In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Starship Troopers och mänsklighetens undergång

Då skrivkramp/brist på inspiration/allmän lathet råder kan det ju vara på sin plats att återposta lite gammalt mög. Hittade nyligen en mapp märkt ”Filmtipset” på min hårddisk som består av ett par analyser jag skrev på Filmtipset.se för en massa år sen.

Då sajten gjordes om häromåret försvann de tyvärr från etern (jag kan i alla fall inte hitta dem) så då kan jag ju lägga ut några här istället.

Först ut blir Starship Troopers från 1997.
Spoilervarning! Ladda ner filmen illegalt från nån torrentsida och se den innan du läser vidare.

Kulturerna lever sitt liv, säger Spengler, ’i upphöjd ändamålslöshet’ liksom ängens blommor. De fullföljer ingen gemensam plan, sammansätter ingen historisk helhet av högre ordning. ’Mänskligheten’ är ett zoologiskt, inte ett historiskt begrepp. Mänskligheten har en historia bara i samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.”

Georg Henrik von Wright – Spengler och Toynbee

Man brukar säga att vinnarna skriver historien. Det gäller förstås om krig, men hela vårt historiemedvetande tenderar att utgå från nuet, och något annat vore naturligtvis konstigt. Varför vi är där vi är idag är historiens ständiga huvudnarrativ. I det förflutna ser vi stegen som ledde fram till dagens värld. Detta innebär att historien förändras allteftersom nuet förändras.

Immanuel Wallerstein frågar sig i essän Konstruktioner av folk: Rasism, nationalism, etnicitet från 1988 om det finns en västsaharisk nation, detta till bakgrund av den pågående konflikten mellan Västsahara och Marocko.

”Frågar man Polisario, den nationella befrielserörelsen, kommer den att säga ja och tillägga att det har funnits en sådan i tusen år. Frågar man marockanerna har det aldrig funnits en västsaharisk nation, och de som lever i vad som en gång var kolonin Spanska Sahara har alltid varit en del av den marockanska nationen.”

Men vem har då rätt? Svaret, säger Wallerstein, är att det inte går att lösa problemet rent intellektuellt. Det beror på vem som segrar i konflikten. Vinner Polisario har Västsahara funnits i tusen år, vinner Marocko har nationen aldrig funnits.

”Varje historiker som skriver 2100 kommer betrakta det som en avgjord fråga eller, mer sannolikt, kommer inte betrakta det som en fråga över huvud taget.”

I Paul Verhoevens Starship troopers från 1997, baserad på Robert A. Heinleins roman från 1959, är historieundervisningen i det framtida samhället av central betydelse för den förenade mänskliga nationen. Det obligatoriska skolämnet History & moral philosophy undervisar eleverna i vad som är rätt och fel och varför den nuvarande politiska ordningen är den bästa av alla världar: detta lär oss nämligen historien.

Något postmodernistiskt flum om olika perspektiv finns det inte utrymme för och inte heller något som liknar Axel Hägerströms maxim om att lektioner i moralfilosofi bara kan vara en lära om moral, inte en lära om vad som är rätt och fel. Här är det precis tvärtom. I Heinleins framtid är rätt och fel inget som ens är uppe för diskussion, det är en exakt vetenskap.

Där boken i flera stycken utgörs av långa redogörelser från dessa lektioner sammanfattar istället Verhoeven skolindoktrineringen genom en kort men effektiv scen i filmens början.

Läraren Mr Rasczak, spelad av Michael Ironside, förklarar för de uttråkade eleverna att vi tidigare lärt oss om demokratins misslyckande, hur ”the social sciences” förde vår värld till randen av avgrunden innan krigsveteranerna därefter tog makten och förde samhället till den långvariga era av lycka och stabilitet som vi nu upplever. Därefter förklarar han att maktutövning, vilket är liktydigt med våld, utgör den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar”.

”Min mamma sa alltid att våld aldrig löser någonting.” invänder Dizzy.

”Verkligen?” Säger Rasczac, med ett elakt leende. ”Jag undrar vad Hiroshimas stadsfäder skulle ha sagt om det.”

”You!” fortsätter han, pekandes sin amputerade armstump mot Carmen, den vackra, kyliga karriäristen spelad av Denise Richards.

”De skulle antagligen inte säga någonting alls” säger hon med sitt förföriska leende. ”Hiroshima was destroyed.”

Där har vi vårt framtidssamhälles övergripande moral. Makt är rätt. Alla andra värden är av underordnad betydelse.

