gammalt – Det glada tjugotalet

Jag tänker inte delta i ert raskrig (spridda anteckningar om Al-Aqsa flodvågen)

Anteckningar
Det är så konstigt. På dagarna, på jobbet, då känns allt så klart, jag kammar min post och lyssnar på poddar, fast jag hör inte så noga, är alltför upptagen med mina egna tankar. Tänker att jag ska skriva ner det här, tänker att jag måste få ur mig det. Vad? Jag vet inte. För när jag kommer hem har allt försvunnit, det känns flyktigt och, framförallt – onödigt. Vad är poängen? Vad ska jag skriva ner och varför. Särskilt om jag tänker mig att det jag skriver ska publiceras nånstans, förslagsvis på min blogg, det tycker jag verkar rimligt på dagarna, på jobbet, men aldrig på kvällarna då jag är hemma, då jag har möjlighet att skriva.

Men så finns det ju en alldeles speciell form för just sånt här. Den kallas ”anteckningar”. Anteckningar är en slapp bloggenre där man bara spottar ur sig skit utan att ens försöka knyta ihop det hela. Jag tänker alltid att jag borde ägna mig mer åt anteckningar. Det här är en blogg, inte en jävla understreckare i Svenskan. Det var anledningen till att jag började blogga från första början, att kunna skriva mer fritt, ledigt växla mellan form och innehåll, bara köra på.

Men det blir sällan så. Jag är för självkritisk. Jag har visst en redaktör i mitt huvud. Framför allt vill jag till varje pris undvika att bli privat eller personlig. Istället staplas min dator full med en massa lösa fraser, klatschiga rubriker jag inbillar mig ska leda någon vart men som står kvar tomma i egen majestät, oavslutade meningar som redan är för långa och resonemang som inte leder någon vart. Ibland händer det att jag i ett svagt ögonblick sammanställer några av dessa missfoster, klipper och klistrar och postar på bloggen under etiketten gammalt.

Sen skäms jag.

De hör antagligen till mina bästa blogginlägg.

Kanske borde jag bara börja supa när jag skriver? Carina Rydberg sa nånstans att alkoholen tar bort en massa onödig självcensur och att hon inte skrivit en bok nykter sen typ 95.

Raskrig
Jag vägrar gå med i ert raskrig. Kommer Israels nazifiering leda till Sveriges nazifiering? Det verkar så. Ulf Kristerssons reaktion på Operation Al Aqsa-flodvågen är att åka till Malmö och besöka synagogan. Det är synd om judar, lyder budskapet. Och det dyker upp föreningar man aldrig hört talas om – Sveriges unga judar? Kanske. Det är exakt som islamistorganisationerna, precis som pajasarna i Afrosvenskarnas förbund. Man döper sin lilla förening till nånting med judar och spyr sen ut sin Israelpropaganda. Det är så de ser det hela, det är ett raskrig. Judarna har rätt till överhöghet i Palestina, de har rätt att mörda, fördriva och stänga in palestinier i enklaver för att upprätthålla sin renrasiga stat. Är man emot dem är man antisemit, man är ju emot judarna.

De har släppt mer bomber under dessa dagar – mindre än två veckor – än vad USA gjort över Afghanistan under ett helt år. Gaza är pyttelitet i jämförelse. De har bombat sjukhus. De har sagt åt folk i norra Gaza att flytta söderut – de kan inte lämna Gaza – och en miljon har gjort så. Ja nu är det kanske här, tänker jag, folkmordsfasen som jag skrev om för… ja när var det nu? Ett år sen? Två? Publicerade det dock inte förrns nyss. Och Israel får ”solidaritet” från väst. Visst, det kommer väl komma de sedvanliga förmaningarna, att Israels ”svar” är ”oproportionerligt”. Den vanliga charaden. Men det känns faktiskt annorlunda den här gången.

Ett tusen fyrahundra döda israeler. Attacker på muren, på militärbaser, på polisstationer och försök att faktiskt besätta och behålla områden inne i Israel. Och till detta en formidabel slakt på civilbefolkningen – det verkar som instruktionen varit att peppra på allt som rör sig. Utöver att ta fångar. En gång i tiden hade Hamas en (1) fånge i Gaza. Nu har de tagit 200. Detta har aldrig hänt förut. Hamas har kalkylerat med en aldrig tidigare skådad respons. Allt kan hända nu.

Den hoppfulle skulle ju kunna se en öppning här. Då Israels största supportrar numera är Svärgisar så kan man väl tänka sig att de bombliberaler som alltid motiverat sitt stöd med de vanliga talepunkterna som i bästa fall är menlösa floskler men mest av allt lögner kan komma att tänka om. Svärgisarna ser ju Israel för vad det är – en vit överhöghetsstat som övervakar, fördriver och mördar araber. Och just därför gillar dem. Det måste väl kännas lite märkligt för en liberal som yrar om ”Mellanösterns enda demokrati” som fått ”öknen att blomma” och enbart vill ”leva i fred” och vars existens påstås vara hotad. Sen slog det mig att liberaler och svärgisar ingår i samma allians i det här landet. Sverige är i framkant.

Men visst, naturligtvis kommer det komma fler dropouts. Det gör det hela tiden. Det räcker med att tänka lite, sätta sig in i det hela lite. Har man sen bara integritet så upptäcker man enkelt lögnerna och hyckleriet. Saknar man politiska uppdrag eller anställning som ledarskribent så är det inte särskilt svårt att göra det, ens för en liberal. Om man bortser från det rent sociala.

Inte minst bland israelerna själva fostras det ständigt nya kritiker. För varje ny generation som skickas ut för att göras medskyldig till eländet och som sen barnsben matats med att de gör detta för Säkerheten och att de kämpar för sin Existens kommer det vittnesmål om det sjuka det hela.

Men de är såklart få. Fler är de entusiastiska anhängarna och fanatikerna. Liksom de likgiltiga och cyniska. Om det är några jag verkligen beundrar stort så är det dessa israeler, de som vågar gå emot. Precis som jag beundrar de palestinier som tar tillfället i akt att fördöma attacker på civila så beundrar jag israeler som passar på att påpeka att grundproblemet är ockupationen.

Men de kommer inte få det lättare nu. Kriminalisering kommer följa. Ja nu klickar jag runt på nätet istället för att skriva… Hittade B’Tselems hemsida. De finns fortfarande. De är mina hjältar. De har bombat ett sjukhus i Gaza, säger de på Al Jazeera. I detta nu är det en massa folk på gatorna i Ramallah. Kommer det börja på Västbanken också nu? Får väldigt lite info därifrån.

Kommer Abbas bli en Quisling nu? Abbas är slut. Det är inget ställningstagande, det är rent objektivt sant. PLO är borta, Hamas har tagit över initiativet. Kerenskij kanske var trevligare än Lenin. Det hade kanske blivit bättre om det blev han. Men det blev det inte.

Apartheid
Folk som kritiserar Israel brukar säga att det är en apartheidstat. Det är dels ett deskriptivt epitet, men framförallt är det moraliskt. Det bygger på att vi alla har fördömt systemet i Sydafrika, att det har slängts på historiens sophög. Jag tänker att vi närmar oss en punkt då folk på detta snart kommer svara: Ja? Och? Apartheid var väl bra?

Denna punkt kommer inträffa ganska snart. Ungefär för tiden då Tidöavtalet är fullt ut implementerat och nästa omgång upptrappning är igång. Ungefär då BRICS-länderna definitivt och oåterkalleligt gått om G7 i BNP och börjat utgöra ett tydligt alternativt block i utrikespolitiken. Ungefär då.

Då kommer följande inträffa: en högertomte kommer upplysa sina följare om ANC, Nelson Mandela och deras kamp i Sydafrika. Han kommer paketera det som ett ”avslöjande”. Han kommer ”avslöja” att Mandela ägnade sig åt våld och, därför, var moraliskt förkastlig.
Vet ni!!! Kommer han säga.
Mandela sprängde saker! ANC dödade folk!
Därefter kommer de logiskt komma fram till att Sydafrika under apartheid kanske inte var perfekt, men att systemets avskaffande var fel. Ty det är fel med våld. Och denna uppfattning kommer därefter sprida sig snabbt.

