Mediekonsumtion #3

Ja, det dröjde visst lite längre än jag tänkt innan det här inlägget blev av, så en del av länkarna är ganska gamla, nya nummer av tidningar och tidskrifter har hunnit komma ut och så vidare. Men det gör ju inget. Jag är emot samtiden, den här bloggen är tidlös. Då kör vi.

Allra först: DCA avtalet röstades som väntat igenom. Vi kan alltså konstatera att alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet är landsförrädare. Jag tror förresten det även har klubbats igenom ännu fler inskränkningar av yttrandefriheten, något om att utvidga hets mot folkgrupp tror jag. Men jag hänger inte med längre.

Chat Control svävar fortfarande i en osäker tillvaro. Det jag får ut av att läsa om det, inte minst hos den kunnige och insatte Emanuel Karlsten, är framförallt allt att Sverige och EU:s institutioner är otroligt röriga – vi tycks ha förvandlats till ett korrupt kafkaliknande byråkratvälde där ingen vet hur något fungerar.
Det är ledamöter som röstar fel, ovalda byråkrater som försöker pressa igenom lagförslag genom de otaliga instanserna där bristen på insyn är lika total som bristen på kunskap hos politiker, medier och allmänhet.

Det hade varit roligt om det åtminstone fanns en konspiration bakom det hela, och vem vet, det kanske det gör, men jag tror att våra styrande är för korkade för att ens fatta vad som pågår. Allt rullar bara på, oklart vart, men troligen mot avgrunden.

Två kul citat
I Arbetaren nr 4 2024 finns en artikel om Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW (ett tyskt Örebropartiet ungefär) där det sägs att:

”Historisk har partier som kretsar kring en lysande ledargestalt inte lyckats särskilt väl i Tyskland.”

Nu är det kanske öppet för tolkning vad som menas med att lyckas väl men nog ligger ett visst undantag från denna regel ganska top of mind när man tänker på politiska ledare i Tysklands historia.

*

Det amerikanska presidentvalet har ju blivit lite intressant. Då jag inte är borgare så bryr jag mig naturligtvis inte om själva utgången, men att den ene kandidaten först blev skjuten i örat och att den andre sent påkommet hoppade av hör ju inte till den vanliga dramaturgin direkt.

Det senare fick mig att tänka på Brand nr 2 2024 där Bifo Berardi citeras säga att Joe Biden representerar den

”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar.”

Detta för oss över till kategorin etermedier.

Sett
I dessa tider behöver vi koppla av med härliga feel good-filmer så jag såg Civil War och riktigt myste. Storyn är att idioterna i USA har röstat fram ett pucko till president varpå landets liberals startat ett blodigt inbördeskrig. Eller nått sånt. Det hela är lite diffust, men vi får veta att presidenten sitter på sin tredje mandatperiod och har avskaffat FBI och i krigets förhistoria ska det ha förekommit en ”the antifa massacre”. Landet är i alla fall i kaos och två olika rebellstyrkor närmar sig Washington.

Jag antar att filmen är till för att democrats ska förfasas över Trumps eventuella återkomst genom att dra den här ”polariseringen” de tycker är så hemsk till sin spets. Stackarna som är så oroliga över att Amerikatts anseende i världen riskerar att försvinna, att deras älskade demokrati skulle vara hotad, alla bleeding heart imperialister med sin woke mans burden som ser sina illusioner krossas då deras skitland faller samman.

Själva storyn är väldigt trött, vi får följa ett gäng journalister och fotografer från olika generationer som ständigt jagar ”storyn” och ”the money shot” med en förutsägbar karaktärsutveckling. Det fåniga slutet påminner lite om det där Black Mirror-avsnittet med paparazzin som fotar varulvar eller hur det nu var.

Själv sitter jag och funderar på hur världen utanför USA skulle må av att amerikanerna skulle börja behandla varandra på samma sätt som de gjort med irakierna, afghanerna, palestinierna, nicaraguanerna, vietnameserna och alla andra som kommit i vägen för US-kapitalet och deras arsenal av underhuggare som vill demokratisera världen med drönarbomber och tortyranstalter oavsett om de för tillfället består av fetrövade bibelfundamentalister eller människoälskande frihetsvänner.

Vad det skulle innebära i praktiken att dollarn kollapsar (vilket vi får veta i en scen där kanadensiska dollars visar sig vara den eftertraktade valutan i det kaotiska landet) alla diktatorer som tappar sitt stöd, alla militärbaser över hela jorden som överges osv.

Och när jag får se parodiskt platta Trumpsuportrar (ja vad fan nu hittepåpresidenten i filmen heter minns jag inte) begrava liberals i massgravar så infinner sig den riktigt varma härliga känslan.

Man kan väl säga en egentligen kass film som ändå blir lite bra eftersom man kan skratta åt den. Typ som Show girls.

Bloggosfären/nyhetsbrev
Konflyktlinjer firar 14 år med en punktlista på förslag till ett annat samhälle. Noterar att bloggaren citerar Blochs Utopins anda och tänker på mitt egna inlägg om boken där jag medgav att jag inte riktigt fattade och hoppades på att jag hade smartare läsare som gjorde det – det är alltså det här Ernest Bloch ville uppnå med sin bok!

