Först visste jag inte vad det var. Jag går ju liksom också runt och oroar mig. Fascister som flyttar fram sina positioner, en nygammal rysskräck och en unken chauvinism som sakta vaknat till liv. Det enda vi kan lära av historien är att vi inte kan lära oss av historien, som Hegel en gång sa, enligt en Arne Anka jag en gång läst. Världen går åt helvete. Det är klimatkris, finanskris och flyktingkris, det är krigshets, ökade klassklyftor och teknologisk massarbetslöshet, det är terrorhot och det är näthat. Övervakningssamhället. De ser allt vi gör. Det är som i gamla tiders dystopier, med övervakningskameror överallt, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det gör knappt någon annan heller vad det verkar. Men att de ser vilka hemsidor vi besöker, vad vi köper, vilka vi messar, vilka vi dejtar, vad vi lyssnar på, och dessutom var exakt vi befinner oss när vi besöker, köper, messar, dejtar och lyssnar. Snart är vi i det kontantlösa samhället och snart, alldeles precis snart rent av, klarar kamerorna även av ansiktsigenkänning. Innebär inte detta rent definitionsmässigt det totalitära samhället? Är det inte bara en tidsfråga nu? Fascister vid makten, ekonomiska, politiska och miljömässiga kriser som kickar igång sociala kriser. Mer och mer kontroll, med eller utan verklig eller inbillad terrorism. Desperation och hets, upprustning och krig. Förödelse. Förintelse. Det tycks oundvikligt.
Men ändå. När jag hör nån politiker, nån journalist, nån kändis, nån etablissemangsfigur, nästan precis vem som helst. När jag ser dem med deras hundvalpsögon, när jag hör dem säga ”Man blir mörkrädd!”, ”Vi måste våga stå upp mot hatet!”, ”Vi får aldrig låta mörkret vinna!”. Då vill jag bara kräkas. Jag vill bara be dem att Dra. Åt. Helvete. Jag hatar er bara så jävla mycket. Jag är fan inte på er sida, er kamp är inte min.
Men varför? Vad är det för fel på mig? Vill en del av mig i själva verket ha detta kaos, elände och kris? Svaret är ja. Det vill jag. Till en viss del. För det finns en skillnad mellan mig och dessa ljusets krigare. En stor skillnad. Nämligen att jag inte trivdes särskilt bra innan heller. Ni vet, den där utopin vi alla levde i före finanskrisen. Den var inget för mig. Jag räds visserligen den framtida fascismen men kan samtidigt inte låta bli att jubla över det beståendes förfall. Hånskratta. För etablissemanget är det istället just detta som är tragedin. Slutet på den gamla goda tiden. Tänk hur det var före krisen, tänker de, för ni minns väl hur det var, då, i den där utopin vi alla levde i fram till 2007. Underbart va? Inga Sverigedemokrater i riksdagen, inga minusräntor eller kvalitativa lättnader. Folk som läste tidningen istället för obskyra hemsidor.
Nä just det. Det var inte så ball då heller. Då var man frustrerad över att inget hände, att folk bara tigande tog emot allt. En känsla av stagnation. Vänstern, det kändes fortfarande relevant att tala om en ”vänster”, kände hur allt långsamt gick åt fel håll i den enda vägens politik. Nyliberalismen. Klockan rullades tillbaka, facken fick mindre inflytande, fasta anställningar byttes mot visstid och bemanningsföretag, alla blev kollektivanslutna till börsen via pensionssystemet, det där deprimerade orangea kuvertet som en gång om året påminde en om att den redan fastlagda framtiden skulle vara fortsatt förjävlig samtidigt som högern – som fullkomligt dominerade hela det offentliga samtalet, det var fortfarande relevant att tala om ett offentligt samtal – log brett med ett enormt självförtroende. Lördagsarbete, pigsamhälle och klassklyftor i nivå med 30-talet var den självklara odiskutabla framtiden.
Alla andra var drömmare, välfärdsepoken var slut, det var bara att fatta, det är nya tider nu. Sossarnas och vänsterpartiets höger- och vänsterfalanger kallades i borgerlig media självklart för ”förnyare” och ”traditionalister”. Vi skrek oss visserligen hesa ibland och visst köpte vi aldrig deras lögner. Men vi kände inget hopp, annat än undantagsvis, vi anade nog att de hade en poäng, det hela går bara åt ett håll. Det var vänsterns självbild, en evig förlorare, en desperat kämpe dömd att misslyckas. Då väntade man istället. Väntade på uppvaknandet, att folk någon gång skulle bli förbannade. Ja, det fanns till och med de som väntade på en stor kris. Visst fan fantiserade även jag om en framtida kris i det kapitalistiska systemet.
Jag trodde visserligen aldrig på Revolutionen. Det är annars den vanliga ingrediensen i vänsterns eskatologi. Först är det skit, sen blir det ännu värre, men sen, sen kommer Revolutionen, sen blir det bra. Det funkar inte så. Revolutioner är inte stora demonstrationståg som byter ut en regering i en nationalstat eller två, eller ens flera på kort tid. Övergångar från ett samhällssystem till ett annat är en lång historisk process, du kommer aldrig att få uppleva en revolution, annat än en då du blir gravt besviken på att den inte infriade dina förhoppningar. Revolutionen då ett samhällssystem byttes ut mot ett annat kommer framtidens historiker möjligen att se, inte vi. Men vi kan se tendenser, vi kan se vart vinden blåser och vi kan göra vårt bästa för att göra nuet och morgondagen till en lite bättre plats.
Det var en kamp i motvind. Det gick åt fel håll. Möjligen kunde man se ett hopp i Latinamerika, möjligen kunde man ana att 00-talet innebar att högervågen ebbade ut, att det inte var samma energi som under 80 och 90-talet och att det faktiskt fanns ett motstånd nu. Globala rättviserörelser, toppmötesprotester, och visst höll väl många med om att något är fel. Kriget mot terrorn skapade ett hårdare samhälle och ökade på flera sätt repressionen, men det möttes också med en enorm kritik. Fler tycktes ana att systemet var ruttet, det borde finnas utrymme för en vändning snart. Sen kom krisen.
Den våta drömmen för alla revolutionärer. Kapitalismen funkade inte i verkligheten. Det var en korkad tanke och den funkade inte. En banks konkurs ledde till en global kris och det visade sig att vi haft rätt hela tiden. I årtionden hade de sagt att stater inte ska lägga sig i, att marknader ska få fungera fritt. I årtionden hade vi protesterat, vi hade krävt skuldavskrivning för tredje världen, att fördela pengar för att bekämpa svält, att avveckla koldioxidsamhället för att förhindra en miljökatastrof. Det har vi inte råd med, hade de svarat. Nu, när bankerna och storföretagen som inte velat veta av någon reglerande stat stod inför ruinens brant lät det annorlunda. Världens ledare träffades och tog snabbt ett beslut. Vi ger bankerna tusen miljarder dollar, bestämde de. Och så gjorde de det.
Det fanns tidigare en ideologisk dispyt mellan höger och vänster om kapitalismen som system. De som försvarade det sa att det visserligen inte var perfekt men att det var det bästa vi hade, marknaden är helt enkelt effektivast, det leder i längden till största möjliga lycka för det stora flertalet. Vi sa att systemet handlade om exploatering, att det var orättvist, att det bygger på girighet och bara gynnar ett fåtal. Och nu fick vi rätt. Kapitalisterna tog gladeligen emot statens pengar och marknadens försvarare införde utan att blinka socialism så länge det bara gällde de rika. Hade någon före krisen föreslagit att man borde nationalisera bankerna för att gynna de fattiga hade man ansetts som en livsfarlig galning. Nu nationaliserade man i praktikerna bankerna för att gynna de rika. När det sen inte räckte började man helt enkelt trycka pengar och dela ut till bankerna. Allt i fullkomlig strid med ekonomiska teorier och högerpolitiska ideologier. Varför socialisera förlusterna men privatisera vinsterna? Varför kan man skapa pengar ur intet och ge till miljardärer men inte till vanligt folk?
En del blev chockade över denna markanta och fullkomligt öppna dubbelmoral. För de hade trott på lögnerna. Men egentligen var det självklart. Det fanns bara en princip, cashen måste in. Om det så är genom den ”fria marknaden”, eller genom statens försorg spelar mindre roll. Vi hade haft rätt hela tiden, det handlade om girighet och exploatering, allt annat var bara ideologiska dimridåer. Allt detta skedde i öppen dager. Alla kunde se det. Och snart följdes det av plundringar. Nedskärningar, avskedanden, privatiseringar. Samma recept som de föregående årtiondena, bara mer drastiskt och i högre tempo. De fattiga skulle betala de rika och staten agerade indrivare. Sedan 2008 har antalet dollarmiljardärer skjutit i höjden och alarmerande rapporter om aldrig tidigare skådade nivåer i inkomstskillnaderna avlöser varandra.
Men det blev ingen tydlig vändpunkt. Ingen Revolution. Mycket tumult blev det och visst fick olika vänsterrörelser och partier ett uppsving, det är något folk ofta glömmer bort, men det mest markanta resultatet blev uppsvinget för nyfascismen och andra nationalistiska och xenofoba rörelser.
Så här i efterhand är det helt jävla otroligt. Vi hade rätt, de hade fel. Och folk ba ”det måste vara blattarnas fel!” och nyliberalismens totala fiasko leder till att svenska folket röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen.