Etikett: sci-fi

Då skrivkramp/brist på inspiration/allmän lathet råder kan det ju vara på sin plats att återposta lite gammalt mög. Hittade nyligen en mapp märkt ”Filmtipset” på min hårddisk som består av ett par analyser jag skrev på Filmtipset.se för en massa år sen.

Då sajten gjordes om häromåret försvann de tyvärr från etern (jag kan i alla fall inte hitta dem) så då kan jag ju lägga ut några här istället.

Först ut blir Starship Troopers från 1997.
Spoilervarning! Ladda ner filmen illegalt från nån torrentsida och se den innan du läser vidare.

”Kulturerna lever sitt liv, säger Spengler, ’i upphöjd ändamålslöshet’ liksom ängens blommor. De fullföljer ingen gemensam plan, sammansätter ingen historisk helhet av högre ordning. ’Mänskligheten’ är ett zoologiskt, inte ett historiskt begrepp. Mänskligheten har en historia bara i samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.”

Georg Henrik von Wright – Spengler och Toynbee

Man brukar säga att vinnarna skriver historien. Det gäller förstås om krig, men hela vårt historiemedvetande tenderar att utgå från nuet, och något annat vore naturligtvis konstigt. Varför vi är där vi är idag är historiens ständiga huvudnarrativ. I det förflutna ser vi stegen som ledde fram till dagens värld. Detta innebär att historien förändras allteftersom nuet förändras.

Immanuel Wallerstein frågar sig i essän Konstruktioner av folk: Rasism, nationalism, etnicitet från 1988 om det finns en västsaharisk nation, detta till bakgrund av den pågående konflikten mellan Västsahara och Marocko.

”Frågar man Polisario, den nationella befrielserörelsen, kommer den att säga ja och tillägga att det har funnits en sådan i tusen år. Frågar man marockanerna har det aldrig funnits en västsaharisk nation, och de som lever i vad som en gång var kolonin Spanska Sahara har alltid varit en del av den marockanska nationen.”

Men vem har då rätt? Svaret, säger Wallerstein, är att det inte går att lösa problemet rent intellektuellt. Det beror på vem som segrar i konflikten. Vinner Polisario har Västsahara funnits i tusen år, vinner Marocko har nationen aldrig funnits.

”Varje historiker som skriver 2100 kommer betrakta det som en avgjord fråga eller, mer sannolikt, kommer inte betrakta det som en fråga över huvud taget.”

I Paul Verhoevens Starship troopers från 1997, baserad på Robert A. Heinleins roman från 1959, är historieundervisningen i det framtida samhället av central betydelse för den förenade mänskliga nationen. Det obligatoriska skolämnet History & moral philosophy undervisar eleverna i vad som är rätt och fel och varför den nuvarande politiska ordningen är den bästa av alla världar: detta lär oss nämligen historien.

Något postmodernistiskt flum om olika perspektiv finns det inte utrymme för och inte heller något som liknar Axel Hägerströms maxim om att lektioner i moralfilosofi bara kan vara en lära om moral, inte en lära om vad som är rätt och fel. Här är det precis tvärtom. I Heinleins framtid är rätt och fel inget som ens är uppe för diskussion, det är en exakt vetenskap.

Där boken i flera stycken utgörs av långa redogörelser från dessa lektioner sammanfattar istället Verhoeven skolindoktrineringen genom en kort men effektiv scen i filmens början.

Läraren Mr Rasczak, spelad av Michael Ironside, förklarar för de uttråkade eleverna att vi tidigare lärt oss om demokratins misslyckande, hur ”the social sciences” förde vår värld till randen av avgrunden innan krigsveteranerna därefter tog makten och förde samhället till den långvariga era av lycka och stabilitet som vi nu upplever. Därefter förklarar han att maktutövning, vilket är liktydigt med våld, utgör den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar”.

”Min mamma sa alltid att våld aldrig löser någonting.” invänder Dizzy.

”Verkligen?” Säger Rasczac, med ett elakt leende. ”Jag undrar vad Hiroshimas stadsfäder skulle ha sagt om det.”

”You!” fortsätter han, pekandes sin amputerade armstump mot Carmen, den vackra, kyliga karriäristen spelad av Denise Richards.

”De skulle antagligen inte säga någonting alls” säger hon med sitt förföriska leende. ”Hiroshima was destroyed.”

Där har vi vårt framtidssamhälles övergripande moral. Makt är rätt. Alla andra värden är av underordnad betydelse.

Samhällsmoralen existerar inte i ett vakuum utan finns naturligtvis till för att legitimera den rådande ordningen. Istället för demokrati finns i Starship troopers ett politiskt system där enbart medborgare har rösträtt och är valbara till politiska poster, och medborgare blir man bara om man genomgår en militärtjänstgöring. Det är genom att följa vår huvudperson Johnny Rico när han genomgår denna framtidslumpen – vilken får bootcamp i Full metal jacket att framstå som ett harmlöst sommarkollo – som berättelsen tar fart.

Ytligt sett är Starship troopers en ganska banal historia. Handlingen utgörs av ett rymdkrig där vår huvudperson kämpar mot både yttre fiender och en inre maktkamp, varvat med ett kärlekstriangeldrama. De onda utgörs av Arachniderna, läskiga jättespindlar från planeten Klendathu som Jorden hamnar i krig med efter en attack på Buenos Aires, hemstaden för Johnny och hans kamrater Dizzy, Carmen och Carl.

Men det är ju just detta. Vilka är de onda egentligen? Det är uppenbart att vårt framtidssamhälle har starkt fascistoida drag, vilket utöver den inledande lektionsscenen understryks med den genomgående naziestetiken och de fantastiska propagandafilmerna som då och då dyker upp.

Vi får längs resan gång också veta att spöstraff är en sanktionerad straffmetod och att avrättningar sker offentligt och direktsänds i framtids-tv:n. Samtidigt tycks vi i framtiden ha uppnått den liberala drömmen om meritokratin där varken kön eller ras är något hinder för socialt avancemang.

Allt detta tas för självklart, det ifrågasätts aldrig av filmens huvudpersoner och utgör bara en bakgrund till det blodiga actionäventyret. Vi är alla fångade i ideologin vilken omger oss som tittare nästan lika totalt som för våra huvudpersoner. Att det är dessa som är våra hjältar är svårt att ifrågasätta, inte minst med tanke på hur svår identifieringen med fiendesidan blir. I detta krig är fienden fullkomligt avhumaniserad – i bokstavlig bemärkelse – då de utgörs av stora insekter.

Arachniderna tycks inte ens gå att kommunicera med och deras samhälle liknar en myrstack där individen inte betyder något. Det framkommer visserligen i korta stycken att Arachnidernas attack på Buenos Aires kanske kan ha berott på en långvarig period av mänskligt intrång i deras naturliga hemmiljö. Men det blir svårt att ta till sig.

Lättare då att identifiera med våra sockersöta tonåringar där skådisarna tycks vara hämtade från samtida ungdomsserier som Beverly Hills eller Melrose Place. Just detta faktum ger filmen ytterligare en dimension. Länge tyckte jag det var något med filmen som kändes stelt och konstigt, utan att jag kunde komma på vad det var. Det var liksom rent och städat mitt bland allt blod och slafs. Sen kom jag på vad det var. Språket. Det vårdade språket.

I Hollywood fungerar det ju annars så att våld, sex och fula ord alltid hänger ihop. Är filmen barntillåten blir det inget alls, är den R-klassad brukar det istället bli mycket av allt. I denna actionfilm får vi se blod och våld i massor och dessutom en hel del naket. Ändå yppas det varken något ”fuck” eller ”shit”. Vi får liksom se samma modeller-omvandlade-till-skådisar med sin sexobjektslook och sina pojkbandsfrisyrer hålla samma platta och banala dialoger med sitt undermåliga skådespeleri som om det vore Dawsons Creek eller någon annan usel 90-talsserie.

Bara det att våra snygga ungdomshjältar strax därefter ger sig ut med liv och lust för att gå i krig mot jätteinsekter i försvar av sin fascistoida stat. Utan att någonsin fråga sig varför. Detta är banne mig ideologikritik på avancerad nivå. Beverly Hills är fascistiskt, är vad Verhoeven säger oss.

Som en riktig Hollywoodfilm får också Starship Troopers sitt Hollywoodslut. Men även här skaver det. Rejält. Halvvägs in i filmen genomgår Jorden ett stort nederlag vid slaget om Klendathu, ett misslyckat försök att angripa fienden på sin hemplanet. Klendathu, beläget i andra änden av galaxen, måste förgöras för att garantera vårt solsystems säkerhet, meddelar oss en propagandafilm.

Resten av kriget sker sen istället på mindre fronter i utkanten av arachnidernas områden. Hur går kriget egentligen? Vår information om detta är ganska begränsad och det finns anledning att tvivla på sanningshalten i regimens svulstiga propagandafilmer. Det är ett stort svinn av soldater, om detta råder det i alla fall ingen tvekan, och på slutet får vi se hur det i soldaternas led nu fylls på med vad som ser ut av vara ungdomar i yngre tonåren.

Det som utgör det dramaturgiska crescendot, tillfångatagandet av en ”brain bug”, framställs som en stor seger, men gör det någon skillnad i det stora hela? Det påminner snarare om Det Totala Kriget, den desperata massmobilisering av hela samhället som Nazityskland gav sig på efter förlusten vid Stalingrad och där det i Goebbels propaganda alltid hette att nya supervapen snart skulle förändra allt och där minsta framgång blåstes upp samtidigt som motgångarna förtegs.

När de tre high school-vännerna som överlevt filmens mödor, och vilka alla gjort karriär i sin respektive militärgren, träffas och firar segern så andas det hopp.

”När vi tre är tillsammans känner jag att saker och ting kommer att ordna sig” säger Carmen till Johnny och Carl, den sistnämnde nu mera högt uppsatt inom säkerhetstjänsten och iklädd något som är förvillande likt en SS-uniform.

”Jag hoppas du har rätt Carmen.” Svarar Carl och fortsätter om hur vi snart kommer lära oss hur vår fiende tänker, och där med kommer förstå hur vi ska besegra honom.

” En dag kommer allt det här vara över och alla kommer glömma att detta var stunden, det här var när det vände.” Säger han till bakgrund av soldaternas högljudda firande.

En sista svulstig propagandafilm avslutar filmen där det slås fast att modiga soldater kommer fortsätta att kämpa. Och de kommer att vinna.

Men det finns anledning att vara skeptisk. Det som Carl hoppfullt såg som den historiska punkten då allt vände kan lika gärna vara det motsatta. Bevittnar vi inte rent av mänsklighetens nära förestående undergång?

Maktutövningen, våldet, är den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar” lär Rasczak sina elever. Människans plats i universum är inte given oss utifrån någon religiös, metafysisk eller idealistisk föreställning. Vi finns enbart för att vi överlever, vi överlever endast genom vår våldsamma kamp. Och då arachnidernas våld besegrar oss är mänsklighetens triviala historia snart slut, och ingen kommer finnas kvar att återberätta den. Vi blommade upp, vi levde och vi dog.

I samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.