Missa inte en post!

Det har blivit lite skralt med inläggen här på bloggen på sistone, men oroa er inte, det kommer mera. Så småningom. Problemet med att blogga sällan är att man riskerar tappa läsare då de glömmer bort att man finns. Därför har jag nu äntligen fått tummen ur och lagt till en prenumerationstjänst. Skriv bara in din mejladress här i sidopanelen (eller skrolla längst ner om du läser på mobilen) och du kommer därefter få ett mejl varje gång jag skriver något nytt. En gammal bloggklassiker som fortfarande fungerar utmärkt (Hoppas jag! Vet ju inte om det funkar förrns med detta inlägget menar jag…).

Den här bloggen startade ju med ett statement om att ”återupprätta bloggosfären” och högtidligt deklarera att sociala medier var ute och bara sååå 10-tal. Det var såklart inte jätteallvarligt menat utan mer en förhoppning grundad i min personliga avsky mot nätets (och samhällets) utveckling snarare än en gedigen analys av sakernas tillstånd. Men kanske var jag något på spåret ändå. Jag tycker mig i alla fall se ett visst sug efter det gamla internet och hat mot sociala medier och techgiganterna i allmänhet känns ju numera mainstream. Men ändå stannar de flesta kvar då de upplever att de saknar alternativ. Det är som i ett avsnitt av Devs där det sas något i stil med ”de använder fortfarande era plattformar, men de tycker inte om er längre”.

Så ett annat tips för att följa inte bara den här utan även andra bloggar är att använda RSS. RSS är ett verktyg som kom till under bloggosfärens heydays som kan användas på flera olika sätt. Och apropå min trendspaning om att fler saknar det gamla internet så noterar jag att även barnen som växt upp under socialamediereran verkar begeistrade över denna gamla teknik som för dem framstår som ny.

Själv använder jag en RSS-app till telefonen. Min heter RSS reader (det finns flera, jag har ingen koll på vilka som är bra, bara sök i Appstore eller Google Play) och funkar helt enkelt så att man lägger till de bloggar man vill följa och så dyker de upp i appen när de skrivit en nytt inlägg. För bloger- och WordPressbloggar funkar det utmärkt att läsa direkt i appen men i andra format kan bilderna ibland försvinna. Men då är det inte krångligare än att man bara trycker på ”open in browser” och dirigeras direkt till sidan istället. Det viktigaste är ju ändå att man får veta när nya inlägg släppts, och kunna samla dem på ett ställe. Och det är mycket skönare att läsa på telefonen än framför datorn.

Så här ser det ut i en läsares RSS-app

Men, tänker kanske en del av er nu, jag följer ju typ inga bloggar utom den här och max en eller två till – är det verkligen nödvändigt med ännu en jävla app till mobilen då? Visst, men det är ju så, the media is the message osv, grejen är att det faktiskt finns en hel del bloggar kvar där ute. Och när du väl har en RSS-app så är det ju bara att lägga till dem allt eftersom du springer på dem. Och du kommer kommer läsa fler bloggar. Och lägga mindre tid på att skrolla Facebook och Youtube och TikTok. För egen del vill jag ju även framhålla det tidlösa i många bloggar, någon man knappast kan säga om sociala medier. I min bloggroll här till höger finns det till exempel länkar till sedan länge utdöda bloggar vars inlägg tåls att läsas om flera år efteråt.

Sist men inte minst kan man även följa mig på Mastodon där alla mina blogginlägg postas automatiskt, vilket jag skrivit lite om tidigare.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Om mitt Mastodonkonto

Jag skaffade nyligen Mastodon. Det är då ett relativt nytt socialt medium – startade 2016 tror jag – som skiljer sig från mängden genom att vara open source, decentraliserat, annonsfritt och där inga metadata samlas in vare sig för att optimera marknadsföring eller säljas vidare till tredje part.

Liknande försök har gjorts tidigare – jag hade till exempel Diaspora (hette det väl?) för några år sen, och det var väl sett till sina funktioner och sitt användargränssnitt helt okej, som en blandning mellan Twitter och Facebook som jag minns det. Men utan användare. Utöver mig själv och en (1) kompis var det helt stendött, varför mitt engagemang snabbt dog ut.

Mastodon förde länge en liknande tillvaro, men i år och särskilt nu de senaste veckorna har användarantalet fullkomligt exploderat och fenomenet har fått en hel del press. Det är framförallt från Twitter användarna kommer. Då Elon Musk tog över företaget välkomnade han Donald Trump och en massa avstängda högerextremister åter samtidigt som han stängde av vänsterfolk och antifascister, däribland amerikanska CrimethInc., vilket ledde till protester och avhopp, däribland en massa kändistwittrare, vilket i sin tur lockade med sig ännu fler osv.

Ja om detta har det ju redan skrivits en hel del. En kort introduktion kan ni läsa här på Samuels bitar, en lite längre text på engelska hittar ni här (som jag hittade via ovan nämnda Samuel, som jag hittade på Mastodon) .

Ytligt sett liknar Mastodon Twitter (fast med lite längre tillåten text). Men det är här det intressanta kommer in. Det finns inte ett Mastodon, man blir istället medlem i en instans och dessa instanser ser olika ut och har lite olika användarregler och är i sin tur sammankopplade i Fediversum.

För egen del är jag inte så jätteintresserad av vad Mastodon är idag, men desto mer av vad det skulle kunna bli. När jag klickat runt tycks det mig till stor del bestå av nyss nämnda twittermigranter som längtar tillbaks till det gamla PK-twitter som fanns för typ tio år sen och helt enkelt kör vidare sin rutin i det nya forumet. Vilket såklart är dödstrist.

Men med dess decentraliserade struktur och öppna källkod har Mastodon potential att bli något mer, och då inte bara i bemärkelsen att det kommer bli mer användarvänligt (det lider av en del buggar) eller att det kommer locka till sig enorma skaror med folk.

Tvärtom kan jag tänka mig att en hel del nysstwittrare snart kommer tröttna, minska sin aktivitet och istället ägna sig åt Instagram eller what ever då de inte längre får lika mycket notifikationer och snabba dopaminkickar.

