Har lyssnat på några av årets sommarpratare, lite sen på bollen. En gång i tiden lyssnade jag ganska ofta på Sommar i P1, sen blev det några få om året. Länge brukade jag i alla fall intressera mig för vilka som skulle prata, det var en grej att varje år ögna igenom listan på medverkande när den kom. Men i år gick det mig helt förbi. Snappade senare upp att Mikael Wiehe och Claes Svahn pratat och tänkte att jag väl borde lyssna på dem men glömde ständigt bort det, tills nyligen då.
När jag skrollade podden upptäckte jag att även Julia Ravanis fanns med, vilket var kul. Jag läste hennes Skönheten i kaos här om året, ett utmärkt tips till alla som vill få en snabbkurs i den moderna fysiken men saknar naturvetenskaplig kompetens. Det finns såklart otaliga böcker som behandlar svarta hål, kvantfysik, relativitetsteori mm. riktade till lekmän, men Ravanis tilltal är vänt mot de som annars kanske inte trodde sig vara intresserade överhuvudtaget, det är verkligen en guide till kosmos för humanister och samhällsvetare.
Jag beundrar verkligen personer som Julia Ravanis och Helena Granström, alltså sådana som tillhör båda världarna, de två kulturerna eller vad vi ska kalla det. Ravanis är teknikhistoriker med examen i både fysik och idéhistoria.
Men så upptäckte jag något mer. Det visade sig att jag inte alls laddat ner Sommar i P1 från Sveriges radio utan från något som heter SR restored. Det är en sida (organisation? upprop?) som reagerat mot att SR sedan 2023 börjat ta bort sina egna RSS-flöden till förmån för sin egna Play-app och beslutat att göra något åt det.
SR restored har ett litet manifest på sin hemsida som jag här återger i sin helhet:
”Podcasts är en underbar öppen teknologi där det öppna gränssnittet (podcast-RSS-flöden) tillåter både producenterna av media, samt lyssningsverktygen, att vara oberoende av varandra ❤️ Bland de stängda plattformarna som vi sett växa fram de senaste åren, så står podcasts fortfarande kvar som en av de få riktigt öppna teknologierna. Dessvärre har flera streamingplattformar börjat låsa innehåll exklusivt till sina egna tjänster. Detta är tråkigt, men med privata bolag så är det förståeligt, och något som är lätt att bojkotta om man inte tycker om metoderna. Att public service artificiellt börjar låsa innehåll är dock förbryllande. Snälla Sveriges Radio, gör så att det här projektet kan arkiveras genom att inte exklusivt börja lansera innehåll på Sveriges Radio Play.”
Håller med till fullo. På sidan finns även ett upprop där man kan skriva under om man håller med.
Min skandinavism
Lyssnade ikapp Strid så nu måste jag vänta otåligt i en vecka på varje avsnitt istället för att mala minst ett varje dag. Har letat lite efter andra norska poddar och lyssnar på Historier som endret Norge och något enstaka avsnitt av Rekommandert. Skaffade sen DR-appen för att börja kolla på dansk tv, där jag bland annat sett Historien om Danmark, förlagan till Historien om Sverige som gick i SVT förra året, var det väl. Danska tycker jag är svårt att förstå men med dansk text är det verkligen inga problem alls. Och till skillnad från att se med svensk text så föreställde jag mig att jag skulle snappa upp mer av språket.
Började i samma veva lyssna på DR:s morgonnyheter, femminuterssändningar, varje dag. Efter tre veckor tyckte jag att jag förstod vad de sa bättre än i början så då tog jag steget att försöka lyssna på normallånga poddavsnitt och valet föll på Radio stjernen, en podd om arbetarrörelsens historia i Danmark.
Och det funkade. Jag förstår det inte lika bra som norskan, men tillräckligt för att vara lyssningsbart (förutom avsnittet med gamla inspelningar av pensionerade hamnarbetare som berättar om sin vardag back in the day, det var inte lätt). Känns smått fantastiskt att det där otydliga mumlandet på så kort tid blivit ett språk jag förstår ganska okej. Så nu har jag börjat leta efter fler danska poddar och har botaniserat lite på DR.