Det stora spelet.
Men hur passar allt det här in i resten? Hur passar det in i utvecklingen mot den multipolära världen, västs nedgång, globaliseringens död? Putins respons är väldigt intressant, om än svårtolkad. Han dröjde med svaret. Och sen var det ganska Israelkritiskt. Då hade Zelensky hunnit positionera sig som superisraelvän och jämförde Hamas med Ryssland (!).

Han luftade också, utan bevis, lite vaga konspirationsteorier om att Ryssland låg bakom eller åtminstone var inblandade eller åtminstone tjänade på attacken. Kanske, kanske, kommer Putin plocka upp det här, alltså svara genom att bli mer Israelkritisk än han varit tidigare. Men det är delikat. Ryssland har lyckats med konststycket att vara vän med alla i Mellanöstern.

Israel har inte hoppat på sanktionerna mot Ryssland och en massa ryssar bor i Israel, det flygs säkert en hel del länderna emellan, handelsförbindelser och släktskapsband finns i massor då den ryska invandringen efter Sovjets kollaps har förändrat Israels demografi i grunden. Men genom att hoppa på antiisraeltåget skulle Putin kunna få mer sympatier i tredje världen. Det skulle kunna bli ännu en grej, ännu en orättvisa att skylla ”väst” på.

Sen har vi ju Bibis ”normalisering” med reaktionära arabstater, främst Saudi, som varit på tapeten ganska länge. Det är nog säkert att säga att den, om inte stoppats så i alla fall pausats ett tag. Ja hela arabvärlden kan ju sättas i gungning. I media har jag hört det oroas över ett nytt storkrig – Hizbollah framförallt. Men grejen är att palestinierna alltid varit ett rött skynke för arabdiktaturerna. Stöd för palestinierna kan lätt leda till kritik mot den egna regeringen. Den arabiska våren ligger inte långt borta, Sisi i Egypten är säkerligen skitnervös, många andra också, särskilt de som varit på gång med ”normaliseringen”.

En ny arabisk revolutionsvåg är inte alls omöjligt, och där skulle Putin kunna spela sina kort väl. Inte heller araberna har hoppat på sanktionerna mot Ryssland, naturligtvis inte heller Iran. Förenade Arabemiraten har öppnat klädaffärskedja då Zara flyttat ut, Iran har börjat sälja bilar då de västerländska företagen lämnat. Bland mycket, mycket annat. Västs Rysslandssanktioner är skitbra för Mellanöstern liksom för Kina, Indien och för nästan alla utan Väst – och Ryssland såklart.

Säg nu att araberna kommer – antingen som eftergift i rädsla för den egna befolkningen eller efter en regelrätt revolution – att ta en hårdare ställning mot Israel. Säg att de då även kommer närma sig Iran – Saudierna har nyligen återtagit sina diplomatiska förbindelser med landet efter kinesisk medling – ja då är de plötsligt långt borta från väst. Kan det bli så att väst förlorar sina arabiska allierade? De har länge vänt sig mer och mer mot Kina och Ryssland, blir detta den definitiva vändningen?

En ny oljeblockad som på 70-talet vore ju drömmen. Straffa EU och USA för deras Israel-stöd och samtidigt i praktiken definitivt byta block till Kina eller BRICS eller vad vi nu kan se för block. Jag fantiserar kanske bara, men det känns inte helt omöjligt heller.

Apartheid II
Apartheid är faktiskt en ganska dålig beskrivning av situationen i de ockuperade områdena. Det var en ganska bra beskrivning före andra intifadan. Ja herregud, det var de som pratade om apartheid och bantustansamhällen i samband med Osloavtalet. Alltså som det såg ut på pappret, alltså innan Israel började med den massiva utbyggnaden på Västbanken.

Sydafrika behövde de svarta och färgade som billig arbetskraft. Att de var instängda i ”självständiga” små ”stater” var ett sätt för regimen att kontrollera och hålla nere en exploaterad underklass. Under 90-talet kunde man skönja en liknande utveckling i Israel/Palestina. Palestinier jobbade på dagarna i Israel till skitlöner och utan vettiga villkor innan de åkte hem till sitt ”självständiga” zon A-område. Sen kom andra intifadan, Sharon och Muren. Sen dess har Israel gjort allt för att vända denna utveckling.

Man har idag ett system med ”gästarbetare” från andra delar av (den ickemuslimska) tredje världen där fattiga migranter jobbar till skitlöner och utan vettiga villkor (och naturligtvis utan någon som helst möjlighet till medborgarskap då detta är villkorat av ras).
Samtidigt har man begränsat de palestinska områdena från att ha en självständig ekonomisk politik eller ekonomisk integrering med de arabiska grannländerna. Resultatet blir att palestinierna lever under massarbetslöshet och med få utsikter till ett anständigt liv. Om de inte flyttar någon annanstans. Och ständigt tilltar markstölderna och trakasserierna, ständigt dras snaran åt, inringningen och kontrollen ökas och ökas. Allt motstånd krossas med övervåld.

Det är detta som gör situationen livsfarlig och värre än vad folk i allmänhet fattar. Muren skapade en situation av evigt krig. Sydafrikas bantustans och fantasier om ”separat utveckling” genomskådades av alla och då landet var beroende av sin arbetarklass – alla länder är ju liksom det – så ledde kampen till den enda logiska slutsatsen: avskaffa apartheid – en man, en röst, oavsett rastillhörighet. En exploaterad grupp är, hur grym exploateringen än är, likväl oumbärlig för att upprätthålla systemet. Därför kan de exploaterade frigöra sig själva genom att kasta av sig sina bojor och vägra underkasta sig exploateringen.

Att kalla Israel en för en apartheidstat andas hoppfullhet. För apartheid avskaffades. Apartheid fördömdes av historien som orätt. Att kalla Israel för en apartheidstat är att säga att vi har historien på vår sida, att denna historia kommer sluta med den oundvikliga befrielsen.

Men då Israel gjort sig oberoende av palestinierna som en ekonomisk realitet samtidigt som de förstört alla möjligheter till en tvåstatslösning? Om det enda israelerna vill är att komma åt palestiniernas mark?
Den rimliga analogin är kanske inte apartheid utan bosättarkolonialism. Då blir inte palestinierna sydafrikaner utan urfolk. Siouxer, Apacher, Tasmanier.

Då blir det logiska slutet inte befrielse utan fördrivning. Utrotning. Folkmord.

Högervridning
Det funkar inte så att det kommer en punkt då folk plötsligt förstår. Att det kommer till en punkt då folk säger, nä nu, där går min gräns, så där får Israel inte hålla på! Varpå han ändrar inställning. Tvärtom. Högervridning leder till mer högervridning. Den som en gång i urtiden bestämde sig för att han var ”för Israel” gjorde det för att han stödde ett demokratiskt hemland för judarna där de kunde leva i fred och säkerhet. Hade man frågat honom på 70-talet om han skulle stödja landstölder, fördrivning, inhängning, våldsamma trakasserier av bönder och allt som bosättningarna på Västbanken innebar så skulle han bli arg och säga att så skulle Israel aldrig göra och att ens föreställa sig det är ett uttryck för antisemitism.

Men med tiden började han stödja apartheid. Det var självförsvar. Idag stödjer han massmord, sjukhusbombningar, att man stängt av elen och stoppat all införsel av mat och mediciner till Gaza. Han stödjer redan internationell piratverksamhet, brott mot alla mänskliga rättigheter, mord på oväpnade barn som deltar i ickevåldsaktioner. Den dag Israel börjar mörda palestinier i gaskammare kommer han kalla det självförsvar och skulle någon jämföra det hela med nazisterna skulle han kalla dem antisemiter.

Då och nu.
Jag brukade tänka så här: Visst, det ser mörkt ut. De har kontrollen, våldsmakten, de söndrar och härskar, fördriver och mördar. Men i längden? Konceptet med etnicitetsbaserade stater var på modet under Hertzls tid, men redan vid grundandet 1948 började det bli omodernt.
Vi lever i en allt mer globaliserad värld, en allt mer globaliserad kultur. Den dag då den yngre generationen israeler börjar rycka på axlarna åt det där med en ”judisk stat” och säga att det är väl inte så noga, vi är ju alla människor, jag kan väl vara jude här lika väl som i Europa eller varsomhelst. Den dagen kommer det israeliska etablissemanget snabbt sy ihop en tvåstatslösning.

