In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Maskinerna är våra vänner. Del IV av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

För att vara ett extremt civilisationskritiskt manifest har Industrial Society And Its Future ändå en modern, man skulle nästan kunna säga liberal, grundtanke. Det är inget trams om ”Gaia” eller ”Moder Jord”, det är inget högtravande moraliserande över att Människan genom sitt handlande brutit mot någon uråldrig, gudomlig eller naturlig ordning och därmed fördömt sig själv. Industrisamhället döms ut efter två kriterier; det gör oss olyckliga och det gör oss ofria.

För att vara skrivet av en antisocial enstöring som i närmare tjugo år skickat brevbomber till företag och universitet – och som dessutom är amerikan – slås man av att det hela faktiskt följer ett logiskt resonemang och är fullkomligt befriat från konspirationsteorier. Det är fullt av förbehåll och ofta skriven i en resonerande ton som vänder sig mot tvärsäkra slutsatser och profetior. En strukturell, materialistisk analys av ”organisationsberoende teknik” utgör grunden för teorin, och praktiken, som båda dras till sin minst sagt extrema spets. Den går att bygga vidare på. Exemplen med mobiltelefonen och smarttelefonen fans naturligtvis inte i manifestet från 1995 utan är mina. De passar in i de övergripande resonemanget om teknikens natur. Det är en teori som funkar.

Vi får ett missanpassat genis blick av en värld han vantrivs i, och till vilken han vägrat anpassa sig. Vi tycker det är djupt omoraliskt att med brevbomber mörda människor som på ett eller annat sätt utvecklar tekniken. Vi finner tanken på att gå tillbaks till samlar- och jägarsamhället absurd; den är både orealistisk och oönskad. Här ligger manifestets svaga punkt, att vi inte köper tanken på att vi skulle vara olyckligare i dagens demokratiska överflödssamhälle med dataspel, bypassoperationer och flygresor.

Även om det ligger något i tanken med maktprocessen, även om vi instämmer i det självklara med att människan är evolutionärt anpassad till en helt annan tillvaro än vår moderna, så vägrar vi gå bakåt. Framstegstanken, vilken uppkom först på 1600-talet, är för oss idag självklar. Det finns ingen återvändo, vi måste framåt, vi måste utvecklas.

Det faktum att unabombaren diagnosticerades som paranoid schizofren efter att han fängslats är på många sätt ironiskt, då det i princip ger honom rätt. Manifestet behandlar nämligen detta, att anpassning till systemet är själva definitionen på god psykisk hälsa. Diagnosen paranoid schizofren är naturligtvis, liksom hela den psykologiska disciplinen, en produkt av industrisamhället, om detta råder ingen tvekan. Den stackare som uppfann bandkvarnen i Danzig ansågs av sin samtid som galen och behandlades därefter. Idag är det istället Ted Kazcynski som är galen.

Galenskapen till trots, så är Industrisamhället och dess framtid läsvärd och innehåller många visdomar. Som civilisationskritikens enfant terrible stryker den ständigt läsaren mothårs och tvingar en gång på gång att tänka det otänkbara.

*

Jag vet inte ifall Ted Kaczynski ibland tog ledigt från stugan i Montana för att gå på bio. Det finns i alla fall en filmsvit som genomsyras av samma typ av teknikpessimism och antipsykiatri som han ger uttryck för i sitt manifest, även om formen är av det mer poetiska slaget. Filmerna skildrar elegant farhågorna för teknikutvecklingen och blandar den med kalla krigets tidstypiska rädsla för kärnvapenkrig. Jag pratar om James Camerons Terminator.

Terminatorn är en cyborg, en maskin av metall iklädd mänsklig vävnad, som färdats bakåt i tiden för att mörda en i Los Angeles boende servitris vid namn Sarah Connor. En man, Rese, har även han färdats till Los Angeles anno 1984 för att skydda samma Sarah Connor från den fasansfulla terminatorn. Sarah kommer nämligen att spela en viktig roll i framtiden. Och framtiden, den är allt annat än ljus.

It was the machines Sarah!” Rese förklarar för Sarah att i framtiden kommer maskinerna bli självmedvetna och besluta sig för att utplåna mänskligheten i ett kärnvapenkrig. De fåtal som överlever atombombsapokalypsen kommer att jagas och dödas eller i bästa fall sättas i koncentrationsläger med digitala laserinbrända kontrollkoder på underarmarna, för att tvingas arbeta som slavar åt maskinerna. I några filmsekvenser får vi se en glimt av framtiden. Det är alltid natt. Kanske är det atomvintern. Landskapet ser ut som en evighetslång bilskrot. I luften flyger drönare och på marken går och rullar olika mördarmaskiner på ständig jakt efter människorna som ännu finns kvar.

De få överlevande som undkommit robotarnas koncentrationsläger lever i trånga miserabla utrymmen. Det är smutsigt. Folk är sjuka och hungriga, det springer omkring råttor på golven. I en scen ser vi två barn med trasiga kläder och sot i ansiktet som med dystra och orörliga miner tittar på tv. Men när kameran växlar till barnens perspektiv får vi se att det bara är skalet av en trasig tv. I stället för en skärm som visar tv-program stirrar barnen istället livlöst på en brasa.

Vi skapade maskinerna för att de skulle arbeta åt oss. Nu reser de sig mot oss och förslavar oss. De utplånar oss. Det är den totala alienationen.

Men det finns ett motstånd, ett hopp, även i den nattsvarta framtiden. En man kommer i framtiden leda människans kamp i kriget mot maskinerna. Mannen heter John Connor, Sarahs ofödde son. Genom att färdas bakåt i tiden och mörda motståndsledarens mor planerar maskinerna att kunna triumfera genom att förändra historiens gång. Och Rese har ställt upp som frivillig tidsresenär med enkel biljett för att till varje pris rädda Sarah från terminatorn och därmed se till att den framtida messiasgestalten får komma till världen.

Psykiatrin spelar en icke obetydlig roll i terminatorfilmerna, framförallt i del två. Psykiatrin representeras av Dr Silberman. Vi möter honom redan i första delen. Den vilda jakten efter Sarah och den våldsamma kampen som uppstår mellan terminatorn och Rese drar nämligen myndigheternas uppmärksamhet till sig och Rese hamnar snart på förhör hos polisen. Och hur hanterar då samhället en person som säger sig veta att teknikutvecklingen kommer leda till förintelse och slaveri för hela mänskligheten? Han förklaras sinnessjuk.

Dr Silberman hånskrattar åt Reses berättelse och blir uppspelt när han inser att han kommer kunna göra karriär på sin ofrivillige patient. Han försöker även övertyga Sarah att hon inte ska lyssna till Reses utsagor. Hon börjar tvivla. Psykiatrins uppgift är i att anpassa oss till samhället, inte att ifrågasätta. Den är repressiv.

Nu lyckas dock Rese så väl som Sarah ta sig ifrån polisstationen och med stora mödor förgöra terminatorn även om Rese dör en heroisk död efter att ha slutfört sitt viktiga uppdrag. I slutscenen ser vi en gravid Sarah Connor med en allvarsam och beslutsam min. Hon har under resans gång växt och har nu insett sin historiska mission och stålsätter sig inför den framtida storm som komma skall.

I den andra delen av filmeposet har drygt tio år förflutit och terminatorn har återvänt, men denna gång som beskyddare. Den unge John Connor är nu målet för de framtida mördarmaskinerna och de sänder en uppdaterad version, T-1000, en ”mimetisk polylegering” med förmågan att omforma sig till nästan vad som helst. Motståndsrörelsen å sin sida har lyckats programmera om en gammal terminatormodell och skickar tillbaks den i tiden för att skydda motståndsledaren som vid tiden ännu bara är ett barn.

Sarah Connor är filmens berättare och hon har förändrats sen sist. Hon har växt in i rollen som motståndets moder och ensam uppfostrat sin son bland mexikanska gerillor för att lära honom om vapen, sprängmedel och annat oumbärligt inför den framtida kampen mot maskinerna. Samhällets svar på detta har blivit att hon spärrats in på mentalsjukhus medan hennes son adopterats bort till en fosterfamilj. John får lära sig att hans liv är en lögn, att hans mamma är galen och att den framtida domedagen inte kommer att inträffa. Han blir satt i en fullkomligt normal kärnfamilj i en förort där fostermamman skäller på honom för att han inte städar sitt rum medan fosterpappan sitter framför tv:n och tittar på sporten.