Och det gör ju inget. För oss som inte drömmer om ett Twitter utan Hanif Bali kan det snarare vara en fördel att Mastodon kan få utvecklas till något eget, eller snarare flera olika saker.

Vi har blivit så vana att tänka i termer av plattformar att vi glömt bort att det inte måste vara på det sättet. Istället för att hoppas på att Mastodon ska bli Nästa Stora Grej så hoppas jag det blir ett steg bort ifrån själva idén med plattformar, att det blir en fortsättning på det internet jag både trodde och hoppades det skulle bli innan centraliseringen förstörde allt för en 15 år sen någonting.

Det här är något som särskilt Facebookgenerationen – alltså de över 60 och de under 30 – antagligen har svårt att ens förstå rent konceptuellt då internet och sociala medier för dem är en och samma sak.

För egen del har jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har postat lite vad jag kallar #tidningsanekdoter, vilka ibland är en slags spinnoffs på inlägg jag gjort här. Samt gjort reklam för min blogg genom att länka till gamla inlägg – jag ska inte sticka under stol med att huvudsyftet med mitt Mastodonkonto är att dra trafik hit till bloggen.

Tycker du det här är bra content kan du ju börja följa mig på Mastodon.

Det är skönt att slippa reklam. Det är också skönt att själv bestämma över sitt flöde – det består av de jag väljer att följa och de kommer i den ordning de postats. En speciell funktion (jag tror inte den finns på Twitter i alla fall) är att man kan sortera sina följare i listor, vilket jag uppskattar.

Det finns inga sponsrade inlägg och inga mystiska algoritmer som kastar om ordningen eller sprider inlägg med ”mycket aktivitet” (vilket oftast betyder idioti), det finns inga mekanismer som gör allt för att få en stanna kvar så länge som möjligt, inget klickonomiskt incitament till att uppmuntra ”diskussion”(vilket oftast betyder idioti) till varje pris.
Det är såklart också skönt att inte ge bort sin privata nätaktivitet till multinationella företag (som i sin tur skickar vidare den till staten).

Men det är också, än så länge, i grunden just ett socialt medium. Med följare och ”boostar” (motsvarande delningar/retweets) och notifikationer som gör en glad i början men som riskerar att snabbt förbytas till att man istället blir sur av avsaknaden av dem.
Andra potentiella problem är att man kommer på sig själv med att skrolla mobilen istället för att till exempel läsa en bok. Eller – hemska tanke – att man skulle börja lägga mer tid åt att skriva korta, poänglösa kommentarer på Mastodon istället för att skriva blogginlägg.
Vilket ju var anledningen att jag hatade och därför övergav sociala medier från första början.

Så om jag känner mig själv rätt kommer jag nog snart tröttna och inta en ganska passiv roll. Jag har precis laddat ner ett tillägg som automatiskt postar mina blogginlägg på mitt Mastodonkonto (som jag med detta inlägg alltså premiärtestar), och det kommer kanske främst bli det som kontot används till.

Hur det nu blir med allt detta – Mastodon i allmänhet och mitt deltagande i synnerhet – får framtiden utvisa. Men testa gärna själva genom att skaffa ett konto till exempel här eller till exempel här.

Och följ mig här.

Förbjudna ord #4, År 2022

Den här bloggserien var tänkt att handla om det förflutna, men några ord om vår samtid har visat sig vara på sin plats. Det verkar nämligen som om år 2022 kommer bli något av ett märkesår vad gäller förbud av åsikter. Känner ni till exempel till att riksdagen håller på att skriva om grundlagen för att kraftigt begränsa press- och yttrandefriheten?

Förra hösten röstade alla riksdagspartier utan Vänsterpartiet för vad som orwellskt kallas lagen om ”utlandsspioneri”. Lagen kommer begränsa meddelarfriheten och pressfriheten så att publicister kan åtalas och källor tvingas röjas om deras uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon
annan stat eller en mellanfolklig organisation.”

Vad detta egentligen betyder och vad lagen skulle åtgärda för påstått problem nämns inte. Att klassa läckor till pressen som ”spioneri” är naturligtvis dumheter. Varför en spion som kommit över hemliga uppgifter inte skulle välja att skicka dessa direkt till främmande makt utan istället gå via pressen vore, vilket flera kritiker av lagen påpekat, väldigt långsökt.

Väletablerat är däremot förfarandet att stater motiverar sina inskränkningar av de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna med formuleringar om att pressen eller oppositionen går en yttre fiende till mötes. Det är inte sällan under just ”spionerilagar” som oppositionella döms till fängelse i allehanda diktaturer.
Det svenska lagförslag kan dock sägas gå längre då det betonar just Sveriges allierade snarare än Sverige självt.

I en sågning på Dagens juridik i början av året skriver juristerna Ingemar Folke och Nils Funche att

De föreslagna bestämmelserna om utlandsspioneri ska ’träffa uppgifter som behandlas som hemliga inom ramen’ för det internationella samarbetet och som ’relativt enkelt kan konstateras vara hemliga i det enskilda fallet t.ex. genom hemligstämpling, en order till underlydande eller ett anslag om förbud för obehöriga att skaffa sig tillträde’. Även själva existensen av ett samarbete ska enligt regeringen kunna klassas som hemlig.


Det innebär att inom en freds- eller säkerhetsfrämjande insats kommer den som för befälet, många gånger en högre utländsk officer, att bestämma vad som ska vara hemligt. […]
Straffbestämmelserna är tänkta att tillämpas även om Sverige inte deltar i en insats men där insatsen äger rum inom ramen för en organisation där vi är medlem, till exempel EU, OSSE och FN.”

Även om Vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot så finns det många kritiker bland remissvaren. Den samlade journalistbranschen – Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, TV4 och Bonnier media – har alla sagt tydligt nej till lagförslaget, ibland med skarpa formuleringar om vilken fara den utgör för den fria pressen.

Gott så, men det rimmar ganska illa med vad journalisterna de facto gör i den pågående valrörelsen. Om någon hört en reporter ställa en politiker till svars för den tänkta grundlagsändringen så meddela mig gärna i kommentarerna, jag har i alla fall aldrig hört någon prata om det här över huvud taget utan upptäckte det hela på Maja Lundgrens blogg för någon månad sen.

