Jag tänker inte delta i ert raskrig (spridda anteckningar om Al-Aqsa flodvågen)

Anteckningar
Det är så konstigt. På dagarna, på jobbet, då känns allt så klart, jag kammar min post och lyssnar på poddar, fast jag hör inte så noga, är alltför upptagen med mina egna tankar. Tänker att jag ska skriva ner det här, tänker att jag måste få ur mig det. Vad? Jag vet inte. För när jag kommer hem har allt försvunnit, det känns flyktigt och, framförallt – onödigt. Vad är poängen? Vad ska jag skriva ner och varför. Särskilt om jag tänker mig att det jag skriver ska publiceras nånstans, förslagsvis på min blogg, det tycker jag verkar rimligt på dagarna, på jobbet, men aldrig på kvällarna då jag är hemma, då jag har möjlighet att skriva.

Men så finns det ju en alldeles speciell form för just sånt här. Den kallas ”anteckningar”. Anteckningar är en slapp bloggenre där man bara spottar ur sig skit utan att ens försöka knyta ihop det hela. Jag tänker alltid att jag borde ägna mig mer åt anteckningar. Det här är en blogg, inte en jävla understreckare i Svenskan. Det var anledningen till att jag började blogga från första början, att kunna skriva mer fritt, ledigt växla mellan form och innehåll, bara köra på.

Men det blir sällan så. Jag är för självkritisk. Jag har visst en redaktör i mitt huvud. Framför allt vill jag till varje pris undvika att bli privat eller personlig. Istället staplas min dator full med en massa lösa fraser, klatschiga rubriker jag inbillar mig ska leda någon vart men som står kvar tomma i egen majestät, oavslutade meningar som redan är för långa och resonemang som inte leder någon vart. Ibland händer det att jag i ett svagt ögonblick sammanställer några av dessa missfoster, klipper och klistrar och postar på bloggen under etiketten gammalt.

Sen skäms jag.

De hör antagligen till mina bästa blogginlägg.

Kanske borde jag bara börja supa när jag skriver? Carina Rydberg sa nånstans att alkoholen tar bort en massa onödig självcensur och att hon inte skrivit en bok nykter sen typ 95.

Raskrig
Jag vägrar gå med i ert raskrig. Kommer Israels nazifiering leda till Sveriges nazifiering? Det verkar så. Ulf Kristerssons reaktion på Operation Al Aqsa-flodvågen är att åka till Malmö och besöka synagogan. Det är synd om judar, lyder budskapet. Och det dyker upp föreningar man aldrig hört talas om – Sveriges unga judar? Kanske. Det är exakt som islamistorganisationerna, precis som pajasarna i Afrosvenskarnas förbund. Man döper sin lilla förening till nånting med judar och spyr sen ut sin Israelpropaganda. Det är så de ser det hela, det är ett raskrig. Judarna har rätt till överhöghet i Palestina, de har rätt att mörda, fördriva och stänga in palestinier i enklaver för att upprätthålla sin renrasiga stat. Är man emot dem är man antisemit, man är ju emot judarna.

De har släppt mer bomber under dessa dagar – mindre än två veckor – än vad USA gjort över Afghanistan under ett helt år. Gaza är pyttelitet i jämförelse. De har bombat sjukhus. De har sagt åt folk i norra Gaza att flytta söderut – de kan inte lämna Gaza – och en miljon har gjort så. Ja nu är det kanske här, tänker jag, folkmordsfasen som jag skrev om för… ja när var det nu? Ett år sen? Två? Publicerade det dock inte förrns nyss. Och Israel får ”solidaritet” från väst. Visst, det kommer väl komma de sedvanliga förmaningarna, att Israels ”svar” är ”oproportionerligt”. Den vanliga charaden. Men det känns faktiskt annorlunda den här gången.

Ett tusen fyrahundra döda israeler. Attacker på muren, på militärbaser, på polisstationer och försök att faktiskt besätta och behålla områden inne i Israel. Och till detta en formidabel slakt på civilbefolkningen – det verkar som instruktionen varit att peppra på allt som rör sig. Utöver att ta fångar. En gång i tiden hade Hamas en (1) fånge i Gaza. Nu har de tagit 200. Detta har aldrig hänt förut. Hamas har kalkylerat med en aldrig tidigare skådad respons. Allt kan hända nu.

