Vad var egentligen Hansan för något? Det nordtyska handelsförbundet dyker då och då upp i den svenska historien, i regel som skurkar, och jag har länge tänkt mig dem ungefär som The Iron Bank i Game of Thrones; lismande, intrigerande kapitalister som cyniskt stöttar eller avsätter regeringar allteftersom det gynnar det ekonomiska egenintresset.
Länge har jag tänkt att jag ska sätta mig in mer i vad Hansan egentligen var. För så har det alltid varit för mig, ett ständigt frågetecken och ett rynkat ögonbryn då de nämns i förbifarten som en självklar historisk aktör jämte dansken, ryssen och katolska kyrkan. Så när jag hörde att Dick Harrison kommit ut med en bok i ämnet på Historisk media såg jag det som ett tillfälle så gott som något att göra slag i saken och lära mig mer.
Hansan – Ett handelsimperium uppgång och fall heter Harrisons tegelsten som grundligt går igenom historien från 1100-talet till 1600-talet.
Medeltiden är en fascinerande epok. Av tradition har den setts som mörk, eftersatt och ointressant. Själva begreppet kommer från föreställningen att inget av egentligt intresse inträffade mellan Roms fall och renässansen, då den gamla andan från antiken till slut återföddes och ljus, kultur och civilisation åter berikade Europa. Men mycket har hänt på forskningsfronten om än kanske inte lika mycket i folks historiemedvetande, ett namn är ett namn och svårt att förbigå.
Jag kan köpa att man kallar perioden efter Västroms fall och en tid framåt för en medeltid*, men allt det där som sägs känneteckna renässansen börjar egentligen redan på 1000-talet, om inte tidigare. En rad innovationer antingen uppfinns eller sipprar in i Europa från mer civiliserade trakter – masugnen förbättrar järnframställningen och vanligt folk får snart nytta av billigt järn i nymodigheterna spaden och hästskon.
Vattenkvarnar och senare väderkvarnar är tidens högteknologi som sprider sig snabbt och får nya användningsområden utöver malning av mjöl, plogen byter ut årdret och man börjar odla i treskifte istället för det tidigare tvåskiftet vilket förbättrar livsmedelsförsörjningen. Resultatet blir en befolkningsexplosion med nyodlingar och städer som växer fram. Städer som snart bygger murar för att värna sin självständighet.
Politiskt är Europa, särskilt i norr, väldigt fragmentiserat. Karl den stores heliga tysk-romerska rike som grundades på 800-talet föll snabbt i bitar och blev en papperskonstruktion snarare än politisk maktfaktor – ”Tyskland” var i praktiken en kultur- och språkgemenskap. Harrison skriver:
”Här fanns sju kurfurstendömen, ett nittiotal kyrkliga furstendömen, omkring tjugofem stora världsliga furstendömen, över hundra grevskap, ett mycket stort antal mindre adelsvälden (vilka i vissa fall bara bestod av det närmaste distrikten kring ett slott) samt mängder av självständiga städer och bonderepubliker.”
I detta kaotiska myller uppstår Hansan någon gång på 1200-talet. Det finns inget egentligt startdatum då organisationen växte fram successivt, det finns inget medlemsregister och, kanske märkligast från vår horisont, det fanns ingen byråkrati, inga avlönade tjänstemän och inga stadgar. De gemensamma besluten fattades på hansedagar, gemensamma kongresser där medlemsstäderna skickade ombud för att behandla och ta beslut i aktuella frågor. På hansedagarna fattades beslut genom konsensus och inte heller fanns det någon apparat för intern disciplin – de städer som bröt mot besluten kom ofta undan med det, i värsta fall blev de uteslutna ur gemenskapen men det var inte ovanligt att de senare återvände.
Det verkar ha varit i exil som det hela började. När tyska handelsmän träffades i bland annat London och Visby så såddes fröet. De lärde sig med tiden att samarbeta för att tillsammans förhandla sig till vad som alltid kallas ”privilegier” i de främmande länderna.
Dessa privilegier var till stor del saker som idag är självklara. Att om någon dog så skulle egendomen inte snos av den lokala fursten, att om någon av hanseaterna gjorde sig skyldig till allvarligt brott så skulle bara individen drabbas – inte att alla tyskar i staden skulle bli av med sin egendom eller bli utkastade ur landet. De ville ha rätt att bilda sina egna föreningar med egna valda åldermän, rätt att de dödas egendom skulle ärvas lagenligt och inte snos av den lokala fursten på platsen, att strandat gods efter olyckor skulle återbäras till ägaren och inte snos av upphittaren eller fursten osv.
Dessa krav säger väl något om hur kaotisk den här medeltida världen var – det krävdes alltså att detta fästes i lag. Därefter eftersträvade man låga eller inga tullar, och gärna nån slags monopol eller fördelar gentemot konkurrenter.
