Om Kommunistiska manifestet 1848

Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.

Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.

Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.

I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.

När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.

Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.

För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).

Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.

Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.

Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.

Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.

Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :

”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”

Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”

Tiden 1849-05-19

Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.

Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.

Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:

Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.

Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.

Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet

var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.

Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.

Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.

”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”

En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.

En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.

De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.

Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.

Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.

Och det är alltid samma sak.

Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.

För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.

Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.

Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.

Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.

* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.

Om Kommunistiska manifestet 2024

Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar.
Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.

Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?

Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär.
Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.

Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.

Wåg skriver:

”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.

De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”

Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.

För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.

Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.

Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.

Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”.
Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.

De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”

Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin.
Briljant.

Tecknaren

Men åter till texten.

Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.

Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:

”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.

Eller varför inte:

”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”

Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.

Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska.
Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre.
Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.

En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har

”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”

Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:

”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”

Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.

Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.

Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.

Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.

Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva.
Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.

Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.

Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern.
Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.

Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder – förena er!”

Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.

Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade.
Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde.
Men idag?

Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.

Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag.
Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?

180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.

Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.

Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.

För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin.
Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.

Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.

Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.

Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.

Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.

Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.

Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.

Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet.
Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.

* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”.
Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.

** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.

Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.

Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Utopier, vetenskapen och andor

I sitt förord till Världen som vilja och föreställning skriver Arthur Schopenhauer att han förstår att läsaren kan bli avskräckt och välja att inte läsa klart när han inser vidden av detta svåra verk, men att en bok kan ha andra funktioner. Den kan till exempel fylla en lucka i ens bibliotek – eller så kan man recensera den.

Jag försökte läsa Utopins anda av Ernest Bloch. Det gick så där. Utopier och utopism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har malt, och maler alltjämt, otaliga gamla böcker – Thomas More och Francis Bacon, Edward Bellamy och William Morris, Jungfrulandet och Bortom Eden, Le Guins De obesuttna. Pinsamt nog har jag ännu inte läst Campanellas Solstaten, bara utdrag, däremot Giacomo Oreglias underbara biografi över författaren. Framför mig har jag bland annat Iain Banks Culture-serie där jag bara läst de två första delarna. Ja, ska man gå vidare från 1800-talet och även plocka in all utopisk sci-fi så kommer jag ju aldrig få slut på böcker att läsa förstås.

Förutom utopier som litterär genre rymmer själva begreppet andra dimensioner – själva ordet som myntades av More i början av 1500-talet betyder ungefär ”landet ingenstans” och från och med Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap blev ”utopi” ett skällsord marxister använde om sina utmanare inom den socialistiska rörelsen.

Vi har de utopiska excentrikerna som försökte skapa socialistiska mönsterkolonier – fransmännen Cabet, Saint-Simon och Fourier, britten Owen – och vi har de säregna tänkarna, inte minst vår egen Nils Herman Quiding från Malmö. Vi har diskrepansen utopi/dystopi liksom nyss nämnda utopi/vetenskap.

I mitt evigt pågående utopiforskande har Blochs Geist der Utopie ständigt dykt upp i referenserna, så jag blev riktigt glad när jag såg att den översatts och getts ut av H:ström förlag lagom till hundraårsjubileet. Men efter att ha tragglat igenom en massa sidor om musikens utveckling började jag undra vad det var jag läste, så på sidan 142 gav jag upp och bläddrade fram till avsnittet ’Den okonstruerbara frågans gestalt’, men gav snabbt upp även där. Återstår då sista delen, ’Karl Marx, döden och apokalypsen’, fan, där måste jag väl ändå känna mig hemma?

1923, då Utopins anda skrevs, stod utopierna vid ett vägskäl. Redan 1895 hade H.G Wells utvecklat den utopiska romanen till vad vi idag kallar science fiction med Tidsmaskinen, en bok som på sätt och vis också är den första dystopin.* Jack London hade, skrämd av reaktionen under den första ryska revolutionen 1905, skrivit Järnhälen 1908 som även den har mer dystopiska än utopiska tongångar.

Samtidigt gjorde socialismen framsteg nästan överallt. Rörelsen växte, år efter år, även om den började bli mer byråkratisk och tråkig i takt med att den blev parlamentarisk och började få inflytande, eller åtminstone normaliseras, från att i mångas ögon ha varit en livsfarlig sekt till att bli en politisk realitet.

Sen kom första världskriget. Socialismens internationalism och fredsbudskap hade, som Rosa Luxemburg sa, bytts ut mot ”proletärer i alla länder – skär halsen av varandra!”. Rosa själv hade mördats av frikårer, det segment som skulle utgöra fascismens och nazismens grundstomme, efter att ett tyskt revolutionsförsök hade slagits ned. En revolution segrade visserligen till slut, men den stannade i Ryssland.

Mycket tydde redan nu på att detta det första socialistlandet världen skådat var långt bort från de drömmar de utopiska romanerna eller den marxistiska vetenskapen utlovat men det hade ännu inte utvecklats till det totala haveri det skulle hamna i med Stalin. En del kunde fortfarande lura sig själva med att Ryssland kanske hade problem men att det snart skulle bli bättre och att landet skulle utgöra fyrbåken för den stundande världsrevolutionen och mänsklighetens frigörelse.

