Verk, person och Neil Gaiman

Det här med att skilja på verk och person är något som engagerar. Jag har väl sett mig själv som en som inte bryr sig så värst mycket. Blev inte upprörd av Teratologen-gate, tyckte faktiskt det var kul, skrattade snarare extra mycket åt Louis CK:s runkskämt efter att hans skandal briserade.
Att folk är svin och idioter är liksom inget som stör mig i min konsumtion av deras verk, brukar jag tänka, vilket väl hänger ihop med att jag sällan idoliserar folk eller sätter dem på piedestal bara för att de gör musik eller film eller vad det kan vara som jag råkar gilla. Och gör man inte det så försvinner behovet av att starkt fördöma eller (värre) gå ut och försvara, förminska eller bortförklara.

Tänker på Michael Jacksonfansen som demonstrerade utanför domstolen. Han är ju oskyldig, sa de. För han gör ju så bra musik, lydde deras logiska resonemang.

Men alltså även det omvända. Som när Metallicafans offentligt slog sönder sina skivor i samband med Napster-grejen. Jag bara fattar inte. De blev väl inte sämre som artister bara för att de kom ut som giriga as? Varför trodde du från första början att de måste vara snälla och hyggliga människor? För att du gillar deras musik?

Och så vidare.

Jag kan alltså skilja på verk och person, tycks det. Men samtidigt behöver man ju inte bli värsta cynikern. Det här med cancel kan ju gå till överdrift och det är ju inte bra när det blir en culture, men det kan ju vara berättigat ibland. Jag menar, nej, jag har inga problem med att se om och uppskatta en gammal Woody Allen-film, men ska han verkligen fortsätta få finansiering för nya filmer? Eller överösas med priser och hyllningar?

Det vore väl åtminstone lite snyggt om vi liksom stoppade undan honom ett tag (tills han dog förslagsvis) om inte annat för respekt mot hans offer. För döda konstnärer är det ju bara fånigt att moralisera över eller cancla (jag hatar anglicismer men vad fan säger man ens?), som när folk upprörs över att Wagner eller H.P Lovecraft var rasister.

Undrar förresten hur ofta You are not alone spelas på världens radiostationer nuförtiden. Ni vet, Michael Jackson-låten som skrevs av R. Kelly…

Jaja.

Anledningen till att de här tankegångarna snurrar i mitt huvud nu är att jag läste om vad Neil Gaiman anklagas för.
Herre jävla gud.

Det rör sig liksom inte om lite ”opassande beteende” eller en ”dålig date”, det är närmare Jeffrey Epstein än Fredrik Virtanen på Me Too-skalan om man säger så. Och detta från en författare som alltid verkat så snäll och mysig.

”Att framstå som harmlös verkar vara en del av Gaimans modus operandi.” skriver Helena Brors i Parabol och redovisar därefter tecken på Gaimans ondska i hans tidiga produktion.

Och det är väl här det blir lite intressant. Brors nämner avsnittet Calliope från Gaimans ikoniska, flerfaldigt prisbelönade serie Sandman, från 1990. Där:

”kidnappar författaren Erasmus Fry elegins musa Kalliope när hon badar uppe på Helikon. Han tvingar henne att kalla honom ’herre’, förslavar henne och skaffar romaninspiration genom att våldta henne. Efter 60 års sexuellt slaveri säljer Fry Kalliope till sin yngre kollega Richard Madoc för en hårboll nyss skuren ur en ung kvinnas mage. Madoc våldtar henne kontinuerligt ’på den unkna gamla tältsängen.’ Vid varje våldtäkt håller musan ’snyftande tillbaka tårarna likt ett barn’.

Som ett gammalt fan av Sandman är det verkligen, ja vad ska man ens säga?, underligt?, att läsa om Calliope efter att ha lästs Brors artikel. ”Kalla mig herre” (”master”), är då vad flera av Gaimans våldtäktsoffer, oberoende av varandra, påstår att han ska ha sagt vid övergreppen som inte bara varit renodlat sexuella utan även involverat obetalt hushållsslaveri och fångenskap i hans och fruns lyxhus.

Övergreppen mot Calliope liknar på detta sätt Gaimans verkliga offer och när jag läser hur författarkaraktären ljugit för Calliope om att hon skulle försättas på fri fot men att han sadistiskt avfärdar hennes hopplösa bön med orden ”Writers are liars, my dear. Surley you have realized that by now?” då känns det ganska tungt . Och vad sägs om följande lilla inblick i den fiktive sadistiske författarvåldtäktsmannens hjärna medan han våldtar musan han köpt av sin författarkollega:

”She’s not even human, he told himself. She’s thousands of years old. But her flesh was warm, and her breath was sweet, and she choked back tears like a child whenever he hurt her.
It occurred to him momentarily that the old man might have cheated him: Given him a real girl. That he, Rick Madoc, might possibly have done something wrong, even criminal.
But afterwords, relaxing in his study, something shifted inside his head.”

I Albumutgåvan jag har av Sandmans samlade verk finns dessutom som extramaterial just originalmanuset till Calliope. Här kan vi läsa Gaimans beskrivningar av scenerna han anvisade tecknaren. Att Calliope ser ung ut för att vara en flera tusen år gudinna syns redan tydligt och i manuset får vi veta att hon är ”A THIN, FIFTEEN-YEAR OR POSSIBLY JUST-SIXTEEN OLD GIRL” för att ta ett kort utdrag ur den långa beskrivningen av hennes sårbarhet och utsatthet och gudomliga skönhet samtidigt som hon ser ut som en svältfödd lägerfånge och allt vad det står.

De grekiska muserna var de kvinnliga väsen som enligt myten gav gudomlig inspiration till de manliga författarna. Att som Gaiman använda sig av detta stoff för att skriva en historia om övergrepp och om hur megalomana manliga ”genier” i själva verket är våldtäktsmän som poserar som feminister var smart och insiktsfullt. Moralen i historien var tydlig och det slutar illa för både Madoc och Fry medan Calliope lyckas komma undan.

Tills Gaimans dubbelliv avslöjades. Läsningen av Calliope blir fullkomligt annorlunda, metanivåerna hisnande.

Men kan man verkligen, som Brors, ur detta leda att vad Neil Gaiman skrev 1990 var en ”varningssignal”? Är Calliope beviset för att Neil Gaiman alltid varit en genomusel person, ett avslöjande av hans ”modus operandi” att framstå som harmlös i syfte att begå övergrepp? Den här typen av konservativa cirkelresonemang där onda människor begår onda handlingar vilket bevisar deras inneboende ondska har jag alltid haft svårt för.

Det mest hårresande vid min omläsning av Calliope är nog scenen, som också Helena Brors nämner, där den nu framgångsrike Richard Madoc på ett glassigt releaseparty för sin nya bok får beröm för sina ”strong women in fiction” och svarar: ”Actually, I do tend to regard myself as a feminist writer.”
Scenen är en del av ett kollage där vi under ett par år får följa Madocs snabbt uppåtstigande karriär med försäljnings- och kritikersuccéer, utmärkelser, lukrativa filmkontrakt i Hollywood och växande rikedom.

Det är som en spegelbild av Neil Gaimans karriär under åren som följde, det ser precis ut som när den myspysige britten ödmjukt och vänligt tar emot publikens beundrande blickar. Skildrat flera år innan det blev verklighet.

Om man läser anklagelserna som riktas mot Gaiman så kan man konstatera att de skett utifrån en påtaglig maktposition. Det har dels rört sig om att hålla unga hushålls- sexslavar i hans enorma mansion på den exklusiva rikemansön Waiheke. Ett upplägg där rikedomen i sig och den medföljande respekt och trovärdighet denna ger gentemot samhällets institutioner används för maktutövningen. Ett förfarande som har stora likheter med hur Epstein gick till väga.

Det andra är när han hittat offer bland sina beundrarskaror på bokreleaser och liknande. Den här typen av karismatisk makt är av annorlunda karaktär men känns allt för väl igen hos allehanda kändisar och har sitt extremaste (och tydligaste) uttryck bland sektledare. Den banala tolkningen av sekter är att de drivs av en ond sektledare som medvetet hjärntvättar sina stackars offer. I själva verket är det en destruktiv gruppdynamik som driver utvecklingen, där sektmedlemmarnas beundrande blickar och lydnad skapar sektledaren lika mycket som sektledaren hjärntvättar sina sektmedlemmar.

Makt är inte hälsosamt för någon. Det finns inget som är så förödande för själen som att ge en människa makt, eller hur det nu var Bakunin uttryckte det. Det är i denna anda jag gör min omläsning.

För Calliope säger mycket om Neil Gaiman som person. Den kan närmast läsas som en kuslig självbiografi, skriven innan händelserna skedde och med en gnutta Gaimanska fantasyinslag. Richard Madoc var en misslyckad författare som fick sina framgångar efter att ha våldfört sig på en av antikens musor. Neil Gaiman var en författare som fick sina framgångar genom sin geniala fantasi, beläsenhet och insikter i det mänskliga psykets mörka vrår.

Och förvandlades till sin egen skapelse.

Gaiman-gate pågår fortfarande, ord står mot ord som det brukar göra, och sista kapitlet är ännu inte skrivet. Vi får väl se om Gaimans saga slutar som för Madoc i Calliope.

Om Hansan och medeltidens klasskamp

Vad var egentligen Hansan för något? Det nordtyska handelsförbundet dyker då och då upp i den svenska historien, i regel som skurkar, och jag har länge tänkt mig dem ungefär som The Iron Bank i Game of Thrones; lismande, intrigerande kapitalister som cyniskt stöttar eller avsätter regeringar allteftersom det gynnar det ekonomiska egenintresset.

Länge har jag tänkt att jag ska sätta mig in mer i vad Hansan egentligen var. För så har det alltid varit för mig, ett ständigt frågetecken och ett rynkat ögonbryn då de nämns i förbifarten som en självklar historisk aktör jämte dansken, ryssen och katolska kyrkan. Så när jag hörde att Dick Harrison kommit ut med en bok i ämnet på Historisk media såg jag det som ett tillfälle så gott som något att göra slag i saken och lära mig mer.

Hansan – Ett handelsimperium uppgång och fall heter Harrisons tegelsten som grundligt går igenom historien från 1100-talet till 1600-talet.

Medeltiden är en fascinerande epok. Av tradition har den setts som mörk, eftersatt och ointressant. Själva begreppet kommer från föreställningen att inget av egentligt intresse inträffade mellan Roms fall och renässansen, då den gamla andan från antiken till slut återföddes och ljus, kultur och civilisation åter berikade Europa. Men mycket har hänt på forskningsfronten om än kanske inte lika mycket i folks historiemedvetande, ett namn är ett namn och svårt att förbigå.

Jag kan köpa att man kallar perioden efter Västroms fall och en tid framåt för en medeltid*, men allt det där som sägs känneteckna renässansen börjar egentligen redan på 1000-talet, om inte tidigare. En rad innovationer antingen uppfinns eller sipprar in i Europa från mer civiliserade trakter – masugnen förbättrar järnframställningen och vanligt folk får snart nytta av billigt järn i nymodigheterna spaden och hästskon.
Vattenkvarnar och senare väderkvarnar är tidens högteknologi som sprider sig snabbt och får nya användningsområden utöver malning av mjöl, plogen byter ut årdret och man börjar odla i treskifte istället för det tidigare tvåskiftet vilket förbättrar livsmedelsförsörjningen. Resultatet blir en befolkningsexplosion med nyodlingar och städer som växer fram. Städer som snart bygger murar för att värna sin självständighet.

Politiskt är Europa, särskilt i norr, väldigt fragmentiserat. Karl den stores heliga tysk-romerska rike som grundades på 800-talet föll snabbt i bitar och blev en papperskonstruktion snarare än politisk maktfaktor – ”Tyskland” var i praktiken en kultur- och språkgemenskap. Harrison skriver:

”Här fanns sju kurfurstendömen, ett nittiotal kyrkliga furstendömen, omkring tjugofem stora världsliga furstendömen, över hundra grevskap, ett mycket stort antal mindre adelsvälden (vilka i vissa fall bara bestod av det närmaste distrikten kring ett slott) samt mängder av självständiga städer och bonderepubliker.”

I detta kaotiska myller uppstår Hansan någon gång på 1200-talet. Det finns inget egentligt startdatum då organisationen växte fram successivt, det finns inget medlemsregister och, kanske märkligast från vår horisont, det fanns ingen byråkrati, inga avlönade tjänstemän och inga stadgar. De gemensamma besluten fattades på hansedagar, gemensamma kongresser där medlemsstäderna skickade ombud för att behandla och ta beslut i aktuella frågor. På hansedagarna fattades beslut genom konsensus och inte heller fanns det någon apparat för intern disciplin – de städer som bröt mot besluten kom ofta undan med det, i värsta fall blev de uteslutna ur gemenskapen men det var inte ovanligt att de senare återvände.

Det verkar ha varit i exil som det hela började. När tyska handelsmän träffades i bland annat London och Visby så såddes fröet. De lärde sig med tiden att samarbeta för att tillsammans förhandla sig till vad som alltid kallas ”privilegier” i de främmande länderna.

Dessa privilegier var till stor del saker som idag är självklara. Att om någon dog så skulle egendomen inte snos av den lokala fursten, att om någon av hanseaterna gjorde sig skyldig till allvarligt brott så skulle bara individen drabbas – inte att alla tyskar i staden skulle bli av med sin egendom eller bli utkastade ur landet. De ville ha rätt att bilda sina egna föreningar med egna valda åldermän, rätt att de dödas egendom skulle ärvas lagenligt och inte snos av den lokala fursten på platsen, att strandat gods efter olyckor skulle återbäras till ägaren och inte snos av upphittaren eller fursten osv.

Dessa krav säger väl något om hur kaotisk den här medeltida världen var – det krävdes alltså att detta fästes i lag. Därefter eftersträvade man låga eller inga tullar, och gärna nån slags monopol eller fördelar gentemot konkurrenter.

