Webb-teleskopet fortsätter spotta ur sig spektakulära bilder och komma med nya fynd som redan har rört till det i uppfattningen om hur universum är uppbyggt. Samtidigt fyller Hubbleteleskopet 35 som trots sina år på nacken fortfarande används för fullt.
Har för mig jag läst att det drivs av en 4-86:a. Man kan uppenbarligen bygga saker för att hålla om man bara vill. Själv har jag ångest över att min laptop börjar bli seg samtidigt som supporten för Windows kommer upphöra i höst, vad det nu innebär. Jag borde få tummen ur och fixa Linux Mint eller nått, men hatar att hålla på med sånt där.
Vill bara gå all in anarkoprimitivist när jag tänker på det. Flytta ut i skogen, bli elallergiker och göra om den här bloggen till ett fysiskt nyhetsbrev jag skriver på skrivmaskin och, typ, stencilerar (jag vet inte ens vad det är) istället.
*
Läser ’The lonely life of a glyph-breaker’ av lingvistikprofessorn Francesco Perono Cacciafoco i Aeons nyhetsbrev. Det är liksom nedslående och upplyftande på samma gång.
”I started a quarter of century ago, in 1999, when I was at the University of Pisa in Italy, with Linear A, the undeciphered writing system from Bronze Age Crete, ‘hiding’ the so-called (unknown) Minoan language. I probably studied everything there was to study on that script, I reproduced many of the previous (and unsuccessful) decipherment attempts, and I tried to decipher the writing system by myself. I failed. ”
Det är ju till att börja med så sjukt fascinerande, och något frustrerande, att det finns hela alfabet från gångna civilisationer som ingen kan läsa. Så mycket information som ligger framför våra ögon utan att vi kan förstå den. Många sätter sitt hopp till att AI ska lösa problemet men Cacciafoco undrar om inte ”The age of the great decipherments” är över. Genier som Champollion och Michael Ventris, som knäckte Hieroglyferna respektive linear B, är svåra att vaska fram i dagens universitetsvärld.
”Many academics tend to specialise in their own niche corner. They no longer master the all-embracing expertise and knowledge of the great scholars from the past. What’s worse, they often don’t aim at achieving that knowledge and are content to move within their little ‘vegetable garden’, without any aspiration to expand it. Most academics don’t want to deal with problems that, possibly, have no solution. They’re not good for publications.”
Fantastiskt då att jag bara dagar innan den här essän kablades ut nåddes av nyheten att den längsta sammanhängande linear A-texten som någonsin funnits, en elfenbensspira med 119 skrivtecken, nyligen grävts fram i Knossos. Håller därför tummarna för att nått geni nu äntligen kommer knäcka koden och att en ny värld av litteratur kommer öppna sig för oss.
Men blir inte heller ledsen om det blir Google eller Open AI eller någon annan datamaskin som gör det åt oss.
*
I Brand Nr 2 2025 finns en dikt av Athena Farrokhzad som fick mig att gapskratta. Den börjar så här:
”Först kom de för att hämta muslimerna
och jag protesterade inte för jag var inte muslimSen kom de för att hämta de queera
och jag protesterade inte för jag var inte queerSen kom de för att hämta judarna
och jag protesterade inte för jag var inte judeSen kom de för att hämta demonstranterna och då sa jag:
Gud vad skönt att bli av med de där gapiga antisemiterna”
*
Min omläsning av Neil Gaimans Calliope (från Sandman) klipptes ut och fick ett eget blogginlägg.
*
Fredrik Edin har tappat förmågan att skriva.
Jag kan inte skriva längre. Ok, jag har aldrig varit någon Hjalmar Söderberg men ändå kunnat knåpa ihop en rimlig text. Men det formaliserade, linjära och fejkkronologiska skrivandet inom akademin har förstört inte bara glädjen utan faktiskt också förmågan.
Ok, alla envisa klåpare kommer för eller senare till en nivå där de blir tillräckligt bra för att inse att de inte är särskilt bra. Men det här är alltså värre än så. Jag kan inte längre.
Det här låter såklart allvarsamt och jag kan relatera, känner ibland det samma. Kan dock inte skylla ifrån mig på akademin, tänker att det i mitt fall snarare är… ja jag vet inte, låt oss säga samhällets fel.
Får tipsa honom om rå:materials fina text i ämnet som nämndes här om sistens för inspiration.