Bloch skriver från ett Tyskland i misär:

”Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett nytt läge, och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång. Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin, universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar”

Trots dess olika politiska utgångspunkter så påminner Blochs pessimism om den samtida Oswald Spengler som med sin Västerlandets undergång menade att det enda som återstår av vår kultur är dess förfall, att våra bästa dagar ligger bakom oss. Spenglers originella historiefilosofi avfärdades bryskt av samtidens marxister – den gick ju tvärs emot deras egna profetior där kapitalismen visserligen stod inför sin undergång men där kommunismen väntade runt hörnet för att fullborda historiens gång.

I Mårten Björks förord får jag veta att Bloch kritiskt kallades ”en tredjedels marxist”** av den brittiske historikern Eric Hobsbawm och visst luftas en del kritik. Marx, menar Bloch, har ironiskt nog själv gjort sig skyldig till påverkan av den romantik han ville plocka bort i sin vetenskap.

”samme man som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur historien predikar med ’produktivkrafterna’, med kalkylen över ’produktionsprocessen’ samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism, mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som Hegel tillmätte ’idén’ och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska ’vilja’.”

Kanske kan man läsa Bloch som att han kritiserar Marx för att vara ”utopist” enligt hans egna definitioner, något som påminner mig om hur Bakunin kritiserade Marx för att vara idealist. Efter Blochs tid är det många som fortsatt försöka driva ut ”all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos” osv även från Marx.

Få ens bland folk som kallar sig marxister tar idag ”historiematerialismen”, i bemärkelsen att det skulle finnas närmast förutbestämda historiska stadier, på allvar. Det deterministiska draget, det hegelianska arvet och annat har i stora drag sorterats bort som flum liksom merparten av ritualerna, symboliken, de kristna referenserna och annat har försvunnit – allt det som behandlades i boken Röd Tro som jag skrev lite om för ett tag sen.

Ovanstående citat säger även något om själva stilen Bloch skriver i; med långa vindlande meningar (det är alltså inte en hel mening, utan knappt en halv som jag tagit med) ofta fullmatade med referenser till filosofi- och kyrkohistoria liksom till samtida politik vilket gör boken ganska svårsmält, även om man till sin hjälp har översättarens 375 noter om man nu inte råkar veta vad ockasionalism är, vad Trientkonciliet och vem Gregorius av Nyssa var eller om alla latinska fraser och Homerosreferenser skulle gå en över huvudet.

Men för att återvända till själva ämnet: om man tror att Bloch med denna kritik hör till de som vill ha en ännu mer avförtrollad marxism så tror man fel. För själv vill han… Ja? Jag vet inte ärligt talat. Av förordet förstår jag att han förordade en slags reinkarnationslära (!). Det är en massa prat om andlighet, själens kamp och jag vet inte allt. Varje gång jag slår upp boken och läser om lite på måfå, liksom läser om mina egna understrykningar, så får jag jag samma förvirrande känsla.

Ibland liknar det en snilleblixt, jag tycker mig få ett nytt uppslag eller en ny vinkel, bara för att i nästa sekund hamna i total förvirring. Men jag är kanske bara svagbegåvad. Ni får avgöra själva, för enjoy, nu ska jag ägna några minuter åt att knata in en hel mening från slutet av boken, som kanske klargör något för några av mina smartare läsare:

”Den process, där vi frigörs till oss själva, styr således, som vi har sett, inte i en riktning som handlar om att lättare somna in eller göra de respektive överklassernas njutningsmässiga bekvämlighet till allmän egendom; målet är inte att i bästa fall tillägna sig Dickens eller det viktorianska Englands stugvärme, utan detta är målet, det eminent praktiska målet, grundmotivet i socialistisk ideologi: att åt varje människa utanför arbetstiden, med sin egen nöd, sin spleen och sin eländighet, sitt armod och förmörkelse, sitt igengrodda, ropande ljus, skänka ett liv i det dostojevskijska, så att hon i förväg är på det klara med sig själv, med sin moraliska partitillhörighet, när kroppens murar, världskroppens murar faller, den kropp som har skyddat oss mot demonerna, det vill säga när det jordiskt inrättade Rikets befästningsverk blir demolerade.”

Glasklart.

Jag kommer fortsätta läsa utopier, utopister och utopikritiker då och då. Liksom jag kommer fortsätta spåna kring paren utopi/dystopi och utopi/vetenskap. Kanske kommer jag någon gång plocka fram Utopins anda från luckan den fyller i biblioteket och faktiskt läsa den på riktigt. Tills vidare får ni nöja er med min recension.

* Man ger sig såklart in i en evig definitionsstrid om man hävdar att något är det första av något. SF har ju många kandidater (Verne, Shelley, redan Mores Utopia från 1516, redan de gamla grekerna eller åtminstone de gamla romarna osv) men dystopier före Tidsmaskinen? Upplys mig gärna!

**Fan vad jag gillar det! Jag är nog också en tredjedels marxist. Annorlunda uttryckt är min officiella ståndpunkt från och med nu denna: Karl Marx var 33% bra och 66% dålig.

Förbjudna ord #6, Dan Park och jag

Jag tror mitt första möte med något av Dan Parks verk var när jag kort efter Utøjamassakern (så minns jag det i alla fall) gick förbi ett elskåp, stannade och hajade till då jag såg bilden här ovanför.

Jag tog ett kort och messade iväg bilden till en kompis eller två och vi fick oss några skratt. Jag hade ingen aning om vem Dan Park var och det var först flera år senare som jag började ana att den här gamla affischen borde varit ett av hans verk.

Första gången jag hörde talas om honom och hörde hans namn var, som jag minns det, i samband med ”slavauktionen” på Hallands nation i Lund. Några studenter hade i samband med en maskerad lajvat slavar och slavägare, klätt ut sig och målat blackface och vad det var. Som deltagarna såg det var detta antagligen helt enligt gammal anrik studentikos överklassfjantstraditions alla regler och bruk, men i det nya medielandskapet med mobilkameror, sociala medier och nyimporterad amerikansk akademikerjargong blev det hela istället till en stor skandal.

Här dök Dan Park upp och kommenterade det hela med fokus på den rikskränkte debattören, sedermera riksdagsledamoten, Momodo Jallow. Det hela ledde till polisanmälningar och att Park blev relegerad från Malmö Högskola där han tryckt upp sina affischer (och där Momodo Jallow jobbade). Min uppfattning vid denna tid var väl mest att Dan Park verkade vara en idiot och rasist som gömmer sig bakom etiketten konstnär. Jag är inte särskilt konstintresserad men som vanlig pöbelfigur har man väl ändå rätt till en åsikt huruvida ett konstverk är fult eller fint, och jag gav inte särskilt mycket för Dan Parks billiga provokationer.

Jag skulle behålla den här uppfattningen (liksom ett generellt ointresse) fram till Eurovision 2013.

Sverige hade vunnit melodifestivalen och Malmö skulle hålla i evenemanget. Då Israel skulle delta anordnades en demonstration av vänsterpartisten Daniel Sestrajcic för bojkott av landet och mot ockupationen av Palestina, vilket i sin tur ledde till beskyllningar om antisemitism av den politiska högern. Allt enligt modell 1A vad gäller den eviga debatten om Israel-Palestina och helt förutsägbart med andra ord. In kliver Dan Park som klistrar upp den här runt omkring i stan:

”Jews are none” istället för festivalens officiella slogan ”We are one” då.

Så här långt kan man ju konstatera att ”budskapet”, i den mån ett sådant finns, är lite tvetydigt. Dissar han Sestrajcic och faller in i kören om att stöd till palestinier är antisemitism, eller är kanske affischen i sig antisemitisk? Ur konstnärlig synpunkt är detta utmärkt – ett eget tvetydigt perspektiv, inte ett slagord, men ändå en kommentar i debatten. Det hela hade kunnat sluta här. En liten dagsaktuell kommentar att småle åt då man råkar gå förbi den på stan, något som snart kunde glömmas bort då nyhetsflödet går vidare och affischerna vittrar bort på elskåpen.

Men då inträffar det märkliga. Moderaten Carl-Axel Roslund går ut offentligt och fördömer Daniel Sestrajcic som han tror ligger bakom Dan Parks affisch, och moderaterna i Malmö skriver ett pressmeddelande där de adresserar V:s ”judehat”.

Alltså. Ta in det här. Roslund och den moderata partiklubben i Malmö trodde på fullt allvar att Daniel Sestrajcic, kommunfullmäktigeledamot och ordförande i kulturnämnden i Malmö kommun (och sedermera riksdagsledamot) för Vänsterpartiet hade skapat och klistrat upp ovanstående affisch på elskåp runt Möllan för att propagera för antisemitism och förhärliga sig själv. Vilket de fördömde och krävde att V skulle ta avstånd ifrån.

När det här togs upp av lokalpress och lokalradio satt jag ömsom gapandes, ömsom gapskrattandes. Det ältades nämligen i flera dar då Roslund först vägrade backa och Sestrajicic i sin tur polisanmälde Roslund för förtal – han valde i debatten att betrakta Roslund som en lögnare snarare än en idiot – denna politikens eviga frågeställning.

Själv undrade jag om detta var det ultimata beviset på mänsklighetens – eller om det bara var kommunpolitikers eller moderaters – totala idioti. Här vände det för mig – Dan Park är ta mig fan ett geni!, tänkte jag. Det var väl först efter detta som jag egentligen, någorlunda, satte mig in i hans produktion och började följa vad han höll på med och jag förstod att han hade en lång historia som kuf i Umeå innan han flyttade ner hit.

Det hela skulle snart vända igen och med tiden skulle jag väl skaffa mig den vanliga mainstreamuppfattningen – att Dan Park var bra förr, när han var nihilist och inte bara rasist. Ja, alltså mainstreamuppfattningen bland oss som inte är totalt pantade, för det finns så klart en massa PK-töntar som hävdar att Dan Park alltid varit hemsk och elak och att det är dumt att vara taskig och buhu, buhu. Men det är ju lätt att motbevisa.

