Sommaren med Odysséen
Såg Nolans filmatisering av Odysséen. Var kul, verkligen en biofilm men hade jag sett den på tv vet jag inte om jag gillat den lika bra. För er som minns Brad Pit-Iliaden med fasa kan jag lugna er, det här var något annat.
I samband med filmen har det skrivits spaltmeter om boken och bakgrunden och allt där omkring då klassicister och andra förståsigpåare har tagit tillfället i akt i förhoppning att få nya generationer att intressera sig för antiken, och jag har förresten hört att det bortåt 3 000 år gamla verket nu hamnat på bokförsäljarnas topplistor.
Själv har jag lyssnat på Sommaren med Odysséen på Bildningspodden där boken gås igenom i sju avsnitt och där det åttonde ägnas åt filmen. Sen läste jag den här ganska intressanta artikeln av Eberhard Zangger som menar att bokens huvudpoäng handlar om Kalypso, faiakerna och deras ö Skeria och inte allt kringflängande.
Det var något jag själv tänkte på när jag läste Odysséen för några årsen, hur lite av det där man känner till som faktiskt upptog boken. Cyklopen, sirenerna och seglatsen mellan Skylla och Kharybdis avhandlas ganska snabbt i bok 8 eller vad det är, istället är det väldigt mycket fokus på Odysseus son Telemakos och vad som händer hemma på Ithaka och större delen av hemresan spenderar Odysseus på Skeria, där han är en slags fånge.
Skeria är då en utopisk högcivilisation som delar många likheter med Platons Atlantis (som skrevs flera hundra år senare) och Zangger menar att eposet kretsar kring denna ö som
”is not meant to be understood as a geographical location at all, but as a deliberate flashback to a vanished world. In this reading, Homer directs his audience’s gaze back to the lost heroic age of the Bronze Age in order to reflect on the profound social and political collapse that followed the Trojan War — a collapse in which Odysseus himself plays a decisive causal role. His stratagem of the Trojan Horse (8.492–520) did not merely end the war; it sealed the destruction of an entire order.”
En spännande tolkning som på sätt och vis också, tycker jag, återspeglas i Nolans film (som inte hade haft premiär när artikeln skrevs). Även om Skeria knappt syns (man ser bara Charlize Theron och en sandstrand) så görs det flera referenser till sjöfolken och bronsålderns kollaps och Nolans Odysseus är också en bruten, skuldtyngd man och inte någon heroisk skrytmåns.
Det var framförallt upplägget med Odysseus som en tragisk och ångerfull figur (vilket jag lärde mig i Bildningspodden är en gammal och väletablerad tolkning), och att den handlar om en civilisations förfall som jag gillade med filmen. Och av alla actionscenerna – cyklopen, sirenerna, kikonerna, Skylla och Kharybdis, återblickarna till Trojas fall med mera – var episoden med Kirke den klart ballaste.
Filmen var mycket bättre än boken.
AI slop
Ovan nämnda artikel av Zangger är bildsatt av AI-genererade bilder som, får vi veta av bildtexten, är ”produced with OpenAI image-generation tools based on prompts prepared by the author”. De ser alla helt fruktansvärda ut, som AI-bilder ju brukar göra. Det är väl redan tröttsamt vid det här laget – att gnälla på AI är väl det nya att gnälla på att folk tittar för mycket i sina telefoner. Jag hör själv inte till slentrianhatarna som är emot allt som har med AI att göra, vilket många tycks göra. Men herregud vad skit man fått se de senaste, ja vad är det ens nu, kanske två åren?
Jag förstår att små publikationer inte alltid har råd att anlita illustratörer eller köpa in bilder från bildbyråer (eller har tid och möjlighet att knäppa egna), men ofta känns det som om man kunnat göra en bättre bildsättning med minsta möjliga ansträngning. Vad gäller Odysséen finns det ju otaliga konstverk från antiken och framåt – varav flertalet saknar upphovsrätt – att välja och vraka mellan som iscensatt verket.
De två relativt nya nättidningarna Konkret och Parabol använder genomgående AI i sin bildsättning, men där den första ständigt gör sig skyldig till horribel AI-slop är den sistnämnda lite kreativare i sin användning. Under rubriken Parabol och Blundlund kan vi läsa:
”All konst på sidan är gjord av Blundlund Fine Arts, en konstnärsduo bestående av Sebastian Bacigalupe och Moa Bartling, i ett AI-koncept tillsammans med Emma Hager från Parabols redaktion. Genom att stoppa in Blundlunds konst och blanda med ord från artiklarna i en AI-maskin skapas unik konst i oändlighet.”
Därefter kommer något av ett helt konstmanifest om detta experiment och samarbete som är ganska intressant. Och resultatet är ofta ganska snyggt, tycker jag.
Jämfört med Konkrets plumpa AI-spyor är det i alla fall mästerligt.
Jag menar…
Sen ett tag sen följer jag Boklivs nyhetsbrev, ett jättetrevligt initiativ som tipsar om bortglömda författare och ger en koll på utgivningen från de mindre bokförlagen. Nyligen kom en artikel om Rabelais och jag suckade lite när jag såg den kräkframkallande AI-skapelsen som bildsatte artikeln. Igen – jag menar va fan, googla fram en jävla bild på författaren eller nån bildsättning från någon av hans böcker, de är från 1600-talet, ingen kommer stämma er.
Sen började jag läsa, och det var lite intressant. Jag läste Pantagruel för en massa årsen, jag hade väl lite småkoll på Rabelais och hans betydelse och nickade igenkännande. Men det var något träigt med stilen, det var informativt och ”lättläst” på något märkligt styltigt vis som gjorde att jag började skruva på mig. Tills det slog mig att hela texten måste vara skriven av nått chatprogram (läs själva, jag är 99% säker på att jag har rätt).
Alltså. Jag är ingen sån där som gråter över att någon stackars kulturskribent inte fått betalt för att skriva en artikel om Rabelais till ett nyhetsbrev utgivet av ett litet bokförlag, jag kan rent av känna skadeglädje när även journalister, programmerare, reklamare, översättare och andra nu högljutt lipar om att de blir av med sin försörjning – ni vet, det som konstant drabbat hela arbetarklassen de senaste 250 åren och kallats ”utveckling”. Men, alltså… jag vet inte riktigt. Det är bara något med hela den här AI-skiten som stör mig.
I korthet
För den som faktiskt vill lära sig något, bortom tyckande, gissningar och förutfattade meningar så har Fri Tankes podd en serie i fem delar om Iran. Rouzbeh Parsis samtalar i varje avsnitt med en gäst – samtliga svensk-iranier, samtliga med stora kunskaper – om olika aspekter av Irans moderna historia och det pågående kriget med USA.
*
Tord Björk skriver intressant om USA:s nya strategi för att dominera energiflödena. Finns mycket att säga om allt detta och allt runt omkring – nya världsordningar, multipolaritet, petrogasdollar med mera, med mera – men min lilla metakommentar tills vidare är bara denna:
Om du letar efter djupa analyser av militärstrategi, geopolitik, historia och annat angående kriget mellan Ryssland och Ukraina så gör du alltså bäst i att kolla upp vad fredsrörelsen säger medan naiva, världsfrånvända och oinformerade känsloargument däremot är det enda vi får levererat från de krigshetsande NATO-vurmarna.
Visst känns det lite bakvänt?
*
25 jävla årsen nu. Ännu ett minnesår för Göteborgskravallerna har passerat i sommar, Lars Henriksson skrev lite om det i Internationalen (här via Svenssons blogg så att den intresserade kan klicka sig vidare till mer läsning), för egen del är situationen väl ungefär densamma som när jag skrev det här inlägget för fem årsen.
*
Har hört några Sommarprogram då jag haft väldigt mycket poddlyssnartid på sistone och efter tips från Laxsills nyhetsbrev hörde jag Martin Peterssons program. Han är då filosofiprofessorn i Texas som fick sin kurs om Platon censurerad av Trumps nya anti-woke lagar. Det är något ljuvligt tragikomiskt över det hela.
I åratal har man hört hysteriska högerdebattörer pratat om universiteten som vänstervridna och PK och blaha, blaha. De borde inte ägna sig åt Judit Butler, genusteori, postkolonialism och annat trams utan Riktig undervisning i Riktig västerlädsk vetenskap, har det hetat.
En anekdot jag hört från det här lägret gång på gång i decennier vid det här laget är hur kränkta PK-studenter vid ett universitet någonstans i USA lyckats få Vergilius Aeneiden bortplockad ur litteraturvetenskapen då den innehåller hemska våldtäktsscener, eller hur det nu var.
Så kommer motreaktionen till makten, kavlar upp ärmarna och ska äntligen göra något åt eländet. Och det leder till att man censurerar Platon i filosofiundervisningen.
Den gamla devisen om att det enda som är värre än identitetspolitiken är kritiken mot identitetspolitiken har väl sällan känts mer träffande.
Och så böckerna jag läst sen sist
Lämna ett svar