Förbjudna ord # 5, Några kungasmädare

Våra kära konungar är ju som vi alla vet guds ställföreträdare på jorden som upplyst och rättvist styr över oss underdåniga och tacksamma undersåtar, ja hela vårt lands historia kan rent av sammanfattas med deras, de utgör vår folksjäls samlande gestalt och dessutom är monarkin bra för näringslivets representation i utlandet och så vidare och så vidare.

Av denna anledning har smädelser mot kungen ansetts så allvarliga att de kriminaliserats, även efter att vi fick den så kallade Tryckfrihetsförordningen under frihetstiden på 1700-talet. En som råkade ut för detta var den före detta redaktören för Stockholmsposten Anders Lindeberg som med en broschyr 1834 dömdes tills halshuggning för majestätsbrott.

Vad var det då Lindeberg skrev som ansågs så hemskt att han ”för detta grofva brott, skall, sig till straff och andra till varning, varda halshuggen”? Ville han införa allmän rösträtt? Ropade han på republik? Åberopade han kanske franska revolutionens radikala lösning på kungaproblemet?

Nej, Lindebergs brott bestod i att han kritiserade myndigheternas avslag på hans ansökan om att öppna en teater genom att hävda att kungen – Karl XIV Johan – hade ett personligt vinstintresse i att låta kungliga teatern slippa konkurrens.

Men avrättningar för pamflettskrivande var alldeles för magstarkt så sent som på 1830-talet. En liberal press som framförde kritik mot det rådande systemet var en ny företeelse som tog ordentlig fart under just den här tiden och strömningarna från kontinenten – republikanism, liberalism och till och med socialism och kommunism – nådde även hit.
Det fanns en gräns för vad som fick sägas i det här landet, men halshuggning kom inte på fråga, dödsstraffet var snarare en gammal kvarleva att damma av för att kunna skrämmas med, vilket var precis vad Kungen tänkte. Han sänkte därför straffet till tre års straffarbete med möjlighet att komma ut efter ett, Lindeberg behövde bara be om nåd.

Men det gjorde han inte. Istället synade han bluffen och deklarerade högtidligt att han skulle dö för fosterlandets frihet. Hela affären var vid denna tid omskriven i hela landet och han passade på att ge ut sina samlade skrifter i bokform då han satt i fängelse, vilka sålde bra med all gratisreklam. Ja Stockholms bokhandlare sålde till och med idolporträtt av honom.

Aftonbladet 1834-08-02

Hela historien hade nu blivit pinsam för kungahuset som fick krypa till korset. I Sveriges historia 1830-1914 av Bo Stråth kan vi läsa följande:

”Kungen kom ifrån den besvärande situationen genom att på 24-årsdagen av sin landstigning i Helsingborg bevilja allmän amnesti för majestätsbrott och andra politiska förbrytelser, vilken omfattade Lindeberg och två landsflyktiga gustavianer. Lindeberg blev under en promenad utestängd från fängelset.”

Några år senare dömdes Magnus Jacob Crusenstolpe för att ha förolämpat kungen då han i sin oppositionstidning antydde att kungen begått sabbatsbrott när en militär befattning blivit utnämnd på en söndag. Tre års fästning blev domen. Den här gången reagerade massan med våldsamma kravaller, man sökte bland annat upp justitiekanslern som fick sina rutor krossade. Kungen satte in militären och två personer dödades under sammanstötningarna. Runt om i landet anordnades senare insamlingar för att försörja Crusenstolpes familj, bland annat Malmö Tidning som redigerades av en viss Nils Herman Quiding.

Quiding skulle många år senare bli ökänd genom boken Slutliqvid med Sveriges lag som han skrev under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl, något som gett honom epitetet Sveriges enda utopiska socialist – men det är en annan historia.

En intressant sak med fejden kring Crusenstolpe är att Lindeberg i samma veva släppte en ny pamflett betitlad Revolution och republik som innehöll en för tiden väldigt radikal kritik mot kungahuset. Men skriften åtalades aldrig efter att kronprins Oskar uppmanat hovkanslern att låta bli. Kungahuset ville undvika mer oro.
Lindebergs rättshaveristiska pamflett om kungliga teatern hade gett honom dödsstraffet men hans radikala samhällsskrift kom undan helt och hållet. Kravallerna hade lönat sig.

Våldsamt upplopp 1838. Samtida litografi, Wikimedia commons. ”Rabulist” var en beteckning som gavs de radikala skandalskribenterna under denna tid.

När arbetarrörelsen långt senare till slut tog fart efter August Palms kringresande agitationsverksamhet under 1880-talet kom nya kungasmädare till. Under vad som brukar kallas ”åtalsraseriet” då, som vi tidigare sett i den här serien, gamla lagar om religionsbrott dammades av användes även majestätsbrott i statens arsenal för att kuva den nya oppositionen.

A.H Jahnhekt och Pehr Eriksson blev de första att föräras. Jahnhekt höll ett tal i Helsingborg där han kommenterade kungens avfärdande av en kommission som ville utvidga rösträtten. Jahnhekt menade att kungens nej ”var ett oförskämt hån. Slungat i ansiktet på Sveriges arbetare.” Nio månaders fängelse blev påföljden.
Pehr Eriksson var ansvarig utgivare för Göteborgstidningen Folkets Röst där en satirisk dikt av Sigvald Götsson, ”Ett horrible auditu”, publicerats. Även detta ledde till nio månader i finkan. Eriksson fick dessutom ytterligare tre månaders påföljd då han i samma nummer även smädat riksdagen.

Några strofer ut ”Ett horrible auditu”. Folkets Röst 1888-10-27.

I samband med storstrejken 1909 dömdes även Carl Åström och Einar ”Texas” Ljungberg till åtta månaders fängelse var för sina olika kungasmädelser. Texas olagliga ord om kungen var:

”Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt valspråk: Med folket för fosterlandet …. Kungen har visat sig ingenting betyda i denna arbetsstrid.”

