Ny bloggdesign
Har till slut ändrat lite här på bloggen. Det gick väl sådär. Det ser ganska fult och trist ut, hade till exempel velat ha bilder till varje inlägg på startsidan. Dessutom försvann en massa grejer, som etikettmolnet och mina Mastodonpostningar.
Men fördelen är att alla inlägg inte längre hamnar på startsidan, vilket gjorde den skitlång, oöverskådlig och svinseg att ladda. Även användningen av etiketter blir nu bättre. Vid varje inlägg står det överst (eller är det underst nu?) några klickbara ”etiketter” som jag hittar på och sätter dit själv som jag tycker det passar (kanske tao, arbetarhistoria, bok, arkeologi, filosofi, tv osv.). Tidigare var det samma problem som med startsidan, att alla inlägg inom samma etikett hamnade i ett skitlångt flöde med den senaste posten överst. Nu blir det istället överskådligt och fint för den som vill skumma rubriker och inledningar till alla inlägg inom ett visst ämne – så botanisera loss!
Nu vill kanske någon påpeka att fulheten och det som försvann väl går att fixa till så att designen blir ännu bättre. Säkert. Men att jag skulle orka ta tag i det känns högst osannolikt.
Skandinavism
Mitt radioteaterlyssnande har fortsatt efter semestern (lyssnar bara på poddar på jobbet) och nu har jag malt den åtta avsnitt långa dramatiseringen av Per Anders Fogelströms Stockholmssvit, dramatiserad av Fogelström själv. Jättebra, inte minst då den bara bygger på de tre första böckerna. Det tänkte jag på när jag läste böckerna med, att de tre första utgör en naturlig berättelse, de tre efterkommande är ganska onödiga.
Tar tillfället i akt att påpeka det faktafel som återfinns i radioteatern så väl som i boken och i filmatiseringen med Eddie Axberg. I scenen där den äldre arbetskamraten Torsten (som kallas ”Törsten” då han är ett fyllo) pratar om sin tid som radikal gesäll i Paris citerar han Kommunistiska manifestet, boken han berättar att han fick av sin kamrat Per Götrek. Bland annat citerar han den berömda slutklämmen – ”proletärer i alla länder, förena er!” Som läsare av den här bloggen känner till så var dock just den raden i Götreks första svenska översättning utbytt mot det milt sagt annorlunda ”Folkets röst är guds röst!”. Det var först 1886, flera år efter då boken utspelar sig, som nästa översättning (denna gång utan självcensur/förvanskning) kom till varför ”Törstens” lilla inspel blir anakronistiskt.
Jag har även hittat en ny fantastisk historiepodd efter tips från en kille som heter Einar, nämligen Strid, om inbördeskrigen i Norge under medeltiden. Det är en riktigt blodig och spännande historia som främst tack vare de isländska sagoförfattarna har ett för tidsepoken ovanligt gott källäge. Är bara några avsnitt in än så länge och uppskattade särskilt att det kom ett bonusavsnitt där man gick igenom vilka källor som faktiskt finns, hur man väger dem mot varandra och vad vi egentligen kan veta. Allt i samma enkla, medryckande och pedagogiska upplägg som i de vanliga avsnitten.
Strid är då en norsk podd gjord av Nasjonalbiblioteket och är ett led i mitt projekt att bli skandinavist.
Alltså, jag tänker att jag ska börja läsa texter och böcker på norska och danska och försöka ha lite koll på det svenska Finland. Jag har länge irriterat mig på att svenskar tycks ha bättre koll på vad som händer i Amerikas förenta stater än vad som pågår i våra grannländer och jag skäms när svenskar som åker till Köpenhamn börjar prata engelska med danskar.
Tills det slog mig att jag själv faktiskt är ganska kass på danska och att även jag själv antagligen har bättre koll på vad som händer över där än i övriga Norden.
Norska och danska är så lika vårt språk att det bara krävs en liten ansträngning att lära sig det hyfsat, tänker jag, så det handlar ju bara om att få tummen ur. Jag tänker inte plugga norska och danska glosor eller nått sånt men jag tänker att om man bara läser, och lyssnar, ett tag så kommer det bli lättare med tiden. Har spanat in lite bloggar jag nu följer – som nyss nämnde Einars faanes (norsk) och Minus 1 (dansk) – och förra året läste jag Yahya Hassan på originalspråk. Det visade sig dock vara svårare jag trodde. Jag tänkte att diktsamlingar ju är korta och därför ett bra första steg, men nu tänker jag att det nog skulle vara bättre att läsa något med ”enkelt språk”, vad det nu kan vara.
Lyssna på fler norska poddar ska jag också försöka göra, jag väntar nog lite med danska dock, det är en annan svårighetsgrad känner jag.
Så tar gärna emot läs- och lyssningstips tips från er och ger er i min tur en uppmaning:
Bli skandinavist! Åt fanders med USA! Du behöver inte vara superambitiös, bara leta upp norska och danska röster i dina medieflöden, vilka dessa nu än är. Gillar du kakbakningsvideor på Youtube kommer du säkert finna norska och danska sådana jämte de svenska och engelskspråkiga du redan följer.
Kommunistisk snutkritik är svensk kultur
Så kom listan till slut. Verken som av staten anses vara svensk kulturs kanon. Under alla år som detta debatterats har jag mest undrat vad grejen är. Vad innebär det i praktiken att staten slår fast att ett verk anses vara kanon? Och varför bryr sig folk? Topplistor är väl alltid kul, det är ju aldrig någon som håller med och just därför lätt att börja ge sig in i diskussionen om vad som borde vart med i stället och vad som borde plockas bort. Och så får man kanske tips på grejer man inte känner till eller påminns om grejer man tänkt kolla upp men sen glömt.
