Så nu har jag sett alla sex avsnitten av SVT:s The Pirate Bay. Om serien, verkligheten bakom den, tidsandan och så vidare har många spaltmeter redan skrivits, så låt oss börja med en länkfest.
Om ni skrollar ner under recensionen här så kan ni läsa Peter Sundes underhållande kommentarer som han skrev live medan han såg serien, han gjorde även bra ifrån sig när han blev intervjuad av P1 Kultur. Rasmus Fleischer, som lite oväntat fått en ganska stor roll i serien, skriver intressant här och ännu intressantare (i piratad version!) här. I Isak Gersons nyhetsbrev får vi en liten inblick hur han som Ungpirat (Piratpartiets ungdomsförbund) upplevde det hela och det var via det nyhetsbrevet som jag upptäckte den här bloggposten som egentligen inte handlar om serien och är skriven för över ett år sen, men som ändå sätter mycket helt rätt tycker jag.
Läs även HTTP:sters inlägg om det hela här.
Själv får jag mest ångest av hela serien. Jag ska inte säga att jag tänkte det redan då, men jag har i alla fall tänkt det i många år nu – att rättegången mot The Pirate Bay var en vändpunkt i historien. Kampen om ”det fria internet” var i själva verket kampen om friheten själv, och vi förlorade. Det är därför vi idag lever i en fritt fallande skräpkultur som när den väl kollapsat kommer kräla sig upp i en totalitär övervakningsdystopi.
Men ja… vi tar det från början.
*
Det finns ett gammalt klipp med Bill Clinton. Det är i slutet av hans presidentperiod, sista eller näst sista året. Han pratar om Kina, dess framväxt mot ekonomisk stormakt, den ökade handeln, den ökade exporten, det ökade välståndet.
Kinas öppning mot kapitalism och världsmarknaden kommer oundvikligen leda till positiva förändringar för kineserna, säger Clinton. Han börjar prata om internet. Drar lite siffror, hur antal användare, internetcaféer och mejlkonton ökat i Kina, från några hundratusen här om året till miljontals idag. Siffrorna är löjliga från vår horisont, men deras utveckling är tydlig; det handlar om en exponentiell tillväxt.
Samma sak sker i väst, med högre siffror och från ett redan högre utgångsläge. Internet. Alla pratar om internet, vår frälsare och framtid.
Men för Kinas del handlar det om något mer, internet betyder att man kan kommunicera fritt, att man kan öppna sig mot den fria världen vilket Bill Clinton är övertygad om kommer leda till att Kina blir ett friare land.
”Regimen har visserligen gjort vissa ansatser för att införa censur.” han tar en konstpaus och drar på det helamerikanska valvinnande leendet innan han avslutar med en hjärtlig sarkasm.
”Well… Good luck!” Publiken skrattar.
Så här såg det ut runt millennieskiftet. Internet var en kraft du inte kunde tygla, det handlade bara om att följa med, om att hoppa på tidigt och inte hamna på efterkälken. IT-bubblan krävde visserligen sina offer, men det var snarare till gagn för den vidare utvecklingen att huvuden föll från Bredbandsjesusar, Boo.com och allehanda börsdopade charlatan-entreprenörer.
Men sen började det visst bli lite jobbigt ändå. Det var ju den där nedladdningen. Folk använder sin valfrihet till att ladda ner musik från nätet, och då finns det ju en risk att de väljer bort att köpa skivor. Branschen blev livrädd, slog sina kloka huvuden ihop och laserade idén att kopiering skulle vara liktydigt med stöld.
Folk ba’ va?
”You wouldn’t steal a car!” dundrar reklamfilmen på.
Eh… nä, men aj wudd download a car if it was possible. För det är ju liksom kopiering. Originalet försvinner ju inte, eller hur? Om de som laddat upp materialet har valt att dela med vad de köpt och jag väljer att kopiera, vad är problemet? Datafiler är bara kod, det är bara ettor och nollor. Det är inget annat än information. Vi har informationsfrihet. Information bör väl vara fritt tillgänglig?
”You wouldn’t steal…”
Branschen slog sina kloka huvuden ihop igen, denna gång slängde de sig med ett argument som kändes mer verklighetsförankrat. Ett gammalt moraliskt argument som ekar från de djupa folkleden. Artisterna kommer inte kunna försörja sig!
En boll sattes i rullning och nu, 25 år efter Clintons självsäkra uttalande kan vi konstatera att censuren faktiskt lyckades. Internet blev istället en kraft som håller på att förvandla hela världen till Kina.