I ett annat inlägg frågar sig Konflyktlinjer var de verkligt konservativa i svensk debatt finns, alltså ”inte bara en ekonomiskt liberal samhällsapologet med reaktionära värderingar”.
Passar på att plocka fram vad Pål Ahrén skrev en gång i tiden om tillståndet för den politiska debatten i Sverige, i en essä om Noam Chomsky:

”ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.”

*

I nyhetsbrevet Mot den moderna skärmtiden ger Isak Gerson vanligtvis en personlig mix av vad som är aktuellt i politiken, kulturanalyser av dataspel samt judiska bibeltolkningar. Spelar själv inte dataspel och är icketroende med viss tendens mot religionsfientlighet men tycker ändå, eller kanske just därför, att de kategorierna är de mest läsvärda.

*

Cronache di Maja ger sig in i debatten om vad som bör finnas i en svensk litteraturkanon, jag fliker in lite i kommentarerna.

Tidningar


När Arbetarhistoria gjorde ett temanummer om ”AI” så suckade jag lite, trött på den där hysterin som jag ju är. Men det visade sig (som vanligt) vara ett intressant nummer med olika aspekter av hur fack och chefer sett på framtidens arbete och maskinutveckling de senaste hundra åren eller så. Gillade särskilt Jerry Määttäs artikel om sci-fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.

*

Jag gillar Jonathan Lindström. Arkeologen som syns och hörs mest i media, han som här om året skrev utmärkta Sveriges långa historia som jag berört lite innan. Det som är kul med honom är att han inte är rädd för att spekulera, vilket han själv också ofta påpekar. I artiklar i Populär arkeologi – tidningen han är chefredaktör för – som gäst i Vetenskapsradion historia i P1 och i ovan nämnda bok vevar han ofta mot historiker som han tycker har ett allt för rigoröst förhållningssätt till källkritiken.

Det är inte fel att gissa, att spekulera och måla med breda penslar (ett uttryck han använt, tror jag). Och detta håller jag absolut med om – så länge man är beredd på att ompröva sina teorier då nya fakta kommer i dagen och kan erkänna att man kan ha fel så är det bara till fördel om man faktiskt vill spekulera lite om forntida samhällen och kulturer.

Men jag måste erkänna att jag rynkar lite på ögonbrynen när han i artikeln ’På jakt efter Beowulf och träsktrollen’ i Populär arkeologi nr 3 2024 tycker sig se avbildningar från sagan Beowulf på Torslundaplåtarna, i Sutton Hoo-graven och på Sparlösastenen.

Jag gillar spekulationerna, han kan ha rätt, men jag stör mig på den självsäkra tonen inte minst då han missar att nämna att den aktuella Torslundaplåten och detaljen på Sutton Hoo-börsens motiv som han tolkar som Beowulfs kamp mot monstret Grendel och Grendels mamma är så vanligt förekommande över hela världen att den har en egen term bland konsthistoriker.

Detalj från Sutton-Hoo graven och en av Torslandaplåtarna. Måste vara Beowulf i kamp mot Grendel och Grendels mamma, enligt Jonathan Lindström. Wikimedia Commons.

Master of animals kallas en figur som kämpar mot två likadana djur/varelser på varsin sida och har förekommit så länge civilisationer har funnits, alltså långt före järnåldern då Beowulfkvädet ska ha uppkommit.

Bilder från Levanten, Sumer och Indusdalen till det ptolemaiska Egypten, tidsligt sträcker det sig från före år 3000 till 100 f.Kr
Av Calimeronte,University of Pennsylvania, Ismoon och Marcus Cyron. Wikimedia Commons. Se även den fantastiska gotländska bildstenen längst upp på sidan som finns att beskåda i Visbys fornsal.

Om jag minns min Beowulf rätt så bekämpade han dem dessutom en och en, inte båda två samtidigt, och då Beowulf tog sig an mamman hade Grendel förlorat en arm, en makaber detalj man väl kan tänka sig borde avbildats.

Sparlösastenen. Foto Rolf Broberg, Wikimedia Commons.

Tolkningen av Sparlösastenen kändes rimligare (även om jag inte är helt såld där heller) och var roligare att läsa om då det är en av mina favoritrunstenar. Så det får bli ett tips till alla med vägarna förbi norra Västergötland – Sparlösastenen är definitivt värt en liten omväg. Själv har jag tyvärr inte sett en enda runsten i sommar, får se när det bär av nästa gång.

Gotta catch ’em all. Från Runstensappen som finns till Android

Lästa och olästa böcker
Innan jag klistrar in mina kortrecensioner av de böcker jag läst ska jag nämna två böcker jag inte läst, och troligen heller inte kommer att läsa, men vars recensioner är läsvärda. Den första är Im Takt des Geldes av Eske Bockelmann. På Copyriot 2.0 (okej men förlåt, jag kan inte hjälpa det, men det har bara blivit ”Copyriot 2.0” nu) läser jag:

”Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. […] Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.

Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.”

Vansinnigt var ordet. Är glad att det finns en blogg/nyhetsbrev som kan belysa smala tyska böcker av den här sorten till en svensk publik. En kulturgärning.

Den andra boken jag troligen inte kommer läsa är Naomi Kleins nya, som har gett Kajsa Ekis Ekman på Parabol en förevändning att reflektera över hur ”Woke” och ”Alt-right” är varandras spegelbilder.

”Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ’wokes’ ständiga, och ofta enda, argument, är: ’Det där låter som extremhögern.’ Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.”

Här kommer till sist böckerna jag har läst sen förra gången. Tack för mig.

Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.