Även Ungsocialisterna ägnade sig åt kungasmädelser. I den på sin tid beryktade tillfällighetstidningen Gula Faran, utgiven av Kalmar Ungsocialistiska klubb 1905, var majestätsförbrytelse en av åtalspunkterna. Kungen var dock långt ifrån ensam att kritiseras, för att uttrycka det milt, i denna tidning. Bland de revolutionära draporna kan vi bland annat läsa:

”Vi har ingen anledning att känna oss bundna af de lagar, som vi icke varit med om att godkänna. […] Öfverklassen får nöja sig med huru vi finna för godt att bestämma, vi taga icke order af dem.”

och sen:

och så avrundar de med att deras lösen är ”dolken i köttet.”

Turerna kring Gula Faran är många och förvirrande och förtjänar egentligen ett eget inlägg. I korthet kan man väl säga att det var droppen som fick bägaren att rinna över för de ansvarsfulla i paritet och ledde till den definitiva brytningen med Hinke Bergegren (som inte var inblandad på något sätt) och de så kallat ”anarkistiska” elementen i rörelsen. Högerpressen gick bananas, sossepressen tävlade i att ta avstånd och man hade högläsning ur Gula Faran i riksdagen där den blev förevändningen för att klubba igenom de repressiva Staaf-lagarna som trädde i kraft året efteråt.

Från Gula Faran, olaglig tidskrift 1905.

Någon kungasmädare blev dock aldrig dömd för vad som mycket väl kan vara Sveriges mest utskällda skrift genom tiderna. Efter flera turer om vem som egentligen var ansvarig utgivare landade det hela på bageriarbetaren Johan Nilsson. Och han hade redan rest till Amerika.

En annan unghinke som blev åtalad för men undslapp majestätsbrott var Birger Svahn, tidigare känd från den här serien då han senare skulle bli dömd till fängelse för att ha gett ut en pacifistisk skrift av Tolstoj. Hans antirojalistiska yttrande bestod av – en vissling.
Det var när prins Wilhelm och prinsessan Marie for med kortege genom Stockholm som han istället för att hurra ställde sig och visslade, varpå polisen ingrep. Han kom undan med 75 kronors böter.

Signaturen ’Jörgen’ i tidningen Figaro försvarade dock Svahn som han kände väl från sina besök i Folkets hus. Han visslade inte alls åt hertigparet, menade Jörgen, han visslade bara åt packet som samlats för att titta och hurra.

Majestätsförbrytelse avskaffades 1965.

Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Svenska Dagbladet 1889-07-17

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Förbjudna ord #3, Antimilitarism

Att ogilla krig har inte alltid varit problemfritt i det här landet. När Henrik Menander översatte Internationalen till svenska utelämnade han vers fem, den med ”vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Det är lite oklart varför versen egentligen utelämnades, men då sången först publicerades i en specialtidning inför första maj 1895 är det högst troligt att ansvarig utgivare hade ställts inför rätta om de subversiva orden hade förekommit i tryck.

1895 var unionskrisens år. Norge ville bli fira från den sedan 1814 påtvingade unionen med Sverige, som svarade med vapenskrammel och chauvinistiska tongångar i högerpressen.
För socialdemokratin – i Sverige liksom i resten av världen vid denna tid – var det en självklar principsak, rentav en grundpelare i hela ideologin, att man motsatte sig krig.

Norges folk har rätt att bestämma sitt eget öde, detta bör Sveriges arbetare solidarisera sig med. I händelse av krig bör socialister därför vägra delta och organisera en mobiliseringsstrejk. Om inte rent av, som i sången, skjuta våra generaler och göra revolution istället för att slakta våra arbetarbröder i andra länder. Socialismen predikade världsfred.

Hjalmar Branting, en i vanliga fall försiktig karl på partiets högerflank, skrev i detta upphetsade läge följande i tidningen Socialdemokraten:

”Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.”

För detta blev Branting åtalad och dömd till 500 kronors böter för ”uppmaning till våld”. Böterna betalades genom att man anordnade en insamling i både Sverige och Norge.

Tio år senare var det unionskris igen och på många sätt liknade krisen den förra. Men samtidigt hade mycket hänt. Nu var arbetarrörelsen större, bättre organiserad och dessutom radikalare, åtminstone på sina håll.
I slutet av 1800-talet hade en landsomfattande ungdomsrörelse bildats och 1903 hade den splittrats i en mer revolutionär antiparlamentarisk gren, Ungsocialisterna, och den försiktigare Ungdemokraterna*. Men även Ungdemokraterna var radikalare än moderpartiet och den fråga där de två rivaliserande falangerna stod varandra närmast var i just försvarsfrågan.

Att just de unga engagerade sig för frågan var inte konstigt. Några år tidigare hade allmän värnplikt införts, vilket inte var populärt. Varför ska vi döda och dö för ett land där vi saknar grundläggande rättigheter? undrade många.

Samma överhet som högljutt skrek på invasion av Norge var lika högljutt motståndare till allmän rösträtt eller andra utjämnande reformer.

Den antimilitaristiska agitationen skedde inte bara genom utspel i tidningar och på möten. Nu smugglade man även in subversiva flygblad direkt till kasernerna och skickade agitatorer till förläggningarna vid gränsen, där mobilisering skedde. 1905 dömdes Zeth ’Zäta’ Höglund, ledare för Ungdemokraterna, och Albert Jensen, en av de ledande inom Ungsocialisterna, för var sin antimilitaristisk broschyr.

Albert Jensen

Zäta fick sex månaders fängelse, Jensen fick ett år då han även fick straffpålägg för sin muntliga agitation vid svensk-norska gränsen. Hinke Bergegren fick samma år 50 kronors böter för sina antimilitaristiska synder. Säkerligen blev fler dömda för mindre saker och för att ha distribuerat de olagliga bladen, till detta kom att många vägrade göra värnplikten, vilket ledde till fängelsestraff.

Och det hela gick bra. Sverige anföll aldrig och Norge blev fritt. I hur hög grad detta berodde på agitationen och vad som hade hänt annars får vi så klart aldrig veta.