För att genomföra en grundlagsändring krävs två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Tanken är att om politikerna försöker gå över folkets huvud och ändra någon av våra fundamentala principer så kan vi se till att rösta bort dem innan det är försent. Det förutsätter dock att den tänkta grundlagsändringen är känd bland befolkningen och att saken diskuteras.
I ett land som USA skapar förslag om föreslagna tillägg till konstitutionen alltid stor debatt – men här är det knäpptyst.

Notera att lagförslaget och den ovan citerade kritiken alltså kom innan regeringen hastigt och lustigt ansökte om medlemskap i NATO.

Det betyder att om inte Vänsterpartiet får över 50 procent av rösterna i valet nu på söndag eller om några av de andra partierna plötsligt ändrar sig så kommer läckor som avslöjar militära hemligheter från våra nya allierade Erdogan och Orbán, liksom avslöjanden som Wikileaks eller visselblåsare som Edward Snowden att kriminaliseras den första januari 2023.

Den andra stora yttrandefrihetsbegränsningen som skett i år har jag redan berört lite kort på bloggen tidigare. Den som Emanuel Karlsten i sin mycket läsvärda bloggserie kallar den unika svenska censuren. Karlsten skriver:

”Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.”

Det kan tilläggas att detta inte bara är unikt under internets korta historia. Att man förhandscensurerar tidningar eller böcker har aldrig hänt i Sverige tidigare – det behövde aldrig någon arbetarrörelsepinojär oroa sig för då de åkte in och ut ur fängelser för att ha hädat, kritiserat krig eller förespråkat preventivmedel under åren då Sverige ännu inte hade allmän rösträtt – men det är vad som drabbat de ryska nyhetskanalerna i år.

Vidare krävs inte bara att internetoperatörerna ska stänga ner hemsidorna, även spridande på sociala medier är olagligt, vilket lagt ett stort ansvar på nätgiganterna att förhandscensurera inlägg från sina användare. Hur bisarrt detta kan bli illustrerades – ironiskt pedagogiskt – nästan direkt. När Karlsten skulle posta sitt första inlägg om den svenska censuren på Facebook möttes han nämligen av detta:

Och de som försökte dela hans status nåddes av detta meddelande:

EU-kommissionens argument för censuren var att förhindra rysk desinformation. Den berör enbart två sidor, Russia Today och Sputnik (men inte till exempel Tass)*. Denna på pappret så blygsamma åtgärd innebär i praktiken att normal diskussion om ämnet – som är allt annat än någon rysk desinformation – i sig misstänkliggörs.

Det betyder också sannolikt att denna information får mycket svårare att spridas. De varningstexter som syns ovan är i alla fall tydliga – men hur påverkar innehållet i Karlstens blogginlägg hur det dyker upp i sökningar på Google? Hur troligt är det att det dyker upp i folks flöden eller som rekommendationer om liknande inlägg eller innehåll? Det är det som vanligt ingen som vet.

De sociala mediernas rutiner för hur inlägg sprids, vilka som syns mer och vilka som syns mindre eller vad som sprids till vem och vilka grupper och varför de gör så, är som bekant företagshemligheter.

Och nu har EU-kommissionen låtit nätjättarnas mystiska algoritmer hjälpa dem att genomföra sin censur, vilket resulterat i att censuren blivit mycket mer omfattande än vad som var meningen.

Det gjordes naturligtvis av goda skäl. Det finns alltid goda skäl till censur. Som sagt – detta berör enbart två hemsidor och det motiveras med att de sprider desinformation. Det finns fler som bevisligen sprider desinformation och nu när steget väl är taget kommer det säkert följas av ännu mer censur.

2022 är helt enkelt ett mörkt år för den som bryr sig om yttrandefrihet. Att säpochefen under valrörelsen försöker slå rekord i rövslickande för Erdogan genom att kräva förbud för demonstrationer till stöd för PKK känns därför tyvärr inte särskilt förvånande.

Uppdatering: ett litet fel i texten – även MP röstade emot skiten.

* Jag länkar inte till de förbjudna sidorna utan nämner dem bara med namn för att (förhoppningsvis) undgå censur i händelse av att någon skulle vilja dela detta inlägg på sociala medier.

Pål om Paul

Jag är inte helt hundra på när jag först upptäckte Pål Ahrén. Det kan ha varit i Dokusåpapodden för typ fem år sen där han genast blev min självklara favorit – och säkert skulle ha vunnit om han inte med sin sedvanliga fuck off-mentalitet lämnat walk over.

Det var hur som helst någonstans i den bisarra internetbaserade gemenskap som inledningsvis kretsade kring Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen och podden Radarparet som Pål Ahrén blev en given fixstjärna och snart även dök upp i diverse poddar.

Pål var en sjukpensionerad alkoholist boende på Söder i Stockholm som i sina färgglada måttsydda kostymer tycktes ägna all sin vakna tid åt sofistikerat näthat på Facebook.

Men skenet bedrog. Även om Pål inte hade någon högre utbildning sen han hoppat av högstadiet så var han i själva verket ett geni. Framförallt ett musikaliskt sådant, men även inom ämnen som filosofi, logik och poesi stod han högt över alla.
Ja, han var rent av – efter att Willy Kyrklund dött – den nu levande mest språkligt begåvade personen i hela landet. Han kunde det mesta om allt och han hade aldrig någonsin haft fel om något.

Allt detta enligt egen utsago.

Påls Facebooksida var dramatisk, ett myller av trådar där olika hätska diskussioner pågick med det övergripande temat att Pål mästrade och förolämpade folk, om han inte upplyste allmänheten om sina kunskaper om musikteori, Carnap eller Wittgenstein. Att inte hålla med Pål, eller ens komma med en mindre invändning var explosivt. Och ve den som stavade fel, uttryckte sig med talspråk eller – gud förbjude – särskrev. ”Seriöst? Är du helt jävla efterbliven?” var en typisk comeback.

”Abderit (slå upp).” en annan. Liksom klassikern, som blev något av Påls catch phrase:

”Dumma jävla apa.”