På Pescadero State Hospital, där Sarah Connor sitter inspärrad, framstår psykiatrin inte bara som repressiv, den är fullkomligt totalitär. Fascistisk. Dr Silberman berättar nedlåtande om Sarahs paranoida vanföreställningar för några besökande kollegor som fascinerat tittar på henne genom cellfönstret som om hon vore ett djur på zoo.

Vakterna på sjukhuset är våldsamma auktoritetspersoner och maktmissbrukande pervon. I en scen berättar Sarah lugnt för Silberman att hon nu blivit bättre, att hon inte längre tror på att maskinerna kommer att förgöra oss. Silberman har lovat henne att hon kan få se sin son om hon visar tecken på bättring efter ett halvår. ”Jag vet hur smart du är” säger doktorn. ”Jag tror inte du verkligen tror på vad du säger till mig idag”. Sarah vädjar, bönar och ber om att få träffa sin son, eller åtminstone få ringa ett telefonsamtal. Det är förgäves. Dr Silbermans dom står fast.

Det räcker inte att hon bekänner sig till den etablerade normen. Det räcker inte med att hon säger att hon accepterat den av samhället fastslagna sanningen. Hon måste tro på den. Och det finns inget hon kan göra åt sin situation. Innanför Pescaderos väggar finns ingen som helst frihet. Våldet är henne övermäktigt. Hon kan tvångsbältas och tvångsmedicineras, hon är slav under vakternas nycker och Silbermans maktfullkomlighet. Psykiatrins obegränsade medel för att anpassa individen till samhällets behov har skapat ett system som liknar Orwells 1984.

Sarah räddas tack o lov från Pescadero av sin son och hans robotbeskyddare. Liksom i del ett inleds en flykt undan en ond mördarmaskin och samhällets repressiva instanser. Sarah har inledningsvis svårt att känna förtroende inför den beskyddande terminatorn vars utseende är identiskt med den som försökt mörda henne tio år tidigare. Men hon tänker om.

Terminatorn blir till en fadersfigur åt den unge John, och hans mor konstaterar att maskinen troligen är bättre i denna roll än någon eventuell framtida partner hon kan tänkas finna. Den skulle aldrig lämna honom, bli arg på honom, bli full och slå honom eller säga att den inte hade tid att umgås med honom. Den kommer dö för att skydda honom. I en scen strax före leker två små barn krig med sina leksaksvapen och John Connor blir tagen av vad han ser.

Han påminns om att mänskligheten i en nära framtid nästan kommer utplånas. ”We´re not gonna make it, are we? People I mean?” Frågar han oroligt sin robotvän. ”It´s in your nature to destroy youreself” blir maskinens torra svar. Filmen byter därmed narrativ och börjar betona att det faktiskt är människan som skapat maskinerna och därför rimligtvis människan som förgör sig själv.

Det förmedlas vidare genom Sarah, som nu har tänkt om. Teknikpessimismen är inte längre total då maskinen även kan vara god och beskyddande. Men mer än så. Sarah upptäcker alienationen. Det är inget mystiskt, oövervinnerligt väsen de kämpar mot, det är maskiner skapade av människor. Om det är människan som skapat maskinen kan människan förgöra maskinen. Om det är vårt eget agerande som kommer leda till vår utplåning så kan vårt eget agerande även rädda oss. Vi har kontroll över vårt eget öde, vi bestämmer själva över vår egen framtid. Hon ristar in No fate i en bordsskiva och ger sig av.

Sarah Connor bestämmer sig för att döda en av de ofrivilliga hjärnorna bakom den framtida apokalypsen, Miles Dyson. Terminatorn har gett henne information om denne Dyson, en programmerare som utan att veta om det snart kommer att öppna Pandoras ask. Miles Dyson kommer att skapa Skynet.

Skynet är i filmen den ondskefulla figur som står bakom den mörka framtiden. Ett dataprogram som kontrollerar USA:s hela försvar, blir självmedveten och bestämmer sig för att utplåna människan. Attacken inleds den 29:e augusti 1997. Skynet är en abstraktion. Den har ingen personlighet, inga känslor, inga karaktärsdrag. Den är ett system. Ett system som kontrollerar allt.

Men systemet skapades av människor och Dyson är en av dessa människor. Vad som i tio års tid varit en hopplös insikt om att vi går en dyster framtid till mötes, har för Sarah nu förbytts till handlingskraft. Istället för att förbereda sin son inför den oundvikliga katastrofen ska hon istället bekämpa systemet och slåss för en bättre framtid. Miles Dyson måste dö för att mänskligheten ska få leva.

Det finns bara ett problem. Dyson har ingen aning om att det han idag arbetar med kommer leda till morgondagens undergång. Hur skulle han kunna veta det? Han är dessutom en god människa, en småbarnsförälder som älskar sin familj. Hans intentioner med sitt arbete är enbart behjärtansvärda. Sarah är på god väg att kallblodigt avrätta honom i sitt hem när hon börjar vackla. Istället för skaparen av apokalypsen ser hon en vettskrämd familjefader som oförstående vädjar för sitt och sin familjs liv.

Samtidigt har John listat ut vad hans mamma håller på med och åker tillsammans med terminatorn till Dyson för att stoppa henne. Sin ringa ålder till trots – eller är det kanske tvärtom tack vare sin ungdomliga naivitet – så visar John redan drag av de insikter som en mänsklighetens befriare och beskyddare bör besitta. Terminatorn förklarar det taktiskt oriktiga i att söka upp Sarah, T-1000 kan ju lura i faggorna. Dessutom, Sarah har ju en poäng, att döda Dyson kan faktiskt förhindra domedagen. John håller inte med

”Har du inte förstått någonting? Man kan inte bara döda folk!”.

Sarah klarar inte av att döda den livrädde Dyson som liggandes på golvet oförstående vädjar för sitt liv medan hans familj gråtande ser på. Hon bryter ihop. Systemet han deltar i att skapa må vara ondskefullt, men systemet skapas inte av onda människor. Vägen till Skynet föregås av goda intentioner. John och terminatorn rusar in i scenen, lugnar ner de inblandade och berättar för Dyson om den mörka framtid som han omedvetet arbetar för. Han blir tagen men slår samtidigt ifrån sig.

”Ni dömer mig för saker som ännu inte har inträffat. Hur skulle vi kunna veta?”

Sarah låter sig inte imponeras. Hon håller ett kort men kärnfullt anförande. Sittandes på vasken i köket med en cigg i handen väser hon fram ett militant särartsfeministiskt statement:

”Yeah, right. Hur skulle ni kunna veta?

Det var fucking män som du, som byggde vätebomben.

Män som du, tänkte ut den.

Ni tror ni är så kreativa. Men ni vet inte hur det är att verkligen skapa något.

Att skapa ett liv, att känna det växa inom sig.

Det enda ni är kapabla att skapa är död och förstörelse!”

John får avbryta henne. ”Mamma! Vi behöver vara lite mer konstruktiva här, ok?” Och konstruktiva är de. Det är datachipps som ska förstöras, ritningar som ska brännas, fabriker som ska sprängas. De får åter problem med samhällets rättssystem. Den onde T-1000 möter de givetvis igen. Sin förmåga att maskera sig använder han väl genom att förvandla sig till polis. T-1000 utnyttjar statens våldsapparat som därmed, liksom psykiatrin, liksom Dyson och företaget han jobbar på, alla ofrivilligt arbetar för Skynet.

De kommer dock undan och T-1000 möter sin död då han smälts ner i ett stålverk. Den beskyddande terminatorn går därefter frivilligt samma öde till mötes. Trots Johns protester – han gråter då han inte vill mista sin nyfunne vän – sänker han ner sig själv i det flytande järnet. Uppdraget är slutfört.

Filmen slutar i ovisshet. Sarah känner för första gången på väldigt länge ett visst hopp. Framtiden är öppen. Domedagen behöver inte komma, men vi kan inte heller vara säkra. Vi skapar vårt eget öde. Det är inte längre helt kört, men det kan fortfarande gå åt helvete. Det är upp till oss.

