DGTT – Sida 8 – Det glada tjugotalet

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

”När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

”Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”
”Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.

Lite mer om Ted

Ja men den där dokumentärserien fick visst mitt gamla intresse för unabombaren att vakna till liv igen…

Ted Kaczynski är ju en given populärkulturell referens i USA, han nämns i lite alla möjliga sammanhang, men hur är det i Sverige? Kan bara komma på två.

I Johannes Nilssons* science fictionberättelse Skilda världar utvecklas samhället i en nära framtid till stor del enligt unabombarens teorier. En Elon Muskliknande figur inser detta efter en Ayahuaskatripp och försöker göra något åt det genom att starta en primitivistisk terrororganisation. Denna framtidens FC använder sig dock av betydligt grövre metoder än brevbomber då de försöker få civilisationen att kollapsa genom biologisk krigföring.
Detta samtidigt som den stora massan mest tycks vara intresserade av att hänga på A-I-R (har jag för mig det kallades), ett slags framtids-Virtual Reality.

I Thomas C. Berrians e-bok Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse funderar författarjaget vid ett tillfälle på hur Kaczynskis syn på tekniken kan förklara den tilltagande totalitära utveckling han tycker sig se.

”Han må ha haft sina fel och brister men det kommer för evigt vara en av Ted Kaczynskis stora bidrag till mänskligheten att han klurade ut teknikens inneboende natur och skingrade de vanliga fördomarna om att den skulle vara en neutral företeelse […] då teknikutvecklingen olikt alla andra samhällskrafter följer en given lag om utveckling mot mer komplexitet innebär det att den övergripande samhällsutvecklingen i ett avseende går i just en bestämd riktning – mot mer och mer kontroll. Mot det totalitära.”

Sen fortsätter det hela i en lång rant som mynnar ut i att medborgarlönen kommer fullfölja den totalitära framtidsdystopin.

”Vi kommer sitta framför vår gratis underhållning, framför våra skärmar, vårt Youtube och vårt Facebook, hur det nu kommer se ut i framtiden, jag bemödar mig att försöka tänka ut någon konkret science-fictionversion av hur det kan tillämpas, om vi tänker oss VR-glasögon, William Gibsons cyberspace eller vad vi nu vill, där kommer vi i alla fall ha vår förströelse.
Med en garanterad inkomst varje månad kan vi dessutom fortsätta att hjärntvättas av reklamen till att konsumera skit vi inte vill ha för att imponera på folk vi inte tycker om vilket kommer hålla hjulen snurrande och göra eliten glada. Medborgarlönen är slutstenen i det totalitära samhällsbygget, stadiet då vi alla förvandlas till passiva får. Vi kommer hävda att vi valt detta själva.”

Är detta allt? Finns det ingen annan i Sveriges kulturliv som använt sig av Ted Kaczynski? Tipsa mig gärna…

* Han som även översatte manifestet ni vet.

Mot demokrati. Del II, liberalen som ville plocka bort det demokratiska ur demokratin

Läs del 1 här

Jason Brennans bok Against Democracy (som fegisarna på Timbro döpte om till Efter demokratin) som kom här om året orsakade en ganska intressant diskussion i svenska medier.* Intressant på så sätt att den faktiskt diskuterades och inte bara avfärdades med känsloargument av typen ”Buhu, buhu! Timbro vill avskaffa demokratin!” (även om exempel på detta naturligtvis förekom även det) trots att de allra flesta avfärdade bokens hela tes. Brennan argumenterar nämligen för att demokratin bör avskaffas till förmån för en slags valbar smarthets-aristokrati som han kallar epistokrati**.

Brennan påpekar en sak man sällan tänker på, vilket jag var inne på i fö r ra delen, nämligen att det vi brukar kalla de ”demokratiska” fri- och rättigheterna inte är det samma som demokrati självt. Det råder en stark korrelation mellan länder som har dessa friheter och som också har demokratiska val, och man kan på goda grunder hävda att friheterna är en förutsättning för demokrati, men yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och så vidare är inte demokrati. Demokrati är en beslutandeform och sådana bör man förhålla sig instrumentellt till, tycker Brennan. Om demokratin ger bäst resultat, då bör vi behålla den, men om vi kan hitta på något bättre så bör vi byta ut den.

Man kan se Brennans teser som en logisk utveckling av det som från vänsterhåll brukar kallas nyliberalism. Bland nyliberala*** filosofer och teoretiker har demokratin ofta fått sättas i andra rummet till förmån för den ekonomiska friheten. Nämnas kan bland annat Milton Friedmans prat om en ”economic bill of rights” där politikerna genom ett konstitutionstillägg skulle förbjudas att genomföra annat än högerpolitik, vi har även utopiska libertarianer som öppet motsätter sig demokrati till förmån för ”anarki” osv.
Mer konkret kommer denna syn fram rent praktiskt i de olika bilaterala fördrag – i regel bedrägligt nämnda ”frihandelsavtal” – där stater sinsemellan ålägger sig att begränsa sina demokratiska maktmedel till förmån för ekonomiska intressen. Europeiska unionen har i sina grundlagar slagit fast att ”de fyra friheterna” ska stå över alla nationella parlaments eventuella beslut, vilket betyder att någon egentlig vänsterpolitik i praktiken är förbjuden inom EU, alltså helt i linje med Friedmans gamla förslag.

Hela resonemanget bygger på antagandet att ”ekonomisk frihet” är en kategori jämförbar med de övriga friheterna, vilket också leder till att det faller platt för till exempel en socialist. Hela den ideologiska dispyten mellan liberalism och socialism kan sägas handla om just detta – socialister köper inte att det skulle råda samma frihet i relationen mellan kapitalägare och arbetare, till vilket man kan anföra Marx och framförallt hans mervärdesteori som tyngsta filosofiska argument.

Brennan är dock nydanande. Gentemot ovan nämnda (ibland lyckade) försök att begränsa demokratins makt över ekonomin ger han sig istället på själva demokratin som sådan, genom att vilja begränsa rösträtten.

Från ett typiskt vänsterperspektiv innebär detta att klockan i så fall rullas bakåt ännu mer, på ännu ett område. Lördagsarbete, höjd pensionsålder och sänkt pension, inskränkta fackliga rättigheter, ökade inkomstskillnader, förslummade bostadsområden, pigor, daglöneri, massarbetslöshet, sänkt a-kassa och sjukersättning, privatiseringar. Alla dessa högerns framgångar från de senaste decennierna brukar från vänsterhåll betraktas tidsligt – att vi rör oss bakåt.

Avskaffad rösträtt blir därmed själva kronan på verket i denna bakåtrörelse. Man kan minnas Ernst Wiggfors ord om demokratins stadier där utvidgad rösträtt automatiskt också skulle leda till minskade klyftor. Kanske kan vi nu se att denna utveckling också kan vändas, först ökade klyftor, sen avskaffad rösträtt.