Man hade kunnat tänka sig att det hela borde lugnat ner sig efter unionskrisens lösning. Istället blev det tvärt om. Upprördheten var stor inom etablissemanget – den socialistiska rörelsen hade visat sig vara en kraft som ständigt växte, det var dags att sätta ner foten. Igen.


På 1880-talet dammade man av gamla lagar och åtalade socialister för bland annat religionsbrott. Det hjälpte inte, så kungen beordrade att en skärpning skulle tillkomma med inspiration från den tyska socialistlagen. Det hjälpte inte heller. Som det förresten inte heller hade gjort i Tyskland. 1899 kom den så kallade Åkarpslagen som förbjöd agitation mot strejkbrytare och strejkbryteri. Men likt förbannat gick rörelsen framåt.

Nyss, 1903, hade man genomfört en generalstrejk för allmän rösträtt och nu, 1905, alltså förhindrat ett krig. Så kunde man inte ha det. Resultatet blev de så kallade Staaflagarna 1906 – ytterligare en begränsning av yttrandefriheten.** Det var inte bara antimilitarism man vände sig mot i Staaflagarna, det var lite allt möjligt som preciserades och skärptes. Enligt Karl Fernström kom effekten av lagarna direkt.

”Verkningarna av Staaflagarnas antagande kom blixtsnabbt. Det blev en formlig razzia på lägerplatserna efter socialistisk litteratur och på flera ställen portförbjöds även den socialdemokratiska pressen.”

Och värre skulle det bli. Helsingborgs ungsocialistiska klubbs fana med texten ”Krig är brodermord” som använts i flera år blev nu beslagtagen av polisen i samband med en demonstration, vilket ledde till upplopp. Tidningar beslagtogs på löpande band*** och även affischer kunde förbjudas. Det som i socialdemokratisk historieskrivning brukar kallas ”åtalsraseriet” i slutet av 1880-talet var ingenting mot vad som kom nu.

Inte ens idag, över hundra år senare, kan jag få tag i artikeln ’Till kamp mot militarismen’ i KB:s arkiv, som publicerades i Nya Folkviljan den 4 augusti 1906. Artikeln gav ansvarig utgivare Carl V. Cederholm ett års straffarbete. En av otaliga yttrandefrihetsdomar under dessa år.


Domarna haglade – dock var det inte längre Branting eller Socialdemokraten som drabbades utan främst Ungsocialisterna, i mindre grad Ungdemokraterna även om en och annan sosse och till och med enstaka borgerliga radikaler åkte dit ibland.

Att denna inskränkning kom då Sverige fått sin första ”vänsterregering” – den liberala Staafregeringen som (förgäves) försökte utvidga rösträtten och talat så varmt om det fria ordet – blev för många inom arbetarrörelsen det yttersta beviset för att samarbete med liberalerna var en återvändsgränd.

Ungsocialisternas svar på repressionen var bland annat att ge ut hemliga broschyrer utan avsändare. En annan var att uppge en kamrat som bestämt sig för att emigrera till Amerika som ansvarig utgivare. När åtalet kom lämnade han snabbt landet. Man utarbetade också en praktik för hemlig försäljning av förbjudna och beslagtagna tidningar och broschyrer. En tidning som förbjudits var i själva verket lättsåld då folk blev nyfikna på vad det kunde vara som var så farligt.


Det gällde bara att gömma undan upplagan innan polisen hann beslagta den. Allt tyder på att Ungsocialisterna hade väl etablerade rutiner för detta, även om det med förklarliga själ inte nämns i mötesprotokoll och officiella handlingar.

Bland de mer bisarra åtalen för antimilitaristisk propaganda kan nämnas åtalet för Lev Tolstojs broschyr ”Tänk först- handla sen!”. Den världsberömde romanförfattaren och kristne pacifisten vars text ungefär samtidigt inspirerade en ung Mahatma Gandhi betraktades som kriminell propaganda i Sverige. Ansvarig utgivare Birger Swahn fick fem månaders straffarbete.

Tidningar, tal, broschyrer, affischer och – begravningskransar – kunde åtalas för antimilitaristisk propaganda.

På tvåårsdagen av värnpliktsvägraren Richard Almskougs död lades en gravkrans med inskriptionen ”Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du.” Bakgrunden var att Almskoug på våren 1909 hade dött i fängelset, något hans kamrater i Kalmar ansåg suspekt och därför krävde en oberoende utredning om. Någon utredning kom inte till och Almskougs begravning blev till en stor manifestation med tusentals deltagare.

Talare på begravningen var C. J. Björklund. Han fick fyra månaders fängelse för detta, och ytterligare sex kamrater fick 200 kronors böter – vilka de satt av med 21 dagars fängelse – i samband med det tumult som uppstod då, enligt Björklund, högerkristna och organiserade strejkbrytare försökte störa begravningen.

Och två senare blev alltså även en gravkrans olagligförklarad. Rätten fick först bedöma huruvida kransen skulle anses som trycksak eller ej, (det var den inte, kom de fram till) och därefter förklarades Rudolv Erlandsson skyldig till brottet. Han dömdes i samma veva som ansvarig för broschyren ”Värnpliktsvägran” samt en extra åtalspunkt för att medvetet ha sålt broschyren efter att den blivit konfiskerad.

C. J Björklund flydde landet istället för att ta sitt straff – ett förfarande han delade med många andra. Otaliga är de unga radikaler som dyker upp i källorna, döms för yttrandefrihetsbrott och sen försvinner till Amerika – de flesta utan att vi har en aning om vad som hände dem sen.

Björklund åkte istället till Wien, varifrån han blev utvisad i samband med första världskrigets utbrott. Hemma i Sverige blev han gripen och fick till sist ta sitt fängelsestraff.

Detta ledde till visst bekymmer för organisationen då Björklund för stunden var tillförordnad redaktör för Ungsocialisternas tidning Brand. Han hade ersatt Ivan Oljelund som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda. Ivan var i sin tur tillförordnad redaktör för Hinke Bergegren – som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda.