*

Anteckningar:

Luditerna/Ludditerna

Müntser mfl.

Kapitalism, fri marknad, Smith till Nozic, Freidman mfl.

Freud, Nietzsche?

Napster

Historiesyn, historisk nödvändighet (Rocker) historien som abstraktion (hopp, fanatism)

Utopister?

Fixa till och korta ner Kaczynskiavsnittet

Profitkvotens fallande tendens som jordutarmning

Läs: om kvarnar och teknik, om tryckpressens inverkan. Lite mer av Graeber

Maskinerna är våra vänner. Del III av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

Men det blir väl ändå bara bättre och bättre? Nya prylar och innovationer har avlöst varandra i en rasande takt sedan industrialismen startade. I takt med att maskiner tar över arbete kan vi ägna oss åt annat. Vi har byggt skolor och sjukhus, vi kan resa jorden runt. Med de senaste decenniernas informationsteknik kan vi kommunicera direkt över hela världen. Vi har aldrig varit så informerade eller så välutbildade som idag. Vi lever längre. Vi har kortare arbetsdagar, semester. Fattigdomen minskar. Det går framåt.

Under industrialismens historia har det dock inte varit självklart att alla gynnats av teknikutvecklingen. Ludditernas dilemma har återupprepats gång på gång. När jag jobbade på posten var det ett faktum att införandet av de mer avancerade sorteringsmaskinerna för oss på golvet enbart ledde till att vi fick större utdelningsdistrikt och därmed en mer fysiskt krävande arbetsdag, om vi inte fick sparken eftersom man samtidigt minskade arbetsstyrkan. För att ta ett exempel.

Det finns naturligtvis oändligt många fler exempel på detta tema, men trots att många kommer i kläm är de flesta överens om att det inte finns några alternativ. I det långa loppet är det naturligtvis något bra att maskiner tar över arbete. Det frigör oss att gå vidare och syssla med annat, uppfinna nya prylar och komma med nya idéer. En annan aspekt är att produktivitetsförbättringen även leder till att varorna vi konsumerar blir billigare och oftast bättre. Som konsument är jag glad över att 80% av lönen inte går till att köpa mat. När jag går förbi en grävmaskin tänker jag inte att det är synd om alla de arbetare som med spadar kunnat utföra samma jobb idag är arbetslösa. Även som gammal brevbärare är jag glad över att vi uppfunnit E-mejlen.

Och det vore väl ändå fullkomligt meningslöst att kämpa emot teknikutvecklingen, ens om man skulle vilja?

*

Theodore ”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid University of California vid Berkeley som den yngste professorn i universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted trivdes inte i samhället.

1971 flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen. Mycket längre.

”1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten.”

Den som slog upp sin New York Times eller Washington Post vid frukostbordet den 19:e september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial Society and its Future författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke amerikansk kriminalhistoria.

I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.

Bomberna är omöjliga att spåra. Vem det än är som skickar dem så vet han vad han gör. Han är ett geni.

1995 börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir otålig och den 24:e April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga att spåra.

”4. Därför uppmanar vi till en revolution mot det industriella systemet. Denna revolution kommer kanske eller kanske inte använda sig av våld: den kan komma hastigt eller den kan komma som en relativt gradvis process sträckt över ett par decennier. Vi kan inte förutsäga något om det. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”

Det säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska tillkortakommanden. Efter den bombastiska inledningen om revolution ges en förklaring till varför detta samhälle bör störtas. För att det är skit. Vi vantrivs i kulturen, av helt naturliga orsaker.

*

”33. Mänskliga varelser har ett behov (troligen biologiskt betingat) av något vi kallar ’maktprocessen.'”

Unabombarens Manifest förklarar att mänsklighetens grundläggande behov är att genomgå maktprocessen, vilket sker i fyra steg. De stegen kallas ”mål”, ”ansträngning”, ”uppfyllande av mål” samt ”autonomi.” De tre första känns ganska självklara. Vi måste ha drömmar, vi måste uppfylla i alla fall vissa av dem och vi måste anstränga oss för att uppnå dem. Att få allt serverat gör ingen lycklig

”34. Betrakta det hypotetiska fallet av en man som kan få allt han vill bara genom att önska det. En sådan man har makt, men han kommer utveckla allvarliga psykologiska problem. Först kommer han att ha väldigt kul, men allt eftersom kommer han bli akut uttråkad och demoraliserad. Till slut kan han bli kliniskt deprimerad.”

Dekadenta aristokrater tas som exempel. Detta är en gammal visdom, redan Platon var inne på liknande spår och senare gav Freud det en psykologisk förklaring. Vi måste anstränga oss, vi måste känna att vi uträttar något åt oss själva. I gamla tider gick man igenom dessa tre första steg på maktprocessen helt enkelt genom att införskaffa och äta mat eller genom att utföra andra grundläggande förutsättningar för vårt uppehälle. Den sista punkten, autonomi, handlar om att vi själva måste ha kontroll över det hela. Det måste vara vårt eget beslut, inte beordrat uppifrån.

Idag kan vi i regel uppnå våra grundläggande behov utan någon ansträngning. För att kompensera för detta skapar vi surogataktiviteter.

”38. […] När människor inte behöver anstränga sig för att tillfredsställa sina fysiska behov sätter de ofta upp artificiella mål åt sig själva. I många fall söker de dessa mål med samma energi och känslomässiga investering som de annars skulle ha lagt i sin jakt efter fysiska nödvändigheter.
[…]
40. I det moderna industriella samhället är enbart en minimal ansträngning nödvändig för att tillfredsställa ens fysiska behov. Det räcker att gå igenom ett träningsprogram för att lära sig någon liten teknisk uppgift, sen komma till jobbet i tid och utöva denna uppgift med en väldigt måttfull ansträngning för att behålla en anställning. De enda kraven är en måttfull mängd av intelligens, och framförallt, simpel LYDNAD. Om man uppfyller dessa kommer samhället ta hand om en från vaggan till graven.
[…]
Det är därför inte förvånande att det moderna samhället är fullt av surrogataktiviteter. Dessa innefattar vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande, klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen, och social aktivism när det det handlar om frågor som inte är viktiga för aktivisten personligen, som i fallet med med vita aktivister som arbetar med rättigheter för icke-vita minoriteter.”

Begreppet nämns inte i manifestet, men det handlar helt klart om alienationen. Det meningslösa i att gå till jobbet, ett samhälle där vi alla bara är små kuggar i ett maskineri. Men samtidigt utläser vi en närmast chockerande civilisationskritik spetsad med en extrem individualism. I stället för att leta efter mat hela dagarna kan vi nu istället ägna oss åt våra hobbys, är detta verkligen något dåligt? Ja, menar ”FC”. Surogataktiviteterna är för de allra flesta mindre tillfredsställande än ”riktiga” mål. Men genom att aktivera oss i sysslor där vi själva sätter upp målen, anstränger oss och (ibland) lyckas genomföra målen, kan vi i alla fall stå ut i vår omänskliga värld. Hela civilisationen är bara ett dåligt supplement för att tillfredsställa förlusten av vår verkliga livsmiljö. Dit vi alltså måste ta oss tillbaks, genom en väpnad revolution.

Att alla de uppräknade så kallade surrogataktiviteterna enligt manifestet enbart är sämre alternativ än en ursprunglig, förindustriell tillvaro känns ganska magstarkt. Att moralisera över att ”klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen” är något man känner igen från vänstern och miljörörelsen, men ”vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande” sticker ut. För att inte tala om det sista stycket om social aktivism. En stor del av manifestet utvecklar det temat då det talas om ”faran med vänsterism”, om hur denna ”vänstern” är en samling psykologiskt bräckliga varelser som känner sig underlägsna, maktlösa och hatar sig själva, vilket resulterar i dess ömkan för förtryckta grupper.