Till skillnad från handeln i Medelhavet och senare runt världshaven så var det inte lyxvaror som siden eller dyra kryddor utan vanliga basvaror som var exportsuccéerna. Antagligen var det därför Hansan fick makt och inflytande i främmande länder. Det är ganska fascinerande. Redan på 1300-talet var Norge beroende av spannmål från Europa, vilka i sin tur exporterade torkad torsk. I Falsterbo var det en stor årlig sillmarknad där tyskarna fick monopolställning. Knepet var att skeppa dit salt som behövdes för att salta sillen som sen skeppades vidare i tunnor över havet. Ett liknande upplägg skedde med smör från södra Sverige (”allt smör i Småland”, ni vet).
Framgångsreceptet var kvantitet, skeppen var stora men ganska långsamma, dessutom hade man många, och de skickades över relativt korta avstånd och med ganska små vinstmarginaler – inte som med kryddorna och sidenet från Orienten till Genua och Venedig där långa resor med enormt satsat kapital gav rikedom eller, om det gick illa, stora förluster till några få.
Hansan är ett typexempel på hur den medeltida kapitalismen (om begreppet är relevant i sammanhanget) fungerade. Det var vid denna tid handlarna – transportörerna – inte fabrikanterna eller penningutlånarna (liksom såklart inte heller råvaruproducenterna) som kammade hem de stora vinsterna. Från Novgorod i öst till London och Brygge i väst och Bergen i nord kunde Hansan dominera det ekonomiska, och till stor del även det politiska, livet.
Hansan hamnade ofta i konflikter med sina omgivningar och i boken radas det upp många krig med närliggande makter. Själv är jag mer intresserad av de inre konflikterna, som i boken får ett litet avsnitt under rubriken ”social oro”.
Patricierna, de gamla familjerna och de rika köpmännen, styrde över städerna men hantverkarna ville ha större inflytande. Ett tidigt dokumenterat uppror är det i Magdeburg 1301 ”då en hantverkarrevolt nedkämpades och tio upprorsledare brändes på bål.”
I Braunschweig kom ett uppror 1374 där åtta borgmästare avrättades och de rika styrande familjerna fördrevs. De gnällde dock för Hansan som uteslöt staden. Braunschweig fick uppbackning av ”till exempel Hildesheim och Magdeburg” som självmant utträdde, enligt Harrison för att ”kunna fortsätta bedriva textilhandel med braunschweigarna.” Det hela ledde till seger. 1377 återinträdde de i Hansan efter påtryckningar från kejsar Karl IV. En slags kompromiss blev det dock. De fick be om ursäkt och åtta rådsherrar blev tvungna att göra en pilgrimsresa till Rom för att be för de avrättade borgmästarna och de fördrivna fick rätt att återvända.
Maktbalansen var dock rubbad – en ny författning slog fast den nya ordningen ”med hantverkarrepresentation i rådet.”
Flera uppror nämns kort med några rader, ibland bara med en stad och ett år, ibland lite längre, som med ”det stora vävarupproret i Köln” 1369-71 som först ledde till ökad representation och att de rika förlorade sina poster och därefter att arbetarstyret införde förmögenhetsskatter och skatt på vinhandel.
Snart vände det dock och patricierna slog ner det nya styret, avrättade vävare och beslagtog deras egendom. Därefter var det inbördeskrig mellan olika patricierfamiljer.
Om jag räknar rätt så radar Harrison upp åtta stycken uppror under 1300-talet, och listan utger sig inte för att vara uttömmande, det verkar snarare vara ett urval.**
Även på 1400-talet förekom uppror och det som får störst utrymme är det i Lübeck. Det hade länge jäst i staden, bland annat hade en konspiration om att störta makten avslöjats på 1380-talet. Sen påminner händelseförloppet om Franska revolutionen; på grund av krig och dyra utgifter i samband med ett kanalbygge så krävdes extra avgifter. För att få igenom dessa tillsattes 1403 ett utskott på 60 man.
”Utskottet blev snart ett organ för den missnöjda oppositionen, och det behandlade villigt en strid ström av folkliga klagomål. Inom kort hade utskottet tagit över flera grenar av stadsförvaltningen och lyckats driva igenom rätten att delta i val till rådsherrar.”
Fem år senare skedde en kris då mer än hälften av rådet gick i exil varpå en mer radikal författning drevs igenom där hantverkare hade lika mycket att säga till om ”som köpmännen och rentiererna”. Det gamla rådet som flytt erkände inte det nya och där med var det konflikt. Hansan splittrades i frågan.
Här skriver Harrison intressant, och utan vidare förklaring, att ”I städer som fått mer demokratiska författningar, till exempel Wismar och Rostock, höll man på det nya rådet.” Även Hamburg stödde det nya rådet, enligt Harrison troligen av egenintresse då man försökte ta över som den ledande staden i organisationen. Efter ett tag blev fienderna för många – andra städer och kungar i närheten – och det gamla rådet kunde återvända. Och så står det:
”Patricierna hade segrat – och inte bara i Lübeck. Även i Wismar, Rostock och Hamburg säkrade vid samma tid de gamla borgararistokraterna sitt maktinnehav.”
Efter detta slog Hansan fast att den här typen av uppror alltid skulle bekämpas, att den drabbade staden skulle uteslutas och att upprorsmakarna skulle häktas och avrättas. De erkände inte de nya regimer som ibland lyckades ta makten och det bestämdes att städer ”som drabbades av oroligheter” temporärt skulle uteslutas ur Hansan.
