Gammelvänsterns återkomst

För att vara dödförklarad till förmån för GAL/TAN så gör sig höger-vänsterskalan märkligt nog ständigt påminnande. På Marre All Day skrevs nyligen om det här med att ”vara vänster”, och det är ju något jag känner igen allt för väl. Högervridningen av politiken fortskrider ju som bekant och ett snabbt förändrat politiskt landskap innebär också att begreppsförvirringen tilltar.

Då SD nu har runt 20% av opinionen, M och KD dragits en bra bit åt deras håll och då S och MP-regeringen genomför en politik som står till höger om Reinfeldt så blir ju både höger och vänster något annat än det nyss varit. I alla fall om vi utgår från den politiska mitten, vilket väl är rimligt.

Själv är jag van att tänka på ”vänstern” som något från Vänsterpartiet och vänsterut och reagerar alltid instinktivt då någon till exempel talar om sossetidningar och sosseregeringar som ”vänstertidningar” och ”vänsterregeringar”. Samtidigt fattar jag ju vad de menar, det är inte jättesvårt att sätta sig in i andras perspektiv. För en borgare är naturligtvis Socialdemokratin vänster, precis som den är höger för den till vänster.

Dessa fullkomligt banala fakta, att höger-vänsterskalan är relativ, tycks dock inte ha sjunkit in hos politiska journalister och tyckare. När Sverigedemokraterna pratar om att skolundervisningen, public service och borgerliga tidningar ”är vänster” är det naturligtvis helt sant utifrån deras politiska position, precis som det är sant att ovanstående ”är höger” för den långt till vänster. Märkligt nog framställs det sällan så, istället ger sig folk genast i kast med att avfärda SD:s påstående som sådant varpå tjafs huruvida detta är sant eller falsk uppstår.

Men visst, jag förstår irritationen, jag har själv irriterats i minst ett decennium. För den som är van att tänka på sig själv som en som ”är vänster” och med det menar att man är, typ, socialist, kommunist eller anarkist, är det såklart enormt frustrerande att buntas ihop med de liberaler man själv identifierar som höger. Det kan ju också skapa rent pedagogiska problem då någon pratar om ”vänster” och med det menar störtandet av kapitalismen medan den som lyssnar tror att personen menar kvotering av börsstyrelser och stöd till EU.

I ovan nämnda bloggpost länkas det till en artikel där en åsiktsperson på Aftonbladet skriver att hon tröttnat på detta och därför slutat kalla sig vänster. Hon kallar sig nu bara socialist.

Det finns ju mycket att älta om allt det här, och en hel del har väl redan sagts.

Nu ville jag bara använda mitt lilla hörn av internet till att påpeka att om Aftonbladettyckaren får fler socialister att sluta kalla sig vänster så skulle det innebära en återgång till hur man förr i världen pratade om politik. Alltså att liberalerna kallades vänstern. Karl Staaff var vänster, hans liberala regering 1906 kallades för en vänsterregering. Till exempel. Och då inte bara av högern, utan även av socialisterna. Som istället kallade sig just socialister och socialdemokrater. Man kan ju därför se utvecklingen av det politiska språket som ännu en aspekt där klockan vridits bakåt, precis som höjd pensionsålder, inskränkta fackliga rättigheter, större inkomstskillnader osv, osv, osv som vänstern (ja, alltså…) brukar gnälla på.

Å andra sidan finns det väl en fördel med att istället säga socialister, liberaler, konservativa osv då det faktiskt säger mer om själva innehållet.

Jokern

(Spoilervarning. Ladda ner filmen till exempel här.)

David Graeber skrev någonstans att superhjältegenren är den mest konservativa av kulturyttringar. Begåvade med extraordinära krafter kan dessa individer inte komma på något bättre att använda dessa till än att bekämpa brott. Samhället är i grunden något gott, det gäller bara att plocka bort de störande elementen som finns för att återställa ordningen.

