Mediekonsumtion #3

Ja, det dröjde visst lite längre än jag tänkt innan det här inlägget blev av, så en del av länkarna är ganska gamla, nya nummer av tidningar och tidskrifter har hunnit komma ut och så vidare. Men det gör ju inget. Jag är emot samtiden, den här bloggen är tidlös. Då kör vi.

Allra först: DCA avtalet röstades som väntat igenom. Vi kan alltså konstatera att alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet är landsförrädare. Jag tror förresten det även har klubbats igenom ännu fler inskränkningar av yttrandefriheten, något om att utvidga hets mot folkgrupp tror jag. Men jag hänger inte med längre.

Chat Control svävar fortfarande i en osäker tillvaro. Det jag får ut av att läsa om det, inte minst hos den kunnige och insatte Emanuel Karlsten, är framförallt allt att Sverige och EU:s institutioner är otroligt röriga – vi tycks ha förvandlats till ett korrupt kafkaliknande byråkratvälde där ingen vet hur något fungerar.
Det är ledamöter som röstar fel, ovalda byråkrater som försöker pressa igenom lagförslag genom de otaliga instanserna där bristen på insyn är lika total som bristen på kunskap hos politiker, medier och allmänhet.

Det hade varit roligt om det åtminstone fanns en konspiration bakom det hela, och vem vet, det kanske det gör, men jag tror att våra styrande är för korkade för att ens fatta vad som pågår. Allt rullar bara på, oklart vart, men troligen mot avgrunden.

Två kul citat
I Arbetaren nr 4 2024 finns en artikel om Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW (ett tyskt Örebropartiet ungefär) där det sägs att:

”Historisk har partier som kretsar kring en lysande ledargestalt inte lyckats särskilt väl i Tyskland.”

Nu är det kanske öppet för tolkning vad som menas med att lyckas väl men nog ligger ett visst undantag från denna regel ganska top of mind när man tänker på politiska ledare i Tysklands historia.

*

Det amerikanska presidentvalet har ju blivit lite intressant. Då jag inte är borgare så bryr jag mig naturligtvis inte om själva utgången, men att den ene kandidaten först blev skjuten i örat och att den andre sent påkommet hoppade av hör ju inte till den vanliga dramaturgin direkt.

Det senare fick mig att tänka på Brand nr 2 2024 där Bifo Berardi citeras säga att Joe Biden representerar den

”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar.”

Detta för oss över till kategorin etermedier.

Sett
I dessa tider behöver vi koppla av med härliga feel good-filmer så jag såg Civil War och riktigt myste. Storyn är att idioterna i USA har röstat fram ett pucko till president varpå landets liberals startat ett blodigt inbördeskrig. Eller nått sånt. Det hela är lite diffust, men vi får veta att presidenten sitter på sin tredje mandatperiod och har avskaffat FBI och i krigets förhistoria ska det ha förekommit en ”the antifa massacre”. Landet är i alla fall i kaos och två olika rebellstyrkor närmar sig Washington.

Jag antar att filmen är till för att democrats ska förfasas över Trumps eventuella återkomst genom att dra den här ”polariseringen” de tycker är så hemsk till sin spets. Stackarna som är så oroliga över att Amerikatts anseende i världen riskerar att försvinna, att deras älskade demokrati skulle vara hotad, alla bleeding heart imperialister med sin woke mans burden som ser sina illusioner krossas då deras skitland faller samman.

Själva storyn är väldigt trött, vi får följa ett gäng journalister och fotografer från olika generationer som ständigt jagar ”storyn” och ”the money shot” med en förutsägbar karaktärsutveckling. Det fåniga slutet påminner lite om det där Black Mirror-avsnittet med paparazzin som fotar varulvar eller hur det nu var.

Själv sitter jag och funderar på hur världen utanför USA skulle må av att amerikanerna skulle börja behandla varandra på samma sätt som de gjort med irakierna, afghanerna, palestinierna, nicaraguanerna, vietnameserna och alla andra som kommit i vägen för US-kapitalet och deras arsenal av underhuggare som vill demokratisera världen med drönarbomber och tortyranstalter oavsett om de för tillfället består av fetrövade bibelfundamentalister eller människoälskande frihetsvänner.

Vad det skulle innebära i praktiken att dollarn kollapsar (vilket vi får veta i en scen där kanadensiska dollars visar sig vara den eftertraktade valutan i det kaotiska landet) alla diktatorer som tappar sitt stöd, alla militärbaser över hela jorden som överges osv.

Och när jag får se parodiskt platta Trumpsuportrar (ja vad fan nu hittepåpresidenten i filmen heter minns jag inte) begrava liberals i massgravar så infinner sig den riktigt varma härliga känslan.

Man kan väl säga en egentligen kass film som ändå blir lite bra eftersom man kan skratta åt den. Typ som Show girls.

Bloggosfären/nyhetsbrev
Konflyktlinjer firar 14 år med en punktlista på förslag till ett annat samhälle. Noterar att bloggaren citerar Blochs Utopins anda och tänker på mitt egna inlägg om boken där jag medgav att jag inte riktigt fattade och hoppades på att jag hade smartare läsare som gjorde det – det är alltså det här Ernest Bloch ville uppnå med sin bok!

I ett annat inlägg frågar sig Konflyktlinjer var de verkligt konservativa i svensk debatt finns, alltså ”inte bara en ekonomiskt liberal samhällsapologet med reaktionära värderingar”.
Passar på att plocka fram vad Pål Ahrén skrev en gång i tiden om tillståndet för den politiska debatten i Sverige, i en essä om Noam Chomsky:

”ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.”

