Anteckningar om postmodernismen (Del III)

(Läs del 1 här och del 2 här)

Vi ska förtydliga oss. Auktoritet betyder inte här en diktator, snarare en institution utan våldsmedel. Vi lånar Hannah Arendts definition:

”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den: varken tvång eller övertalning skall behövas […] Dess farligaste fiende är därför föraktet och säkraste sättet att undergräva den är att göra den till åtlöje.”

Det är vi själva som som upprätthåller auktoriteter. Det är vi själva som nu håller på att rasera dem. Det kan låta som en svunnen tid, men fram tills alldeles nyligen fanns det folk, kanske finns där fortfarande en och annan, som hävdade att klassisk musik inte bara var en genre i mängden liksom rock, pop, rap eller dansband, utan hävdade på fullt allvar att denna musik var seriös och att all annan musik var oseriös. Denna uppblåsta självgodhet uttrycktes helt ogenerat och på fullaste allvar.

Visst, än idag kan vi ana ruinerna av denna gamla hierarki. Vi är på något plan överens om att Mozart anses finare än den senaste radiohiten eller att en nobelprisvinnare står högre i rang än Camilla Läckberg. Men denna uppfattning är inte i närheten av vad den en gång varit. Vad du gillar för musik eller för böcker är ditt personliga val, där finns inget rätt eller fel. Detta är något nytt. Historieprofessor Dick Harrison skriver deckare vid sidan av sin ordinarie syssla vid Lunds universitet, något fullkomligt otänkbart för en man i hans ställning för något decennium sedan. Till exempel. Fin- och fulkultur är nu mer bara två likvärdiga delar, utan inbördes rangordning.

Om en frackklädd man och en punkare möts på gatan och fnyser åt varandra, vem har rätt? Vem står över vem? I någon bemärkelse anar vi att den frackklädde är överordnad, men bara ”överordnad” i en meningslös spöklikt förgången mening. Själva frågan är istället mest bisarr, självklart får folk själva bestämma vilken stil de föredrar. Kort sagt är ens kulturella smak idag enbart något subjektivt. Den som hävdar något annat skulle framstå som en självupptagen idiot. Auktoriteterna på kulturens område har i det närmaste raserats och detta till följd av en lång kamp av förakt och åtlöje.
Gert Fylkings återkommande prank vid tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur är belysande.

Nobelpriset i litteratur är den finaste bemärkelse en författare kan få. Varför? Det är visserligen mycket pengar som delas ut, det ska inte förnekas, men hade det enbart handlat om det så hade en rik litteraturälskare lätt kunnat övertrumfa det med sitt egna pris med ännu mer pengar i potten. Hade mammon varit vår enda riktlinje skulle priser helt och hållet vara överflödiga då de författare som säljer flest böcker, eller lyckas sälja mest kringprodukter, filmatiseringar eller annat varumärkesbyggande kring sin person – kort sagt de rikaste – automatiskt blivit de mest ansedda.
Nej, Svenska akademien och dess nobelpris är en auktoritet. En auktoritet på att avgöra vad som är god litteratur. Och de är bara en auktoritet så länge vi tillåter dem att få vara det.

Priset uppmärksammas, författare åtrår det, allmänheten beundrar pristagarna. När tidningar, radio- och tv-team gör den obligatoriska storyn ”mannen på gatan” och frågar vanligt folk vad de anser om den senaste nobelprisvinnaren så är det inte sällan dessa Vanliga Människor befäster auktoriteten. När man lite blygt småskrattar och säger att ”det har jag ingen aning om vem det är” deltar man i auktoritetsbygget. Det hör nämligen till saken att Vanliga Människor inte känner till Stor Litteratur. Den Vanliga Människan förmedlar med sitt generade skratt och sitt blygsamma ”ingen aning” att hon bugar sig djupt och låter meddela att hon blott är en obildad pöbelfigur som inte har något att tillägga om viktiga saker som Stor Litteratur.

Bland de bildade klasserna är det jobbigare. Här är väntan på tillkännagivandet nervöst då man tvärtom förmodas veta veta något om den vinnande författaren, och helst ska ha något intressant att säga om saken. För att inte tala om alla stackars kulturjournalister vars jobb det är att skriva något om det hela. Tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur måste varit en skräckens tid för detta folk i världen före Google.

Men vad händer om folk istället säger ”Vadå? Vem fan bryr sig om nobelpriset?” Vad händer om man inte skrattar skamset och undergivet, utan istället hånskrattar? Eller kanske kommer med lite rationella argument. Som att film och TV har ersatt litteraturens roll, att man inte objektivt kan säga vad som är bra och dålig smak, att Svenska akademien är en förlegad och fånig institution som bara berör en världsfrånvänd kulturelit.
Eller varför inte komma med lite raka fakta. Som att Camilla Läckberg faktiskt säljer helt sjukt mycket mer böcker än den där vad-hon-nu-hette från vilket land det nu var. Gör man istället det, då undergräver man auktoriteten. När Jean Paul Sartre vägrade ta emot priset innebar det ett hårt slag mot akademiens auktoritet, när Bob Dylan intog sin märkliga vacklande hållning till utmärkelsen kan man antagligen tala om något liknande, om än inte lika allvarligt.