Den hoppfulle skulle ju kunna se en öppning här. Då Israels största supportrar numera är Svärgisar så kan man väl tänka sig att de bombliberaler som alltid motiverat sitt stöd med de vanliga talepunkterna som i bästa fall är menlösa floskler men mest av allt lögner kan komma att tänka om. Svärgisarna ser ju Israel för vad det är – en vit överhöghetsstat som övervakar, fördriver och mördar araber. Och just därför gillar dem. Det måste väl kännas lite märkligt för en liberal som yrar om ”Mellanösterns enda demokrati” som fått ”öknen att blomma” och enbart vill ”leva i fred” och vars existens påstås vara hotad. Sen slog det mig att liberaler och svärgisar ingår i samma allians i det här landet. Sverige är i framkant.

Men visst, naturligtvis kommer det komma fler dropouts. Det gör det hela tiden. Det räcker med att tänka lite, sätta sig in i det hela lite. Har man sen bara integritet så upptäcker man enkelt lögnerna och hyckleriet. Saknar man politiska uppdrag eller anställning som ledarskribent så är det inte särskilt svårt att göra det, ens för en liberal. Om man bortser från det rent sociala.

Inte minst bland israelerna själva fostras det ständigt nya kritiker. För varje ny generation som skickas ut för att göras medskyldig till eländet och som sen barnsben matats med att de gör detta för Säkerheten och att de kämpar för sin Existens kommer det vittnesmål om det sjuka det hela.

Men de är såklart få. Fler är de entusiastiska anhängarna och fanatikerna. Liksom de likgiltiga och cyniska. Om det är några jag verkligen beundrar stort så är det dessa israeler, de som vågar gå emot. Precis som jag beundrar de palestinier som tar tillfället i akt att fördöma attacker på civila så beundrar jag israeler som passar på att påpeka att grundproblemet är ockupationen.

Men de kommer inte få det lättare nu. Kriminalisering kommer följa. Ja nu klickar jag runt på nätet istället för att skriva… Hittade B’Tselems hemsida. De finns fortfarande. De är mina hjältar. De har bombat ett sjukhus i Gaza, säger de på Al Jazeera. I detta nu är det en massa folk på gatorna i Ramallah. Kommer det börja på Västbanken också nu? Får väldigt lite info därifrån.

Kommer Abbas bli en Quisling nu? Abbas är slut. Det är inget ställningstagande, det är rent objektivt sant. PLO är borta, Hamas har tagit över initiativet. Kerenskij kanske var trevligare än Lenin. Det hade kanske blivit bättre om det blev han. Men det blev det inte.

Apartheid
Folk som kritiserar Israel brukar säga att det är en apartheidstat. Det är dels ett deskriptivt epitet, men framförallt är det moraliskt. Det bygger på att vi alla har fördömt systemet i Sydafrika, att det har slängts på historiens sophög. Jag tänker att vi närmar oss en punkt då folk på detta snart kommer svara: Ja? Och? Apartheid var väl bra?

Denna punkt kommer inträffa ganska snart. Ungefär för tiden då Tidöavtalet är fullt ut implementerat och nästa omgång upptrappning är igång. Ungefär då BRICS-länderna definitivt och oåterkalleligt gått om G7 i BNP och börjat utgöra ett tydligt alternativt block i utrikespolitiken. Ungefär då.

Då kommer följande inträffa: en högertomte kommer upplysa sina följare om ANC, Nelson Mandela och deras kamp i Sydafrika. Han kommer paketera det som ett ”avslöjande”. Han kommer ”avslöja” att Mandela ägnade sig åt våld och, därför, var moraliskt förkastlig.
Vet ni!!! Kommer han säga.
Mandela sprängde saker! ANC dödade folk!
Därefter kommer de logiskt komma fram till att Sydafrika under apartheid kanske inte var perfekt, men att systemets avskaffande var fel. Ty det är fel med våld. Och denna uppfattning kommer därefter sprida sig snabbt.

Det stora spelet.
Men hur passar allt det här in i resten? Hur passar det in i utvecklingen mot den multipolära världen, västs nedgång, globaliseringens död? Putins respons är väldigt intressant, om än svårtolkad. Han dröjde med svaret. Och sen var det ganska Israelkritiskt. Då hade Zelensky hunnit positionera sig som superisraelvän och jämförde Hamas med Ryssland (!).