*

I nyhetsbrevet Mot den moderna skärmtiden ger Isak Gerson vanligtvis en personlig mix av vad som är aktuellt i politiken, kulturanalyser av dataspel samt judiska bibeltolkningar. Spelar själv inte dataspel och är icketroende med viss tendens mot religionsfientlighet men tycker ändå, eller kanske just därför, att de kategorierna är de mest läsvärda.

*

Cronache di Maja ger sig in i debatten om vad som bör finnas i en svensk litteraturkanon, jag fliker in lite i kommentarerna.

Tidningar


När Arbetarhistoria gjorde ett temanummer om ”AI” så suckade jag lite, trött på den där hysterin som jag ju är. Men det visade sig (som vanligt) vara ett intressant nummer med olika aspekter av hur fack och chefer sett på framtidens arbete och maskinutveckling de senaste hundra åren eller så. Gillade särskilt Jerry Määttäs artikel om sci-fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.

*

Jag gillar Jonathan Lindström. Arkeologen som syns och hörs mest i media, han som här om året skrev utmärkta Sveriges långa historia som jag berört lite innan. Det som är kul med honom är att han inte är rädd för att spekulera, vilket han själv också ofta påpekar. I artiklar i Populär arkeologi – tidningen han är chefredaktör för – som gäst i Vetenskapsradion historia i P1 och i ovan nämnda bok vevar han ofta mot historiker som han tycker har ett allt för rigoröst förhållningssätt till källkritiken.

Det är inte fel att gissa, att spekulera och måla med breda penslar (ett uttryck han använt, tror jag). Och detta håller jag absolut med om – så länge man är beredd på att ompröva sina teorier då nya fakta kommer i dagen och kan erkänna att man kan ha fel så är det bara till fördel om man faktiskt vill spekulera lite om forntida samhällen och kulturer.

Men jag måste erkänna att jag rynkar lite på ögonbrynen när han i artikeln ’På jakt efter Beowulf och träsktrollen’ i Populär arkeologi nr 3 2024 tycker sig se avbildningar från sagan Beowulf på Torslundaplåtarna, i Sutton Hoo-graven och på Sparlösastenen.

Jag gillar spekulationerna, han kan ha rätt, men jag stör mig på den självsäkra tonen inte minst då han missar att nämna att den aktuella Torslundaplåten och detaljen på Sutton Hoo-börsens motiv som han tolkar som Beowulfs kamp mot monstret Grendel och Grendels mamma är så vanligt förekommande över hela världen att den har en egen term bland konsthistoriker.

Detalj från Sutton-Hoo graven och en av Torslandaplåtarna. Måste vara Beowulf i kamp mot Grendel och Grendels mamma, enligt Jonathan Lindström. Wikimedia Commons.

Master of animals kallas en figur som kämpar mot två likadana djur/varelser på varsin sida och har förekommit så länge civilisationer har funnits, alltså långt före järnåldern då Beowulfkvädet ska ha uppkommit.

Bilder från Levanten, Sumer och Indusdalen till det ptolemaiska Egypten, tidsligt sträcker det sig från före år 3000 till 100 f.Kr
Av Calimeronte,University of Pennsylvania, Ismoon och Marcus Cyron. Wikimedia Commons. Se även den fantastiska gotländska bildstenen längst upp på sidan som finns att beskåda i Visbys fornsal.

Om jag minns min Beowulf rätt så bekämpade han dem dessutom en och en, inte båda två samtidigt, och då Beowulf tog sig an mamman hade Grendel förlorat en arm, en makaber detalj man väl kan tänka sig borde avbildats.

Sparlösastenen. Foto Rolf Broberg, Wikimedia Commons.

Tolkningen av Sparlösastenen kändes rimligare (även om jag inte är helt såld där heller) och var roligare att läsa om då det är en av mina favoritrunstenar. Så det får bli ett tips till alla med vägarna förbi norra Västergötland – Sparlösastenen är definitivt värt en liten omväg. Själv har jag tyvärr inte sett en enda runsten i sommar, får se när det bär av nästa gång.

Gotta catch ’em all. Från Runstensappen som finns till Android

Lästa och olästa böcker
Innan jag klistrar in mina kortrecensioner av de böcker jag läst ska jag nämna två böcker jag inte läst, och troligen heller inte kommer att läsa, men vars recensioner är läsvärda. Den första är Im Takt des Geldes av Eske Bockelmann. På Copyriot 2.0 (okej men förlåt, jag kan inte hjälpa det, men det har bara blivit ”Copyriot 2.0” nu) läser jag:

”Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. […] Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.

Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.”

Vansinnigt var ordet. Är glad att det finns en blogg/nyhetsbrev som kan belysa smala tyska böcker av den här sorten till en svensk publik. En kulturgärning.

Den andra boken jag troligen inte kommer läsa är Naomi Kleins nya, som har gett Kajsa Ekis Ekman på Parabol en förevändning att reflektera över hur ”Woke” och ”Alt-right” är varandras spegelbilder.

”Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ’wokes’ ständiga, och ofta enda, argument, är: ’Det där låter som extremhögern.’ Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.”

Här kommer till sist böckerna jag har läst sen förra gången. Tack för mig.

Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Missa inte en post!

