Vi ska förtydliga oss. Auktoritet betyder inte här en diktator, snarare en institution utan våldsmedel. Vi lånar Hannah Arendts definition:
”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den: varken tvång eller övertalning skall behövas […] Dess farligaste fiende är därför föraktet och säkraste sättet att undergräva den är att göra den till åtlöje.”
Det är vi själva som som upprätthåller auktoriteter. Det är vi själva som nu håller på att rasera dem. Det kan låta som en svunnen tid, men fram tills alldeles nyligen fanns det folk, kanske finns där fortfarande en och annan, som hävdade att klassisk musik inte bara var en genre i mängden liksom rock, pop, rap eller dansband, utan hävdade på fullt allvar att denna musik var seriös och att all annan musik var oseriös. Denna uppblåsta självgodhet uttrycktes helt ogenerat och på fullaste allvar.
Visst, än idag kan vi ana ruinerna av denna gamla hierarki. Vi är på något plan överens om att Mozart anses finare än den senaste radiohiten eller att en nobelprisvinnare står högre i rang än Camilla Läckberg. Men denna uppfattning är inte i närheten av vad den en gång varit. Vad du gillar för musik eller för böcker är ditt personliga val, där finns inget rätt eller fel. Detta är något nytt. Historieprofessor Dick Harrison skriver deckare vid sidan av sin ordinarie syssla vid Lunds universitet, något fullkomligt otänkbart för en man i hans ställning för något decennium sedan. Till exempel. Fin- och fulkultur är nu mer bara två likvärdiga delar, utan inbördes rangordning.
Om en frackklädd man och en punkare möts på gatan och fnyser åt varandra, vem har rätt? Vem står över vem? I någon bemärkelse anar vi att den frackklädde är överordnad, men bara ”överordnad” i en meningslös spöklikt förgången mening. Själva frågan är istället mest bisarr, självklart får folk själva bestämma vilken stil de föredrar. Kort sagt är ens kulturella smak idag enbart något subjektivt. Den som hävdar något annat skulle framstå som en självupptagen idiot. Auktoriteterna på kulturens område har i det närmaste raserats och detta till följd av en lång kamp av förakt och åtlöje.
Gert Fylkings återkommande prank vid tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur är belysande.
Nobelpriset i litteratur är den finaste bemärkelse en författare kan få. Varför? Det är visserligen mycket pengar som delas ut, det ska inte förnekas, men hade det enbart handlat om det så hade en rik litteraturälskare lätt kunnat övertrumfa det med sitt egna pris med ännu mer pengar i potten. Hade mammon varit vår enda riktlinje skulle priser helt och hållet vara överflödiga då de författare som säljer flest böcker, eller lyckas sälja mest kringprodukter, filmatiseringar eller annat varumärkesbyggande kring sin person – kort sagt de rikaste – automatiskt blivit de mest ansedda.
Nej, Svenska akademien och dess nobelpris är en auktoritet. En auktoritet på att avgöra vad som är god litteratur. Och de är bara en auktoritet så länge vi tillåter dem att få vara det.
Priset uppmärksammas, författare åtrår det, allmänheten beundrar pristagarna. När tidningar, radio- och tv-team gör den obligatoriska storyn ”mannen på gatan” och frågar vanligt folk vad de anser om den senaste nobelprisvinnaren så är det inte sällan dessa Vanliga Människor befäster auktoriteten. När man lite blygt småskrattar och säger att ”det har jag ingen aning om vem det är” deltar man i auktoritetsbygget. Det hör nämligen till saken att Vanliga Människor inte känner till Stor Litteratur. Den Vanliga Människan förmedlar med sitt generade skratt och sitt blygsamma ”ingen aning” att hon bugar sig djupt och låter meddela att hon blott är en obildad pöbelfigur som inte har något att tillägga om viktiga saker som Stor Litteratur.
Bland de bildade klasserna är det jobbigare. Här är väntan på tillkännagivandet nervöst då man tvärtom förmodas veta veta något om den vinnande författaren, och helst ska ha något intressant att säga om saken. För att inte tala om alla stackars kulturjournalister vars jobb det är att skriva något om det hela. Tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur måste varit en skräckens tid för detta folk i världen före Google.
Men vad händer om folk istället säger ”Vadå? Vem fan bryr sig om nobelpriset?” Vad händer om man inte skrattar skamset och undergivet, utan istället hånskrattar? Eller kanske kommer med lite rationella argument. Som att film och TV har ersatt litteraturens roll, att man inte objektivt kan säga vad som är bra och dålig smak, att Svenska akademien är en förlegad och fånig institution som bara berör en världsfrånvänd kulturelit.
Eller varför inte komma med lite raka fakta. Som att Camilla Läckberg faktiskt säljer helt sjukt mycket mer böcker än den där vad-hon-nu-hette från vilket land det nu var. Gör man istället det, då undergräver man auktoriteten. När Jean Paul Sartre vägrade ta emot priset innebar det ett hårt slag mot akademiens auktoritet, när Bob Dylan intog sin märkliga vacklande hållning till utmärkelsen kan man antagligen tala om något liknande, om än inte lika allvarligt.
Och när Gert Fylking, en pajig tv-komiker, bestämmer sig för att driva med Svenska akademien, då rämnar allt. Hela skämtet bestod av att Gert Fylking stod i pressuppbådet och utbrast ”Äntligen!” då den ständige sekreteraren förmedlade årets vinnare. Det känns så märkligt att beskriva det hela så här, det låter inte roligt alls, det är så simpelt. Men det är hysteriskt roligt. Det är roligt för att han genast river ner auktoriteten. Det är roligt för att vi alla genast ser att det inte alls är någon viktig, seriös och allvarlig institution vi har att göra med. De är bara en samling pajasar allihop.
Finförfattarna, den ständige sekreteraren och kulturjournalisterna som väntar på beskedet. Vi har ingen aning om vem årets pristagare är, namnet som ropas upp säger oss inte ett skit. Det gör det aldrig, men nu vänder vi på det hela, nu skrattar vi åt er. Med ett endaste ord gör Gert Fylking hela spektaklet kring nobelpriset till ett årligt skämt istället för en högtidsstund för de som anser sig veta något om Stor Litteratur.
Naturligtvis blev Fylking snart portad från ceremonierna. Det hjälpte dock inte för att återställa auktoriteten. Tvång eller våld, i det här fallet att bli portad, fungerar inte, kom ihåg Hannah Arendts ord, ”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den”. Fylking klädde efter att ha blivit portad ut sig, och tog sig på så sätt in ännu en gång för att göra sitt ”Äntligen!”-prank. Det höll liv i skämtet ett tag till, innan vi tröttnade på det, precis som man alltid tröttnar på alla skämt i längden. Hur många människor som för all framtid skulle avfärda nobelpriset i litteratur som en auktoritet till följd av Gert Fylking, kan vi aldrig veta.
Gert Fylkings fullkomligt geniala, närmast situationistiska aktion, är naturligtvis postmodern. Detta är en aspekt av postmoderniteten.
*
Våren 2018 genomgår Svenska akademien en legitimitetskris. En härva av korruption, jäv och inte minst kopplingar till en figur som anklagas för våldtäkt och sexuella trakasserier svärtar ner den anrika institutionen. Att ledamöter hoppar av akademien är sällsynt och brukar betraktas som starka markeringar. Nu lämnar på kort tid hela fem ledamöter sina stolar. Massmedierna skriver spaltmeter om konflikterna som till följd av institutionens slutna struktur till stor del bygger på rykten, spekulationer och tolkningar. Den massmediala logiken kokar snart ner det hela till en konflikt mellan två lag där den avhoppade ständige sekreteraren Sara Danius ses som förnyaren som tvingats bort av det gamla, konservativa gubbgardet, främst personifierat av Horace Engdahl.
Det skrivs upprop av dels författare och dels akademiker där Danius och hennes ”förnyelse” framhålls och där man förklarar att man tappat förtroendet för den kvarvarande akademien. Denna kris får även internationell uppmärksamhet och det skorras rent av om det olämpliga i att denna akademi anförtros att dela ut världens mest prestigefyllda litteraturpris. Vad vet väl en helsvensk församling om världens litteratur? Snart ger sig även vanligt folk in i debatten. I sociala medier klär sig folk i knytblus – ett plagg förknippat med Sara Danius – tar en selfie och postar bilden för att markera sitt stöd. Även kändisar och politiker – däribland självaste kulturministern – hakar på och det anordnas rent av en demonstration utanför börshuset där akademien har sitt sammanträde*.
Detta stora engagemang och intresse för Svenska akademien har man aldrig någonsin sett maken till. Knytblusprotesterna ses i regel som ett feministiskt ställningstagande och varianter på kulturminister Alice Bah Kunkes ord om att ”Det är sorgligt att konflikten får konsekvensen att två kvinnor lämnar” upprepas gång på gång, till synes utan att någon inser det ologiska i resonemanget då det är tre män och två kvinnor som lämnat sina poster och att hela krisen handlade om att de nu avhoppade ledamöterna ville utesluta en av de två kvinnorna, Katarina Frostenson. Men vad innebär all denna, högst ovanliga, uppmärksamhet för akademien? Troligen att den räddas som auktoritet.
För den som ville riva auktoriteterna, för de som likt Gert Fylking vill hånskratta åt kultursnobbarnas världsfrånvända låtsasvärld innebär knytblusupproret ett konservativt bakslag. Alla talar nu om vikten av akademiens arbete, alla kämpar för dess återupprättande och alla är överens om att den är värd att bevara. Det är en manifestation av den kulursidesläsande medelklassen, de ängsliga, de påstått bildade, anförda av skvallertidningskolumnister som inte vill rasera utan snarare själva kliva uppåt i den unkna hierarkin.
Precis när auktoriteten vacklade och var redo för räkning bidrar de istället till att förnya finkulturens högborg genom att försöka byta ut dess överhuvuden. En fraktionsstrid mellan eliter istället för en revolution, en kamp om vem som ska få sitta med i den kungafjäskande församlingen och få ta del av dess privilegier istället för ett radikalt avvisande.
*Eller normalt brukar ha sina sammanträden, just denna dag hade de kvarvarande medlemmarna av förklarliga skäl flyttat sitt torsdagsmöte till annan plats.