Samhällsmoralen existerar inte i ett vakuum utan finns naturligtvis till för att legitimera den rådande ordningen. Istället för demokrati finns i Starship troopers ett politiskt system där enbart medborgare har rösträtt och är valbara till politiska poster, och medborgare blir man bara om man genomgår en militärtjänstgöring. Det är genom att följa vår huvudperson Johnny Rico när han genomgår denna framtidslumpen – vilken får bootcamp i Full metal jacket att framstå som ett harmlöst sommarkollo – som berättelsen tar fart.

Ytligt sett är Starship troopers en ganska banal historia. Handlingen utgörs av ett rymdkrig där vår huvudperson kämpar mot både yttre fiender och en inre maktkamp, varvat med ett kärlekstriangeldrama. De onda utgörs av Arachniderna, läskiga jättespindlar från planeten Klendathu som Jorden hamnar i krig med efter en attack på Buenos Aires, hemstaden för Johnny och hans kamrater Dizzy, Carmen och Carl.

Men det är ju just detta. Vilka är de onda egentligen? Det är uppenbart att vårt framtidssamhälle har starkt fascistoida drag, vilket utöver den inledande lektionsscenen understryks med den genomgående naziestetiken och de fantastiska propagandafilmerna som då och då dyker upp.

Vi får längs resan gång också veta att spöstraff är en sanktionerad straffmetod och att avrättningar sker offentligt och direktsänds i framtids-tv:n. Samtidigt tycks vi i framtiden ha uppnått den liberala drömmen om meritokratin där varken kön eller ras är något hinder för socialt avancemang.

Allt detta tas för självklart, det ifrågasätts aldrig av filmens huvudpersoner och utgör bara en bakgrund till det blodiga actionäventyret. Vi är alla fångade i ideologin vilken omger oss som tittare nästan lika totalt som för våra huvudpersoner. Att det är dessa som är våra hjältar är svårt att ifrågasätta, inte minst med tanke på hur svår identifieringen med fiendesidan blir. I detta krig är fienden fullkomligt avhumaniserad – i bokstavlig bemärkelse – då de utgörs av stora insekter.

Arachniderna tycks inte ens gå att kommunicera med och deras samhälle liknar en myrstack där individen inte betyder något. Det framkommer visserligen i korta stycken att Arachnidernas attack på Buenos Aires kanske kan ha berott på en långvarig period av mänskligt intrång i deras naturliga hemmiljö. Men det blir svårt att ta till sig.

Lättare då att identifiera med våra sockersöta tonåringar där skådisarna tycks vara hämtade från samtida ungdomsserier som Beverly Hills eller Melrose Place. Just detta faktum ger filmen ytterligare en dimension. Länge tyckte jag det var något med filmen som kändes stelt och konstigt, utan att jag kunde komma på vad det var. Det var liksom rent och städat mitt bland allt blod och slafs. Sen kom jag på vad det var. Språket. Det vårdade språket.

I Hollywood fungerar det ju annars så att våld, sex och fula ord alltid hänger ihop. Är filmen barntillåten blir det inget alls, är den R-klassad brukar det istället bli mycket av allt. I denna actionfilm får vi se blod och våld i massor och dessutom en hel del naket. Ändå yppas det varken något ”fuck” eller ”shit”. Vi får liksom se samma modeller-omvandlade-till-skådisar med sin sexobjektslook och sina pojkbandsfrisyrer hålla samma platta och banala dialoger med sitt undermåliga skådespeleri som om det vore Dawsons Creek eller någon annan usel 90-talsserie.

Bara det att våra snygga ungdomshjältar strax därefter ger sig ut med liv och lust för att gå i krig mot jätteinsekter i försvar av sin fascistoida stat. Utan att någonsin fråga sig varför. Detta är banne mig ideologikritik på avancerad nivå. Beverly Hills är fascistiskt, är vad Verhoeven säger oss.

Som en riktig Hollywoodfilm får också Starship Troopers sitt Hollywoodslut. Men även här skaver det. Rejält. Halvvägs in i filmen genomgår Jorden ett stort nederlag vid slaget om Klendathu, ett misslyckat försök att angripa fienden på sin hemplanet. Klendathu, beläget i andra änden av galaxen, måste förgöras för att garantera vårt solsystems säkerhet, meddelar oss en propagandafilm.

Resten av kriget sker sen istället på mindre fronter i utkanten av arachnidernas områden. Hur går kriget egentligen? Vår information om detta är ganska begränsad och det finns anledning att tvivla på sanningshalten i regimens svulstiga propagandafilmer. Det är ett stort svinn av soldater, om detta råder det i alla fall ingen tvekan, och på slutet får vi se hur det i soldaternas led nu fylls på med vad som ser ut av vara ungdomar i yngre tonåren.