Jag är inte mycket för superhjälteserier eller superhjältefilmer, hypen kring de ”mörka” Batmanfilmerna som Christopher Nolan gjorde var för mig obegriplig. Batman begins sög något helt otroligt och enda anledningen till att jag ens såg uppföljaren var att precis ALLA snackade om hur fantastisk den var och framförallt hur fantastisk Heath Ledger var i rollen som Jokern.

Så jag såg den och den var inte alls så urusel som Batman begins utan bara… ja, sådär, en axelryckning. Ett Jaha.

Så jag brydde mig aldrig om att se den sista delen i trilogin, dock snappade jag upp att den vållade en del debatt, om att Batman var fascistoid och vad det var. Det var antagligen i samband med det jag läste om vad Graeber sa om superhjältar i allmänhet.*

Det var nog lite synd att jag inte såg The dark knight rises ändå, för jag får känslan av att Tod Phillips Joker är ett svar på den. Den är i vilket fall en ren anti-Batmanfilm.

Effektivt vänder man på Batmanmytologin, som vi förväntas känna till. Det var ju som bekant Jokern som skapade Batman då han genom mordet på Bruce Waynes föräldrar fick den unge att ägna sitt liv åt att bekämpa brott. I Joker är huvudpoängen den omvända, det var Batmans pappa Thomas Wayne som skapade Jokern. Pappa Wayne och alla andra rika as i den överklass som i bästa fall tycker synd om, men allt som oftast bara föraktar sina undersåtar.

Vi får följa den psykiskt sjuke Arthur som hankar sig fram genom att arbeta på någon slags clownagentur och som drömmer om en karriär som komiker fast det är uppenbart för alla att han saknar talang. Han är snarare otroligt tragisk. Arthur bor hemma hos sin sjuka mamma och besöker regelbundet en trött socialsekreterare för att få sina antidepressiva mediciner utskrivna. Det är en annan sida av Gotham City vi får se. Att stan är hemsk, smutsig och präglad av kriminalitet är något som alltid framhålls, men nu får vi de hemska, smutsiga och, så småningom, kriminellas egna perspektiv istället för miljardären Bruce Waynes palatsutblick.

Det är enkelt, men det är smart. En ren antifilm.

En bit in i handlingen kommer så en vändning i den hittills mest ganska gråa socialrealismen – det verkar som om Arthur är pappa Waynes oäkta son han fick med en före detta hushållerska, Arthurs sjukliga mamma som varje vecka skriver tiggarbrev till sin forne arbetsgivare som hon ännu årtionden senare högaktar och försäkrar är en god och älskvärd man. Efter vidare efterforskningar av Arthur verkar det som om pappa Wayne mörkat födelsen, tvingat mamman att skriva på några papper och därefter fått henne inspärrad på mentalsjukhus. Det är en renodling av anti-temat. Jokern är Läderlappens halvbror, fråntagen det liv i lyx hans lillebror lever, förpassad till ett liv i misär och fattigdom, och allt på grund av den förhatlige faderns orättfärdiga beteende. Det är Arthur – Jokern – inte Bruce Wayne, som har det rättmätiga motivet till hämnd.

Men just när Joker tycks utstakad mot sitt logiska slutmål fragmenteras snart allt. Istället för den renodlade anti-filmen, en vit-svart istället för superhjältefilmens svart-vita perspektiv, en film där skurken är hjälte och hjälten skurk, så får vi istället gråskalor.

För det verkar plötsligt inte lika säkert längre. Vi får aldrig veta helt, men det kan faktiskt vara så att pappa Waynes historia stämmer och att det är mamman som inbillat sig det hela. Arthurs handlingar eskalerar dessutom snart från något som skulle kunna tolkas som en lite väl hårdför bekämpare av orättvisor till något som mer liknar den Jokern vi känner sen tidigare – en fullkomlig våldspsykopat. Till detta kommer spåret med massornas uppvaknande som med våldsamt klasshat vänder sig mot de rika i allmänhet och pappa Wayne i synnerhet och som gör den tragiske Arthur till sin symboliska ledarfigur.