Angående SR restored så skulle ett liknande initiativ behövas för NRK där hopplöst mycket är inlåst, danskarnas motsvarighet är däremot föredömlig med tydliga RSS-länkar till varje radioprogram på hemsidan.
Jag vill verkligen betona att det inte är något svårt och ambitiöst projekt jag gett mig in på, jag pluggar inget, jag gör inget extra som tar upp min fritid. Det enda jag gjort (och gör) är alltså att jag blandat in norska och danska i min mediemix. Jag har bara bestämt mig för att betrakta Norge och Danmark (och svenskspråkiga Finland, ska tilläggas) som lika relevanta för mig som Stockholm eller Kiruna eller vad som helst.
Min mediemix ser ut såhär: på jobbet lyssnar jag på poddar, då och då under dagen läser jag bloggar och ibland skrollar jag Mastodon på mobilen, på kvällen tittar jag oftast på tv och innan jag lägger mig läser jag böcker. I nästan alla dessa flöden (har ännu inte läst några böcker eller skaffat norsk tv) är det nu norska och danska vid sidan om det svenska och engelska. Och jag konsumerar i regel samma slags innehåll som jag redan gör på svenska och engelska. Det är allt.
Kul med språk, kul att vidga sina vyer lite, men i grund och botten handlar det nog mest om att jag hatar USA. Den amerikanska kulturimperialismen är verkligen förlamande, folk i det här landet verkar tro att vi är en delstat. Tänker på vänstern på 60 och 70-talet. Proggarna plockade upp folkmusik och vägrade sjunga på engelska, man återuppväckte historien för att se den underifrån, kallade Engelbrekt för en svensk Che Guevara. Och folkbildade.
Typ.
Känns avlägset den fördummande, amerikaniserade sociala medier-dystopi vi nu genomlider.
Sett
Med de orden blir det kanske lite apart till gå över till just amerikansk film och tv, men men…
Paul Thomas Andersons One battle after another var lite kul. Om USA i en nära framtid som verkar vara en blandning av nutiden och 70-talet. Alltså, det är en fascistisk skitregim som nu men med skillnaden att det finns nån SLA/Weathermen-liknande terrororganisation som bekämpar den. Känner att det finns ett släktskap med Civil war som jag skrivit om innan, att filmen i grunden handlar om mörkrädda liberals panik över sitt lands förfall. Men då Civil war i sin seriösa ton blev urfånig till den grad att den nästan vände och fick ett kalkonvärde funkar One battle after another bättre med sitt tokroliga upplägg.
Och så är omtitten av Breaking Bad avklarad. Var som jag minns det – det blir aldrig dåligt men S3 och S4 lider av lite väl många upprepningar. Walts och Jesses relation utvecklas inte utan går i cirklar. De bråkar, Jesse klantar sig, Walt är elak men får sen dåligt samvete varpå allt upprepar sig. Storyn med Skyler och familjen dras ut med konstgjord andning, man känner att det hela måste klaras upp en gång för alla.
Tv-serier har ju i sig sina inneboende problem som skiljer från filmmediet. Man skriver för en säsong i taget och håller det öppet om det kommer innebära slutet på serien eller om det ska föräras en säsong till, vilket avgörs av om det ger tillräckliga profiter till tv-bolaget eller inte. Efter S4 drog också bolaget in serien varpå ett märkligt nästanslut hafsades ihop. Det som hände sen var att hypen blev ett faktum, Braking bad blev världens mest nedladdade serie som fler och fler upptäckte och snackade om världen runt varpå en sista comebacksäsong något år senare blev verklighet.
Denna avslutande säsong står som ett monument i sin egen rätt. Den är det pris vi får av att ha sett igenom hela serien. På sätt och vis utgör den en förstärkning och logisk fullbordan av de teman vi sett från början men det är en så otroligt mörk, intensiv och alldeles, alldeles överjävlig och samtidigt tillfredsställande utveckling och upplösning vi får. Manus, regi och inte minst skådespeleri överträffar allt.