Och när Gert Fylking, en pajig tv-komiker, bestämmer sig för att driva med Svenska akademien, då rämnar allt. Hela skämtet bestod av att Gert Fylking stod i pressuppbådet och utbrast ”Äntligen!” då den ständige sekreteraren förmedlade årets vinnare. Det känns så märkligt att beskriva det hela så här, det låter inte roligt alls, det är så simpelt. Men det är hysteriskt roligt. Det är roligt för att han genast river ner auktoriteten. Det är roligt för att vi alla genast ser att det inte alls är någon viktig, seriös och allvarlig institution vi har att göra med. De är bara en samling pajasar allihop.

Finförfattarna, den ständige sekreteraren och kulturjournalisterna som väntar på beskedet. Vi har ingen aning om vem årets pristagare är, namnet som ropas upp säger oss inte ett skit. Det gör det aldrig, men nu vänder vi på det hela, nu skrattar vi åt er. Med ett endaste ord gör Gert Fylking hela spektaklet kring nobelpriset till ett årligt skämt istället för en högtidsstund för de som anser sig veta något om Stor Litteratur.

Naturligtvis blev Fylking snart portad från ceremonierna. Det hjälpte dock inte för att återställa auktoriteten. Tvång eller våld, i det här fallet att bli portad, fungerar inte, kom ihåg Hannah Arendts ord, ”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den”. Fylking klädde efter att ha blivit portad ut sig, och tog sig på så sätt in ännu en gång för att göra sitt ”Äntligen!”-prank. Det höll liv i skämtet ett tag till, innan vi tröttnade på det, precis som man alltid tröttnar på alla skämt i längden. Hur många människor som för all framtid skulle avfärda nobelpriset i litteratur som en auktoritet till följd av Gert Fylking, kan vi aldrig veta.

Gert Fylkings fullkomligt geniala, närmast situationistiska aktion, är naturligtvis postmodern. Detta är en aspekt av postmoderniteten.

*

Våren 2018 genomgår Svenska akademien en legitimitetskris. En härva av korruption, jäv och inte minst kopplingar till en figur som anklagas för våldtäkt och sexuella trakasserier svärtar ner den anrika institutionen. Att ledamöter hoppar av akademien är sällsynt och brukar betraktas som starka markeringar. Nu lämnar på kort tid hela fem ledamöter sina stolar. Massmedierna skriver spaltmeter om konflikterna som till följd av institutionens slutna struktur till stor del bygger på rykten, spekulationer och tolkningar. Den massmediala logiken kokar snart ner det hela till en konflikt mellan två lag där den avhoppade ständige sekreteraren Sara Danius ses som förnyaren som tvingats bort av det gamla, konservativa gubbgardet, främst personifierat av Horace Engdahl.

Det skrivs upprop av dels författare och dels akademiker där Danius och hennes ”förnyelse” framhålls och där man förklarar att man tappat förtroendet för den kvarvarande akademien. Denna kris får även internationell uppmärksamhet och det skorras rent av om det olämpliga i att denna akademi anförtros att dela ut världens mest prestigefyllda litteraturpris. Vad vet väl en helsvensk församling om världens litteratur? Snart ger sig även vanligt folk in i debatten. I sociala medier klär sig folk i knytblus – ett plagg förknippat med Sara Danius – tar en selfie och postar bilden för att markera sitt stöd. Även kändisar och politiker – däribland självaste kulturministern – hakar på och det anordnas rent av en demonstration utanför börshuset där akademien har sitt sammanträde*.

Detta stora engagemang och intresse för Svenska akademien har man aldrig någonsin sett maken till. Knytblusprotesterna ses i regel som ett feministiskt ställningstagande och varianter på kulturminister Alice Bah Kunkes ord om att ”Det är sorgligt att konflikten får konsekvensen att två kvinnor lämnar” upprepas gång på gång, till synes utan att någon inser det ologiska i resonemanget då det är tre män och två kvinnor som lämnat sina poster och att hela krisen handlade om att de nu avhoppade ledamöterna ville utesluta en av de två kvinnorna, Katarina Frostenson. Men vad innebär all denna, högst ovanliga, uppmärksamhet för akademien? Troligen att den räddas som auktoritet.

För den som ville riva auktoriteterna, för de som likt Gert Fylking vill hånskratta åt kultursnobbarnas världsfrånvända låtsasvärld innebär knytblusupproret ett konservativt bakslag. Alla talar nu om vikten av akademiens arbete, alla kämpar för dess återupprättande och alla är överens om att den är värd att bevara. Det är en manifestation av den kulursidesläsande medelklassen, de ängsliga, de påstått bildade, anförda av skvallertidningskolumnister som inte vill rasera utan snarare själva kliva uppåt i den unkna hierarkin.

Precis när auktoriteten vacklade och var redo för räkning bidrar de istället till att förnya finkulturens högborg genom att försöka byta ut dess överhuvuden. En fraktionsstrid mellan eliter istället för en revolution, en kamp om vem som ska få sitta med i den kungafjäskande församlingen och få ta del av dess privilegier istället för ett radikalt avvisande.