Pål visade sig själv vara immun mot motargument. Om han någon gång själv bevisligen brast i språkhanteringen – något hans motståndare glatt stoltserade med då de trodde att de nu skulle få denna ordmärkarnas ordmärkare att smaka på sin egen medicin – så konstaterade han bara att ”Det är skillnad på en felskrivning och en felstavning.” och sen gick han genast till oförsonligt motangrepp.

”Men det vet väl inte du? För du kan ingenting. Du är helt jävla efterbliven.” och så var det igång igen.

Ibland var han riktigt rolig och fyndig i sin elakhet. Som när han lyckönskade Rebecca Weidmo Uvells bojkott av Ben & Jerrys med kommentarer om hennes BMI. Eller hans ständiga fäktande mot Lena Anderssons filosofi A-spalt i DN eller dissen av Daniel Lampinens bristande kunskaper i historia, filosofi, logik, musik och poesi.

Minnesvärda oneliners var annars:

”Åsikter är för tonåringar.”

Eller

”Smak hänger ihop med intelligens. Det är därför alla mongon lyssnar på Lasse Stefanz.”

Men ofta gick han över gränsen och gav sig på fel personer alldeles för mycket alldeles i onödan. Det var nog bra för både oss och för Pål att vi emellanåt fick andrum då hans Facebookkonto med jämna mellanrum spärrades.

Det tog ett tag innan jag insåg att denne Pål som förgyllde min annars så trista Facebook-wall var identisk med mannen bakom bloggen Spikhuvudet. Bloggen var redan vid detta lag avsomnad och något jag följt några år tidigare. Att den långa och utmärkta essän om Noam Chomsky och den smått fantastiska taoistiskt färgade texten om likgiltigheten var författade av denna näthatare av guds nåde var ganska mindblowing.

Jag blev ett stort fan av Pål Ahrén. Så småningom officiellt då jag genast blev medlem i Facebookgruppen ’Pål Ahrén Fanclub’ när denna startades av en viss Sebastian Mattsson.

Kungen av content är Sebastian Mattssons andra roman och handlar om en alkoholist i färgglada måttsydda kostymer, ett självutnämnt geni boende på Söder som verkar ägna större delarna av dagarna åt att förolämpa folk på Facebook, där han även har en fanclub. Mannens namn är – Paul Anér.

Bokens handling kretsar kring journalisten Arthur som fascineras av Paul och upptäcker att han har skrivit en bok han inte brytt sig om att försöka ge ut, eftersom det enligt Paul är omöjligt. Pauls kortroman ’Att förneka’ handlar om en judisk doktorand i historia som forskar om förintelseförnekare.

Arthur tycker boken är genial och engagerar sig för att få den utgiven, trots att den är väldigt kontroversiell. Boken vävs in i ramberättelsen och skapar ett metanarrativ som utan att avslöja för mycket kretsar kring sanning, PK-ängslighet och sensationslystenhet.

Annars uttjatade klyschor som ”yttrandefrihetens gränser” och ”alternativa fakta” behandlas i boken på ett ganska smart och underhållande sätt och utan att bli vare sig tråkigt pekpinneaktigt eller poserande JVVF:igt.

Ja, det är i alla fall det jag föreställer mig måste vara behållningen med den här boken för alla läsare som inte har en relation till Pål Ahrén. För mig är dock själva grundstoryn mest en transportsträcka för att få höra autentiska Pål-citat och jag tycker mig läsa in ett stycke som avkodar hela boken då Arthur berättar hur man skriver journalistik:

”Nyckeln till att författa en artikel snabbt är att låta citaten göra jobbet åt dig. Dina formuleringar finns bara där för att hålla läsaren i handen under den korta promenaden från ett starkt pratminus till ett annat.”

Jag ville veta vad den riktige Pål tyckte, så jag slängde iväg ett mess.

När han senare ringde upp berättade han att han hade fått ett signerat ex av boken med texten ”Tack och förlåt” skrivet på försättsbladet.

Han tyckte den var bra, sa att Sebastian var begåvad och skrev korrekt grammatik, att stora stycken var helt och hållet sanna och förundrades över hur han kunde komma ihåg flera år gamla konversationer (”Han måste fört dagbok!”) men erkände också att han hade hoppat över passagerna som handlar om berättarjaget och hans flickvän.

Pål läser sällan romaner, sa han. ”Jag läser mest partitur”.

Jag läste även upp ett citat från Björn Kohlströms recension där han skriver att:

”Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest.”

vilket fick Pål att tystna för en stund innan han sa att han bara läst en bok av Houllebecq, vilken var sådär, men att han känner Stig Larsson lite grand. Han hade svårt att se några likheter.

En mindre invändning var att Pål inte skriver symfonier, som det tydligen står nånstans (”men jag skulle kunna om jag ville”) utan kammarmusik (”Men jag vill aldrig att de sätts upp”) och att han aldrig skulle ha skrivit en sån där bok, ”Om Israel och Palestina” som han aningen missvisande, men ändå inte, uttryckte det.

Och visst. ’Att förneka’ var väl dels ett sätt för författaren att få användning av ett gammalt refuserat manus och dels en motor för att driva historien framåt. Ett mer realistiskt upplägg hade väl varit att låta Paul ha komponerat ett mästerligt musikstycke eller något i den stilen.
Men nu är ju inte det här ett försök att skriva en korrekt biografi över Pål Ahrén utan just fiktion. Dessutom skulle upplägget bli svårt för Sebastian att gestalta – han kan ju inte ens läsa noter.

Innan vi lade på luren hann jag även med att få Påls syn på ungdomars bristande förmåga att sortera information, en anekdot om när han träffade en kedjerökande Willy Kyrklund och påståendet att om folk tycker han är konstig så är det inget emot Robert Huselius – den andra halvan av ovan nämnda podd Radarparet som också figurerar lite i boken. Han fick även med ett ”Jag har aldrig haft fel om något någonsin.” innan vi sa att vi allt fick ses och ta en öl nån gång.

För den som vill veta mer om verklighetens ”Paul Anér” vill jag rekommendera det här jättelånga poddavsnittet som samlat ett gäng intervjuer med Pål gjorda av Daniel Lampinen. Var man hittar hemma hos-reportaget där Pål bland annat spelar upp lite av sin musik eller det berömda nyårs-avsnittet vet jag inte.