Idag tänker jag: Sverige kommer bli Israel. Globaliseringen är död. Antirasism och antikolonialism håller på att bli obegripliga ståndpunkter, det hela kommer framställas som ett raskrig. Är du med Väst eller Araberna? Vill du utplåna judarna eller araberna? Välj rasism.

Förstå.
En del tycker man ska förstå. Vadå förstå? Palestiniernas långa förtryck, deras desperata situation, det ständiga våldet och förnedringen. Tro fan de vill få uttryck för hämndkänslor. Inte säga att attacken mot civila var bra, men att man kan förstå den. Förstå att våld föder våld.
Men det leder bara till en intellektuell tillbakakaka. För då måste du väl förstå israelernas hämnd mot Gazaborna?

Det är bra att försöka förstå andra. Det är bra att försöka sätta sig in i andras åsikter, ideologier och föreställningar. Om du försöker förstå andra människor och andra perspektiv kan det leda till att du blir ödmjukare. En bättre människa. Det är också bra att förstå sina fiender. Inte för att bli ödmjuk, utan för att kallt kalkylera deras nästa drag i syfte att kunna slå tillbaka och slutgiltigt förgöra dem.
Det är precis vad Shin Bet gör. I samma ögonblick som Operation Al Aqsa-flodvågen var en realitet satte de sig ner för att försöka förstå Hamas. Det är deras, och alla andra underrättelsetjänsters jobb att göra det.

Det här leder ibland till intressanta paradoxer.

Bushadministrationen hade varit ganska lyckosam i att uppvigla sina känslosamma landsmän genom att hävda att elfte septemberattackerna berodde på att Al Qaida ”hatade frihet” och att USA var ”det friaste landet i världen” för att få stöd till en invasion av Afghanistan.

Därefter spred han bisarra konspirationsteorier om att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” för att skapa opinion för ett anfallskrig mot Irak. Det lyckades inte, knappt ens hälften av amerikanerna själva trodde på lögnerna som i resten av världen genomskådades av varenda tänkande människa och det hela blev ett gigantiskt propagandafiasko.

Men invasionen genomfördes ändå.

Lite senare försökte de köra samma knep mot Iran. Nu inträffade det märkliga att samtidigt som hetsiga högerpolitiker skrek sig hesa över hur livsfarliga iranierna var så offentliggjorde säkerhetstjänsterna en rapport som torrt konstaterade att, nej, ingenting tyder på att Iran är nära att skaffa kärnvapen.

I Israel har man genom åren hört liknande saker, gång på gång. Som när Sharon motiverade bygget av Muren med att det skapar Säkerhet. Då invände säkerhetspersoner att allt tyder på motsatsen. Andra saker israeliska säkerhetstjänster sagt är att det största hotet mot Säkerheten är de extremistiska bosättarna på Västbanken.

Yitzhak Rabin var en israelisk politiker som kunde förstå. Inte förstå i bemärkelsen att sätta sig in i palestiniernas situation för att bli ödmjuk eller en bättre människa, utan just i bemärkelsen att kallt kalkylera.
Jag bryr mig inte om palestinierna, sa han.
Men jag kan läsa en karta.

Det tycks fullkomligt vimla av säkerhetstjänstpersoner, eller åtminstone före detta säkerhetstjänstpersoner, i offentligheten i USA och Israel som ägnar sig åt kritik mot den korkade och kontraproduktiva taktiken som, trots att den uppenbarligen inte alls ökat Säkerheten (tvärt om, jävla idioter) ändå fortgår. Jag minns den före detta CIA snubben i dokumentären i samband med tjugo-, eller om det kanske var tioårsminnet av ”kriget mot terrorn” som sa:

”What basically happened was that Bin Laden said ’jump’, and Bush and Cheney asked, ’how high?”

Jag minns den ärrade veteranen som varit med i varenda krig sen 48 och liksom Rabin verkligen underströk att han inte brydde sig ett jävla skit om palestinierna som sa att Muren är det dummaste beslutet i landets historia. Det största hotet mot landets existens. Jag minns han som sa:
Va fan då ”vinna militärt?” Vi vann 67.

Det finns ju såklart visselblåsarna också. Manning, Snowden, Vanunu. Eller Daniel Ellsberg. En torr medelålders byråkrat som hade till uppgift att just förstå. Förstå för att kunna utplåna fienden. Plikttroget och patriotiskt skötte han sitt arbete medan han såg McNamara ljuga för pressen. En dag brast samvetet, han blev visselblåsare och ägnade därefter livet åt fredsaktivism.

Kanske, kanske är det så att det just bland dessa analytiker som har till uppgift att förstå fienden också, just därför, finns en tendens att förstå. Att deras cyniska kalkylerande faktiskt får som konsekvens att de skaffar sig ett samvete, blir ödmjukare och bättre människor.

Eller så finns det bara många anekdotiska exempel för att det finns så löjligt många anställda vid USA:s och Israels säkerhetstjänster.

Historia.
Opublicerat utkast skrivet för… skitlängesen. Flera år sen i alla fall.

Rubrik: ”Den märkliga Israel-Palestina debatten”

En tredje intifada är kanske i antågande i Palestina. Inget konstigt med det, kan man tycka. Den evighetslånga konflikten går på repeat liksom den evighetslånga debatten mellan pro-israeler och pro-palestinier här hemma i Sverige. Det är så hopplöst och ändå så enkelt. Eller, kanske känns det hopplöst för att det egentligen är så enkelt.

Jan Guillou skrev i sin självbiografiska bok om sitt skrivande liv att Israel-Palestina frågan i början av 70-talet var något mer intellektuellt stimulerande än det vid den tiden så uppmärksammade Vietnamkriget. Det sistnämnda räckte det med att inte vara en komplett idiot för att ta ställning i, den förra däremot var politiskt kontroversiell och intellektuellt stimulerande.

Idag kan vi konstatera att ställningstagande i konflikten mellan Israel och Palestina innehar samma position som Vietnamkriget hade efter Tet-offensiven och julbombningarna i Hanoi. Det är inte svårt att ta ställning för palestiniernas sak, det räcker med att inte vara rasist. Att rasism är något förkastligt håller de flesta med om, och det är här det märkliga inträffar. Hur argumenterar man för apartheid och etnisk rensning i den svenska debatten? Det går inte. Alltså argumenterar man inte alls.

Det finns många pro-israeliska debattörer i landet men jag har aldrig hört en enda av dem vid ett endaste tillfälle framlägga ett endaste argument för den israeliska linjen. Istället relativiserar man. Man säger saker som de flesta håller med om, som att det är dumt med terrorism och antisemitism, att palestinska myndigheten är korrupt, eller att Israel har rätt att existera och att israeler har rätt att leva i säkerhet. Ibland urartar det totalt då någon hävdar att andra konflikter minsann är värre än denna eller att de intilliggande arabiska länderna inte heller behandlar palestinierna särskilt väl.

Någon vettig debatt uppstår därför inte alls då inga egentliga argument framförs, vilket i sig är jättemärkligt då det ändå tycks röra sig om en väldigt tydlig konflikt med två tydliga sidor. Förvirringen blir desto större då det i debatten ofta är ett väldigt kortsiktigt perspektiv som ges. Det är den allra senaste händelsen, den allra senaste utvecklingen som ska diskuteras. Vems fel är det? Vad ska man göra nu? Samtidigt ligger historien aldrig långt borta, då det snart ältas om hur något hade kunnat gjorts annorlunda, att om inte si, om istället så. Det är ett annat av den pro-israeliska sidans återkommande ickeargument.

Palestinierna skulle tackat ja till FN:s bud om tvåstatslösning 1947, de arabiska grannländerna borde ha integrerat de palestinska flyktingarna, Arafat missade sin chans att skapa fred. Jaha. Man kan såklart tolka detta som argument för den rasism man ändå förespråkar.

Att när någon använder en hel debattartikel till att med emfas förfäras över hatet mot Israel som finns i det palestinska samhället, eller när någon säger att Hamas styre på Gazaremsan är diktatoriskt eller fördömer våldsdåd mot civila israeler, så kan utsagan avslutas med det underförstådda
”Det är därför jag anser att palestinier bör fördrivas till förmån för ett etniskt homogent judiskt samhälle” alternativt
”Det är därför jag anser palestinier bör få fortsätta leva i isolerade enklaver utan samma levnadsstandard, rättigheter eller möjligheter som israeler.”