Bakgrunden till Oljelunds fängslande var att han deltagit i en fredskongress. Under första världskriget ställde sig Sverige neutralt – en hållning man haft sedan början av 1800-talet vilket skonat landet från krig i över 100 år. Men nu höjdes röster för bryta denna neutralitet – världsläget hade ändrats, löd argumentet.

Sveriges överhet var av tradition tyskvänligt och röster för deltagande i kriget på kejsarens sida ökade. Då det avslöjades att det även fanns tyskvänner inom det socialdemokratiska partiet gick vänsterflygeln till aktion.

Fredskongressen anordnades i mars 1916 av Ungdemokraterna. Även Ungsocialisterna deltog. Moderpartiet och LO ville inte vara med och SAC Syndikalisterna var märkligt nog inte inbjudna. På kongressen talade man bland annat om att genomföra en generalstrejk i händelse av krigsutbrott. Statens svar blev den så kallade förräderiprocessen.

Tre personer – Zäta Höglund, Ivan Oljelund och Erik Hedén – dömdes i tingsrätten till i tur och ordning tre, ett och ett halvt respektive ett års straffarbete för förräderi. Fallet blev vida uppmärksammat och ledde till en landsomfattande agitation med massmöten och flygblad till de dömdas försvar. Denna rörelse ledde i sin tur till ännu fler domar, men gav också resultat. När högsta domstolen tog upp fallet avskrev den förräderi från åtalspunkten och Höglund och Oljelund dömdes ”bara” efter Staaflagarna och fick sina straff sänkta till ett års respektive åtta månaders fängelse. Hedén blev frikänd.****

Hur många som under 1900-talet hamnade fängelse för att ha uttryckt olika antimilitaristiska åsikter är okänt för mig. Klart är i alla fall att det lugnade ner sig rejält efter första världskriget och det demokratiska genombrottet.

Världskriget blev precis som unionskrisen 1905 ett krig som Sverige aldrig gick in i. Frankrikes och Tysklands socialister svek sina ideal 1914 och misslyckades med att förhindra världskrigets utbrott.
Men Sveriges socialister lyckades i alla fall hålla det egna landet utanför krig och därefter bibehålla landets neutralitet i ytterligare drygt 100 år. Trots den drakoniska repressionen.

* Vilket egentligen var smeknamn för att skilja på de snarlika ’Socialistiska ungdomsförbundet’ och ’Socialdemokratiska ungdomsförbundet’. Ungsocialisterna kallades också ”Unghinkarna” efter förgrundsgestalten Hinke Bergegren.
** Och ja, som vi sett tidigare i den här serien så begränsade man yttrandefriheten en gång till 1910. Även det riktat mot socialister. Som även det misslyckades.
*** I Karl Fernströms ’Ungsocialismen – en krönika’ förstår man hur vanligt detta var då han vid ett tillfälle skriver att ”Det underliga inträffade att Brand inte fick något beslag eller åtal under 1917”.
**** Det är värt att notera att skillnaden mellan fängelse och straffarbete som fanns vid denna tid var mycket stor. Fängelsedömda socialister kunde skriva böcker och fortsätta redigera sina tidningar från cellen – straffarbete var av allt att döma en helvetisk tillvaro.

Åskan genom tidevarvet

1881 är ett viktigt år i den svenska arbetarrörelsens historia. Eller för att vara noga – den 6 november 1881 är ett viktigt datum i den svenska arbetarrörelsens historia. Ett tag firades faktiskt 6 november inom rörelsen som dagen då socialismen kom till landet, ett firande som passade sig extra bra då det inträffade på Gustav Adolfsdagen varpå man kaxigt kunde häda med sin antirojalistiska lära och där med uppnå extra irritation inom fiendelägret.

Den 6 november 1881 höll nämligen August Palm sitt föredrag med rubriken ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö – varefter ingenting längre skulle bli sig likt. Att 1881 utgör slutåret för Bunny Ragnestams mäktiga verk Åskan genom tidevarvet Historisk krönika om åren 1845-1881 är därför ingen slump.

Den över 800 sidor långa tegelstenen är en hopslagning av tre böcker författaren gav ut mellan 1986 och 1990, enligt förordet efter ”ett privat sjuårigt historieprojekt”. Till detta kommer, utöver en allmän översyn av de tre böckerna även en del nytt material angående främst processen mot Carl Jonas Love Almqvist och den närmast (i alla fall för mig) okända historien om Första Internationalens verksamhet i Sverige i början av 1870-talet och om dess svenske agent Ferdinand Laurell. En forskargärning som, konstaterar författaren, resulterat i ”ett nytt sjuårigt projekt”.

Just noggrannheten imponerar. Då jag själv ägnat lite tid åt arkivstudier kan jag inte låta bli att fundera på hur han har gått tillväga för att få fram sitt faktaunderlag, och när jag förstår hur han måste ha finkammat otaliga snirkligt handskrivna kyrkoböcker, flyttningsbevis och fastighetsregister, hur han har gått igenom gamla företagsarkivs anställningslistor och jämfört dem med arbetarföreningarnas och sjukkassornas medlemslistor, läst polisförhör, passagerarlistor för Amerikabåtarna, kollat upp varenda dagstidning med mera, med mera… ja då är det svårt att inte imponeras, och inte heller svårt att förstå att det rör sig om 14 års forskning bakom det hela.

För det är främst vanligt folks historia som Bunny Ragnestam skrivit. Visst finns där några kändisar – Love Almqvist inte minst, liksom Per Götrek, Nils Herman Quiding och olika tidningsredaktörer, men de som utgör den egentliga huvudrollen är massan.

Alla de Sveriges arbetare som under årtionden förde en ofta bitter och fruktlös kamp för att förbättra tillvaron, folk som inte har några biografier eller festskrifter tillägnade sig, folk som inte har fått några statyer resta efter sig eller några gator och torg uppkallade efter sig. Det är denna osynliga massa från de bortglömda år som inte ens räknas till arbetarrörelsens egentliga historia, utan till dess anonyma förhistoria, som här kliver fram ur mörkret.