Edin själv har länge propagerat för ”okreativt skrivande”, ungefär att man skriver av andras texter. Det är något jag själv funderat på att ta upp när jag har skrivkramp, men som sällan blivit av. Så hemläxa till Fredrik Edin: skriv av den här bloggposten.
Lyssnat
Musikens makt har lämnat Spotify efter att de börjat jävlas och utkräva royaltys, varför Musikens makt valt att dumpa Spotify. För det kan man göra. Poddosfären har ännu inte skitifierats till att bestå av inlåsta plattformar, även om Spotify gör sitt bästa. Robert Huselius håller ett litet anförande i detta korta specialavsnitt som förklarar vad som hänt och lägger ut texten om skivindustrin, internet, Spotify och så vidare.
*
Ett annat tips är Afterlives with Kara Cooney, en podd om det gamla Egypten som ofta spårar iväg åt olika håll och där man snart inser att kunskaper om forna civilisationer är guld för den som även vill fatta samtiden och få en känsla för vad som kommer komma i framtiden.
*
I en annan podd jag lyssnar på ibland, Historia.nu, har Urban Lindstedt vid ett par tillfällen tipsat om Iliaden som ljudbok. Ljudböcker kan ju verka nytt och modernt men på sätt och vis är det ju en återgång till tiden före skriften, Iliaden var ju faktiskt tänkt att lyssnas på. När jag sen fick hem häftet med Hyresgästföreningens sommarförmåner och det innehöll en deal med 12 veckors gratis lyssning på Bookbeat så tänkte jag att jag gör slag i saken.
Så nu blir det poddpaus till förmån för Homeros, tänkte jag. Tidigare har jag bara hört någon enstaka ljudbok, jag gjorde ett försök när jag nyss börjat på mitt nuvarande jobb där man kan ha på sig hörlurar större delen av dagen (till skillnad från mitt förra där det inte gick att kombinera med Pick by voice).
Men jag gillade det inte. Att slölyssna på lite poddar är ju en sak, det gör inte så mycket om man missar lite ändå, men att följa med i handlingen i en bok kände jag krävde mer koncentration än jag kunde uppbåda samtidigt som jag jobbade.
Men att lyssna på en bok jag tidigare läst, och som sagt få den ursprungliga upplevelsen den var ägnad åt, det skulle bli något helt annat.
Trodde jag.
Efter att ha lyssnat nästan hela jävla dan så insåg jag att jag inte hängt med alls, att jag inte minns ett ord som sagts. Om det beror på att jag är för dum för att jobba och lyssna samtidigt, på det högtravande och gammalmodiga språket, en kombination av de båda eller om det bara är boken som suger vet jag inte. Men det var inget för mig.
Så gjorde ett nytt försök med Beowulf. Bara det att när jag efter helgen tog på mig lurarna för att lyssna så insåg jag att jag laddat ner en e-bok, inte en ljudbok. De hade visst såna i den där appen också. Så har gett upp det här med ljudböcker tills vidare.
Men så fick jag en snilleblixt. Radioteater! Det har jag ju typ aldrig lyssnat på, bara råkat höra i bakgrunden, vet att det finns. Kunde det vara något? Sökte och fann Dramaklassiker på Sveriges radio, en massa gamla uppsättningar av lite allt möjligt.
Började med en dramatisering av Kallocain från 1959 med Gunnar Björnstrand i huvudrollen. Svinbra! Kallocain är den yttersta, nattsvartaste och hopplösaste dystopin av dem alla, Karin Boyes sista bok som hon skrev innan hon tog livet av sig. Men i den finns också den hoppfullaste motståndsrörelsen – den ledarlösa, den organiska, den opolitiska.
Passar även på att tipsa om Sveriges televisions version från 80-talet med Sven Wollter i huvudrollen jag såg härom året – tänk TV-teater med inslag av Tron-liknande specialeffekter fast med patetisk SVT-budget.
Men framförallt naturligtvis boken. Ett måste som inte bara konkurrerar med utan rent av överträffar de engelskspråkiga klassikerna Brave new world, 1984 och Farenheit 451.
Efter Kallocain har jag även hunnit lyssna på Streber av Stig Dagerman, som var en riktig höjdare, och lite allt möjligt som som varierat mellan bra och ganska trist.
Kommer i alla fall fortsätta att lyssna. Så glöm ljudbokstrenden, det är radioteater som gäller i år.
Och så böckerna