Det vore ju i alla fall ett argument och inte bara gnäll, vilket är ärligare, även om det naturligtvis fortfarande vore ett argument för rasism i en eller annan form.

Hur hamnade vi här? Något har hänt sedan Jan Guillous 70-tal. På den tiden handlade det hela om något annat, nämligen om staten Israels existensberättigande. Israel, menade dess kritiker, var en kolonial statsbildning och liksom tredje världen hade rest sig och slängt ut sina europeiska herrar skulle detsamma snart ske med den sionistiska entiteten.

Palestinska befrielseorganisationen delade inledningsvis själv denna analys. Algeriet var ett exempel att inspireras av. Frankrike hade styrt Algeriet i över 100 år och hade inte för avsikt att lämna det. Flertalet ur Algeriets franska befolkning var födda i landet och hade kanske aldrig ens besökt det europeiska moderlandet. Men befrielsekriget kom, blev otroligt våldsamt och slutade med att den militärt underlägsne men rättmätigt kämpande befolkningen slängde ut fransmännen i Medelhavet.

Det vill säga, fransmännen fick ta sitt pick och pack och flytta till Frankrike. Att detsamma skulle ske med de nyinflyttade judarna i Israel var historiens självklara gång. Men denna analys skulle visa sig vara grundfalsk. Judarna var något annat än utomstående inkräktare. De flesta må ha kommit dit från Europa – även om en betydande del efter 1948 kom från Mellanöstern – men de hade inget hemland att återvända till. De hade flytt från ett Europa som hatade dem, ett Europa som försökt utrota dem, och Israel var detta folks historiska hemland. Detta hemland hade de inte bara rätt till, det var dessutom deras enda garanti för att kunna fortsätta existera som ett folk, något historien i och med förintelsen bevisat.

Judarna i Israel tänker aldrig lämna sitt land och de tänker kämpa in till döden för att försvara det.

En förändring i PLO:s linje kom snart, markerat genom Arafats tal till FN:s generalförsamling den 13^:e november 1974. I det tidigare programmet var de judar som flyttat till landet efter”den sionistiska invasionen” – normalt tolkat som tiden efter Balfourdeklarationen 1917 – att betrakta som kolonisatörer, men nu var tongångarna annorlunda.

”In my formal capacity as Chairman of the Palestinian Liberation Organization and leader of the Palestinian revolution I proclaim before you that when we speak of our common hopes for the Palestine of tomorrow we include in our perspective all Jews now living in Palestine who choose to live with us there in peace and without discrimination.”

Det historiska talet avslutades med en fredstrevare genom den berömda metaforen om olivkvisten och geväret.

”Todat I have come bearing an olive bransch and a freedom-fighter´s gun. Do not let the olive bransch fall from my hand. I repeat: do not let the olive bransch fall from my hand.”

Ett demokratiskt, sekulärt Palestina för både judar och araber var nu PLO:s linje som på många sätt liknade ANC:s politik för apartheids Sydafrika vid samma tid. Men Israel var inte heller Sydafrika. En judisk stat måste innebära att judarna är i kvalificerad majoritet, insisterade Israelerna. Inga garantier om minoriteters rättigheter, hur tydliga dessa än må vara, kan ändra på detta.

PLO skulle också, slutligen, ändra inriktning ännu en gång, 1988. Politiken stavades nu tvåstatslösning, ett Palestina jämte Israel i fred. I praktiken var detta ett svidande nederlag då det innebar en återgång till 1947 års FN-beslut fast med ännu sämre utgångsläge. Arafat utropade den Palestinska staten på Västbanken och Gaza. Det utgör 22 % av det historiska Palestina vilket kan ställas mot att man 40 år tidigare avfärdat förslaget att acceptera 49%. Man ställde sig nu även bakom FN resolutionerna 242 och 338 och hävdade där med sin rätt i enlighet med internationell lag.

Detta förändrar allt. Det förändrar allt vad gäller debatten, vad gäller den intellektuella hederligheten, vad gäller synen på skuld och ansvar. Sedan denna dag, den 14^:e december 1988, ligger bollen hos Israel. Om Israel vill ha fred så kan Israel deklarera fred. Alla de som idag står i debattens pro-Israel hörna propagerar antingen för, eller förespråkar undfallenhet inför, en öppet rasistisk politik.

Men prat gör ju varken till eller från. I verkligheten förändrade Arafats erkännande av Israel naturligtvis ingenting. Eller, möjligen, det förändrade enbart till det värre. Israel valde fortsatt krig. Men ett tag

Jag minns inte längre vad den ”tredje intifadan” refererade till – kanske den där vågen med knivattacker? Jag minns inte heller varför jag började skriva det där – skulle jag försöka kränga en artikel? – eller om den var tänkt att mynna ut i något resonemang. Jag orkar inte fortsätta historieskrivningen jag påbörjade så noga. Det räcker väl med att vi säger: Fredspris, Bosättningar, Självmordsbombare, Mordet på Rabin, Andra intifadan, Muren, Arafats död, Hamas övertagande.

Sen tappade jag själv intresset. Jag kan säkert rabbla hela konfliktens uppkomst och utveckling fram till ungefär Ehud Olmert. Sen zonade jag ut. Därefter blev allt brus. Fram till Al Aqsa-flodvågen. Antagligen stavas nästa kapitel Folkmord.

Hopp
Men så, mitt i allt mörker och elände så slår det mig. Jag känner ett hopp. Hela woke-grejen, cancelkulturen och det där. Det har liksom slagit tillbaka nu. Alla jävla idioter som trodde det var ”progressivt” med det där, well, nu kommer det tillbaks och biter er i röven. För nu avbokar man palestinska författare från bokmässor, nu blir pro-Israel fascister i egenskap av sin judiskhet kränkta och ”otrygga” av palestinska flaggor liksom de ickejudiska pro-Israel fascisterna blir kränkta å deras vägnar och kallar alla som inte håller med dem för antisemiter.

Amnesty är antisemiter. Liksom Carl Bildt. FN och Oxfam också såklart. Och Greta Thunberg.

Slavoj Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt var briljant. Han började med att fördöma Hamas attack utan några reservationer.

However, fortsatte han, I have notised att alla som försöker förklara det komplexa sammanhanget och även fördömer Israels mord på civila alltid blir anklagade för att försvara Hamas, trots att de fördömt dem.

Och snart blev han avbruten av en arg gubbe som skrek på honom från publiken och just anklagade honom för saker han inte sagt eller menade. Žižek skrek tillbaka något om att detta är problemet med cancel culture.

Han nämnde också nån tysk tidning som menade att det är ”judarna” som har rätt att definiera vad som är antisemitism. Det är såklart underförstått att bara vissa judar har rätt till detta formuleringsprivillegium (vad fan kallar de det nu igen, det där lät inte rätt?). Inte judarna i B’Tselem eller de judar som i USA demonstrerar i massor under parollen Not in my name.

Det vill säga precis som med all annan identitetspolitik.

Vad är då det hoppfulla i det här? Jo, att det nu äntligen kan vända. Nu när västvärldens samfällda ”solidaritet” med vitöverhöghetsstatens massmord ska bli lika allenarådande som Putin-hatet och då hela den identitetspolitiska arsenalen av idioti används för att legitimera skiten, ja då kan vi äntligen göra upp med eländet en gång för alla.
Det är dags att avpollettera de där jävla elevrådsordförandena nu. Tiden då ”vänstern” i folks medvetande kommit att betyda ängslig, humorbefriad tönt som tycker synd om marginaliserade grupper är över. Make vänstern farlig again.

Låt oss säga det högt och klart, en gång för alla:

Politisk korrekta människor är fittor.

Hyckleri
Hyckleriet är väl det som gör just Israel-Palestinaskiten så brännande. Att precis allt som man fått predikat för sig sen barnsben från skolor, media och politiker av någon anledningen inte gäller just där. Men det är ju mest här. I Sverige, i ”omvärlden” (dvs Väst). I Israel är rasismen vanligtvis ganska självklar och tydligt uttalad.