Just att pappa Wayne kan ha rätt är intressant för den psykologi bland de fattiga och utstötta som filmen belyser. Han må vara ett drygt arsle som föraktfullt kallar de protesterande massorna för ”losers”, en personifikation av meritokratins ideologi som säger att de som är begåvade, anstränger sig och jobbar hårt också kommer nå högre upp i samhällspyramiden. Ett synsätt som leder till slutsatsen att samhällets klasskiktningar är legitima och att de som klagar bara har sig själva att skylla.

Detta kan man såklart kritisera med argument om att den fattige inte alls har samma förutsättningar som den som är född stenrik eller genom att peka på korruption och gräddfiler för de med kontakter. Men om Wayne faktiskt har rätt i frågan om Arthurs mamma, att det är han som talar sanning och hon som ljuger? Har han kanske inte även rätt i, i alla fall i viss mån, att de är de duktiga, begåvade och hårt arbetande som lyckas ta sig upp i samhället? Är inte Arthur bara en loser? Han har i så fall inga rättsanspråk alls, vare sig moraliska eller juridiska, för att rikta några krav på pappa Wayne eller samhället i stort.

Men det spelar ingen roll. Eller jo, det spelar roll, men inte nödvändigtvis på det sätt som den dryge och självgode rikemannen hoppas på. För den där nere som blivit spottad på den där uppe fäster inte argument om att han kunnat ha det bättre om han bara ansträngt sig lite hårdare. Efter självömkan, uppgivenhet och depression över sakernas tillstånd kan istället hat mot de rika, lyckade, begåvade och vackra bli nästa steg, och hatet kan leda till handlingskraft. Och inte bara Jokern, utan oräkneliga jokrar föds därför samtidigt som Batman i filmens slutscener.

[Infoga gärna banal slutkläm om vad detta säger om vår samtid och bla, bla, bla.]

*Batman är strängt talat ingen superhjälte då han inte har några övermänskliga krafter. Om inte faktumet att han är snorrik räknas som en superkraft.

Anteckningar om postmodernismen (Del I)

Jag tänker att det hela började med Thomas Kuhn. Det var då det började gå åt helvete. Eller Einstein kanske? ”Allt är relativt” låter ju onekligen illavarslande. Och historiskt sätt så har ju naturvetenskapliga begrepp ofta letat sig in i filosofiska och teoretiska spörsmål. Evolutionsteorin ledde till idéer om rashygien och elände, urverket stod som modell för den mekaniska uppfattning som ersatte teleologin och… Jag vet inte. Men Tomas Kuhn i alla fall. Han som hittade på ordet ”paradigm”.

Att vetenskapshistorien inte alls handlat om att lägga ett pussel som bit för bit ökar förståelsen om vår värld utan att den tvärtom tagit tvära kast där gårdagens sanningar byts ut mot nya, det var hans stora idé. Kopernicus kom på att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärt om. Ett paradigmskifte. Einsteins relativitetsteorier gjorde Newton förlegad. Ett annat paradigmskifte. Mellan skiftena sysslar vetenskapen enbart med att bekräfta den rådande sanningen, innan fler och fler sprickor i den aktuella världsbilden till slut banar vägen för en ny revolution i tänkandet och världsuppfattningen, och ett nytt paradigmskifte inträffar. Så kan man lite kortfattat sammanfatta Thomas Kuhns tes. Och så kan man ju välja att se det hela, förstås. Det kan det väl kanske ligga något i.

Men, tänker nu någon. Om jorden var platt igår och är rund idag, vad säger väl då att den inte kommer vara fyrkantig i morgon?! Och postmodernismen är född.

*

Vad är då egentligen postmodernism? Det är högst oklart. Jean Francois Lyotard skrev i Det postmoderna tillståndet 1973 att vi går mot slutet för ”de stora berättelserna” och det är väl just den floskeln som oftast åberopas när P-ordet kommer på tal. Han skriver om att statens roll som den haft sedan 30-talet håller på att förändras, att Kinas marknad håller på att öppnas upp och att det socialistiska alternativet är på tillbakagång. Utifrån dessa faktum drar han slutsatser om kunskapsproduktion, en viktigare kunskapsekonomi till följd av teknikutvecklingen och berättelsernas död. Han tycks se Wittgenstein som nån postmodernismens föregångare – hans styrka låg i att han höll sig på avstånd från Wienkretsen. Att disciplinerna blandas samman ser han som ett tecken på förfall för den gamla (modernistiska) universitetssynen. Likaså att kunskap i sig inte längre är viktigt utan ”vad tjänar det till?” har blivit viktigare än ”är det sant?”.