Det har blivit lite skralt med inläggen här på bloggen på sistone, men oroa er inte, det kommer mera. Så småningom. Problemet med att blogga sällan är att man riskerar tappa läsare då de glömmer bort att man finns. Därför har jag nu äntligen fått tummen ur och lagt till en prenumerationstjänst. Skriv bara in din mejladress här i sidopanelen (eller skrolla längst ner om du läser på mobilen) och du kommer därefter få ett mejl varje gång jag skriver något nytt. En gammal bloggklassiker som fortfarande fungerar utmärkt (Hoppas jag! Vet ju inte om det funkar förrns med detta inlägget menar jag…).

Den här bloggen startade ju med ett statement om att ”återupprätta bloggosfären” och högtidligt deklarera att sociala medier var ute och bara sååå 10-tal. Det var såklart inte jätteallvarligt menat utan mer en förhoppning grundad i min personliga avsky mot nätets (och samhällets) utveckling snarare än en gedigen analys av sakernas tillstånd. Men kanske var jag något på spåret ändå. Jag tycker mig i alla fall se ett visst sug efter det gamla internet och hat mot sociala medier och techgiganterna i allmänhet känns ju numera mainstream. Men ändå stannar de flesta kvar då de upplever att de saknar alternativ. Det är som i ett avsnitt av Devs där det sas något i stil med ”de använder fortfarande era plattformar, men de tycker inte om er längre”.

Så ett annat tips för att följa inte bara den här utan även andra bloggar är att använda RSS. RSS är ett verktyg som kom till under bloggosfärens heydays som kan användas på flera olika sätt. Och apropå min trendspaning om att fler saknar det gamla internet så noterar jag att även barnen som växt upp under socialamediereran verkar begeistrade över denna gamla teknik som för dem framstår som ny.

Själv använder jag en RSS-app till telefonen. Min heter RSS reader (det finns flera, jag har ingen koll på vilka som är bra, bara sök i Appstore eller Google Play) och funkar helt enkelt så att man lägger till de bloggar man vill följa och så dyker de upp i appen när de skrivit en nytt inlägg. För bloger- och WordPressbloggar funkar det utmärkt att läsa direkt i appen men i andra format kan bilderna ibland försvinna. Men då är det inte krångligare än att man bara trycker på ”open in browser” och dirigeras direkt till sidan istället. Det viktigaste är ju ändå att man får veta när nya inlägg släppts, och kunna samla dem på ett ställe. Och det är mycket skönare att läsa på telefonen än framför datorn.

Så här ser det ut i en läsares RSS-app

Men, tänker kanske en del av er nu, jag följer ju typ inga bloggar utom den här och max en eller två till – är det verkligen nödvändigt med ännu en jävla app till mobilen då? Visst, men det är ju så, the media is the message osv, grejen är att det faktiskt finns en hel del bloggar kvar där ute. Och när du väl har en RSS-app så är det ju bara att lägga till dem allt eftersom du springer på dem. Och du kommer kommer läsa fler bloggar. Och lägga mindre tid på att skrolla Facebook och Youtube och TikTok. För egen del vill jag ju även framhålla det tidlösa i många bloggar, någon man knappast kan säga om sociala medier. I min bloggroll här till höger finns det till exempel länkar till sedan länge utdöda bloggar vars inlägg tåls att läsas om flera år efteråt.

Sist men inte minst kan man även följa mig på Mastodon där alla mina blogginlägg postas automatiskt, vilket jag skrivit lite om tidigare.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Om mitt Mastodonkonto

Jag skaffade nyligen Mastodon. Det är då ett relativt nytt socialt medium – startade 2016 tror jag – som skiljer sig från mängden genom att vara open source, decentraliserat, annonsfritt och där inga metadata samlas in vare sig för att optimera marknadsföring eller säljas vidare till tredje part.

Liknande försök har gjorts tidigare – jag hade till exempel Diaspora (hette det väl?) för några år sen, och det var väl sett till sina funktioner och sitt användargränssnitt helt okej, som en blandning mellan Twitter och Facebook som jag minns det. Men utan användare. Utöver mig själv och en (1) kompis var det helt stendött, varför mitt engagemang snabbt dog ut.

Mastodon förde länge en liknande tillvaro, men i år och särskilt nu de senaste veckorna har användarantalet fullkomligt exploderat och fenomenet har fått en hel del press. Det är framförallt från Twitter användarna kommer. Då Elon Musk tog över företaget välkomnade han Donald Trump och en massa avstängda högerextremister åter samtidigt som han stängde av vänsterfolk och antifascister, däribland amerikanska CrimethInc., vilket ledde till protester och avhopp, däribland en massa kändistwittrare, vilket i sin tur lockade med sig ännu fler osv.

Ja om detta har det ju redan skrivits en hel del. En kort introduktion kan ni läsa här på Samuels bitar, en lite längre text på engelska hittar ni här (som jag hittade via ovan nämnda Samuel, som jag hittade på Mastodon) .

Ytligt sett liknar Mastodon Twitter (fast med lite längre tillåten text). Men det är här det intressanta kommer in. Det finns inte ett Mastodon, man blir istället medlem i en instans och dessa instanser ser olika ut och har lite olika användarregler och är i sin tur sammankopplade i Fediversum.

För egen del är jag inte så jätteintresserad av vad Mastodon är idag, men desto mer av vad det skulle kunna bli. När jag klickat runt tycks det mig till stor del bestå av nyss nämnda twittermigranter som längtar tillbaks till det gamla PK-twitter som fanns för typ tio år sen och helt enkelt kör vidare sin rutin i det nya forumet. Vilket såklart är dödstrist.