Men Brennans rösträttsbegränsning innebär ändå inte en direkt återgång. Han vill inte avskaffa kvinnlig rösträtt, att den villkoras efter hudfärg, egendom eller storleken på plånboken, vilket var de vanligaste förbehållen för rösträtten förr i tiden. Nej, istället ska samtliga medborgare avkrävas ett kunskapstest för att få rösta. Resultatet förväntas dock bli det samma. För trots dess nydanande meritokratiska vinkel så skiljer sig Brennans argument mot demokrati inte från de konservativas 1800-talsargument – underklassen är för dum för att fatta rationella beslut.

Och han har helt rätt. I alla fall om man man med rationella beslut menar den liberala politik Brennan själv förespråkar. I alla fall i det dagens USA han beskriver. En stor del av boken går ut på att Brennan redogör för olika undersökningar där det bevisas att folk (amerikaner) med låga kunskaper om politik i högre utsträckning röstar på illiberala politiker och han exemplifierar med faktumen att folk röstat ”fel”, till exempel då de fört Hitler och Hugo Chavez till makten.

Och här finns ett av de grundläggande problemen. I Brennans värld finns det nämligen absoluta rätt och fel i politiken, vad som däremot inte tycks finnas är intressen. Om man istället föreställer sig att politik inte bara handlar om att göra det bra för hela befolkningen, utan att det tvärtom finns samhällsgrupper med olika intressen, att ett politiskt beslut kan vara bra för en grupp på en annans bekostnad, ja då faller stora delar av Brennans tes.
Återigen är det inget nytt under solen. Klassintressen är ju inte direkt något som de som företräder överklassens intressen talar högt om. Istället brukar de mäktiga och rika i samhällets elit ständigt blanda samman sina egenintressen med med allmänintresset.

Jag undrar helt ärligt om det finns något exempel från ett enda samhälle i hela mänsklighetens historia där eliten hävdat något annat. Och vår tid är såklart inget undantag.

Men vad som skiljer Brennan från 1800-talets konservativa, eller för den delen från de senaste decenniernas nyliberaler, är den politiska situationen han befinner sig i.

För nu utmanas den nyliberala hegemonin. Det går inte längre självsäkert att hänvisa till Den enda vägen, TINA eller Historiens slut, folket har nämligen vaknat upp – och de röstar fel. Framförallt två saker har fått de självgoda liberalerna att bli mörkrädda, två saker som vi vid det här laget blivit vana att ständigt höra i samma andetag. Trump och Brexit.

Det finns något skrattretande över det hela. De mörkrädda liberalerna som ständigt varnat för ”hotet mot demokratin”, med vilket de naturligtvis menat hotet mot den ekonomiska ordningen, gör plötsligt när demokratiska val nu faktiskt tycks hota dem, en helomvändning och vill stället avskaffa demokrati. Vad de kallat demokratin, i bestämd form, har som sagt innefattat mer än demokratiska val. De har även menat de friheter, och (framförallt!) det ekonomiska system som stått över demokratin. När demokratiska val hotar resten av innehållet, ja då är det bäst att plocka bort det demokratiska ur demokratin.

Det som ändå är lite uppfriskande med Brennan är att han är ärlig och inte förhåller sig till D-ordet som den floskel det blivit. Han kan därför läsas som en som säger det liberaler alltid menat – att demokrati bara är legitimt så länge folk röstar fram liberal politik. Och till detta har han en logisk slutgiltig lösning på det hela – att frånta de dumma dess rösträtt. För det är ju bara dumbommar som inte är liberaler.

Jag tyckte som sagt att det, trots all idioti, var lite uppfriskande att läsa den här boken här om året, och förvånades över att den ändå togs på någon sorts allvar och varken viftades bort eller betraktades som livsfarligt hot. Boken innehåller dessutom ganska träffande kritik av politiker och politiskt intresserade personer vilka han liknar vid huliganer (men det får vi ta vid något annat tillfälle).

Frågan är om Brennans idéer verkligen kommer plockas upp av mörkrädda liberaler. Boken har nu några år på nacken men utöver indignerade, folkföraktande tweets efter förlorade val då liberaler spytt galla över sina korkade landsmän har jag inte sett något konkret som tyder på det.

Men det är väl inte helt omöjligt att eliten nu faktiskt är så skrämda av ”Trump och Brexit” att avskaffad rösträtt börjar ses som ett alternativ. Det skulle i så fall blir i en smått parodisk version av en gammal kommunistklyscha. Denna klyscha säger att borgare utan att blinka kommer bli fascister den dag deras makt verkligen utmanas. Det tragikomiska är att deras utmanare nu inte kommer från vänster utan just från de fascister som borgarna spåtts smälta samman med. Brennans antidemokratiska idéer kan motiveras med en slags liberal antifascism. Avskaffa demokrati för att rädda friheten.

En annan intressant aspekt är att Brennan lyckas med konststycket att i en bok som föreslår avskaffad rösträtt ändå framstå som en trevlig prick. Det är inte det där ”höga tonläget”, inte heller det mörkrädda lipandet över samtiden där det ”höga tonläget” kritiseras.
Bara en sympatisk myskille som vill avskaffa demokratin för att rädda det ekonomiska systemet från Trump och Brexit, så att vi bara kan fortsätta i det där historiens slut vi befann oss i före 2008 års kris. Då vi ju alla levde i den bästa av världar.

* Källa: vaga minnen och magkänslor från de artiklar om Brennans bok som jag råkade läsa.
** ”Epistocracy”, är inte hundra på vad det heter i den svenska översättningen.
*** Ja, ursäkta att jag på slarvigt vänstermanér buntar ihop folk som kallar sig liberaler, libertarianer, anarkokapitalister, objektivister osv, osv till det gemensamma samlingsnamnet ”nyliberaler”, men ni fattar nog vad jag menar.

Unabombaren på Netflix

Såg den nya serien om Ted Kaczynski på Neflix här om dan, Unabomber – in his own words. Tyckte den var okej ändå, då den är hela fyra avsnitt så hinner det liksom bli ganska uttömmande. Bra var den inte, mitt ”okej” ska snarare ses i förhållande till genren unabomberdokumentärer, som i regel är urusla.

Bara faktumet att John Zerzan och David Skrbina medverkade som talking heads jämte FBI-agenter, journalister, före detta grannar och bomboffer känns lite nytt och är kanske ett tecken i tiden. Nu fick de aldrig riktigt förklara ordentligt var tjusningen i Kaczynskis idéer ligger, serien var, som vanligt är i genren, mest en brottsdokumentär. Hade verkligen velat se en alternativ dokumentär av materialet de filmade med Zerzan, Skrbina och Theresa Kintz, vars gamla intervju hon gjorde med Kaczynski för Eart First! Journal utgör grundmaterialet för serien.

Jag har i många år varit väldigt fascinerad av Ted Kaczynski, ibland närmast lite ohälsosamt mycket. Historien om geniet som blev USA:s mest jagade seriebombare har precis allt, och hans ökända manifest är en av de politiska texter som påverkat mig allra mest. Jag tänker här inte recappa hela historien, den som vill ha en snabb genomgång kan till exempel läsa det här.

Istället tänkte jag köra en liten snabbguide över Kaczynski i andra sammanhang som jag kom att tänka på.

Manhunt: Unabomber. Vi börjar från botten. För den här dramatiseringen är verkligen fullkomligt fruktansvärd. Visst, känner man inte till storyn är det här kanske en lagom kompetent polisserie, det är svårt att säga. För mig var det en plåga att se, för jag kände mig ändå tvungen att se igenom skiten med skämskudden ständigt inom räckhåll.
Man har en helt otroligt fascinerande historia, ett verkligt livsöde som i sig slår det mesta någon manusförfattare kunnat fantisera ihop. Man har åtta jävla avsnitt, alltså flera timmar att använda sig av. Men istället förbiser man nästan allt för att istället ljuga ihop en berättelse om hur en påhittad polis löser fallet genom att gå igenom snutseriens alla klyschor.

Vi får se polishjälten som blir besatt av sitt fall och som till följd av detta negligerar sitt privatliv. Polishjälten som använder okonventionella metoder i konflikt med den stelbenta polisledningen som motarbetar honom, vilket får polishjälten att bryta mot reglerna. Till detta andra påhitt om en dramatisk spanings-sett up och en vändning där Kaczynski är nära att bli frikänd på grund av någon juridisk teknikalitet.

Varför? Varför gör man så här? Varför har man unabombaren endast som bakgrund i en snutserie där allt ändå bara är hittepå och där allt hittepå dessutom är sånt vi redan sett i tusen andra snutserier? Jag blir bara frustrerad…

Vill man göra en serie där FBI var hjältarna som löste fallet måste man såklart ljuga, det är nämligen välkänt att de inte hade en aning om något och inte var i närheten av att lösa fallet innan David Kaczynski och hans fru Linda kom in med sina tips. Då gillar jag bättre en liten scen i sista säsongen av The Wire där man hånar FBI för just detta.

Mordutredarna i Baltimore har hittat på en seriemördare för att via den massmediala uppmärksamhet detta ger få mer pengar till avdelningen. Tyvärr får de då ett besök av en ”expert” från FBI. Han arbetade bland annat med unabombarfallet, säger någon, som om detta vore ett fjäder i hatten. ”Höll inte den utredningen på i över 15 år?” frågar McNultey med rynkade ögonbryn. Den kostymklädde FBI-agenten låtsas som ingenting och fortsätter med sin redogörelse över seriemördarprofilering eller vad det nu är. ”Åkte inte han fast för att hans brorsa tjallade ut honom?” säger Lester…

De dokumentärer om Kaczynski jag sett har ofta varit amerikanska tv-produktioner jag redan glömt namnet på, ibland som del i en serie av typen ”Amercas most dagerous criminals!” eller liknande sensationstrams där Ted enbart ses som en galen seriemördare och inte ens föräras att kallas politisk terrorist. Den enda förklaring som ges är hobbypsykologisk och hans manifest avfärdas snabbt utan att man ens redogör för innehållet på ett ärligt sätt, men tyska The Net från 2003 sticker ut.

Hela filmen finns på Youtube, och då med klickbetesrubriken ”The Unabomber, LSD & the Internet”, vilket faktiskt är en ganska bra sammanfattning om vad filmen handlar om. För det är inte en renodlad unabomberdokumentär det här, istället en ganska konstnärlig, bitvis flummig, film som kretsar kring systemteori, Kurt Gödels ofullständighetsteorem och den amerikanska dataindustrins dubbla rötter i dels försvaret och dels 60-talets alternativkultur. Rekommenderas varmt, även om den inte är särskilt uttömmande vad gäller unabombarfallet.

Stemple Pass. Det här är ändå min favorit. Hela filmen består av fyra tagningar med stillastående kamera, alla filmade på samma plats i exakt samma vinkel under de fyra olika årstiderna. Scenen är en vacker skogsvy med en replica av Ted Kaczynskis stuga. Ingenting händer i bilden förutom blåsten i träden, snö som faller och att det någon gång kommer rök ur stugans skorsten. Till detta kommer regissören James Bennings röst som läser ur Kaczynskis dagbok, delar ur manifestet och från en intervju han gjorde i fängelset (tror det är samma intervju som den nya dokumentärserien är uppbyggd kring).
Varje kapitel av filmen, varje årstid, slutar med tystnad där enbart bakgrundsljudet av kvittrande fåglar och blåsande träd hörs till den stillastående kameratagningen i fler minuter innan en svartruta kommer med rubrik om vilken årstid som kommer här näst och vad det är som läses upp. Det är allt.

Blev fullkomligt chockad när jag såg den, för jag tänkte att en sån här film borde vara helt omöjlig att ens komma till. Tänkte att jag var den enda människan på jorden som utgör denna films målgrupp. Hursomhelst så älskade jag den.

Stemple Pass har ett tydligt psykologiskt narrativ, det är inte mycket om idéerna i manifestet och verkligen ingen pro-unabombaren film. Tvärtom får man känslan av hur en ensam man i en isolerad stuga med åren blir mer och mer hatisk och hur han med tiden rationaliserar sitt eskalerande våld genom att utveckla sin ideologi. Och det är det som är så intressant med Kaczynski, vilket också Kintz säger i den nya dokumentären, hur hans politik är personlig. Det går att göra en psykologisk läsning utan att den blir fördummande, vilket är det vanliga.

Till svenska översattes Industrial Society and Its Future för första gången här om året av Johannes Nilsson som en ljudboksserie om tre delar i Bibliotek. Nilsson tog sig stora friheter i översättningen och bytte ut flera av Kaczynskis exempel så att de passar in i en modern svensk kontext*. Jag tycker det var lite synd, jag förstår poängen av att göra så men det som är bra med manifestet är att teorierna funkar i sig, oberoende av de exempel han tar. De omskrivningar Nilsson gjorde är paralleller läsaren kan göra själv.

Första tryckta översättning kom i vintras då Vertigo Förlag gav ut manifestet som del av deras serie Midvinterböcker, en exklusiv serie för förlagets Stormtrupper. Den är översatt av Pelle Lindhe men jag har inte hunnit läsa den än.

*På så sätt liknar Johannes Nilsson Pehr Götrek, författaren bakom Kommunistiska manifestets första svenska översättning som kom redan 1848. Götrek tyckte att svenskarna inte var tillräckligt mogna för hela budskapet och ändrade friskt en hel del, mest berömt manifestets slutkläm ”Proletärer i alla länder, förena er!” som ändrades till ”Folkets röst är Guds röst!”

Mot demokrati. Del I, Orbán visar vägen.

Att ”illiberal demokrati” blivit ett begrepp som används mer och mer är som jag ser det en utmärkt utveckling. Bara faktumet att detta prefix till demokrati tydligen har behövts visar på den totala sammanblandning av demokrati och liberalism som skett i flera årtionden. Från etablissemangshåll brukar man ju i regel beskylla allt som inte är liberalism för att vara odemokratiskt eller ett ”hot mot demokratin” och liknande.

Vänstern har från sitt håll beskyllt den nyliberala utvecklingen för att vara odemokratisk och har i detta till skillnad från liberalerna haft annat än intetsägande floskler till sitt förfogande då man enkelt kunnat peka på faktiska inskränkningar av demokratiska beslutsgångar (EU-övermakt, handelsavtal som fråntar parlamenten viss makt, ”oberoende” riksbanker osv).

Men demokratibegreppet har blivit otroligt urvattnat. Det har blivit ett positivt laddat ord närmast liktydigt med kärlek. Det finns också en glidning man ofta gör då man använder ordet i bestämd form. När en liberal pratar om demokratin, då vet man att det kan betyda lite vad som helst. Det extra N:et på slutet gör stor skillnad.

Redan på 40-talet skrev Georg Henrik von Right att ”Vi har att motse en era då begrepp som folket, friheten och demokratien är symboler för oantastliga trosföreställningar och sakrosankta kultobjekt.” Han menar att de nu mera är lika metafysiska och känslomättade – och lika grumliga och svårtydda – som nassarnas begrepp ”blod och jord”. Och det var just i samband med andra världskriget som detta uppstod, flosklerna om vår underbara demokrati var alltså resultatet av krigspropagandan mot Hitler.
Sovjetunionen och dess satellitstater kallade sig demokratiska, USA-stödda militärkupper som avsätter folkvalda regeringar, liksom landets stöd till diktaturer, motiveras med demokrati. Alla, från höger till vänster, älskar demokrati.

Då demokrati och demokratin blivit oantastliga trosföreställningar blir det ingen rimlig diskussion, istället liknar det just teologiska debatter där ömsesidiga beskyllningar om kätteri förekommer. Och det är ju bara så jävla dumt.

För i verkligheten är ju demokrati en ganska specifik form av beslutsfattande, något som passar på vissa företeelser men inte på alla. Ingen vill ha demokrati överallt. Vänstern har absolut en poäng då de hävdar att de vill ha mer demokrati än borgerligheten – till exempel på arbetsplatser – men till följd av D-ordets position blir det aldrig något fruktbart ideologisk meningsutbyte. Då ”mindre demokrati” automatiskt kodas som något negativt vägrar liberaler att erkänna denna formulering, vänstern å sin sida tycker att just ”mer demokrati” räcker som argument i sig självt, då det kodas som något positivt. Därför uppstår bara pajkastning eller beskyllningar av religiös karaktär.

Vad gäller illiberala demokratier och den nya politiska situation där nationalismen* är en maktfaktor så borde man kunna få lite perspektiv på saker och ting. Om ett parti får egen majoritet i parlamentet och där beslutar att landets medier ska föra denna representativa folkmajoritets talan, borde vi då inte kalla detta för en demokratisering av medierna? Jag tycker vi borde göra det. Orbán, sverigedemokrater med flera må vara ett hot mot demokratin (alltså det liberala systemet vi lever i), men inte nödvändigtvis mot demokrati i sig. Ett land som Pakistan har demokratiska val men stenhårda hädelselagar där den som skändar islam kan dömas till döden. De har med andra ord demokrati även inom religionens område – förutsatt att en majoritet faktiskt stödjer detta, vilket det är högst rimligt att anta. Ett annat område där det ibland tillämpats demokrati är domstolsväsendet.
Vi andra, som ogillar idén att regeringen bör lägga sig i medier, konsten, den fria forskningen, religionen, domstolar osv borde där med säga att vi inte vill ha demokratiska medier, demokratisk konst, demokratiska domstolar eller demokratisk forskning.

Vi vill istället ha frihet. Motsatsen till demokrati innebär nämligen inte nödvändigtvis diktatur, utan frihet. Frihet och demokrati är inte samma sak, demokrati är rent av oförenligt med frihet i flera fall. Demokrati innebär att majoriteten styr över minoriteten, frihet att ingen annan än du själv styr över dig. Grundlagar som begränsar politiker att förbjuda medborgarnas tro eller åsikter är en begränsning av demokratins makt.

Liberaler, socialister och nationalister vill ha frihet i vissa sfärer, demokrati i andra. I vad liberaler kallar demokratin är denna balans sedan länge etablerad – demokrati hålls borta från domstolar, religion, medier och näringsliv men tillämpas i politiska val**. Att det liberala problemformuleringsprivilegiet kring demokrati och demokratin nu håller på att falla samman bör inte sörjas av oss som inte hör hemma i den liberala mittfåran. Då demokrati/n detroniserats från oantastlig religiös dogm borde istället en diskussion om vad för typ av samhälle vi vill ha kunna ta vid.
För det enda som tycks mig säkert är att det nuvarande systemet – kalla det vad du vill – håller på att försvinna.

* Ja, kärt barn har många namn. Jag kör här med ”nationalism” som beteckning på Fidesz, SD, Fremskrittspartiet osv, osv.
** Att liberaler ofta sätter ”ekonomin” bland friheterna och att socialister inte erkänner denna kategori som en frihet är en sak vi får förbise för tillfället.

Sagor, myter och mysterier

Myter & Mysterier, podden med Eric Schüldt och Per Johansson* skramlar nu pengar för en ny säsong på Kickstarter. Upplägget verkar lovande, det ska handla om sagor säger de, vilket låter som ett bra ämne för de båda att älta i en en säsong. Var inte jätteförtjust i förra säsongen med temat Staten och kapitalet, det liksom passade dem inte riktigt. Det var absolut inte dåligt eller ointressant, jag gillade till exempel när de pratade om David Graebers Skuld: de första 5 000 åren och håller helt med Per, det var även för mig en sån där epokavgörande bok att läsa.
Men i jämförelse med tidigare säsonger kändes det inte som de nådde upp till riktigt samma nivå.

Sagor låter däremot perfekt. Nu sas det visserligen att de skulle börja med Sagan om Ringen vilket jag inte är jättesugen på, men jag hoppas de gräver ner sig i Grimm och även lyfter blicken mot områden utanför Europa.
Finns så mycket att nysta i här känner jag. Läste för ett tag sen lite Jung och han gillade att göra kollektiva psykologiska analyser av gamla folksagor och myter vilket jag gillade, även om det så klart blir flummigt. Men det är just det lagom flummiga upplägget kompletterat med Per Johanssons spränglärda hjärna som gör Myter & Mysterier så bra.

Och ja, bara en sån sak, vad är en myt, en legend, en saga och när blir det till religion eller filosofi? Är Sagan om ringen ens en saga? Titeln till trots skulle i alla fall inte jag kalla den en saga, det är den alldeles för modern för. Blir det inte en saga först då det rör sig om en allmänt spridd historia utan känd upphovsman?

Myter och sagor kan ju kanske resonera med det där postmoderna pratet om slutet för de ”stora berättelserna”? Behöver vi läsa sagor idag mer än någonsin? Och en annan sak som jag var inne på lite kort här för ett tag sen, om hur de grekiska filosoferna i allmänhet och Platon i synnerhet var starkt kritiska till sin kulturs folkdiktare. Kan sagor vara konservativa hinder i vägen för nytänkande? Kan de vara subversiva?

Japp… Ovanstående lösryckta tankar for runt i skallen på mig sen den nya säsongen annonserades. Hur mycket av mina förhoppningar som kommer införlivas får vi väl se men jag kommer i alla fall kippa in en liten slant till deras Kickstarter.