Det börjar med Sven Trädgårdh, en beläst skräddare som startade en bildningscirkel för arbetare i Stockholm men som blev motarbetad av de bättre bemedlade ”arbetarvännerna” som kuppade föreningen och började predika fred mellan klasser. Detta blev början på en ständigt återkommande företeelse som skulle fortgå till Socialdemokraternas genombrott på 1880-talet.

Däremellan får vi otaliga exempel på arbetarkamp och organisationsförsök i olika former som kulminerar med Sundsvallsstrejken 1879.

Det är uppenbart att Bunny Ragnestam läser mycket mellan raderna. Fantasi och inlevelseförmåga är så klart av vikt för den som vill sätta sig in i de personer man skriver om, och Ragnestams sympatier för arbetarna – som också är en av bokens styrkor – leder ibland till lite väl idealiserande slutsatser.

Det embryo till arbetarrörelsen som fanns med så kallade arbetarmöten, sjuk- och begravningskassor och konsumentkooperativ betraktas av Ragnestam som ett högst medvetet sabotage av den liberala medelklassen att ta över och oskadliggöra arbetarnas egna initiativ, inte alls som ett nödvändigt förstadium vilket annars är vanligt i historieskrivningen. Samtidigt finner han smarta, taktiska överväganden, handlingskraft och ett väl utvecklat klassmedvetande hos arbetarna – långt ifrån föreställningen om en slö, oupplyst eller liknöjd massa.

Ibland letar han rent av efter konspirationer. Han går på djupet med att undersöka huruvida de blodiga kravallerna i Stockholm 1848 var ett välplanerat upprorsförsök. Vidare kartlägger han minutiöst – så gott det går med de knappa källorna som finns till hands – Kommunisternas förbunds hemliga verksamhet i Sverige vid denna tid och senare i boken hur Första Internationalen påverkade strejkvågen i början av 1870-talet.

Annons för ’Kommunismens röst’ idag känd som Kommunistiska manifestet, det program för Kommunisternas förbund som författades av Karl Marx och Friedrich Engels 1848 och översattes av dess svenska avdelning senare samma år. Stockholms Dagblad 1849-01-22

Man kan ibland ana att författaren vill se lite mer än som verkligen finns där. Återigen försöker jag sätta mig in själva arbetsprocessen – om man ägnar sju år åt noggranna arkivstudier och vänder och vrider på allt, ja då kan man lätt bli lite blind och se saker man själv uppfattar som uppenbara men som för en utomstående snarare verkar vara ett virrvarr av diffusa detaljer.

Jag tänker mig emellanåt att det här verket tillkommit som i en dussindeckare eller som i de där True Crime-serierna jag nyligen sett om folk som försökt lösa Zodiac- och Son of Sam-morden. Där huvudpersonen frenetiskt jobbar under dygnets alla timmar i sitt lilla källarkontor vars skrivbord är överhopat med papperstravar och där en anslagstavla fullproppad med pilar, nålar, kartor, suddiga foton och skrynkliga lappar sitter på väggen.

Det blir i slutändan väl kartlagt med indicier som hopar sig och en fullt trolig hypotes, men man väntar förgäves på den smoking gun man hoppas på för att bli riktigt tillfredsställd.

Men det är skönt att läsa en bok som konsekvent tar arbetarnas parti, för det här är inte, trots sitt gedigna forskningsunderlag, någon trist akademisk uppräkning med en förment ”objektiv” utgångspunkt – det här är en hyllning till Sveriges arbetare. Vi slipper där med alla poänglösa genrekonventioner som ”frågeställning”, ”teori och metod”-kapitel eller att texten förfulas med en massa fotnoter. Tvärtom är boken är välskriven. Den fokuserar på olika huvudpersoner och inte minst är den spännande, det långa avsnittet om kravallerna 1848 är fullkomligt gastkramande.

Jag har bara nämnt en bråkdel av allt intressant som finns i detta gedigna verk och jag kommer säker plocka fram och bläddra i den många gånger framöver. Åskan genom tidevarvet är omistlig för den som vill veta något om perioden och ämnet i fråga.

Förbjudna ord #2, Lex Hinke

I Sverige hade vi pressfrihet. Dock fanns det vissa undantag då en del åsikter ansågs allt för kränkande för vissa, och skulle folk lyssna till dessa åsikter skulle de kanske göra dem till sina egna vilket riskerade att leda samhället i en för överheten oönskad riktning. Därför gjordes undantag i Tryckfrihetsförordningen för yttranden som kränker tukt och sedlighet.

Dock började förändringens vindar blåsa och synen på ”sedlighetsfrågan” och ”kvinnofrågan”, som det brukade kallas, utmanades av skandalförfattare som August Strindberg, Gustav Fröding och Frida Stéenhoff under 1880 och 90-talet. Radikala akademiker som Anton Nyström och Knut Wicksell propagerade för preventivmedel och förändrad sexualmoral från en vetenskaplig utgångspunkt och i bakgrunden fanns den ständigt växande socialdemokratin vars hela program av många betraktades som ett enda angrepp på den sociala ordningen. Vilket också var sant.

Men åsiktsmänniskor gör i slutändan aldrig någon större skillnad, även om de själva vill tro det, av större vikt är däremot vad Jan Stenbeck långt senare skulle sammanfatta med frasen ”tekniken slår politiken”. För i början av 1900-talet började det nämligen dyka upp billiga preventivmedel som kondomer och pessar, vilka man kunde se annonser för under diskreta namn som ”Franska försiktighetsartiklar” eller bara ”gummi”. Annonserna dök först upp i socialistisk press, sen bland fler och fler publikationer.

1910 höll Hinke Bergegren ett föredrag i Folkets hus i Stockholm betitlat ”Kärlek utan barn”. Henrik ”Hinke” Bergegren var vid detta laget en sedan länge riksbekant och ökänd agitator med flera fängelsedomar bakom sig. Ungsocialisterna där Hinke var en av ledarfigurerna utgjorde länge den yttersta vänsterfalangen inom socialdemokratin men hade något år tidigare uteslutits och var nu en självständig organisation med drag åt anarkismen.