Till skillnad från handeln i Medelhavet och senare runt världshaven så var det inte lyxvaror som siden eller dyra kryddor utan vanliga basvaror som var exportsuccéerna. Antagligen var det därför Hansan fick makt och inflytande i främmande länder. Det är ganska fascinerande. Redan på 1300-talet var Norge beroende av spannmål från Europa, vilka i sin tur exporterade torkad torsk. I Falsterbo var det en stor årlig sillmarknad där tyskarna fick monopolställning. Knepet var att skeppa dit salt som behövdes för att salta sillen som sen skeppades vidare i tunnor över havet. Ett liknande upplägg skedde med smör från södra Sverige (”allt smör i Småland”, ni vet).

Framgångsreceptet var kvantitet, skeppen var stora men ganska långsamma, dessutom hade man många, och de skickades över relativt korta avstånd och med ganska små vinstmarginaler – inte som med kryddorna och sidenet från Orienten till Genua och Venedig där långa resor med enormt satsat kapital gav rikedom eller, om det gick illa, stora förluster till några få.

Hansan är ett typexempel på hur den medeltida kapitalismen (om begreppet är relevant i sammanhanget) fungerade. Det var vid denna tid handlarna – transportörerna – inte fabrikanterna eller penningutlånarna (liksom såklart inte heller råvaruproducenterna) som kammade hem de stora vinsterna. Från Novgorod i öst till London och Brygge i väst och Bergen i nord kunde Hansan dominera det ekonomiska, och till stor del även det politiska, livet.

Hansan hamnade ofta i konflikter med sina omgivningar och i boken radas det upp många krig med närliggande makter. Själv är jag mer intresserad av de inre konflikterna, som i boken får ett litet avsnitt under rubriken ”social oro”.

Patricierna, de gamla familjerna och de rika köpmännen, styrde över städerna men hantverkarna ville ha större inflytande. Ett tidigt dokumenterat uppror är det i Magdeburg 1301 ”då en hantverkarrevolt nedkämpades och tio upprorsledare brändes på bål.”

I Braunschweig kom ett uppror 1374 där åtta borgmästare avrättades och de rika styrande familjerna fördrevs. De gnällde dock för Hansan som uteslöt staden. Braunschweig fick uppbackning av ”till exempel Hildesheim och Magdeburg” som självmant utträdde, enligt Harrison för att ”kunna fortsätta bedriva textilhandel med braunschweigarna.” Det hela ledde till seger. 1377 återinträdde de i Hansan efter påtryckningar från kejsar Karl IV. En slags kompromiss blev det dock. De fick be om ursäkt och åtta rådsherrar blev tvungna att göra en pilgrimsresa till Rom för att be för de avrättade borgmästarna och de fördrivna fick rätt att återvända.

Maktbalansen var dock rubbad – en ny författning slog fast den nya ordningen ”med hantverkarrepresentation i rådet.”

Flera uppror nämns kort med några rader, ibland bara med en stad och ett år, ibland lite längre, som med ”det stora vävarupproret i Köln” 1369-71 som först ledde till ökad representation och att de rika förlorade sina poster och därefter att arbetarstyret införde förmögenhetsskatter och skatt på vinhandel.

Snart vände det dock och patricierna slog ner det nya styret, avrättade vävare och beslagtog deras egendom. Därefter var det inbördeskrig mellan olika patricierfamiljer.

Om jag räknar rätt så radar Harrison upp åtta stycken uppror under 1300-talet, och listan utger sig inte för att vara uttömmande, det verkar snarare vara ett urval.**

Även på 1400-talet förekom uppror och det som får störst utrymme är det i Lübeck. Det hade länge jäst i staden, bland annat hade en konspiration om att störta makten avslöjats på 1380-talet. Sen påminner händelseförloppet om Franska revolutionen; på grund av krig och dyra utgifter i samband med ett kanalbygge så krävdes extra avgifter. För att få igenom dessa tillsattes 1403 ett utskott på 60 man.

”Utskottet blev snart ett organ för den missnöjda oppositionen, och det behandlade villigt en strid ström av folkliga klagomål. Inom kort hade utskottet tagit över flera grenar av stadsförvaltningen och lyckats driva igenom rätten att delta i val till rådsherrar.”

Fem år senare skedde en kris då mer än hälften av rådet gick i exil varpå en mer radikal författning drevs igenom där hantverkare hade lika mycket att säga till om ”som köpmännen och rentiererna”. Det gamla rådet som flytt erkände inte det nya och där med var det konflikt. Hansan splittrades i frågan.

Här skriver Harrison intressant, och utan vidare förklaring, att ”I städer som fått mer demokratiska författningar, till exempel Wismar och Rostock, höll man på det nya rådet.” Även Hamburg stödde det nya rådet, enligt Harrison troligen av egenintresse då man försökte ta över som den ledande staden i organisationen. Efter ett tag blev fienderna för många – andra städer och kungar i närheten – och det gamla rådet kunde återvända. Och så står det:

”Patricierna hade segrat – och inte bara i Lübeck. Även i Wismar, Rostock och Hamburg säkrade vid samma tid de gamla borgararistokraterna sitt maktinnehav.”

Efter detta slog Hansan fast att den här typen av uppror alltid skulle bekämpas, att den drabbade staden skulle uteslutas och att upprorsmakarna skulle häktas och avrättas. De erkände inte de nya regimer som ibland lyckades ta makten och det bestämdes att städer ”som drabbades av oroligheter” temporärt skulle uteslutas ur Hansan.

Det måste varit ett väldigt kraftfullt vapen, i praktiken en blockad, som gjorde det väldigt svårt att lyckas genomföra förändringar i stadsstyret. Men det var mer än så. Nu, på hansedagarna 1417 och 1418, togs även steg mot en mer sammanhållen organisation. Man slog fast fler regler och en tendens mot centralisering skedde – ingen fick bryta reglerna, städernas självstyre kringskars där med. Lübeckarna ville gå ännu längre och föreslog att man skulle bli en politisk och militär organisation, det fick de dock inte igenom.

Detta väldigt intressanta parti i Harrisons bok ger mig många frågor och jag hade velat läsa en hel bok bara om detta. Hela förloppet känns på något sätt bekant, det är något som ständigt ekar genom historien. Misslyckade revolutioner som följs av brutala reaktioner.

Det säger också något om vad Hansan var för organisation, eller snarare vad de utvecklats till för slags organisation. Hur frihet för handel och frihet för städer förvandlas till slaveri för sina egna fattiga och frihet för de rika.

Med undantag av det i Magdenburg skedde alla uppror Harrison nämner efter digerdöden, vilket knappast är en slump. Den stora döden som verkade i mitten av 1300-talet och tog kol på mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning hade en enorm inverkan på hur historiens gång skulle gå. För de som upplevde den eller levde strax efteråt var det omöjligt att se men från vår horisont flera århundraden senare kan man se hur digerdöden var en språngbräda för utveckling.

Bristen på arbetskraft ledde till att arbetarna kunde flytta fram sina positioner och snart kan man se kraftigt ökade reallöner, något de styrande gjorde allt för att bekämpa.

Om vi lyfter blicken från Nordeuropa ser vi också att upproren är ett generellt mönster även över resten av kontinenten, med den stora revolutionen i England 1381 och Jaqueriet i Frankrike som kända exempel.

Enligt Michael Nordberg, författare till Den dynamiska medeltiden, är det sena 1300-talet en frihetstid där radikala teologiska och filosofiska läror tolereras och där idéer om jämlikhet och folkrepresentation börjar få spridning. Nordberg beskriver också en rad uppror på liknande sätt som hos Harrison – ibland vann arbetarna och fick ökat inflytande, men oftast förlorade de och krossades av patricierna. Anledningen till förlusterna menar han berodde på deras inre splittring, de olika skråna inom samma bransch hade svårt att förena sin kamp mot den gemensamma fienden. Enligt Nordberg sker också en utveckling där kampen först förs inom städerna och sen, på 1300-talet, förflyttas till landsbygden varpå de riktigt stora resningarna sker.

Många uppror vägleddes dessutom av en radikal jämlikhetsideologi som i vissa fall kan klassas som kommunistisk. I Socialismens historia från 1896, en antologi med Karl Kautsky som huvudredaktör analyseras en rad kättaruppror som i den officiella historiebeskrivningen har förklarats med teologiska dispyter och sekteristiska bibeltolkningar.

Kautsky m.fl. menar istället att upproren i regel kan ses som klasstrider – anledningen att kättare lät sig brännas på bål utan att ge avkall på sin bibeltolkning (och anledningen till att överheten ansåg det nödvändigt att på grymmast möjliga sätt avrätta folk med deras avfall från den ortodoxa bibeltolkningen som förevändning) berodde inte på irrationell fanatism utan på att idéerna de företrädde handlade om något högst konkret och materiellt – i regel att man skulle avskaffa kyrkans egendomar och fördela jorden bland de fattiga. Vilket också var vad man gjorde på en rad platser där man segrade.***

Hansan skulle så småningom tappa i betydelse och tyna bort. Den nya makten var nationalstaterna som effektivt styckade upp Hansan och inordnade de olika städerna i sina egna ekonomier, ofta med hjälp av lån från finansinstitut, även detta en nyordning. England och Holland som i århundraden försökt frigöra sig från hanseaternas övertag lyckades till sist och Östersjön och Medelhavet förpassades snart till obetydliga bakvatten i de världsomspännande imperiernas tidevarv.

En ny era hade inletts.

* Ja, en medeltid, som i en jämte flera. Sätter man sig in mer i historia och framförallt arkeologi upptäcker man snart att medeltider – perioder då civilisationer kollapsat, långväga handelsförbindelser brutits osv – återkommer då och då, se t.ex. vad jag skrev om bronsålderns kollaps i det här inlägget.

** Möjligen kan man även räkna in inbördeskriget på Gotland, som får stort utrymme i boken, till denna ”social oro”.

*** För de som läst (eller sett) Umberto Ecos Rosens namn ger Socialismens historia en intressant och noggrann bakgrund till Dolcino och hans uppror som förekommer lite i historien där (och mycket mycket mer såklart). För den som vill sätta sig in mer i radikala läror från medeltiden och renässansen rekommenderas svensk-italienaren, anarkisten och katoliken Giacomo Oreglias böcker.

Mediekonsumtion #4

Läser i Arbetaren om syndikalismen i Norrland och känner genast att det här är något väsensskilt från den gängse radaressän tidningen brukar publicera. Det är en fantastisk skildring som drar stora växlar, letar efter de långa tendenserna och – det ska inte förnekas – spekulerar en hel del. Texten gör visserligen anspråk på att skildra ett historiskt skede men den är inte nedlusad med fotnoter eller hänvisningar till forskningslitteratur, istället gränsar den till det skönlitterära – det finns inte minst drag av (norrbottningen) Eyvind Johnson i det hela. Till märkligheterna hör dessutom att texten inte bara är skriven av en pseudonym utan av ett skrivarkollektiv. Mismar kallar de sig och tidningen hänvisar till deras hemsida.

Och se där, ja vad ska man säga? Jag blir glad. Det är nån slags vänstergrupp, visst. Men fatta. Man hänvisas inte till nått jävla Instagramkonto eller Facebookgrupp fullmatad med plattityder. Jag blir liksom glad bara av att folk skaffar sig en blogg istället för den där skiten. Men Mismar gör mer än så. Jag känner att jag hittat en hemlig plats på det här internet som annars blivit så förutsägbart.

Det är fullmatat med texter jag bara börjat skumma lite ytligt, men jag känner genast att jag gillar allt.

Programförklaring från en krigsmaskinist
Bloggen rå:material hoppar på nyhetsbrevstrenden.

”Jag gillar formen, den är inbjudande, lätt att delta i. En deadline mot slutet av månaden för att sammanfatta några valda ämnen. Urvalet och stilen skiljer naturligtvis för varje deltagare, och inbjuder till mindre avvikelser. Men det vore dumt att lova för mycket. Det måste vara ett experiment, med alla misstag och oväntade vändningar som det innebär. Sänk kraven. Skriv bara. Skriv för att producera; inte varor men material, för den gemensamma intelligensen och för ett språk.

[…]

Att skriva för skrivandet skull, eftersom skrivandet är ett tänkande. Skriv för att forcera tänkandet. Om inte för andra så för dig själv. Det finns en poäng i att skriva något avsides, inte för det direkta konsumerandet (de spontana tweetsen etc), för en publik. Skriv för att gå vidare. Skriv för att materialisera tankar, bearbeta dem, gå vidare, tänka vidare. Skriv för att tänka. Skriv, bara skriv. Bara det i sig kommer att tvinga tänkandet att gå vidare. För ofta har tänkandet stannat som infall och drömmar, potentialiteter utan prövning. Skriv och fortsätt att skriva. Skriv som grävande. Skriv, gräv, hål för ett tänkande. ”

Gillar verkligen den här kärleksförklaringen till skrivandets lov, och kan relatera. Det här med ”Sänk kraven. Skriv bara.” är vad jag ständigt tänker att jag också borde göra. Men. Känner även igen mig i den lilla brasklappen ”Men det vore dumt att lova för mycket.” varför det i praktiken blir ganska glest mellan mina inlägg.

Jag gör vad jag kan…

Död och inferno
För den som vill ha en historielektion om vårt lands förra århundrade rekommenderas Kerstin Eldhs artikel i Parabol. Hur välfärdsstaten byggdes upp och sen revs ner. Fokus på politiska beslut och ekonomi är visserligen inte min föredragna vinkel, och man kan såklart fylla ut och komplettera och lägga till saker i all oändlighet, men som en snabb sammanfattning över vad som egentligen hände, steg för steg, är den utmärkt.

För det är nog dags att summera nu, eller hur? Välfärdsstaten är död, det är dags att gå vidare.

Död är också David Lynch. Har ägnat mig åt att se en dokumentär och att se om Eraserhead och Lost highway – det som råkade finnas på Svt Play. Vad ska man då säga om David Lynch som inte redan sagts? Får väl hänvisa till mitt gamla inlägg om Fire Walk With Me som, om jag får säga det själv, lägger ut texten om hur man bör se (”tolka”, ”läsa”) Lynchs filmer i allmänhet, inte bara Fire Walk With Me i synnerhet. Har tänkt att jag borde se om Inland Empire och comeback-säsongen av Twin Peaks för att ge dem en andra chans. Men känner mest för att se om Mullholland Drive, vilket var evighetersen.