*Kolla även in deras tidigare podd på Sveriges Radio som startade det hela, Människan och Maskinen

Anteckningar om postmodernismen (Del III)

(Läs del 1 här och del 2 här)

Vi ska förtydliga oss. Auktoritet betyder inte här en diktator, snarare en institution utan våldsmedel. Vi lånar Hannah Arendts definition:

”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den: varken tvång eller övertalning skall behövas […] Dess farligaste fiende är därför föraktet och säkraste sättet att undergräva den är att göra den till åtlöje.”

Det är vi själva som som upprätthåller auktoriteter. Det är vi själva som nu håller på att rasera dem. Det kan låta som en svunnen tid, men fram tills alldeles nyligen fanns det folk, kanske finns där fortfarande en och annan, som hävdade att klassisk musik inte bara var en genre i mängden liksom rock, pop, rap eller dansband, utan hävdade på fullt allvar att denna musik var seriös och att all annan musik var oseriös. Denna uppblåsta självgodhet uttrycktes helt ogenerat och på fullaste allvar.

Visst, än idag kan vi ana ruinerna av denna gamla hierarki. Vi är på något plan överens om att Mozart anses finare än den senaste radiohiten eller att en nobelprisvinnare står högre i rang än Camilla Läckberg. Men denna uppfattning är inte i närheten av vad den en gång varit. Vad du gillar för musik eller för böcker är ditt personliga val, där finns inget rätt eller fel. Detta är något nytt. Historieprofessor Dick Harrison skriver deckare vid sidan av sin ordinarie syssla vid Lunds universitet, något fullkomligt otänkbart för en man i hans ställning för något decennium sedan. Till exempel. Fin- och fulkultur är nu mer bara två likvärdiga delar, utan inbördes rangordning.

Om en frackklädd man och en punkare möts på gatan och fnyser åt varandra, vem har rätt? Vem står över vem? I någon bemärkelse anar vi att den frackklädde är överordnad, men bara ”överordnad” i en meningslös spöklikt förgången mening. Själva frågan är istället mest bisarr, självklart får folk själva bestämma vilken stil de föredrar. Kort sagt är ens kulturella smak idag enbart något subjektivt. Den som hävdar något annat skulle framstå som en självupptagen idiot. Auktoriteterna på kulturens område har i det närmaste raserats och detta till följd av en lång kamp av förakt och åtlöje.
Gert Fylkings återkommande prank vid tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur är belysande.

Nobelpriset i litteratur är den finaste bemärkelse en författare kan få. Varför? Det är visserligen mycket pengar som delas ut, det ska inte förnekas, men hade det enbart handlat om det så hade en rik litteraturälskare lätt kunnat övertrumfa det med sitt egna pris med ännu mer pengar i potten. Hade mammon varit vår enda riktlinje skulle priser helt och hållet vara överflödiga då de författare som säljer flest böcker, eller lyckas sälja mest kringprodukter, filmatiseringar eller annat varumärkesbyggande kring sin person – kort sagt de rikaste – automatiskt blivit de mest ansedda.
Nej, Svenska akademien och dess nobelpris är en auktoritet. En auktoritet på att avgöra vad som är god litteratur. Och de är bara en auktoritet så länge vi tillåter dem att få vara det.

Priset uppmärksammas, författare åtrår det, allmänheten beundrar pristagarna. När tidningar, radio- och tv-team gör den obligatoriska storyn ”mannen på gatan” och frågar vanligt folk vad de anser om den senaste nobelprisvinnaren så är det inte sällan dessa Vanliga Människor befäster auktoriteten. När man lite blygt småskrattar och säger att ”det har jag ingen aning om vem det är” deltar man i auktoritetsbygget. Det hör nämligen till saken att Vanliga Människor inte känner till Stor Litteratur. Den Vanliga Människan förmedlar med sitt generade skratt och sitt blygsamma ”ingen aning” att hon bugar sig djupt och låter meddela att hon blott är en obildad pöbelfigur som inte har något att tillägga om viktiga saker som Stor Litteratur.

Bland de bildade klasserna är det jobbigare. Här är väntan på tillkännagivandet nervöst då man tvärtom förmodas veta veta något om den vinnande författaren, och helst ska ha något intressant att säga om saken. För att inte tala om alla stackars kulturjournalister vars jobb det är att skriva något om det hela. Tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur måste varit en skräckens tid för detta folk i världen före Google.

Men vad händer om folk istället säger ”Vadå? Vem fan bryr sig om nobelpriset?” Vad händer om man inte skrattar skamset och undergivet, utan istället hånskrattar? Eller kanske kommer med lite rationella argument. Som att film och TV har ersatt litteraturens roll, att man inte objektivt kan säga vad som är bra och dålig smak, att Svenska akademien är en förlegad och fånig institution som bara berör en världsfrånvänd kulturelit.
Eller varför inte komma med lite raka fakta. Som att Camilla Läckberg faktiskt säljer helt sjukt mycket mer böcker än den där vad-hon-nu-hette från vilket land det nu var. Gör man istället det, då undergräver man auktoriteten. När Jean Paul Sartre vägrade ta emot priset innebar det ett hårt slag mot akademiens auktoritet, när Bob Dylan intog sin märkliga vacklande hållning till utmärkelsen kan man antagligen tala om något liknande, om än inte lika allvarligt.

Och när Gert Fylking, en pajig tv-komiker, bestämmer sig för att driva med Svenska akademien, då rämnar allt. Hela skämtet bestod av att Gert Fylking stod i pressuppbådet och utbrast ”Äntligen!” då den ständige sekreteraren förmedlade årets vinnare. Det känns så märkligt att beskriva det hela så här, det låter inte roligt alls, det är så simpelt. Men det är hysteriskt roligt. Det är roligt för att han genast river ner auktoriteten. Det är roligt för att vi alla genast ser att det inte alls är någon viktig, seriös och allvarlig institution vi har att göra med. De är bara en samling pajasar allihop.

Finförfattarna, den ständige sekreteraren och kulturjournalisterna som väntar på beskedet. Vi har ingen aning om vem årets pristagare är, namnet som ropas upp säger oss inte ett skit. Det gör det aldrig, men nu vänder vi på det hela, nu skrattar vi åt er. Med ett endaste ord gör Gert Fylking hela spektaklet kring nobelpriset till ett årligt skämt istället för en högtidsstund för de som anser sig veta något om Stor Litteratur.

Naturligtvis blev Fylking snart portad från ceremonierna. Det hjälpte dock inte för att återställa auktoriteten. Tvång eller våld, i det här fallet att bli portad, fungerar inte, kom ihåg Hannah Arendts ord, ”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den”. Fylking klädde efter att ha blivit portad ut sig, och tog sig på så sätt in ännu en gång för att göra sitt ”Äntligen!”-prank. Det höll liv i skämtet ett tag till, innan vi tröttnade på det, precis som man alltid tröttnar på alla skämt i längden. Hur många människor som för all framtid skulle avfärda nobelpriset i litteratur som en auktoritet till följd av Gert Fylking, kan vi aldrig veta.