*Eller normalt brukar ha sina sammanträden, just denna dag hade de kvarvarande medlemmarna av förklarliga skäl flyttat sitt torsdagsmöte till annan plats.

Känslan man har (Del 2)

(Läs del 1 här)

Det finns vissa problem med att stå riktigt långt ut till vänster. Som att resten av det politiska spektret tenderar att flyta ihop. Om man till exempel ägnar energi åt att hata sossarna för de borgare de är kan effekten bli att man inte blir lika upprörd över, säg, Sverigedemokraterna, som de i den politiska mitten tycks bli. Det är ju ändå samma skit. Liberaler som skäller på Sverigedemokrater, fy fan vad ledsamt. Jag hejar inte på liberalerna. Eller som att känna något lidelsefullt engagemang angående, låt oss säga, Ann Heberleins avfall, vilket vissa gör. Hon var vänsterliberal, sen blev hon högerliberal, so what? Att de politiskt korrekta liberalerna är upprörda kan däremot ge upphov till skadeglädje. Man blir cynisk.

Högervridningen. Mycket har sagts om detta. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde många nervösa och uppmaningar mot de övriga partierna att inte falla i deras fällor, inte anamma deras retorik och frågeställningar haglade tätt. Det samma med massmedierna. Om medierna köper SD:s frågeställningar kommer de bara öka. Sverige hade nämligen en fördel här då vi var sena med att välja in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Vi kunde nu ta lärdomar av andra länder och visste där med vad som borde göras. Framförallt tittade vi på Danmark. Vi får inte göra om Danmarks misstag.

I Danmark hade Danskt Folkeparti kommit in i Folketinget och sakta men säkert ökat sitt stöd och sitt inflytande över samhället. Det intressanta var att deras politiska inflytande ökade utan att de hade någon egentlig parlamentarisk makt. Inflytandet funkade istället så att de andra partierna plockade upp vissa av DF:s frågor och gjorde dem till sina egna. Men det ledde ändå bara till att DF ökade ännu mer. För Sverige blev detta en tydlig och enkel läxa. Det är bara kontraproduktivt att anamma Sverigedemokraternas flyktingfientliga politik och retorik, de partier som gör det kommer själva förlora. Den första mandatperioden med Sverigedemokraterna i riksdagen följde också denna lärdom. Alliansregeringen förlitade sig visserligen ofta på SD för att få igenom större delen av sin politik, men då de saknade egen majoritet tvingades de göra en del uppgörelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ännu ett jobbskatteavdrag stoppades och uppgörelsen med Miljöpartiet i migrationsfrågan gjorde Sveriges invandringspolitik mer öppnare. SD:s inträde i riksdagen innebar visserligen att svenska folket röstade höger igen, men den parlamentariska situation det skapade innebar istället att alliansregeringens politik flyttade sig åt vänster. Vi hade lärt oss av Danmark och utvecklingen gick åt motsatt håll.

Men så blev det val igen och SD minskade inte utan blev istället tredje största parti. För tredje gången i rad röstade svenskarna höger och detta ledde denna gång till det märkliga att vänsterblocket fick makten. Och detta vänsterblock genomförde sen på rekordkort tid en helomvändning i migrationspolitiken där vad de några månader tidigare hade kallat rasism nu genomförde själva. Och partierna plockade i samma rekordfart upp SD:s retorik och förslag. I medierna har samma skifte skett, det som var otänkbart att yttra för bara något år sedan har nu blivit mainstream. Och SD fortsatte att öka i opinionen. Vi gjorde till slut som i Danmark ändå, bara mer på väldigt kort tid. Vi kom ikapp kanske man skulle kunna säga.

Vad kan man då säga om allt detta? För den som är kritisk till parlamentarism och partipolitik finns ju en hel del pedagogiska poänger att slå i huvudet på de som menar att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Var det alltså här vi hamnade efter årtionden av nyliberal högervåg? Nykonservativ extremhögervåg istället? Vart tog vänstern vägen?

Svar: den slöt upp bakom etablissemanget. Nej, det gjorde den såklart inte, men det var vad det verkade som då högervridningen tilltog. Vad först olika högerdebattörer, och snart därefter även alla andra nu benämnde ”vänstern” betydde i detta nya debattklimat en samling socialliberala krönikörer. Sverige har närmast hamnat i en amerikansk situation där ”the left” är socialliberaler från storstädernas välutbildade mellanskikt som tycker synd om diverse minoriteter.
Detta socialliberal mellanskikt är naturligtvis livrädda för utvecklingen. Under den nyliberala epoken kunde de verka radikala, de kunde skälla på den nuvarande ordningen, de kunde skandera att en annan värld var möjlig. Men nu, ställd inför fascismens faror insåg man att ett konservativt bevarande av status quo var bättre än en förändring som med största sannolikhet bara innebär en förvärring. Detta är kanske den mest tragiska aspekten av högervridningen, hur antirasister och rent av vissa socialister som bestämt sig för att Sverigedemokraterna är huvudfienden och att dess inflytande till varje pris måste begränsas istället lät sig styras av partiet genom att reflexmässigt vara emot allt de säger, vilket i bästa fall ledde till att de förpassade sig själva till en reaktiv roll, men oftare rent av fungerade som högerns stormtrupper.