Tycker du inte det här är i alla fall lite roligt så har du faktiskt ingen humor.

Ibland säger folk att ”konst ska provocera” som om detta vore en kvalitetsmarkör i sig. Men det tycks mig som om de som säger så mest menar att de vill att konst ska provocera andra människor – närmare bestämt de som inte delar deras egna åsikter varpå de själva överlägset hånskrattar åt hur provocerade de blev. Jag skulle vilja ställa följdfrågan vilken konst de själva blivit provocerade av, och om de då tyckte om den konsten.

En del människor blev till exempel provocerade av Carolina Falkholts fittmuralmålningar. Ja, tokiga högerextremister menade rent av att de borde vara olagliga. Dan Park som nyss kommit ut från häktet där han fängslats för sina verk (mer om detta strax), kommenterade med att sätta upp den här:

Vilket provocerade Carolina Falkholt till den grad att hon valde att polisanmäla honom.

De gånger jag själv blivit ordentligt provocerad av Dan Park är väl egentligen två. Att smyga sig ut på natten för att sätta upp en plåtburk med texten ”Zyklon B” utanför synagogan är bortom osmakligt, att det kan betraktas som ett rent hot av församlingsmedlemmarna har jag full förståelse för.
Det andra var ”Hang on afrofobians”-affischen som kommenterade ett vidrigt rasistiskt överfall där dels Momodo Jallow återigen förekom (han hade synts flitigt i den efterföljande debatten) men även brottsoffret som syntes med både namn och bild – inklippt i en snara.

Jag kan visserligen köpa argumentet att affischen inte (som Momodo mfl hävdar) är ett hot eller ens rasistisk i sig, utan just kommenterande (om än på osmakligt och provocerande vis, naturligtvis) men det spelar ju ingen roll. Brottsoffret var ingen offentlig debattör och att få se sig själv i det sammanhanget efter att blivit utsatt för ett mordförsök är helt enkelt omdömeslöst och oförsvarbart.

Vid det här laget hade Park samlat på sig en del domar med hets mot folkgrupp, och fler skulle följa. Nästa ”stora grej” för Dan Park (i denna min fullkomligt subjektiva betraktelse så som jag minns det själv) var utställningen som anordnades av Henrik Rönnqvist. Dan Park fick nu ställa ut sina alster och där med verka i ett riktigt konstsammanhang (om detta var före eller efter han gav ut en bok med några av sina affischer på Bokbål förlag minns jag inte, och orkar inte heller googla, men det borde vart i samma veva) och bland konstverken hängde även de som tidigare dömts för hets mot folkgrupp.

Det blev ramaskri, som man brukar säga. Det vill säga, det blev stort medialt utrymme och en demonstration anförd av Momodo Jallow utanför galleriet. Polisen stormade sen lokalen, beslagtog tavlorna och häktade konstnären. Staten slog sen fast att de dömda affischerna var olagliga även då de tillförts ramar och satts upp på väggarna i ett galleri, Park dömdes igen och staten brände tavlorna.

En fullkomlig triumf för Dan Park med andra ord.

Förbjuden konst 2014.

Händelserna kring utställningen var antagligen vår tids största konsthändelse. Jag vet inte om det var helt och hållet sant som det sas då – att demonstranter med anarki A:n på jackorna jublade när polisen bar ut tavlorna – men det går ju liksom inte komma ifrån att bilden som nu etablerades signalerade det pågående paradigmskiftet vi nu genomlidit. Det som resulterade i att tokhögern framstod som den enda oppositionen till den liberala hegemonin. Hela spektaklet förebådade högerns triumf och vänsterns död. Sverige var nu Ryssland, men vänstern var inte Pussy Riot – det var det Dan Park som var.

Eller som Johannes Nilsson skrev i sin bok Tyckonom en tid därefter:

”Han är en av få samtida konstnärer som faktiskt ställer relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet, som det brukar heta om folk som inte alls gör det […] genom att appropriera en roll som tillhör vänsterns självbild: den provocerande konstnären som utmanar samhällets normer. […] Tiderna förändras, och helt plötsligt står de hippa fåtöljradikalerna där och är Siewert Öholm utan att de riktigt fattar det själva.”

Men det var väl också här det började gå utför med Dan Park. Som med precis allt annat så skyller jag det hela på sociala medier. Det var i princip samma problem som med Lars Vilks. Det är en sak att ägna sig åt provocerande konst, men då gör man bäst i att hålla käften. Om man, som Vilks, börjar medverka i högerextrema konferenser och liknande, ja då förtas liksom en del av poängerna som ändå fanns.

I Parks fall var det ännu tydligare. Om man skriver en massa trams på sociala medier som inte går att skilja från vilken dussin-inte-rasist-men-person som helst och om man högtidligt förklarar att man röstar på AfS osv. ja, då är det liksom svårt att inte ge kören som sätter hans konstnärskap inom citationstecken och hävdar att han är en simpel propagandist rätt.

Men framförallt har han blivit tråkig. Hans affischer är för mig ofta obegripliga, de kommenterar något han sett i sitt nyhetsflöde men som flugit mig helt förbi och ibland är det bara ett ihopklipp av bilder på personer som figurerat i media i veckan, helt utan någon som helst poäng.