Det får ni själva leta er vidare till, förutsatt att ni blir förälskade i Pål Ahrén, något alla människor på jorden av någon outgrundlig anledning inte alltid blir. Som det sägs i Kungen av content:

”Paul var på många sätt historieberättandets Philip Glass. Charmen ligger i repetitionerna, och som lyssnare blir du antingen uttråkad, galen eller hänförd.”

Ironi eller bara idioti?

Lyssnade på nån podd om kriget i Ukraina i igår. De pratade om cyberkrig och Putins nya och ännu hårdare åtstramning av den lilla fria media som finns kvar. Nån expert påpekade att det trots allt är svårt att stänga ner internet, att ryssarna ända sedan sovjettiden är vana att hitta alternativa källor. Kanske kommer fler nu lära sig att hitta dit, börja använda krypterade appar och annat.

Så kommer jag hem och försöker gå in på Rt.com, som jag kollat in lite då och då sen kriget bröt ut, inte minst för att det är väldigt intressant att se hur den ryska propagandan riktad till omvärlden ser ut (mestadels relativisering och what about-ism).

Men det gick inte då RT, liksom Sputniknews har plockats bort från nätet. Detta efter ett EU-beslut med motiveringen att förhindra desinformation och propaganda. Alltså precis samma förfarande, med precis samma argument, som man sysslar med från Kreml.

Jag försökte då komma åt sidan via Tor, vilket gick sådär. Det verkar funka ibland, ibland inte. Om det beror på att EU:s långa arm även når dit eller på den konstanta DDos-attack sidan är utsatt för från Anonymous vet jag inte. Jag ska nu i alla fall äntligen få tummen ur och skaffa VPN, så får vi se om det hjälper.*

Tänk va. Här sitter jag och fumlar med olika krypteringsverktyg för komma åt den ryska propaganda mina makthavare försöker hålla ifrån mig. Och samtidigt sitter en massa ryssar och gör detsamma, för att kunna nå den information som är tillgänglig för mig, men inte för dem.
Putins krig tycks inte särskilt lyckosamt, men hans värderingar har tydligen nått EU-ledarnas hjärtan och sinnen.

Så nu i morse fick jag en annan märklig twist på det hela. Läste Rasmus Fleischers krönika i ETC Helg med rubriken ”Därför stänger EU inte av Russia Today” vilket ju är minst sagt missvisande. Nu ägnar sig inte Rasmus åt desinformation (läs gärna hans blogg där han skriver en del om Ukraina) snarare har han haft maximal otur med pressläggningen.

Fleischer nämner Ursula von der Leydens utspel om att ”förbjuda Kremls mediamaskin i EU” men utgår från att hon bara uttryckte sig slarvigt, ty

”Tar man henne på orden så måste ju de ryska propagandakanalerna bli otillgängliga även på nätet. Det skulle innebära att EU inskränker yttrandefriheten betydligt mer än vad som är fallet i Ryssland, mer i linje med ’Great Firewall of China’. Så lär det inte bli.”

Men så blev det.

* Det är möjligt att sidorna fortfarande är tillgängliga för de som har Bahnhof som internetleverantör.

Konspirationssagor

Läser på Gemensam-bloggen om EU:s idiotiska budgetregler och problemen med att lägga över makt på institutioner då det innebär stora svårigheter när man vill förändra dem. I en not på slutet sägs helt kort:

”Antagligen är det detta som göder konspirationsteorier. Konspirationsteorierna är så att säga den folkloristiska versionen av institutionell makt; eftersom det inte går att se någon som styr måste dessa vara hemliga med avsikt, anser konspirationisterna.”

Och det är på många sätt spot on, tycker jag. Det finns nu så mycket att säga om konspirationer, konspirationsteorier och foliehatterism att det är svårt att veta var man ens ska börja.

Jag kommer säkert få anledning att återkomma till ämnet men vill bara helt kort innan jag går vidare säga att jag har stora problem med själva begreppet ”konspirationsteori” då det dels rent bokstavligt är neutralt och informativt – en teori om en konspiration- men de facto enbart används nedsättande om folk man ogillar. Det vi egentligen menar med K-ordet är: en helt uppenbart felaktig och superkorkad teori om en konspiration som endast ett efterblivet cp kan tro på.

Men jag vill spinna vidare lite på det här med ”den folkloristiska versionen av institutionell makt”. För ”konspirationsteorin” påminner faktiskt mycket om myten eller sagan. Att säga att någon ”tror på sagor” kan ju såklart låta nedlåtande, men då missar man faktiskt att sagor ofta innehåller stora visdomar och – sanningar.

För visst invaderar USA länder till höger och vänster för sina ekonomiska och geopolitiska mål, och visst fungerade elfte september som en förevändning att få igenom högre anslag till krigsmakten och en massa inskränkningar i de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna?

Och visst är det förjävligt att vi lever i en värld där multinationella företag står för merparten av medicintillverkningen och att deras patent försvårar för den globala hälsan då det står i motsättning till deras profiter, och detta trots att det är skattepengar som står för merparten av grundforskningen?

Eller ta begreppet ”den djupa staten”. Det brukade användas främst angående Turkiet, ett land där byråkratin, rättsväsendet och militären enkelt kunde avsätta och kontrollera de folkvalda politiker och partier som missgynnade deras intressen.
Även inom USA kan man tala om en djup stat, nämligen det myller av kopplingar och svängdörrar mellan byråkrater, politiker och företagslobbyister som i skymundan företräder sina egna intressen utan någon vidare insyn från allmänheten.
I alla stater har såklart ovalda byråkrater en viss makt och hur stort problemet är med detta och lobbying varierar.
Hela problemet med ”den djupa staten” flyter såklart ihop med de två nämnda exemplen ovan – det militärindustriella komplexet och läkemedelsföretagens inflytande på politiken – samtliga utmärkta exempel på institutionell makt.

