
Det här med att skilja på verk och person är något som engagerar. Jag har väl sett mig själv som en som inte bryr sig så värst mycket. Blev inte upprörd av Teratologen-gate, tyckte faktiskt det var kul, skrattade snarare extra mycket åt Louis CK:s runkskämt efter att hans skandal briserade.
Att folk är svin och idioter är liksom inget som stör mig i min konsumtion av deras verk, brukar jag tänka, vilket väl hänger ihop med att jag sällan idoliserar folk eller sätter dem på piedestal bara för att de gör musik eller film eller vad det kan vara som jag råkar gilla. Och gör man inte det så försvinner behovet av att starkt fördöma eller (värre) gå ut och försvara, förminska eller bortförklara.
Tänker på Michael Jacksonfansen som demonstrerade utanför domstolen. Han är ju oskyldig, sa de. För han gör ju så bra musik, lydde deras logiska resonemang.
Men alltså även det omvända. Som när Metallicafans offentligt slog sönder sina skivor i samband med Napster-grejen. Jag bara fattar inte. De blev väl inte sämre som artister bara för att de kom ut som giriga as? Varför trodde du från första början att de måste vara snälla och hyggliga människor? För att du gillar deras musik?
Och så vidare.
Jag kan alltså skilja på verk och person, tycks det. Men samtidigt behöver man ju inte bli värsta cynikern. Det här med cancel kan ju gå till överdrift och det är ju inte bra när det blir en culture, men det kan ju vara berättigat ibland. Jag menar, nej, jag har inga problem med att se om och uppskatta en gammal Woody Allen-film, men ska han verkligen fortsätta få finansiering för nya filmer? Eller överösas med priser och hyllningar?
Det vore väl åtminstone lite snyggt om vi liksom stoppade undan honom ett tag (tills han dog förslagsvis) om inte annat för respekt mot hans offer. För döda konstnärer är det ju bara fånigt att moralisera över eller cancla (jag hatar anglicismer men vad fan säger man ens?), som när folk upprörs över att Wagner eller H.P Lovecraft var rasister.
Undrar förresten hur ofta You are not alone spelas på världens radiostationer nuförtiden. Ni vet, Michael Jackson-låten som skrevs av R. Kelly…
Jaja.
Anledningen till att de här tankegångarna snurrar i mitt huvud nu är att jag läste om vad Neil Gaiman anklagas för.
Herre jävla gud.
Det rör sig liksom inte om lite ”opassande beteende” eller en ”dålig date”, det är närmare Jeffrey Epstein än Fredrik Virtanen på Me Too-skalan om man säger så. Och detta från en författare som alltid verkat så snäll och mysig.
”Att framstå som harmlös verkar vara en del av Gaimans modus operandi.” skriver Helena Brors i Parabol och redovisar därefter tecken på Gaimans ondska i hans tidiga produktion.
Och det är väl här det blir lite intressant. Brors nämner avsnittet Calliope från Gaimans ikoniska, flerfaldigt prisbelönade serie Sandman, från 1990. Där:
”kidnappar författaren Erasmus Fry elegins musa Kalliope när hon badar uppe på Helikon. Han tvingar henne att kalla honom ’herre’, förslavar henne och skaffar romaninspiration genom att våldta henne. Efter 60 års sexuellt slaveri säljer Fry Kalliope till sin yngre kollega Richard Madoc för en hårboll nyss skuren ur en ung kvinnas mage. Madoc våldtar henne kontinuerligt ’på den unkna gamla tältsängen.’ Vid varje våldtäkt håller musan ’snyftande tillbaka tårarna likt ett barn’.
Som ett gammalt fan av Sandman är det verkligen, ja vad ska man ens säga?, underligt?, att läsa om Calliope efter att ha lästs Brors artikel. ”Kalla mig herre” (”master”), är då vad flera av Gaimans våldtäktsoffer, oberoende av varandra, påstår att han ska ha sagt vid övergreppen som inte bara varit renodlat sexuella utan även involverat obetalt hushållsslaveri och fångenskap i hans och fruns lyxhus.
Övergreppen mot Calliope liknar på detta sätt Gaimans verkliga offer och när jag läser hur författarkaraktären ljugit för Calliope om att hon skulle försättas på fri fot men att han sadistiskt avfärdar hennes hopplösa bön med orden ”Writers are liars, my dear. Surley you have realized that by now?” då känns det ganska tungt . Och vad sägs om följande lilla inblick i den fiktive sadistiske författarvåldtäktsmannens hjärna medan han våldtar musan han köpt av sin författarkollega:
”She’s not even human, he told himself. She’s thousands of years old. But her flesh was warm, and her breath was sweet, and she choked back tears like a child whenever he hurt her.
It occurred to him momentarily that the old man might have cheated him: Given him a real girl. That he, Rick Madoc, might possibly have done something wrong, even criminal.
But afterwords, relaxing in his study, something shifted inside his head.”
I Albumutgåvan jag har av Sandmans samlade verk finns dessutom som extramaterial just originalmanuset till Calliope. Här kan vi läsa Gaimans beskrivningar av scenerna han anvisade tecknaren. Att Calliope ser ung ut för att vara en flera tusen år gudinna syns redan tydligt och i manuset får vi veta att hon är ”A THIN, FIFTEEN-YEAR OR POSSIBLY JUST-SIXTEEN OLD GIRL” för att ta ett kort utdrag ur den långa beskrivningen av hennes sårbarhet och utsatthet och gudomliga skönhet samtidigt som hon ser ut som en svältfödd lägerfånge och allt vad det står.
De grekiska muserna var de kvinnliga väsen som enligt myten gav gudomlig inspiration till de manliga författarna. Att som Gaiman använda sig av detta stoff för att skriva en historia om övergrepp och om hur megalomana manliga ”genier” i själva verket är våldtäktsmän som poserar som feminister var smart och insiktsfullt. Moralen i historien var tydlig och det slutar illa för både Madoc och Fry medan Calliope lyckas komma undan.
Tills Gaimans dubbelliv avslöjades. Läsningen av Calliope blir fullkomligt annorlunda, metanivåerna hisnande.

Men kan man verkligen, som Brors, ur detta leda att vad Neil Gaiman skrev 1990 var en ”varningssignal”? Är Calliope beviset för att Neil Gaiman alltid varit en genomusel person, ett avslöjande av hans ”modus operandi” att framstå som harmlös i syfte att begå övergrepp? Den här typen av konservativa cirkelresonemang där onda människor begår onda handlingar vilket bevisar deras inneboende ondska har jag alltid haft svårt för.
Det mest hårresande vid min omläsning av Calliope är nog scenen, som också Helena Brors nämner, där den nu framgångsrike Richard Madoc på ett glassigt releaseparty för sin nya bok får beröm för sina ”strong women in fiction” och svarar: ”Actually, I do tend to regard myself as a feminist writer.”
Scenen är en del av ett kollage där vi under ett par år får följa Madocs snabbt uppåtstigande karriär med försäljnings- och kritikersuccéer, utmärkelser, lukrativa filmkontrakt i Hollywood och växande rikedom.
Det är som en spegelbild av Neil Gaimans karriär under åren som följde, det ser precis ut som när den myspysige britten ödmjukt och vänligt tar emot publikens beundrande blickar. Skildrat flera år innan det blev verklighet.
Om man läser anklagelserna som riktas mot Gaiman så kan man konstatera att de skett utifrån en påtaglig maktposition. Det har dels rört sig om att hålla unga hushålls- sexslavar i hans enorma mansion på den exklusiva rikemansön Waiheke. Ett upplägg där rikedomen i sig och den medföljande respekt och trovärdighet denna ger gentemot samhällets institutioner används för maktutövningen. Ett förfarande som har stora likheter med hur Epstein gick till väga.
Det andra är när han hittat offer bland sina beundrarskaror på bokreleaser och liknande. Den här typen av karismatisk makt är av annorlunda karaktär men känns allt för väl igen hos allehanda kändisar och har sitt extremaste (och tydligaste) uttryck bland sektledare. Den banala tolkningen av sekter är att de drivs av en ond sektledare som medvetet hjärntvättar sina stackars offer. I själva verket är det en destruktiv gruppdynamik som driver utvecklingen, där sektmedlemmarnas beundrande blickar och lydnad skapar sektledaren lika mycket som sektledaren hjärntvättar sina sektmedlemmar.
Makt är inte hälsosamt för någon. Det finns inget som är så förödande för själen som att ge en människa makt, eller hur det nu var Bakunin uttryckte det. Det är i denna anda jag gör min omläsning.
För Calliope säger mycket om Neil Gaiman som person. Den kan närmast läsas som en kuslig självbiografi, skriven innan händelserna skedde och med en gnutta Gaimanska fantasyinslag. Richard Madoc var en misslyckad författare som fick sina framgångar efter att ha våldfört sig på en av antikens musor. Neil Gaiman var en författare som fick sina framgångar genom sin geniala fantasi, beläsenhet och insikter i det mänskliga psykets mörka vrår.
Och förvandlades till sin egen skapelse.
Gaiman-gate pågår fortfarande, ord står mot ord som det brukar göra, och sista kapitlet är ännu inte skrivet. Vi får väl se om Gaimans saga slutar som för Madoc i Calliope.