Det välbesökta mötet drog först ingen större uppmärksamhet till sig från de borgerliga tidningarna och den utsände polisagenten – sådana fanns i regel närvarande vid arbetarrörelsens möten – hade heller inget att anmärka. Men ett tag senare, efter påtryckningar av kristet konservativa sedlighetsorganisationer kom ett åtal till, liksom ett kraftigt drev i pressen.

Hinke Bergegren

Hinke blev frikänd av rätten i Stockholm, dock dömdes han en tid senare till två månaders fängelse efter att han höll samma föredrag i Göteborg. Sedlighetsivrarna var dock inte nöjda och snabbt klubbades ett tillägg till lagen om kränkning av tukt och sedlighet som explicit förbjöd information om preventivmedel, en lag som kom att kallas lex Hinke.*

Offer för lex Hinke blev, förutom Hinke Bergegren själv, bland annat Karin och Nils Adamsson, som drev en sjukvårdsaffär och postorderfirma i Stockholm.

”Det är hög tid att skriva in Karin och Nils i barnbegränsningens, arbetarrörelsens och kvinnofrigörelsens historia.”

Så skriver Gunnela Björk i förordet till sin bok Lust och Nöd, som nyligen kom ut på Historisk media. Och det är bara att hålla med. I boken får vi följa Karin Hollman, senare Adamsson, och maken Nils resa från bespottade agitatorer med ständiga ekonomiska bekymmer till välmående och etablerade innehavare av en företagskedja med filialer över hela landet.

Nils var Ungsocialist, även om det är högst oklart hur engagerad han egentligen var, medan Karin tillhörde de konkurrerande och något försiktigare Ungdemokraterna.

Karin blev en trogen Höglundare hela livet. Det vill säga, hon följde med Zeth Höglund i alla hans politiska förvecklingar – först då han splittrade Socialdemokraterna för att bilda vad som skulle bli dagens Vänsterpartiet, sen vidare då partiet gick med i Komintern och bytte namn till SKP för att vara lojala med Lenins bolsjeviker bara för att strax efter det bli utesluten ur partiet för bristande ideologisk renhet varpå han startade ett eget kortvarigt vänsterparti som, då det misslyckats, snällt återvände till fadershuset och åter blev socialdemokrat.** Ja, om allt det där handlade ju boken jag skrev om i förra inlägget.

Både Karin och Adam skulle få två månaders fängelse för var sin broschyr de gav ut på eget förlag. Skrifterna var båda en kombination av agitationsskrift och prislista för företagets produkter. Först ut var Nils Ny lärobok i könsfrågan där man kunde läsa ohyggligheter som

”Må de unga älska varandra enligt naturens fordringar, och fäll ej den minsta dom över en kvinna som idkat könsumgänge. Bort med uttrycket ’fallna kvinnor’.”

Förbjudna ord 1910

och sen Karins Lifsglädje och Sympati i belysning af könsfrågan där sataniska läror som att den kvinnliga orgasmen är viktigt för samlivet predikades liksom det gavs praktiska anvisningar om hur de olika preventivmedlen ska användas. I rätten höll Karin ett tal om hyckleriet i lagen, att den riktar sig till arbetarmassorna medan de rika är väl upplysta och även själva använder preventivmedel. Broschyren riktar sig till vanligt folk, det var det överheten inte kunde tåla. Liknande tongångar hördes från annat radikalt håll – överklassen vill att de fattiga ska föröka sig för att de behövs som fabriksslavar och kanonmat.

Det var alltså aldrig förbjudet att köpa, sälja eller inneha preventivmedel, bara att upplysa folk om att de fanns och hur de funkade. Gunnela Björk citerar riksdagsdebatten om frågan där någon säger att det är ”den propagerande upplysningen inför en okritisk publik” som är problemet – pöbeln måste helt enkelt hållas okunniga om ämnet. Sedernas förfall och nationens undergång riskerade bli resultatet om det hela fick fortgå, enligt sedlighetsvännerna.

Rättegången mot Karin Hollman Adamsson blev historisk dels för att det var den första kvinnan att dömas i ett tryckfrihetsmål, dels att det var första gången kvinnor medverkade som juridiska ombud i en rättegång. Karin utsåg nämligen två kvinnor bland sina fyra ombud, något åklagaren protesterade mot men domaren godkände.

Lex Hinke skulle finnas kvar ända till 1938, men då var den i praktiken verkningslös sen länge. Efter det demokratiska genombrottet 1921 hade vindarna förändrats och färre anmälningar och domar kom in. På 20-talet gav Adamssons förlag ut en nyutgåva av Ny lärobok i könsfrågan liksom man släppte nya titlar med likartat innehåll utan att något hände.

Enligt Waldemar Bernhards gamla biografi över Hinke Bergegren hade lagen rakt motsatt effekt. All uppståndelse kring Kärlek utan barn och de efterföljande rättsprocesserna med alla skriverier som omgärdade frågan ledde till att tabut kring preventivmedel istället bröts och att en massa folk för första gången lärde sig något om ämnet. Av Björks bok får vi också veta att konkurrensen hårdnade mer och mer då ständigt nya preventivmedelsförsäljare dök upp runt om i landet – vilket tyder på ökad efterfrågan. Kondomen slog moralen.

*Eller snarare Lex Hinke Nr 2, då redan Karl Staafs inskränkning från 1906 som förbjöd antimilitaristisk agitation kallades Lex Hinke.

**Bland det första Zäta gjorde då han åter blivit sosse var att författa en biografi över sin gamla fiende, den nyss avlidne Hjalmar Branting som Höglund ägnat hela sitt politiska liv åt att bekämpa. Biografin är bland det mest fjäskiga, överdådigt hyllande och obalanserade som någonsin skrivits – tänk dig en Kim Il Sung-biografi som blivit officiellt sanktionerad av Nordkorea och du kommer ganska nära.

