i det antika Grekland eller kristendomen. Antiken (eller den apollonska, vilket i Spenglers indelning inte innefattar vad vi kallar senantiken) hör till en svunnen kultur vi aldrig riktigt kommer att förstå och kristendomens uppkomst och utveckling hör hemma i den lika avlägsna arabiska (eller magiska) kulturen.

I det samtida Tyskland som Spengler verkade i – och som även Sveriges intellektuella liv var influerad av vid denna tid – gjordes en åtskillnad mellan ”kultur” och ”civilisation”, inte minst i propagandan under första världskriget. Begreppen var till stor del överlappande men tyskarna hävdade att civilisation var något dekadent och ytligt och, framförallt, något franskt och engelskt. Tyskarna var däremot ett kulturfolk, en åtskillnad som skulle signalera något djupare och mer genuint.

Spengler bakar in den här terminologin i sin filosofi genom att beteckna civilisation som en epok, den sista, inom kulturen. Första världskriget var där med inte en kamp mellan kulturer, eller mellan kulturen och civilisationen, eftersom Frankrike, England och Tyskland är nationer inom samma kultur, som nått sin civilisationsfas (Ryssland och Osmanska riket ligger däremot utanför).

Historiska epoker är naturligtvis efterhandskonstruktioner. Ingen firade övergången från stenåldern till bronsåldern liksom renässansmänniskan inte kände till att han levde under renässansen. Historiker gillar att påpeka såna här självklarheter och framhålla att saker och ting är komplicerade, och någon gång kämpar de för att förändra indelningen i en eller annan epok.

Men ändå finns de ju där. Säg ”medeltiden” eller ”vikingatiden” och du får genast bilder av riddare, borgar och kyska jungfrur eller plundrande, ovårdade sjöbarbarer för ditt inre. Kategoriseringarna hjälper oss, på gott och ont, att få grepp om historien. Genom att förkasta de gängse kategorierna och skapa nya får man genom Spengler nya spännande insikter.

Detta blir inte minst tydligt vad gäller den magiska/arabiska kulturen. Kulturens förhistoria står att finna i den profetiska judendomen som bryter tvärt emot den apollonska kulturen, som snart börjar gå mot sin slutfas – civilisationen – som i detta fall utgörs av Romarriket. Kristendomens olika schatteringar tävlar därefter med manikeismen och (ny)zoroastrismen samtidigt som den gamla antika polyteismen mer och mer utvecklas till en monoteism.

Denna utvecklings logiska fullbordan och högsta stadium blir islam och Bagdadkalifatet. Spengler reser alltså täta skott mellan den nuvarande kristendomen och den ursprungliga och slänger med detta synsätt fram nyskapande tankar som att Pantheon i Rom bör betraktas som ”den första moskén” och att den helige Augustinus var en helt och hållet ”muslimsk” tänkare.

En annan aspekt av Spenglers historiefilosofi blir att de olika kulturerna på sina respektive stadier blir jämförbara. Napoleon är jämförbar med Alexander den store – dock absolut inte med Caesar – och den som jämför Buddha med Jesus har helt missat poängen. Buddha representerar den mätta, intellektuella stadsbons ateistiska socialkritik i en kulturs civilisationsfas. Vår kulturs motsvarighet till Buddha är därför Karl Marx. Profeten Mohammed blir extra intressant då han med sin politiskt-religiösa dubbelroll är motsvarigheten till både Cromwell och Luther i vår civilisation.**

Det som händer i alla civilisationsfaser är att staden erövrar landet, att intelligensen avpolletterar visdomen och att en världsstad börjar dominera de andra, som blir världsstadens underordnade kopior. De djupa filosofiska problemen är redan lösta varför symtom på dekadens brer ut sig – som idéer om socialetik och tankar om världsfred.

Man märker av en viss hetta när Spengler närmar sig nuet – hans försök att förhålla sig saklig och vetenskaplig fallerar när han med allt längre meningar indignerat beskriver uppkomsten av ”Ibsen-kvinnor” som klagar på äktenskapet och moderskapet som tydliga tecken på ett nära förestående förfall.

På Livets lapidarium görs framförallt kopplingar till samtiden, till Trump och den multipolära världsordningen. Och det har jag också betraktat från olika spenglerianska synpunkter de senaste åren, ja Spengler finns nog alltid med mig när jag funderar över de långa och globala perspektiven och vart vi är på väg. Men en intressant aspekt av Spengler är hur lite som faktiskt ägnas det politiska. Istället är det kulturen – konsten, litteraturen, vetenskapen och inte minst arkitekturen – som står i fokus och kopplas samman på de mest häpnadsväckande sätt.

Han skriver till exempel mycket om matematik. Och då saker som att grekerna aldrig skulle kunnat ha uppfunnit bråktalen då deras ”ursymbol” är kosmos, något odelbart och inneslutet, vilket man även kan se i deras konstnärliga fullbordan – de grekiska statyerna av nakna kroppar. Han skriver att infinitesimalkalkylen med sin oändliga utsträckning av talen är ett typexempel på vår faustiska kultur och menar att den har sin arkitektoniska motsvarighet i de medeltida kyrkokatedralernas valv.

Ja ni hör ju själva, det är ju helt jävla underbart alltihop.

Västerlandets undergång har aldrig tagits på något allvar av historiker av facket och det är inte svårt att – särskilt inte nu drygt hundra år senare – hitta fel eller komma med anklagelser om tillrättalägganden eller cherry-picking av historiska exempel för att passa in i den överbyggande tesen.

Och visst är hans kategorier och jämförelser konstruktioner, precis som bronsåldern, antiken och medeltiden är konstruktioner. Men så länge man har förmågan att inte bara ta på sig sina Spenglerglasögon utan även att ta av sig dem, ja då har man en stimulerande och lärorik läsning framför sig.

Tips: Om ni känner att ni inte riktigt orkar ta tag i mastodontverket direkt så rekommenderar jag varmt Georg Henrik von Wrights essä Spengler och Toynbee som finns med i Att förstå sin samtid. Det var den som gjorde mig intresserad från första början.

*”Campist” säger folk då det saknas en vettig svensk översättning, som ett skällsord, om främst maoister och liknande som i sin iver att fördöma USA-imperialismen i sin ensidighet i praktiken hamnar i positioner där de stöder alla de regimer som för tillfället råkar vara emot enligt nån ”min fiendes fiende är min vän”-logik.
** Ja, alltså, häng med nu; alla kulturer genomgår enligt Spengler en ”reformation” där man försöker finna sitt ursprung i ungefär mitten av kulturens levnadslopp. Det är alltså Mohammed och islam som är reformationen i förhållandet till Jesus och kristendomen som uppstår i kulturens början. Reformationen i vår västerländska/faustiska kultur har visserligen kristendomen som yttre fernissa men den återställer snarare ordningen till kulturens rötter ca år 1000.
Snurrigt? Långsökt? Visst. Men också sinnesutvidgande och nytänkande.
Om ni nu går vidare till källorna och inte nöjer er med den här kortförklaringen vill säga.