In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Förbjudna ord #4, År 2022

Den här bloggserien var tänkt att handla om det förflutna, men några ord om vår samtid har visat sig vara på sin plats. Det verkar nämligen som om år 2022 kommer bli något av ett märkesår vad gäller förbud av åsikter. Känner ni till exempel till att riksdagen håller på att skriva om grundlagen för att kraftigt begränsa press- och yttrandefriheten?

Förra hösten röstade alla riksdagspartier utan Vänsterpartiet för vad som orwellskt kallas lagen om ”utlandsspioneri”. Lagen kommer begränsa meddelarfriheten och pressfriheten så att publicister kan åtalas och källor tvingas röjas om deras uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon
annan stat eller en mellanfolklig organisation.”

Vad detta egentligen betyder och vad lagen skulle åtgärda för påstått problem nämns inte. Att klassa läckor till pressen som ”spioneri” är naturligtvis dumheter. Varför en spion som kommit över hemliga uppgifter inte skulle välja att skicka dessa direkt till främmande makt utan istället gå via pressen vore, vilket flera kritiker av lagen påpekat, väldigt långsökt.

Väletablerat är däremot förfarandet att stater motiverar sina inskränkningar av de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna med formuleringar om att pressen eller oppositionen går en yttre fiende till mötes. Det är inte sällan under just ”spionerilagar” som oppositionella döms till fängelse i allehanda diktaturer.
Det svenska lagförslag kan dock sägas gå längre då det betonar just Sveriges allierade snarare än Sverige självt.

I en sågning på Dagens juridik i början av året skriver juristerna Ingemar Folke och Nils Funche att

De föreslagna bestämmelserna om utlandsspioneri ska ’träffa uppgifter som behandlas som hemliga inom ramen’ för det internationella samarbetet och som ’relativt enkelt kan konstateras vara hemliga i det enskilda fallet t.ex. genom hemligstämpling, en order till underlydande eller ett anslag om förbud för obehöriga att skaffa sig tillträde’. Även själva existensen av ett samarbete ska enligt regeringen kunna klassas som hemlig.


Det innebär att inom en freds- eller säkerhetsfrämjande insats kommer den som för befälet, många gånger en högre utländsk officer, att bestämma vad som ska vara hemligt. […]
Straffbestämmelserna är tänkta att tillämpas även om Sverige inte deltar i en insats men där insatsen äger rum inom ramen för en organisation där vi är medlem, till exempel EU, OSSE och FN.”

Även om Vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot så finns det många kritiker bland remissvaren. Den samlade journalistbranschen – Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, TV4 och Bonnier media – har alla sagt tydligt nej till lagförslaget, ibland med skarpa formuleringar om vilken fara den utgör för den fria pressen.

Gott så, men det rimmar ganska illa med vad journalisterna de facto gör i den pågående valrörelsen. Om någon hört en reporter ställa en politiker till svars för den tänkta grundlagsändringen så meddela mig gärna i kommentarerna, jag har i alla fall aldrig hört någon prata om det här över huvud taget utan upptäckte det hela på Maja Lundgrens blogg för någon månad sen.

För att genomföra en grundlagsändring krävs två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Tanken är att om politikerna försöker gå över folkets huvud och ändra någon av våra fundamentala principer så kan vi se till att rösta bort dem innan det är försent. Det förutsätter dock att den tänkta grundlagsändringen är känd bland befolkningen och att saken diskuteras.
I ett land som USA skapar förslag om föreslagna tillägg till konstitutionen alltid stor debatt – men här är det knäpptyst.

Notera att lagförslaget och den ovan citerade kritiken alltså kom innan regeringen hastigt och lustigt ansökte om medlemskap i NATO.

Det betyder att om inte Vänsterpartiet får över 50 procent av rösterna i valet nu på söndag eller om några av de andra partierna plötsligt ändrar sig så kommer läckor som avslöjar militära hemligheter från våra nya allierade Erdogan och Orbán, liksom avslöjanden som Wikileaks eller visselblåsare som Edward Snowden att kriminaliseras den första januari 2023.

Den andra stora yttrandefrihetsbegränsningen som skett i år har jag redan berört lite kort på bloggen tidigare. Den som Emanuel Karlsten i sin mycket läsvärda bloggserie kallar den unika svenska censuren. Karlsten skriver:

”Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.”

Det kan tilläggas att detta inte bara är unikt under internets korta historia. Att man förhandscensurerar tidningar eller böcker har aldrig hänt i Sverige tidigare – det behövde aldrig någon arbetarrörelsepinojär oroa sig för då de åkte in och ut ur fängelser för att ha hädat, kritiserat krig eller förespråkat preventivmedel under åren då Sverige ännu inte hade allmän rösträtt – men det är vad som drabbat de ryska nyhetskanalerna i år.

Vidare krävs inte bara att internetoperatörerna ska stänga ner hemsidorna, även spridande på sociala medier är olagligt, vilket lagt ett stort ansvar på nätgiganterna att förhandscensurera inlägg från sina användare. Hur bisarrt detta kan bli illustrerades – ironiskt pedagogiskt – nästan direkt. När Karlsten skulle posta sitt första inlägg om den svenska censuren på Facebook möttes han nämligen av detta:

Och de som försökte dela hans status nåddes av detta meddelande:

EU-kommissionens argument för censuren var att förhindra rysk desinformation. Den berör enbart två sidor, Russia Today och Sputnik (men inte till exempel Tass)*. Denna på pappret så blygsamma åtgärd innebär i praktiken att normal diskussion om ämnet – som är allt annat än någon rysk desinformation – i sig misstänkliggörs.

Det betyder också sannolikt att denna information får mycket svårare att spridas. De varningstexter som syns ovan är i alla fall tydliga – men hur påverkar innehållet i Karlstens blogginlägg hur det dyker upp i sökningar på Google? Hur troligt är det att det dyker upp i folks flöden eller som rekommendationer om liknande inlägg eller innehåll? Det är det som vanligt ingen som vet.

De sociala mediernas rutiner för hur inlägg sprids, vilka som syns mer och vilka som syns mindre eller vad som sprids till vem och vilka grupper och varför de gör så, är som bekant företagshemligheter.

Och nu har EU-kommissionen låtit nätjättarnas mystiska algoritmer hjälpa dem att genomföra sin censur, vilket resulterat i att censuren blivit mycket mer omfattande än vad som var meningen.

Det gjordes naturligtvis av goda skäl. Det finns alltid goda skäl till censur. Som sagt – detta berör enbart två hemsidor och det motiveras med att de sprider desinformation. Det finns fler som bevisligen sprider desinformation och nu när steget väl är taget kommer det säkert följas av ännu mer censur.

2022 är helt enkelt ett mörkt år för den som bryr sig om yttrandefrihet. Att säpochefen under valrörelsen försöker slå rekord i rövslickande för Erdogan genom att kräva förbud för demonstrationer till stöd för PKK känns därför tyvärr inte särskilt förvånande.

Uppdatering: ett litet fel i texten – även MP röstade emot skiten.

* Jag länkar inte till de förbjudna sidorna utan nämner dem bara med namn för att (förhoppningsvis) undgå censur i händelse av att någon skulle vilja dela detta inlägg på sociala medier.