Det måste varit ett väldigt kraftfullt vapen, i praktiken en blockad, som gjorde det väldigt svårt att lyckas genomföra förändringar i stadsstyret. Men det var mer än så. Nu, på hansedagarna 1417 och 1418, togs även steg mot en mer sammanhållen organisation. Man slog fast fler regler och en tendens mot centralisering skedde – ingen fick bryta reglerna, städernas självstyre kringskars där med. Lübeckarna ville gå ännu längre och föreslog att man skulle bli en politisk och militär organisation, det fick de dock inte igenom.
Detta väldigt intressanta parti i Harrisons bok ger mig många frågor och jag hade velat läsa en hel bok bara om detta. Hela förloppet känns på något sätt bekant, det är något som ständigt ekar genom historien. Misslyckade revolutioner som följs av brutala reaktioner.
Det säger också något om vad Hansan var för organisation, eller snarare vad de utvecklats till för slags organisation. Hur frihet för handel och frihet för städer förvandlas till slaveri för sina egna fattiga och frihet för de rika.
Med undantag av det i Magdenburg skedde alla uppror Harrison nämner efter digerdöden, vilket knappast är en slump. Den stora döden som verkade i mitten av 1300-talet och tog kol på mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning hade en enorm inverkan på hur historiens gång skulle gå. För de som upplevde den eller levde strax efteråt var det omöjligt att se men från vår horisont flera århundraden senare kan man se hur digerdöden var en språngbräda för utveckling.
Bristen på arbetskraft ledde till att arbetarna kunde flytta fram sina positioner och snart kan man se kraftigt ökade reallöner, något de styrande gjorde allt för att bekämpa.
Om vi lyfter blicken från Nordeuropa ser vi också att upproren är ett generellt mönster även över resten av kontinenten, med den stora revolutionen i England 1381 och Jaqueriet i Frankrike som kända exempel.
Enligt Michael Nordberg, författare till Den dynamiska medeltiden, är det sena 1300-talet en frihetstid där radikala teologiska och filosofiska läror tolereras och där idéer om jämlikhet och folkrepresentation börjar få spridning. Nordberg beskriver också en rad uppror på liknande sätt som hos Harrison – ibland vann arbetarna och fick ökat inflytande, men oftast förlorade de och krossades av patricierna. Anledningen till förlusterna menar han berodde på deras inre splittring, de olika skråna inom samma bransch hade svårt att förena sin kamp mot den gemensamma fienden. Enligt Nordberg sker också en utveckling där kampen först förs inom städerna och sen, på 1300-talet, förflyttas till landsbygden varpå de riktigt stora resningarna sker.
Många uppror vägleddes dessutom av en radikal jämlikhetsideologi som i vissa fall kan klassas som kommunistisk. I Socialismens historia från 1896, en antologi med Karl Kautsky som huvudredaktör analyseras en rad kättaruppror som i den officiella historiebeskrivningen har förklarats med teologiska dispyter och sekteristiska bibeltolkningar.
Kautsky m.fl. menar istället att upproren i regel kan ses som klasstrider – anledningen att kättare lät sig brännas på bål utan att ge avkall på sin bibeltolkning (och anledningen till att överheten ansåg det nödvändigt att på grymmast möjliga sätt avrätta folk med deras avfall från den ortodoxa bibeltolkningen som förevändning) berodde inte på irrationell fanatism utan på att idéerna de företrädde handlade om något högst konkret och materiellt – i regel att man skulle avskaffa kyrkans egendomar och fördela jorden bland de fattiga. Vilket också var vad man gjorde på en rad platser där man segrade.***
Hansan skulle så småningom tappa i betydelse och tyna bort. Den nya makten var nationalstaterna som effektivt styckade upp Hansan och inordnade de olika städerna i sina egna ekonomier, ofta med hjälp av lån från finansinstitut, även detta en nyordning. England och Holland som i århundraden försökt frigöra sig från hanseaternas övertag lyckades till sist och Östersjön och Medelhavet förpassades snart till obetydliga bakvatten i de världsomspännande imperiernas tidevarv.
En ny era hade inletts.
* Ja, en medeltid, som i en jämte flera. Sätter man sig in mer i historia och framförallt arkeologi upptäcker man snart att medeltider – perioder då civilisationer kollapsat, långväga handelsförbindelser brutits osv – återkommer då och då, se t.ex. vad jag skrev om bronsålderns kollaps i det här inlägget.
** Möjligen kan man även räkna in inbördeskriget på Gotland, som får stort utrymme i boken, till denna ”social oro”.
*** För de som läst (eller sett) Umberto Ecos Rosens namn ger Socialismens historia en intressant och noggrann bakgrund till Dolcino och hans uppror som förekommer lite i historien där (och mycket mycket mer såklart). För den som vill sätta sig in mer i radikala läror från medeltiden och renässansen rekommenderas svensk-italienaren, anarkisten och katoliken Giacomo Oreglias böcker.