Gert Fylkings fullkomligt geniala, närmast situationistiska aktion, är naturligtvis postmodern. Detta är en aspekt av postmoderniteten.

Våren 2018 genomgår Svenska akademien en legitimitetskris. En härva av korruption, jäv och inte minst kopplingar till en figur som anklagas för våldtäkt och sexuella trakasserier svärtar ner den anrika institutionen. Att ledamöter hoppar av akademien är sällsynt och brukar betraktas som starka markeringar. Nu lämnar på kort tid hela fem ledamöter sina stolar. Massmedierna skriver spaltmeter om konflikterna som till följd av institutionens slutna struktur till stor del bygger på rykten, spekulationer och tolkningar. Den massmediala logiken kokar snart ner det hela till en konflikt mellan två lag där den avhoppade ständige sekreteraren Sara Danius ses som förnyaren som tvingats bort av det gamla, konservativa gubbgardet, främst personifierat av Horace Engdahl.

Det skrivs upprop av dels författare och dels akademiker där Danius och hennes ”förnyelse” framhålls och där man förklarar att man tappat förtroendet för den kvarvarande akademien. Denna kris får även internationell uppmärksamhet och det skorras rent av om det olämpliga i att denna akademi anförtros att dela ut världens mest prestigefyllda litteraturpris. Vad vet väl en helsvensk församling om världens litteratur? Snart ger sig även vanligt folk in i debatten. I sociala medier klär sig folk i knytblus – ett plagg förknippat med Sara Danius – tar en selfie och postar bilden för att markera sitt stöd. Även kändisar och politiker – däribland självaste kulturministern – hakar på och det anordnas rent av en demonstration utanför börshuset där akademien har sitt sammanträde*.

Detta stora engagemang och intresse för Svenska akademien har man aldrig någonsin sett maken till. Knytblusprotesterna ses i regel som ett feministiskt ställningstagande och varianter på kulturminister Alice Bah Kunkes ord om att ”Det är sorgligt att konflikten får konsekvensen att två kvinnor lämnar” upprepas gång på gång, till synes utan att någon inser det ologiska i resonemanget då det är tre män och två kvinnor som lämnat sina poster och att hela krisen handlade om att de nu avhoppade ledamöterna ville utesluta en av de två kvinnorna, Katarina Frostenson. Men vad innebär all denna, högst ovanliga, uppmärksamhet för akademien? Troligen att den räddas som auktoritet.

För den som ville riva auktoriteterna, för de som likt Gert Fylking vill hånskratta åt kultursnobbarnas världsfrånvända låtsasvärld innebär knytblusupproret ett konservativt bakslag. Alla talar nu om vikten av akademiens arbete, alla kämpar för dess återupprättande och alla är överens om att den är värd att bevara. Det är en manifestation av den kulursidesläsande medelklassen, de ängsliga, de påstått bildade, anförda av skvallertidningskolumnister som inte vill rasera utan snarare själva kliva uppåt i den unkna hierarkin.

Precis när auktoriteten vacklade och var redo för räkning bidrar de istället till att förnya finkulturens högborg genom att försöka byta ut dess överhuvuden. En fraktionsstrid mellan eliter istället för en revolution, en kamp om vem som ska få sitta med i den kungafjäskande församlingen och få ta del av dess privilegier istället för ett radikalt avvisande.

*Eller normalt brukar ha sina sammanträden, just denna dag hade de kvarvarande medlemmarna av förklarliga skäl flyttat sitt torsdagsmöte till annan plats.

Mina förhoppningar på Oikos

Hörde att Mattias Karlsson från SD håller på att starta en konservativ tankesmedja kallad Oikos. Lyfte lite halvt på ena ögonbrynet då jag hörde att Malcom Kyeyune skulle ingå i styrelsen. Jag har stora förhoppningar på detta. Eller nä, det har jag inte, men jag tar tillfället i akt att hoppas lite.

Alltså, till att börja med, jag är inte konservativ, inte alls faktiskt. Men jag är inte heller liberal, och den liberala dominansen i det här landet kan ibland bli så förlamande att det faktiskt finns stunder då jag saknat en ordentlig kulturkonservatism i det här landet.

Då borgerligheten domineras av en illitterat bolagshöger och reklamarliberaler som tycker kommersialismen är kulturens högsta stadium har jag då och då önskat mig lite världsfrånvänd snobbism av brittisk typ. En reaktionär herre i tweed med en Financial Times under armen som fnyser åt att dagens ungdom inte längre ägnar sig åt studier i klassisk grekiska är i mina ögon evinnerligt mer intressant än nån mäklarnatur med backslick som twittrar att Blondinbella är en bra förebild för framtida entreprenörer.

Jag vill hellre ha en statsminister som pissar på sina undersåtar genom att stoltsera med sin adelssläkts förfinade och kultiverade vanor där kvastar uppstoppade i röven under Lundsbergsåren följts av operabesök och årliga rävjakter än en som säger i intervjuer att hans favoritband är Da Buzz. Jag läser hellre Axess än Neo. Ja, ni fattar.

Så, nu till mina önskningar. Vågar man hoppas på att denna nya tankesmedja kommer starta ett bokförlag och att detta bokförlag kan, i alla fall delvis, ägna sig åt att ge ut konservativa klassiker? Det är nämligen en sak jag uppskattar med Timbro, näringslivets ökända propagandacentral nr 1. Vid sidan av värdelösa rapporter ägnade att skrivas av av ledarskribenter och allehanda samtidstrams så kan vi tacka Timbro att klassiker som Rand, Friedman, Hayek och Nozick översätts och ges ut i vårt lilla land.
Vilket är en stor kulturgärning då dessa författare naturligtvis aldrig skulle nått bokhandlarna om de lämnats ut till en fri marknad där enbart vinstintressen styrde utbudet.

Så, att ge ut gammalt mög borde ju faktiskt ligga inom en konservativ tankesmedjas arbetsbeskrivning, skulle jag vilja hävda. Min önskelista för framtida bokutgivning på Oikos Förlag ™:

Joseph De Maistre – tror inte det finns någonting på svenska alls.

Edmund Burke – nyutgåva med boken om franska revolutionen med flera för- och efterord av samtida intellektuella. Även andra, mindre kända skrifter vore kul.

Oswald Spengler – den där boken där han vill ersätta demokratin med en preussisk högersocialism.

Sen är ju konservatism mer än bara konservativa tyckare och vill Oikos även bidra till att bevara vårt kulturarv, vilket väl rimligtvis borde vara i konservatismens intresse, så önskar jag vidare:

Samtliga kyrkofäders samtliga skrifter.

Thomas av Aquino – Summa theologica.

Samtliga medeltida skolastikers samtliga kommentarer till Aristoteles.

Martin Luther – samlade skrifter

Albrecht Dürer – Faksimiltryck på hans gamla tryckverk. Idag ses de alltid utanför sitt sammanhang, som om de vore tavlor, men han sysslade faktiskt mest med trycksaker, bilderböcker.