Problemet med konspirationsteoretikern (jaja, jag har inget bättre ord att ta till just nu) är att han tar dessa faktum som grund för att hoppa till slutsatsen att detta måste betyda

(1) att pentagon/CIA/Vita huset låg bakom elfte septemberattackerna och

(2) att Big pharma skapat coronaviruset/ljugit om att viruset finns/ger oss skadliga/overksamma vaccin för att tjäna pengar/tjäna en annan dold agenda. Samtidigt förvandlas

(3) ”Den djupa staten” från ett analytiskt begrepp till en konkret samling människor som bakom stängda dörrar beslutsamt driver igenom sin ondskefulla agenda.

Det rör sig delvis om en rent logisk lucka i slutledningsförmågan, en lucka som fylls ut av en meningsskapande historia med ett lättbegripligt orsak-verkan samband.
Det hela ger en tillfredsställande förklaring och försäkrar oss att inget händer av en slump i vår annars så fragmenterade och kaotiska omvärld.

Som i myten eller sagan är konspirationsteorin en sedelärande historia som innehåller både en förklaring om en ordnad världsbild och en moralisk utsaga. Låt vara att den påstådda ”ordningen” är allt annat än god.
Sagan blir heller aldrig färdigskriven, den utvecklas, den skrivs om och skrivs till, den varieras över tid och efter plats, den anpassas efter målgrupp och ställer krav på underhållningsvärde. Ingen vill höra en tråkig saga.

Man kan såklart se utvecklingen av ”konspirationsteorierna” till bakgrund av vad Lyotard kallade ”det postmoderna tillståndet”. Ungefär: Förr i världen trodde folk på ”de stora berättelserna” – framstegstanken för borgaren, världsrevolutionen för socialisten eller den gudomliga ordningen för den religiöse. Men i vårt avförtrollade konsumtionssamhälle är allt detta sedan länge borta. Det finns inget hopp och inget kvar att tro på.

Återstår gör då bara det kaotiskt myller av meningsskapande berättelser för den aldrig tidigare så självcentrerade individen-konsumenten att välja och vraka mellan på tankemarknaden.

Det är ju såklart dumt att tro på dessa totalt orimliga saker. Men minns då att det faktiskt finns de som tror att USA bombar skiten ur länder i tredje världen för att de älskar demokrati, fred och frihet, att utbudet av mediciner styrs av den samlade valfriheten som genom marknadens osynliga hand tillgodoser våra behov på bästa tänkbara sätt och att den politiska demokratin där medborgarna kan tillsätta och avsätta sina representanter är kronan på verket i denna värld.
En tro som både förklarar och moraliskt legitimerar den ordning vi har i världen.

Frågan är vem som är dummast.

Ännu en vänstersekteristisk recension av Lenins kostym

I Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen av Per Leander får vi Sveriges, och världens, historia från ryska revolutionen till andra världskriget berättat för oss genom de svenska kommunisternas ständiga konflikter och splittringar, från Zimmervald till Nils Flygs märkliga lilla nazigrupp. Till stor del återberättat genom huvudpersonernas olika självbiografiska betraktelser.

I bokens efterord skriver Leander att självbiografier inte är bra historiska källor och att han utgått från ett gediget forskningsmaterial för att röna ut vad som egentligen hände. Att de ändå tar stor plats i boken är rent berättartekniskt, det gör att man följer det historiska skeendet genom personliga upplevelser. Ett alldeles utmärkt sätt att skriva bra populärhistoriska böcker på, skulle jag vilja hävda.

Vi får höra Lenins förklenande omdöme om att Zäta Höglund är en ung och naiv pacifist men att han med historien som läromästare nog kommer kunna bli en verklig revolutionär, Kata Dahlströms ängsliga funderande över om revolutionen kanske kunde vara lite mildare mot sina motståndare då hon på besök i Moskva hör skotten från bolsjevikernas arkebuseringspatruller, Otto Grimlunds beskrivning över de nyss anlända bolsjevikerna som glufsar i sig smörgåsbordet på Hotell Savoj i Malmö innan de hoppar på nattåget till Stockholm där Lenin frågar ut honom om situationen i Sverige och där ”de mest obetydliga detaljer” för revolutionsledaren var av ”det livligaste intresse”.

Eller Ture Nermans beskrivning av kravallerna som uppstod efter att partiet på Moskvas order splittrats i Kilbomare och Sillénare. Vi får också veta att Fabian Månsson i riksdagen lyckades få högerledaren Arvid Lindman att skänka en hundring till insamlingen han höll för Lenins och bolsjevikernas fortsatta resa tillbaks till Ryssland. Och mycket annat.

Framförallt får vi följa det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiets avyttringar och urartningar i takt med den nya ryska statsbildningens växlingar mellan tragedi och fars.

Till skillnad från 70-tals vänstern där varje utbrytning ofta levde vidare i otaliga självständiga småsekter så präglades 20-talets splittringar istället av att utbrytarna ganska snart valde att snällt återvände till de socialdemokrater de nyss fördömt. Kilbomskommunisterna, som blev mer och mer kritiska till Sovjetunionen och bytte namn till Socialistiska Partiet, var under ett par år en utmanare som lockade fler röster, men det ballade snart ur. Det enda som i längden återstod var det Moskvatrogna SKP, dagens Vänsterpartiet.

Per Leander skriver för tidningen Internationalen, organ för Socialistisk Politik, tidigare Socialistiska Partiet (ej att förväxla med det Socialistiska Partiet som nämndes ovan) som numera utgör en falang av Vänsterpartiet. Denna ideologiska tillhörighet blir tydlig i läsningen av boken, i alla fall för oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby, och det är också något som de olika vänstersekteristiska recensenterna tagit fasta på, som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.

Vi börjar med Riktpunkt, där Andreas Sörensen anmält boken. Först ett klargörande: Riktpunkt är SKP:s, Sveriges Kommunistiska Partis, tidning. Detta det nuvarande SKP är ej att förväxla med 70-talets SKP, som tidigare hette KFML, utan utgörs av det gamla APK. KFML, som visserligen liksom APK, alltså SKP, är en utbrytning ur VPK, splittrades senare varpå KFML(r) bildades, vilket i sin tur blev KPML(r) vilket idag heter Kommunistiska Partiet.
SKP ska inte heller förväxlas med det ännu äldre SKP, vilket alltså var namnet på dagens Vänsterpartiet innan det bytte namn till VPK, ett namnbyte som i sin tur speglade ett ideologisk skifte vilket ogillades av somliga och ledde till utbrytningar som i två olika omgångar alltså återtog det gamla namnet SKP. Glasklart va?