Ännu en vänstersekteristisk recension av Lenins kostym

I Lenins kostym – De svenska socialisterna och ryska revolutionen av Per Leander får vi Sveriges, och världens, historia från ryska revolutionen till andra världskriget berättat för oss genom de svenska kommunisternas ständiga konflikter och splittringar, från Zimmervald till Nils Flygs märkliga lilla nazigrupp. Till stor del återberättat genom huvudpersonernas olika självbiografiska betraktelser.

I bokens efterord skriver Leander att självbiografier inte är bra historiska källor och att han utgått från ett gediget forskningsmaterial för att röna ut vad som egentligen hände. Att de ändå tar stor plats i boken är rent berättartekniskt, det gör att man följer det historiska skeendet genom personliga upplevelser. Ett alldeles utmärkt sätt att skriva bra populärhistoriska böcker på, skulle jag vilja hävda.

Vi får höra Lenins förklenande omdöme om att Zäta Höglund är en ung och naiv pacifist men att han med historien som läromästare nog kommer kunna bli en verklig revolutionär, Kata Dahlströms ängsliga funderande över om revolutionen kanske kunde vara lite mildare mot sina motståndare då hon på besök i Moskva hör skotten från bolsjevikernas arkebuseringspatruller, Otto Grimlunds beskrivning över de nyss anlända bolsjevikerna som glufsar i sig smörgåsbordet på Hotell Savoj i Malmö innan de hoppar på nattåget till Stockholm där Lenin frågar ut honom om situationen i Sverige och där ”de mest obetydliga detaljer” för revolutionsledaren var av ”det livligaste intresse”.

Eller Ture Nermans beskrivning av kravallerna som uppstod efter att partiet på Moskvas order splittrats i Kilbomare och Sillénare. Vi får också veta att Fabian Månsson i riksdagen lyckades få högerledaren Arvid Lindman att skänka en hundring till insamlingen han höll för Lenins och bolsjevikernas fortsatta resa tillbaks till Ryssland. Och mycket annat.

Framförallt får vi följa det nybildade Socialdemokratiska Vänsterpartiets avyttringar och urartningar i takt med den nya ryska statsbildningens växlingar mellan tragedi och fars.

Till skillnad från 70-tals vänstern där varje utbrytning ofta levde vidare i otaliga självständiga småsekter så präglades 20-talets splittringar istället av att utbrytarna ganska snart valde att snällt återvände till de socialdemokrater de nyss fördömt. Kilbomskommunisterna, som blev mer och mer kritiska till Sovjetunionen och bytte namn till Socialistiska Partiet, var under ett par år en utmanare som lockade fler röster, men det ballade snart ur. Det enda som i längden återstod var det Moskvatrogna SKP, dagens Vänsterpartiet.

Per Leander skriver för tidningen Internationalen, organ för Socialistisk Politik, tidigare Socialistiska Partiet (ej att förväxla med det Socialistiska Partiet som nämndes ovan) som numera utgör en falang av Vänsterpartiet. Denna ideologiska tillhörighet blir tydlig i läsningen av boken, i alla fall för oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby, och det är också något som de olika vänstersekteristiska recensenterna tagit fasta på, som jag tänkte vi skulle titta lite närmare på.

Vi börjar med Riktpunkt, där Andreas Sörensen anmält boken. Först ett klargörande: Riktpunkt är SKP:s, Sveriges Kommunistiska Partis, tidning. Detta det nuvarande SKP är ej att förväxla med 70-talets SKP, som tidigare hette KFML, utan utgörs av det gamla APK. KFML, som visserligen liksom APK, alltså SKP, är en utbrytning ur VPK, splittrades senare varpå KFML(r) bildades, vilket i sin tur blev KPML(r) vilket idag heter Kommunistiska Partiet.
SKP ska inte heller förväxlas med det ännu äldre SKP, vilket alltså var namnet på dagens Vänsterpartiet innan det bytte namn till VPK, ett namnbyte som i sin tur speglade ett ideologisk skifte vilket ogillades av somliga och ledde till utbrytningar som i två olika omgångar alltså återtog det gamla namnet SKP. Glasklart va?

Föga förvånande är Riktpunkts recensent väldigt kritisk till boken.

”Det är en i grunden borgerlig historieskrivning som på alla tänkbara sätt målar ut Stalin som den stora skurken. Här blir också Leanders politiska bakgrund intressant: han förmår aldrig sätta sig över sitt eget behov av att svartmåla Stalin och tar därför varenda borgerlig källa han kan för att svartmåla honom.”

slår Sörensen fast efter att redan i ingressen ha hävdat att boken är ”så borgerlig att till och med en vänsterpartist hade satt kaffet i halsen.”

Trotskij däremot ”Han beskrivs nästan uteslutande med lovord. Leander håller inte tillbaka för fem öre.” fortsätter klagosången där Leander anklagas för intellektuell oärlighet, bristfällig analys, att arbetet anses vara ”illa underbyggt, tendensiöst och oseriöst” och att han kommer med historiska felaktigheter då han inte är ”intresserad av att presentera en objektiv studie”. Sörensen kryddar dessutom sin recension rikligt med utropstecken för att understryka kritiken.

En objektiv studie, får man förmoda, finns däremot i SKP:s partiprogram och historiedel på hemsidan, där vi kan läsa att

”Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa.”

Med valet av C.H Hermansson 1964 ”börjar den opportunistiska anpassningen åt höger” vilket leder till namnbyte 1967 innan partiet ”återupprättas” 1977.

”Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.”

Smart drag! Byt namn på din lilla utbrytargrupp till ett gammalt och redan förbrukat så kan man plötsligt fira 100-årsjubileum och påstå sig tillhöra en lång och obruten tradition av revolutionärer. Vad som menas med att det blivit ”säkerställt” att splittringarna på 20-talet garanterat att partiet ”kunde växa” och hur detta rimmar med faktumet att SKP fick 702 röster i senast riksdagsvalet kan vi alla ta oss en funderare över.

Bättre betyg blir det i Offensivs recension, där Arne Johansson kallar boken en ”fascinerande spegling” av relationen mellan bolsjevikledningen och de svenska kommunistpionjärerna. Offensiv är organ för Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistfalang som till skillnad från Socialistisk Politik gjort tvärtom och gått från att (försökt) ha varit en del av ett större parti (sossarna) till att bli ett eget självständigt.