Han luftade också, utan bevis, lite vaga konspirationsteorier om att Ryssland låg bakom eller åtminstone var inblandade eller åtminstone tjänade på attacken. Kanske, kanske, kommer Putin plocka upp det här, alltså svara genom att bli mer Israelkritisk än han varit tidigare. Men det är delikat. Ryssland har lyckats med konststycket att vara vän med alla i Mellanöstern.

Israel har inte hoppat på sanktionerna mot Ryssland och en massa ryssar bor i Israel, det flygs säkert en hel del länderna emellan, handelsförbindelser och släktskapsband finns i massor då den ryska invandringen efter Sovjets kollaps har förändrat Israels demografi i grunden. Men genom att hoppa på antiisraeltåget skulle Putin kunna få mer sympatier i tredje världen. Det skulle kunna bli ännu en grej, ännu en orättvisa att skylla ”väst” på.

Sen har vi ju Bibis ”normalisering” med reaktionära arabstater, främst Saudi, som varit på tapeten ganska länge. Det är nog säkert att säga att den, om inte stoppats så i alla fall pausats ett tag. Ja hela arabvärlden kan ju sättas i gungning. I media har jag hört det oroas över ett nytt storkrig – Hizbollah framförallt. Men grejen är att palestinierna alltid varit ett rött skynke för arabdiktaturerna. Stöd för palestinierna kan lätt leda till kritik mot den egna regeringen. Den arabiska våren ligger inte långt borta, Sisi i Egypten är säkerligen skitnervös, många andra också, särskilt de som varit på gång med ”normaliseringen”.

En ny arabisk revolutionsvåg är inte alls omöjligt, och där skulle Putin kunna spela sina kort väl. Inte heller araberna har hoppat på sanktionerna mot Ryssland, naturligtvis inte heller Iran. Förenade Arabemiraten har öppnat klädaffärskedja då Zara flyttat ut, Iran har börjat sälja bilar då de västerländska företagen lämnat. Bland mycket, mycket annat. Västs Rysslandssanktioner är skitbra för Mellanöstern liksom för Kina, Indien och för nästan alla utan Väst – och Ryssland såklart.

Säg nu att araberna kommer – antingen som eftergift i rädsla för den egna befolkningen eller efter en regelrätt revolution – att ta en hårdare ställning mot Israel. Säg att de då även kommer närma sig Iran – Saudierna har nyligen återtagit sina diplomatiska förbindelser med landet efter kinesisk medling – ja då är de plötsligt långt borta från väst. Kan det bli så att väst förlorar sina arabiska allierade? De har länge vänt sig mer och mer mot Kina och Ryssland, blir detta den definitiva vändningen?

En ny oljeblockad som på 70-talet vore ju drömmen. Straffa EU och USA för deras Israel-stöd och samtidigt i praktiken definitivt byta block till Kina eller BRICS eller vad vi nu kan se för block. Jag fantiserar kanske bara, men det känns inte helt omöjligt heller.

Apartheid II
Apartheid är faktiskt en ganska dålig beskrivning av situationen i de ockuperade områdena. Det var en ganska bra beskrivning före andra intifadan. Ja herregud, det var de som pratade om apartheid och bantustansamhällen i samband med Osloavtalet. Alltså som det såg ut på pappret, alltså innan Israel började med den massiva utbyggnaden på Västbanken.

Sydafrika behövde de svarta och färgade som billig arbetskraft. Att de var instängda i ”självständiga” små ”stater” var ett sätt för regimen att kontrollera och hålla nere en exploaterad underklass. Under 90-talet kunde man skönja en liknande utveckling i Israel/Palestina. Palestinier jobbade på dagarna i Israel till skitlöner och utan vettiga villkor innan de åkte hem till sitt ”självständiga” zon A-område. Sen kom andra intifadan, Sharon och Muren. Sen dess har Israel gjort allt för att vända denna utveckling.

Man har idag ett system med ”gästarbetare” från andra delar av (den ickemuslimska) tredje världen där fattiga migranter jobbar till skitlöner och utan vettiga villkor (och naturligtvis utan någon som helst möjlighet till medborgarskap då detta är villkorat av ras).
Samtidigt har man begränsat de palestinska områdena från att ha en självständig ekonomisk politik eller ekonomisk integrering med de arabiska grannländerna. Resultatet blir att palestinierna lever under massarbetslöshet och med få utsikter till ett anständigt liv. Om de inte flyttar någon annanstans. Och ständigt tilltar markstölderna och trakasserierna, ständigt dras snaran åt, inringningen och kontrollen ökas och ökas. Allt motstånd krossas med övervåld.