För SD fick nu rollen som enda opposition och mot denna var det lika bra att ställa sig bakom etablissemanget. ”Hatsajterna” var förfärliga och Sverigedemokraterna kritiserade gammelmedia för att vara ”vänster”, alltså drog man slutsatsen att det döende borgerliga medieetablissemanget var progressivt. Samhället är åt helvete, det är kris och förfall, dundrade SD, alltså slöt man upp bakom Peter Wolodarski och den politiska mittens vision om att ”det går bra för Sverige.”


Värst av allt var ändå Brexit-omröstningen. Inget kan tydligare visa på hur långt högervridningen gått i det här landet än reaktionen på hur den brittiska arbetarklassen bad Bryssel att dra åt helvete. EU-motståndet var en av grundbultarna i vänsterns motstånd mot nyliberalismen. 2001 tågade tiotusentals människor mot den odemokratiska kolossen på Göteborgs gator.
Det fanns såklart olika uppfattningar inom vänstern, under GBG 2001 framfördes denna motsättning genom de två olika blocken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 (tror jag de hette) som anordnade var sin demonstration, båda med runt 20 000 deltagare vardera. Göteborgsaktionen kritiserade Nätverket Göteborg 2001 för att vara för nationalistisk då en nationalstat inte definitionsmässigt är vare sig bättre eller sämre en en Europeisk union samt att Sveriges undandragande från EU i sig inte nödvändigtvis leder till något bättre.
Det argumentet, svarade Nätverket Göteborg 2001, var för vagt och flummigt. Det mer konkreta ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU” är de viktiga frågorna att driva för att göra världen bättre. Där låg debatten.

Högerns tafatta argument mot detta var att försöka smeta ihop vänstern med inskränkt nationalism genom att hitta på det idiotiska epitetet ”globaliseringsmotståndare” och försöka få det till att vi var motståndare till internet och fri rörlighet. De nationalister och rasister som även de var emot EU ignorerade vi och de var naturligtvis inte välkomna på någon av demonstrationerna. En viktig del av EU-kritiken var att unionen var rasistisk med deras yttre och inre gränsstyrkor.

Vad hände mellan GBG 2001 och Brexit? EU utvecklades precis i den riktning vi alla befarade. Ett tag såg det visserligen ut som om det värsta var över. Vi röstade nej till EMU, som snart visade sig vara en katastrof och runt om på kontinenten såg folkligt motstånd till att bromsa Den enda vägens politik och utveckling mot en centraliserad superstat.
Det var 00-talet som jag beskrev innan, vänstervåg i Latinamerika, IMF fick nobben i fler och fler utvecklingsländer, högervågen såg ut att om inte vända så i alla fall mattas av.
Men kriget mot terrorn, och där efter lagarna om övervakning som drevs igenom av upphovsrättslobbyister förvandlade EU till den kontrollapparat vi befarat. Sen kom krisen.

Det kortvariga hopp om att Wall streets dominans är över och att den vansinniga finanskapitalismen nu nått vägs ände byttes snabbt ut mot att utvecklingen snarare accelererades. Hanteringen av Grekland och deras försök till motstånd finns det inte utrymme för att gå igenom här, det är en saga i sig, men det visade att vi, återigen, haft rätt om EU hela tiden.
Att socialism är omöjlig inom EU visste vi redan, det står klart och tydligt i deras grundlagar och är anledningen till att ett parti som Vänsterpartiet förordar utträde – deras politik är helt enkelt olaglig inom EU. Men nu fick vi veta att även sossig reformpolitik var omöjlig inom EU.

Det grekiska folket hade ingenting att säga till om, oavsett vilken regering de valde eller att de genomförde en folkomröstning för sina krav, EU var beredda att ta till alla medel för att driva in skulderna till finanskapitalet, och den grekiska arbetarklassen skulle betala.
En annan syn på det ”demokratiska underskottet” kunde nu skönjas. Det var vad man sa innan, faktiskt även från borgerligt och EU-vänligt håll, att EU hade ett demokratiskt underskott. Det var lite oklart om det var kommissionen, parlamentet eller ministerrådet som bestämde och man diskuterade om det ur demokratisynpunkt vore bättre eller sämre om det folkvalda parlamentet fick mer makt eller inte. Nu visade det sig att det varken var parlamentet, ministerrådet eller kommissionen som bestämde i EU, det var det istället centralbanken ECB som gjorde.
EU förvandlades verkligen till det ”kapitalets diktatur” som (r)-are bombastiskt brukade kalla det.

Men nu, när britterna gör det mest hädiska någonsin, det omöjliga, då låter det annorlunda. Nu är det nämligen nationalister och rasister som är de mest tongivande i EU-motståndet, varpå det oroliga socialliberala mellanskikt som poserat som radikala nu visar var de verkligen står – på finanseliten och politikeretablissemangets sida.
Är SD mot, ja då är vi för! – så kan man väl egentligen sammanfatta hela deras analys.
EU verkar för dem nu vara en garant för antirasism och demokrati. De få som kommer med invändningar buntas samman med Ukip, SD och andra rasister och även om det skulle ligga något i kritiken så spelar det ingen roll, EU är enda vägen, något annat är omöjligt. De låter precis som folkpartister på 90-talet.