Det som utgör det dramaturgiska crescendot, tillfångatagandet av en ”brain bug”, framställs som en stor seger, men gör det någon skillnad i det stora hela? Det påminner snarare om Det Totala Kriget, den desperata massmobilisering av hela samhället som Nazityskland gav sig på efter förlusten vid Stalingrad och där det i Goebbels propaganda alltid hette att nya supervapen snart skulle förändra allt och där minsta framgång blåstes upp samtidigt som motgångarna förtegs.

När de tre high school-vännerna som överlevt filmens mödor, och vilka alla gjort karriär i sin respektive militärgren, träffas och firar segern så andas det hopp.

”När vi tre är tillsammans känner jag att saker och ting kommer att ordna sig” säger Carmen till Johnny och Carl, den sistnämnde nu mera högt uppsatt inom säkerhetstjänsten och iklädd något som är förvillande likt en SS-uniform.

”Jag hoppas du har rätt Carmen.” Svarar Carl och fortsätter om hur vi snart kommer lära oss hur vår fiende tänker, och där med kommer förstå hur vi ska besegra honom.

” En dag kommer allt det här vara över och alla kommer glömma att detta var stunden, det här var när det vände.” Säger han till bakgrund av soldaternas högljudda firande.

En sista svulstig propagandafilm avslutar filmen där det slås fast att modiga soldater kommer fortsätta att kämpa. Och de kommer att vinna.

Men det finns anledning att vara skeptisk. Det som Carl hoppfullt såg som den historiska punkten då allt vände kan lika gärna vara det motsatta. Bevittnar vi inte rent av mänsklighetens nära förestående undergång?

Maktutövningen, våldet, är den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar” lär Rasczak sina elever. Människans plats i universum är inte given oss utifrån någon religiös, metafysisk eller idealistisk föreställning. Vi finns enbart för att vi överlever, vi överlever endast genom vår våldsamma kamp. Och då arachnidernas våld besegrar oss är mänsklighetens triviala historia snart slut, och ingen kommer finnas kvar att återberätta den. Vi blommade upp, vi levde och vi dog.

I samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.

De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Lite mer om Ted

Ja men den där dokumentärserien fick visst mitt gamla intresse för unabombaren att vakna till liv igen…

Ted Kaczynski är ju en given populärkulturell referens i USA, han nämns i lite alla möjliga sammanhang, men hur är det i Sverige? Kan bara komma på två.

I Johannes Nilssons* science fictionberättelse Skilda världar utvecklas samhället i en nära framtid till stor del enligt unabombarens teorier. En Elon Muskliknande figur inser detta efter en Ayahuaskatripp och försöker göra något åt det genom att starta en primitivistisk terrororganisation. Denna framtidens FC använder sig dock av betydligt grövre metoder än brevbomber då de försöker få civilisationen att kollapsa genom biologisk krigföring.
Detta samtidigt som den stora massan mest tycks vara intresserade av att hänga på A-I-R (har jag för mig det kallades), ett slags framtids-Virtual Reality.

I Thomas C. Berrians e-bok Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse funderar författarjaget vid ett tillfälle på hur Kaczynskis syn på tekniken kan förklara den tilltagande totalitära utveckling han tycker sig se.

”Han må ha haft sina fel och brister men det kommer för evigt vara en av Ted Kaczynskis stora bidrag till mänskligheten att han klurade ut teknikens inneboende natur och skingrade de vanliga fördomarna om att den skulle vara en neutral företeelse […] då teknikutvecklingen olikt alla andra samhällskrafter följer en given lag om utveckling mot mer komplexitet innebär det att den övergripande samhällsutvecklingen i ett avseende går i just en bestämd riktning – mot mer och mer kontroll. Mot det totalitära.”

Sen fortsätter det hela i en lång rant som mynnar ut i att medborgarlönen kommer fullfölja den totalitära framtidsdystopin.

”Vi kommer sitta framför vår gratis underhållning, framför våra skärmar, vårt Youtube och vårt Facebook, hur det nu kommer se ut i framtiden, jag bemödar mig att försöka tänka ut någon konkret science-fictionversion av hur det kan tillämpas, om vi tänker oss VR-glasögon, William Gibsons cyberspace eller vad vi nu vill, där kommer vi i alla fall ha vår förströelse.
Med en garanterad inkomst varje månad kan vi dessutom fortsätta att hjärntvättas av reklamen till att konsumera skit vi inte vill ha för att imponera på folk vi inte tycker om vilket kommer hålla hjulen snurrande och göra eliten glada. Medborgarlönen är slutstenen i det totalitära samhällsbygget, stadiet då vi alla förvandlas till passiva får. Vi kommer hävda att vi valt detta själva.”

Är detta allt? Finns det ingen annan i Sveriges kulturliv som använt sig av Ted Kaczynski? Tipsa mig gärna…

* Han som även översatte manifestet ni vet.