Känslan man har (Del 2)

(Läs del 1 här)

Det finns vissa problem med att stå riktigt långt ut till vänster. Som att resten av det politiska spektret tenderar att flyta ihop. Om man till exempel ägnar energi åt att hata sossarna för de borgare de är kan effekten bli att man inte blir lika upprörd över, säg, Sverigedemokraterna, som de i den politiska mitten tycks bli. Det är ju ändå samma skit. Liberaler som skäller på Sverigedemokrater, fy fan vad ledsamt. Jag hejar inte på liberalerna. Eller som att känna något lidelsefullt engagemang angående, låt oss säga, Ann Heberleins avfall, vilket vissa gör. Hon var vänsterliberal, sen blev hon högerliberal, so what? Att de politiskt korrekta liberalerna är upprörda kan däremot ge upphov till skadeglädje. Man blir cynisk.

Högervridningen. Mycket har sagts om detta. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde många nervösa och uppmaningar mot de övriga partierna att inte falla i deras fällor, inte anamma deras retorik och frågeställningar haglade tätt. Det samma med massmedierna. Om medierna köper SD:s frågeställningar kommer de bara öka. Sverige hade nämligen en fördel här då vi var sena med att välja in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Vi kunde nu ta lärdomar av andra länder och visste där med vad som borde göras. Framförallt tittade vi på Danmark. Vi får inte göra om Danmarks misstag.

I Danmark hade Danskt Folkeparti kommit in i Folketinget och sakta men säkert ökat sitt stöd och sitt inflytande över samhället. Det intressanta var att deras politiska inflytande ökade utan att de hade någon egentlig parlamentarisk makt. Inflytandet funkade istället så att de andra partierna plockade upp vissa av DF:s frågor och gjorde dem till sina egna. Men det ledde ändå bara till att DF ökade ännu mer. För Sverige blev detta en tydlig och enkel läxa. Det är bara kontraproduktivt att anamma Sverigedemokraternas flyktingfientliga politik och retorik, de partier som gör det kommer själva förlora. Den första mandatperioden med Sverigedemokraterna i riksdagen följde också denna lärdom. Alliansregeringen förlitade sig visserligen ofta på SD för att få igenom större delen av sin politik, men då de saknade egen majoritet tvingades de göra en del uppgörelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ännu ett jobbskatteavdrag stoppades och uppgörelsen med Miljöpartiet i migrationsfrågan gjorde Sveriges invandringspolitik mer öppnare. SD:s inträde i riksdagen innebar visserligen att svenska folket röstade höger igen, men den parlamentariska situation det skapade innebar istället att alliansregeringens politik flyttade sig åt vänster. Vi hade lärt oss av Danmark och utvecklingen gick åt motsatt håll.

Men så blev det val igen och SD minskade inte utan blev istället tredje största parti. För tredje gången i rad röstade svenskarna höger och detta ledde denna gång till det märkliga att vänsterblocket fick makten. Och detta vänsterblock genomförde sen på rekordkort tid en helomvändning i migrationspolitiken där vad de några månader tidigare hade kallat rasism nu genomförde själva. Och partierna plockade i samma rekordfart upp SD:s retorik och förslag. I medierna har samma skifte skett, det som var otänkbart att yttra för bara något år sedan har nu blivit mainstream. Och SD fortsatte att öka i opinionen. Vi gjorde till slut som i Danmark ändå, bara mer på väldigt kort tid. Vi kom ikapp kanske man skulle kunna säga.

Vad kan man då säga om allt detta? För den som är kritisk till parlamentarism och partipolitik finns ju en hel del pedagogiska poänger att slå i huvudet på de som menar att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Var det alltså här vi hamnade efter årtionden av nyliberal högervåg? Nykonservativ extremhögervåg istället? Vart tog vänstern vägen?

Svar: den slöt upp bakom etablissemanget. Nej, det gjorde den såklart inte, men det var vad det verkade som då högervridningen tilltog. Vad först olika högerdebattörer, och snart därefter även alla andra nu benämnde ”vänstern” betydde i detta nya debattklimat en samling socialliberala krönikörer. Sverige har närmast hamnat i en amerikansk situation där ”the left” är socialliberaler från storstädernas välutbildade mellanskikt som tycker synd om diverse minoriteter.
Detta socialliberal mellanskikt är naturligtvis livrädda för utvecklingen. Under den nyliberala epoken kunde de verka radikala, de kunde skälla på den nuvarande ordningen, de kunde skandera att en annan värld var möjlig. Men nu, ställd inför fascismens faror insåg man att ett konservativt bevarande av status quo var bättre än en förändring som med största sannolikhet bara innebär en förvärring. Detta är kanske den mest tragiska aspekten av högervridningen, hur antirasister och rent av vissa socialister som bestämt sig för att Sverigedemokraterna är huvudfienden och att dess inflytande till varje pris måste begränsas istället lät sig styras av partiet genom att reflexmässigt vara emot allt de säger, vilket i bästa fall ledde till att de förpassade sig själva till en reaktiv roll, men oftare rent av fungerade som högerns stormtrupper.

För SD fick nu rollen som enda opposition och mot denna var det lika bra att ställa sig bakom etablissemanget. ”Hatsajterna” var förfärliga och Sverigedemokraterna kritiserade gammelmedia för att vara ”vänster”, alltså drog man slutsatsen att det döende borgerliga medieetablissemanget var progressivt. Samhället är åt helvete, det är kris och förfall, dundrade SD, alltså slöt man upp bakom Peter Wolodarski och den politiska mittens vision om att ”det går bra för Sverige.”