Det är detta som gör situationen livsfarlig och värre än vad folk i allmänhet fattar. Muren skapade en situation av evigt krig. Sydafrikas bantustans och fantasier om ”separat utveckling” genomskådades av alla och då landet var beroende av sin arbetarklass – alla länder är ju liksom det – så ledde kampen till den enda logiska slutsatsen: avskaffa apartheid – en man, en röst, oavsett rastillhörighet. En exploaterad grupp är, hur grym exploateringen än är, likväl oumbärlig för att upprätthålla systemet. Därför kan de exploaterade frigöra sig själva genom att kasta av sig sina bojor och vägra underkasta sig exploateringen.

Att kalla Israel en för en apartheidstat andas hoppfullhet. För apartheid avskaffades. Apartheid fördömdes av historien som orätt. Att kalla Israel för en apartheidstat är att säga att vi har historien på vår sida, att denna historia kommer sluta med den oundvikliga befrielsen.

Men då Israel gjort sig oberoende av palestinierna som en ekonomisk realitet samtidigt som de förstört alla möjligheter till en tvåstatslösning? Om det enda israelerna vill är att komma åt palestiniernas mark?
Den rimliga analogin är kanske inte apartheid utan bosättarkolonialism. Då blir inte palestinierna sydafrikaner utan urfolk. Siouxer, Apacher, Tasmanier.

Då blir det logiska slutet inte befrielse utan fördrivning. Utrotning. Folkmord.

Högervridning
Det funkar inte så att det kommer en punkt då folk plötsligt förstår. Att det kommer till en punkt då folk säger, nä nu, där går min gräns, så där får Israel inte hålla på! Varpå han ändrar inställning. Tvärtom. Högervridning leder till mer högervridning. Den som en gång i urtiden bestämde sig för att han var ”för Israel” gjorde det för att han stödde ett demokratiskt hemland för judarna där de kunde leva i fred och säkerhet. Hade man frågat honom på 70-talet om han skulle stödja landstölder, fördrivning, inhängning, våldsamma trakasserier av bönder och allt som bosättningarna på Västbanken innebar så skulle han bli arg och säga att så skulle Israel aldrig göra och att ens föreställa sig det är ett uttryck för antisemitism.

Men med tiden började han stödja apartheid. Det var självförsvar. Idag stödjer han massmord, sjukhusbombningar, att man stängt av elen och stoppat all införsel av mat och mediciner till Gaza. Han stödjer redan internationell piratverksamhet, brott mot alla mänskliga rättigheter, mord på oväpnade barn som deltar i ickevåldsaktioner. Den dag Israel börjar mörda palestinier i gaskammare kommer han kalla det självförsvar och skulle någon jämföra det hela med nazisterna skulle han kalla dem antisemiter.

Då och nu.
Jag brukade tänka så här: Visst, det ser mörkt ut. De har kontrollen, våldsmakten, de söndrar och härskar, fördriver och mördar. Men i längden? Konceptet med etnicitetsbaserade stater var på modet under Hertzls tid, men redan vid grundandet 1948 började det bli omodernt.
Vi lever i en allt mer globaliserad värld, en allt mer globaliserad kultur. Den dag då den yngre generationen israeler börjar rycka på axlarna åt det där med en ”judisk stat” och säga att det är väl inte så noga, vi är ju alla människor, jag kan väl vara jude här lika väl som i Europa eller varsomhelst. Den dagen kommer det israeliska etablissemanget snabbt sy ihop en tvåstatslösning.

Idag tänker jag: Sverige kommer bli Israel. Globaliseringen är död. Antirasism och antikolonialism håller på att bli obegripliga ståndpunkter, det hela kommer framställas som ett raskrig. Är du med Väst eller Araberna? Vill du utplåna judarna eller araberna? Välj rasism.

Förstå.
En del tycker man ska förstå. Vadå förstå? Palestiniernas långa förtryck, deras desperata situation, det ständiga våldet och förnedringen. Tro fan de vill få uttryck för hämndkänslor. Inte säga att attacken mot civila var bra, men att man kan förstå den. Förstå att våld föder våld.
Men det leder bara till en intellektuell tillbakakaka. För då måste du väl förstå israelernas hämnd mot Gazaborna?

Det är bra att försöka förstå andra. Det är bra att försöka sätta sig in i andras åsikter, ideologier och föreställningar. Om du försöker förstå andra människor och andra perspektiv kan det leda till att du blir ödmjukare. En bättre människa. Det är också bra att förstå sina fiender. Inte för att bli ödmjuk, utan för att kallt kalkylera deras nästa drag i syfte att kunna slå tillbaka och slutgiltigt förgöra dem.
Det är precis vad Shin Bet gör. I samma ögonblick som Operation Al Aqsa-flodvågen var en realitet satte de sig ner för att försöka förstå Hamas. Det är deras, och alla andra underrättelsetjänsters jobb att göra det.

Det här leder ibland till intressanta paradoxer.

Bushadministrationen hade varit ganska lyckosam i att uppvigla sina känslosamma landsmän genom att hävda att elfte septemberattackerna berodde på att Al Qaida ”hatade frihet” och att USA var ”det friaste landet i världen” för att få stöd till en invasion av Afghanistan.

Därefter spred han bisarra konspirationsteorier om att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” för att skapa opinion för ett anfallskrig mot Irak. Det lyckades inte, knappt ens hälften av amerikanerna själva trodde på lögnerna som i resten av världen genomskådades av varenda tänkande människa och det hela blev ett gigantiskt propagandafiasko.

Men invasionen genomfördes ändå.

Lite senare försökte de köra samma knep mot Iran. Nu inträffade det märkliga att samtidigt som hetsiga högerpolitiker skrek sig hesa över hur livsfarliga iranierna var så offentliggjorde säkerhetstjänsterna en rapport som torrt konstaterade att, nej, ingenting tyder på att Iran är nära att skaffa kärnvapen.

I Israel har man genom åren hört liknande saker, gång på gång. Som när Sharon motiverade bygget av Muren med att det skapar Säkerhet. Då invände säkerhetspersoner att allt tyder på motsatsen. Andra saker israeliska säkerhetstjänster sagt är att det största hotet mot Säkerheten är de extremistiska bosättarna på Västbanken.

Yitzhak Rabin var en israelisk politiker som kunde förstå. Inte förstå i bemärkelsen att sätta sig in i palestiniernas situation för att bli ödmjuk eller en bättre människa, utan just i bemärkelsen att kallt kalkylera.
Jag bryr mig inte om palestinierna, sa han.
Men jag kan läsa en karta.

Det tycks fullkomligt vimla av säkerhetstjänstpersoner, eller åtminstone före detta säkerhetstjänstpersoner, i offentligheten i USA och Israel som ägnar sig åt kritik mot den korkade och kontraproduktiva taktiken som, trots att den uppenbarligen inte alls ökat Säkerheten (tvärt om, jävla idioter) ändå fortgår. Jag minns den före detta CIA snubben i dokumentären i samband med tjugo-, eller om det kanske var tioårsminnet av ”kriget mot terrorn” som sa:


”What basically happened was that Bin Laden said ’jump’, and Bush and Cheney asked, ’how high?”

Jag minns den ärrade veteranen som varit med i varenda krig sen 48 och liksom Rabin verkligen underströk att han inte brydde sig ett jävla skit om palestinierna som sa att Muren är det dummaste beslutet i landets historia. Det största hotet mot landets existens. Jag minns han som sa:
Va fan då ”vinna militärt?” Vi vann 67.

Det finns ju såklart visselblåsarna också. Manning, Snowden, Vanunu. Eller Daniel Ellsberg. En torr medelålders byråkrat som hade till uppgift att just förstå. Förstå för att kunna utplåna fienden. Plikttroget och patriotiskt skötte han sitt arbete medan han såg McNamara ljuga för pressen. En dag brast samvetet, han blev visselblåsare och ägnade därefter livet åt fredsaktivism.

Kanske, kanske är det så att det just bland dessa analytiker som har till uppgift att förstå fienden också, just därför, finns en tendens att förstå. Att deras cyniska kalkylerande faktiskt får som konsekvens att de skaffar sig ett samvete, blir ödmjukare och bättre människor.

Eller så finns det bara många anekdotiska exempel för att det finns så löjligt många anställda vid USA:s och Israels säkerhetstjänster.

Historia.
Opublicerat utkast skrivet för… skitlängesen. Flera år sen i alla fall.