Ett poddtips i sammanhanget får bli Udda Ting där Henrik Möller pratar om ”sällsamma ting, kreativitet och kreatörerna själva” eller hur nu sloganen lyder. Finns en del om, och även med, David Lynch där. Men en bra podd överlag (som f.ö. nästan alltid kommer in på H. P Lovecraft).

På Vetenskapsradion Historia uppmärksammar de att det gått 150 år sen olyckan på tändsticksfabriken Vulcan i Tidaholm. Märkligt (och tråkigt) att Nino Micks roman som kretsar kring händelsen och som kom här om året inte nämndes med ett enda ord.

Och så böckerna
Först lite statistik.

Som siffrorna tydligt visar har läskrisen även nått Det glada tjugotalet, men vi tar nya tag och hoppas på en uppgång i år. Här är böckerna jag läst sen sist:

Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon
Post by @Detgladatjugotalet@mastodon.nu
View on Mastodon

Halvtid (Det Glada Tjugotalets origin story)

I och med det nya årets ingång firade denna blogg fem år, vilket betyder att det nu är knappt lika långt kvar av bloggens liv. Man kan ju inte ha en tjugotalsblogg på 30-talet, som alla förstår.

Jag hade lagt ner min Facebook nån gång i december 2019 och kände snabbt att det kliade i fingrarna. Att börja blogga var något jag funderat på lite från och till och då tänkte jag att den skulle heta ’Känslan man har’, vilket förutom att vara en rip-off på ett Jan Stenmark-album även var namnet på ett långt, gnälligt textdokument som vid det här laget samlat damm på min hårddisk ganska länge.

Som jag minns det kollade jag runt på lite olika bloggportaler i mellandagarna, varför jag inte kom till skott har jag glömt bort. Men så kom jag på det, i sängen innan jag gått upp den första januari 2020, att Det glada tjugotalet ju vore ett passande namn. Nytt decennium, nya tider och nya tag med en gammal välkänd fras från 1920-talet.

Så jag tog tag i det, reggade adressen, laddade ner WordPress och spottade sen spontant ut mitt första inlägg. Antagligen hade jag börjat fundera på det här med vad ett nytt decennium innebär, att den här retrogrejen med att blogga råkade sammanfalla med att jag nyligen tagit bort mitt enda sociala medium. Jag vet faktiskt inte. Men jag råkade i alla fall slänga ur mig ett kort inlägg där jag bombastiskt deklarerade att bloggosfären här med är återupprättad och att sociala medier hör till det förflutna.

Som layout slängde jag mig med den fornegyptiska gudomen Aton då jag råkade vara väldigt inne på Echnaton och Amarnaperioden just då. Det var alltså inte mer genomtänkt än så. Det finns ingen logik, inget smart, ingen subtil koppling mellan det konstiga bloggnamnet och den konstiga (och dessutom ganska taffligt utförda) solguden i sidhuvudet och deklarationen om det gamla internets återkomst.

Bara något jag fick för mig och snabbt slängde ihop under nyårsdagen 2020. Att jag inte brytt mig om att göra bloggen snyggare sen dess handlar om ren lathet.

Så vad skulle jag då skriva om? Jag hittade utöver Känslan man har lite mer gammal skit på datorn som jag slängde ur mig i kortare stycken, ett tema som skulle återkomma under etiketten gammalt, sen ser jag att jag redan 6:e januari skrev ett inlägg om briljanta Joker, som jag nyss sett på bio. Och, ja… Sen flöt det väl på.
(Förutom att jag såklart skriver alldeles för sällan.)

Jag har aldrig haft en plan och bestämde mig tidigt att allt ska vara tillåtet på den här bloggen, allt utom att vara privat. Fast så värst spretigt har det inte blivit. Några teman kan man tydligt se, som mitt intresse för arbetarhistoria och fascination för Ted Kaczynski.
Vad gäller fiktion finns det än så länge bara ett (1) enda exempel på det, en novell jag slängde ur mig och vid enbart ett (1) tillfälle har jag lekt journalist och infogat en liten intervju i ett inlägg.

En kul vändning i bloggens historia kom då jag fick för mig att i all ödmjukhet fråga om det inte vore möjligt om lilla jag skulle kunna få ett recensionsex av Unabombarens manifest från Hansson & Bruce förlag, vilket de till min stora stolthet och glädje sa ja till.
Därefter har jag återkommande hört av mig till diverse förlag då en nyutkommen bok verkat intressant, och många av dem skickar mig också böckerna. Andra gör det inte (ingen nämnd, ingen glömd).

Böckerna höjer liksom nivån på det hela, jag får ett fokus och en press på att jag faktiskt måste få ur mig ett inlägg, samtidigt som det ger mitt hobbyskrivande en liten bonus – gratis böcker och ett erkännande, en känsla av att vara lite mer på riktigt.
Jag sätter dessutom en ära i att inte skriva regelrätta recensioner av den typ man läser i tidningar utan försöker alltid göra något eget av det hela.
Tycker jag lyckas för det mesta.

Några böcker jag fått. Två (ej i bild) ligger för närvarande i pipelinen till att bli blogginlägg. *känner press*

Ett annat sätt att sätta press på mig själv är de ständigt återkommande serierna. Att kalla ett inlägg ”… del 1” är en spark i röven och ett löfte om att det kommer mer på temat. Just nu svettas jag och känner viss tveksamhet inför serien Mediekonsumtion som jag drog igång förra året…

Bloggen känns genomgående väldigt politisk, vilket jag har lite blandade känslor inför. Jag tänkte annars att jag de senaste åren hade vänt mig mer och mer bort ifrån politiken och mer och mer in mot filosofin och historien, men det verkar som om den här bloggen blivit min ventil för att spy ut mig lite frustration.

Jag kommer liksom inte ifrån det hur mycket jag än försöker. Det är som i Gudfadern, ni vet,


Samtidigt ville jag absolut inte bli en dagspolitisk kommentator. Att använda sin egna lilla del av internet till att leka obetald wannabee-kommentator som hejar och buar på kändisåsiktspersoner är ett öde jag ville undvika.
Det tycker jag att jag lyckats ganska bra med även det.

En annan märklighet är själva anledningen till att jag skaffade en .se-adress istället för något gratisalternativ. Det var för att slippa statistik. Skaffar man en gratis-Word press finns det en flik i kontrollpanelen där man kan se antal visningar och varifrån de kommer. Jag ville helt och hållet komma ifrån sociala medier-logiken med gillanden, delningar och retweets, notifikationerna som först ger en dopaminkickar för att strax därefter ge en ångest då de uteblir.

Jag har ingen aning hur många som besöker den här bloggen, jag vet inte vilka inlägg som är populära och vilka ingen bryr sig om. Jag skriver varje inlägg som om jag skriver enbart för mig själv.
Hade jag velat tar reda på det vore det enkelt, bara att ladda ner ett gratis tillägg så hade jag fått samma statistikflik som i gratisversionen, men det har jag inte gjort.
Jag betalar alltså pengar för att slippa veta hur många läsare jag har.

Det allra första inlägget som jag tutade ihop spontant har också påverkat hela bloggens utveckling, inser jag nu. Jag har verkligen tagit på mig att försöka ”återupprätta bloggosfären” så gott jag kan. Från start har jag försökt undvika att länka till och utgå ifrån gammelmedia men desto mer försöka återknyta till de bloggar som faktiskt finns.

Och vad som den första januari 2020 mest kändes som ett skämt börjar nu arta sig. Ja folk är ju till och med ännu mer old school än mig då de börjat starta nyhetsbrev som Copyriot 2.0 och Mot den moderna skärmtiden, även nystartade Klägget som finns på många plattformar har betonat hur nyhetsbrev är deras viktigaste kanal för att nå ut.

Mina två senaste inlägg, det om Vänsterpartiet och Palestinarörelsen och det om The Pirate Bay, har citerats och kommenterats av Gnomvid, Mot den moderna skärmtiden och Svenssons nyheter. Även Samuels bitar och turist har anknutit till något jag skrivit på sistone, liksom jag refererat till dem.

Det är skitkul. För det är ju just det som är hela grejen med bloggosfären, eller i alla fall vad jag anser är hela grejen. Att man refererar till varandra i ett horisontellt nätverk som ständigt bildar och ombildar sina egna kluster, där man skapar sitt egna lilla självrefererande universum och där det är låga trösklar mellan läsare och skribent – orkar du inte starta en egen blogg eller nyhetsbrev kan du ju kommentera.

Det finns därför en viss ironi i att anledningen till att jag lyckats återupprätta bloggosfären – åtminstone för mig och min blogg – främst har gått via ett socialt medium.

I april 2023 skapade jag ett konto på den federerade alternativa twitterklonen Mastodon, och det är där jag upptäckt och/eller de ovan nämnda upptäckt min lilla blogg. Fediversum, som Mastodon är en del av, är dock något annat än plattformsjätarna. Orkar inte gå in på hur det hela funkar och är tänkt att funka här och nu – läs vidare om ni känner för det – men fediversumförespråkarna har i alla fall ambitionen att göra internet great igen.

För det här med ”återupprätta bloggosfären” är ju bara fånigt, egentligen. Det nya internet måste ju bli bättre än det nuvarande, inte en repris på det gamla. Men det sa jag ju faktiskt redan i början.
Som jag skrev i det allra första, fem år gamla manifestet:

”Den nya bloggosfären är dock inget retrofenomen. Vi kommer inte låta oss luras igen, vi kommer inte förpassas till rollen som trafikdirigerare åt de stora mediehusen eller låta oss låsas in, övervakas och personlighetsstuderas som om vi vore labbråttor av de globala nätjättarna.”

Den här inledande hoppfulla synen har ju annars inte varit särskilt genomgående. Tvärtom har det under de här fem åren skett många tecken på att vi går i en riktning mot en totalitär övervakningsdystopi, vilket jag påpekat i flera bloggposter.

Vi får se hur det blev när vi summerar bloggens historia den 31 december 2029.

Om The Pirate Bay, internet och världen bortom tangentbordet

Så nu har jag sett alla sex avsnitten av SVT:s The Pirate Bay. Om serien, verkligheten bakom den, tidsandan och så vidare har många spaltmeter redan skrivits, så låt oss börja med en länkfest.

Om ni skrollar ner under recensionen här så kan ni läsa Peter Sundes underhållande kommentarer som han skrev live medan han såg serien, han gjorde även bra ifrån sig när han blev intervjuad av P1 Kultur. Rasmus Fleischer, som lite oväntat fått en ganska stor roll i serien, skriver intressant här och ännu intressantare (i piratad version!) här. I Isak Gersons nyhetsbrev får vi en liten inblick hur han som Ungpirat (Piratpartiets ungdomsförbund) upplevde det hela och det var via det nyhetsbrevet som jag upptäckte den här bloggposten som egentligen inte handlar om serien och är skriven för över ett år sen, men som ändå sätter mycket helt rätt tycker jag.
Läs även HTTP:sters inlägg om det hela här.

Själv får jag mest ångest av hela serien. Jag ska inte säga att jag tänkte det redan då, men jag har i alla fall tänkt det i många år nu – att rättegången mot The Pirate Bay var en vändpunkt i historien. Kampen om ”det fria internet” var i själva verket kampen om friheten själv, och vi förlorade. Det är därför vi idag lever i en fritt fallande skräpkultur som när den väl kollapsat kommer kräla sig upp i en totalitär övervakningsdystopi.

Men ja… vi tar det från början.

*

Det finns ett gammalt klipp med Bill Clinton. Det är i slutet av hans presidentperiod, sista eller näst sista året. Han pratar om Kina, dess framväxt mot ekonomisk stormakt, den ökade handeln, den ökade exporten, det ökade välståndet.
Kinas öppning mot kapitalism och världsmarknaden kommer oundvikligen leda till positiva förändringar för kineserna, säger Clinton. Han börjar prata om internet. Drar lite siffror, hur antal användare, internetcaféer och mejlkonton ökat i Kina, från några hundratusen här om året till miljontals idag. Siffrorna är löjliga från vår horisont, men deras utveckling är tydlig; det handlar om en exponentiell tillväxt.

Samma sak sker i väst, med högre siffror och från ett redan högre utgångsläge. Internet. Alla pratar om internet, vår frälsare och framtid.

Men för Kinas del handlar det om något mer, internet betyder att man kan kommunicera fritt, att man kan öppna sig mot den fria världen vilket Bill Clinton är övertygad om kommer leda till att Kina blir ett friare land.

”Regimen har visserligen gjort vissa ansatser för att införa censur.” han tar en konstpaus och drar på det helamerikanska valvinnande leendet innan han avslutar med en hjärtlig sarkasm.

”Well… Good luck!” Publiken skrattar.

Så här såg det ut runt millennieskiftet. Internet var en kraft du inte kunde tygla, det handlade bara om att följa med, om att hoppa på tidigt och inte hamna på efterkälken. IT-bubblan krävde visserligen sina offer, men det var snarare till gagn för den vidare utvecklingen att huvuden föll från Bredbandsjesusar, Boo.com och allehanda börsdopade charlatan-entreprenörer.

Men sen började det visst bli lite jobbigt ändå. Det var ju den där nedladdningen. Folk använder sin valfrihet till att ladda ner musik från nätet, och då finns det ju en risk att de väljer bort att köpa skivor. Branschen blev livrädd, slog sina kloka huvuden ihop och laserade idén att kopiering skulle vara liktydigt med stöld.

Folk ba’ va?

”You wouldn’t steal a car!” dundrar reklamfilmen på.

Eh… nä, men aj wudd download a car if it was possible. För det är ju liksom kopiering. Originalet försvinner ju inte, eller hur? Om de som laddat upp materialet har valt att dela med vad de köpt och jag väljer att kopiera, vad är problemet? Datafiler är bara kod, det är bara ettor och nollor. Det är inget annat än information. Vi har informationsfrihet. Information bör väl vara fritt tillgänglig?

”You wouldn’t steal…”

Branschen slog sina kloka huvuden ihop igen, denna gång slängde de sig med ett argument som kändes mer verklighetsförankrat. Ett gammalt moraliskt argument som ekar från de djupa folkleden. Artisterna kommer inte kunna försörja sig!

