Noam Chomsky har ofta blivit citerad att ha sagt något i stil med ”’konspiration’ är elitens sätt att säga ’fuck you’”.

Slavoj Zizek har sagt, ungefär, att konspirationsteorier alltid är sanna – utom själva konspirationen.

Se där två ingångar till fenomenet ”konspirationsteori” jag ofta saknar. För det vanliga annars, det man hör till leda, är ju hur allvarligt och farligt och hemskt det alltid är med konspirationsteorier. Hur demokratin är i fara, hur polariseringen brer ut sig, hur desinformation och påverkansoperationer ägnade att destabilisera oss utgör ett hot mot rikets säkerhet.

Ironin i att det krävs en konspirationsteori för att förklara varför folk tror på konspirationsteorier (alltså att det är Putin och möjligen även Kina och Iran som sprider konspirationsteorier) går uppenbarligen obekymrat förbi. Likaså att det görs skillnad på konspirationsteorier och konspirationsteorier. Du kan tillskriva Putin i princip vad som helst var som helst i mainstreammedia utom ens tillstymmelsen till bevis.

Drönarattacker mot svenska flygplatser, sabotage mot svenska kraftledningar, att Epstein var rysk spion, ja herregud folk hävdade på fullaste jävla allvar att ryssarna av outgrundlig anledning skulle ha sprängt sina egna gasledningar. Dagens Nyheter kokade ihop en historia om att Salwan Momika brände sina koraner på uppdrag av Irans regering, en konspirationsteori helt och hållet byggd på extremt långsökta spekulationer.

Alla de journalister, publicister eller opinionsbildare som vräkt ur sig något av de här konspirationsteorierna svärtas inte ett dugg och behöver aldrig ta avstånd, pudla eller be om ursäkt när det visat sig att de haft fel, tvärtom tycks det gynnsamt för karriären.

Detta till skillnad från att spekulera i att Epstein var israelisk spion eller hänvisa till journalistik som hävdar att det var USA som sprängde Nord Stream, vilket istället ger stämpeln som suspekt – möjligen antisemitisk – konspirationsteoretiker.

Man kan göra långa och allvarliga reportage om hur Kina möjligen skulle skulle kunna använda Huwawei, Tik Tok och andra företag i spionagesyfte utan att med ett endast ord nämna att vi vet (tack vara Edward Snowden) att det är precis vad USA gör med Google, Facebook och Apple mm.

Man kan göra långa och allvarliga reportage om påverkansoperationer från Ryssland och Iran med svag och spekulativ cui bono?-bevisföring* samtidigt som man fullkomligt ignorerar den helt öppna påverkansoperation som Turkiet utövat (och möjligen fortfarande utövar) mot landet.

Man kan prata i vaga termer om hur ”makter i utlandet” försöker destabilisera och polarisera och arbetar för att minska tilliten i samhället utan att nämna att främjande av polarisering är en inbyggd funktion i de företagsägda sociala medierna.

Knepet ligger i användningen av orden, i de dubbla måttstockarna. För visst kan man väl även i mainstreammedia läsa om Snowden och Turkiet, och visst kan man väl numera även läsa en hel del kritik mot sociala medier (alla har ju lärt sig att säga ”algoritmer” med nån vag förståelse att det är något dumt)?

Men det paketeras annorlunda, för konspirationsteori, desinformation och påverkansoperation är begrepp som laddats med något annat än dess egentliga betydelse.

Det här är nu inget nytt. Själv minns jag tydligt känslan av att leva i Orwells 1984 när så kallat seriösa medier helt öppet ljög om Saddam Husseins massförstörelsevapen inför upptakten till Irakkriget 2003.

Ovan nämnde Noam Chomsky undersökte fenomenet tillsammans med Edward S. Herman redan på 80-talet. I deras klassiska studie av amerikanska medier, Manufacturing Consent: The Political Economy of the Mass Media, kunde de konstatera att man kan säga precis vad som helst om statens fiender men att man avkrävs minutiösa bevis om man kritiserar ”de goda”, liksom att fiendens brott får enormt genomslag medan de egna och deras allierades diton förpassas till fotnoter som i regel ifrågasätts. Dagens politiskt-mediala landskap följer precis samma logik, som vi alla kan se.

Att just Noam Chomsky fått ”konspirationsteoretiker” slängd i ansiktet av de imperialistanhängare han kritiserar är därför extra komiskt – det brott som förärat honom epitetet består alltså i en till sin natur antikonspiratorisk teori (väl belagd med otaliga exempel) som belyser de lögner, överdrifter och propaganda medierna sysslar med.

Liberaler tycks alltså ha en förkärlek för konspirationsteorier i en dubbel bemärkelse. Dels att de omfamnar dem själva (då de på omärkligt sätt inte längre kallas konspirationsteorier) dels som skällsord mot motståndare vars ideologiska analys de ogillar.

Kanske handlar det om att liberaler har svårt för att förstå strukturer. När man zoomar ut och betraktar samhället på lite avstånd, när man jämför och undersöker, när man har lite historisk vidd, ja då upptäcker man saker, ser mönster och samband.
Har man däremot bestämt sig för att välden till sin natur består av fria individer som gör fria val, ja då blir det lite svårare.

Brottslighet uppstår när folk väljer att begå brott, knarkare blir man av att välja att börja knarka. Flit, sparsamhet och hårt jobb leder till framgång, arbetslösa måste bli bättre på att söka jobb.

Att en liberal vid mötet av en samhällsteori, vilken denna än må vara, förväxlar den med en konspirationsteori kan helt enkelt hänga ihop med att konspirationsteorin är den enda typen av teori en liberal förmår att över huvud taget förstå.
Och då konspirationsteori blivit ett begrepp som laddats med betydelsen uppenbart felaktig, korkad och extremt långsökt teori om en konspiration, ja då kan man enkelt vifta med handen och avfärda analysen.

Så du säger att Israel är USA-imperialismens verktyg?

Konspirationsteori.

Fuck you.

Därmed är det slutdiskuterat.
Sluttänkt.

Och ändå är alla konspirationsteorier sanna, förutom konspirationen.

Om detta har jag varit inne på i inlägget Konspirationssagor, så ni får helt enkelt klicka er vidare dit.

För övrigt är min personliga favorit 5G-konspirationen.

* Från Wikipedia:
”Cui bono? (latin: ’ till vems gagn?’) är ett latinskt uttryck som framför allt används i kriminologiska sammanhang, i betydelsen ’vem har brottet gagnat?’ men även mera allmänt ’till vilket ändamål?’ eller ’vartill tjänar det?’”

Att fråga sig vem som tjänar på något är en utmärkt utgångspunkt för sin undersökning, men många gör misstaget att tro att det utgör ett bevis i sig varpå de hoppar till absurda slutsatser utan att ens titta på andra, verkliga, bevis.

Exempel: Pentagon och CIA fick högre anslag och större befogenheter efter elfte septemberattackerna – alltså var det de som utförde attackerna.