Men med dess decentraliserade struktur och öppna källkod har Mastodon potential att bli något mer, och då inte bara i bemärkelsen att det kommer bli mer användarvänligt (det lider av en del buggar) eller att det kommer locka till sig enorma skaror med folk.

Tvärtom kan jag tänka mig att en hel del nysstwittrare snart kommer tröttna, minska sin aktivitet och istället ägna sig åt Instagram eller what ever då de inte längre får lika mycket notifikationer och snabba dopaminkickar.

Och det gör ju inget. För oss som inte drömmer om ett Twitter utan Hanif Bali kan det snarare vara en fördel att Mastodon kan få utvecklas till något eget, eller snarare flera olika saker.

Vi har blivit så vana att tänka i termer av plattformar att vi glömt bort att det inte måste vara på det sättet. Istället för att hoppas på att Mastodon ska bli Nästa Stora Grej så hoppas jag det blir ett steg bort ifrån själva idén med plattformar, att det blir en fortsättning på det internet jag både trodde och hoppades det skulle bli innan centraliseringen förstörde allt för en 15 år sen någonting.

Det här är något som särskilt Facebookgenerationen – alltså de över 60 och de under 30 – antagligen har svårt att ens förstå rent konceptuellt då internet och sociala medier för dem är en och samma sak.

För egen del har jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har postat lite vad jag kallar #tidningsanekdoter, vilka ibland är en slags spinnoffs på inlägg jag gjort här. Samt gjort reklam för min blogg genom att länka till gamla inlägg – jag ska inte sticka under stol med att huvudsyftet med mitt Mastodonkonto är att dra trafik hit till bloggen.

Tycker du det här är bra content kan du ju börja följa mig på Mastodon.

Det är skönt att slippa reklam. Det är också skönt att själv bestämma över sitt flöde – det består av de jag väljer att följa och de kommer i den ordning de postats. En speciell funktion (jag tror inte den finns på Twitter i alla fall) är att man kan sortera sina följare i listor, vilket jag uppskattar.

Det finns inga sponsrade inlägg och inga mystiska algoritmer som kastar om ordningen eller sprider inlägg med ”mycket aktivitet” (vilket oftast betyder idioti), det finns inga mekanismer som gör allt för att få en stanna kvar så länge som möjligt, inget klickonomiskt incitament till att uppmuntra ”diskussion”(vilket oftast betyder idioti) till varje pris.
Det är såklart också skönt att inte ge bort sin privata nätaktivitet till multinationella företag (som i sin tur skickar vidare den till staten).

Men det är också, än så länge, i grunden just ett socialt medium. Med följare och ”boostar” (motsvarande delningar/retweets) och notifikationer som gör en glad i början men som riskerar att snabbt förbytas till att man istället blir sur av avsaknaden av dem.
Andra potentiella problem är att man kommer på sig själv med att skrolla mobilen istället för att till exempel läsa en bok. Eller – hemska tanke – att man skulle börja lägga mer tid åt att skriva korta, poänglösa kommentarer på Mastodon istället för att skriva blogginlägg.
Vilket ju var anledningen att jag hatade och därför övergav sociala medier från första början.

Så om jag känner mig själv rätt kommer jag nog snart tröttna och inta en ganska passiv roll. Jag har precis laddat ner ett tillägg som automatiskt postar mina blogginlägg på mitt Mastodonkonto (som jag med detta inlägg alltså premiärtestar), och det kommer kanske främst bli det som kontot används till.

Hur det nu blir med allt detta – Mastodon i allmänhet och mitt deltagande i synnerhet – får framtiden utvisa. Men testa gärna själva genom att skaffa ett konto till exempel här eller till exempel här.

Och följ mig här.

Förbjudna ord #4, År 2022

Den här bloggserien var tänkt att handla om det förflutna, men några ord om vår samtid har visat sig vara på sin plats. Det verkar nämligen som om år 2022 kommer bli något av ett märkesår vad gäller förbud av åsikter. Känner ni till exempel till att riksdagen håller på att skriva om grundlagen för att kraftigt begränsa press- och yttrandefriheten?

Förra hösten röstade alla riksdagspartier utan Vänsterpartiet för vad som orwellskt kallas lagen om ”utlandsspioneri”. Lagen kommer begränsa meddelarfriheten och pressfriheten så att publicister kan åtalas och källor tvingas röjas om deras uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon
annan stat eller en mellanfolklig organisation.”

Vad detta egentligen betyder och vad lagen skulle åtgärda för påstått problem nämns inte. Att klassa läckor till pressen som ”spioneri” är naturligtvis dumheter. Varför en spion som kommit över hemliga uppgifter inte skulle välja att skicka dessa direkt till främmande makt utan istället gå via pressen vore, vilket flera kritiker av lagen påpekat, väldigt långsökt.

Väletablerat är däremot förfarandet att stater motiverar sina inskränkningar av de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna med formuleringar om att pressen eller oppositionen går en yttre fiende till mötes. Det är inte sällan under just ”spionerilagar” som oppositionella döms till fängelse i allehanda diktaturer.
Det svenska lagförslag kan dock sägas gå längre då det betonar just Sveriges allierade snarare än Sverige självt.

I en sågning på Dagens juridik i början av året skriver juristerna Ingemar Folke och Nils Funche att

De föreslagna bestämmelserna om utlandsspioneri ska ’träffa uppgifter som behandlas som hemliga inom ramen’ för det internationella samarbetet och som ’relativt enkelt kan konstateras vara hemliga i det enskilda fallet t.ex. genom hemligstämpling, en order till underlydande eller ett anslag om förbud för obehöriga att skaffa sig tillträde’. Även själva existensen av ett samarbete ska enligt regeringen kunna klassas som hemlig.