En boll sattes i rullning och nu, 25 år efter Clintons självsäkra uttalande kan vi konstatera att censuren faktiskt lyckades. Internet blev istället en kraft som håller på att förvandla hela världen till Kina.

*

Det kallades utveckling. Industrialiseringen kom och maskinerna tog folks arbeten, vilket gjorde dem sura.

Äsch då! sa kapitalisterna, alla tjänar på det här i slutändan!

De hade rätt. Vi saknar inte alla de tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare eller biografmusiker som gjordes arbetslösa av utvecklingen. När vi ser en ensam grävmaskinist tänker vi inte förfärat på hur synd det är om alla de arbetslösa dikesgrävare som med varsin spade hade kunnat räddas från arbetslöshet om det inte var för grävskopan.

Det var utveckling. Genom att flytta in de enskilda hantverkarna på fabriken och ställa dem framför en maskin kunde man producera mer, det gjorde kakan stor nog att det räckte och blev över både åt kapitalistens profit och arbetarens lön. Dessutom blev varorna som tillverkades billigare. Och det uppfanns nya och bättre grejer.

Så allt blev billigare och alla tjänade mer och alla fick mer grejer och allt blev bättre. Tack vara kapitalismen. Eller ”marknaden”, som man säger.

Det finns vissa problem med denna historieskrivning. Någon skulle kanske invända en del mot påståendet att denna utveckling skulle vara ”naturlig” eller driven av ”marknaden” eller att vi skulle ha kapitalisterna att tacka för världens välstånd.
Kanske skulle någon påpeka att vi inte skulle haft ett jävla skit om det inte var för att arbetare organiserade sig, strejkade och kämpade sig till bättre villkor. Och att fördelningen av välståndet i världen är helt åt helvete snedfördelad än idag, trots alla nya prylar.

Invändningen till trots – även den bygger på den grundläggande premissen att det är själva utvecklingen som är grunden till välståndet. Vi hade inte haft något välstånd att fördela rättvisare om vi fortfarande hade haft tunnbindare, gatulyktständare, korkskärare, kakelugnsmakare och biografmusiker bland oss.

Men det är bara när vi ser det hela med lite perspektiv. Ser vi istället de konkreta exemplen på denna utveckling frusen i tiden, då blir det bittrare.

En maskin kommer, gör en arbetare arbetslös som tycker det hela är förjävligt. Det har sällan varit arbetarnas företrädare som tröstat den arbetslöse med långsiktiga perspektiv om utspridd lycka och välstånd till fler. Det är svårt att göra det då man fått sparken samtidigt som aktieägarna ökat sin utdelning. Ofta får arbetaren stöd av sin omgivning, de pratar om en meningsfull sysselsättning, att de inte ska ses som utbytbara kuggar.

Istället är det den käcke kapitalisten som dyker upp igen.

Äsch då! Alla tjänar på det här i slutändan! Varorna blir billigare och det kommer skapas nya jobb med nya meningsfulla uppgifter då de gamla visat sig vara överflödiga. Faktumet att arbetaren har fått sparken till förmån för maskinen är i sig självt beviset på att det hela är rätt och riktigt. Marknaden har en moral. Marknaden är moralen.

Det hela har upprepat sig så länge under decennierna, ja till och med århundradena nu, att det blivit en bekant stereotyp. Arbetaren som bakåtsträvare, den käcke entreprenörsstypen som ser möjligheter i utvecklingen.

De ler nedlåtande åt de små människorna, de tror sig veta att de står över de enskilda exemplen av personliga misslyckanden. Som av en händelse råkar deras personliga vinstintresse sammanfalla med mänsklighetens allmänintresse. Alla tjänar på att de själva tjänar pengar!
Det är verkligen en fantastisk samhällsteori de företräder. Ingen kommer någonsin lyckas övertyga dem om något annat än att de har absolut rätt i att det är nödvändigt att maskiner tar folks arbeten.

Så kommer den jävla nedladdningen.

Fatta vilken utveckling det är! Inte nog med att man kan sparka alla arbetare vid skivfabrikerna – detta är bortom nya högteknologiska maskiner, maskinerna behövs inte alls, för det behövs inte längre några skivor – man kan göra sig av med hela transportsektorn till och från skivbutikerna och ja, även skivbutikerna blir överflödiga.
Ingen produktion, ingen distribution, inga mellanhänder, inga arbetare. Det är ett språng utan dess like. Det är en produktivitetsökning ingen sett maken till tidigare.

Det finns bara ett problem. Hela produktivitetsvinsten råkar nämligen glida kapitalisterna ur händerna. Den landar istället helt och hållet hos konsumenten.
Det är gratis.
Denna rationalisering är inte som de tidigare. För nu behövs inte längre pengar alls för att lyssna på musik. Musiken upphör därmed att vara en vara och konsumenten upphör att vara konsument. Kapitalisten själv rationaliseras bort.

Så där står han, vår kapitalist. Flinet är borta. Den segervissa historieteorin likaså. Utvecklingen har sprungit om honom.

Och när utvecklingsteorin inte längre sammanfaller med hans personliga vinstintresse, ja då byter han helt enkelt teori att tro på. Han blir reaktionär. Han vill nu stoppa, bromsa och förstöra tekniska innovationer. Ja och det där med att marknaden är sig själv nog och att politiker inte ska lägga sig i glömmer han snabbt.
Istället ringer han staten och fildelning förbjuds snart i land efter land.

*

Det som ger mig ångest av The Pirate Bay-serien är minnet av den där hoppfullheten. Vi trodde, liksom Clinton några år tidigare, att kraften var ostoppbar. Visserligen inte på samma sätt. Vurmen för ”den nya ekonomin” var såklart aldrig vår, att reducera internet till ”nya marknader” och ”butiker i cyberspace”, att man kunde köpa skit online, att man kunde teckna digitala tidningsprenumerationer, allt det här kommersiella, internet som ett utökat kabel-tv. Det var inte det. Men när utvecklingen gick vår väg, då var vi lika självsäkra som Clinton.

Det var de som var löjliga. Antipiratbyrån, gammelmedia, förlegade industrier. Patetiska särintressen som kämpade mot historiens gång. Well… Good luck!

Jag påminns om detta gång på gång när minnesbilderna poppar upp. Hur jävla kaxiga Piratbyrån var. Bara namnet! Branschen startar Antipiratbyrån för att lobba för repressiva lagar, det var verkligen att plocka upp handsken att rätt och slätt kalla sin aktivistgrupp för Piratbyrån. Totalt vända på det hela, inte gå i reträtt, inte backa och be om ursäkt, nej tvärtom att utmana helt öppet.

Det var annars vanligt att folk sa saker som att nedladdning inte alls var ett hot mot branschen, att företagen och musikerna också kommer tjäna på det hela och bla, bla, bla. Så där brukade borgerliga ledarsidor låta. För detta utspelar sig på en tid då borgerliga ledarsidor kunde vara ”för” nedladdning, eller i alla fall nästan. Tona ner konflikten, hoppas att branschen nog kommer repa sig och att nya branscher kommer skapas. Att detta bara är ett nytt steg på Utvecklingens gång.

Sånt trams ägnade sig inte Piratbyrån åt. Det var en brokig skara med lite olika ingångar, politiska och filosofiska. Och de fick stort medialt utrymme, satt i debattsoffor och tjafsade med Henrik Pontén, den stackars stela byråkratnaturen som fick bli ansiktet utåt för det en hel ungdomsgeneration hatade.

Ett minne som dyker upp: nån upphovsrättsförespråkare säger i media att förhållandet mellan Piratbyrån och The Pirate Bay är ”som mellan IRA och IRA:s väpnade gren” varpå någon sakligt påpekar att analogin haltar då IRA ju faktiskt är den väpnade grenen av partiet Sinn Fein.

Bara en sån grej.

*

Det är uppenbart att SVT inspirerats av dokumentären TPB AFK (The Pirate Bay Away From Keyboard), särskilt sista avsnittet består av en rad rena återgivningar.

Tv-serien slutar med att de tre sitter och deppar i sina fängelseceller. Fleischer skriver att det skiljer sig från dramaturgin i Netflixserien The List där sensmoralen istället är att konsumenterna ville ha enklare alternativ och att svaret och det lyckliga slutet stavades Spotify (och, kanske underförstått, även Netflix?).

”Nuförtiden ter sig skönmålning av stora streamingplattformar allt mer passé, så det är begripligt att SVT avstod från ett upplägg där The Pirate Bay mest får rollen som vägbanare åt Spotify. Men blir det inte väldigt, väldigt förutsägbart att låta fängelsedomen sätta punkt?”

Det blir det verkligen. Istället hade man kunnat ta fasta på vad Peter Sunde i förbifarten säger i dokumentären filmmakarna inspirerats av. Han säger att det här är en rättegång om internet självt. Att upphovsrättsindustrin gräver det fria internets grav.

Eller kopplingen till Wikileaks. Ja det är en sak jag skulle vilja veta sanningen om överlag. Det var i alla fall så jag hörde talas om Wikileaks första gången, genom en banner längst upp på Pirate Bay-sidan. Wikileaks behöver hjälp, stod det. De behövde pengar för sin verksamhet, som på den tiden var relativt okänd. De hade kanske fått några rubriker för några små avslöjanden de gjort, jag vet inte, det var i alla fall i och med detta jag lärde mig om dem.
Jag tror inte jag skänkte några pengar.

Ett tag senare (några månader? Ett år?) kom så det stora släppet, den stora läckan inifrån USA:s militär som i detalj avslöjade landets många brott. Med Collateral murder-filmen där amerikanska helikopterpiloter mördar civila som det tydligaste exemplet. Gotfrid var bevisligen involverad i Wikileaks, hans och Fredriks bolag hostade organisationen på sina servrar ett tag och allt som Wikileaks släppte lades samtidigt ut även på Pirate Bay.

Men hur var det med pengarna? Att de uppmanade användarna att skänka pengar är ju en sak, men var det kanske så att en del av intäkterna från sidan gick dit? Det har jag hört i alla fall, ryktesvis. Om det är sant så är det ju fullkomligt poetiskt underbart.

Piraterna rånade Hollywood för att avslöja Washingtons övergrepp. Jag vill veta mer! Sundes självbiografi hade ju kunnat vara intressant. Han skulle säkert få bra anbud på att skriva en sådan.

Det är ju bara det att alla intäkter i så fall skulle tas av kronofogden och delas ut till film- och musikbranschen.

*

Nån moderat sa back in the day att det är en slags kommunism att ladda ner grejer. Och det är det ju. Nån slags. Men det är anmärkningsvärt hur få som verkar reflektera över vad upphovsrätt faktiskt är, eller vad ett patent är. Patent och upphovsrätt är ett statligt sanktionerat monopol. Det är kapitalismens motsvarighet till vad som förr brukade kallas privilegier, förläningar som gavs till adelsmän.

Det är motsatsen till en fri marknad. Upphovsrätten garanterar rättsinnehavaren frihet från konkurrens. Statens våldsmonopol upprätthåller innehavarnas privilegier.

Gotfrid Svartholm Warg, Peter Sunde Kolmisoppi och Fredrik Neij dömdes för medhjälp till upphovsrättsbrott. De som utförde brotten de bistod var alla vi andra, vi som använde Pirate Bay.

De tre fick ett straff helt logiskt enligt samhällets syn på deras brott: evig skuldsättning.

Men domen var bara början. Det som skulle följa var skitifieringen av nätet. Istället för ett nätverk av sammankopplade användare blev vi en samling kunder som kopplar upp oss mot några få multinationella bolags noder.

*

Isak Gerson skriver i sitt nyhetsbrev att han ångrade att han som ungpirat inte ägnade sig åt integritetsfrågor, då han tyckte det var lite töntigt. Själv tänker jag att vändningen mot att börja prata om nätfrågor i termer av integritet var ett strategiskt misstag.

Vi borde pratat om frihet istället. Det är ett stort ord, det låter närmast fånigt, men det är vad det handlar om. Problemet med övervakning är inte att det kränker din personliga känsla av integritet, det är att den inskränker din frihet. Den moderna massövervakningen är inte ett problem för individen, problemet är att den skapar storskaliga system för befolkningskontroll, att den förvandlar oss till ängsliga, självcensurerande idioter.

För snart gick det fort. FRA-lagen debatterades flitigt, det demonstrerades och väcktes opinion i så breda läger att Socialdemokraterna som då var i opposition kände sig tvungna att ljuga och påstå att de var emot lagen. Vilket de såklart inte var. När de återkom till makten tog de istället bort de begränsningar som borgarna dyrt och heligt lovat att övervakningen inte skulle utökas till.

Och sen skedde det igen, och igen och igen, oavsett färg på regering. Men folk hade slutat bry sig. Nu läser jag i media om ”krypterade appar”. Gäng rekryterar via krypterade appar. Knark säljs via krypterade appar. Nån polis gick ut och sa åt landets föräldrar att kolla sina ungars mobiler så de inte laddat ner några krypterade appar.

Massövervakningen är nu så total att det alltså anses suspekt att inte frivilligt skicka iväg all sin kommunikation till multinationella företag som läser och sparar allt du skriver och som i sin tur skickar allt vidare till staten.

Centraliseringen och censuren av nätet tycks vara en kraft man inte kan tygla. Vi som protesterar framstår som en samling teknikfientliga och naiva drömmare som kämpar mot historiens gång.

Önska oss lycka till.

Om Vänsterpartiets självmord och tillståndet för vänstersekterismen i Sverige

Jag har länge närmast förundrats över Vänsterpartiets strategiska överväganden. Som varför de gång på gång på gång böjer sig för den bisarra ritualen där man ska ”ta avstånd” inför borgerliga tidningar, partier och tyckare. Borde de om inte annat på rent erfarenhetsmässiga grunder vid det här laget insett att det aldrig finns något slut på avståndstagandet, att det bara kommer fortsätta och fortsätta att utkrävas utan att det någonsin tar slut?

Eller det här med att man har en taktik som går ut på att ”nå ut” via det borgerliga medieetablissemanget och således försöker anpassa sin politik i förhoppning om att de borgerliga tidningarna ska börja skriva snälla saker om dem?

Har de inte någon gång de senaste 14 åren sneglat lite på Sverigedemokraternas närmast osannolika framgångar och klurat ut att de till stor del beror på att de satsat på en egen mediesfär som öppet utmanar mainstream, sätter sin egna agenda och aldrig ”tar avstånd”? Att framgången ligger i att de inte skyr för utan tvärtom odlar sitt utanförskap gentemot etablissemanget?

Alternativa medier som utmanar etablissemanget är en global trend – den hänger ihop med det här vi kallar internet ni vet – och det är uppenbart för alla människor som inte är födda igår att denna utveckling lett till att hela det gamla medieetablissemanget idag är sönderruttnat, döende och sedan längre fullkomligt irrelevant.

Och nu pågår det också, sent omsider, en debatt inom vänstern där nytänkande kring medier, strategi angående sociala medier och annat faktiskt börjat föras och även lett till lite intressanta frön.* Detta tycks dock Vänsterpartiet ha missat. Kanske glömde de anlitade mediestrategerna bort att tala om det för ledningen?

Ja, och nu finns det alltså en stor global rörelse som går man ur huse varje vecka för att demonstrera mot ett folkmord som pågår framför våra ögon. En rörelse som dessutom har sin bas bland utomeuropeiska invandrare, en grupp som dels är direkt utsatta för den sittande regeringens rasistiska politik – vilken ständigt trianguleras av socialdemokraterna – och dels till stor del överlappar med arbetarklassen och de socioekonomiskt svaga, det vill säga en grupp som rimligtvis borde attraheras av Vänsterpartiets politik.

Denna världsomspännande antiimperialistiska rörelses svenska gren känner sig dock Vänsterpartiets ledning obekväma med eftersom de satsat sina hästar på att få bli insläppta i mainstreammedias värme.
Vilket de ändå inte får.

Det är verkligen helt otroligt.

Nu har folk som blivit uteslutna ur Vänsterpartiet i samband med detta, uppbackade av folk som självmant hoppat av i protest, bildat två olika partier under en och samma vecka, Solidaritet och vad jag tror ska komma att kallas Vänsterfronten eller något.** När de nu uteslutna medlemmarna försvarade sig emot uteslutningsärendena hävdade de att Vänsterpartiet bör ha högt i tak och tillåta meningar som inte delas av ledningen.

Men de kunde tydligen inte samsas i ett och samma utbrytarparti. Detta trots att deras respektive programformuleringar är till förvirring likartade. Båda talar dessutom om att bygga breda allianser med olika rörelser.

Kom ni förresten ihåg att det bildades ytterligare ett socialistiskt parti i landet tidigare i år? Eller visst, det var ett förbund som bytte beteckning till ’parti’, Revolution som blev RKP – Revolutionära kommunistiska partiet, men ändå. För oss med svensk vänstersekterism som personlig hobby är allt det här såklart lite roligt, men vad det innebär för Vänsterpartiet eller ”vänstern” i stort är mer oklart, splittring är ju sällan särskilt hoppingivande.

Jag kan därför glädja mina läsare genom att meddela att två olika trotskistfraktioner faktiskt förhandlar om att – hör och häpna – gå samman! Det rör sig om Internationella trotskistiska oppositionen (ITO) och Förbundet för Femte Internationalen (FFI) som i januari i år gick ut med en gemensam deklaration om detta. De är båda överens om att det förändrade världsläget kräver enighet i ett revolutionärt arbetarparti men är samtidigt medvetna om att det kan bli svårt att förena de två organisationerna. Låt oss citera några av de tuffa stötestenarna:

”FFI tror emellertid att ett sådant arbetarparti under gynnsamma omständigheter kan fungera som en bro eller en övergång till ett fullständigt revolutionärt parti, beroende på hur framgångsrika de revolutionära krafternas är med att vinna arbetarpartiet till sitt program och till en leninistisk partiorganisation.

ITO betraktar däremot detta hypotetiska arbetarparti som en enhetsfrontsorganisation, som fackföreningarna, vilka de är ett politiskt uttryck för. […]

ITO menar att det är mycket osannolikt att spontana rörelser skulle kunna skapa internationella organisationer, förutom i en form i vilken fackliga byråkrater, reformistiska politiska partier och NGO:er dominerar dem på ett sådant sätt att arbetarpartitaktiken inte skulle vara tillämplig.

FFI menar, å andra sidan, att aktivister i fackföreningar och rörelser skulle kunna skapa ett internationellt forum där – om det inte dominerades av byråkratiska och småborgerliga krafter (som var fallet med 00-talets sociala forum) – revolutionärer skulle kunna agitera för att de ska bygga en ny international. FFI anser att det inte finns någon anledning att tro att detta, i princip, skulle vara mindre fruktbart än den ”arbetarpartitaktik” som utvecklades av Trotskij i slutet av 1930-talet.”

Vidare:

”ITO upprepar på den internationella nivån vår analys av Trotskijs och Cannons ståndpunkter under 1930-talet, som beskrivs ovan, vilken helt enkelt utgör ett försvar, i förhållande till en komplicerad taktik gentemot den allmänna arbetarrörelsen, av leninistiska principer om det revolutionära arbetarpartiets nödvändighet och roll.

Om den hypotes som framförs av FFI skulle inträffa – vilket tycks oss extremt osannolikt – skulle ITO stödja det, men inte som ett steg mot den revolutionära internationalen, utan som byggandet av en enhetsfrontsorganisation som kan användas på den internationella nivån”

Och

”Vi är oense om hur andra trotskistiska organisationer ska betecknas. ITO anser att de trotskistiska organisationer som de har prioriterat är genuint revolutionära organisationer, med olika politiska begränsningar och teoretiska eller praktiska fel. FFI betraktar dem som vänstercentrister, förhoppningsvis på väg åt vänster, i likhet med de som Lenin drog in i Tredje och Trotskij i Fjärde Internationalen.”

Och så vidare. För att sätta press på sig själva för att lösa alla dessa problem har man dock satt en deadline

”För att undvika att diskussionsfasen dras ut i all oändlighet kommer vi att ge oss själva högst 18 månader för att komma till beslut. Om slutsatsen är positiv kommer vi att inleda en diskussion inför en sammanslagningskongress.”

Då den gemensamma deklarationen släpptes i januari borde vi alltså få veta om det blir av sommaren 2025. Eller ja, då börjar eventuellt vägen mot den gemensamma kongressen som i sig ska klaras av. Sa jag förresten att de två fraktionerna hade pratat om sammanslagning i ett och ett halvt år innan denna deklaration (som alltså sätter ytterligare ett och ett halvt år framåt i tiden som deadline för eventuell sammanslagning)?

En möjlighet är förstås att sammanslagningen inte blir av varpå de tendenser inom de två organisationerna som inte håller med om detta beslut bryter sig ur och likväl bildar det nya förbundet så att vi alltså kommer få en ny internationell revolutionär trotskistorganisation jämte ITO och FFI.
Och alla de andra.

För Sveriges del berör detta då Arbetarmakt, som är medlemmar i FFI. Vad gäller ITO så känner jag inte till någon svensk sektion (upplys mig gärna!) då Socialistiskt alternativ (f.d Rättvisepartiet socialisterna) är med i ISA, Socialistisk politik (f.d Socialistiska partiet, numera en del av Vänsterpartiet) är med i ICFI och ovan nämnda RKP (vilka förresten också var en del av Vänsterpartiet men uteslöts för några år sen) är med i RCI.

Då Kristoffer Lundberg, grundaren av Vänsterfronten, är nån slags trotte kanske han kommer föra in sitt nya parti i ITO. Det verkar ju vara ledigt. Solidaritet verkar mindre trottigt, det blir spännande att se hur de kommer positionera sig gentemot Sveriges Kommunistiska parti och Kommunistiska partiet.

Men vem är jag att raljera? De kanske faktiskt både går samman och lyckas ena alla de andra småpartierna i en enda Syriza-liknande valallians, trottar, sovjetkommunister och maoister med en populistisk approach. I så fall skulle de i alla fall kunna göra skillnad – det skulle kunna leda till att Vänsterpartiet åkte ur riksdagen.

*Jag tycker i alla fall att de nya nättidningarna Parabol och Konkret, som båda står fria från kopplingar till vänsterorganisationer och inte får något statligt mediestöd är intressanta tecken i tiden. Kolla även in Kamratdataföreningen Konstellationen och vad Svenssons Nyheter skrivit i ämnet (här till exempel).

**De har ännu inte blivit med hemsida varför jag länkar till skvallertidningarnas rapportering. De har säkert Facebookgrupper och sånt.

Mediekonsumtion #3

Ja, det dröjde visst lite längre än jag tänkt innan det här inlägget blev av, så en del av länkarna är ganska gamla, nya nummer av tidningar och tidskrifter har hunnit komma ut och så vidare. Men det gör ju inget. Jag är emot samtiden, den här bloggen är tidlös. Då kör vi.

Allra först: DCA avtalet röstades som väntat igenom. Vi kan alltså konstatera att alla riksdagspartier utom vänstern och miljöpartiet är landsförrädare. Jag tror förresten det även har klubbats igenom ännu fler inskränkningar av yttrandefriheten, något om att utvidga hets mot folkgrupp tror jag. Men jag hänger inte med längre.

Chat Control svävar fortfarande i en osäker tillvaro. Det jag får ut av att läsa om det, inte minst hos den kunnige och insatte Emanuel Karlsten, är framförallt allt att Sverige och EU:s institutioner är otroligt röriga – vi tycks ha förvandlats till ett korrupt kafkaliknande byråkratvälde där ingen vet hur något fungerar.
Det är ledamöter som röstar fel, ovalda byråkrater som försöker pressa igenom lagförslag genom de otaliga instanserna där bristen på insyn är lika total som bristen på kunskap hos politiker, medier och allmänhet.

Det hade varit roligt om det åtminstone fanns en konspiration bakom det hela, och vem vet, det kanske det gör, men jag tror att våra styrande är för korkade för att ens fatta vad som pågår. Allt rullar bara på, oklart vart, men troligen mot avgrunden.

Två kul citat
I Arbetaren nr 4 2024 finns en artikel om Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW (ett tyskt Örebropartiet ungefär) där det sägs att:

”Historisk har partier som kretsar kring en lysande ledargestalt inte lyckats särskilt väl i Tyskland.”

Nu är det kanske öppet för tolkning vad som menas med att lyckas väl men nog ligger ett visst undantag från denna regel ganska top of mind när man tänker på politiska ledare i Tysklands historia.

*

Det amerikanska presidentvalet har ju blivit lite intressant. Då jag inte är borgare så bryr jag mig naturligtvis inte om själva utgången, men att den ene kandidaten först blev skjuten i örat och att den andre sent påkommet hoppade av hör ju inte till den vanliga dramaturgin direkt.

Det senare fick mig att tänka på Brand nr 2 2024 där Bifo Berardi citeras säga att Joe Biden representerar den

”impotenta ilska som gamla människor känner när de märker hur deras styrka, mentala energi och kognitiva förmåga minskar.”

Detta för oss över till kategorin etermedier.

Sett
I dessa tider behöver vi koppla av med härliga feel good-filmer så jag såg Civil War och riktigt myste. Storyn är att idioterna i USA har röstat fram ett pucko till president varpå landets liberals startat ett blodigt inbördeskrig. Eller nått sånt. Det hela är lite diffust, men vi får veta att presidenten sitter på sin tredje mandatperiod och har avskaffat FBI och i krigets förhistoria ska det ha förekommit en ”the antifa massacre”. Landet är i alla fall i kaos och två olika rebellstyrkor närmar sig Washington.

Jag antar att filmen är till för att democrats ska förfasas över Trumps eventuella återkomst genom att dra den här ”polariseringen” de tycker är så hemsk till sin spets. Stackarna som är så oroliga över att Amerikatts anseende i världen riskerar att försvinna, att deras älskade demokrati skulle vara hotad, alla bleeding heart imperialister med sin woke mans burden som ser sina illusioner krossas då deras skitland faller samman.

Själva storyn är väldigt trött, vi får följa ett gäng journalister och fotografer från olika generationer som ständigt jagar ”storyn” och ”the money shot” med en förutsägbar karaktärsutveckling. Det fåniga slutet påminner lite om det där Black Mirror-avsnittet med paparazzin som fotar varulvar eller hur det nu var.

Själv sitter jag och funderar på hur världen utanför USA skulle må av att amerikanerna skulle börja behandla varandra på samma sätt som de gjort med irakierna, afghanerna, palestinierna, nicaraguanerna, vietnameserna och alla andra som kommit i vägen för US-kapitalet och deras arsenal av underhuggare som vill demokratisera världen med drönarbomber och tortyranstalter oavsett om de för tillfället består av fetrövade bibelfundamentalister eller människoälskande frihetsvänner.

Vad det skulle innebära i praktiken att dollarn kollapsar (vilket vi får veta i en scen där kanadensiska dollars visar sig vara den eftertraktade valutan i det kaotiska landet) alla diktatorer som tappar sitt stöd, alla militärbaser över hela jorden som överges osv.

Och när jag får se parodiskt platta Trumpsuportrar (ja vad fan nu hittepåpresidenten i filmen heter minns jag inte) begrava liberals i massgravar så infinner sig den riktigt varma härliga känslan.

Man kan väl säga en egentligen kass film som ändå blir lite bra eftersom man kan skratta åt den. Typ som Show girls.

Bloggosfären/nyhetsbrev
Konflyktlinjer firar 14 år med en punktlista på förslag till ett annat samhälle. Noterar att bloggaren citerar Blochs Utopins anda och tänker på mitt egna inlägg om boken där jag medgav att jag inte riktigt fattade och hoppades på att jag hade smartare läsare som gjorde det – det är alltså det här Ernest Bloch ville uppnå med sin bok!

I ett annat inlägg frågar sig Konflyktlinjer var de verkligt konservativa i svensk debatt finns, alltså ”inte bara en ekonomiskt liberal samhällsapologet med reaktionära värderingar”.
Passar på att plocka fram vad Pål Ahrén skrev en gång i tiden om tillståndet för den politiska debatten i Sverige, i en essä om Noam Chomsky:

”ett politiskt klimat som alltid saknat anarkister, där det liberala partiet uppstått ur frikyrkorna och där en korporativistisk och maktfullkomlig socialdemokrati styrt så långt någon kan minnas, med en illitterat bolagshöger som officiell motståndare och inofficiell samarbetspartner.”

*

I nyhetsbrevet Mot den moderna skärmtiden ger Isak Gerson vanligtvis en personlig mix av vad som är aktuellt i politiken, kulturanalyser av dataspel samt judiska bibeltolkningar. Spelar själv inte dataspel och är icketroende med viss tendens mot religionsfientlighet men tycker ändå, eller kanske just därför, att de kategorierna är de mest läsvärda.

*

Cronache di Maja ger sig in i debatten om vad som bör finnas i en svensk litteraturkanon, jag fliker in lite i kommentarerna.

Tidningar


När Arbetarhistoria gjorde ett temanummer om ”AI” så suckade jag lite, trött på den där hysterin som jag ju är. Men det visade sig (som vanligt) vara ett intressant nummer med olika aspekter av hur fack och chefer sett på framtidens arbete och maskinutveckling de senaste hundra åren eller så. Gillade särskilt Jerry Määttäs artikel om sci-fi i allmänhet och Star Trek i synnerhet.

*

Jag gillar Jonathan Lindström. Arkeologen som syns och hörs mest i media, han som här om året skrev utmärkta Sveriges långa historia som jag berört lite innan. Det som är kul med honom är att han inte är rädd för att spekulera, vilket han själv också ofta påpekar. I artiklar i Populär arkeologi – tidningen han är chefredaktör för – som gäst i Vetenskapsradion historia i P1 och i ovan nämnda bok vevar han ofta mot historiker som han tycker har ett allt för rigoröst förhållningssätt till källkritiken.

Det är inte fel att gissa, att spekulera och måla med breda penslar (ett uttryck han använt, tror jag). Och detta håller jag absolut med om – så länge man är beredd på att ompröva sina teorier då nya fakta kommer i dagen och kan erkänna att man kan ha fel så är det bara till fördel om man faktiskt vill spekulera lite om forntida samhällen och kulturer.

Men jag måste erkänna att jag rynkar lite på ögonbrynen när han i artikeln ’På jakt efter Beowulf och träsktrollen’ i Populär arkeologi nr 3 2024 tycker sig se avbildningar från sagan Beowulf på Torslundaplåtarna, i Sutton Hoo-graven och på Sparlösastenen.

Jag gillar spekulationerna, han kan ha rätt, men jag stör mig på den självsäkra tonen inte minst då han missar att nämna att den aktuella Torslundaplåten och detaljen på Sutton Hoo-börsens motiv som han tolkar som Beowulfs kamp mot monstret Grendel och Grendels mamma är så vanligt förekommande över hela världen att den har en egen term bland konsthistoriker.

Detalj från Sutton-Hoo graven och en av Torslandaplåtarna. Måste vara Beowulf i kamp mot Grendel och Grendels mamma, enligt Jonathan Lindström. Wikimedia Commons.

Master of animals kallas en figur som kämpar mot två likadana djur/varelser på varsin sida och har förekommit så länge civilisationer har funnits, alltså långt före järnåldern då Beowulfkvädet ska ha uppkommit.

Bilder från Levanten, Sumer och Indusdalen till det ptolemaiska Egypten, tidsligt sträcker det sig från före år 3000 till 100 f.Kr
Av Calimeronte,University of Pennsylvania, Ismoon och Marcus Cyron. Wikimedia Commons. Se även den fantastiska gotländska bildstenen längst upp på sidan som finns att beskåda i Visbys fornsal.

Om jag minns min Beowulf rätt så bekämpade han dem dessutom en och en, inte båda två samtidigt, och då Beowulf tog sig an mamman hade Grendel förlorat en arm, en makaber detalj man väl kan tänka sig borde avbildats.

Sparlösastenen. Foto Rolf Broberg, Wikimedia Commons.

Tolkningen av Sparlösastenen kändes rimligare (även om jag inte är helt såld där heller) och var roligare att läsa om då det är en av mina favoritrunstenar. Så det får bli ett tips till alla med vägarna förbi norra Västergötland – Sparlösastenen är definitivt värt en liten omväg. Själv har jag tyvärr inte sett en enda runsten i sommar, får se när det bär av nästa gång.

Gotta catch ’em all. Från Runstensappen som finns till Android

Lästa och olästa böcker
Innan jag klistrar in mina kortrecensioner av de böcker jag läst ska jag nämna två böcker jag inte läst, och troligen heller inte kommer att läsa, men vars recensioner är läsvärda. Den första är Im Takt des Geldes av Eske Bockelmann. På Copyriot 2.0 (okej men förlåt, jag kan inte hjälpa det, men det har bara blivit ”Copyriot 2.0” nu) läser jag:

”Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. […] Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.

Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.”

Vansinnigt var ordet. Är glad att det finns en blogg/nyhetsbrev som kan belysa smala tyska böcker av den här sorten till en svensk publik. En kulturgärning.

Den andra boken jag troligen inte kommer läsa är Naomi Kleins nya, som har gett Kajsa Ekis Ekman på Parabol en förevändning att reflektera över hur ”Woke” och ”Alt-right” är varandras spegelbilder.

”Alt-right har ingen samlande ideologi förutom ett motstånd mot woke. Och woke är i sin tur konstruerad som ett motstånd mot alt-right, istället för exempelvis en sammanhängande ideologi som marxism eller feminism. Det är därför ’wokes’ ständiga, och ofta enda, argument, är: ’Det där låter som extremhögern.’ Det kan inte finnas något annat argument eftersom det saknas grundläggande ideologisk kompass, förutom att det som extremhögern tycker, tycker inte vi.”

Här kommer till sist böckerna jag har läst sen förra gången. Tack för mig.

Om Kommunistiska manifestet 1848

Angående serieutgåvan av Kommunistiska manifestet som jag skrev om sist så passar jag på att säga några ord om den första svenska översättningen från 1848.

Idag ter sig 1800-talet avlägset och det är lätt att allt från vår horisont bara blir till ”för länge sen” men det kan vara läge att understryka hur gammalt Kommunistiska manifestet faktiskt är.

Det står i manifestet om fabriker och industriarméer men 1848 pratar vi alltså om ångmaskiner, elektricitet är fortfarande sällsynt. Det vi tänker på när vi hör ordet ”industrialisering” ligger fortfarande i framtiden, liksom de kamper som manifestet beskriver. Arbetarrörelsen, strejker, fackföreningar, socialist- och kommunistpartier tar huvudsakligen fart först under senare delen av 1800-talet.

I ett svenskt perspektiv blir det ännu mer påtagligt. Först året efter att manifestet kom ut invigdes den första järnvägsbanan i landet, Frykstabanan i Värmland.
Den drevs enbart av hästar. Lokomotiv kom först 1856.

När Axel Danielsson gjorde den andra svenska översättningen till Socialdemokraten 1886 – en tidning med mindre än ett år på nacken som blev navet i den socialistiska rörelsen som svepte över landet – hade skriften 38 år bakom sig. Danielsson, eller någon annan av medlemmarna (Socialdemokraterna bestod vid denna tid till övervägande del av män mellan 20 och 30), verkar inte ens ha känt till den tidigare utgåvan. När Lenins bolsjeviker tog makten i Ryssland hade den snart 70 år på nacken.

Marx & Engels lyckades spana in en långsiktig tendens i samhället – produktivkrafternas ständiga revolutioner och världens globalisering – och hur denna tendens samtidigt skapar en antagonistisk konflikt då den också ständigt skapar nya exploaterade arbetargrupper.

För det fanns en farlig, revolutionär rörelse redan på 1840-talet och som kulminerade i den revolutionsvåg som svepte över Europa 1848, bara veckor efter att Kommunistiska manifestet publicerats (vilket måste ses som en anmärkningsvärd slump snarare än bevis på författarnas agitatoriska kraft).

Denna rörelse är sedan länge död och för det mesta bortglömd, (särskilt i Sverige där socialismens historia brukar dateras till August Palms tal på Hotell Stockholm i Malmö den 6:e november 1881) den gick under med repressionen under det reaktionära 1850-talet.
Det enda denna rörelse lämnade efter sig av vikt, menar Bunny Ragnerstam, var just det Kommunistiska Manifestet som alltså skulle visa sig profetisk och uppvigla generation efter generation av revolutionärer långt efter att det ”kommunismens spöke” det talar om ansågs besegrat.

Den hemliga grupp av sammansvurna revolutionärer som gav Karl Marx och Friedrich Engels i uppdrag att skriva manifestet hade också en liten sektion i Sverige och gav ut skriften på Per Götreks förlag* under namnet Kommunismens röst redan i slutet av samma år.

Man var lite försiktig i översättningen. Det som i senaste översättningen benämns ”det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning” kallas till exempel för ”en radikal reorganisation”. Mest iögonfallande var dock den berömda slutklämmen, ”Arbetare i alla länder – förena er!” som byttes ut till ”Folkets röst är Guds röst.” En rent förvanskande formulering som man dessutom framhöll genom att trycka den på omslaget och i annonser hävdade skulle vara ”bokens motto”.

Självcensuren till trots – boken vållade en del skriverier även i vårt lilla land.

Tidningen Folkbladet av K.J Ekeblad ägnar manifestet en hel del utrymme i början av 1849. Ekeblad var av allt att döma en så kallad arbetarvän. Han förordar i tidningen bildningscirklar där de rika via upplysning ska höja de fattiga och där med lösa den sociala frågan. Ty :

”De fattige skulle, genom en sådan närmare beröring med de förmögna, glömma den lumpna skiljomur, som rikedomen vill resa mellan menniskorna, och de bemedlade skulle lära sig akta och värdera den fattige”

Marx & Engels manifest – vid denna tid är författarna ännu anonyma – har helt klart gjort intryck på redaktören. Arbetarfrågan och manifestet blir inte bara en följetong i Folkbladet, Ekeblad har för avsikt att dela ut sina tidningar gratis ”på krogar i Stockholm, så att folket kan få se, att endast på laglig väg och genom eganderätten hållande i helgd, kan den fattiges ställning förbättras.”

Tiden 1849-05-19

Tidningen Tiden (ej att förväxla med den Tiden som Hjalmar Branting ett kort tag bossade över på 1880-talet och genast konkade eller den tidning med samma namn som samma Branting startade några årtionden senare och som väl fortfarande finns kvar i någon form) har en annan vinkel.

Skribenten bakom artikelserien ’Communismen i Sverige’ visar i den första delen en anmärkningsvärd kunskap om socialismens olika schatteringar och dess utveckling i Europa och ser utgivningen av boken som ett tecken på att även Sverige nu har livsfarliga revolutionärer i landet. I del två citerar man utförligt manifestet och går noga igenom dess argumentation.

Några nummer senare kommer en ny artikelserie i två delar som spinner vidare på den föregående med följande klatchiga rubrik:

Tiden må vara fientligt inställd, men förstår samtidigt precis vad det handlar om. Kontrasten är total mot Folkbladet som i sina efterföljande artiklar mest ägnar sig åt moralism. Arbetarna bör lyda Gud, arbeta hårt, spara och inte dricka alkohol medan överklassen bör uppskatta dem, lyder budskapet som sen blandas med personangrepp på redaktören för Söndagsbladet, en publikation som under en kort period antagligen var den radikalaste tidningen i landet och som talat väl för manifestet.

Söndagsbladets recension av Kommunistiska manifestet, refererat av Folkbladet.

Skillnaden ligger antagligen i att Folkbladet riktade sig till arbetarna själva. Angående detta finns det en intressant uppgift från redaktör Ekeblads artikel på Svenskt bibliografiskt lexikon, där vi kan läsa att Folkbladet

var avsedd att tjäna som motvikt mot Stockholms vid denna tid radikalaste tidning Söndagsbladet. För Folkbladet mottog han understöd av konungen, överståthållaren Hamilton m. fl. Tidningen skulle enligt överenskommelse med finansiärerna utdelas i friexemplar på Stockholms krogar.

Kungen själv var alltså involverad i att förhindra att Marx och Engels läror spreds bland svenska arbetare.

Tiden var däremot en tidning av och för överheten, och denna överhet måste övertygas om att ta faran med kommunismen på allvar. Det handlar om att känna sin fiende, och det märks att Tiden har respekt för denna fiende.

”Den författare, som i pennan fattat föreliggande manifest, har, såsom vi redan sagt, ådagalagt en stor virtuositet i handterandet af sina sophistiska vapen: i sin advocatur för ’de undertryckte’ sprider han ett bländsken af öfvertygande logik och segrande polemik, hvilket för den okunniga och föga tänkande class, för hvilken boken är utgifven, måste hafva mycket förföriskt, vore endast skrifsättet något mera populärt.”

En intressant anmärkning är att Tiden menar att vi skulle haft en liknande rörelse här redan för ett decennium sedan om inte mottagandet av Det går an blivit så negativt.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist från 1839 är idag en klassiker de flesta nog läser som en kysk kärlekshistoria, men på sin tid var den en skandalroman. Den försiktiga kritiken som i boken riktas mot skråväsendet och äktenskapslagarna som på den tiden gjorde kvinnor omyndiga upprör nog få idag. Men på sin tid sågs den som kommunistpropaganda – upphävandet av äktenskapet kommer leda till upphävandet av privategendomen, om detta var kritikerna övertygade.

En annan självklarhet för Tiden är motståndet till demokratin, då denna kommer leda till kommunism. ”jemnlikheten i politisk makt måste förr eller sednare ovillkorligen föra i släptåg med sig jemnlikheten i egendom.”
Det upprepas gång på gång i den konservativa kritiken – religionen, äktenskapet och egendomen är en helhet, den treenighet som samhället vilar på.

De som menar att gud inte finns och att Jesus bara var en vanlig människa – Ludwig Feuerbach nämns bland annat – banar alla, medvetet eller omedvetet, vägen för kommunismen precis som Almqvist och andra kritiker av äktenskapet. När religionen och äktenskapet är borta blir det logiskt att göra upp med privategendomen.

Det intressanta här är att Tiden gör i stort sätt samma analys som Marx & Engels. Det står klart och tydligt i Kommunistiska manifestet att det är den borgerliga franska revolutionen som banat vägen för proletariatets framtida seger. Man skriver ju att det borgerliga produktionssättet, till reaktionärens stora sorg, ”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.” och så vidare.

Tiden håller med, och drar av detta slutsatsen att de liberala reformvännerna måste förstå faran, tänka om och istället bekämpa den gemensamma fienden. Det som Marx och Engels kallar ”den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” måste återställas, tycks vara Tidens program.

Och det är alltid samma sak.

Två typer av borgerliga opponenter, båda är emot kommunismen eller socialismen, båda skyller på varandra. Båda är rörande överens om att det rör sig om hemska irrläror och demagogi, båda är övertygade om att lärorna inte bara är felaktiga – de är på samma gång omöjliga som de är farliga.
Men vänsterborgaren menar att problemet ligger i arbetarens elände, de uppmanar därför högerborgaren att visa arbetarna större uppskattning, ja i de radikala fallen rent av att dela med sig lite mer av kakan. Ofta förespråkar de någon slags reform.

För högerborgaren är allt i själva verket vänsterborgarens fel. Radikalism, reformivran och krav på representationsreformer är bara, medvetna eller omedvetna, steg på vägen mot samhällets förfall, mot äktenskapets, kyrkans och egendomens upplösning. Ofta förespråkar de ökad repression.

Därefter kommer en ömsesidig pajkastning där högern och vänstern beskyller varandra för orsaken till pöbelrörelsen och dess farliga idéer.
Ingen tillskriver arbetarna eller de fattiga någon egen agens, ingen talar till dem på jämställd grund, istället ska de talas till rätta.

Det är samma argument och samma positioner som drogs under Nils Herman Quidings ’Slutliqvid med Sveriges lag’ 1871 eller med August Palms agitationsresor under 1880-talet.

Och det var alltså samma sak redan när den första svenska upplagan av Kommunistiska manifestet damp ner på tidningsredaktionerna i slutet av 1840-talet.

* Det brukar heta att det var Götrek som gjorde översättningen men Ragnerstam menar att det kan ha varit ett gemensamt översättningsarbete i den hemliga sektionen av Kommunisternas förbund som han tillhörde.

Om Kommunistiska manifestet 2024

Kommunistiska manifestet har nyligen kommit ut i serieform tolkad av Mats Kejonen på Verbal förlag. En anledning så god som någon att läsa om denna klassiker och till detta få nya dimensioner och infallsvinklar som seriemediet skapar.
Eller för er andra – att skämmas, få tummen ur och läsa den för första gången.

Men hur står sig denna gamla pamflett från 1848 egentligen?

Mattias Wåg som skrivit förordet menar att texten är tidlös och betonar att grejen med manifest som genre är att de just manifesterar något med sig självt – innehållet ska bedömas efter vad man lyckas uppvigla, ungefär.
Kommunistiska manifestet är en förenkling – den beskriver systemets grundkonflikt och till skillnad från Marx andra arbeten så har arbetarna en viktig roll, det är inte som senare i Kapitalet där hela utvecklingen beskrivs som profitjaktens egna inneboende logik, här är det istället arbetarna och deras kamp som är i fokus.

Jag ser framför mig hur Wåg biter sig i tungan (eller kanske blivit bortklippt av nån redaktör) för att här inte börja messa om Tronti, Negri och autonommarxismen, men det slipper vi tack o lov.

Wåg skriver:

”Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig som gäller. Det är här kritikerna utbrister ’men ser ni inte hur fel de har’? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens revolutionära förmåga och undervärderade de kapitalets? […] Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift.

De motsättningar som beskrevs 1848 består än idag. […] Det gör det kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus.”

Det ligger onekligen något i detta. Jag blev själv lite förvånad faktiskt.

För när fan läste jag Kommunistiska manifestet senast? Måste varit längesen för jag slås av hur bra det är, hur relevant det mesta faktiskt är och sen ser jag likheter med Kaczynskis manifest jag inte tänkt på innan*. Kejonens bilder är också effektfulla, han fokuserar på att göra det modernt för det mesta, även om en del historiska epoker skymtar förbi. Vi ser bland annat smarttelefoner och Kockumskranen bildsätta hur kapitalet blir mer och mer globalt – en tendens som alltså kunde ses redan i mitten av 1800-talet.

Tråkigt bara att det inte är hela manifestet i den här utgåvan, man har nämligen plockat bort lite delar från slutet med motiveringen att avsnittet ”kritiserar andra samtida inriktningar av socialismen” men att dessa i regel är döda och bortglömda varför man bara gör några korta nedslag istället för att återge avsnittet i sin helhet.

Tycker det känns onödigt att släppa en stympad version när man ändå bestämt dig för att göra det här projektet.

Dessutom är det just här som Kejonens bildsättning ger texten en smart personlig tolkning – och där med bevisar att avsnittet faktiskt kan göras relevant även för vår tid. Som när det står om ”Den kritiskt utopiska socialismen”.
Denna rörelse, säger Marx & Engels, ser visserligen ”klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället” men förstår arbetarklassen enbart ”som den mest lidande klassen” och därför vädjar de främst till överheten med sin politik.

De vill ”nå sitt mål på fredlig väg […] genom små experiment, som naturligtvis slår fel, bana väg för det nya samhällsevangeliet genom exemplets makt”

Detta illustrerar Kejonen med leende, självrättfärdiga idioter som applåderar sjuksköterskor under pandemin.
Briljant.

Tecknaren

Men åter till texten.

Alla oneliners! Det är medryckande och agitatoriskt samtidigt som det är filosofiskt och historiskt, eller vad man ska säga, och med det ett tiopunktsprogram mot slutet.

Det är spöket över Europa, allt fast som förflyktigas och den berömda slutklämmen såklart, men vad sägs om den här, riktad till borgarna:

”Era idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er rätt enbart är er klassvilja upphörd till lag” [att ni inbillar er att detta är] ”eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla härskande klasser som gått under.

Eller varför inte:

”Det moderna borgerliga samhället som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt.”

Ett fint citat. De makter Marx och Engels pratar om är de moderna arbetarna, proletärerna, vars organisering och kamper nu oundvikligen tar vid. Arbetarna är på uppgång och de kommer i slutändan bli borgarnas dödgrävare, förkunnar de. Här kan det kanske vara på sin plats att börja analysera hur tidlöst manifestet egentligen är. Jag har en del invändningar/funderingar kring detta.

Till att börja med – idag verkar ju den proletära revolutionen långt borta. Man skulle dock kunna plocka in andra kandidater till de ”underjordiska makter” som det borgerliga samhället inte längre kan behärska.
Som miljökrisen, AI-hotet (om man är en tönt) eller bara förfallet mot fascism och idioti i allmänhet. Istället för ett hot om en revolution känner man snarare ett hot mot att systemet ska bytas ut mot något ännu värre.
Inte minst är det vad ”vänstern” ägnar stor möda åt att oroa sig över nu för tiden, det ”hot mot demokratin” som de med samma mun som liberalerna brukar benämna det.

En annan anmärkning jag gör är att Marx & Engels ser en öppning då allt sentimentalt försvunnit. Borgarna har

”dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. […] Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen.”

Vidare har maskinen gjort att arbetaren finner sin tillvaro meningslös och, så sammanfattar de:

”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.”

Och detta är så intressant att jag vill dröja lite här. För då, förr, då kapitalismen bröt fram, fanns det ju även en reaktionär kritik, som nämns då och då genom manifestet. Godsägare och adelsmän var inte alltid förtjusta över hur fabriksägaren steg uppåt i samhället och i detta kunde de få medhåll av arbetslösa vävare och andra som blivit ersatta av de nya maskinerna.

Marx utvecklingstanke väver just samman nostalgin över det gamla med drömmarna om det kommande nya. Den gängse borgerliga framstegstron kombinerades med de bittra nyss avpolletterade hantverkarnas önskningar om en tillbakagång, främst uttryckt i ludditernas uppror mot maskinerna, en våldsam protestvåg i Storbritannien där maskinerna slogs sönder av arbetarna.

Med klasskampen som motor i en omvänd, materialistisk, variant av Hegels historiefilosofi kommer enligt Marx istället en revolution genomföra en syntes av gammalt och nytt på ett sätt att man både kan äta och behålla kakan. Producenten (arbetaren) kommer återta sina produktionsmedel, dock inte längre som individ som när hantverkaren ägde sina verktyg, utan som del i ett harmoniskt kollektiv.

Att slänga ut chefen och själva ta över fabriken blir därför inte alls fråga om stöld, som borgaren skulle hävda, utan ett rättmätigt återtagande samtidigt som det innebär ett nytt, högre, stadium av civilisationen.

Maskinerna, vetenskapen, tekniken osv. kommer därefter inte bara fortsätta gå framåt, de kommer bli ännu mer effektiva.
Däremot kommer värdigheten, meningsfullheten och den politiska makten att tillkomma arbetarna. Fattigdomen kommer försvinna, de ekonomiska kriserna likaså, rikedomens frukter kommer fördelas rättvist och lyckan alla nå.

Och inte nog med det – historien kommer ta slut. Eller åtminstone historien om klasskampen, ty just vår tid är unik. När proletärerna härskar finns inte längre några nya underklasser att härska över, schemat med plebej och patricier, livegen och godsägare, gesäll och mästare, proletär och borgare, den tar nu slut.

Arbetarklassen har alltså en roll som hjältarna i ett snillrikt historiefilosofiskt system som kommer sluta i mänsklighetens frigörelse från den fattigdom och det förtryck som pågått sen bondestenåldern.
Fan tro att detta var bra agitation för fattiga människor som kände sig trampade på och förbisedda av utvecklingen! Lägg till detta att arbetarens direkta personliga intresse i detta nu – högre lön, kortare arbetsdag – ligger helt i linje med denna ideologis mål och strategi.

Ja nog var manifestets slutkläm på sin tid lika uppviglande för massorna som den var skrämmande för överheten:

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning.

Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarklassen har i den inget annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder – förena er!”

Det jag ville komma till med den här utvikningen var att socialisterna kunde fylla ett vakuum – istället för ännu en kristen sekt som letar efter revolutionsteorier i bibeln och/eller genom tillbakablickande (före ludditerna finns det otaliga exempel på kättaruppror som alla hittade ”kommunistiska” argument om egendomsfördelning i Bibeln) kunde de träda fram i denna nya, gudlösa tid. De kunde se och känna att historien stod bakom dem, att framtiden tillhörde arbetarna.

Jag skriver det igen ”Denna despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.” Detta var rimligt i en tid då ännu ränta sågs som ogudaktigt i stora folklager, i en tid då gammal bondemoral fortfarande härskade.
Det märks i en strof i Arbetets söner som nog verkar långsökt idag – ”Människovärdet vi fordra tillbaka” sjöng det sena 1800-talets svenska arbetare. Man menade alltså att de tidigare haft, men sen förlorat, ett människovärde.
Men idag?

Tja, nu är ju allt det där inte alls vare sig småaktigt eller förhatligt, tvärtom har man ju gjort en ideologi riktad till vanligt folk av det där med, precis som i alla tidigare klassamhällen. Den ”i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen” som kännetecknar de förkapitalistiska samhällena har nått även oss.

Borgarnas intressen som de själva tror är ”eviga värden” har nu pådyvlats även oss andra. Dels har vi meritokratin – att man lurar i vanligt folk att just du kan nå himmelska höjder, rikedom och framgång, och att detta därför rättfärdigar klassamhället. Men också nån slags teori om att ”vinsten som mål”, ”det nakna intresset” och allt vad det benämns i manifestet, utgör den bästa av världar. 1848 kunde många se att saker var bättre före kapitalismen**, det kan de inte idag.
Vill du tillbaka till bondesamhället? Vill du ha det som i Sovjet?

180 år senare är inte längre kapitalismen något som håller på att rusa fram och sudda bort de sista resterna det gamla samhället – den är hela vår livsvärld – och socialismen är blott ett misslyckat experiment som inte funkade i verkligheten.

Men ändå har Wåg en poäng. För mycket känns tidlöst. Kapitalisterna har kanske vunnit klasskampen, det interregnum som 1848 såg ut som en historisk chans har gått förbi. Men ändå kvarstår faktum – klasskampen är en realitet och denna konflikt (oavsett om du anser den vara samhällets huvudkonflikt eller inte) består så länge det finns lönearbetare och ägare.

Och idag står vi inför ett nytt interregnum. Vilket för oss in på den andra punkten där Kommunistiska manifestet är daterat, eller, om ni så vill, där Karl Marx hade fel.

För det som hände var inte något ”nu eller aldrig”, det blev ingen sista strid utan ett både och. Vi fick ingen revolution, men inte heller totalt kapitalistiskt barbari. Vi fick en kompromiss. Vi kallar den oftast Demokratin.
Den allmänna rösträtten ledde inte till att proletärerna via staten upphävde den borgerliga egendomen, men den ledde till att staten slutade vara enbart ”ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” som det (återigen – vilka oneliners!) heter.

Fackföreningarnas funktion blev inte en organisatorisk skola för att uppfostra arbetarna till revolutionära socialister och deras kamper växte inte för att till slut välta bourgeoisiens epok över ända. De blev istället en del av ett system där de såg till att utsugningen inte blev för påfallande och att arbetarna fick en försvarlig del av kakan.

Det betydde inte att klasskampen upphörde, men det bröt den rörelseriktning som beskrivs i manifestet. Utvecklingen mot en gemensam världsmarknad och gemensamt ömsesidigt beroende gick inte ständigt framåt utan snarare fram och tillbaks (med två världskrig som tydliga exempel). De periodiska kriserna (”överproduktionskriser” som de kallas) dämpades med den nya demokratiska statens hjälp, och klasserna och klasskampen gick inte i riktning mot att de renodlades i proletärer mot borgare – tvärtom växte ett nytt medelskikt fram.

Inkomster jämnades ut genom att det förr så förhatliga skattesystemet användes till att beskatta de rika mer och att vanligt folk fick tillgång till statens utbildningssystem och andra välfärdsinrättningar. Arbetstiden förkortades med mera, med mera.

Men sen vände det ju igen, som bekant. Runt 1970 nångång. Sen dess rusar vi bakåt mot 1800-talet i vad det verkar allt snabbare och snabbare takt. Välfärden och demokratin tycks ha nått vägs ände. Så på så sätt är manifestet, liksom mycket av Marx övriga skrifter, mer relevanta idag än de var för, säg, femti årsen.