Rubrik: ”Den märkliga Israel-Palestina debatten”

En tredje intifada är kanske i antågande i Palestina. Inget konstigt med det, kan man tycka. Den evighetslånga konflikten går på repeat liksom den evighetslånga debatten mellan pro-israeler och pro-palestinier här hemma i Sverige. Det är så hopplöst och ändå så enkelt. Eller, kanske känns det hopplöst för att det egentligen är så enkelt.

Jan Guillou skrev i sin självbiografiska bok om sitt skrivande liv att Israel-Palestina frågan i början av 70-talet var något mer intellektuellt stimulerande än det vid den tiden så uppmärksammade Vietnamkriget. Det sistnämnda räckte det med att inte vara en komplett idiot för att ta ställning i, den förra däremot var politiskt kontroversiell och intellektuellt stimulerande.

Idag kan vi konstatera att ställningstagande i konflikten mellan Israel och Palestina innehar samma position som Vietnamkriget hade efter Tet-offensiven och julbombningarna i Hanoi. Det är inte svårt att ta ställning för palestiniernas sak, det räcker med att inte vara rasist. Att rasism är något förkastligt håller de flesta med om, och det är här det märkliga inträffar. Hur argumenterar man för apartheid och etnisk rensning i den svenska debatten? Det går inte. Alltså argumenterar man inte alls.

Det finns många pro-israeliska debattörer i landet men jag har aldrig hört en enda av dem vid ett endaste tillfälle framlägga ett endaste argument för den israeliska linjen. Istället relativiserar man. Man säger saker som de flesta håller med om, som att det är dumt med terrorism och antisemitism, att palestinska myndigheten är korrupt, eller att Israel har rätt att existera och att israeler har rätt att leva i säkerhet. Ibland urartar det totalt då någon hävdar att andra konflikter minsann är värre än denna eller att de intilliggande arabiska länderna inte heller behandlar palestinierna särskilt väl.

Någon vettig debatt uppstår därför inte alls då inga egentliga argument framförs, vilket i sig är jättemärkligt då det ändå tycks röra sig om en väldigt tydlig konflikt med två tydliga sidor. Förvirringen blir desto större då det i debatten ofta är ett väldigt kortsiktigt perspektiv som ges. Det är den allra senaste händelsen, den allra senaste utvecklingen som ska diskuteras. Vems fel är det? Vad ska man göra nu? Samtidigt ligger historien aldrig långt borta, då det snart ältas om hur något hade kunnat gjorts annorlunda, att om inte si, om istället så. Det är ett annat av den pro-israeliska sidans återkommande ickeargument.

Palestinierna skulle tackat ja till FN:s bud om tvåstatslösning 1947, de arabiska grannländerna borde ha integrerat de palestinska flyktingarna, Arafat missade sin chans att skapa fred. Jaha. Man kan såklart tolka detta som argument för den rasism man ändå förespråkar.

Att när någon använder en hel debattartikel till att med emfas förfäras över hatet mot Israel som finns i det palestinska samhället, eller när någon säger att Hamas styre på Gazaremsan är diktatoriskt eller fördömer våldsdåd mot civila israeler, så kan utsagan avslutas med det underförstådda
”Det är därför jag anser att palestinier bör fördrivas till förmån för ett etniskt homogent judiskt samhälle” alternativt
”Det är därför jag anser palestinier bör få fortsätta leva i isolerade enklaver utan samma levnadsstandard, rättigheter eller möjligheter som israeler.”

Det vore ju i alla fall ett argument och inte bara gnäll, vilket är ärligare, även om det naturligtvis fortfarande vore ett argument för rasism i en eller annan form.

Hur hamnade vi här? Något har hänt sedan Jan Guillous 70-tal. På den tiden handlade det hela om något annat, nämligen om staten Israels existensberättigande. Israel, menade dess kritiker, var en kolonial statsbildning och liksom tredje världen hade rest sig och slängt ut sina europeiska herrar skulle detsamma snart ske med den sionistiska entiteten.

Palestinska befrielseorganisationen delade inledningsvis själv denna analys. Algeriet var ett exempel att inspireras av. Frankrike hade styrt Algeriet i över 100 år och hade inte för avsikt att lämna det. Flertalet ur Algeriets franska befolkning var födda i landet och hade kanske aldrig ens besökt det europeiska moderlandet. Men befrielsekriget kom, blev otroligt våldsamt och slutade med att den militärt underlägsne men rättmätigt kämpande befolkningen slängde ut fransmännen i Medelhavet.