Det innebär att inom en freds- eller säkerhetsfrämjande insats kommer den som för befälet, många gånger en högre utländsk officer, att bestämma vad som ska vara hemligt. […]
Straffbestämmelserna är tänkta att tillämpas även om Sverige inte deltar i en insats men där insatsen äger rum inom ramen för en organisation där vi är medlem, till exempel EU, OSSE och FN.”

Även om Vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot så finns det många kritiker bland remissvaren. Den samlade journalistbranschen – Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, TV4 och Bonnier media – har alla sagt tydligt nej till lagförslaget, ibland med skarpa formuleringar om vilken fara den utgör för den fria pressen.

Gott så, men det rimmar ganska illa med vad journalisterna de facto gör i den pågående valrörelsen. Om någon hört en reporter ställa en politiker till svars för den tänkta grundlagsändringen så meddela mig gärna i kommentarerna, jag har i alla fall aldrig hört någon prata om det här över huvud taget utan upptäckte det hela på Maja Lundgrens blogg för någon månad sen.

För att genomföra en grundlagsändring krävs två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Tanken är att om politikerna försöker gå över folkets huvud och ändra någon av våra fundamentala principer så kan vi se till att rösta bort dem innan det är försent. Det förutsätter dock att den tänkta grundlagsändringen är känd bland befolkningen och att saken diskuteras.
I ett land som USA skapar förslag om föreslagna tillägg till konstitutionen alltid stor debatt – men här är det knäpptyst.

Notera att lagförslaget och den ovan citerade kritiken alltså kom innan regeringen hastigt och lustigt ansökte om medlemskap i NATO.

Det betyder att om inte Vänsterpartiet får över 50 procent av rösterna i valet nu på söndag eller om några av de andra partierna plötsligt ändrar sig så kommer läckor som avslöjar militära hemligheter från våra nya allierade Erdogan och Orbán, liksom avslöjanden som Wikileaks eller visselblåsare som Edward Snowden att kriminaliseras den första januari 2023.

Den andra stora yttrandefrihetsbegränsningen som skett i år har jag redan berört lite kort på bloggen tidigare. Den som Emanuel Karlsten i sin mycket läsvärda bloggserie kallar den unika svenska censuren. Karlsten skriver:

”Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.”

Det kan tilläggas att detta inte bara är unikt under internets korta historia. Att man förhandscensurerar tidningar eller böcker har aldrig hänt i Sverige tidigare – det behövde aldrig någon arbetarrörelsepinojär oroa sig för då de åkte in och ut ur fängelser för att ha hädat, kritiserat krig eller förespråkat preventivmedel under åren då Sverige ännu inte hade allmän rösträtt – men det är vad som drabbat de ryska nyhetskanalerna i år.

Vidare krävs inte bara att internetoperatörerna ska stänga ner hemsidorna, även spridande på sociala medier är olagligt, vilket lagt ett stort ansvar på nätgiganterna att förhandscensurera inlägg från sina användare. Hur bisarrt detta kan bli illustrerades – ironiskt pedagogiskt – nästan direkt. När Karlsten skulle posta sitt första inlägg om den svenska censuren på Facebook möttes han nämligen av detta:

Och de som försökte dela hans status nåddes av detta meddelande:

EU-kommissionens argument för censuren var att förhindra rysk desinformation. Den berör enbart två sidor, Russia Today och Sputnik (men inte till exempel Tass)*. Denna på pappret så blygsamma åtgärd innebär i praktiken att normal diskussion om ämnet – som är allt annat än någon rysk desinformation – i sig misstänkliggörs.

Det betyder också sannolikt att denna information får mycket svårare att spridas. De varningstexter som syns ovan är i alla fall tydliga – men hur påverkar innehållet i Karlstens blogginlägg hur det dyker upp i sökningar på Google? Hur troligt är det att det dyker upp i folks flöden eller som rekommendationer om liknande inlägg eller innehåll? Det är det som vanligt ingen som vet.

De sociala mediernas rutiner för hur inlägg sprids, vilka som syns mer och vilka som syns mindre eller vad som sprids till vem och vilka grupper och varför de gör så, är som bekant företagshemligheter.

Och nu har EU-kommissionen låtit nätjättarnas mystiska algoritmer hjälpa dem att genomföra sin censur, vilket resulterat i att censuren blivit mycket mer omfattande än vad som var meningen.

Det gjordes naturligtvis av goda skäl. Det finns alltid goda skäl till censur. Som sagt – detta berör enbart två hemsidor och det motiveras med att de sprider desinformation. Det finns fler som bevisligen sprider desinformation och nu när steget väl är taget kommer det säkert följas av ännu mer censur.

2022 är helt enkelt ett mörkt år för den som bryr sig om yttrandefrihet. Att säpochefen under valrörelsen försöker slå rekord i rövslickande för Erdogan genom att kräva förbud för demonstrationer till stöd för PKK känns därför tyvärr inte särskilt förvånande.

Uppdatering: ett litet fel i texten – även MP röstade emot skiten.

* Jag länkar inte till de förbjudna sidorna utan nämner dem bara med namn för att (förhoppningsvis) undgå censur i händelse av att någon skulle vilja dela detta inlägg på sociala medier.

Pål om Paul

Jag är inte helt hundra på när jag först upptäckte Pål Ahrén. Det kan ha varit i Dokusåpapodden för typ fem år sen där han genast blev min självklara favorit – och säkert skulle ha vunnit om han inte med sin sedvanliga fuck off-mentalitet lämnat walk over.