Men få bryr sig om dessa socialliberaler vi nu vant oss vid att kalla ”vänstern”, annat än som objekt att hata och håna. Tokhögern, som ingen brydde sig om 2001, är istället de som nu styr dagordningen. Det är nu de som har privilegiet att skapa kålsuparteorier, och de buntar samman etablissemanget med vänstern, om de inte rent av kallar allt för ”vänstern”. De pratar om ”globalister”.
2001 var jag ”globaliseringsmotståndare” idag är jag tydligen ”globalist.”

Anteckningar om postmodernismen (Del II)

(Läs del 1 här)

Men postmodernismen är inte bara en idériktning bland andra. Det är en tendens i samhället, det är, med Lyotards berömda formulering, ett tillstånd. Detta förstår inte alla och det är ett tragiskt faktum att det bland postmodernismens högljuddaste kritiker finns idéer som är lika, eller åtminstone nästan lika, korkade som hos postmodernismen självt. Denna kritik är nämligen konservativ. Eller rent av reaktionär. Den önskar nämligen postmodernismen ogjord, den vill tillbaks till en era då saker och ting var enklare. Denna kritik är dåraktig. Vi kan inte stoppa tillbaks anden i flaskan. Vi måste framåt, vi måste tänka nytt, vi måste, som Alf Hornborg uttrycker det, ta oss igenom den postmoderna skärselden. För det ligger något i kritiken, trots allt.

*

Den konservativa postmodernismkritiken lutar ofta åt det konspiratoriska hållet och lägger stor vikt vid att sätta likhetstecken mellan postmodernismen och ”vänstern”. Postmodernismen utgörs enligt dessa av en samling akademiker och kulturutövare som genom sitt infiltrerande av universitet och medier nu utövar sin skadliga ideologi genom att förleda massorna. Ungefär. Samma kritiker blandar ofta ihop korten totalt då de inte tycks förstå skillnaden mellan normativa och deskriptiva utsagor. Att det är skillnad mellan att hävda att något är på ett visst sätt och att hävda att det bör vara på ett visst sätt. Och att man inte kan härleda ett bör ur ett är. Att filosofera över tillståndet i världen och konstatera att tidigare fasta värden nu av allt fler ifrågasätts är inte detsamma som att hävda att man själv anser alla värden vara relativa. De konservativa förfasar sig över relativismen, men deras egna alternativ är dogmen. Mellan den konservativa dogmatiken och den postmoderna sofismen finns ett mellanting. Detta mellanting heter lagom.

*

Historikern Erik Lönnroth (1910-2002) kan få sammanfatta det hela. Lönnroth kämpade mot det gamla konservativa historikerskrået som krampaktigt höll fast vid sina nationalistiska dogmer om ärbara hjältekonungar och fornstora dagar. Men med källkritiken som metod sorterades gamla sagor och politisk propaganda bit för bit bort ur den svenska historien. När denna kamp mer och mer började vinnas i mitten av 1900-talet blev historieämnet, och högre studier i allmänhet, istället mött med förakt eller ointresse av det styrande sosseetablissemanget. På 70-talet kom så en ny generation självutnämnda radikaler som nu menade att det var personer som Erik Lönnroth som utgjorde det konservativa etablissemanget.

”Tyvärr är det som hittills framförts från det hållet inte av den art att det kan läggas till grund för ett seriöst meningsutbyte.” konstaterar han. Postmodernism nämns inte, det är ännu inte ett etablerat begrepp i dessa sammanhang, men det är vad det handlar om. Lönnroth visar uppskattning för flera enskilda forskare med en marxistisk uppfattning. Det går utmärkt att hålla sin forskning korrekt oavsett vad man har för politisk åskådning, det är inte det. Och jo, den gamla historievetenskapen var präglad av politiska, konservativa, ideal. Dagens historievetenskap – Lönnroth skriver detta 1975 – är kanske också präglad av politiska idéer, kanske kommer vi aldrig ifrån det. Och nej, de som tror att historievetenskapen kan utformas på ett lika exakt och objektivt sätt som naturvetenskaperna blundar bara för fakta. Det är lite mer komplicerat än så. Men.

”Förhållandet att man aldrig helt kan eliminera sina egna värderingar berättigar inte till att släppa dem lösa för att fritt kunna arrangera historiska fakta efter dem.” Där har vi det. Svårare än så är det inte. Postmodernistiska flummare har fel. Reaktionärer som högljutt börjar böla när någon vill se saker ur ett nytt perspektiv har fel även de. Att erkänna att sanningen ofta är svår att fånga är inte liktydigt med att hävda att det inte skulle finnas någon sanning alls. Men detta förstår inte de båda ytterligheterna. För dogmatikern leder varje tummande på det etablerade till sanningens försvinnande, för postmodernisten är varje sanningsanspråk liktydigt med maktutövning och förtryck. Dogmatikern och postmodernisten kommer aldrig att förstå någonting alls.