*
Det kallades utveckling. Industrialiseringen kom och maskinerna tog folks arbeten, vilket gjorde dem sura.
Äsch då! sa kapitalisterna, alla tjänar på det här i slutändan!
De hade rätt. Vi saknar inte alla de tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare eller biografmusiker som gjordes arbetslösa av utvecklingen. När vi ser en ensam grävmaskinist tänker vi inte förfärat på hur synd det är om alla de arbetslösa dikesgrävare som med varsin spade hade kunnat räddas från arbetslöshet om det inte var för grävskopan.
Det var utveckling. Genom att flytta in de enskilda hantverkarna på fabriken och ställa dem framför en maskin kunde man producera mer, det gjorde kakan stor nog att det räckte och blev över både åt kapitalistens profit och arbetarens lön. Dessutom blev varorna som tillverkades billigare. Och det uppfanns nya och bättre grejer.
Så allt blev billigare och alla tjänade mer och alla fick mer grejer och allt blev bättre. Tack vara kapitalismen. Eller ”marknaden”, som man säger.
Det finns vissa problem med denna historieskrivning. Någon skulle kanske invända en del mot påståendet att denna utveckling skulle vara ”naturlig” eller driven av ”marknaden” eller att vi skulle ha kapitalisterna att tacka för världens välstånd.
Kanske skulle någon påpeka att vi inte skulle haft ett jävla skit om det inte var för att arbetare organiserade sig, strejkade och kämpade sig till bättre villkor. Och att fördelningen av välståndet i världen är helt åt helvete snedfördelad än idag, trots alla nya prylar.
Invändningen till trots – även den bygger på den grundläggande premissen att det är själva utvecklingen som är grunden till välståndet. Vi hade inte haft något välstånd att fördela rättvisare om vi fortfarande hade haft tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare och biografmusiker bland oss.
Men det är bara när vi ser det hela med lite perspektiv. Ser vi istället de konkreta exemplen på denna utveckling frusen i tiden, då blir det bittrare.
En maskin kommer, gör en arbetare arbetslös som tycker det hela är förjävligt. Det har sällan varit arbetarnas företrädare som tröstat den arbetslöse med långsiktiga perspektiv om utspridd lycka och välstånd till fler. Det är svårt att göra det då man fått sparken samtidigt som aktieägarna ökat sin utdelning. Ofta får arbetaren stöd av sin omgivning, de pratar om en meningsfull sysselsättning, att de inte ska ses som utbytbara kuggar.
Istället är det den käcke kapitalisten som dyker upp igen.
Äsch då! Alla tjänar på det här i slutändan! Varorna blir billigare och det kommer skapas nya jobb med nya meningsfulla uppgifter då de gamla visat sig vara överflödiga. Faktumet att arbetaren har fått sparken till förmån för maskinen är i sig självt beviset på att det hela är rätt och riktigt. Marknaden har en moral. Marknaden är moralen.
Det hela har upprepat sig så länge under decennierna, ja till och med århundradena nu, att det blivit en bekant stereotyp. Arbetaren som bakåtsträvare, den käcke entreprenörsstypen som ser möjligheter i utvecklingen.
De ler nedlåtande åt de små människorna, de tror sig veta att de står över de enskilda exemplen av personliga misslyckanden. Som av en händelse råkar deras personliga vinstintresse sammanfalla med mänsklighetens allmänintresse. Alla tjänar på att de själva tjänar pengar!
Det är verkligen en fantastisk samhällsteori de företräder. Ingen kommer någonsin lyckas övertyga dem om något annat än att de har absolut rätt i att det är nödvändigt att maskiner tar folks arbeten.
Så kommer den jävla nedladdningen.
Fatta vilken utveckling det är! Inte nog med att man kan sparka alla arbetare vid skivfabrikerna – detta är bortom nya högteknologiska maskiner, maskinerna behövs inte alls, för det behövs inte längre några skivor – man kan göra sig av med hela transportsektorn till och från skivbutikerna och ja, även skivbutikerna blir överflödiga.
Ingen produktion, ingen distribution, inga mellanhänder, inga arbetare. Det är ett språng utan dess like. Det är en produktivitetsökning ingen sett maken till tidigare.
Det finns bara ett problem. Hela produktivitetsvinsten råkar nämligen glida kapitalisterna ur händerna. Den landar istället helt och hållet hos konsumenten.
Det är gratis.