Samtidigt verkar han själv drivas av en eskalerande narcissism eller om det kanske är självskadebeteende. Man undrar om han inte trivs bättre i fängelse då han börjat gå över till ren vandalism och återupprepar sig genom att göra om Zyklon-B grejen utanför andra städers synagogor. Domarna fortsätter att komma men medieuppmärksamheten har avtagit.

Det händer såklart att han glimmar till och gör något småkul då och då, liksom att han då och då lyckas med det där Johannes Nilsson sa om att ställa ”relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet” genom att provocera fram en idiotisk reaktion.
Som utställningen i Polen här om året (den som även blev Lars Vilks sista) där han faktiskt blev censurerad med sin Jesus-knullar-Mohammed-affisch då den högerextrema konstchefen enbart ville ha antimuslimska, men absolut inte antikristna, budskap för att göra en poäng av den hemska censuren i den politiskt korrekta västvärlden.

Eller som nu för inte så längesen, som får runda av det här inlägget, då Malmö stad anordnade en ”Förbjuden kulturvecka”. På kommunens hemsida kan vi läsa att ”Vi ökar medvetenheten om den konstnärliga frihetens begränsningar i världen, i Sverige men också i vår egen vardag. ” och ”Runt om i Malmö erbjuds förbjudna sagostunder, visningar av censurerad konst och utställningar om förbjuden kultur.”

Stans egna konstnär som bara dagar tidigare blivit dömt för hets mot folkgrupp för att ha kommenterat de interna konflikterna inom pridefestivalen med ett regnbågsfärgat hakkors (eller hur det nu var) var naturligtvis inte inbjuden. Så han gjorde sin egen installation på sitt egna vis. Han satte upp en rad av sina gamla hits – som alla blivit förbjudna av stans domstolar – på elskåpet utanför konsthallen där den förbjudna konsten visades.

Utanför Malmö konsthall under temaveckan för förbjuden konst. Bilden är något censurerad av mig.

Vilka genast plockades ner.

Därefter blev han anmäld för hets mot folkgrupp av Momodo Jallow. Ärendet utreds den här gången av Säpo eftersom Jallow numera är riksdagsledamot och det hela därför kan ses som ett hot mot demokratin.

Regnbågssvastikagrejen har överklagats och ska prövas i hovrätten i mitten av mars.
Man följer bäst Dan Parks öden och äventyr via hans blogg.

Förbjudna ord # 5, Några kungasmädare

Våra kära konungar är ju som vi alla vet guds ställföreträdare på jorden som upplyst och rättvist styr över oss underdåniga och tacksamma undersåtar, ja hela vårt lands historia kan rent av sammanfattas med deras, de utgör vår folksjäls samlande gestalt och dessutom är monarkin bra för näringslivets representation i utlandet och så vidare och så vidare.

Av denna anledning har smädelser mot kungen ansetts så allvarliga att de kriminaliserats, även efter att vi fick den så kallade Tryckfrihetsförordningen under frihetstiden på 1700-talet. En som råkade ut för detta var den före detta redaktören för Stockholmsposten Anders Lindeberg som med en broschyr 1834 dömdes tills halshuggning för majestätsbrott.

Vad var det då Lindeberg skrev som ansågs så hemskt att han ”för detta grofva brott, skall, sig till straff och andra till varning, varda halshuggen”? Ville han införa allmän rösträtt? Ropade han på republik? Åberopade han kanske franska revolutionens radikala lösning på kungaproblemet?

Nej, Lindebergs brott bestod i att han kritiserade myndigheternas avslag på hans ansökan om att öppna en teater genom att hävda att kungen – Karl XIV Johan – hade ett personligt vinstintresse i att låta kungliga teatern slippa konkurrens.

Men avrättningar för pamflettskrivande var alldeles för magstarkt så sent som på 1830-talet. En liberal press som framförde kritik mot det rådande systemet var en ny företeelse som tog ordentlig fart under just den här tiden och strömningarna från kontinenten – republikanism, liberalism och till och med socialism och kommunism – nådde även hit.
Det fanns en gräns för vad som fick sägas i det här landet, men halshuggning kom inte på fråga, dödsstraffet var snarare en gammal kvarleva att damma av för att kunna skrämmas med, vilket var precis vad Kungen tänkte. Han sänkte därför straffet till tre års straffarbete med möjlighet att komma ut efter ett, Lindeberg behövde bara be om nåd.

Men det gjorde han inte. Istället synade han bluffen och deklarerade högtidligt att han skulle dö för fosterlandets frihet. Hela affären var vid denna tid omskriven i hela landet och han passade på att ge ut sina samlade skrifter i bokform då han satt i fängelse, vilka sålde bra med all gratisreklam. Ja Stockholms bokhandlare sålde till och med idolporträtt av honom.