*

Magnus Linton brukar prata om relativismen. Detta som en -ism att vara antingen för eller emot. Nyhögern hatar denna relativism, menar han, och skräckexemplet framför andra är Anders Behring Breivik. Att män är män och kvinnor är kvinnor, att Shakespeare och Beethoven är högre kulturyttringar än Spielberg och Beatles, att Väst är civilisationens och framstegets förkämpe. Det är så det är. När dessa auktoriteter ifrågasätts, när folk börja säga att detta inte längre är självklart, inte längre hugget i sten, då blir det kaos. Detta kaos, denna dekadens, detta förfall, är vår tid. Nyhögern drömmer sig därför tillbaks till de fasta värdenas tid. Det rör sig inte bara om det uppenbara. Rasismen, nationalismen, antifeminismen. Det är hela det postmoderna tillståndet.

Breivik noterar att kvinnorörelsen redan på 1800-talet ofta var kritisk till krig och kolonialism, ett samarbete mellan antirasister och feminister redan då, med andra ord. Han blickar nostalgiskt tillbaks till 50-talets etniskt homogena hemmafrusamhälle och härleder det onda till Frankfurtskolan. Att denna samling marxistiska akademiker skulle inneha ett starkt inflytande i samhället är något som återkommer även bland antisemitiska konspirationsteorier, mainstream-höger i USA och ledarskribenter i Svenska Dagbladet. Men det är det rotlösa, det flyktiga, den ständiga förskjutningen av grunden som stör. Postmodernismen håller på att rasera tidigare självklara auktoriteter.

Känslan man har (Del 1)

Först visste jag inte vad det var. Jag går ju liksom också runt och oroar mig. Fascister som flyttar fram sina positioner, en nygammal rysskräck och en unken chauvinism som sakta vaknat till liv. Det enda vi kan lära av historien är att vi inte kan lära oss av historien, som Hegel en gång sa, enligt en Arne Anka jag en gång läst. Världen går åt helvete. Det är klimatkris, finanskris och flyktingkris, det är krigshets, ökade klassklyftor och teknologisk massarbetslöshet, det är terrorhot och det är näthat. Övervakningssamhället. De ser allt vi gör. Det är som i gamla tiders dystopier, med övervakningskameror överallt, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det gör knappt någon annan heller vad det verkar. Men att de ser vilka hemsidor vi besöker, vad vi köper, vilka vi messar, vilka vi dejtar, vad vi lyssnar på, och dessutom var exakt vi befinner oss när vi besöker, köper, messar, dejtar och lyssnar. Snart är vi i det kontantlösa samhället och snart, alldeles precis snart rent av, klarar kamerorna även av ansiktsigenkänning. Innebär inte detta rent definitionsmässigt det totalitära samhället? Är det inte bara en tidsfråga nu? Fascister vid makten, ekonomiska, politiska och miljömässiga kriser som kickar igång sociala kriser. Mer och mer kontroll, med eller utan verklig eller inbillad terrorism. Desperation och hets, upprustning och krig. Förödelse. Förintelse. Det tycks oundvikligt.

Men ändå. När jag hör nån politiker, nån journalist, nån kändis, nån etablissemangsfigur, nästan precis vem som helst. När jag ser dem med deras hundvalpsögon, när jag hör dem säga ”Man blir mörkrädd!”, ”Vi måste våga stå upp mot hatet!”, ”Vi får aldrig låta mörkret vinna!”. Då vill jag bara kräkas. Jag vill bara be dem att Dra. Åt. Helvete. Jag hatar er bara så jävla mycket. Jag är fan inte på er sida, er kamp är inte min.

Men varför? Vad är det för fel på mig? Vill en del av mig i själva verket ha detta kaos, elände och kris? Svaret är ja. Det vill jag. Till en viss del. För det finns en skillnad mellan mig och dessa ljusets krigare. En stor skillnad. Nämligen att jag inte trivdes särskilt bra innan heller. Ni vet, den där utopin vi alla levde i före finanskrisen. Den var inget för mig. Jag räds visserligen den framtida fascismen men kan samtidigt inte låta bli att jubla över det beståendes förfall. Hånskratta. För etablissemanget är det istället just detta som är tragedin. Slutet på den gamla goda tiden. Tänk hur det var före krisen, tänker de, för ni minns väl hur det var, då, i den där utopin vi alla levde i fram till 2007. Underbart va? Inga Sverigedemokrater i riksdagen, inga minusräntor eller kvalitativa lättnader. Folk som läste tidningen istället för obskyra hemsidor.

Nä just det. Det var inte så ball då heller. Då var man frustrerad över att inget hände, att folk bara tigande tog emot allt. En känsla av stagnation. Vänstern, det kändes fortfarande relevant att tala om en ”vänster”, kände hur allt långsamt gick åt fel håll i den enda vägens politik. Nyliberalismen. Klockan rullades tillbaka, facken fick mindre inflytande, fasta anställningar byttes mot visstid och bemanningsföretag, alla blev kollektivanslutna till börsen via pensionssystemet, det där deprimerade orangea kuvertet som en gång om året påminde en om att den redan fastlagda framtiden skulle vara fortsatt förjävlig samtidigt som högern – som fullkomligt dominerade hela det offentliga samtalet, det var fortfarande relevant att tala om ett offentligt samtal – log brett med ett enormt självförtroende. Lördagsarbete, pigsamhälle och klassklyftor i nivå med 30-talet var den självklara odiskutabla framtiden.