En annan skillnad är att Offensiv, som blev Rättvisepartiet Socialisterna, gick in i Socialdemokraterna i ett dolt infiltreringssyfte, så kallad entrism (och efter inspiration från Storbritannien), vilket bara ledde till att de blev uteslutna hela högen. Socialistiska Partiets uppgång i Vänsterpartiet som Socialistisk Politik skedde däremot öppet och genom förhandlingar.

Även om Johansson i grunden är positiv till boken menar han att den missar Trotskijs kritik under Kominterns tredje kongress då han påpekade det ”avgörande misstaget under de tyska revolutionsåren sedan 1918 att inte ta makten 1923, då kommunisterna skulle ha kunnat räkna med stöd av arbetarklassens majoritet under den extrema ekonomiska krisen.” varpå han känner sig manad att avsluta recensionen med uppmaningen

”Lenins kostym bör helst läsas tillsammans med Trotskijs analyser i Tredje internationalen efter Lenin och Den förrådda revolutionen som försvarade den revolutionära marxismens arv och på allvar understryka behovet av en ny demokratisk och socialistisk international.”

Vad skriver då Flamman, Vänsterpartiets huvudorgan? Recensenten Erik Haking kommer efter en ganska positiv genomgång mot slutet till en kritik som lutar åt SKP:s, om än långt ifrån lika hätsk. Bokens problem tycks enligt Haking ändå vara att Leander faktiskt är trotte.

”i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ’självständiga tänkande ledargestalter’ och ’SKP blev ett stalinistiskt lydparti’. Internationellt ’övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin’ […]
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.”

Denna kritik togs sen upp av Anders Svensson som i sin recension av Flammans recension med rubriken ”Erik Haking – en dumbom som inget vet om Internationalen eller trotskism” menar att den avslutas med ett ”korkat, felaktigt och obegripligt angrepp på nåt han kallar trotskism.”

Svensson är då själv medlem i Socialistisk Politik, vars tidning Internationalen Per Leander skriver för, och de driver ”en linje som går ut på att stärka folkrörelserna och se det som […] det viktigaste för en vänsterorganisation.” Och de sysslar inte med splittringar. Och inte är de heller trotskister, möjligen att någon enstaka inom Fjärde internationalen som de tillhör kan kalla sig så.

Till min stora besvikelse har inte Proletären skrivit någon recension, inte heller Arbetarmakt eller Kommunistiska föreningen. Man hade visserligen kunnat tänka sig att Proletärens och Kommunistiska föreningens anmärkningar hade liknat SKP:s, dock hade jag velat ha en mer ultratrotskistisk kritik som beskyller Leander för centrism och liknande, vilket jag hade förväntat mig av Arbetarmakt.

Sen är det oroande i sig att det saknas recensioner. Att sluta ägna sig åt att lidelsefullt älta falangstrider inom Sovjetunionens kommunistiska parti på 20-talet för att istället fokusera på dagsaktuella frågor är ju som vi alla vet tydliga tecken på att revisionism och ideologisk utarmning börjat sprida sig i de egna leden.

Inte heller Arbetaren, Brand, Staffan Jacobson eller någon annan s.k ”frihetlig” har så vitt jag vet kommit med någon kritik av boken. Jag tar därför på mig att själv skriva några kritiska vänstersekteristiska rader av det anarkoanarkistiska snittet, vilket också ligger i linje med vad Haking skriver om hur ”Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter”

För det är ju till att börja med lite tröttsamt hur ungsocialisterna, syndikalisterna och hela den antiparlamentariska oppositionen nästan helt förtigs, och att då de kort nämns så kallas de (Hinke Bergegren, Ivan Oljelund mfl) för ”anarkister”. Men det som främst upprör är hur Leander beskriver Kronstadt 1921.

Först står, vilket jag aldrig hört tidigare, att bolsjevikerna försökte förhandla men att delegationen ”togs som gisslan”, om deras krav står bara att de ”krävde att de [bolsjevikerna] skulle lämna ifrån sig makten” och ”när historien drog ut på tiden” så bestämde Trotskij att de måste krossas så att inte ”inbördeskriget blossade upp igen. Om Kronstadt föll skulle vattenvägen till Petrograd dessutom ligga öppen”

Va fan? Som om de var vita kontrarevolutionärer. Inget om deras krav på yttrandefrihet och sovjetmakt, inget om hur regimen fängslade och mördade anarkister och snart nog alla möjliga som inte lydde Lenin. Matroserna var bara ”Missnöjda och hungriga”. Leander säger att slaget var dåligt ”rent symboliskt” då Kronstadt gått i täten 1917 (och även 1905, tror jag) men, säger han, citerandes Trotskij, som återtrycktes i Folkets Dagblad: ”De som gjorde uppror 1921 var helt nya rekryter och därmed helt andra individer” än de tappra från 1917.

Mot detta falska och antidemokratisktsmåborgerligtrevisionistisktcentristisktoppurtinistiska massmords- och diktaturvurmande tar Detgladatjugotalet.se naturligtvis helt och hållet avstånd. För de som vill veta den absoluta objektiva sanningen om detta skede får jag hänvisa hit och hit.

Trots dessa sekteristiska anmärkningar så är Lenins kostym helt klart läsvärd. Jag hoppas också det kommer en uppföljare.

Tänk att få följa de svenska kommunisterna vidare mot nästa våg av splittringar, se hur de diplomatiska förvecklingarna mellan Sovjet, Kina, Albanien, Vietnam och Kambodja återspeglas i bokstavsvänsterns ständiga splittringar och konflikter. Att följa Frank Baude och Jan Myrdal, höra om C.H Hermanssons försök att få nån jävla ordning i partiet osv.

Det hade kunnat bli en skitbra bok.
För att inte tala om recensionerna.

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.

Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

*

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”

Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

*

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

*

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

*

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

*

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

*

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

*

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

*

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021