Det var hur som helst någonstans i den bisarra internetbaserade gemenskap som inledningsvis kretsade kring Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen och podden Radarparet som Pål Ahrén blev en given fixstjärna och snart även dök upp i diverse poddar.

Pål var en sjukpensionerad alkoholist boende på Söder i Stockholm som i sina färgglada måttsydda kostymer tycktes ägna all sin vakna tid åt sofistikerat näthat på Facebook.

Men skenet bedrog. Även om Pål inte hade någon högre utbildning sen han hoppat av högstadiet så var han i själva verket ett geni. Framförallt ett musikaliskt sådant, men även inom ämnen som filosofi, logik och poesi stod han högt över alla.
Ja, han var rent av – efter att Willy Kyrklund dött – den nu levande mest språkligt begåvade personen i hela landet. Han kunde det mesta om allt och han hade aldrig någonsin haft fel om något.

Allt detta enligt egen utsago.

Påls Facebooksida var dramatisk, ett myller av trådar där olika hätska diskussioner pågick med det övergripande temat att Pål mästrade och förolämpade folk, om han inte upplyste allmänheten om sina kunskaper om musikteori, Carnap eller Wittgenstein. Att inte hålla med Pål, eller ens komma med en mindre invändning var explosivt. Och ve den som stavade fel, uttryckte sig med talspråk eller – gud förbjude – särskrev. ”Seriöst? Är du helt jävla efterbliven?” var en typisk comeback.

”Abderit (slå upp).” en annan. Liksom klassikern, som blev något av Påls catch phrase:

”Dumma jävla apa.”

Pål visade sig själv vara immun mot motargument. Om han någon gång själv bevisligen brast i språkhanteringen – något hans motståndare glatt stoltserade med då de trodde att de nu skulle få denna ordmärkarnas ordmärkare att smaka på sin egen medicin – så konstaterade han bara att ”Det är skillnad på en felskrivning och en felstavning.” och sen gick han genast till oförsonligt motangrepp.

”Men det vet väl inte du? För du kan ingenting. Du är helt jävla efterbliven.” och så var det igång igen.

Ibland var han riktigt rolig och fyndig i sin elakhet. Som när han lyckönskade Rebecca Weidmo Uvells bojkott av Ben & Jerrys med kommentarer om hennes BMI. Eller hans ständiga fäktande mot Lena Anderssons filosofi A-spalt i DN eller dissen av Daniel Lampinens bristande kunskaper i historia, filosofi, logik, musik och poesi.

Minnesvärda oneliners var annars:

”Åsikter är för tonåringar.”

Eller

”Smak hänger ihop med intelligens. Det är därför alla mongon lyssnar på Lasse Stefanz.”

Men ofta gick han över gränsen och gav sig på fel personer alldeles för mycket alldeles i onödan. Det var nog bra för både oss och för Pål att vi emellanåt fick andrum då hans Facebookkonto med jämna mellanrum spärrades.

Det tog ett tag innan jag insåg att denne Pål som förgyllde min annars så trista Facebook-wall var identisk med mannen bakom bloggen Spikhuvudet. Bloggen var redan vid detta lag avsomnad och något jag följt några år tidigare. Att den långa och utmärkta essän om Noam Chomsky och den smått fantastiska taoistiskt färgade texten om likgiltigheten var författade av denna näthatare av guds nåde var ganska mindblowing.

Jag blev ett stort fan av Pål Ahrén. Så småningom officiellt då jag genast blev medlem i Facebookgruppen ’Pål Ahrén Fanclub’ när denna startades av en viss Sebastian Mattsson.

Kungen av content är Sebastian Mattssons andra roman och handlar om en alkoholist i färgglada måttsydda kostymer, ett självutnämnt geni boende på Söder som verkar ägna större delarna av dagarna åt att förolämpa folk på Facebook, där han även har en fanclub. Mannens namn är – Paul Anér.

Bokens handling kretsar kring journalisten Arthur som fascineras av Paul och upptäcker att han har skrivit en bok han inte brytt sig om att försöka ge ut, eftersom det enligt Paul är omöjligt. Pauls kortroman ’Att förneka’ handlar om en judisk doktorand i historia som forskar om förintelseförnekare.

Arthur tycker boken är genial och engagerar sig för att få den utgiven, trots att den är väldigt kontroversiell. Boken vävs in i ramberättelsen och skapar ett metanarrativ som utan att avslöja för mycket kretsar kring sanning, PK-ängslighet och sensationslystenhet.

Annars uttjatade klyschor som ”yttrandefrihetens gränser” och ”alternativa fakta” behandlas i boken på ett ganska smart och underhållande sätt och utan att bli vare sig tråkigt pekpinneaktigt eller poserande JVVF:igt.

Ja, det är i alla fall det jag föreställer mig måste vara behållningen med den här boken för alla läsare som inte har en relation till Pål Ahrén. För mig är dock själva grundstoryn mest en transportsträcka för att få höra autentiska Pål-citat och jag tycker mig läsa in ett stycke som avkodar hela boken då Arthur berättar hur man skriver journalistik:

”Nyckeln till att författa en artikel snabbt är att låta citaten göra jobbet åt dig. Dina formuleringar finns bara där för att hålla läsaren i handen under den korta promenaden från ett starkt pratminus till ett annat.”

Jag ville veta vad den riktige Pål tyckte, så jag slängde iväg ett mess.