Denna benämning av ”vänstern” är i manifestet ofta liktydig med vad som brukar benämnas ”postmodernismen” och när även begreppet ”politiskt korrekt” flitigt används går tankarna till flertalet nitiska högerdebattörer. Det är också ett faktum att massmördaren Anders Behring Breivik klistrade in just dessa stycken i sitt eget manifest efter att ha bytt ut ”leftists” mot ”cultrual marxists” och ”multi cultruralists”. Det finns dock en skillnad gentemot vulgärhögerns kritik. Vänstern anses hos FC nämligen vara civilisationen och framstegstankens mest hängivna försvarare.

Vänsteristen är i manifestet ”översocialiserad” i det industriella systemets värderingar och verkar för att få det att fungera effektivare. Genom att arbeta för att integrera minoriteter, bygga ut skolsystemen och verka för andra kollektiva samhällsåtgärder expanderar man bara systemets makt, när det istället bör raseras. Vänstern är systemets spjutspets, som hjälper det att genomföra nyttiga förändringar. Under slaveriets epok behövdes rasismen, nu är det bara en onyttig kvarleva vilket vänstern hjälper till att rensa bort. Förr behövdes en könsuppdelning för hushållen, där kvinnan tog hand om hemmet och mannen lönearbetade. Nu behövs kvinnor i arbetskraften men de gamla värderingarna finns kvar, vilket feminismen hjälper till att rensa bort. Vänstern är systemets nyttiga idioter utan att förstå det själva. Det hela följer efter schemat:

(a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det.

Vänstern tror att de är rebelliska, men de upprätthåller det industriella samhället och dess värderingar starkare än någon annan. Vänsterns aktivism får dem samtidigt att må bättre och där med att stå ut i systemet. Deras aktivism har blivit deras surrogataktivitet. Men liknande mönster finns även bland andra politiska riktningar. Genom att identifiera sig med en mäktig storskalig organisation, det kan vara ett parti eller intressegrupp så väl som en nation eller en religiös rörelse, kan individen få ett visst utlopp för att genomgå maktprocessen.

”83. En del människor tillfredsställer delvis sitt behov av makt genom att identifiera sig själva med en mäktig organisation eller massrörelse […] Exempel: Manuel Noriega var irriterande för USA (mål: straffa Noriega). USA invaderade Panama (ansträngning) och straffade Noriega (uppfyllelse av mål). USA gick igenom maktprocessen och många amerikaner, genom sin identifikation med USA, upplevde därmed maktprocessen indirekt.”

Detta fenomen har hänsynslöst utnyttjats av nazister och kommunister, men som exemplet ovan anger, även av imperialister och nationalister.

Vänstern tycks visserligen värst, menar unabombaren, men tydliga avgränsningar dras även mot andra politiska riktningar.

”50. De konservativa är dårar: De grinar över de traditionella värderingarnas fall, men de stödjer entusiastiskt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen slår det dem aldrig att du inte kan genomföra snabba, drastiska förändringar inom ett samhälles teknologi och ekonomi utan att orsaka snabba förändringar inom alla andra delar av samhället, och att sådana snabba förändringar oundvikligen bryter ner traditionella värderingar.”

Gång på gång vänds etablerade sanningar och självklarheter upp och ned. Teknik är dåligt. Att sätta barn i skolan är närmast barnmisshandel. Att sitta i en skolbänk och lära sig abstrakta saker som matematik när man är barn är onaturligt och ovärdigt. Barn ska vara ute och leka. Även om vi idag lever längre så är vi alla djupt olyckliga. Vi har mindre frihet idag än före den industriella revolutionen. Liberal frihet och demokrati är visserligen inget dåligt, men dess effekter är på det stora hela nästan poänglöst. Diktaturerna i renässansens Italien eller monarkierna bland Amerikas indiansamhällen var tack vare deras brist på högteknologi friare än vår demokratiska samtid.

Det är svårt att köpa dessa ganska magstarka premisser. Men argumentationen fortsätter.

”47. Bland de abnorma tillstånd som är närvarande i det moderna industriella samhället återfinns överdriven befolkningstäthet, isolering av människan från naturen, överdriven hastighet av social förändring och sammanbrott för naturliga småskaliga samhällen som den utvidgade familjen, byn eller stammen.”

Anledningen till detta är att de småskaliga samhällsenheterna går på tvärs med systemets värderingar. Om en chef tillsätter sin kusin, vän eller religionsfrände till ett jobb istället för den mest kvalificerade gör han sig skyldig till nepotism eller diskriminering. Dessa anses vara ”fruktansvärda synder i det moderna samhället.” Och på goda grunder.

Nepotism leder till ineffektivitet, vilket leder till nackdelar i konkurrensen, vilken i sin tur syftar till att göra produktionen, administrationen eller vad det kan vara frågan om, just mer effektiv. Systemets värderingar (meritokrati, effektivitet) måste gå före lojaliteten med den egna gruppen (nepotism). Resultatet är sammanbrottet av småskaliga samhällen. Vår lojalitet är till systemet, inte till den egna gruppen.

Här börjar vi också se något annat, nämligen hur systemet formar oss. Systemet finns inte till för oss, vi finns till för systemet. Det är vi som måste anpassa oss till systemets behov. Återigen en tes som känns bekant från diverse politiska riktningar. Men denna tes dras till sin spets, och, framförallt, den förklaras av en logisk materiell orsak; tekniken.

Teknikens utveckling leder inte bara till ständigt mer kontroll och begränsningar av vår frihet. Den gör oss inte bara olyckliga genom att den stör vår förmåga att genomgå maktprocessen. Den förändrar oss som människor. Den måste göra så. Folk måste disciplineras på sina jobb och i sina skolor, byråkratier måste följa sina riktlinjer. Hela samhället måste fungera genom att de allra flesta måste lyda direktiv från ett fåtal uppifrån.

Ett tekniskt avancerat samhälle kan inte brytas ner till att bestå av självständiga småenheter eftersom produktionen baseras på enormt storskaliga organisationer. Men måste den göra det? JA, är det tydliga svaret unabombaren ger oss. Varför? Det ligger i teknikens själva natur. Vad är egentligen teknik?

Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck. Den gör oss ofria, den gör oss olyckliga. Och den kommer till slut att förgöra oss alla.

*

Teknik, från grekiska téchnē (τέχνη) som betyder ’konst’, ’skicklighet’ eller ’hantverk’, är metoder att minska behovet av fysisk eller psykisk belastning och öka levnadsstandarden i vid mening”

Wikipedia

”208. Vi skiljer mellan två typer av teknik, vilket vi kommer kalla småskalig teknik och organisationsberoende teknik. Småskalig teknik är teknik som kan användas av småskaliga samhällen utan hjälp utifrån. Organisationsberoende teknik är teknik som är beroende av storskaliga sociala organisationer.”

Tänk på bonden som år 1000 fick höra talas om kvarnen som upprättats vid ån utanför byn. Han kan välja att få sitt korn malt till priset av att ge kvarnägaren en sextondel av mjölet och därmed slippa göra det för hand. Ett enkelt val och ett billigt pris för att slippa slitgörat. Förfarandet skapar också, som vi tidigare såg, en ny yrkeskategori, mjölnaren. En arbetsdelning har skett. Mjölnaren tar kanske bara emot bonden på vissa dagar, kanske måste bonden stå i kö för att få sitt korn malt till mjöl. Bonden tappar viss kontroll över sin arbetsdag. Han är i viss mån utelämnad till någon annan, han har inte längre full frihet att disponera sin tid. Priset är dock så försvinnande litet att betala att det är ett enkelt val.

Släng nu in en mobiltelefon i bondens by. Det är omöjligt. En sådan pryl kan inte existera i det samhälle som här beskrivs. Beskriv istället förutsättningarna för existensen av en mobiltelefon. En pryl som revolutionerat vår kommunikationsförmåga relativt nyligen. För att tillverka en mobiltelefon krävs fabriker. Det krävs även råvaror från flera olika kontinenter. Detta förutsätter i sin tur moderna transporter. Till allt detta krävs arbetare.