Att det blev just det här skräckkabinettet/clownensemblen till regering som tillsatte utredningen har lett till en massa på förhand upprörda röster som talat om ett ”kulturkonservativt projekt” och allt vad det är. En upprördhet som slentrianmässigt tycks ha fortsatt även efter att utredningen blev klar och sen dess även med starka inslag av what aboutism.
Själv tyckte jag först listan var både ett va? Och ett jaha? mest för alla märkliga inslag där lagsamlingar, uppfinningar och lite allt möjligt kom med tillsammans med Pippi Långstrump, Ingmar Bergman och Evert Taube. Men om vi håller oss till listan över prosalitteratur (den del jag har något att säga om) så är den allt annat än kulturkonservativ.
Jag räknar till i alla fall tre självklart socialistiska samhällskritiska verk, Almquists Det går an, Strindbergs Giftas och Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Detta av totalt 9 verk. Till det kommer Karin Boyes fantastiska Kallocain som ju nämndes här på bloggen för inte så längesen* som kanske inte är självklart socialistisk i sin samhällskritik men som verkligen är oumbärlig läsning i dessa tider då utvecklingen mot ett massövervakningssamhälle är i antågande, en utveckling som inte minst den sittande regeringen bidrar till.
Ja och Mobergs Utvandrarna handlar ju om en grupp människor som lämnar Sverige eftersom det är ett jävla skitland.
Att Sverigedemokraterna säger sig vara nöjda med det här medan åsiktsvänstern tävlar i kritik är egentligen ganska märkligt.**
Jag kommer definitivt ögna igenom och sätta mig in i fler delar av den där listan – och även om jag kommer gilla eller ogilla innehållet så kommer den fylla sitt syfte. Det vill säga, det bidrar till att jag som svensk tillägnar mig och på något sätt förhåller mig till vårt kulturella (och enligt staten kanoniska) arv.
Jag har helt enkelt inget att klaga på, det här är nog det bästa Tidöregeringen gjort under hela mandatperioden. Vilket visserligen inte säger så mycket, men ändå. Det är kanske, vid närmare eftertanke, det enda bra de gjort.
Så sluta gnäll och sätt er in ett svenskt kanoniskt kulturverk istället. Jag har redan bestämt mig att som en sann patriot se till att läsa Gösta Berlings saga och den där boken om lapparna vad den nu hette inom kort.
UFO-frågan och några korta
Brukar lyssna på UFO-Sveriges podd. Det är något mysigt med det där gänget. I ett avsnitt nyligen, nr 121, gick man igenom vad organisationen sysslar med och det är väl att de är en kvarlevande bastion av det gamla föreningssverige som jag gillar. Claes Svahn hävdade att de sysslar med gammal hederlig folkbildning och slog med emfas fast att tidningen UFO Aktuellt alltid kommer utkomma i pappersform så länge han är ordförande.
Filmen UFO Sweden som kom här om året byggde förresten på just det här verkliga gänget i UFO Sverige och det är imponerande hur de lyckats få in så många skämt om mötesformalia.
Hur nystartade bloggen Kartan är inte territoriet förhåller sig till UFO Sverige vet jag inte riktigt. Det rör sig om långa anteckningar över de senaste årens nya och nyligen av avklassificerade uppgifter flygvapnet i Amerikatt börjat kalla UAP (eftersom ”UFO” som begrepp blivit för belastat). Än så länge har två bloggposter släppts och fler inlägg utlovas.
Ett tema på bloggen som även berördes i nyss nämnda avsnitt av UFO-Sverige är hur stigmat kring ämnet släppt, att ufon nu tas på allvar inom vetenskapliga kretsar.
*
Orkar inte vältra mig vidare i Vänsterpartiets självmord idag, men för er som gör det, läs Svensson till exempel här, här och här eller vad trottarna i Arbetarmakt skriver här.
*
Tobias Hübinette skriver ibland lite korta inlägg där han följer den ukrainska anarkistledaren Nestor Machnos slag under ryska inbördeskriget för drygt 100 årsen och jämför med dagens krig i Ukraina/Ryssland där fronten ibland går vid samma platser. Se här, här och här.
*
En annan rymdnyhet förresten: att man kanske har upptäckt liv på Mars. Läs mer på Cassiopeiabloggen
Och så böckerna
Förhoppningsvis kommer inte era datorer/mobiler hänga sig när de försöker ladda in mina bokrecensioner från Mastodon.nu:s fattiga servrar (tack vara den nya bloggdesignen) den här gången. Ska bara tillägga att jag missat skriva om en bok, nämligen Ivar Lo-Johanssons Stockholmaren. Den var bra, kändes aningen lättsammare än Analfabeten som jag läste för några årsen och ger en fin inblick i Stockholm runt 1920. Blev dock lite besviken på att författaren var ungdemokrat och inte unghinke, som jag trott.
*Även Det går an och Giftas har skymtat förbi lite snabbt på den här bloggen, något jag nu får anledning att skryta med – för precis som med Nobelpriset så vet ju alla att det egentligen är en tävling i att ha läst författaren innan priset annonseras.
** Eller tävlade. Är ganska säker på att när det här blogginlägget kommer ut så är frågan redan bortglömd bland de nyss så upprörda debattanterna. De har redan vänt sig åt det håll deras motståndare skickat dem och gläffsar nu vidare om det i samma kränkta tonläge, fullt förvissade om att de genom att ”ta ställning” gör världen till en bättre plats.
Lämna ett svar