De rycker på axlarna, säger, Ja men vadå? Det är vårat land, inte deras. Israel tillhör oss för att vi är judar. Det står i Bibeln/Historien/what ever.

Så är det inte mer med det. Allt våld och all misär som drabbar palestinierna blir därefter antingen ett tragiskt faktum eller deras eget fel.

Det är bara här man måste ljuga, undanhålla banala självklarheter och upprepa sina talepunkter gång på gång på gång. För annars får inte en folkpartist ihop sin ideologi. De gör det för sin egen skull, det är inte ett sätt att försöka övertyga dig med retoriska knep.

Jag vet inte om jag skulle kalla Israels nuvarande extremhögerregering för hycklande. Jag tycker de verkar vara ganska tydliga.

Hamas däremot, de hycklar på en avgörande punkt.

När de säger, Titta! Osloavtalet gav oss inte ett skit. Det har rent av blivit värre. Detta är vad ensidiga kompromisser leder till!

Då är det inget annat än hyckleri. Det finns mycket att säga om Osloavtalet, och så här med facit i hand är det lätt att döma ut det. Men Hamas har inte rätt att göra det. Hamas gav aldrig freden en chans. De bildades som ett direkt svar på att Arafat planerade att utropa en palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Då avtalet var på plats, fredspris utdelats och små självstyrande enklaver etablerats medan PLO och Rabin med hela världens moraliska stöd förhandlade om hur det skulle lösas, vad gjorde Hamas då? Jo, de slog sina kloka huvuden ihop och funderade ut hur man bäst skulle kunna sabotera fredsprocessen. De kom fram till att det effektivaste sättet vore självmordsbomber riktade mot civila mål.

Det lyckades.

(fortsättning kanske följer)

Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.

Fire walk with me

Okej, vi tar en till gammal filmanalys då. Den är alltså skriven före Comeback-säsongen av serien som kom här om året.
Spoilervarning utfärdas. Se Twin Peaks första två säsonger och därefter Fire walk with me innan du läser vidare.

Mitt förhållande till Twin Peaks är speciellt. Som liten var det serien som skrämde skiten ur mig samtidigt som den fascinerade mig mer än något annat. Som tonåring var det alltjämt min favoritserie då de typiskt Lynchska greppen började göra intryck på mitt gryende filmintresse där Tarantino och Kubrick började ersätta James Bond i min idoldyrkan.

När jag såg om serien i vuxen ålder tvingades jag inse att något hade hänt. Efter att under ett decennium ha blivit bortskämd med högkvalitativa HBO-produktioner tedde sig vissa aspekter av min gamla favoritserie lite daterade. Det var fortfarande en fantastisk serie, visst, men nog fanns där lite logiska luckor, bristande skådespelarinsatser och märkliga sidohistorier. Att serien ballar ur lite väl mycket någonstans i mitten var jag väl medveten om, och knappast unik om att tycka, men jag insåg även saker som att det var rätt kackiga specialeffekter och att hela serien hade mått bra av att man helt och hållet klippte bort James Hurley.

Vad gäller Fire walk with me så intog jag den normala positionen. Det vill säga, jag tyckte den var betydligt sämre än serien, för knäpp och ganska långtråkig. En besvikelse. Men när jag nu ser om den inser jag att jag haft fel. Alla har fel. Fire walk with me är ett mästerverk.

Filmen består av två delar där den första, den kortare, handlar om det i serien omnämnda mordet på Theresa Banks, vilket skedde året innan handlingen i Twin Peaks börjar. I den andra delen får vi följa Laura Palmer under hennes sista vecka i livet, innan det ödesdigra mordet som utgjorde seriens själva fundament.

Inledningen är märklig. Vi känner igen oss, men det är ändå annorlunda. Det är en annan småstad, ett annat mord på en annan ung kvinna. Vi ser FBI-agenter ta över utredningen från lokalpolisen, det dyker upp märkliga karaktärer som ger kryptiska intryck. Det dricks kaffe.

Stämningen, färgerna, träinredningen – allt liknar Twin Peaks. Samtidigt är allt maxat. Den udda humorn från serien har dragits några varv till, ständigt balanserande på till gränsen till det fåniga. Ljuden är överdrivna, konflikten med ortspolisen parodisk, dialogen med servitrisen på restaurangen likaså. För att inte tala om scenen där Gordon Cole briefar agent Desmond om mordfallet med hjälp av en mimande dansös (!).

Filmmusiken spelas i princip konstant i bakgrunden, musiken som även den känns igen, inte för att det är samma musik som i serien, utan för att den är väldigt lik. Det tycks som om David Lynch gjort pastisch på sig själv. Det är Twin Peaks på steroider.

Övergången från del ett till del två sker genom att agent Cooper får dyka upp tillsammans med David Bowie i en kort drömsk episod som aldrig förklaras och som det aldrig återknyts till, då det i princip är en helt ny film som tar sin början då handlingen flyttar framåt ett år i tiden och byter plats till den välbekanta småstaden.

De oförklarliga händelserna och det drastiska bytet är ett grepp väldigt typiskt för Lynch, och just den typ av grepp som brukar få pöbeln att skaka på huvudet medan fans och cineaster försätter pannorna i djupa veck och ger sig i kast med att försöka lösa gåtan.

Då inledningen främst återkopplade till seriens humoristiska sida så innebär hoppet till del två att det är de mörka och obehagliga aspekterna som nu kommer fram och förstärks. Nu får vi återse de välbekanta ansiktena och miljöerna. Men det är ändå olikt serien. På ett sätt är det hela inventerat. I serien var Laura Palmer inte särskilt närvarande samtidigt som allt indirekt kretsade kring henne. Steg för steg växte bilden av en komplex och konfliktfull karaktär fram genom hennes omgivnings olika vittnesmål.

I filmen är det Laura som ständigt är i fokus, det är nu hennes perspektiv vi följer. I serien finns en ganska tydlig uppdelning mellan the black lodge och den verkliga världen, där kontakterna dem emellan sker via medier som the Log Lady, i syner hos Sarah eller när Bob besätter Leland och andra. I Fire walk with me flyter istället allt samman. Vår småstad ses i ett konstant förvrängt ljus, och gränserna har suddats ut. Seriens huvudsakliga upplägg var den klassiska deckarens – vem mördade Laura Palmer? – och svaret på gåtan utgjorde den chock som blev seriens klimax.

Att pappan visade sig vara mördaren gav det hela en mörk och obehaglig vändning. Twin Peaks och gåtan Laura Palmer visade sig innehålla en historia om incest mitt bland excentriska agenter och dansande dvärgar. I serien grävs det inte särskilt djupt i detta, men i Fire walk with me är det mer påtagligt.

Laura upptäcker att det saknas sidor i hennes hemliga dagbok och snart börjar hon inse att Bob – han som förgripit sig på henne sen hon var tolv – i själva verket är hennes pappa. Det är när hon slutar förneka det hela för sig själv, och mer och mer öppet börjar konfrontera sin pappa, som hennes dagar är räknade.

Bilden av den på ytan perfekta Laura, som i hemlighet lever ett självdestruktivt liv med kokainmissbruk och prostitution, blir fullt begriplig. Det uttrycks tydligt i en scen när Donna frågar henne varför hon prostituerar sig. Laura tiger och kameran klipper till hallen, där dörren öppnas och Leland kliver in.
Att Laura inte först förstår att Bob och Leland är en och samma person knyter an till populärpsykologiska föreställningar om bortträngda minnen, vilka var frekvent förekommande i nyhetsrapporteringen under denna tid.

Men det är inte så enkelt som att Twin Peaks ”egentligen” handlar om incest. Det kommer tack och lov ingen fånig twist på slutet där allt övernaturligt förklaras vara Lauras bortträngda undermedvetna. Inte heller är det hela blott ”symboliskt” i någon banal bemärkelse. Men det är inte heller så, som man kan tolka det hela i tv-serien, att stackars Leland blivit besatt av onda andar från den mörka sidan och att det hela kan kokas ner till en barnslig spökhistoria.