Aftonbladet 1834-08-02

Hela historien hade nu blivit pinsam för kungahuset som fick krypa till korset. I Sveriges historia 1830-1914 av Bo Stråth kan vi läsa följande:

”Kungen kom ifrån den besvärande situationen genom att på 24-årsdagen av sin landstigning i Helsingborg bevilja allmän amnesti för majestätsbrott och andra politiska förbrytelser, vilken omfattade Lindeberg och två landsflyktiga gustavianer. Lindeberg blev under en promenad utestängd från fängelset.”

Några år senare dömdes Magnus Jacob Crusenstolpe för att ha förolämpat kungen då han i sin oppositionstidning antydde att kungen begått sabbatsbrott när en militär befattning blivit utnämnd på en söndag. Tre års fästning blev domen. Den här gången reagerade massan med våldsamma kravaller, man sökte bland annat upp justitiekanslern som fick sina rutor krossade. Kungen satte in militären och två personer dödades under sammanstötningarna. Runt om i landet anordnades senare insamlingar för att försörja Crusenstolpes familj, bland annat Malmö Tidning som redigerades av en viss Nils Herman Quiding.

Quiding skulle många år senare bli ökänd genom boken Slutliqvid med Sveriges lag som han skrev under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl, något som gett honom epitetet Sveriges enda utopiska socialist – men det är en annan historia.

En intressant sak med fejden kring Crusenstolpe är att Lindeberg i samma veva släppte en ny pamflett betitlad Revolution och republik som innehöll en för tiden väldigt radikal kritik mot kungahuset. Men skriften åtalades aldrig efter att kronprins Oskar uppmanat hovkanslern att låta bli. Kungahuset ville undvika mer oro.
Lindebergs rättshaveristiska pamflett om kungliga teatern hade gett honom dödsstraffet men hans radikala samhällsskrift kom undan helt och hållet. Kravallerna hade lönat sig.

Våldsamt upplopp 1838. Samtida litografi, Wikimedia commons. ”Rabulist” var en beteckning som gavs de radikala skandalskribenterna under denna tid.

När arbetarrörelsen långt senare till slut tog fart efter August Palms kringresande agitationsverksamhet under 1880-talet kom nya kungasmädare till. Under vad som brukar kallas ”åtalsraseriet” då, som vi tidigare sett i den här serien, gamla lagar om religionsbrott dammades av användes även majestätsbrott i statens arsenal för att kuva den nya oppositionen.

A.H Jahnhekt och Pehr Eriksson blev de första att föräras. Jahnhekt höll ett tal i Helsingborg där han kommenterade kungens avfärdande av en kommission som ville utvidga rösträtten. Jahnhekt menade att kungens nej ”var ett oförskämt hån. Slungat i ansiktet på Sveriges arbetare.” Nio månaders fängelse blev påföljden.
Pehr Eriksson var ansvarig utgivare för Göteborgstidningen Folkets Röst där en satirisk dikt av Sigvald Götsson, ”Ett horrible auditu”, publicerats. Även detta ledde till nio månader i finkan. Eriksson fick dessutom ytterligare tre månaders påföljd då han i samma nummer även smädat riksdagen.

Några strofer ut ”Ett horrible auditu”. Folkets Röst 1888-10-27.

I samband med storstrejken 1909 dömdes även Carl Åström och Einar ”Texas” Ljungberg till åtta månaders fängelse var för sina olika kungasmädelser. Texas olagliga ord om kungen var:

”Han kan gärna sitta där och lalla för sig själv sitt valspråk: Med folket för fosterlandet …. Kungen har visat sig ingenting betyda i denna arbetsstrid.”

Även Ungsocialisterna ägnade sig åt kungasmädelser. I den på sin tid beryktade tillfällighetstidningen Gula Faran, utgiven av Kalmar Ungsocialistiska klubb 1905, var majestätsförbrytelse en av åtalspunkterna. Kungen var dock långt ifrån ensam att kritiseras, för att uttrycka det milt, i denna tidning. Bland de revolutionära draporna kan vi bland annat läsa:

”Vi har ingen anledning att känna oss bundna af de lagar, som vi icke varit med om att godkänna. […] Öfverklassen får nöja sig med huru vi finna för godt att bestämma, vi taga icke order af dem.”

och sen:

och så avrundar de med att deras lösen är ”dolken i köttet.”

Turerna kring Gula Faran är många och förvirrande och förtjänar egentligen ett eget inlägg. I korthet kan man väl säga att det var droppen som fick bägaren att rinna över för de ansvarsfulla i paritet och ledde till den definitiva brytningen med Hinke Bergegren (som inte var inblandad på något sätt) och de så kallat ”anarkistiska” elementen i rörelsen. Högerpressen gick bananas, sossepressen tävlade i att ta avstånd och man hade högläsning ur Gula Faran i riksdagen där den blev förevändningen för att klubba igenom de repressiva Staaf-lagarna som trädde i kraft året efteråt.

Från Gula Faran, olaglig tidskrift 1905.

Någon kungasmädare blev dock aldrig dömd för vad som mycket väl kan vara Sveriges mest utskällda skrift genom tiderna. Efter flera turer om vem som egentligen var ansvarig utgivare landade det hela på bageriarbetaren Johan Nilsson. Och han hade redan rest till Amerika.

En annan unghinke som blev åtalad för men undslapp majestätsbrott var Birger Svahn, tidigare känd från den här serien då han senare skulle bli dömd till fängelse för att ha gett ut en pacifistisk skrift av Tolstoj. Hans antirojalistiska yttrande bestod av – en vissling.
Det var när prins Wilhelm och prinsessan Marie for med kortege genom Stockholm som han istället för att hurra ställde sig och visslade, varpå polisen ingrep. Han kom undan med 75 kronors böter.

Signaturen ’Jörgen’ i tidningen Figaro försvarade dock Svahn som han kände väl från sina besök i Folkets hus. Han visslade inte alls åt hertigparet, menade Jörgen, han visslade bara åt packet som samlats för att titta och hurra.

Majestätsförbrytelse avskaffades 1965.

Vulcan, extramaterial

Nino Mick, författaren till Vulcan. Fotograf: Nadim Elazzeh

Ja men jag skrev det egentligen i samband med förra inlägget igår, men det kändes så opassande där och då, så jag skriver det som ett separat inlägg här istället.

I efterordet skriver Mick nämligen en del om hur hen gjort sin research och tillägger att det ibland medvetet skarvats med sanningen men att det så klart även kan ha missats något, och tillägger:

”och därför vill jag slutligen tacka dig, historieintresserade läsare, för att du minns att vara källkritisk. Allt arkivgrävande till trots, romanförfattarens främsta tendens är att skapa en spännande berättelse”

Som (självutnämnd) arbetarhistoriker ska jag därför plocka upp ett litet fel att ägna några rader åt: Vid ett tillfälle görs en referens till Internationalens strof ”vi skjuter våra generaler”. Internationalen översattes till svenska 1895 av Henrik Menander (som även skrev Arbetets söner) och trycktes första gången i en specialpublikation som gavs ut till första maj. Men Menander utelämnade då den antimilitaristiska vers fem, troligen av helt pragmatiska skäl – Sverige hade hårda lagar mot antimilitaristisk propaganda och just 1895 var tonläget högt i samband med den så kallade unionskrisen där Norge hotade med utträde.

Samma år åkte till exempel Hjalmar Branting på böter för att ha uttryckt sig för drastiskt i frågan. Ansvarig utgivare för första majbladet skulle sannolikt dra på sig ett åtal om de uppmanade till att skjuta sina generaler (och några år senare skulle lagstiftningen skärpas ännu mer). Versen kom till svenska först på 30-talet i Sten Sjöbergs översättning – ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång” – men var alltså okänd 1909 då boken utspelar sig.

Vulcan, hissolyckan och De mördades fria republik

Nino Micks Vulcan är en historisk roman som kretsar kring arbetarna på tändsticksfabriken i Tidaholm under storstrejken 1909. Vi får följa ortens ungsocialister som sjuder av idealism och revolutionärt patos, som citerar Krapotkin och Leon Larsson (men beklagar den senares avfall) och de mer försiktiga och realistiska arbetskamraterna – inte minst fruarna som oroas över hur de ska klara ekonomin. Flera människoöden vävs samman i olika berättarspår som ibland sammanknyts elegant (som det med unghinken Naemi) och ibland lämnas som lösa stickspår (som det med strejkbrytaren och frälsningssoldaten).

Det känns ofta trovärdigt att läsa om stressen, pressen och fattigdomen bland Tidaholms arbetarklass och nog har Mick läst en hel del av första generationens arbetarförfattare i samband med researchen. De korta inblickarna hos fabrikens disponent och hans sociala klass blir däremot ganska karikatyrartad, det hade varit bättre om författaren lämnat det därhän och låtit dem förbli ”de andra” genom boken .

Som specialintresserad av tidig svensk arbetarhistoria med särskilt fokus på unghinkar och andra radikaler blir det ju jättekul att få en litterär skildring av det här slaget, och läsare av den här bloggen känner nog igen mycket, till exempel namedroppas inte bara kändisar som ovan nämnda Krapotkin och Larson, (liksom såklart Hinke Bergegren och tidningen Brand) utan även Rickard Almskoug som nämndes lite i inlägget om antimilitarismen skymtar förbi (ja hela det inlägget ger mycket matnyttig bakgrund till boken kan jag med att hävda), liksom berättelsen kommer in på sin tids syn på preventivmedel och illegala aborter.

Det som gör att boken skiljer sig från den gängse historiska romanen är att det hela berättas av ett kollektiv av osaliga andar – de döda från en hemsk olycka närmare 35 år tidigare. Även detta har en historisk bakgrund.

1875 inträffade en katastrof på orten då 46 tändstickspackerskor, – kallade ”labbor” -varav flera unga tonåringar, dog i en brand. Hanteringen med fosfor som den tidens tändstickor tillverkades av innebar inte bara stora brandrisker, ämnet var dessutom giftigt att andas in varför många arbetare blev sjuka och fick sina tänder sönderfrätta. Vid romanens handling 1909 hade fosfortändstickor sedan en tid förbjudits i Sverige av hälsoskäl – men de gick fortfarande på export till länder med slappare lagstiftning varför arbetarna på Vulcan och andra fabriker fortfarande var utsatta.

Motala tidning 1875-02-23. Kunde såklart inte hålla mig från att söka lite i tidningsregistret. Lärde mig att det var den andra branden i fabriken på kort tid och att det även jobbade 12 flickor som just flyttat dit från Motala – då tändsticksfabriken de arbetade på där nyss brunnit ner.

De 46 andarna från branden 1875 är i boken dömda att sväva runt och följa vad som händer deras sentida kollegor.

”Vilka är vi, nu igen? Vi är kajorna som flyger under den bländande vita himlen, men vi är samtidigt snödropparna utanför kyrkan, är vi inte? Vi är markens döda arbeterskor. Vi levde här. Ja. Vi var labbor. Vi var en gång fyrtiosex labbor, vår plats var askfyllningssalen. Vi begravdes tillsammans eftersom elden förstört våra kroppar. Ingen som kände oss kunde säja vem som var vem.”

Man tänker osökt på Dan Berglunds klassiker De mördades fria republik från mästerverket En järnarbetares visor från 1975. Kampvisan om svetsaren Sven som efter en olycka kommer till det kommunistiska efterlivet bestående av alla de ”kvinnor och män, som arbetat en gång” innan de ”mördades i den svenska industrin” gör sig ständigt påmind genom boken.
Det är främst ett berättargrepp – andarna har ingen makt att ingripa eller påverka, det är ingen egentlig ”magisk realism” eller spökhistoria Nino Mick skrivit, istället är det precis som hos Berglund en moralisk och historisk dimension som förs in med spökena. Man vördar de döda arbetarna på ett sätt som kan verka religiöst för en utomstående, men som Stefan Arvidsson säkert skulle förklara ligger helt i linje med en socialistisk tradition.

Det dröjde inte länge innan jag började gråta första gången. Att det var på riktigt grep liksom tag. En brand där främst barnarbetare, 46 stycken, bara kvinnor och flickor, dog då de slet under pissförhållanden för att bygga upp den svenska exportindustrin, och hur detta knyter an till klasskampen på orten 35 år senare då tillverkningen moderniserats, fabriker över landet slagits ihop till ett storbolag och profiterna blivit större.

Det högstämda och poetiska språket hos spökena bryts tvärt mot de andra delarna av boken där det inte bara skrivs ”dom” ”dej” och ”sej”, utan även på dialekt. Som alla som besökt Tidaholm vet rör det sig alltså om bonnigast möjliga västgötska, så vi får dras med ”betäter”, ”pajker” och ”Schöen!”. Det för ibland in realism, ibland skapar det en del komiska effekter. Om det är till det bättre eller sämre vet jag faktiskt inte. Det får mig i alla fall inte att gråta.

För att vara en historisk roman som utspelar sig 1909 lyckas Vulcan bli väldigt 2023 (som den är ifrån) – och då syftar jag inte på att författaren skrivit in en lesbisk kärlekshistoria i det hela. 2023 blev nämligen ett mörkt år för landets arbetare. Antal döda i arbetsplatsolyckor blev det högsta sen 2008, 64 stycken, med den uppmärksammade hissolyckan i Sundbyberg där fem personer dog i december som den enskilt värsta olyckan på ännu längre än så.

I byggbranschen har maffian letat sig in i de otaliga leden av underentreprenörer, mygel, svartarbete och utnyttjande av migrantarbetare har blivit norm samtidigt som facket bekämpas. Klasskillnaderna ökar, samhällsservicen förfaller – ja vad är väl inte mer 2023 än att låta handlingen i en bok kretsa kring konflikten som skulle bli den organiserade arbetarrörelsens största förlust någonsin?

Utanför olycksplatsen i Sundbyberg. Från Arbetaren.se, foto Joel Apel Röstlund

Andarna i Tidaholm minns dåligt, ibland kommer de ihåg att de var individer, annars talar de bara med en röst. De klandrar ibland sig själva – sa inte prästen att de dog för sina synder? – för att senare tvivla på guds existens. Förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan skönjas hos dem, förpassade att enbart bevittna som de är.

Annat är det med Dan Berglunds klassmedvetna och inom en fri republik organiserade döingar. Jag tycker vi ger slutordet till dem istället.

”Nu kräver vi hämnd – hör vårt bittra skrik!
Det hörs genom maskinerna i varje fabrik.
Det hörs i vindens sus och i höga furors sång
och det kräver att du gör din plikt och hämnas oss en gång.
Och genom maskinerna sjunger vi för er
studera Marx och Lenin och förena er!
Klass mot klass, måste striden stå.

Och i tysthet ska vi stiga upp och vara med er då.”*

* I senare liveframträdanden har Berglund ibland bytt ut en strof av texten mot ”studera Johnny Rotten och förena er” och i andra fall låtit publiken sjunga raden själva (som de vill, får man förmoda). Så välj vilket du föredrar eller modifiera själv (varför inte ”studera Leon Larsson och förena er”? eller kanske ”furst Krapotkin”?) – här på Det Glada Tjugotalet råder tendensfrihet.

In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!