Det var kanske framsynt att notera allt detta redan på 70-talet, jag vet inte.

*

Det är inget nytt fenomen egentligen, inte om vi ser det som en idériktning bland andra. I historien har postmodernismen kommit och gått flera gånger. Under antiken hade vi sofister och skeptiker*, vilka predikade att makt är rätt och att det enda vi vet är att vi inte vet något om någonting alls. På 1700-talet hävdade David Hume att han lyckats bevisa att kausalitet var omöjligt. Detta radikala förnekande av sanningar följer ofta, intressant nog, ett mönster. Det har nämligen en funktion som katalysator för en bättre utvecklad filosofi. Sofisterna var Sokrates stora hatobjekt och hans polemik mot dem ledde därför till den västerländska filosofins egentliga uppkomst. Den som blev tvingad att svara på frågor från Pyrrhon och hans anhängares jobbiga påpekanden om sinnenas bristande tillförlitlighet och det meningslösa i allt då vi aldrig kan veta något alls om världens beskaffenhet, blev tvungen att tänka till och vässa sina argument. Och sen har vi en viss Immanuel Kant, som efter att ha läst David Hume och blivit förfärad över den otvivelaktigt starka logiken i resonemanget satte sig ner och funderade, i något decennium eller så, och skrev därefter en avhandling där han gjorde sin berömda kopernicanska vändning genom att omdefiniera filosofin som sådan.

Det är som med yttrandefriheten. Det finns ett värde i att tillåta även korkade, omoraliska och felaktiga yttranden. De får oss att vakna till, tvingar oss att tänka, resonera och argumentera för det smarta, moraliska och sanna. Istället för att stelna till dogmer och trossatser måste våra tankar ständigt vara i rörelse och vi kan därför bryta ny mark.

Så nu är bara frågan vad postmodernismen kan ge oss för nya perspektiv. För postmodernister har nämligen fel.

*”Skeptiker” är ett intressant ord i sammanhanget då det idag ofta betyder raka motsatsen till de gamla grekernas förnekande av verkligheten.

Härmed återupprättas bloggosfären

Minns ni? Det var bättre förr. Innan allt blev inlåst i plattformar. Innan ”anonym på nätet” signalerade att man troligen var en halsskäggig kvarbo som mejlar rasistiska våldtäktshot till diverse kulturjournalister. Innan klickonomin.

När man idag surfar* runt runt på internet utanför de sociala mediernas konforma och algoritmstyrda platser för personligt varumärkesbyggande ser det ofta dystert ut. Men på den oändliga bloggkyrkogården finner man här och var små rester av liv. Och döda bloggar är faktiskt inte nödvändigtvis ointressanta de heller. Och då inte bara som tidsdokument, ibland dyker det ta mig fan upp eviga sanningar. På plattformarna som dagligen slöskrollas är vi istället fast i ett evigt nu som genast glöms bort.

Men nu vänder det. Tjugotalet är här, paradigmskiftet i antågande. Den nya bloggosfären är dock inget retrofenomen. Vi kommer inte låta oss luras igen, vi kommer inte förpassas till rollen som trafikdirigerare åt de stora mediehusen eller låta oss låsas in, övervakas och personlighetsstuderas som om vi vore labbråttor av de globala nätjättarna. Vi kommer vara irrelevanta, långsamma och hopplösa. Vi kommer vara politiskt-antipolitiskt-opolitiska, oekonomiska, otidsenliga, onödiga, olönsamma och oanträffbara.

Härmed återupprättas bloggosfären!

Det kommer bli skitbra det här.

*”surfa”, som i ”surfar runt på internet” är självklart ett fullkomligt relevant uttryck anno 2020