Nej, det här är nämligen David Lynch, och hos David Lynch finns det inga enkla svar. – ”Bob is real”, säger Laura. Och så är det, också. I Lynchs universum är den materiella världen och andevärlden ett. Det undermedvetna, det psykologiska och det parapsykologiska flyter samman i den visuella symbolvärlden. David Lynch använder sig av filmmediet för att skapa genuina konstverk, inte för att återge en linjär berättelse. För att förstå storheten i Fire walk with me måste man därför förstå skillnaden mellan tv-mediet och filmmediet.

Tv-serier har den egenskapen att man kan lära känna karaktärerna på djupet. Under tidens gång blir vi så välbekanta att vi tycker oss känna dem personligen. George Clooney berättade i någon intervju om hur det var när han gick från att vara tv-stjärna i Cityakuten till att bli Hollywoodkändis. Tv-stjärnor kommer folk fram till på stan och pratar med som om de vore gamla kompisar, filmstjärnor får folk att bli nervösa, ta sig för munnen och med uppspärrade ögon peka på en från andra sidan gatan.

Den långsiktiga, fleråriga relationen med karaktärerna gör tv-mediet unikt, något som inte kan återskapas i en långfilm. Det som gör Fire walk with me så speciell är att den bygger på den djupa relation vi fått genom tv-mediet, samtidigt som den är en genuin David Lynch-film.

Många filmer – de allra flesta – kan betraktas som audiovisuella återgivningar av romanen som konstform. Det är en berättelse. Roy Andersson sa någon gång att hans filmer är mer jämförbara med att titta på en tavla eller att läsa en dikt, snarare än att läsa en roman. När du läst ut boken vet du vad som hänt, historien har berättats och det hela är klart. Du behöver inte läsa om den då du redan vet vad som kommer hända. En tavla kan du däremot återgå till att betrakta gång på gång.

David Lynchs mer knäppa filmer, som Lost Highway och Mulholland drive, tillhör definitivt det Roy Andersson pratar om. Vi får se fantastiskt snygga scener och miljöer. Det skapas en speciell stämning, ett symboliskt bildspråk. Men det finns ingen linjär historia och det finns inga svar. Det rör sig inte – vilket en del tycks tro – om att ledtrådar läggs ut för publiken att lösa och där med förvandla filmen till en begriplig berättelse.

Det är vackert att titta på, det är öppet för dina egna personliga tolkningar, det får dig att reflektera, att känna. Det är konst. Fire walk with me tillhör denna kategori Lynch-filmer. Men den stora skillnaden är att den konstnärliga gestaltningen berör karaktärer vi känner som om de vore våra egna vänner, vilket ger den en extra dimension. Kritiken mot Fire walk with me tror jag bottnar i att publiken förväntat sig ett långt tv-avsnitt snarare än en David Lynch-film. De har inte förstått att när vi byter medium så blir skiftet också drastiskt.

Tar man det istället för vad det är, så blir upplevelsen annorlunda. Inledningen är en pastisch. Och det är en fantastisk sådan. Själva huvudtemat sen, den andra delen, är inte alls vad de försökte sälja in den som. Det är inte ”nu får vi se vad som hände veckan innan Laura Palmer mördades!” utan en konstnärlig gestaltning av som hände. Vi vet ju redan vad som kommer hända, vilket regissören är väl medveten om, och anspelar på med sina övertydliga betoningar och förstärkningar.

Filmen utgör den perfekta avslutningen på en av världens bästa tv-serier. En epilog, prolog och sammanfattning i ett. Det är mörkt, det är snyggt. Det är helt enkelt David Lynch när han är som allra, allra bäst.

Pretty woman, reaganomics och det militärindustriella komplexet

Slänger in en till gammal analys från Filmtipset.se, denna gång om Pretty woman. Spoilervarning! Se filmen innan… Eller, skitsamma, du har säkert sett den. Det är inte så noga faktiskt.

Pretty woman har för mig alltid framstått som något bland det mest bisarra som kommit ur Hollywood. Historien om horan som blir kär i sin torsk efter att han låtit henne shoppa loss hur mycket hon vill i Beverly Hills klädaffärer – allt förpackat enligt mallen för en mysig rom-kom – är så fullkomligt vansinnig att jag ibland föreställt mig att det rör sig om ett avancerat skämt av något slag.
Att en praktcyniker till manusförfattare velat visa att man kan sälja in vilken smörja som helst genom att spela på vissa förutsägbara genrekonventioner. Eller något sånt. Men sen inser jag att det nog tyvärr inte ligger till så, utan att den nog är precis så unken som den förefaller.

För ett tag sen läste jag en riktigt intressant analys av filmen i Etc magasin av Annie Hellquist, vilket i alla fall fick mig att vilja se om filmen. Annie Hellquist noterar en annan utvecklingslinje i filmen, nämligen den om hur den flyktige finanskapitalisten Edward (Richard Gere) förvandlas till stabil industrikapitalist. Detta parallellt med huvudstoryn om hur horan Vivian (Julia Roberts) förvandlas till ärbart flickvänsmaterial. Kan man rent av se Pretty woman som en beskrivning av det ekonomiska systemet? Efter min omtitt av filmen är jag benägen att svara ja på den frågan. Låt oss nu titta närmare på det.

Pretty woman är från 1990, efter ett årtionde av vad som i USA kallades ”reaganomics”, den politik som sjösattes av president Reagan och som innebar nedskärningar i välfärdssystemen, stora skattesänkningar och drastiskt ökande skuldsättning i de offentliga finanserna, det som i resten av världen brukar benämnas ”nyliberalismen”. Det är inte alls ovanligt att se kritik av reaganomics i Hollywoodfilmer från den här tiden. Mest uppenbart är det antagligen i Oliver Stones Wall Street, något subtilare i Paul Verhoevens Robocop medan den i John Carpenters They live är fullkomligt skoningslös. Pretty woman verkar alltså i en tradition här.

I filmens inledning får vi se den stora klasskillnad som råder mellan de båda huvudpersonerna. Edward lever i lyx och överdåd, Vivian balanserar på gränsen till att bli vräkt och hennes profession medför dessutom stora faror, vilket understryks av en scen där vi får veta att en prostituerad just blivit mördad. Vivian längtar bort. ”Don´t You wanna get out of here?” Säger hon till sin rumskamrat Kit som tillhör den mer luttrade skolan, de som rycker på axlarna och finner sig i sitt öde.

Och Vivian tar sig också ut medan Kit stannar kvar. Av en slump träffar hon Edward som köper henne för en timme, därefter för hela natten, och morgonen efter för en hel vecka, under vilken de blir kära och slutligen lever lyckliga i alla sina dagar. Horan jobbar sig (på bara en vecka!) uppåt i klassamhället till att sluta som flickvän eller kanske rent av hemmafru åt en miljardär. Ett strålande exempel på Den amerikanska drömmen.

Längs vägen får vi en del lärorika lektioner i nationalekonomi. Edwards sysselsättning består i att köpa upp krisande företag, stycka upp dem och därefter sälja med vinst. Anledningen till besöket i Los Angeles är att ta sig an Morse Industries, ett fartygsbolag vars grundare Jim Morse nu kämpar emot för att inte bli utmanövrerad från sitt livsverk av denna cynisk finanshaj som bara är ute efter snabba klipp. James Morse representerar här den gamla stabila industrikapitalismen. Han är en mysig gammal farbror, en self made man som oroar sig för vad som ska hända hans anställda. Hans barnbarn David är hans tilltänkta kronprins som ska ta över företaget. Den som har skapat ett företag bör bestämma över dess öde, anser familjen Morse.

”Män som farfar har skapat vårt land!” säger David. Familjeföretaget har också hittat en livlina som kan rädda dem. I sista stund har nämligen en stor beställningsorder på 10 stridsskepp inkommit från militären, och med denna order, värd 350 miljoner dollar, kan Morse fixa nya långivare som ser till att de kan behålla aktiemajoriteten och därmed hålla Edward borta från att ta över företaget. När detta kommer fram blir det först panik på Edwards kontor, men den luttrade finansmannen vet hur man löser detta. ”Vem känner vi i senatens anslagsutskott?” Frågar Edward sina rådgivare. ”Senator Adams”, blir svaret. Och snart är allt fixat. Genom att övertala ”sin” kongressman att frysa godkännandet av beställningsordern har Edward röjt undan alla hinder för att kunna genomföra sin affär.