Upptäckte av en slump att en film med namnet Ted K fanns på SVT-Play fyra timmar innan den togs bort, så jag passade på att se den med en gång. Den handlar då om Ted Kaczynski, den så kallade Unabombaren, var från 2021 och hade gått mig helt förbi (eller om jag möjligen glömt bort den).
Har tidigare gjort ett blogginlägg om olika skildringar av Kaczynski och den här får väl sägas vara helt okej i sammanhanget.
Vi befinner oss helt i Teds värld, det finns knappt några andra karaktärer. Ett mindre drama mellan Ted, Teds bror David och deras mamma skildras helt genom telefonsamtal där vi bara hör Teds röst. I scener där grannar och andra bifigurer dyker upp är kameravinklarna ofta bortvända så vi bara skymtar deras ryggar eller hör deras röster utanför bild.
Alla avgörande vändningar och hela händelseutvecklingen skildras på ett så påfallande odramatiskt sätt att tittaren nog måste förutses redan känna till hela historien, vilket jag tyckte var ett ganska intressant grepp.
Det säger också något om vilken given populärkulturell referens Unabombaren är i USA, men kan möjligen skapa lite frågor för tittare i till exempel Sverige.
Som väntat handlar inte mycket om idéerna i manifestet annat än indirekt – de ses, liksom bombdåden, som enbart en rationalisering av Teds psykologiska och sociala tillkortakommanden.
Och så kan man ju se det.
Själv ser jag det som att vi ibland behöver dårarna för att berätta sanningen vi inte vill höra.
Bloggosfär
Har bokmärkt, men ännu inte läst, den här guiden om att installera Linux från Autonomin. Windows 11 uppdateras inte längre och datorn börjar bli slö. I min kamp mot slit- och slängsamhället vägrar jag köpa ny dator med Windows förinstallerat.
Det här ska göras, även om jag får ångest bara av att tänka på det.
Snart.
En glad nyhet får jag från alltid välinformerade Emanuel Karlsten. Chat Control är stoppat tills vidare, kampen runt om i Europa har lönat sig. För mig har Karlstens rapportering om det här utöver upplysningar i själva sakfrågan även gett mig inblickar i det kafkaliknande byråkratvälde vi kallar Europeiska Unionen. Sista ordet är knappast sagt men just det här massövervakningsförslaget har i alla fall stoppats. Tack till gänget i Konstellationen som jag tycker kan ta åt sig en del av äran för detta. I vevan har jag även upptäckt en bloggare vid namn Carl Heath som skrivit mycket bra om detta och liknande frågor.
Allt är inte bara skit och elände, kamp lönar sig faktiskt. Glöm inte det.
Sanning. Frihet. Upplysning
Har inte orkat pyssla något mer med bloggdesignen utöver att jag lagt till en pompös och bombastisk underrubrik. Orden är stora till den grad att de kan låta klyschiga och fåniga. Men jag är gravallvarlig när jag säger att sanning, frihet och upplysning är mitt måtto. I den ordningen. Får se om jag orkar utveckla detta (inte minst för mig själv) någon gång framöver, men i korthet kan väl sägas att vi lever i lögnens och dumhetens tidevarv och att det totalitära i dess släptåg stormar mot oss från alla håll och kanter.
Och det kommer bli värre innan det blir bättre. Men jag tänker inte duka under för idiotin. Jag känner absolut noll entusiasm för att ”rädda demokratin”, ”återställa välfärden” eller andra konservativa hopplösa projekt. Jag känner vinden och jag inser det lönlösa i att försöka flyga emot den, men jag behöver heller inte flyga med den. Jag tänker istället gräva ner mig i en bunker och vänta ut den.
Det glada tjugotalet är min bunker och du är varmt välkommen att dela den med mig. Förhoppningsvis kommer vi en dag att kunna krypa ur den tillsammans och beskåda en värld av möjligheter istället för hopplösheter.
Och så böckerna
Och så till sist en teaser:
Lämna ett svar