När han senare ringde upp berättade han att han hade fått ett signerat ex av boken med texten ”Tack och förlåt” skrivet på försättsbladet.

Han tyckte den var bra, sa att Sebastian var begåvad och skrev korrekt grammatik, att stora stycken var helt och hållet sanna och förundrades över hur han kunde komma ihåg flera år gamla konversationer (”Han måste fört dagbok!”) men erkände också att han hade hoppat över passagerna som handlar om berättarjaget och hans flickvän.

Pål läser sällan romaner, sa han. ”Jag läser mest partitur”.

Jag läste även upp ett citat från Björn Kohlströms recension där han skriver att:

”Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest.”

vilket fick Pål att tystna för en stund innan han sa att han bara läst en bok av Houllebecq, vilken var sådär, men att han känner Stig Larsson lite grand. Han hade svårt att se några likheter.

En mindre invändning var att Pål inte skriver symfonier, som det tydligen står nånstans (”men jag skulle kunna om jag ville”) utan kammarmusik (”Men jag vill aldrig att de sätts upp”) och att han aldrig skulle ha skrivit en sån där bok, ”Om Israel och Palestina” som han aningen missvisande, men ändå inte, uttryckte det.

Och visst. ’Att förneka’ var väl dels ett sätt för författaren att få användning av ett gammalt refuserat manus och dels en motor för att driva historien framåt. Ett mer realistiskt upplägg hade väl varit att låta Paul ha komponerat ett mästerligt musikstycke eller något i den stilen.
Men nu är ju inte det här ett försök att skriva en korrekt biografi över Pål Ahrén utan just fiktion. Dessutom skulle upplägget bli svårt för Sebastian att gestalta – han kan ju inte ens läsa noter.

Innan vi lade på luren hann jag även med att få Påls syn på ungdomars bristande förmåga att sortera information, en anekdot om när han träffade en kedjerökande Willy Kyrklund och påståendet att om folk tycker han är konstig så är det inget emot Robert Huselius – den andra halvan av ovan nämnda podd Radarparet som också figurerar lite i boken. Han fick även med ett ”Jag har aldrig haft fel om något någonsin.” innan vi sa att vi allt fick ses och ta en öl nån gång.

För den som vill veta mer om verklighetens ”Paul Anér” vill jag rekommendera det här jättelånga poddavsnittet som samlat ett gäng intervjuer med Pål gjorda av Daniel Lampinen. Var man hittar hemma hos-reportaget där Pål bland annat spelar upp lite av sin musik eller det berömda nyårs-avsnittet vet jag inte.

Det får ni själva leta er vidare till, förutsatt att ni blir förälskade i Pål Ahrén, något alla människor på jorden av någon outgrundlig anledning inte alltid blir. Som det sägs i Kungen av content:

”Paul var på många sätt historieberättandets Philip Glass. Charmen ligger i repetitionerna, och som lyssnare blir du antingen uttråkad, galen eller hänförd.”

Ironi eller bara idioti?

Lyssnade på nån podd om kriget i Ukraina i igår. De pratade om cyberkrig och Putins nya och ännu hårdare åtstramning av den lilla fria media som finns kvar. Nån expert påpekade att det trots allt är svårt att stänga ner internet, att ryssarna ända sedan sovjettiden är vana att hitta alternativa källor. Kanske kommer fler nu lära sig att hitta dit, börja använda krypterade appar och annat.

Så kommer jag hem och försöker gå in på Rt.com, som jag kollat in lite då och då sen kriget bröt ut, inte minst för att det är väldigt intressant att se hur den ryska propagandan riktad till omvärlden ser ut (mestadels relativisering och what about-ism).

Men det gick inte då RT, liksom Sputniknews har plockats bort från nätet. Detta efter ett EU-beslut med motiveringen att förhindra desinformation och propaganda. Alltså precis samma förfarande, med precis samma argument, som man sysslar med från Kreml.

Jag försökte då komma åt sidan via Tor, vilket gick sådär. Det verkar funka ibland, ibland inte. Om det beror på att EU:s långa arm även når dit eller på den konstanta DDos-attack sidan är utsatt för från Anonymous vet jag inte. Jag ska nu i alla fall äntligen få tummen ur och skaffa VPN, så får vi se om det hjälper.*

Tänk va. Här sitter jag och fumlar med olika krypteringsverktyg för komma åt den ryska propaganda mina makthavare försöker hålla ifrån mig. Och samtidigt sitter en massa ryssar och gör detsamma, för att kunna nå den information som är tillgänglig för mig, men inte för dem.
Putins krig tycks inte särskilt lyckosamt, men hans värderingar har tydligen nått EU-ledarnas hjärtan och sinnen.

Så nu i morse fick jag en annan märklig twist på det hela. Läste Rasmus Fleischers krönika i ETC Helg med rubriken ”Därför stänger EU inte av Russia Today” vilket ju är minst sagt missvisande. Nu ägnar sig inte Rasmus åt desinformation (läs gärna hans blogg där han skriver en del om Ukraina) snarare har han haft maximal otur med pressläggningen.

Fleischer nämner Ursula von der Leydens utspel om att ”förbjuda Kremls mediamaskin i EU” men utgår från att hon bara uttryckte sig slarvigt, ty

”Tar man henne på orden så måste ju de ryska propagandakanalerna bli otillgängliga även på nätet. Det skulle innebära att EU inskränker yttrandefriheten betydligt mer än vad som är fallet i Ryssland, mer i linje med ’Great Firewall of China’. Så lär det inte bli.”

Men så blev det.