Det vill säga, fransmännen fick ta sitt pick och pack och flytta till Frankrike. Att detsamma skulle ske med de nyinflyttade judarna i Israel var historiens självklara gång. Men denna analys skulle visa sig vara grundfalsk. Judarna var något annat än utomstående inkräktare. De flesta må ha kommit dit från Europa – även om en betydande del efter 1948 kom från Mellanöstern – men de hade inget hemland att återvända till. De hade flytt från ett Europa som hatade dem, ett Europa som försökt utrota dem, och Israel var detta folks historiska hemland. Detta hemland hade de inte bara rätt till, det var dessutom deras enda garanti för att kunna fortsätta existera som ett folk, något historien i och med förintelsen bevisat.

Judarna i Israel tänker aldrig lämna sitt land och de tänker kämpa in till döden för att försvara det.

En förändring i PLO:s linje kom snart, markerat genom Arafats tal till FN:s generalförsamling den 13:e november 1974. I det tidigare programmet var de judar som flyttat till landet efter”den sionistiska invasionen” – normalt tolkat som tiden efter Balfourdeklarationen 1917 – att betrakta som kolonisatörer, men nu var tongångarna annorlunda.

”In my formal capacity as Chairman of the Palestinian Liberation Organization and leader of the Palestinian revolution I proclaim before you that when we speak of our common hopes for the Palestine of tomorrow we include in our perspective all Jews now living in Palestine who choose to live with us there in peace and without discrimination.”

Det historiska talet avslutades med en fredstrevare genom den berömda metaforen om olivkvisten och geväret.

”Todat I have come bearing an olive bransch and a freedom-fighter´s gun. Do not let the olive bransch fall from my hand. I repeat: do not let the olive bransch fall from my hand.”

Ett demokratiskt, sekulärt Palestina för både judar och araber var nu PLO:s linje som på många sätt liknade ANC:s politik för apartheids Sydafrika vid samma tid. Men Israel var inte heller Sydafrika. En judisk stat måste innebära att judarna är i kvalificerad majoritet, insisterade Israelerna. Inga garantier om minoriteters rättigheter, hur tydliga dessa än må vara, kan ändra på detta.

PLO skulle också, slutligen, ändra inriktning ännu en gång, 1988. Politiken stavades nu tvåstatslösning, ett Palestina jämte Israel i fred. I praktiken var detta ett svidande nederlag då det innebar en återgång till 1947 års FN-beslut fast med ännu sämre utgångsläge. Arafat utropade den Palestinska staten på Västbanken och Gaza. Det utgör 22 % av det historiska Palestina vilket kan ställas mot att man 40 år tidigare avfärdat förslaget att acceptera 49%. Man ställde sig nu även bakom FN resolutionerna 242 och 338 och hävdade där med sin rätt i enlighet med internationell lag.

Detta förändrar allt. Det förändrar allt vad gäller debatten, vad gäller den intellektuella hederligheten, vad gäller synen på skuld och ansvar. Sedan denna dag, den 14:e december 1988, ligger bollen hos Israel. Om Israel vill ha fred så kan Israel deklarera fred. Alla de som idag står i debattens pro-Israel hörna propagerar antingen för, eller förespråkar undfallenhet inför, en öppet rasistisk politik.

Men prat gör ju varken till eller från. I verkligheten förändrade Arafats erkännande av Israel naturligtvis ingenting. Eller, möjligen, det förändrade enbart till det värre. Israel valde fortsatt krig. Men ett tag

*

Jag minns inte längre vad den ”tredje intifadan” refererade till – kanske den där vågen med knivattacker? Jag minns inte heller varför jag började skriva det där – skulle jag försöka kränga en artikel? – eller om den var tänkt att mynna ut i något resonemang. Jag orkar inte fortsätta historieskrivningen jag påbörjade så noga. Det räcker väl med att vi säger: Fredspris, Bosättningar, Självmordsbombare, Mordet på Rabin, Andra intifadan, Muren, Arafats död, Hamas övertagande.

Sen tappade jag själv intresset. Jag kan säkert rabbla hela konfliktens uppkomst och utveckling fram till ungefär Ehud Olmert. Sen zonade jag ut. Därefter blev allt brus. Fram till Al Aqsa-flodvågen. Antagligen stavas nästa kapitel Folkmord.

