Etikett: podd

Pål om Paul

Jag är inte helt hundra på när jag först upptäckte Pål Ahrén. Det kan ha varit i Dokusåpapodden för typ fem år sen där han genast blev min självklara favorit – och säkert skulle ha vunnit om han inte med sin sedvanliga fuck off-mentalitet lämnat walk over.

Det var hur som helst någonstans i den bisarra internetbaserade gemenskap som inledningsvis kretsade kring Daniel ”den öppna rasisten” Lampinen och podden Radarparet som Pål Ahrén blev en given fixstjärna och snart även dök upp i diverse poddar.

Pål var en sjukpensionerad alkoholist boende på Söder i Stockholm som i sina färgglada måttsydda kostymer tycktes ägna all sin vakna tid åt sofistikerat näthat på Facebook.

Men skenet bedrog. Även om Pål inte hade någon högre utbildning sen han hoppat av högstadiet så var han i själva verket ett geni. Framförallt ett musikaliskt sådant, men även inom ämnen som filosofi, logik och poesi stod han högt över alla.
Ja, han var rent av – efter att Willy Kyrklund dött – den nu levande mest språkligt begåvade personen i hela landet. Han kunde det mesta om allt och han hade aldrig någonsin haft fel om något.

Allt detta enligt egen utsago.

Påls Facebooksida var dramatisk, ett myller av trådar där olika hätska diskussioner pågick med det övergripande temat att Pål mästrade och förolämpade folk, om han inte upplyste allmänheten om sina kunskaper om musikteori, Carnap eller Wittgenstein. Att inte hålla med Pål, eller ens komma med en mindre invändning var explosivt. Och ve den som stavade fel, uttryckte sig med talspråk eller – gud förbjude – särskrev. ”Seriöst? Är du helt jävla efterbliven?” var en typisk comeback.

”Abderit (slå upp).” en annan. Liksom klassikern, som blev något av Påls catch phrase:

”Dumma jävla apa.”

Pål visade sig själv vara immun mot motargument. Om han någon gång själv bevisligen brast i språkhanteringen – något hans motståndare glatt stoltserade med då de trodde att de nu skulle få denna ordmärkarnas ordmärkare att smaka på sin egen medicin – så konstaterade han bara att ”Det är skillnad på en felskrivning och en felstavning.” och sen gick han genast till oförsonligt motangrepp.

”Men det vet väl inte du? För du kan ingenting. Du är helt jävla efterbliven.” och så var det igång igen.

Ibland var han riktigt rolig och fyndig i sin elakhet. Som när han lyckönskade Rebecca Weidmo Uvells bojkott av Ben & Jerrys med kommentarer om hennes BMI. Eller hans ständiga fäktande mot Lena Anderssons filosofi A-spalt i DN eller dissen av Daniel Lampinens bristande kunskaper i historia, filosofi, logik, musik och poesi.

Minnesvärda oneliners var annars:

”Åsikter är för tonåringar.”

Eller

”Smak hänger ihop med intelligens. Det är därför alla mongon lyssnar på Lasse Stefanz.”

Men ofta gick han över gränsen och gav sig på fel personer alldeles för mycket alldeles i onödan. Det var nog bra för både oss och för Pål att vi emellanåt fick andrum då hans Facebookkonto med jämna mellanrum spärrades.

Det tog ett tag innan jag insåg att denne Pål som förgyllde min annars så trista Facebook-wall var identisk med mannen bakom bloggen Spikhuvudet. Bloggen var redan vid detta lag avsomnad och något jag följt några år tidigare. Att den långa och utmärkta essän om Noam Chomsky och den smått fantastiska taoistiskt färgade texten om likgiltigheten var författade av denna näthatare av guds nåde var ganska mindblowing.

Jag blev ett stort fan av Pål Ahrén. Så småningom officiellt då jag genast blev medlem i Facebookgruppen ’Pål Ahrén Fanclub’ när denna startades av en viss Sebastian Mattsson.

Kungen av content är Sebastian Mattssons andra roman och handlar om en alkoholist i färgglada måttsydda kostymer, ett självutnämnt geni boende på Söder som verkar ägna större delarna av dagarna åt att förolämpa folk på Facebook, där han även har en fanclub. Mannens namn är – Paul Anér.