Och dessa mina invändningar är ju i sig bra argument för att manifestet faktiskt är relevant! Genom att vara irrelevant fick det mig att fundera på vad som är relevant och inte och jag känner att det finns mycket mer att tänka, säga och skriva om manifestet i förhållande till samtiden.

Kommunistiska manifestet från 1848 – med eller utan nya förord och serierutor – är fortfarande mer tankeväckande och säger mer om nuet än skiten ni läste i tidningen eller på era sociala medier idag. Så gör dig själv en tjänst och läs (om) den.

Nu väntar jag på att Kejonen tar sig an Kapitalet.
Hela. Alla delarna. Även fotnoterna.

* I korthet: Hur systemet alienerar oss till kuggar i ett maskineri är en likhet med Marx & Engels, hos Kazcynski är dock alienationen total, liksom hopplösheten; det finns inga proletärer vars kamp kommer leda till en folklig revolution, hoppet finns istället i att systemets självmotsättningar kommer leda till en kris som kan utnyttjas av en liten medveten elit-terrorgrupp som kan riva ner ”industrisamhället”.
Annars kommer vi inte bara förbli olyckliga och ofria utan troligen fysiskt utrotas av maskinerna.

** Det ska påpekas att ”kapitalism” inte förekommer som begrepp i manifestet som istället genomgående talar om ”bourgeoisiens epok”. Jag tror (men ska inte svära på) att Marx aldrig använde ordet kapitalism någonstans, däremot kapital och kapitalister.

Mediekonsumtion #2 (april-början av maj 2024)

Rymden
I Populär astronomi nr 1 2024 finns en artikel om forskning kring solkraftverk i rymden. Tanken är att satelliter ska fånga upp sol och stråla ner det till jorden. Idén har funnits i flera decennier och framförallt Japan har satsat mycket. Själv vill jag minnas att den typen av kraftverk fanns som alternativ i Sim City 2000 om man kom tillräckligt långt.

Ambitionerna är stora men resultaten ganska klena med tanke på hur länge man forskat. För att göra det hela lönsamt skulle det krävas gigantiska investeringar i enorma kilometerlånga antenner på jorden, utöver de stora och avancerade satelliterna. Det liknar på så sätt fusionskraft, denna mirakellösning på energiproblemet som ständigt legat 30 år i framtiden.

Men vill vi verkligen ha något av dem, ens om det skulle fungera? Det skulle kunna lösa klimatkrisen i ett svep och ge hela jorden tillgång till ett överflöd av energi, säger kanske en entusiast.

Men vad folk missar är att val av energislag är mer än en övervägning mellan ingenjörskonst och miljöpåverkan – energi är även makt. Putin använder sina gasledningar i utpressningssyfte och på Gazaremsan är situationen ännu mer extrem. Efter att ha bombat sönder alla kraftverk såg Israel till att hela elförsörjningen kom från Israel, vilket betydde att man hade makten att helt enkelt dra ut kontakten och stänga av elen för två miljoner människor. Vilket var precis vad man gjorde i höstas.
Oljan har inte bara inneburit utsläpp av koldioxid i atmosfären, den har skapat korrupta diktaturer, styrt var USA placerat sina militärbaser och lett till krig och militärkupper.

Skulle all världens energiproduktion – oavsett hur klimatnyttig den är – centraliseras till en handfull aktörer skulle det de facto innebära en enorm maktkoncentration. Till staten eller storkapitalet eller möjligen någon överstatlig entitet.

Det är också anledningen till att jag ser på solkraft med intresse. Det nämns nästan bara i termer av klimatnytta, men det intressanta för mig är den potential till decentralisering den utgör. En decentralisering som inte innebär en effektminskning. Spridda solceller sammankopplade i ett gemensamt elnät är inte motsvarigheten till att baka sitt eget bröd, odla sina egna tomater, sy sina egna kläder eller annat hippiemyspys, solceller är en teknik som inte ger några stordriftsfördelar om man bygger enorma solcellsparker (vilket elbolagen gillar att göra). Jag tänker därför att ETC Sol och liknande kan vara radikalare än de flesta tror.

Att välmående svenskar köper solceller till sina villa- och sommarstugetak kan ju verka småborgerligt och tamt för den gängse systemkritikern, och vid en första anblick kan det ju låta till förväxlande likt det förhatliga fenomenet ”konsumentmakt”. Men skulle de bli tillräckligt många tror jag de kommer göra större verkan – ekonomiskt, politiskt och miljömässigt – än alla världens Gretors alla symbolaktioner sammantaget.

*

Från Natures nyhetsbrev slänger jag med den här bilden från Kinas nya högupplösta Mån-atlas, ett resultat av landets ambitiösa rymdprogram där man särskilt inriktat sig mot månen. I sin tur en del av landets ambitiösa satsning på forskning överlag, vilket jag återkommer till längre ned.

Recension av en recension av en recension av en recension och vänsterns interna käbbel så där i allmänhet
I Syndikalisten Nr 1 2024 kommenterar generalsekreterare Gabriel Kuhn Kristian Falks historiska artiklar som gått som följetong ett tag. Falk försöker skriva ur anarkismen ur SAC:s historia, menar han. För att själv tillföra något till detta vill jag anföra vad Helmut Kirschey sa om saken. Kirschey kom liksom Kuhn till Sverige och SAC från Tyskland, dock 70 år tidigare eller så.
Kirschey hävdar nånstans i sin självbiografi att SAC alltid var just syndikalistiskt, utan ”anarko”, till skillnad från tyska FAUD. I Tyskland pratade de roat om att det i SAC ska ha funnits en organiserad frälsningssoldat, något som vore otänkbart i FAUD.

Ja, ungefär så minns jag det i alla fall, men det var evigheter sen jag läste boken och nu när jag bläddrar efter exakta citat hittar jag inga.
Men det får ni leva med.
Det här en blogg.

*

Anders Svensson tycker att Daniel Ankarloos kritik av Pelle Dragsteds recension av Bo Rothsteins bok Grundbulten är innehållslös.

Ankarloo skriver att det är ”en vänster som gett upp” som framhåller välfärdssystem, kooperativ och annat som exempel på praktiskt fungerande socialism, ty de återfinns alla inom samma ”produktionssätt” och är därför meningslösa. Svensson skriver att Ankarloos egna försök till definition av socialism är ”lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet ” och att Dragsteds vision handlar ”inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer.” Jag håller till stor del med Svensson. Utan att ha läst boken det handlar om, ska tilläggas.

En poäng har Ankarloo visserligen – det saknas definitivt stora visioner nuförtiden. Men det beror på att socialismen, så som han själv uppfattar den, är död som lära. Att hitta praktiska vägar framåt för att förbättra världen, om än bara lite grand, skulle jag vilja påstå är mer konstruktivt än att sitta på sin kammare och förgäves invänta att Karl Marx profetior ska slå in. Är det några som har gett upp så är det de som är fastlåsta i ett irrelevant messianskt teoribygge från 1800-talet som i bästa fall visat sig vara en fars men som allt för ofta lett till tragedi.

Eller som i Ankarloos fall – att man mest sitter och gnäller. Det där är en intressant paradox med marxismen som Rudolf Rocker konstaterade redan på 30-talet, att dess revolutionära lära i praktiken leder till passivitet. De vill inte veta av arbetskooperativ eller välfärdsreformer, det stör deras drömmar om ett framtida tusenårsrike, förlåt, ”nytt produktionssätt”, och fram tills dess är det bäst att arbetaren stannar vid sin lott, sliter på som löneslav och inväntar Revolutionen som man pratar och sjunger sånger om på sina partimöten.

Allt som händer under kapitalismen händer för övrigt av ”historisk nödvändighet” så det är ju inte mycket att göra åt.
Ungefär så.
Aningen hårdraget.

Jag har tusen gånger mer respekt för de som startar kooperativ, experimenterar, handlar och kommer med konkreta förslag än förlästa bladvändare och institutionsskadade akademiker. Som det står i Predikaren:

”Drömmar föds ur mycket arbete, dåraktighet ur mycket prat.”

*

”Vi har läst vår Marx och gått vidare”, skriver redaktionen på Magasinet Konkret i en artikel som handlar om vänsterpressen men som också frågar vad ens ”vänstern” är för något idag. Se där! – där fick jag utan att vara i alla fall jättelångsökt in en tredje vänsterdebatt i min lilla länkfest.

Konkret förresten. Förra gången skrev jag ju att Parabol var det bästa som hänt mediesverige, Konkret är då också en ganska ny nättidning (firade nyss ett år) som jag dock inte läst lika mycket. Den är säkert bra för den som är intresserad, men för mig är det för mycket ”nyheter”.

Jag vill inte veta vad som hänt i veckan, flerhundraåriga helhetsperspektiv på socialismen är ju en sak men jag skiter i ”politik”, ”utspel” och ”debatten”, även om man som Konkret har ett kritiskt perspektiv på eländet. Jag är i det avseendet en god liberal – jag röstar med fötterna och undviker att läsa skiten alls.

Det är ändå intressant att det i samband med att presstöd dras in och den gamla vänsterpressen håller på att dö (vilket de ägnar en massa spaltutrymme att gnälla över) faktiskt startat två nya (nät)tidningar som får betraktas som vänster. Och här kan jag väl slänga in en klädsam vad-var-det-jag-sa också; i slutet av ett inlägg publicerat den 22:a september 2020 skrev jag, apropå något:

”På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.”

Och det är väl ungefär vad som håller på att hända, skulle jag tro. Men att det även uppstår nya tidningar, liksom nya intressanta formeringar som Kamratdataföreningen konstellationen, är ju såklart roligare.
Och jag tror det hänger ihop.
Och jag tror det är bra.
Ja förlåt alla direkt drabbade, men jag har faktiskt en impopulär åsikt att uttrycka.

Jag tycker det är bra att mediestödet (heter det väl nu förtiden?) försvinner för vänstertidningarna. Ni måste dö för att nya frön ska kunna gro. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja om från början, dags att tänka nytt.

*

Då jag bloggar så jävla långsamt att det redan hunnit komma ut ett nytt nummer av Parabol ska jag väl tillägga att även Stefan Arvidsson har gett sig in i debatten med Ankarloo mfl och att Ankarloo i sin tur hunnit svara på kritiken (mot kritiken) men det lämnar jag därhän, vi får se om det blir en följetong även här.

Bronsålderns och Pusher Streets kollaps


Eric Clines 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed blev en kioskvältare när den kom ut 2014 och populariserade bronsålderns kollaps – ett otroligt fascinerande ämne! Sök gärna på ”Late Bronze Age Collapse” på Youtube och du kan botanisera i all evighet – från universitetsföreläsningar och korta pedagogiska tecknade filmer till bisarra konspirationsteorier – beroende på preferens.

I korthet: århundradena före 1200 f. Kr fanns det ett intrikat samspel med ett välutvecklat handelsutbyte mellan de högstående civilisationerna i östra Medelhavet och Mellanöstern, detta världssystem föll sen ihop och flera riken försvann för alltid medan andra försvagades, städer förstördes av både invasioner (de mystiska sjöfolken!) och inre uppror varpå en forntidens medeltid tog vid innan vad vi kallar järnåldern uppstod flera århundraden senare.

Här finns allt – krig, imperialism, klasskamp, migrationsströmmar, centrum och periferi-dynamik, resursbrist och en möjlig klimatförändring som påverkande faktor. Paralleller kan dras dels till den mer bekanta medeltiden efter Roms fall men också till dagens samhälle.

Via Ancient Near East Todays nyhetsbrev nås jag av att Cline skrivit en uppföljare, After 1177 BC: The Survival of Civilizations som handlar om denna medeltid och hur vissa civilisationer klarade sig medan andra försvann för gott, dels att den förra boken kommit ut i serieform av Glynnis Fawkes.

*

Den lite märkligare arkeologinyheten på sistone är annars hur invånarna i Christiania tröttnade på den öppna knarkhandeln på Pusher Street och bröt upp gatstenarna, varpå några arkeologer passade på att undersöka den historiska platsen.

Jag har all respekt för christianiternas beslut och det är kul att det verkar bli nån slags bondens marknad för lokalodlad mat där nu istället, men om Danmark inte inom kort legaliserar eller avkriminaliserar cannabis (vilket varit en återkommande fråga i årtionden) så kommer väl handeln bara flytta till andra platser och konkurrensutsättas, som det väl brukar heta, av olika rivaliserande gäng varpå våldet i stan kommer öka. Har inte följt snacket alls men gissar att detta debatteras flitigt i vårt broderland i detta nu.

Kina über alles


Ser Vetenskapens världs dokumentär om det kinesiska teknikimperiet. De är desperata, tänker jag hela tiden. Det är över, västvärldens tidevarv är förbi. De försöker klamra sig fast vid floskler om att ”fria” samhällen också kommer vara mer innovativa, de försöker måla upp en bild där skillnaden mellan väst och Kina skulle vara att staten lägger sig i utvecklingen. Samtidigt som innehållet i dokumentären visar motsatsen. De kan liksom inte undgå att nämna förbudet mot Huwawei och sanktionerna mot avancerad chiptillverkning.

Samtidigt tar de Kinas förbud av Bitcoin som exempel på ”statlig inblandning” som inte skulle finnas i USA. De säger att förbudet mot Huwawei motiveras med att Kina kanske spionerar på oss via deras techbolag, även om inga bevis finns. De glömmer säga att det är bevisat att det är precis vad USA själva gör på resten av världen, via sina techbolag.

De glömmer säga att datorn, internet, gps, ja även radion och tv:n och en massa tillhörande informations- och telekomtekniker, alla är utvecklade av stater, i regel av militärer, ofta USAs. Liksom satelliten – det är väl Sovjetunionens enda betydande bidrag till vår civilisation. Staten bygger upp, staten förbjuder och reglerar, här liksom där, ändå fortsätter de berätta sagor om entreprenörer med två tomma händer för varandra.

Botanisera för all del på Gemensambloggen och kolla in vad Jan Wiklund skrivit i ämnet, till exempel här.

Böcker
Till sist vad jag läst för böcker sen senast, inklistrat från mitt Mastodonkonto.