Alla andra var drömmare, välfärdsepoken var slut, det var bara att fatta, det är nya tider nu. Sossarnas och vänsterpartiets höger- och vänsterfalanger kallades i borgerlig media självklart för ”förnyare” och ”traditionalister”. Vi skrek oss visserligen hesa ibland och visst köpte vi aldrig deras lögner. Men vi kände inget hopp, annat än undantagsvis, vi anade nog att de hade en poäng, det hela går bara åt ett håll. Det var vänsterns självbild, en evig förlorare, en desperat kämpe dömd att misslyckas. Då väntade man istället. Väntade på uppvaknandet, att folk någon gång skulle bli förbannade. Ja, det fanns till och med de som väntade på en stor kris. Visst fan fantiserade även jag om en framtida kris i det kapitalistiska systemet.

Jag trodde visserligen aldrig på Revolutionen. Det är annars den vanliga ingrediensen i vänsterns eskatologi. Först är det skit, sen blir det ännu värre, men sen, sen kommer Revolutionen, sen blir det bra. Det funkar inte så. Revolutioner är inte stora demonstrationståg som byter ut en regering i en nationalstat eller två, eller ens flera på kort tid. Övergångar från ett samhällssystem till ett annat är en lång historisk process, du kommer aldrig att få uppleva en revolution, annat än en då du blir gravt besviken på att den inte infriade dina förhoppningar. Revolutionen då ett samhällssystem byttes ut mot ett annat kommer framtidens historiker möjligen att se, inte vi. Men vi kan se tendenser, vi kan se vart vinden blåser och vi kan göra vårt bästa för att göra nuet och morgondagen till en lite bättre plats.

Det var en kamp i motvind. Det gick åt fel håll. Möjligen kunde man se ett hopp i Latinamerika, möjligen kunde man ana att 00-talet innebar att högervågen ebbade ut, att det inte var samma energi som under 80 och 90-talet och att det faktiskt fanns ett motstånd nu. Globala rättviserörelser, toppmötesprotester, och visst höll väl många med om att något är fel. Kriget mot terrorn skapade ett hårdare samhälle och ökade på flera sätt repressionen, men det möttes också med en enorm kritik. Fler tycktes ana att systemet var ruttet, det borde finnas utrymme för en vändning snart. Sen kom krisen.

Den våta drömmen för alla revolutionärer. Kapitalismen funkade inte i verkligheten. Det var en korkad tanke och den funkade inte. En banks konkurs ledde till en global kris och det visade sig att vi haft rätt hela tiden. I årtionden hade de sagt att stater inte ska lägga sig i, att marknader ska få fungera fritt. I årtionden hade vi protesterat, vi hade krävt skuldavskrivning för tredje världen, att fördela pengar för att bekämpa svält, att avveckla koldioxidsamhället för att förhindra en miljökatastrof. Det har vi inte råd med, hade de svarat. Nu, när bankerna och storföretagen som inte velat veta av någon reglerande stat stod inför ruinens brant lät det annorlunda. Världens ledare träffades och tog snabbt ett beslut. Vi ger bankerna tusen miljarder dollar, bestämde de. Och så gjorde de det.

Det fanns tidigare en ideologisk dispyt mellan höger och vänster om kapitalismen som system. De som försvarade det sa att det visserligen inte var perfekt men att det var det bästa vi hade, marknaden är helt enkelt effektivast, det leder i längden till största möjliga lycka för det stora flertalet. Vi sa att systemet handlade om exploatering, att det var orättvist, att det bygger på girighet och bara gynnar ett fåtal. Och nu fick vi rätt. Kapitalisterna tog gladeligen emot statens pengar och marknadens försvarare införde utan att blinka socialism så länge det bara gällde de rika. Hade någon före krisen föreslagit att man borde nationalisera bankerna för att gynna de fattiga hade man ansetts som en livsfarlig galning. Nu nationaliserade man i praktikerna bankerna för att gynna de rika. När det sen inte räckte började man helt enkelt trycka pengar och dela ut till bankerna. Allt i fullkomlig strid med ekonomiska teorier och högerpolitiska ideologier. Varför socialisera förlusterna men privatisera vinsterna? Varför kan man skapa pengar ur intet och ge till miljardärer men inte till vanligt folk?

En del blev chockade över denna markanta och fullkomligt öppna dubbelmoral. För de hade trott på lögnerna. Men egentligen var det självklart. Det fanns bara en princip, cashen måste in. Om det så är genom den ”fria marknaden”, eller genom statens försorg spelar mindre roll. Vi hade haft rätt hela tiden, det handlade om girighet och exploatering, allt annat var bara ideologiska dimridåer. Allt detta skedde i öppen dager. Alla kunde se det. Och snart följdes det av plundringar. Nedskärningar, avskedanden, privatiseringar. Samma recept som de föregående årtiondena, bara mer drastiskt och i högre tempo. De fattiga skulle betala de rika och staten agerade indrivare. Sedan 2008 har antalet dollarmiljardärer skjutit i höjden och alarmerande rapporter om aldrig tidigare skådade nivåer i inkomstskillnaderna avlöser varandra.

Men det blev ingen tydlig vändpunkt. Ingen Revolution. Mycket tumult blev det och visst fick olika vänsterrörelser och partier ett uppsving, det är något folk ofta glömmer bort, men det mest markanta resultatet blev uppsvinget för nyfascismen och andra nationalistiska och xenofoba rörelser.

Så här i efterhand är det helt jävla otroligt. Vi hade rätt, de hade fel. Och folk ba ”det måste vara blattarnas fel!” och nyliberalismens totala fiasko leder till att svenska folket röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen.

Anteckningar om postmodernismen (Del I)

Jag tänker att det hela började med Thomas Kuhn. Det var då det började gå åt helvete. Eller Einstein kanske? ”Allt är relativt” låter ju onekligen illavarslande. Och historiskt sätt så har ju naturvetenskapliga begrepp ofta letat sig in i filosofiska och teoretiska spörsmål. Evolutionsteorin ledde till idéer om rashygien och elände, urverket stod som modell för den mekaniska uppfattning som ersatte teleologin och… Jag vet inte. Men Tomas Kuhn i alla fall. Han som hittade på ordet ”paradigm”.

Att vetenskapshistorien inte alls handlat om att lägga ett pussel som bit för bit ökar förståelsen om vår värld utan att den tvärtom tagit tvära kast där gårdagens sanningar byts ut mot nya, det var hans stora idé. Kopernicus kom på att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärt om. Ett paradigmskifte. Einsteins relativitetsteorier gjorde Newton förlegad. Ett annat paradigmskifte. Mellan skiftena sysslar vetenskapen enbart med att bekräfta den rådande sanningen, innan fler och fler sprickor i den aktuella världsbilden till slut banar vägen för en ny revolution i tänkandet och världsuppfattningen, och ett nytt paradigmskifte inträffar. Så kan man lite kortfattat sammanfatta Thomas Kuhns tes. Och så kan man ju välja att se det hela, förstås. Det kan det väl kanske ligga något i.

Men, tänker nu någon. Om jorden var platt igår och är rund idag, vad säger väl då att den inte kommer vara fyrkantig i morgon?! Och postmodernismen är född.

*

Vad är då egentligen postmodernism? Det är högst oklart. Jean Francois Lyotard skrev i Det postmoderna tillståndet 1973 att vi går mot slutet för ”de stora berättelserna” och det är väl just den floskeln som oftast åberopas när P-ordet kommer på tal. Han skriver om att statens roll som den haft sedan 30-talet håller på att förändras, att Kinas marknad håller på att öppnas upp och att det socialistiska alternativet är på tillbakagång. Utifrån dessa faktum drar han slutsatser om kunskapsproduktion, en viktigare kunskapsekonomi till följd av teknikutvecklingen och berättelsernas död. Han tycks se Wittgenstein som nån postmodernismens föregångare – hans styrka låg i att han höll sig på avstånd från Wienkretsen. Att disciplinerna blandas samman ser han som ett tecken på förfall för den gamla (modernistiska) universitetssynen. Likaså att kunskap i sig inte längre är viktigt utan ”vad tjänar det till?” har blivit viktigare än ”är det sant?”.

Det var kanske framsynt att notera allt detta redan på 70-talet, jag vet inte.

*

Det är inget nytt fenomen egentligen, inte om vi ser det som en idériktning bland andra. I historien har postmodernismen kommit och gått flera gånger. Under antiken hade vi sofister och skeptiker*, vilka predikade att makt är rätt och att det enda vi vet är att vi inte vet något om någonting alls. På 1700-talet hävdade David Hume att han lyckats bevisa att kausalitet var omöjligt. Detta radikala förnekande av sanningar följer ofta, intressant nog, ett mönster. Det har nämligen en funktion som katalysator för en bättre utvecklad filosofi. Sofisterna var Sokrates stora hatobjekt och hans polemik mot dem ledde därför till den västerländska filosofins egentliga uppkomst. Den som blev tvingad att svara på frågor från Pyrrhon och hans anhängares jobbiga påpekanden om sinnenas bristande tillförlitlighet och det meningslösa i allt då vi aldrig kan veta något alls om världens beskaffenhet, blev tvungen att tänka till och vässa sina argument. Och sen har vi en viss Immanuel Kant, som efter att ha läst David Hume och blivit förfärad över den otvivelaktigt starka logiken i resonemanget satte sig ner och funderade, i något decennium eller så, och skrev därefter en avhandling där han gjorde sin berömda kopernicanska vändning genom att omdefiniera filosofin som sådan.

Det är som med yttrandefriheten. Det finns ett värde i att tillåta även korkade, omoraliska och felaktiga yttranden. De får oss att vakna till, tvingar oss att tänka, resonera och argumentera för det smarta, moraliska och sanna. Istället för att stelna till dogmer och trossatser måste våra tankar ständigt vara i rörelse och vi kan därför bryta ny mark.

Så nu är bara frågan vad postmodernismen kan ge oss för nya perspektiv. För postmodernister har nämligen fel.

*”Skeptiker” är ett intressant ord i sammanhanget då det idag ofta betyder raka motsatsen till de gamla grekernas förnekande av verkligheten.