Bokens handling kretsar kring journalisten Arthur som fascineras av Paul och upptäcker att han har skrivit en bok han inte brytt sig om att försöka ge ut, eftersom det enligt Paul är omöjligt. Pauls kortroman ’Att förneka’ handlar om en judisk doktorand i historia som forskar om förintelseförnekare.

Arthur tycker boken är genial och engagerar sig för att få den utgiven, trots att den är väldigt kontroversiell. Boken vävs in i ramberättelsen och skapar ett metanarrativ som utan att avslöja för mycket kretsar kring sanning, PK-ängslighet och sensationslystenhet.

Annars uttjatade klyschor som ”yttrandefrihetens gränser” och ”alternativa fakta” behandlas i boken på ett ganska smart och underhållande sätt och utan att bli vare sig tråkigt pekpinneaktigt eller poserande JVVF:igt.

Ja, det är i alla fall det jag föreställer mig måste vara behållningen med den här boken för alla läsare som inte har en relation till Pål Ahrén. För mig är dock själva grundstoryn mest en transportsträcka för att få höra autentiska Pål-citat och jag tycker mig läsa in ett stycke som avkodar hela boken då Arthur berättar hur man skriver journalistik:

”Nyckeln till att författa en artikel snabbt är att låta citaten göra jobbet åt dig. Dina formuleringar finns bara där för att hålla läsaren i handen under den korta promenaden från ett starkt pratminus till ett annat.”

Jag ville veta vad den riktige Pål tyckte, så jag slängde iväg ett mess.

När han senare ringde upp berättade han att han hade fått ett signerat ex av boken med texten ”Tack och förlåt” skrivet på försättsbladet.

Han tyckte den var bra, sa att Sebastian var begåvad och skrev korrekt grammatik, att stora stycken var helt och hållet sanna och förundrades över hur han kunde komma ihåg flera år gamla konversationer (”Han måste fört dagbok!”) men erkände också att han hade hoppat över passagerna som handlar om berättarjaget och hans flickvän.

Pål läser sällan romaner, sa han. ”Jag läser mest partitur”.

Jag läste även upp ett citat från Björn Kohlströms recension där han skriver att:

”Denne Paul har med viss övertydlighet lånat ett och annat från Stig Larsson och Michel Houllebecq, men det är nog mer Klas Östergrens förmåga att etablera och upprätthålla kufiska bifigurer som har påverkat Mattsson mest.”

vilket fick Pål att tystna för en stund innan han sa att han bara läst en bok av Houllebecq, vilken var sådär, men att han känner Stig Larsson lite grand. Han hade svårt att se några likheter.

En mindre invändning var att Pål inte skriver symfonier, som det tydligen står nånstans (”men jag skulle kunna om jag ville”) utan kammarmusik (”Men jag vill aldrig att de sätts upp”) och att han aldrig skulle ha skrivit en sån där bok, ”Om Israel och Palestina” som han aningen missvisande, men ändå inte, uttryckte det.

Och visst. ’Att förneka’ var väl dels ett sätt för författaren att få användning av ett gammalt refuserat manus och dels en motor för att driva historien framåt. Ett mer realistiskt upplägg hade väl varit att låta Paul ha komponerat ett mästerligt musikstycke eller något i den stilen.
Men nu är ju inte det här ett försök att skriva en korrekt biografi över Pål Ahrén utan just fiktion. Dessutom skulle upplägget bli svårt för Sebastian att gestalta – han kan ju inte ens läsa noter.

Innan vi lade på luren hann jag även med att få Påls syn på ungdomars bristande förmåga att sortera information, en anekdot om när han träffade en kedjerökande Willy Kyrklund och påståendet att om folk tycker han är konstig så är det inget emot Robert Huselius – den andra halvan av ovan nämnda podd Radarparet som också figurerar lite i boken. Han fick även med ett ”Jag har aldrig haft fel om något någonsin.” innan vi sa att vi allt fick ses och ta en öl nån gång.

För den som vill veta mer om verklighetens ”Paul Anér” vill jag rekommendera det här jättelånga poddavsnittet som samlat ett gäng intervjuer med Pål gjorda av Daniel Lampinen. Var man hittar hemma hos-reportaget där Pål bland annat spelar upp lite av sin musik eller det berömda nyårs-avsnittet vet jag inte.

Det får ni själva leta er vidare till, förutsatt att ni blir förälskade i Pål Ahrén, något alla människor på jorden av någon outgrundlig anledning inte alltid blir. Som det sägs i Kungen av content:

”Paul var på många sätt historieberättandets Philip Glass. Charmen ligger i repetitionerna, och som lyssnare blir du antingen uttråkad, galen eller hänförd.”

Alternativ arbetarlitteratur

Jag gnällde ju nyligen lite på Rasmus Landström för att han inte riktigt kollat upp huruvida det faktiskt finns ”arbetarlitteraritet” bland den brokiga motoffentlighet som växt fram de senaste två decennierna – det där vi kallar internet.

Först nu slog det mig att jag faktiskt har ett bra exempel själv. Podcasten Bibliotek av Johannes Nilsson och Kringlan Svensson sysslar (om än inte längre lika frekvent som när de startade) med att lägga upp ljudböcker, främst noveller, och de finansierades av Patreon (dock inte längre) och Swish. ”Podden som också är ett förlag”, som rubriken till deras Flashbacktråd heter, är ju där med ett typexempel på 2000-talets nya alternativa medielandskap bortom mainstream.

Nu är väl de två knappast några renodlade arbetarförfattare, men jag kommer åtminstone på en novell, Johannes Nilssons Revolt, som definitivt kvalar in i vad Landström beskriver som typisk för 10-talets arbetarlitteratur – det handlar om äldrevården och det är individualism i en tid då någon arbetarrörelse knappt finns representerad på arbetsplatserna. Men det handlar ändå om kamp, och om klass, om än inte om klasskamp i någon konventionell bemärkelse.

Bibliotek · Revolt

Bibliotek finns även att få tag på där poddar finns.

Intoleransens födelse

Senaste avsnittet av Myter och Mysterier berör ett för mig väldigt kärt ämne, nämligen kättarkonungen Echnaton*, Amarnaperioden och dess (eventuella) koppling till Mose, Gamla Testamentet och judendomens utveckling (eller rent av uppkomst). Det har visserligen tidigare inte nämnts på den här bloggen, men någon känner kanske igen bilden längst upp som jag valt att använda, vilket då är en avbildning av solguden Aton, centret för kulten kring vad som brukar anses vara den första monoteistiska religionen i världshistorien.

I mitten av 1 300-talet f. kr genomförde farao Amenhotep IV en rad religiösa reformer som fullkomligt vände upp och ner på den gamla ordningen i Egypten. Han började med att förorda en ny kult av en gammal gudom – solen hade länge dyrkats i olika former, men nu skulle man tillbe solskivan (Aton) själv, en dyrkan av en naturkraft snarare än någon mytisk solgudsfigur. En rad nya soltempel började byggas strax efter tillträdet, och sen gick utvecklingen snabbt.

Farao bytte namn – i det gamla återfanns guden Amon, vilket inte var okej så det blev något med Aton istället – han började bygga en helt ny huvudstad ute i öknen (Akhetaten, idag Tel Al-Amarna) och han förbjöd kulter av alla andra gudar. Inte nog med det – han lät hacka bort i princip samtliga inskriptioner som nämnde guden Amon över hela landet. Även andra gudanamn drabbades av ikonoklasten, liksom gudastatyer och i några fall även formuleringar med ordet gudar, alltså i plural. Templen stängdes, de religiösa festivalerna ställdes in.

En vanlig tolkning är att detta till största delen var en revolution ovanifrån som inte togs emot väl och att hela landets försattes i kaos, liksom det ledde till allvarliga diplomatiska problem med omvärlden.
Efter Faraos död upphörde snabbt förbudet för andra gudar, Akhetaton övergavs och efter en kaotisk period** återställdes den gamla ordningen och det blev istället Aton och hans symbol som hackades bort.

Enligt bibeln och biblisk historiedatering inträffade slutet av ”fångenskapen i Egypten” och ”uttåget” under den här perioden och tiden strax efteråt. Exodus, andra Moseboken, handlar ju faktiskt om just en religionskonflikt rörande israeliternas Ende Gud och utspelar sig i Egypten, där Mose sägs ha tillhört kungafamiljen och där avgudadyrkan framställs som avskyvärt.

Charlton Heston i full färd med att förstöra guldkalven.

Historien om Guldkalven (2 Mos 32) är talande. En del av Moses anhängare tillverkar och börjar tillbe en avgud, varpå Mose lackar ur: ”Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.” Och strax efteråt uppmanar han de trogna: ”hugg ner bröder, vänner och grannar” varpå de slår ihjäl 3 000 pers. En logisk följd av den lag Mose just nedkommit med från den Ende Guden, där bud nummer ett tydligt säger att man inte ska ha några andra gudar.

Jag tror inte att likheterna är en slump utan att Exodus, judendomens ursprungsmyt, till stor del utgör ett kollektivt minne från Amarnaperioden och dess efterföljande konflikter.

Den Ende Gudens uppkomst är också intoleransens uppkomst, vilket inte heller det är en slump. Krig hade förts långt innan Echnaton, liksom slaveri och annat, men tanken på att man skulle lägga sig i vad någon annan dyrkade för gudar, det tycks vara ett fenomen som uppstår först med monoteismen.

Där det finns flera gudar finns det flera sanningar, flera olika etiska och moraliska uppfattningar – kulturrelativism med ett modernt ord. Det viktiga var att respektera sederna och riterna, inte någon personlig inre tro. Men där det bara finns en Enda Gud finns det bara en enda sanning och en enda moral. De som inte följer denna sanning har fel, vilket plötsligt blivit ett problem.

Bland de texter som finns bevarade från Echnaton och hans krets*** framgår att den kortvariga och misslyckade religionen innehåller flera ”moderna” koncept vi skulle komma att se långt senare. Aton är allas gud, inte bara egyptiernas, alla ska övertygas om detta, vilket kommer leda till ett globalt brödraskap där krig och orättvisor kommer förpassas till historien. Något liknande hade aldrig formulerats tidigare.

Men alla människors förbrödring och en evig fred mellan folk förutsätter att alla håller med om Den Enda Sanningen, Den Ende Guden och – detta blir ofta den logiska följden – Den Enda Kungen/ Det Enda Politiska Systemet. Att som Echnaton gjorde med templen, statyerna och inskriptionerna, och som Mose gjorde med guldkalven och som senare upprepas gång på gång i bibeln där avgudar konsekvent slås sönder i raseri, det blir den oundvikliga konsekvensen.
För det omgivande polyteistiska samhället blev kontrasten total – att bränna och mala en gudabild till stoff för att sen dricka upp den med vatten måste ansetts som den värsta tänkbara blasfemin.

För att återgå till Myter och Mysterier. Eric nämner där kort att Echnaton kanske var en Martin Luther-typ, en som ville ha direktkontakt mellan människa och Gud och som ville plocka bort onödiga ritualer och annat. Det är nog ingen dålig jämförelse, och den kan kanske dras ännu längre.

Källorna är visserligen knapphändiga men många egyptologer menar att Amunprästerskapet under decennierna före Echnatons tillträde växt sig så mäktigt att de utgjorde en stat i staten, att dess överstepräst var i en position liknande påvens under medeltidens katolska kyrka och att korruption, cynism och dekadens börjat bre ut sig i landet – och att de radikala reformerna var ett motdrag mot detta.

Den riktige Mose – något av en Luther.

Det är inte heller otänkbart att Echnaton kopplade sin lära till något äldre och ursprungligare – de äldsta härskarna, som de stora pyramidbyggarna under fjärde dynastin drygt tusen år tidigare, var även de söner av solen och hade en högre rang än deras efterträdare som degraderades till gudarnas ställföreträdare snarare än gudar själva.
Alla kulturer genomgår en reformation, hävdar Spengler, är det kanske så vi ska förstå Echnaton, som Egyptens Luther, bara mindre framgångsrik?

Även det som sägs av reformationens kritiker passar in ganska bra på Amarnaperioden. Då de falska gudarna förbjöds, tempel revs, mytologiska berättelser dömdes ut som falska och folkliga festivaler ställdes in blev världen grå, trist och meningslös för folket.
Kvar fanns istället staten och kungen som blev den nya kyrkan och guden. Fanatism, förföljelse, kaos och inbördes strider följde.

I Echnatons fall kan kritiken formuleras hårdare än mot Luther. Det var nämligen ingen personlig direktkontakt med Aton som förordades, istället verkar det bara varit Farao själv, solens son, som var Gudens förmedlare.
Där gudarna förpassats från monumenten tog nu Echnaton själv upp merparten av bildutrymmet, mottagande Atons välgörande strålar.

Väntade på att Sigmud Freuds Moses och monoteismen skulle nämnas i podden, men det gjorde den aldrig. I boken, som blev hans sista, förslår nämligen Freud att bibelns Mose är en sammanslagning av två historiska personer, en Aton-präst, kanske rent av en prins, och en annan figur kopplad till kulten av Jahve (en vulkangud enligt Freud). Den korta och aparta episoden där Mose hamnar i Midjan och gifter sig med en prästdotter (2 Mos 2:15-22) kan handla om två traditioner som jämkats ihop.

Det finns otroligt mycket mer att säga i detta ämne, vi får se om jag återkommer framöver, men för den här gången avslutar jag med en länk till The Temple, en bit ur en opera som handlar om just det här (och där det sjungs på fornegyptiska!)– Philip Glass Akhnaten.

*Av tradition stavar man hans namn just så i Sverige, antagligen för att vi förr i tiden hade den tyskspråkiga snarare än den anglosaxiska (eller angloamerikanska) akademiska världen som förebild. På senare tid har det dock dykt upp Akhenaton och Achenaton här, på engelska är det oftast Akhnaten eller Akhenaten. Freud skriver Ikhnaton.
**Under vilket bland annat den mer bekante efterträdaren – troligen sonen – Tutankhamon verkade. Han föddes som Tutankhaton men döptes om då de religiösa/politiska vindarna vände. Det spekuleras även om vilken roll Echnatons fru Nefertiti (även hon betydligt mer berömd) spelade och om hon kanske rent av regerade som farao under en kort period. För att bara nämna något om denna väldigt fascinerande period i Egyptens historia.
*** Echnatons stora hymn till solen har för övrigt stora likheter med Psalm 104 vilket även det är ett argument för Amarna-Exoduskopplingen (och det finns fler!).

Din konsumentguide till bästa ekoterroristiska manifestöversättning

Som tidigare nämnts så finns Industrisamhällets framtid, översättningen av Ted ”unabomber” Kaczynskis manifest ute i handeln sen förra året, vilket blir den tredje svenska utgåvan på ganska kort tid. Jag har tidigare även nämnt Johannes Nilssons version för ljudbokspodden Bibliotek och hur han tar sig (lite väl) stora friheter i översättningen.

Hur står sig då de två tryckta versionerna? Utmärkta båda två, skulle jag säga. Båda har sina för- och nackdelar. Vertigos utgåva, översatt av Pelle Lindhe, har fördelen att den även innehåller novellen Dårarnas skepp (översatt av Thomas Ottosson) och ett kort efterord av Bella Blomstrand och Carl-Michael Edenborg. Något extramaterial saknas i Hansson & Bruce version, som istället har ett snyggare omslag, trevligare format och läsvänligare sättning.

Även själva översättningsarbetet har sina för och nackdelar. Erik Philipsson på Hansson & Bruce har undvikit att förhålla sig bokstavligt vad gäller grammatiken och skapar oftare ett behagligare flyt av originaltexten. Titelvalen säger ganska mycket tycker jag, Industrisamhället och dess framtid är trognare originalet, men Industrisamhällets framtid är bättre svenska. Dessutom har Philipsson valt att översätta The power process – ett nyckelbegrepp i Kaczynskis teoribygge – till egenmakt istället för det mer logiska maktprocessen som hos Lindhe. Även det tycker jag är kreativt och bra – även om det ställer till det grammatiskt så blir den följande utläggningen lättförståelig.

Efter lite bläddrande tycker jag dessutom det ibland fallit bort kortare stycken hos Lindhe men det beror troligen på att översättningen utgått från den första versionen av manifestet, den som trycktes i tidningarna 1995. Från fängelset redigerade Kaczynski senare manifestet något, vilket blev till versionen som återfinns i hans textsamling Technological slavery.
Skillnaden de två versionerna emellan är minimal, det rör sig mest om mindre stavfel och flyttade punkter, men här blir det till nackdel för Lindhe, som i §182 där Kaczynski i den uppdaterade versionen förtydligat genom att tillföra två meningar, vilket ger extra slagkraft.

”Vi har inga illusioner om att skapa ett nytt idealsamhälle. Vårt enda mål är att förstöra den nuvarande samhällsordningen.”