Robert Hooke – Micrographia. Samma som ovan, exakt kopia av originalet, det spelar ingen roll att folk inte fattar latin, jag vill ha de fina bilderna i en stor bok av högkvalitativt papper.

Hela det antika Egyptens litterära kanon – myter, teologi, vishetslitteratur, hymner osv. (Väldigt lite finns på svenska, Dödsboken kom här om året, mycket mer finns inte att få tag på. Åke Ohlmarks översatte Echnaton och hans anhängares solhymner, men det var längesen och var bara andrahandsöversättningar.
Jag läste någonstans att egyptiska myter och liknande är så svåröversatta att det blir dödstråkig läsning för andra än experter, och att det är därför det mest bara finns sammanfattningar, men va fan, det är väl klart en konservativ tankesmedja ska ta tag i det här. Egypten är såklart Väst, passa på och cementera det nu innan araberna kommer på att kulturellt appropriera det! Rädda faraonernas Egypten från islamiseringen!)

Samtliga runstenar – Jag tänker stort format, ett uppslag består av ett fint foto av stenen på vänster sida, till höger skriften i runor, i översättning, tolkningar och information om var den finns osv.

Samtliga hällristningar – Samma upplägg som ovan.

Slut på önskelista. Det var vad jag kunde komma på just nu i alla fall…

Nu gäller det Oikos, gör mig inte besviken nu! Segra eller dö!

Känslan man har (Del 2)

(Läs del 1 här)

Det finns vissa problem med att stå riktigt långt ut till vänster. Som att resten av det politiska spektret tenderar att flyta ihop. Om man till exempel ägnar energi åt att hata sossarna för de borgare de är kan effekten bli att man inte blir lika upprörd över, säg, Sverigedemokraterna, som de i den politiska mitten tycks bli. Det är ju ändå samma skit. Liberaler som skäller på Sverigedemokrater, fy fan vad ledsamt. Jag hejar inte på liberalerna. Eller som att känna något lidelsefullt engagemang angående, låt oss säga, Ann Heberleins avfall, vilket vissa gör. Hon var vänsterliberal, sen blev hon högerliberal, so what? Att de politiskt korrekta liberalerna är upprörda kan däremot ge upphov till skadeglädje. Man blir cynisk.

Högervridningen. Mycket har sagts om detta. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde många nervösa och uppmaningar mot de övriga partierna att inte falla i deras fällor, inte anamma deras retorik och frågeställningar haglade tätt. Det samma med massmedierna. Om medierna köper SD:s frågeställningar kommer de bara öka. Sverige hade nämligen en fördel här då vi var sena med att välja in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Vi kunde nu ta lärdomar av andra länder och visste där med vad som borde göras. Framförallt tittade vi på Danmark. Vi får inte göra om Danmarks misstag.

I Danmark hade Danskt Folkeparti kommit in i Folketinget och sakta men säkert ökat sitt stöd och sitt inflytande över samhället. Det intressanta var att deras politiska inflytande ökade utan att de hade någon egentlig parlamentarisk makt. Inflytandet funkade istället så att de andra partierna plockade upp vissa av DF:s frågor och gjorde dem till sina egna. Men det ledde ändå bara till att DF ökade ännu mer. För Sverige blev detta en tydlig och enkel läxa. Det är bara kontraproduktivt att anamma Sverigedemokraternas flyktingfientliga politik och retorik, de partier som gör det kommer själva förlora. Den första mandatperioden med Sverigedemokraterna i riksdagen följde också denna lärdom. Alliansregeringen förlitade sig visserligen ofta på SD för att få igenom större delen av sin politik, men då de saknade egen majoritet tvingades de göra en del uppgörelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ännu ett jobbskatteavdrag stoppades och uppgörelsen med Miljöpartiet i migrationsfrågan gjorde Sveriges invandringspolitik mer öppnare. SD:s inträde i riksdagen innebar visserligen att svenska folket röstade höger igen, men den parlamentariska situation det skapade innebar istället att alliansregeringens politik flyttade sig åt vänster. Vi hade lärt oss av Danmark och utvecklingen gick åt motsatt håll.

Men så blev det val igen och SD minskade inte utan blev istället tredje största parti. För tredje gången i rad röstade svenskarna höger och detta ledde denna gång till det märkliga att vänsterblocket fick makten. Och detta vänsterblock genomförde sen på rekordkort tid en helomvändning i migrationspolitiken där vad de några månader tidigare hade kallat rasism nu genomförde själva. Och partierna plockade i samma rekordfart upp SD:s retorik och förslag. I medierna har samma skifte skett, det som var otänkbart att yttra för bara något år sedan har nu blivit mainstream. Och SD fortsatte att öka i opinionen. Vi gjorde till slut som i Danmark ändå, bara mer på väldigt kort tid. Vi kom ikapp kanske man skulle kunna säga.

Vad kan man då säga om allt detta? För den som är kritisk till parlamentarism och partipolitik finns ju en hel del pedagogiska poänger att slå i huvudet på de som menar att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Var det alltså här vi hamnade efter årtionden av nyliberal högervåg? Nykonservativ extremhögervåg istället? Vart tog vänstern vägen?

Svar: den slöt upp bakom etablissemanget. Nej, det gjorde den såklart inte, men det var vad det verkade som då högervridningen tilltog. Vad först olika högerdebattörer, och snart därefter även alla andra nu benämnde ”vänstern” betydde i detta nya debattklimat en samling socialliberala krönikörer. Sverige har närmast hamnat i en amerikansk situation där ”the left” är socialliberaler från storstädernas välutbildade mellanskikt som tycker synd om diverse minoriteter.
Detta socialliberal mellanskikt är naturligtvis livrädda för utvecklingen. Under den nyliberala epoken kunde de verka radikala, de kunde skälla på den nuvarande ordningen, de kunde skandera att en annan värld var möjlig. Men nu, ställd inför fascismens faror insåg man att ett konservativt bevarande av status quo var bättre än en förändring som med största sannolikhet bara innebär en förvärring. Detta är kanske den mest tragiska aspekten av högervridningen, hur antirasister och rent av vissa socialister som bestämt sig för att Sverigedemokraterna är huvudfienden och att dess inflytande till varje pris måste begränsas istället lät sig styras av partiet genom att reflexmässigt vara emot allt de säger, vilket i bästa fall ledde till att de förpassade sig själva till en reaktiv roll, men oftare rent av fungerade som högerns stormtrupper.

För SD fick nu rollen som enda opposition och mot denna var det lika bra att ställa sig bakom etablissemanget. ”Hatsajterna” var förfärliga och Sverigedemokraterna kritiserade gammelmedia för att vara ”vänster”, alltså drog man slutsatsen att det döende borgerliga medieetablissemanget var progressivt. Samhället är åt helvete, det är kris och förfall, dundrade SD, alltså slöt man upp bakom Peter Wolodarski och den politiska mittens vision om att ”det går bra för Sverige.”

Värst av allt var ändå Brexit-omröstningen. Inget kan tydligare visa på hur långt högervridningen gått i det här landet än reaktionen på hur den brittiska arbetarklassen bad Bryssel att dra åt helvete. EU-motståndet var en av grundbultarna i vänsterns motstånd mot nyliberalismen. 2001 tågade tiotusentals människor mot den odemokratiska kolossen på Göteborgs gator.
Det fanns såklart olika uppfattningar inom vänstern, under GBG 2001 framfördes denna motsättning genom de två olika blocken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 (tror jag de hette) som anordnade var sin demonstration, båda med runt 20 000 deltagare vardera. Göteborgsaktionen kritiserade Nätverket Göteborg 2001 för att vara för nationalistisk då en nationalstat inte definitionsmässigt är vare sig bättre eller sämre en en Europeisk union samt att Sveriges undandragande från EU i sig inte nödvändigtvis leder till något bättre.
Det argumentet, svarade Nätverket Göteborg 2001, var för vagt och flummigt. Det mer konkreta ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU” är de viktiga frågorna att driva för att göra världen bättre. Där låg debatten.

Högerns tafatta argument mot detta var att försöka smeta ihop vänstern med inskränkt nationalism genom att hitta på det idiotiska epitetet ”globaliseringsmotståndare” och försöka få det till att vi var motståndare till internet och fri rörlighet. De nationalister och rasister som även de var emot EU ignorerade vi och de var naturligtvis inte välkomna på någon av demonstrationerna. En viktig del av EU-kritiken var att unionen var rasistisk med deras yttre och inre gränsstyrkor.

Vad hände mellan GBG 2001 och Brexit? EU utvecklades precis i den riktning vi alla befarade. Ett tag såg det visserligen ut som om det värsta var över. Vi röstade nej till EMU, som snart visade sig vara en katastrof och runt om på kontinenten såg folkligt motstånd till att bromsa Den enda vägens politik och utveckling mot en centraliserad superstat.
Det var 00-talet som jag beskrev innan, vänstervåg i Latinamerika, IMF fick nobben i fler och fler utvecklingsländer, högervågen såg ut att om inte vända så i alla fall mattas av.
Men kriget mot terrorn, och där efter lagarna om övervakning som drevs igenom av upphovsrättslobbyister förvandlade EU till den kontrollapparat vi befarat. Sen kom krisen.

Det kortvariga hopp om att Wall streets dominans är över och att den vansinniga finanskapitalismen nu nått vägs ände byttes snabbt ut mot att utvecklingen snarare accelererades. Hanteringen av Grekland och deras försök till motstånd finns det inte utrymme för att gå igenom här, det är en saga i sig, men det visade att vi, återigen, haft rätt om EU hela tiden.
Att socialism är omöjlig inom EU visste vi redan, det står klart och tydligt i deras grundlagar och är anledningen till att ett parti som Vänsterpartiet förordar utträde – deras politik är helt enkelt olaglig inom EU. Men nu fick vi veta att även sossig reformpolitik var omöjlig inom EU.

Det grekiska folket hade ingenting att säga till om, oavsett vilken regering de valde eller att de genomförde en folkomröstning för sina krav, EU var beredda att ta till alla medel för att driva in skulderna till finanskapitalet, och den grekiska arbetarklassen skulle betala.
En annan syn på det ”demokratiska underskottet” kunde nu skönjas. Det var vad man sa innan, faktiskt även från borgerligt och EU-vänligt håll, att EU hade ett demokratiskt underskott. Det var lite oklart om det var kommissionen, parlamentet eller ministerrådet som bestämde och man diskuterade om det ur demokratisynpunkt vore bättre eller sämre om det folkvalda parlamentet fick mer makt eller inte. Nu visade det sig att det varken var parlamentet, ministerrådet eller kommissionen som bestämde i EU, det var det istället centralbanken ECB som gjorde.
EU förvandlades verkligen till det ”kapitalets diktatur” som (r)-are bombastiskt brukade kalla det.

Men nu, när britterna gör det mest hädiska någonsin, det omöjliga, då låter det annorlunda. Nu är det nämligen nationalister och rasister som är de mest tongivande i EU-motståndet, varpå det oroliga socialliberala mellanskikt som poserat som radikala nu visar var de verkligen står – på finanseliten och politikeretablissemangets sida.
Är SD mot, ja då är vi för! – så kan man väl egentligen sammanfatta hela deras analys.
EU verkar för dem nu vara en garant för antirasism och demokrati. De få som kommer med invändningar buntas samman med Ukip, SD och andra rasister och även om det skulle ligga något i kritiken så spelar det ingen roll, EU är enda vägen, något annat är omöjligt. De låter precis som folkpartister på 90-talet.

Men få bryr sig om dessa socialliberaler vi nu vant oss vid att kalla ”vänstern”, annat än som objekt att hata och håna. Tokhögern, som ingen brydde sig om 2001, är istället de som nu styr dagordningen. Det är nu de som har privilegiet att skapa kålsuparteorier, och de buntar samman etablissemanget med vänstern, om de inte rent av kallar allt för ”vänstern”. De pratar om ”globalister”.
2001 var jag ”globaliseringsmotståndare” idag är jag tydligen ”globalist.”

Kort om vänsterbiologism

Lyssnade på Filosofiska rummet här om dan. Roland Paulsen och nån biolog pratade om naturen och Krapotkin, vilket ju alltid är intressant. På sin tid framhöll den gamle adelsanarkisten – som också var naturvetare – solidaritet och samarbete bland djuren i ett politiskt klimat där socialdarwinisterna försökte legitimera politik med argument om den starkes rätt, konkurrens och allas kamp mot alla, då detta förekommer i naturen. Paulsen menade att det kan finnas fog för liknande argumentation idag, till exempel skulle man kunna svara Jordan B. Peterson och hans tes om att människan av naturen är hierarkisk med hänvisning till en studie om humrar (eller hur det nu var) med lite passande exempel på motsatsen.

Och Paulsen är väl inte ensam, denna slags vänsterbiologism stöter man på då och då. Mer och mer dessutom, tycks det mig, då det förr bara kom från höger. Göran Greider brukar komma med sådana argument, och han har väl skrivit en hel bok i ämnet har jag för mig. Hans Norebrink har också bloggat en hel del om detta och skrivit boken Socialismens nederlag och människans natur – 100 år av realkommunism som (om jag förstår det hela rätt utifrån de bloggposter jag läst av honom) söker i forskningen om vår natur efter hur vi bör gå till väga för att skapa ett socialistiskt samhälle som inte går åt helvete. Och det behöver ju såklart inte vara helt ointressant att resonera kring det.

Själv tänker jag mer att den där biologen i Filosofiska rummet hade rätt då han sa att Krapotkins synsätt verkade gammaldags. Det är lite som den tröttsamma frågan huruvida människan ”är god eller ond” (svar= både och/varken eller).

Istället för att genast svara folk som hävdar att människan av naturen är girig och elak med exempel på snälla och solidariska djur kan man ju annars tänka efter lite och ifrågasätta själva grundpremissen. Om man till exempel inte köper att det ens existerar ett ”naturen” som någon slags moralisk auktoritet kan man ju istället bemöta hummerargument och annat med en axelryckning och en gäspning.