Föga förvånande är Riktpunkts recensent väldigt kritisk till boken.

”Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom.”

slår Sörensen fast efter att redan i ingressen ha hävdat att boken är ”så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.”

Trotskij däremot ”Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre.” fortsätter klagosången där Leander anklagas för intellektuell oärlighet, bristfällig analys, att arbetet anses vara ”illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst” och att han kommer med historiska felaktigheter då han inte är ”intresserad av att presentera en objektiv studie”. Sörensen kryddar dessutom sin recension rikligt med utropstecken för att understryka kritiken.

En objektiv studie, får man förmoda, finns däremot i SKP:s partiprogram och historiedel på hemsidan, där vi kan läsa att

”Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa.”

Med valet av C.H Hermansson 1964 ”börjar den opportunistiska anpassningen åt höger” vilket leder till namnbyte 1967 innan partiet ”återupprättas” 1977.

”Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.”

Smart drag! Byt namn på din lilla utbrytargrupp till ett gammalt och redan förbrukat så kan man plötsligt fira 100-årsjubileum och påstå sig tillhöra en lång och obruten tradition av revolutionärer. Vad som menas med att det blivit ”säkerställt” att splittringarna på 20-talet garanterat att partiet ”kunde växa” och hur detta rimmar med faktumet att SKP fick 702 röster i senast riksdagsvalet kan vi alla ta oss en funderare över.

Bättre betyg blir det i Offensivs recension, där Arne Johansson kallar boken en ”fascinerande spegling” av relationen mellan bolsjevikledningen och de svenska kommunistpionjärerna. Offensiv är organ för Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistfalang som till skillnad från Socialistisk Politik gjort tvärtom och gått från att (försökt) ha varit en del av ett större parti (sossarna) till att bli ett eget självständigt.

En annan skillnad är att Offensiv, som blev Rättvisepartiet Socialisterna, gick in i Socialdemokraterna i ett dolt infiltreringssyfte, så kallad entrism (och efter inspiration från Storbritannien), vilket bara ledde till att de blev uteslutna hela högen. Socialistiska Partiets uppgång i Vänsterpartiet som Socialistisk Politik skedde däremot öppet och genom förhandlingar.

Även om Johansson i grunden är positiv till boken menar han att den missar Trotskijs kritik under Kominterns tredje kongress då han påpekade det ”avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen.” varpå han känner sig manad att avsluta recensionen med uppmaningen

”Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international.”

Vad skriver då Flamman, Vänsterpartiets huvudorgan? Recensenten Erik Haking kommer efter en ganska positiv genomgång mot slutet till en kritik som lutar åt SKP:s, om än långt ifrån lika hätsk. Bokens problem tycks enligt Haking ändå vara att Leander faktiskt är trotte.

”i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ’självständiga tänkande ledargestalter’ och ’SKP blev ett stalinistiskt lydparti’. Internationellt ’övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin’ […]
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.”

Denna kritik togs sen upp av Anders Svensson som i sin recension av Flammans recension med rubriken ”Erik Haking – en dumbom som inget vet om Internationalen eller trotskism” menar att den avslutas med ett ”korkat, felaktigt och obegripligt angrepp på nåt han kallar trotskism.”

Svensson är då själv medlem i Socialistisk Politik, vars tidning Internationalen Per Leander skriver för, och de driver ”en linje som går ut på att stärka folkrörelserna och se det som […] det viktigaste för en vänsterorganisation.” Och de sysslar inte med splittringar. Och inte är de heller trotskister, möjligen att någon enstaka inom Fjärde internationalen som de tillhör kan kalla sig så.

Till min stora besvikelse har inte Proletären skrivit någon recension, inte heller Arbetarmakt eller Kommunistiska föreningen. Man hade visserligen kunnat tänka sig att Proletärens och Kommunistiska föreningens anmärkningar hade liknat SKP:s, dock hade jag velat ha en mer ultratrotskistisk kritik som beskyller Leander för centrism och liknande, vilket jag hade förväntat mig av Arbetarmakt.

Sen är det oroande i sig att det saknas recensioner. Att sluta ägna sig åt att lidelsefullt älta falangstrider inom Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet för att istället fokusera på dagsaktuella frågor är ju som vi alla vet tydliga tecken på att revisionism och ideologisk utarmning börjat sprida sig i de egna leden.

Inte heller Arbetaren, Brand, Staffan Jacobson eller någon annan s.k ”frihetlig” har så vitt jag vet kommit med någon kritik av boken. Jag tar därför på mig att själv skriva några kritiska vänstersekteristiska rader av det anarkoanarkistiska snittet, vilket också ligger i linje med vad Haking skriver om hur ”Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter”

För det är ju till att börja med lite tröttsamt hur ungsocialisterna, syndikalisterna och hela den antiparlamentariska oppositionen nästan helt förtigs, och att då de kort nämns så kallas de (Hinke Bergegren, Ivan Oljelund mfl) för ”anarkister”. Men det som främst upprör är hur Leander beskriver Kronstadt 1921.

Först står, vilket jag aldrig hört tidigare, att bolsjevikerna försökte förhandla men att delegationen ”togs som gisslan”, om deras krav står bara att de ”krävde att de [bolsjevikerna] skulle lämna ifrån sig makten” och ”när historien drog ut på tiden” så bestämde Trotskij att de måste krossas så att inte ”inbördeskriget blossade upp igen. Om Kronstadt föll skulle vattenvägen till Petrograd dessutom ligga öppen”

Va fan? Som om de var vita kontrarevolutionärer. Inget om deras krav på yttrandefrihet och sovjetmakt, inget om hur regimen fängslade och mördade anarkister och snart nog alla möjliga som inte lydde Lenin. Matroserna var bara ”Missnöjda och hungriga”. Leander säger att slaget var dåligt ”rent symboliskt” då Kronstadt gått i täten 1917 (och även 1905, tror jag) men, säger han, citerandes Trotskij, som återtrycktes i Folkets Dagblad: ”De som gjorde uppror 1921 var helt nya rekryter och därmed helt andra individer” än de tappra från 1917.