Arbetare måste utbildas, alltså krävs skolsystem. Det hela kräver regleringar, byråkrater, samordning. En statsapparat av något slag måste till. Dessa arbetare så väl som skolbarn måste komma i tid, de måste göra vad de blir tillsagda. Staten måste få in skatt, byråkrater måste följa rigida kontrollsystem. Mobiltelefonen kan existera först då annan grundläggande infrastruktur som eldistribution och vägar finns på plats. Samtidigt skapar den ny infrastruktur, som telefonmaster. Dessa måste underhållas av arbetare som måste utbildas…

För att beskriva mobiltelefonens förutsättningar måste du beskriva hela det moderna samhället. Den organisationsberoende tekniken omdanar samhället. Den förutsätter arbetsdelning. Teknik, i modern bemärkelse, är arbetsdelning.

”128. Medan teknisk utveckling I SIN HELHET konstant begränsar vår frihetssfär, tycks varje enskild teknisk landvinning SETT TILL SIG SJÄLVT vara önskvärd.”

Du kunde ju välja själv. Köp en mobiltelefon och din frihet ökar. Du kan nås utanför hemmet. Du kan ringa varifrån du vill. Dina vänner blir mer kontaktbara. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en mobil.

Men idag har du inget val. Samhället är anpassat efter mobilen. Och då menar jag inte bara alla som över hela världen på något sätt jobbar inom mobilbranschen. Från de högavlönade app-utvecklarna och marknadsförarna i väst till de lågavlönade arbetarna i Afrikas koboltgruvor och på Foxxcons fabriker i Kina. Du måste ha en mobil för att inte bli socialt stigmatiserad. Troligen måste du ha en för att få ett jobb. Och konstiga saker börjar nu hända.

Våra vanor förändras. Vi bestämmer inte längre tid och plats för möten, vi kommunicerar via sms, vi får inte längre spontanbesök där någon oanmäld ringer på dörren. Du kan inte längre gå in i ett köpcenter utan att tvingas bli antastad av en slipsbeklädd försäljare i 20-års åldern som försöker pracka på dig ett nytt abonnemang. Arbetsgivare har lärt sig att utnyttja den ständiga tillgängligheten som nu förväntas av oss. Daglöneriet är återinfört då chefen via sms meddelar dig om du får jobba idag eller inte. Sen kom smarttelefonen.

Du kunde ju välja själv. Köp en smarttelefon och din frihet ökar. Du har ständig tillgång till internet – den jämte mobiltelefonen största förändringen i våra liv på senare tid – du kan via GPS:en slippa oroa dig för att komma vilse. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en smarttelefon.

Men nu är även smarttelefonen knappt ett val längre. Den används för ekonomiska transaktioner, du förväntas vara tillgänglig på mejl eller sociala medier hela tiden. Och mänskligheten har förvandlats till en samling asociala tråkmånsar, ständigt stirrandes ner i sina skärmar. Mobilen innehåller dessutom spårutrustning. Alla sms du skickar sparas, i alla samtal du ringer registreras vem du ringt och varifrån det skett. Information som staten har tillgång till.

Men vi kan väl välja en regering som inte tillåter integritetskränkningar? Visst kan vi det. Men tendensen är densamma. Mobiltelefonen är bara ett exempel på en särskild teknisk innovation. Samhället går mot mer och mer kontroll. Vi blir mer och mer ofria. Och bäst av allt. Det är ingen konspiration, det är ingen som planerat det, ingen som är direkt ansvarig.

Mobiltillverkarna hade aldrig detta som baktanke. Inte heller finns det några mystiska mörkermän inom regeringen som i hemlighet genomfört det hela. Det ligger i teknikens inneboende natur. Hela samhället genomsyras av kontroll. Kontrollen är en direkt följd av den organisationsberoende teknikens arbetsdelning. Arbetsdelning förutsätter nämligen kontroll och hierarkier. Det förutsätter förtryck.

Tekniken har dessutom en unik egenskap, vilken gör den till den mest betydelsefulla samhälleliga kraften. Den går nämligen bara i en enda riktning. När en innovation introducerats blir inte bara individer, utan hela samhällen beroende av den, tills den byts ut av en ännu mer avancerad efterföljare. Politiska, religiösa och kulturella företeelser kan förändras och gå i olika riktningar, men tekniken går från låg till högre, mot ständigt mer avancerad arbetsdelning. Detta determinerar en samhällsutveckling mot mer kontroll, mot mer förtryck. Vart ska detta sluta?

*

”119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov.
[…]
Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet.
[…]
Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ’mental hälsa’ definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress.
[…]
145. Föreställ dig ett samhälle som försätter människor i tillstånd som gör dem fruktansvärt olyckliga, sen ger dem en drog som tar bort deras olycka. Science fiction? Det händer redan till viss utsträckning i vårt eget samhälle.”

Psykiatrin framträder som ett viktigt verktyg för att omforma oss efter systemets behov. Tack vare antidepressiva mediciner och psykiatri kan vi stå ut i industrisamhället. Istället för att omforma samhället så vi slipper lida av det, omformar vi oss själva för att utstå det. Det hela sker utan någon synbar konflikt, helt i enlighet med teknikens natur.

Den deprimerade kan naturligtvis inte själv omdana systemet så det är rationellt att istället söka individuell hjälp. Läkaren som skriver ut medicinen är i samma position och det vore naturligtvis hjärtlöst av denne att vägra den olycklige sin medicin. På ett samhälleligt plan möjliggör hela förfarandet att att systemet kan utöka sin kontroll till nivåer som tidigare var otänkbara då stressen skulle lett till att folk kollapsade eller gjorde uppror.

Underhållningsindustrin och utbildningssystemet är även de delar i att omforma oss efter systemets behov, det förstnämnda genom att ge oss förströelse och eskapism, det andra genom att implementera dess värderingar. Nästa steg i denna riktning kommer troligen bli genmanipulering av människor. Utvecklingen kommer följa de generella lagarna för teknikutveckling som tidigare nämnts; den kommer framstå som något bra och den kommer vara frivillig, men efter ett tag kommer den ha omformat oss och hela vårt samhälle, och därför i praktiken inte längre vara frivillig.

Tänk att kunna plocka bort en gen för någon ärftlig sjukdom eller för alkoholism, vem skulle ha något emot det? De som trots allt skulle ha det skulle inte tvingas. Och varför sluta där?

”154. Anta att man upptäcker en biologisk egenskap som ökar möjligheten för att ett barn kommer växa upp till att bli kriminell och anta att någon slags genterapi kan ta bort denna egenskap. Självklart kommer de flesta föräldrar till de barn som innehar denna egenskap förmå dem att genomgå terapin.”

Utvecklingen leder till något nytt i mänsklighetens historia. Även tidigare civilisationer och samhällen har i viss mån infört sina värderingar och till viss del förändrat sina invånares vanor och beteenden, men nu är det annorlunda. Någon bortre gräns, gränser som tidigare utgjorts av stressnivåer, fysiska och psykiska mänskliga egenskaper, finns inte längre. Människan kommer bli en designad produkt, skapad inte av gud, naturen eller slumpen, utan av det industriella systemet självt.

Manifestet kommer här in på framtiden, och det är en pessimistisk läsning. Men det finns ett hopp.

Den eskalerande teknikutvecklingen skapar nämligen ett problem för systemet självt; det hinner inte längre med att anpassa befolkningen i den takt som behövs. Resultatet är ökad oro i samhället. Brottslighet, hatgrupper, psykisk ohälsa, alla tycks de öka under senare år enligt manifestet. Det är här unabombaren ser sin chans.

”162. Systemet är för närvarande engagerad i en desperat kamp för att överkomma vissa problem som hotar dess överlevnad, bland vilka problemen med mänskligt beteende är det allvarligaste. Om systemet lyckas med att skaffa sig tillräcklig kontroll över mänskligt beteende tillräckligt snabbt, kommer det antagligen att överleva. Annars kommer det falla samman. Vi tror att frågan högst sannolikt kommer vara löst inom de närmast följande decennierna, säg 40 till 100 år.”

Folk beter sig inte riktigt som man ska. Ungdomsgäng, nazister, satanister, välfärdssnyltare, radikala miljöaktivister och milismän gör alla på sina egna sätt uppror mot systemet (till skillnad från vänstern som bara bidrar till att befästa det). Här uppstår en historisk chans. Det allt komplexare systemet, mer och mer sammanvävt globalt genom ett allt mer svårgreppbart ekonomiskt styre, riskerar att falla samman.

För revolutionärer gäller det nu att bidra till att öka den ”sociala stressen”, de av systemet oönskade beteendena, för att detta ska inträffa. När så skett gäller det att fullkomligt ödelägga industrisamhället och propagera för en ny ideologi som sätter Naturen i ett motsatsförhållande till Tekniken. Unabombarens gärning kan sägas vara en förtrupp till denna kamp som ligger runt hörnet. Misslyckas denna revolution ligger vi alla illa till.

För vad leder denna teknikutveckling till på sikt? Vad händer om systemet överlever den turbulenta period vi nu genomgår? Den logiska slutpunkten är total kontroll över precis allt. Om maskiner står för all produktion och arbetskraft inte längre är nödvändig för systemet, vad händer då?

”174. […] Om eliten är hänsynslös kan de helt enkelt besluta sig för att utrota större delen av mänskligheten. Om de är humana kan de använda propaganda eller andra psykologiska och biologiska tekniker för att reducera födelsetalen tills flertalet av mänskligheten är utrotad, lämnande världen kvar till eliten. Eller, om eliten består av mjukhjärtade liberaler, kan de bestämma sig för att spela rollen som goda herdar gentemot resten av mänskligheten. De kommer se till att allas fysiska behov är tillfredsställda, att alla barn växer upp under psykologiskt hygieniska förhållanden, att alla har en fullgod hobby som håller honom sysselsatt, och att den som råkar bli missnöjd genomgår en ’behandling’ för att bota dennes ’problem’
[…]
De kommer ha blivit reducerade till graden av tama djur.”

Att utplånas av framtida robotar är naturligtvis inget någon önskar sig. Men att maskinerna faktiskt kan befria oss från arbetets ok, att vi skulle kunna bli fria att sysselsätta oss med våra hobbys hela dagarna, utgör inte heller det ett potentiellt lyckligt slut i denna pessimistiska text. I enlighet med det tidigare resonemanget om surogataktiviteter så skulle vi ändå inte bli nöjda med detta, snarare tvärtom. Ingenstans diskuteras olika ideologier, styrelseformer eller ägande av tekniken i de olika framtidsscenariona.

Det vore ändå oväsentligt då avancerad teknik ju kräver, som tidigare förklarats, hierarkier och kontroll. Oavsett ägandeform är det oundvikligt att en liten minoritet har kontroll av den stora massan, och att den lilla minoriteten i sin tur endast kan följa systemets diktat. Socialismen, Star Trek eller någon annan fin utopi som bygger på framtida högteknologi är körd. Avancerad centralplanerad demokratisk socialism som tillgodoser allas behov, gör oss likt förbannat olyckliga, liksom vi definitionsmässigt blir ofria genom vår bristande kontroll över vårt eget öde.

Och när man tänker efter. Är det egentligen någon större skillnad att arbeta på en privatägd eller statlig arbetsplats? Eller på någon ägd av ett konsumentkooperativ? Hur stor är skillnaden att sitta i kassan på Ica, Coop eller Systembolaget? Spelar det någon roll vad det är för ideologi som sägs styra ditt land för tillfället? Är det inte samma hierarki, samma underordning? Är inte den gemensamma nämnaren i sammanhanget själva tekniken? Är det inte den som håller i taktpinnen?

Nån form av anarkosyndikalism eller annan småskalig och jämlik politisk ordning är logiskt omöjlig då den är oförenlig med avancerad teknik. Står du till vänster är detta ganska dåliga nyheter. Du kan då trösta dig med att anledningen till att du överhuvudtaget är vänster beror på industrisamhällets störning av maktprocessen, vilket gjort dig engagerad i olika rättvisefrågor som enbart är ett sämre komplement till dina verkliga psykologiska behov. Tyvärr är dessutom allt du kämpar för i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall bara till att allt blir ännu värre. Och ditt engagemang kommer aldrig vara tillräckligt tillfredsställande som verkliga naturliga drivkrafter, varför du fortsatt kommer förbli en olycklig människa.

Även om detta extrema scenario, total maskinkontroll, inte kommer inträffa, är det uppenbart att maskiner tar över mer och mer arbete.

”176. […] Det har föreslagits, till exempel, att en stark utveckling av servicesektorn kan skapa jobb åt mänskligheten. Folk skulle då spendera sin tid med att putsa varandras skor, köra omkring varandra i taxibilar, göra hantverk åt varandra, servera vid varandras bord etc. Detta tycks oss vara en föraktfull väg för mänskligheten att sluta, och vi tror inte att särskilt många skulle finna meningsfulla liv i sådana poänglösa stressjobb. De skulle uppsöka andra, farliga utlopp (droger, brott, ’sekter’, hatgrupper) om de inte blev biologiskt eller psykologiskt skapade för att anpassa sig till en sådan livsstil.”

Från science fiction-liknande domedagsscenarion till något som bara känns allt för bekant. Sedan 1995, då manifestet skrevs, verkar en del av framtidsscenariona redan vara här. Vi har ännu inte blivit genetiskt fabricerade produkter, vi har heller inte ännu utplånats av en artificiell intelligens, men fabriksjobben har blivit färre till följd av mekaniseringen, vilket har lett till arbetslöshet för arbetarna och större vinster för fabriksägarna.

Då de rika blir rikare kan de skaffa sig pigor, chaufförer och och andra tjänstehjon, vilket möjligen kan lösa problemet med arbetslöshet. Det finns politiker som aktivt jobbar med att främja denna utveckling. Öka inkomstskillnaderna, subventionera pigjobb. Till det kan vi lägga hur staten tar hand om alla de som ändå blir arbetslösa med förnedrande tvångsåtgärder.

Sannerligen en föraktfull väg för mänskligheten att sluta. Tekniken leder bara till skit. Det finns bara ett alternativ.

”179. Det vore bättre att dumpa hela det stinkande systemet och ta konsekvenserna av det.”

*

En viss David Kaczynski läser det märkliga manifestet i New York Times med ett stigande obehag. Det här låter oroväckande likt hans besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval väljer han att göra det enda rätta. Han tjallar ut sin brorsa för polisen.

Ted Kaczynski avtjänar ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Din konsumentguide till bästa ekoterroristiska manifestöversättning

Som tidigare nämnts så finns Industrisamhällets framtid, översättningen av Ted ”unabomber” Kaczynskis manifest ute i handeln sen förra året, vilket blir den tredje svenska utgåvan på ganska kort tid. Jag har tidigare även nämnt Johannes Nilssons version för ljudbokspodden Bibliotek och hur han tar sig (lite väl) stora friheter i översättningen.

Hur står sig då de två tryckta versionerna? Utmärkta båda två, skulle jag säga. Båda har sina för- och nackdelar. Vertigos utgåva, översatt av Pelle Lindhe, har fördelen att den även innehåller novellen Dårarnas skepp (översatt av Thomas Ottosson) och ett kort efterord av Bella Blomstrand och Carl-Michael Edenborg. Något extramaterial saknas i Hansson & Bruce version, som istället har ett snyggare omslag, trevligare format och läsvänligare sättning.

Även själva översättningsarbetet har sina för och nackdelar. Erik Philipsson på Hansson & Bruce har undvikit att förhålla sig bokstavligt vad gäller grammatiken och skapar oftare ett behagligare flyt av originaltexten. Titelvalen säger ganska mycket tycker jag, Industrisamhället och dess framtid är trognare originalet, men Industrisamhällets framtid är bättre svenska. Dessutom har Philipsson valt att översätta The power process – ett nyckelbegrepp i Kaczynskis teoribygge – till egenmakt istället för det mer logiska maktprocessen som hos Lindhe. Även det tycker jag är kreativt och bra – även om det ställer till det grammatiskt så blir den följande utläggningen lättförståelig.

Efter lite bläddrande tycker jag dessutom det ibland fallit bort kortare stycken hos Lindhe men det beror troligen på att översättningen utgått från den första versionen av manifestet, den som trycktes i tidningarna 1995. Från fängelset redigerade Kaczynski senare manifestet något, vilket blev till versionen som återfinns i hans textsamling Technological slavery.
Skillnaden de två versionerna emellan är minimal, det rör sig mest om mindre stavfel och flyttade punkter, men här blir det till nackdel för Lindhe, som i §182 där Kaczynski i den uppdaterade versionen förtydligat genom att tillföra två meningar, vilket ger extra slagkraft.