Det här är faktiskt en ganska intressant beskrivning av det ekonomiska systemet. Vi har till att börja med det historiska skiftet, den äldre industrialisten på dekis och den unga finansvalpen som tar över.

Detta är en av flera markörer för den nya ordning som började skönjas från Bretton Woodssystemets kollaps i början av 70-talet. VD:n, inte sällan en person med ingenjörsbakgrund, började förlora sin maktställning inom företagen till förmån för ett mer passivt, anonymt och flyktigt aktiekapital.

Den så kallade finansialiseringen som då tog fart fullkomligt exploderade under 80-talet när tillgångarna på världens börser snart översteg tillgångarna i den reala ekonomin flera gånger om, till stor del en effekt av dem amerikanska statens allt större skuldsättning. Wall Streets unga finansvalpar blev under detta decennium den sinnebild för kapitalismen som fabriksdirektören tidigare utgjort samtidigt som inkomstskillnaderna sköt i höjden.

Men i scenen framkommer också något annat väldigt väsentligt för USA:s ekonomi, nämligen det militärindustriella komplexet. Det är ju flottan, alltså skattebetalarna, som beställt 10 båtar för 350 miljoner dollar. Med begreppet ”det militärindustriella komplexet”, som en gång i tiden myntades av president Eisenhower, menas den nära kopplingen mellan politik och ekonomi som finns i denna bransch. Man talar ofta om de ”svängdörrar” som finns mellan pentagon och försvarsindustrin, där före detta politiker och politiska tjänstemän blir till vapenföretagare och vapenföretagare blir till politiker eller politiska tjänstemän.

Då köparen (försvaret) dessutom ofta är direkt involverade i själva utformandet av produkten (missilen, flygplanet, båten, osv.) och dessutom samtidigt delar ut stora forskningsanslag kan man inte tala om försvarsindustrin i de termer vi är vana vid när vi pratar om ekonomi, som ”marknader”, ”tillgång och efterfrågan” och så vidare. Då det inte råder någon egentlig konkurrens, ännu mindre en marknad, blir politiska kontakter allt viktigare. Utöver rena militära företeelser är även datorn, internet, GPS:en och många andra saker vi idag använder oss av i vår vardag utvecklade av militären och alltså betalda av amerikanska skattebetalare.

Och det är naturligtvis detta militärindustriella komplex som drar den amerikanska ekonomin framåt, ett faktum som brukar maskeras av ett mytiskt språkbruk om fria marknader och driftiga entreprenörer. Men inte i Pretty woman. Här är det Edward som har trumf på hand i affären, helt enkelt till följd av att han kan styra politiska beslut genom ”sin” kongressman. Korruption är vägen till ekonomisk framgång.

Men Edward är ändå inte glad. Han är rik och lyckosam i sitt yrke, men han är inte lycklig.

I sin bok När karaktären krackelerar från 1998 tecknar sociologen Richard Sennett en vemodig bild av samtiden. Människan i Den nya ekonomin är rotlös och olycklig menar han. Boken berättar bland annat historien om Enrico, en gammal vaktmästare, och hans son Rico som har gjort en ordentlig klassresa, blivit konsult och nu tillhör de rikaste fem procenten i landet. Med dessa två generationer belyser Sennett skiftet i samhället. Enrico jobbade utan att klaga för ett tydligt mål, att köpa ett hus i förorten och för att kunna sätta sina barn i college och där med ge dem en bättre framtid.

Jobbet var kanske slitigt, men tryggt och förutsägbart, och Enricos mål blev också med tiden uppfyllda. Rico däremot flyttar ständigt runt och kan aldrig rota sig, hans jobb kräver ständig förändring vilket leder till konflikt med hans identitetsbyggande och karaktär. Det är egentligen sinnebilden av den amerikanska drömmen. Föräldern som kan lämna ett bättre arv till sitt barn, sonen som klättrar upp från sin arbetarklassbakgrund och blir rik. Men arbetslivets omorganisering som skett under tiden, med flextid, hög personalomsättning och ökad automatisering, har gjort folk rotlösa.

Cynism är ett kännetecken för människan i Den nya ekonomin. Till skillnad från den vanligt förekommande vänsteranalysen av globaliseringen (eller finansialiseringen, nyliberalismen, post-fordismen, reaganomics… kärt barn har många namn) där de ökade klasskillnaderna gjort de rika till vinnarna och arbetarklassen till förlorarna, så tycks Sennett mena att även de rika inte mår särskilt bra.

I När karaktären krackelerar lyser vinnarna med sin frånvaro. Några år senare bekräftades denna bild i den uppmärksammade Jämlikhetsanden, en sammanställning av en rad olika studier där forskarna Kate Picket och Richard Wilkinson slog fast att samhällen med stor ojämlikhet enligt nästan alla mätbara faktorer också var olyckligare. Även för de i toppen av inkomstskalan.

Men långt innan några sociologer eller epidemiologer hade fastslagit detta faktum var den girige och cyniske finansmannen en etablerad figur i populärkulturen. Så också i Pretty woman. Men Edward börjar förändras då han träffar Vivian. Edward är nämligen inte någon cynisk börshaj innerst inne. Pengarna gör honom inte lycklig.

Edward har nämligen klass, även i en annan bemärkelse. Han är inte nyrik utan kommer från en gammal rik familj. Hans exerciser i finansbranschen är snarast ett uppror mod fadern, som nu har avlidit efter att de inte setts på 14 och ett halvt år. Men Edward är inte klippt och skuren för den här branschen. Han börjar tvivla och börjar känna sympati med Morse. ”Vi varken bygger eller tillverkar” säger han till sin advokat Philip, som oförstående invänder att vi tjänar pengar.

Men nu börjar Edward visa sin verkliga, genuina sida. Utöver att han lär Vivian äta med salladsbestick och klär henne i cocktailklänningar så tar han även med henne på Verdis opera La Traviata, läser Shakespeare och lär henne spela schack. Det klipps mellan en scen med Philip där han sitter vid sin kontorsbänk och spelar något löjligt minibiljard-spel.

Edward har mer än god ekonomi, han har även den förfinade smak och kultivering som passar sig för den gamla sortens överklass. Han har mer gemensamt med Morse än sin odräglige advokat. Och snart börjar bitarna falla på plats. Han gör en helomvändning och beslutar sig för att gå samman med Morse för att fortsätta det anrika företagets verksamhet istället för att stycka upp det. Men hur gör vi med det frusna kontraktet med flottan? Frågar Jim. ”Det blev bara lagt på is”, säger han leendes och de båda skrattar vänligt då de lämnar styrelserummet tillsammans. Jim säger att han är stolt över Edward som nu gjort det rätta och fått något av en fadersfigur på köpet.

Ordningen är nu återställd. Finanskapitalet bidrar till utveckling och jobbskapande tillsammans med industrikapitalet istället för att utmanövrera det, och de mutar tillsammans sin politiker för att få de skattepengar som gagnar de bådas ekonomiska intressen istället för att träta sinsemellan. Därefter når filmen sitt crescendo då Edward byter ut sin tillfälliga ekonomiska relation till Vivian för att ge sig på en djupare, långvarigare och känslomässigare dito. Så slutar ”prostitutionsmysdramat”, (som Annie Hellquists så fint kallar det) lyckligt.

Pretty woman är således kritisk mot reaganomics, men det är en väldigt konservativ sådan. Det var bättre förr, lyder budskapet. Och enda vägen ur armod är genom den individuella klassresan. Vi kan dessutom från vår tidshorisont konstatera att Edward och Vivian nog förlorade i det långa loppet. Kanske kan man se Steven Soderberghs The girl friend experience från 2009 som en slags uppföljare med dess uppdaterade syn på hur både ekonomi och prostitutionsindustri förändrats under åren. Men det är en annan historia.

Starship Troopers och mänsklighetens undergång

Då skrivkramp/brist på inspiration/allmän lathet råder kan det ju vara på sin plats att återposta lite gammalt mög. Hittade nyligen en mapp märkt ”Filmtipset” på min hårddisk som består av ett par analyser jag skrev på Filmtipset.se för en massa år sen.

Då sajten gjordes om häromåret försvann de tyvärr från etern (jag kan i alla fall inte hitta dem) så då kan jag ju lägga ut några här istället.