* Det är möjligt att sidorna fortfarande är tillgängliga för de som har Bahnhof som internetleverantör.

Konspirationssagor

Läser på Gemensam-bloggen om EU:s idiotiska budgetregler och problemen med att lägga över makt på institutioner då det innebär stora svårigheter när man vill förändra dem. I en not på slutet sägs helt kort:

”Antagligen är det detta som göder konspirationsteorier. Konspirationsteorierna är så att säga den folkloristiska versionen av institutionell makt; eftersom det inte går att se någon som styr måste dessa vara hemliga med avsikt, anser konspirationisterna.”

Och det är på många sätt spot on, tycker jag. Det finns nu så mycket att säga om konspirationer, konspirationsteorier och foliehatterism att det är svårt att veta var man ens ska börja.

Jag kommer säkert få anledning att återkomma till ämnet men vill bara helt kort innan jag går vidare säga att jag har stora problem med själva begreppet ”konspirationsteori” då det dels rent bokstavligt är neutralt och informativt – en teori om en konspiration- men de facto enbart används nedsättande om folk man ogillar. Det vi egentligen menar med K-ordet är: en helt uppenbart felaktig och superkorkad teori om en konspiration som endast ett efterblivet cp kan tro på.

Men jag vill spinna vidare lite på det här med ”den folkloristiska versionen av institutionell makt”. För ”konspirationsteorin” påminner faktiskt mycket om myten eller sagan. Att säga att någon ”tror på sagor” kan ju såklart låta nedlåtande, men då missar man faktiskt att sagor ofta innehåller stora visdomar och – sanningar.

För visst invaderar USA länder till höger och vänster för sina ekonomiska och geopolitiska mål, och visst fungerade elfte september som en förevändning att få igenom högre anslag till krigsmakten och en massa inskränkningar i de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna?

Och visst är det förjävligt att vi lever i en värld där multinationella företag står för merparten av medicintillverkningen och att deras patent försvårar för den globala hälsan då det står i motsättning till deras profiter, och detta trots att det är skattepengar som står för merparten av grundforskningen?

Eller ta begreppet ”den djupa staten”. Det brukade användas främst angående Turkiet, ett land där byråkratin, rättsväsendet och militären enkelt kunde avsätta och kontrollera de folkvalda politiker och partier som missgynnade deras intressen.
Även inom USA kan man tala om en djup stat, nämligen det myller av kopplingar och svängdörrar mellan byråkrater, politiker och företagslobbyister som i skymundan företräder sina egna intressen utan någon vidare insyn från allmänheten.
I alla stater har såklart ovalda byråkrater en viss makt och hur stort problemet är med detta och lobbying varierar.
Hela problemet med ”den djupa staten” flyter såklart ihop med de två nämnda exemplen ovan – det militärindustriella komplexet och läkemedelsföretagens inflytande på politiken – samtliga utmärkta exempel på institutionell makt.

Problemet med konspirationsteoretikern (jaja, jag har inget bättre ord att ta till just nu) är att han tar dessa faktum som grund för att hoppa till slutsatsen att detta måste betyda

(1) att pentagon/CIA/Vita huset låg bakom elfte septemberattackerna och

(2) att Big pharma skapat coronaviruset/ljugit om att viruset finns/ger oss skadliga/overksamma vaccin för att tjäna pengar/tjäna en annan dold agenda. Samtidigt förvandlas

(3) ”Den djupa staten” från ett analytiskt begrepp till en konkret samling människor som bakom stängda dörrar beslutsamt driver igenom sin ondskefulla agenda.

Det rör sig delvis om en rent logisk lucka i slutledningsförmågan, en lucka som fylls ut av en meningsskapande historia med ett lättbegripligt orsak-verkan samband.
Det hela ger en tillfredsställande förklaring och försäkrar oss att inget händer av en slump i vår annars så fragmenterade och kaotiska omvärld.

Som i myten eller sagan är konspirationsteorin en sedelärande historia som innehåller både en förklaring om en ordnad världsbild och en moralisk utsaga. Låt vara att den påstådda ”ordningen” är allt annat än god.
Sagan blir heller aldrig färdigskriven, den utvecklas, den skrivs om och skrivs till, den varieras över tid och efter plats, den anpassas efter målgrupp och ställer krav på underhållningsvärde. Ingen vill höra en tråkig saga.

Man kan såklart se utvecklingen av ”konspirationsteorierna” till bakgrund av vad Lyotard kallade ”det postmoderna tillståndet”. Ungefär: Förr i världen trodde folk på ”de stora berättelserna” – framstegstanken för borgaren, världsrevolutionen för socialisten eller den gudomliga ordningen för den religiöse. Men i vårt avförtrollade konsumtionssamhälle är allt detta sedan länge borta. Det finns inget hopp och inget kvar att tro på.

Återstår gör då bara det kaotiskt myller av meningsskapande berättelser för den aldrig tidigare så självcentrerade individen-konsumenten att välja och vraka mellan på tankemarknaden.

Det är ju såklart dumt att tro på dessa totalt orimliga saker. Men minns då att det faktiskt finns de som tror att USA bombar skiten ur länder i tredje världen för att de älskar demokrati, fred och frihet, att utbudet av mediciner styrs av den samlade valfriheten som genom marknadens osynliga hand tillgodoser våra behov på bästa tänkbara sätt och att den politiska demokratin där medborgarna kan tillsätta och avsätta sina representanter är kronan på verket i denna värld.
En tro som både förklarar och moraliskt legitimerar den ordning vi har i världen.

Frågan är vem som är dummast.