Mot detta falska och antidemokratisktsmåborgerligtrevisionistisktcentristisktoppurtinistiska massmords- och diktaturvurmande tar Detgladatjugotalet.se naturligtvis helt och hållet avstånd. För de som vill veta den absoluta objektiva sanningen om detta skede får jag hänvisa hit och hit.

Trots dessa sekteristiska anmärkningar så är Lenins kostym helt klart läsvärd. Jag hoppas också det kommer en uppföljare.

Tänk att få följa de svenska kommunisterna vidare mot nästa våg av splittringar, se hur de diplomatiska förvecklingarna mellan Sovjet, Kina, Albanien, Vietnam och Kambodja återspeglas i bokstavsvänsterns ständiga splittringar och konflikter. Att följa Frank Baude och Jan Myrdal, höra om C.H Hermanssons försök att få nån jävla ordning i partiet osv.

Det hade kunnat bli en skitbra bok.
För att inte tala om recensionerna.

Arbetarlitteraturens återkomst

Jag har läst alldeles för lite arbetarlitteratur. Det var mest det jag tänkte efter att ha avverkat Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, vars främsta förtjänst är att den nu gett mig massor av lästips. Genom att göra nedslag i olika epokers arbetarlitteratur, från 20-talet och framåt, får vi även lite 1900-talshistoria.

Hur den nya arbetarlitteraturen skiljer sig från den gamla och hur detta kan kopplas till tidsandan är intressant och på sätt och vis väldigt logisk: 2010-talets litteratur handlar om arbetare utan hopp, nya teman är prekariseringen, servicesektorn, folk som gör klassresor nedåt och att det är klasshat och vanmakt snarare än klasskamp som gäller i den tid då arbetarrörelsen övergivit arbetarklassen.

Efter en nedgång under 80 och 90-talet började man se en ny våg under 00-talet, vilken tog fart ännu mer under 10-talet. Framförallt domineras den nya vågen av kvinnor, något Landström menar att pressen missat. Fenomenet har bara fått en handfull artiklar medan ”Sveriges tio språkmaterialistiska poeter” och de ”tjugo författare som sysslar med autofiktion” har fått tusentals sidor. Just gnället på media är ibland lite uppfriskande, som i det här som även litteratur och klass lyfte fram

”I dagstidningarna omformuleras fattigdom som ”utanförskap”, exploatering blir det luddiga begreppet ”förtryck”. Idag har det blivit kutym att använda begreppet ”rasifiering” och ”en” istället för ”man” i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig komma på tanken att skriva det neutrala ”arbetsköpare” istället för det ideologiskt extrema ordet ”arbetsgivare”, som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.”

Det är ju såklart skojigt att kalla ”arbetsgivare” för ett ideologiskt extremt ord och utkora ”arbetsköpare” som neutralt – för de flesta är det väl snarare tvärtom, om man ens förstår vad arbetsköpare betyder. Tidningen Arbetaren tog ett policybeslut om att börja skriva arbetsköpare för en tio år sen någonting, vilket man (som jag minns det) motiverade med att det är viktigt med korrekta benämningar även om risken finns att ordet kanske inte hör till var mans vokabulär.

Det får mig att tänka på Nya Samhället, en kortvarig tidning som gavs ut av en lika kortvarig högerutbrytning ur Socialdemokratiska föreningen i Stockholm 1886. Där deklarerade man i sitt första nummer att man kommer använda sig av benämningen ”s. k. Arbetsgifvare”

Nya Samhället No 1. 5/6 1886

Kanske något att ta efter för den som velar mellan att vilja upplysa korrekt men samtidigt inte vill framstå som obegriplig marxolog.

Roligt nog nämner Landström Eric Petterssons fabriksliv från 2015, som annars gick större delen av pressen förbi. Arbetshat när det är som allra bäst. Den kallas ”kortroman” men är mer en liten pamflett man snabbt läser ut – för den snåle finns den även att ladda ner gratis som pdf. Rekommenderas!

Något som ändå irriterar mig lite är just fokuset på mainstreammedia – även om det är kritiskt. Mot slutet nämner han föreningen Arbetarskrivare och diskuterar möjligheter till, och rent faktiska exempel på, motoffentligheter där arbetarlitteratur kan spridas. Utöver ovan nämnda förening nämner han

”Förlag som kämpar på med utgivningen av arbetarförfattare utan att bry sig om den borgerliga offentligheten. Mindre tidningar som idogt uppmärksammar klassperspektivet.”

Och det är väl trevligt, men han verkar ha missat något här.

För vad som hänt under de senaste 20 åren är bloggosfärens uppgång och fall och de sociala mediernas sergertåg. När jag själv letat runt på bloggosfärens ruiner har jag upptäckt att just bokbloggar fortfarande visar vissa livstecken. Hur ser det ut på de sociala medierna, finns det inte folk som skriver om litteratur där? På nätet finns det dessutom gott om plattformar för glada amatörer att skriva och lägga ut sina verk för allmän beskådan, liksom att självpublicering av även fysiska böcker blivit en realitet.

Mig tycks det som det mest är sci-fi, fantasy, romance och fan-fiction som dominerar dessa plattformar, men finns det inga spår av arbetarlitteraritet* här? Eller finns det åtminstone potential till en framtida utveckling av densamma? Jag vet inte.
Men för en som berömmer sig för att ha skrivit ”den första boken som systematisk tar sig an arbetarlitteraturen under 2000-talet.” och som söker efter alternativ till etablissemanget känns det som en ganska anmärkningsvärd miss att glömma bort den här grejen vi kallar internet.

Hur som helst – en läsvärd bok det här, jag instämmer helt och hållet med Mattias Torstensson vars slutord i hans recension även får bli mina:

”Du som vill få boktips och som vill få böckerna du läser satta i ett sammanhang, eller på annat sätt är nyfiken på arbetarlitteraturen, eller för den delen svensk 1900-talshistoria, bör läsa. ”

* Som är nått akademiskt begrepp som förekommer. En hel del går ut på att definiera vad som är arbetarlitteratur eller proletärdiktning, vilket såklart inte är särskilt lätt.