Lindhe har också liksom Nilsson (men inte lika mycket) ibland frångått originalet, vad det verkar för att anpassa texten till svenska förhållanden. Till exempel har blacks ibland blivit till invandrare och §11 är något stympad och modifierad. En fördel hos Linde är dock användningen av ”vänsterister” som begrepp istället för bara ”vänstern” eller ”vänsteranhängare”. I Philipssons avsnitt om ”Vänsterns psykologi” låter det nämligen bitvis som en trist borgerlig ledartext medan Lindhe istället livar upp med skojiga ord och begrepp som ”vänsteristanhängare” och ”Vänsteristen av den översocialiserade typen”. Lindhe tycks dessutom ta det försiktigare med anglicismen teknologi.

Det är ju en farsot det där, att man snart sagt överallt ser folk översätta engelska technology till ”teknologi” när det i själva verket betyder teknik. Gränsdragningen är inte alltid lätt att göra men jag skulle tro att teknik i minst 8 fall av 10 är att föredra. Det märks i avsnittet ”Två sorters teknologi” (vilket jag kan stå ut med, båda kör här med samma översättning) där Philipsson skriver om ”organisationsbunden teknologi” (usch!).

För att riktigt ordentligt etablera mig i allmänhetens medvetande som pedantisk unabombarexpert och bete mig som om jag vore recensent av akademiska böcker på BMCR ska jag även passa på att påpeka följande: att Philipsson felöversatt slutet §208 så det blir ett syftningsfel angående Roms avloppssystem samt att det i försättsbladet felaktigt hävdas att originaltiteln på verket är ”The Industrial Society and its future”

Beståndsdelar i en fullkomligt normal boksamling

Med den gamla skrivmaskinen som Kaczynski knatade ner sin text på kunde man inte göra kursiveringar varför manifestet istället är fullt av ord skrivna med versaler, vilket ger ett ganska taffligt intryck.
Jag blev därför lite förvånad över att den uppdaterade versionen i Technological slavery inte ändrat detta.
De båda svenska översättningarna använder dock kursiveringar istället för versaler, och nu inser jag att något går förlorat. Visst blir det mer korrekt med kursiveringar, man liksom understryker saker, men vad som försvinner är det inslag av HOTBREV som manifestet faktiskt var.

Som påpekats i ett annat inlägg så tycks få intresserade av unabombarens fortsatta skrivande från fängelset. Detta understryks av Blomstrand och Edenborgs efterord till Industrisamhället och dess framtid och den presentation som ges av Industrisamhällets framtid på (det andra) förlagets hemsida (där man f. ö felstavar både författarens för- och efternamn) där historien tar slut med fängslandet 1996.
Utgivare så väl som läsare tycks främst intresserade av manifestet som en JVVF-markör snarare än politisk teori.

Det är väl inget fel med det egentligen, Teds personliga historia ger ju texten en extra dimension och jag skulle väl ljuga om jag inte erkände att jag själv fascinerats av den. Som Blomstrand & Edenborg skriver:

”Det unabombaren ställer oss inför är tänkandets och därigenom människans och vidare ytterst sett själva livets omöjlighet i dess mest konkreta form: mordet. Genom sin kärlek till det enkla och sin avsky mot allt som är tillkrånglat ock konstlat visar han en sida av det fascistiska temperamentet, en sida som dessutom paradoxalt nog är den sida han själv uppenbarligen hatar: mänskligt tänkande som ingenjörsmässig, meningslös problemlösning.”

Själv vill jag ändå framhålla att innehållet är läsvärt i sig, oavsett de personliga och psykologiska dimensionerna som upphovspersonens bakgrundshistoria ger. Samtidigt är det svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar, för att inte tala om faktumet att knappast någon nog ens hade känt till manifestet om det inte var för själva terrorkampanjen som föregick det. Som det heter i §96 (Philipssons översättning):

”För att nå ut med vårt budskap till allmänheten och ha någon som helst chans att göra ett bestående intryck har vi varit tvungna att döda människor.”

Ja, och som konsumentguide blir ju det här ganska enkelt. Vertigos utgåva var nämligen en specialare för deras exklusiva bokklubb och därför finns den inte att få tag på i bokhandeln. För den läsande allmänheten är det alltså Industrisamhällets framtid som gäller, och för den snåle och/eller den som föredrar ljudböcker så finns Biblioteks version (inläst av Myra Åhbeck Öhrman) att få tag på gratis där poddar finns (till exempel här).

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.