Hopp
Men så, mitt i allt mörker och elände så slår det mig. Jag känner ett hopp. Hela woke-grejen, cancelkulturen och det där. Det har liksom slagit tillbaka nu. Alla jävla idioter som trodde det var ”progressivt” med det där, well, nu kommer det tillbaks och biter er i röven. För nu avbokar man palestinska författare från bokmässor, nu blir pro-Israel fascister i egenskap av sin judiskhet kränkta och ”otrygga” av palestinska flaggor liksom de ickejudiska pro-Israel fascisterna blir kränkta å deras vägnar och kallar alla som inte håller med dem för antisemiter.

Amnesty är antisemiter. Liksom Carl Bildt. FN och Oxfam också såklart. Och Greta Thunberg.

Slavoj Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt var briljant. Han började med att fördöma Hamas attack utan några reservationer.

However, fortsatte han, I have notised att alla som försöker förklara det komplexa sammanhanget och även fördömer Israels mord på civila alltid blir anklagade för att försvara Hamas, trots att de fördömt dem.

Och snart blev han avbruten av en arg gubbe som skrek på honom från publiken och just anklagade honom för saker han inte sagt eller menade. Žižek skrek tillbaka något om att detta är problemet med cancel culture.

Han nämnde också nån tysk tidning som menade att det är ”judarna” som har rätt att definiera vad som är antisemitism. Det är såklart underförstått att bara vissa judar har rätt till detta formuleringsprivillegium (vad fan kallar de det nu igen, det där lät inte rätt?). Inte judarna i B’Tselem eller de judar som i USA demonstrerar i massor under parollen Not in my name.

Det vill säga precis som med all annan identitetspolitik.

Vad är då det hoppfulla i det här? Jo, att det nu äntligen kan vända. Nu när västvärldens samfällda ”solidaritet” med vitöverhöghetsstatens massmord ska bli lika allenarådande som Putin-hatet och då hela den identitetspolitiska arsenalen av idioti används för att legitimera skiten, ja då kan vi äntligen göra upp med eländet en gång för alla.
Det är dags att avpollettera de där jävla elevrådsordförandena nu. Tiden då ”vänstern” i folks medvetande kommit att betyda ängslig, humorbefriad tönt som tycker synd om marginaliserade grupper är över. Make vänstern farlig again.

Låt oss säga det högt och klart, en gång för alla:

Politisk korrekta människor är fittor.

Hyckleri
Hyckleriet är väl det som gör just Israel-Palestinaskiten så brännande. Att precis allt som man fått predikat för sig sen barnsben från skolor, media och politiker av någon anledningen inte gäller just där. Men det är ju mest här. I Sverige, i ”omvärlden” (dvs Väst). I Israel är rasismen vanligtvis ganska självklar och tydligt uttalad.

De rycker på axlarna, säger, Ja men vadå? Det är vårat land, inte deras. Israel tillhör oss för att vi är judar. Det står i Bibeln/Historien/what ever.

Så är det inte mer med det. Allt våld och all misär som drabbar palestinierna blir därefter antingen ett tragiskt faktum eller deras eget fel.

Det är bara här man måste ljuga, undanhålla banala självklarheter och upprepa sina talepunkter gång på gång på gång. För annars får inte en folkpartist ihop sin ideologi. De gör det för sin egen skull, det är inte ett sätt att försöka övertyga dig med retoriska knep.

Jag vet inte om jag skulle kalla Israels nuvarande extremhögerregering för hycklande. Jag tycker de verkar vara ganska tydliga.

Hamas däremot, de hycklar på en avgörande punkt.

När de säger, Titta! Osloavtalet gav oss inte ett skit. Det har rent av blivit värre. Detta är vad ensidiga kompromisser leder till!

Då är det inget annat än hyckleri. Det finns mycket att säga om Osloavtalet, och så här med facit i hand är det lätt att döma ut det. Men Hamas har inte rätt att göra det. Hamas gav aldrig freden en chans. De bildades som ett direkt svar på att Arafat planerade att utropa en palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Då avtalet var på plats, fredspris utdelats och små självstyrande enklaver etablerats medan PLO och Rabin med hela världens moraliska stöd förhandlade om hur det skulle lösas, vad gjorde Hamas då? Jo, de slog sina kloka huvuden ihop och funderade ut hur man bäst skulle kunna sabotera fredsprocessen. De kom fram till att det effektivaste sättet vore självmordsbomber riktade mot civila mål.

Det lyckades.

(fortsättning kanske följer)

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.