”Vi har inga illusioner om att skapa ett nytt idealsamhälle. Vårt enda mål är att förstöra den nuvarande samhällsordningen.”

Lindhe har också liksom Nilsson (men inte lika mycket) ibland frångått originalet, vad det verkar för att anpassa texten till svenska förhållanden. Till exempel har blacks ibland blivit till invandrare och §11 är något stympad och modifierad. En fördel hos Linde är dock användningen av ”vänsterister” som begrepp istället för bara ”vänstern” eller ”vänsteranhängare”. I Philipssons avsnitt om ”Vänsterns psykologi” låter det nämligen bitvis som en trist borgerlig ledartext medan Lindhe istället livar upp med skojiga ord och begrepp som ”vänsteristanhängare” och ”Vänsteristen av den översocialiserade typen”. Lindhe tycks dessutom ta det försiktigare med anglicismen teknologi.

Det är ju en farsot det där, att man snart sagt överallt ser folk översätta engelska technology till ”teknologi” när det i själva verket betyder teknik. Gränsdragningen är inte alltid lätt att göra men jag skulle tro att teknik i minst 8 fall av 10 är att föredra. Det märks i avsnittet ”Två sorters teknologi” (vilket jag kan stå ut med, båda kör här med samma översättning) där Philipsson skriver om ”organisationsbunden teknologi” (usch!).

För att riktigt ordentligt etablera mig i allmänhetens medvetande som pedantisk unabombarexpert och bete mig som om jag vore recensent av akademiska böcker på BMCR ska jag även passa på att påpeka följande: att Philipsson felöversatt slutet §208 så det blir ett syftningsfel angående Roms avloppssystem samt att det i försättsbladet felaktigt hävdas att originaltiteln på verket är ”The Industrial Society and its future”

Beståndsdelar i en fullkomligt normal boksamling

Med den gamla skrivmaskinen som Kaczynski knatade ner sin text på kunde man inte göra kursiveringar varför manifestet istället är fullt av ord skrivna med versaler, vilket ger ett ganska taffligt intryck.
Jag blev därför lite förvånad över att den uppdaterade versionen i Technological slavery inte ändrat detta.
De båda svenska översättningarna använder dock kursiveringar istället för versaler, och nu inser jag att något går förlorat. Visst blir det mer korrekt med kursiveringar, man liksom understryker saker, men vad som försvinner är det inslag av HOTBREV som manifestet faktiskt var.

Som påpekats i ett annat inlägg så tycks få intresserade av unabombarens fortsatta skrivande från fängelset. Detta understryks av Blomstrand och Edenborgs efterord till Industrisamhället och dess framtid och den presentation som ges av Industrisamhällets framtid på (det andra) förlagets hemsida (där man f. ö felstavar både författarens för- och efternamn) där historien tar slut med fängslandet 1996.
Utgivare så väl som läsare tycks främst intresserade av manifestet som en JVVF-markör snarare än politisk teori.

Det är väl inget fel med det egentligen, Teds personliga historia ger ju texten en extra dimension och jag skulle väl ljuga om jag inte erkände att jag själv fascinerats av den. Som Blomstrand & Edenborg skriver:

”Det unabombaren ställer oss inför är tänkandets och därigenom människans och vidare ytterst sett själva livets omöjlighet i dess mest konkreta form: mordet. Genom sin kärlek till det enkla och sin avsky mot allt som är tillkrånglat ock konstlat visar han en sida av det fascistiska temperamentet, en sida som dessutom paradoxalt nog är den sida han själv uppenbarligen hatar: mänskligt tänkande som ingenjörsmässig, meningslös problemlösning.”

Själv vill jag ändå framhålla att innehållet är läsvärt i sig, oavsett de personliga och psykologiska dimensionerna som upphovspersonens bakgrundshistoria ger. Samtidigt är det svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar, för att inte tala om faktumet att knappast någon nog ens hade känt till manifestet om det inte var för själva terrorkampanjen som föregick det. Som det heter i §96 (Philipssons översättning):

”För att nå ut med vårt budskap till allmänheten och ha någon som helst chans att göra ett bestående intryck har vi varit tvungna att döda människor.”

Ja, och som konsumentguide blir ju det här ganska enkelt. Vertigos utgåva var nämligen en specialare för deras exklusiva bokklubb och därför finns den inte att få tag på i bokhandeln. För den läsande allmänheten är det alltså Industrisamhällets framtid som gäller, och för den snåle och/eller den som föredrar ljudböcker så finns Biblioteks version (inläst av Myra Åhbeck Öhrman) att få tag på gratis där poddar finns (till exempel här).

En till

Skrev ju nyligen att det finns två svenska översättningar av ISAIF. Upptäckte nu att det faktiskt kom en till förra året på Bokförlaget Hansson & Bruce. Erik Philipsson heter översättaren till den här. Märkligt ändå att ett manifest från 1995 översattes till svenska först 2017 för att 2019 översättas två gånger till.

Jag började faktiskt själv med en översättning för ett par år sedan som ett litet hobbyprojekt. Det var klurigt och jag körde tidigt fast då jag inte kom på någon bra svensk motsvarighet till ordet ”indignities”. Sen hörde jag om att Nilssons översättning var på gång och lade ner projektet.
Och nu har vi alltså tre olika svenska översättningar. Får se om det blir en komparativ analys framöver, de har i alla fall lyckats få till tre olika titlar, Det industriella samhället och dess framtid (Bibliotek), Industrisamhället och dess framtid (Vertigo) samt Industrisamhällets framtid (Hansson & Bruce).

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Lite mer om Ted

Ja men den där dokumentärserien fick visst mitt gamla intresse för unabombaren att vakna till liv igen…

Ted Kaczynski är ju en given populärkulturell referens i USA, han nämns i lite alla möjliga sammanhang, men hur är det i Sverige? Kan bara komma på två.

I Johannes Nilssons* science fictionberättelse Skilda världar utvecklas samhället i en nära framtid till stor del enligt unabombarens teorier. En Elon Muskliknande figur inser detta efter en Ayahuaskatripp och försöker göra något åt det genom att starta en primitivistisk terrororganisation. Denna framtidens FC använder sig dock av betydligt grövre metoder än brevbomber då de försöker få civilisationen att kollapsa genom biologisk krigföring.
Detta samtidigt som den stora massan mest tycks vara intresserade av att hänga på A-I-R (har jag för mig det kallades), ett slags framtids-Virtual Reality.

I Thomas C. Berrians e-bok Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse funderar författarjaget vid ett tillfälle på hur Kaczynskis syn på tekniken kan förklara den tilltagande totalitära utveckling han tycker sig se.

”Han må ha haft sina fel och brister men det kommer för evigt vara en av Ted Kaczynskis stora bidrag till mänskligheten att han klurade ut teknikens inneboende natur och skingrade de vanliga fördomarna om att den skulle vara en neutral företeelse […] då teknikutvecklingen olikt alla andra samhällskrafter följer en given lag om utveckling mot mer komplexitet innebär det att den övergripande samhällsutvecklingen i ett avseende går i just en bestämd riktning – mot mer och mer kontroll. Mot det totalitära.”

Sen fortsätter det hela i en lång rant som mynnar ut i att medborgarlönen kommer fullfölja den totalitära framtidsdystopin.

”Vi kommer sitta framför vår gratis underhållning, framför våra skärmar, vårt Youtube och vårt Facebook, hur det nu kommer se ut i framtiden, jag bemödar mig att försöka tänka ut någon konkret science-fictionversion av hur det kan tillämpas, om vi tänker oss VR-glasögon, William Gibsons cyberspace eller vad vi nu vill, där kommer vi i alla fall ha vår förströelse.
Med en garanterad inkomst varje månad kan vi dessutom fortsätta att hjärntvättas av reklamen till att konsumera skit vi inte vill ha för att imponera på folk vi inte tycker om vilket kommer hålla hjulen snurrande och göra eliten glada. Medborgarlönen är slutstenen i det totalitära samhällsbygget, stadiet då vi alla förvandlas till passiva får. Vi kommer hävda att vi valt detta själva.”

Är detta allt? Finns det ingen annan i Sveriges kulturliv som använt sig av Ted Kaczynski? Tipsa mig gärna…

* Han som även översatte manifestet ni vet.

Unabombaren på Netflix

Såg den nya serien om Ted Kaczynski på Neflix här om dan, Unabomber – in his own words. Tyckte den var okej ändå, då den är hela fyra avsnitt så hinner det liksom bli ganska uttömmande. Bra var den inte, mitt ”okej” ska snarare ses i förhållande till genren unabomberdokumentärer, som i regel är urusla.


Bara faktumet att John Zerzan och David Skrbina medverkade som talking heads jämte FBI-agenter, journalister, före detta grannar och bomboffer känns lite nytt och är kanske ett tecken i tiden. Nu fick de aldrig riktigt förklara ordentligt var tjusningen i Kaczynskis idéer ligger, serien var, som vanligt är i genren, mest en brottsdokumentär. Hade verkligen velat se en alternativ dokumentär av materialet de filmade med Zerzan, Skrbina och Theresa Kintz, vars gamla intervju hon gjorde med Kaczynski för Eart First! Journal utgör grundmaterialet för serien.

Jag har i många år varit väldigt fascinerad av Ted Kaczynski, ibland närmast lite ohälsosamt mycket. Historien om geniet som blev USA:s mest jagade seriebombare har precis allt, och hans ökända manifest är en av de politiska texter som påverkat mig allra mest. Jag tänker här inte recappa hela historien, den som vill ha en snabb genomgång kan till exempel läsa det här.

Istället tänkte jag köra en liten snabbguide över Kaczynski i andra sammanhang som jag kom att tänka på.

Manhunt: Unabomber. Vi börjar från botten. För den här dramatiseringen är verkligen fullkomligt fruktansvärd. Visst, känner man inte till storyn är det här kanske en lagom kompetent polisserie, det är svårt att säga. För mig var det en plåga att se, för jag kände mig ändå tvungen att se igenom skiten med skämskudden ständigt inom räckhåll.
Man har en helt otroligt fascinerande historia, ett verkligt livsöde som i sig slår det mesta någon manusförfattare kunnat fantisera ihop. Man har åtta jävla avsnitt, alltså flera timmar att använda sig av. Men istället förbiser man nästan allt för att istället ljuga ihop en berättelse om hur en påhittad polis löser fallet genom att gå igenom snutseriens alla klyschor.

Vi får se polishjälten som blir besatt av sitt fall och som till följd av detta negligerar sitt privatliv. Polishjälten som använder okonventionella metoder i konflikt med den stelbenta polisledningen som motarbetar honom, vilket får polishjälten att bryta mot reglerna. Till detta andra påhitt om en dramatisk spanings-sett up och en vändning där Kaczynski är nära att bli frikänd på grund av någon juridisk teknikalitet.

Varför? Varför gör man så här? Varför har man unabombaren endast som bakgrund i en snutserie där allt ändå bara är hittepå och där allt hittepå dessutom är sånt vi redan sett i tusen andra snutserier? Jag blir bara frustrerad…

Vill man göra en serie där FBI var hjältarna som löste fallet måste man såklart ljuga, det är nämligen välkänt att de inte hade en aning om något och inte var i närheten av att lösa fallet innan David Kaczynski och hans fru Linda kom in med sina tips. Då gillar jag bättre en liten scen i sista säsongen av The Wire där man hånar FBI för just detta.

Mordutredarna i Baltimore har hittat på en seriemördare för att via den massmediala uppmärksamhet detta ger få mer pengar till avdelningen. Tyvärr får de då ett besök av en ”expert” från FBI. Han arbetade bland annat med unabombarfallet, säger någon, som om detta vore ett fjäder i hatten. ”Höll inte den utredningen på i över 15 år?” frågar McNultey med rynkade ögonbryn. Den kostymklädde FBI-agenten låtsas som ingenting och fortsätter med sin redogörelse över seriemördarprofilering eller vad det nu är. ”Åkte inte han fast för att hans brorsa tjallade ut honom?” säger Lester…

De dokumentärer om Kaczynski jag sett har ofta varit amerikanska tv-produktioner jag redan glömt namnet på, ibland som del i en serie av typen ”Amercas most dagerous criminals!” eller liknande sensationstrams där Ted enbart ses som en galen seriemördare och inte ens föräras att kallas politisk terrorist. Den enda förklaring som ges är hobbypsykologisk och hans manifest avfärdas snabbt utan att man ens redogör för innehållet på ett ärligt sätt, men tyska The Net från 2003 sticker ut.

Hela filmen finns på Youtube, och då med klickbetesrubriken ”The Unabomber, LSD & the Internet”, vilket faktiskt är en ganska bra sammanfattning om vad filmen handlar om. För det är inte en renodlad unabomberdokumentär det här, istället en ganska konstnärlig, bitvis flummig, film som kretsar kring systemteori, Kurt Gödels ofullständighetsteorem och den amerikanska dataindustrins dubbla rötter i dels försvaret och dels 60-talets alternativkultur. Rekommenderas varmt, även om den inte är särskilt uttömmande vad gäller unabombarfallet.

Stemple Pass. Det här är ändå min favorit. Hela filmen består av fyra tagningar med stillastående kamera, alla filmade på samma plats i exakt samma vinkel under de fyra olika årstiderna. Scenen är en vacker skogsvy med en replica av Ted Kaczynskis stuga. Ingenting händer i bilden förutom blåsten i träden, snö som faller och att det någon gång kommer rök ur stugans skorsten. Till detta kommer regissören James Bennings röst som läser ur Kaczynskis dagbok, delar ur manifestet och från en intervju han gjorde i fängelset (tror det är samma intervju som den nya dokumentärserien är uppbyggd kring).
Varje kapitel av filmen, varje årstid, slutar med tystnad där enbart bakgrundsljudet av kvittrande fåglar och blåsande träd hörs till den stillastående kameratagningen i fler minuter innan en svartruta kommer med rubrik om vilken årstid som kommer här näst och vad det är som läses upp. Det är allt.

Blev fullkomligt chockad när jag såg den, för jag tänkte att en sån här film borde vara helt omöjlig att ens komma till. Tänkte att jag var den enda människan på jorden som utgör denna films målgrupp. Hursomhelst så älskade jag den.

Stemple Pass har ett tydligt psykologiskt narrativ, det är inte mycket om idéerna i manifestet och verkligen ingen pro-unabombaren film. Tvärtom får man känslan av hur en ensam man i en isolerad stuga med åren blir mer och mer hatisk och hur han med tiden rationaliserar sitt eskalerande våld genom att utveckla sin ideologi. Och det är det som är så intressant med Kaczynski, vilket också Kintz säger i den nya dokumentären, hur hans politik är personlig. Det går att göra en psykologisk läsning utan att den blir fördummande, vilket är det vanliga.

Till svenska översattes Industrial Society and Its Future för första gången här om året av Johannes Nilsson som en ljudboksserie om tre delar i Bibliotek. Nilsson tog sig stora friheter i översättningen och bytte ut flera av Kaczynskis exempel så att de passar in i en modern svensk kontext*. Jag tycker det var lite synd, jag förstår poängen av att göra så men det som är bra med manifestet är att teorierna funkar i sig, oberoende av de exempel han tar. De omskrivningar Nilsson gjorde är paralleller läsaren kan göra själv.

Första tryckta översättning kom i vintras då Vertigo Förlag gav ut manifestet som del av deras serie Midvinterböcker, en exklusiv serie för förlagets Stormtrupper. Den är översatt av Pelle Lindhe men jag har inte hunnit läsa den än.

*På så sätt liknar Johannes Nilsson Pehr Götrek, författaren bakom Kommunistiska manifestets första svenska översättning som kom redan 1848. Götrek tyckte att svenskarna inte var tillräckligt mogna för hela budskapet och ändrade friskt en hel del, mest berömt manifestets slutkläm ”Proletärer i alla länder, förena er!” som ändrades till ”Folkets röst är Guds röst!”