Värst av allt var ändå Brexit-omröstningen. Inget kan tydligare visa på hur långt högervridningen gått i det här landet än reaktionen på hur den brittiska arbetarklassen bad Bryssel att dra åt helvete. EU-motståndet var en av grundbultarna i vänsterns motstånd mot nyliberalismen. 2001 tågade tiotusentals människor mot den odemokratiska kolossen på Göteborgs gator.
Det fanns såklart olika uppfattningar inom vänstern, under GBG 2001 framfördes denna motsättning genom de två olika blocken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 (tror jag de hette) som anordnade var sin demonstration, båda med runt 20 000 deltagare vardera. Göteborgsaktionen kritiserade Nätverket Göteborg 2001 för att vara för nationalistisk då en nationalstat inte definitionsmässigt är vare sig bättre eller sämre en en Europeisk union samt att Sveriges undandragande från EU i sig inte nödvändigtvis leder till något bättre.
Det argumentet, svarade Nätverket Göteborg 2001, var för vagt och flummigt. Det mer konkreta ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU” är de viktiga frågorna att driva för att göra världen bättre. Där låg debatten.

Högerns tafatta argument mot detta var att försöka smeta ihop vänstern med inskränkt nationalism genom att hitta på det idiotiska epitetet ”globaliseringsmotståndare” och försöka få det till att vi var motståndare till internet och fri rörlighet. De nationalister och rasister som även de var emot EU ignorerade vi och de var naturligtvis inte välkomna på någon av demonstrationerna. En viktig del av EU-kritiken var att unionen var rasistisk med deras yttre och inre gränsstyrkor.

Vad hände mellan GBG 2001 och Brexit? EU utvecklades precis i den riktning vi alla befarade. Ett tag såg det visserligen ut som om det värsta var över. Vi röstade nej till EMU, som snart visade sig vara en katastrof och runt om på kontinenten såg folkligt motstånd till att bromsa Den enda vägens politik och utveckling mot en centraliserad superstat.
Det var 00-talet som jag beskrev innan, vänstervåg i Latinamerika, IMF fick nobben i fler och fler utvecklingsländer, högervågen såg ut att om inte vända så i alla fall mattas av.
Men kriget mot terrorn, och där efter lagarna om övervakning som drevs igenom av upphovsrättslobbyister förvandlade EU till den kontrollapparat vi befarat. Sen kom krisen.

Det kortvariga hopp om att Wall streets dominans är över och att den vansinniga finanskapitalismen nu nått vägs ände byttes snabbt ut mot att utvecklingen snarare accelererades. Hanteringen av Grekland och deras försök till motstånd finns det inte utrymme för att gå igenom här, det är en saga i sig, men det visade att vi, återigen, haft rätt om EU hela tiden.
Att socialism är omöjlig inom EU visste vi redan, det står klart och tydligt i deras grundlagar och är anledningen till att ett parti som Vänsterpartiet förordar utträde – deras politik är helt enkelt olaglig inom EU. Men nu fick vi veta att även sossig reformpolitik var omöjlig inom EU.

Det grekiska folket hade ingenting att säga till om, oavsett vilken regering de valde eller att de genomförde en folkomröstning för sina krav, EU var beredda att ta till alla medel för att driva in skulderna till finanskapitalet, och den grekiska arbetarklassen skulle betala.
En annan syn på det ”demokratiska underskottet” kunde nu skönjas. Det var vad man sa innan, faktiskt även från borgerligt och EU-vänligt håll, att EU hade ett demokratiskt underskott. Det var lite oklart om det var kommissionen, parlamentet eller ministerrådet som bestämde och man diskuterade om det ur demokratisynpunkt vore bättre eller sämre om det folkvalda parlamentet fick mer makt eller inte. Nu visade det sig att det varken var parlamentet, ministerrådet eller kommissionen som bestämde i EU, det var det istället centralbanken ECB som gjorde.
EU förvandlades verkligen till det ”kapitalets diktatur” som (r)-are bombastiskt brukade kalla det.

Men nu, när britterna gör det mest hädiska någonsin, det omöjliga, då låter det annorlunda. Nu är det nämligen nationalister och rasister som är de mest tongivande i EU-motståndet, varpå det oroliga socialliberala mellanskikt som poserat som radikala nu visar var de verkligen står – på finanseliten och politikeretablissemangets sida.
Är SD mot, ja då är vi för! – så kan man väl egentligen sammanfatta hela deras analys.
EU verkar för dem nu vara en garant för antirasism och demokrati. De få som kommer med invändningar buntas samman med Ukip, SD och andra rasister och även om det skulle ligga något i kritiken så spelar det ingen roll, EU är enda vägen, något annat är omöjligt. De låter precis som folkpartister på 90-talet.

Men få bryr sig om dessa socialliberaler vi nu vant oss vid att kalla ”vänstern”, annat än som objekt att hata och håna. Tokhögern, som ingen brydde sig om 2001, är istället de som nu styr dagordningen. Det är nu de som har privilegiet att skapa kålsuparteorier, och de buntar samman etablissemanget med vänstern, om de inte rent av kallar allt för ”vänstern”. De pratar om ”globalister”.
2001 var jag ”globaliseringsmotståndare” idag är jag tydligen ”globalist.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *