Rymden
Läser i Populär Astronomi om det nya Vera Rubinteleskopet som är på gång att tas i bruk. Det vanliga är att man som astronom får ställa sig i kö för att få tid vid ett observatorium och där göra sin undersökning
”Rubin-observatoriet kommer att förändra sättet att bedriva forskning. Det tar exakta bilder av allt på himlen. Forskare kan logga in i databasen och söka efter de objekt de vill studera.”
Med världens största digitalkamera, 3,2 miljarder pixlar, kommer man kartlägga hela stjärnhimlen från södra jordklotet dag för dag, sen är det bara att börja leta.
Det tycks mig finnas en risk att det nya teleskopet kommer generera enormt mycket stoff till nyheter av typen ”forskare varnar: en asteroid kan krascha på jorden om X år!” då det enligt uppgift kommer upptäcka de objekt som befinner sig i närheten av jorden från dagens uppskattningsvis 40% till mellan 60-90%.
Å andra sidan ökar även chansen att hitta objekt från andra solsystem, som det omskrivna Oumuamua 2017 som satte fart på spekulationerna om intelligent liv i yttre rymden.
Och om vi hittar en förbipasserande farkost så kan det ju vara bra att veta hur vi ska kommunicera. I Aeon läser jag om exolingvistik, alltså hur olika förståsigpåare funderar på hur utomjordiska språk skulle kunna låta och fungera. Essän sträcker sig över fantasifulla science fictionexempel till akademiska uppsatser, dispyter mellan matematiker, filosofer och lingvister till de faktiska försök som görs och har gjorts för att både söka efter utomjordingars meddelanden (se SETI) och de meddelanden vi själva skickat iväg.
På 70-talet skickade till exempel NASA iväg sonder i yttre rymden innehållande bilder på människor och en slags stjärnkarta för att hitta till vår planet samt en LP-skiva av guld med korta hälsningar på olika språk och lite allt möjligt annat.
Sovjetunionen hade tidigare skickat iväg radiomeddelanden innehållande orden ”Lenin”, ”CCCP” samt ”Mir” (vilket betyder ”fred” eller ”värld”) mot Venus.
Redan matematikern Carl Friedrich Gauss föreslog någon gång på 1800-talet att man kunde kommunicera med utomjordingar genom att skapa ett diagram föreställande Pythagoras sats tillräckligt stort för att synas från yttre rymden och Nikola Tesla hävdade att han fått en radiosignal från Mars.
Briljanta ’Story of your life’ av briljanta Ted Chiang nämns bland alla exempel på fiktiva utomjordiska språk – och jag vidarebefordrar gärna det lästipset till er här – men mitt allra bästa exempel på exolingvistik lyser tyvärr med sin frånvaro.
Nämligen det som talas av tamarierna i Star Trek The Next Generation-avsnittet Darmok. Kanske det bästa (och på sätt och vis även det dummaste) Star Trek-avsnittet någonsin. Ni vet, det med:
”Darmok and Jalad at Tanagra. Shaka! When the walls fell!”
Eller för att uttrycka sig på korrekt tamariska, avsnittet som handlar om ”Picard and Dathon at El-Adrel”
(Ok, ber om ursäkt för hög nördfaktor här…)
Mediekritik
Svensson har skrivit ett kort men läsvärt inlägg om samtidens idioti. Själva sakinnehållet – åsiktspersoner som tjafsar om vad de eventuellt ska ha sagt och tyckt om antisemitism på Instagram, eller vad de möjligen har förvanskat av vad folk möjligen sagt på Instagram – kan jag inte bry mig mindre om (och jag har inte klickat vidare för att läsa artiklarna som kritiseras) men själva förfarandet känns igen.
”Det är uppenbart att folk inte längre vet hur de ska hantera texter på internet för att en diskusssion ska gå att följa. En måste länka, en måste skriva var uppgiften är hämtad. Det räcker inte med att klistra in ett urklipp utan länk i ett meddelande på Mastodon, Bluesky, Facebook eller X. Och det är helt förkastligt att skriva en tidningsartikel som inte länkar till det den använder som bevis och belägg för kritik mot en person. Social medier verkar helt enkelt ha fördummat folk. ”
Sociologen Pierre Bourdieu skrev en gång en bok, eller det var väl egentligen ett tv-sänt tal från första början, som hette Om televisionen där han rådissade detta medium för dess enkelspårighet och fördumning. En del av argumentet handlade om hur TV:n också påverkar andra medier att ta efter dess form.* Idag ser vi hur sociala medier fyller samma roll.
För kanske ett decennium sen eller däromkring gjorde Johannes Nilsson spaningen hur tragiskt det var att twitter så fullkomligt gick i gammelmedias ledband; det som styrde vad som tjafsades om var alltjämt DN:s debattartiklar, SVT:s Agenda, Uppdrag granskning och Debatt med mera. Well, idag tycks det till slut ha vänt, nu är det istället det dummaste tramset skrivet av idioter på olika agendadrivna multimiljadärsägda sociala medier som letar sig in i de gamla redaktionerna.
Betalda åsiktspersoners research består i att de skrollar sina X- och Instagramflöden vilka de tror är en spegling av verkligheten. Haveriet ’Priset män betalar’ som finns att beskåda på SVT Play är ett tragiskt exempel på hur lågt journalistiken lyckats sjunka. En skvallertidningsjournalist får i tre halvtimmesavsnitt göra en ”personlig” dokumentär genom att klippa och klistra en massa filmklipp ryckta ur sitt sammanhang, en rad intervjuer med vad som påstås vara influerare i den svenska manosfären lämnar tittaren mer undrande efter dokumentärens slut än när man började titta.
Allt de säger i intervjuerna är liksom vad de säger i deras egna inklippta gamla inlägg fullkomligt intetsägande och någon fråga om vad de menar eller tycker dyker aldrig upp. Jag har verkligen ingen aning om varför den där anabolakillen fick sparken från skolan han jobbade på, jag vet inte vad han tycker om feminism, jämställdhet eller vad han har för åsikter om någonting alls, jag vet inte ens vad det är för påstått kontroversiella åsikter om kvinnor han ska ha yttrat på sin Youtubekanal. Och det samma med Robinson-Jan-Emanuel och alla andra som medverkar.
Du får ut mer av att slöskrolla Tik Tok i en och en halv timme som att genomlida den här skiten. Det märkligaste är väl hur jag ens lyckades ta mig igenom alla tre avsnitt och varför.
Tack o lov kommer väl svärjisarna snart göra om Public service till ett regimtroget rasistisk propagandaverktyg. Då kommer man i alla fall kunna skratta åt eländet.
Sett
Så gled vi in på kategorin visuella medier.
Håller på att se om Breaking bad. Har inte sett det sen det gick, eller, om jag minns rätt så började jag kolla på det inför den sista säsongen så jag snabbt kunde se de fyra som fanns innan jag vecka för vecka laddade ner det senaste avsnittet under den femte och sista.
Min erfarenhet annars är att man inte ska se om serier man minns som bra, ofta är minnet bättre, alternativt har tiden sprungit om och den gamla favoriten känns plötsligt mossig och kass. Så här en bit in i tredje säsongen känns därför Breaking Bad som en positiv överraskning, den står sig väldigt bra. Det jag slås av är hur man så omärkt och smidigt växlar mellan komedi och riktigt tungt drama. Vi tillåts skratta åt de där meth-headsen bara för att strax efteråt verkligen känna med dem.
En annan reflektion är hur det lyckas vara politiskt utan att det märks. Serien är en utmärkt inblick i USA:s War on drugs utan att man egentligen tänker på det eller – vilket är en av seriens förtjänster – utan att man kommer med pekpinnar eller tydliga ställningstaganden.
Kommer på mig själv med att ständigt jämföra med The wire, som väl var ungefär samtida. The wire var precis som skaparens senare serier Treme och vad-den-nu-hette om porr och prostitution i New York på 70-talet (vare sig den eller Treme såg jag förresten klart) övertydliga. De känns som de är skrivna av en sociologiprofessor eller nått.
Breaking bad är mer fantasifullt, mindre realistiskt och (där med) mer fulkulturellt. Och så jävla mycket bättre. Och då gillar jag ändå The wire (som jag visserligen inte sett på 15 år-ich)
En annan sak med Breaking bad som blir politisk för oss som ser den från den civiliserade delen av världen är hur vansinnigt USA:s privata vårdsystem framstår. I början av serien kretsar mycket kring hur knarkpengarna går åt till att betala Walters alla sjukhusräkningar. Då är han ändå high schoollärare med en – får man förmoda hyfsad – sjukförsäkring, men inte ens det räcker tydligen för att kunna få en ordentlig cancerbehandling i det där märkliga landet.
Vi får väl se hur den står sig när jag sett klart. Hittills kan man väl säga att det börjar jättebra. Själva grundplotten om den överkvalificerade 50-åriga kemiläraren som får veta att han är döende i cancer och bestämmer sig för att börja tillverka metaamfetamin tillsammans med en före detta elev för att efterlämna något till sin familj är ju helt briljant. Sen blir det lite segt och effektsökande (hela grejen med Tuco – suck) innan det stiger uppåt igen.
Avsnittet som börjar med att ett mexikanskt marriacciband (heter det så?) sjunger om handlingen – en oförglömlig scen – kan man säga markerar hur serien blir skitbra igen. Jane har nyss introducerats, Saul dyker upp i avsnittet efteråt. Som jag minns det så kommer det väl nu (en bit in i S3 som sagt) bli lite upp och ner igen med lite väl många upprepningar innan det vänder och blir helt jävla megaskitsuperbra i den sista, mörka och grymma avslutande säsong fem.
Har hållt mig från att spoila för er som inte har sett. Så gör det.
*
rå:material skriver om betydligt mer aktuella TV-serien White lotus och det är mycket i kritiken jag håller med om. Dock tycker jag det blir fel att bunta ihop seriens tre säsonger då det som jag ser det råder en avgrund mellan originalminiserien och de menlösa uppföljarna.
(Ja ta bara det till att börja med – en kort, avslutande miniserie som berättade en sammanhållen historia har nu blivit ”första säsongen” i en serie då den visade sig vara populär – jämför True Detective.)
I den första säsongen var det just klass som var poängen. Det var skillnaden mellan de snorrika och de vanliga människorna som allt kretsade kring och det slutade också (ja NU tänker jag däremot spoila så blunda genast om du bryr dig) med att det gick bra för de rika karaktärerna och åt helvete för de vanliga som antingen gav upp, blev förrådda eller krossades.
Och visst, ett sånt slut stämmer ju med vad rå:material skriver om, ”En rakt igenom liberal klasskritik som landar i fatalism. Alltså: allt är korrumperat och inget kan göras åt det.” och det hade ju varit roligare om det slutade med att, typ, de slog ihjäl alla rika hotellgäster och kom undan med det, eller nått, men då det samtidigt var så fullkomligt konsekvent – det vill säga bokstavligen ALLA snorrika karaktärer fann sig själva och uppfyllde sina drömmar och yada, yada, yada och ALLA vanliga människor blev krossade, ja då blir det liksom ändå en tydlig poäng som jag ser det.
Övriga säsonger var i bästa fall gäspningar där grundidén förvanskades totalt och bara ytlig fernissa tydde på något samband mellan säsongerna. Ja True detective räcker nog inte som jämförelse, det är mer som skillnaden mellan Rambo ett och Rambo två**.
Böckerna med en teaser
Till sist böckerna jag läst sen förra gången. Ska bara flika in att den där anarkistiska självhjälpsboken som nämns kommer föräras ett eget litet inlägg inom kort. Stay tuned.
* Var ju evighetersen jag läste den, minns knappt nått och har inga anteckningar eller liknande att gå tillbaka till, hade man haft lust skulle man ju läsa om den och skriva något smart. Men jag ger uppdraget till er istället – läs Om televisionen av Bourdieu, fundera på vad som hänt sen dess, släng in sociala medier i resonemanget och tuta ihop en kulturartikel i ämnet, sju tusen tecken, krydda med lite hyfsat aktuella socialamedieranekdoter från konton som kulturredaktörer känner till och sälj den till nån borgerlig tidning.
**Måste erkänna att jag gillade comebackfilmen Rambo fyra (har det gjorts nån mer efter den förresten?). Den är inte bra för att den är bra ”antiamerikansk”, som ettan, eller kalkon-kul-bra för att den är parodisk überamerikansk imperialistpropaganda som tvåan eller trean (tillägnad Afghanistans kämpande folk! Där Rambo läxar upp den sovjetiska soldaten med att detta folk alltid har slängt ut sina ockupanter, ty det lär oss historien!). Nä, den är bra för att det är totalt jävla hjärndöd action hela, hela tiden. Jag minns inte vad den handlade om, däremot minns jag vad en äldre kollega sa på jobbet om den efter att han sett den. Efter att mellan suckar och huvudskakningar förklarat hur mycket pangpangande och blod det var i filmen frågade någon: ”Men vad handlade den om då?” varpå han svarade ”Ja han skulle rädda någon i djungeln eller vad det var.”
Lämna ett svar