Denna rationalisering är inte som de tidigare. För nu behövs inte längre pengar alls för att lyssna på musik. Musiken upphör därmed att vara en vara och konsumenten upphör att vara konsument. Kapitalisten själv rationaliseras bort.
Så där står han, vår kapitalist. Flinet är borta. Den segervissa historieteorin likaså. Utvecklingen har sprungit om honom.
Och när utvecklingsteorin inte längre sammanfaller med hans personliga vinstintresse, ja då byter han helt enkelt teori att tro på. Han blir reaktionär. Han vill nu stoppa, bromsa och förstöra tekniska innovationer. Ja och det där med att marknaden är sig själv nog och att politiker inte ska lägga sig i glömmer han snabbt.
Istället ringer han staten och fildelning förbjuds snart i land efter land.
*
Det som ger mig ångest av The Pirate Bay-serien är minnet av den där hoppfullheten. Vi trodde, liksom Clinton några år tidigare, att kraften var ostoppbar. Visserligen inte på samma sätt. Vurmen för ”den nya ekonomin” var såklart aldrig vår, att reducera internet till ”nya marknader” och ”butiker i cyberspace”, att man kunde köpa skit online, att man kunde teckna digitala tidningsprenumerationer, allt det här kommersiella, internet som ett utökat kabel-tv. Det var inte det. Men när utvecklingen gick vår väg, då var vi lika självsäkra som Clinton.
Det var de som var löjliga. Antipiratbyrån, gammelmedia, förlegade industrier. Patetiska särintressen som kämpade mot historiens gång. Well… Good luck!
Jag påminns om detta gång på gång när minnesbilderna poppar upp. Hur jävla kaxiga Piratbyrån var. Bara namnet! Branschen startar Antipiratbyrån för att lobba för repressiva lagar, det var verkligen att plocka upp handsken att rätt och slätt kalla sin aktivistgrupp för Piratbyrån. Totalt vända på det hela, inte gå i reträtt, inte backa och be om ursäkt, nej tvärtom att utmana helt öppet.
Det var annars vanligt att folk sa saker som att nedladdning inte alls var ett hot mot branschen, att företagen och musikerna också kommer tjäna på det hela och bla, bla, bla. Så där brukade borgerliga ledarsidor låta. För detta utspelar sig på en tid då borgerliga ledarsidor kunde vara ”för” nedladdning, eller i alla fall nästan. Tona ner konflikten, hoppas att branschen nog kommer repa sig och att nya branscher kommer skapas. Att detta bara är ett nytt steg på Utvecklingens gång.
Sånt trams ägnade sig inte Piratbyrån åt. Det var en brokig skara med lite olika ingångar, politiska och filosofiska. Och de fick stort medialt utrymme, satt i debattsoffor och tjafsade med Henrik Pontén, den stackars stela byråkratnaturen som fick bli ansiktet utåt för det en hel ungdomsgeneration hatade.
Ett minne som dyker upp: nån upphovsrättsförespråkare säger i media att förhållandet mellan Piratbyrån och The Pirate Bay är ”som mellan IRA och IRA:s väpnade gren” varpå någon sakligt påpekar att analogin haltar då IRA ju faktiskt är den väpnade grenen av partiet Sinn Fein.
Bara en sån grej.
*
Det är uppenbart att SVT inspirerats av dokumentären TPB AFK (The Pirate Bay Away From Keyboard), särskilt sista avsnittet består av en rad rena återgivningar.
Tv-serien slutar med att de tre sitter och deppar i sina fängelseceller. Fleischer skriver att det skiljer sig från dramaturgin i Netflixserien The List där sensmoralen istället är att konsumenterna ville ha enklare alternativ och att svaret och det lyckliga slutet stavades Spotify (och, kanske underförstått, även Netflix?).
”Nuförtiden ter sig skönmålning av stora streamingplattformar allt mer passé, så det är begripligt att SVT avstod från ett upplägg där The Pirate Bay mest får rollen som vägbanare åt Spotify. Men blir det inte väldigt, väldigt förutsägbart att låta fängelsedomen sätta punkt?”
Det blir det verkligen. Istället hade man kunnat ta fasta på vad Peter Sunde i förbifarten säger i dokumentären filmmakarna inspirerats av. Han säger att det här är en rättegång om internet självt. Att upphovsrättsindustrin gräver det fria internets grav.
Eller kopplingen till Wikileaks. Ja det är en sak jag skulle vilja veta sanningen om överlag. Det var i alla fall så jag hörde talas om Wikileaks första gången, genom en banner längst upp på Pirate Bay-sidan. Wikileaks behöver hjälp, stod det. De behövde pengar för sin verksamhet, som på den tiden var relativt okänd. De hade kanske fått några rubriker för några små avslöjanden de gjort, jag vet inte, det var i alla fall i och med detta jag lärde mig om dem.
Jag tror inte jag skänkte några pengar.
Ett tag senare (några månader? Ett år?) kom så det stora släppet, den stora läckan inifrån USA:s militär som i detalj avslöjade landets många brott. Med Collateral murder-filmen där amerikanska helikopterpiloter mördar civila som det tydligaste exemplet. Gotfrid var bevisligen involverad i Wikileaks, hans och Fredriks bolag hostade organisationen på sina servrar ett tag och allt som Wikileaks släppte lades samtidigt ut även på Pirate Bay.
Men hur var det med pengarna? Att de uppmanade användarna att skänka pengar är ju en sak, men var det kanske så att en del av intäkterna från sidan gick dit? Det har jag hört i alla fall, ryktesvis. Om det är sant så är det ju fullkomligt poetiskt underbart.
Piraterna rånade Hollywood för att avslöja Washingtons övergrepp. Jag vill veta mer! Sundes självbiografi hade ju kunnat vara intressant. Han skulle säkert få bra anbud på att skriva en sådan.
Det är ju bara det att alla intäkter i så fall skulle tas av kronofogden och delas ut till film- och musikbranschen.
*
Nån moderat sa back in the day att det är en slags kommunism att ladda ner grejer. Och det är det ju. Nån slags. Men det är anmärkningsvärt hur få som verkar reflektera över vad upphovsrätt faktiskt är, eller vad ett patent är. Patent och upphovsrätt är ett statligt sanktionerat monopol. Det är kapitalismens motsvarighet till vad som förr brukade kallas privilegier, förläningar som gavs till adelsmän.
Det är motsatsen till en fri marknad. Upphovsrätten garanterar rättsinnehavaren frihet från konkurrens. Statens våldsmonopol upprätthåller innehavarnas privilegier.
Gotfrid Svartholm Warg, Peter Sunde Kolmisoppi och Fredrik Neij dömdes för medhjälp till upphovsrättsbrott. De som utförde brotten de bistod var alla vi andra, vi som använde Pirate Bay.
De tre fick ett straff helt logiskt enligt samhällets syn på deras brott: evig skuldsättning.
Men domen var bara början. Det som skulle följa var skitifieringen av nätet. Istället för ett nätverk av sammankopplade användare blev vi en samling kunder som kopplar upp oss mot några få multinationella bolags noder.
*
Isak Gerson skriver i sitt nyhetsbrev att han ångrade att han som ungpirat inte ägnade sig åt integritetsfrågor, då han tyckte det var lite töntigt. Själv tänker jag att vändningen mot att börja prata om nätfrågor i termer av integritet var ett strategiskt misstag.
Vi borde pratat om frihet istället. Det är ett stort ord, det låter närmast fånigt, men det är vad det handlar om. Problemet med övervakning är inte att det kränker din personliga känsla av integritet, det är att den inskränker din frihet. Den moderna massövervakningen är inte ett problem för individen, problemet är att den skapar storskaliga system för befolkningskontroll, att den förvandlar oss till ängsliga, självcensurerande idioter.
För snart gick det fort. FRA-lagen debatterades flitigt, det demonstrerades och väcktes opinion i så breda läger att Socialdemokraterna som då var i opposition kände sig tvungna att ljuga och påstå att de var emot lagen. Vilket de såklart inte var. När de återkom till makten tog de istället bort de begränsningar som borgarna dyrt och heligt lovat att övervakningen inte skulle utökas till.
Och sen skedde det igen, och igen och igen, oavsett färg på regering. Men folk hade slutat bry sig. Nu läser jag i media om ”krypterade appar”. Gäng rekryterar via krypterade appar. Knark säljs via krypterade appar. Nån polis gick ut och sa åt landets föräldrar att kolla sina ungars mobiler så de inte laddat ner några krypterade appar.
Massövervakningen är nu så total att det alltså anses suspekt att inte frivilligt skicka iväg all sin kommunikation till multinationella företag som läser och sparar allt du skriver och som i sin tur skickar allt vidare till staten.
Centraliseringen och censuren av nätet tycks vara en kraft man inte kan tygla. Vi som protesterar framstår som en samling teknikfientliga och naiva drömmare som kämpar mot historiens gång.
Önska oss lycka till.