Först ut blir Starship Troopers från 1997.
Spoilervarning! Ladda ner filmen illegalt från nån torrentsida och se den innan du läser vidare.

”Kulturerna lever sitt liv, säger Spengler, ’i upphöjd ändamålslöshet’ liksom ängens blommor. De fullföljer ingen gemensam plan, sammansätter ingen historisk helhet av högre ordning. ’Mänskligheten’ är ett zoologiskt, inte ett historiskt begrepp. Mänskligheten har en historia bara i samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.”
Georg Henrik von Wright – Spengler och Toynbee

Man brukar säga att vinnarna skriver historien. Det gäller förstås om krig, men hela vårt historiemedvetande tenderar att utgå från nuet, och något annat vore naturligtvis konstigt. Varför vi är där vi är idag är historiens ständiga huvudnarrativ. I det förflutna ser vi stegen som ledde fram till dagens värld. Detta innebär att historien förändras allteftersom nuet förändras.

Immanuel Wallerstein frågar sig i essän Konstruktioner av folk: Rasism, nationalism, etnicitet från 1988 om det finns en västsaharisk nation, detta till bakgrund av den pågående konflikten mellan Västsahara och Marocko.

”Frågar man Polisario, den nationella befrielserörelsen, kommer den att säga ja och tillägga att det har funnits en sådan i tusen år. Frågar man marockanerna har det aldrig funnits en västsaharisk nation, och de som lever i vad som en gång var kolonin Spanska Sahara har alltid varit en del av den marockanska nationen.”

Men vem har då rätt? Svaret, säger Wallerstein, är att det inte går att lösa problemet rent intellektuellt. Det beror på vem som segrar i konflikten. Vinner Polisario har Västsahara funnits i tusen år, vinner Marocko har nationen aldrig funnits.

”Varje historiker som skriver 2100 kommer betrakta det som en avgjord fråga eller, mer sannolikt, kommer inte betrakta det som en fråga över huvud taget.”

I Paul Verhoevens Starship troopers från 1997, baserad på Robert A. Heinleins roman från 1959, är historieundervisningen i det framtida samhället av central betydelse för den förenade mänskliga nationen. Det obligatoriska skolämnet History & moral philosophy undervisar eleverna i vad som är rätt och fel och varför den nuvarande politiska ordningen är den bästa av alla världar: detta lär oss nämligen historien.

Något postmodernistiskt flum om olika perspektiv finns det inte utrymme för och inte heller något som liknar Axel Hägerströms maxim om att lektioner i moralfilosofi bara kan vara en lära om moral, inte en lära om vad som är rätt och fel. Här är det precis tvärtom. I Heinleins framtid är rätt och fel inget som ens är uppe för diskussion, det är en exakt vetenskap.

Där boken i flera stycken utgörs av långa redogörelser från dessa lektioner sammanfattar istället Verhoeven skolindoktrineringen genom en kort men effektiv scen i filmens början.

Läraren Mr Rasczak, spelad av Michael Ironside, förklarar för de uttråkade eleverna att vi tidigare lärt oss om demokratins misslyckande, hur ”the social sciences” förde vår värld till randen av avgrunden innan krigsveteranerna därefter tog makten och förde samhället till den långvariga era av lycka och stabilitet som vi nu upplever. Därefter förklarar han att maktutövning, vilket är liktydigt med våld, utgör den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar”.

”Min mamma sa alltid att våld aldrig löser någonting.” invänder Dizzy.

”Verkligen?” Säger Rasczac, med ett elakt leende. ”Jag undrar vad Hiroshimas stadsfäder skulle ha sagt om det.”

”You!” fortsätter han, pekandes sin amputerade armstump mot Carmen, den vackra, kyliga karriäristen spelad av Denise Richards.

”De skulle antagligen inte säga någonting alls” säger hon med sitt förföriska leende. ”Hiroshima was destroyed.”

Där har vi vårt framtidssamhälles övergripande moral. Makt är rätt. Alla andra värden är av underordnad betydelse.

Samhällsmoralen existerar inte i ett vakuum utan finns naturligtvis till för att legitimera den rådande ordningen. Istället för demokrati finns i Starship troopers ett politiskt system där enbart medborgare har rösträtt och är valbara till politiska poster, och medborgare blir man bara om man genomgår en militärtjänstgöring. Det är genom att följa vår huvudperson Johnny Rico när han genomgår denna framtidslumpen – vilken får bootcamp i Full metal jacket att framstå som ett harmlöst sommarkollo – som berättelsen tar fart.

Ytligt sett är Starship troopers en ganska banal historia. Handlingen utgörs av ett rymdkrig där vår huvudperson kämpar mot både yttre fiender och en inre maktkamp, varvat med ett kärlekstriangeldrama. De onda utgörs av Arachniderna, läskiga jättespindlar från planeten Klendathu som Jorden hamnar i krig med efter en attack på Buenos Aires, hemstaden för Johnny och hans kamrater Dizzy, Carmen och Carl.

Men det är ju just detta. Vilka är de onda egentligen? Det är uppenbart att vårt framtidssamhälle har starkt fascistoida drag, vilket utöver den inledande lektionsscenen understryks med den genomgående naziestetiken och de fantastiska propagandafilmerna som då och då dyker upp.

Vi får längs resan gång också veta att spöstraff är en sanktionerad straffmetod och att avrättningar sker offentligt och direktsänds i framtids-tv:n. Samtidigt tycks vi i framtiden ha uppnått den liberala drömmen om meritokratin där varken kön eller ras är något hinder för socialt avancemang.

Allt detta tas för självklart, det ifrågasätts aldrig av filmens huvudpersoner och utgör bara en bakgrund till det blodiga actionäventyret. Vi är alla fångade i ideologin vilken omger oss som tittare nästan lika totalt som för våra huvudpersoner. Att det är dessa som är våra hjältar är svårt att ifrågasätta, inte minst med tanke på hur svår identifieringen med fiendesidan blir. I detta krig är fienden fullkomligt avhumaniserad – i bokstavlig bemärkelse – då de utgörs av stora insekter.

Arachniderna tycks inte ens gå att kommunicera med och deras samhälle liknar en myrstack där individen inte betyder något. Det framkommer visserligen i korta stycken att Arachnidernas attack på Buenos Aires kanske kan ha berott på en långvarig period av mänskligt intrång i deras naturliga hemmiljö. Men det blir svårt att ta till sig.

Lättare då att identifiera med våra sockersöta tonåringar där skådisarna tycks vara hämtade från samtida ungdomsserier som Beverly Hills eller Melrose Place. Just detta faktum ger filmen ytterligare en dimension. Länge tyckte jag det var något med filmen som kändes stelt och konstigt, utan att jag kunde komma på vad det var. Det var liksom rent och städat mitt bland allt blod och slafs. Sen kom jag på vad det var. Språket. Det vårdade språket.

I Hollywood fungerar det ju annars så att våld, sex och fula ord alltid hänger ihop. Är filmen barntillåten blir det inget alls, är den R-klassad brukar det istället bli mycket av allt. I denna actionfilm får vi se blod och våld i massor och dessutom en hel del naket. Ändå yppas det varken något ”fuck” eller ”shit”. Vi får liksom se samma modeller-omvandlade-till-skådisar med sin sexobjektslook och sina pojkbandsfrisyrer hålla samma platta och banala dialoger med sitt undermåliga skådespeleri som om det vore Dawsons Creek eller någon annan usel 90-talsserie.

Bara det att våra snygga ungdomshjältar strax därefter ger sig ut med liv och lust för att gå i krig mot jätteinsekter i försvar av sin fascistoida stat. Utan att någonsin fråga sig varför. Detta är banne mig ideologikritik på avancerad nivå. Beverly Hills är fascistiskt, är vad Verhoeven säger oss.

Som en riktig Hollywoodfilm får också Starship Troopers sitt Hollywoodslut. Men även här skaver det. Rejält. Halvvägs in i filmen genomgår Jorden ett stort nederlag vid slaget om Klendathu, ett misslyckat försök att angripa fienden på sin hemplanet. Klendathu, beläget i andra änden av galaxen, måste förgöras för att garantera vårt solsystems säkerhet, meddelar oss en propagandafilm.

Resten av kriget sker sen istället på mindre fronter i utkanten av arachnidernas områden. Hur går kriget egentligen? Vår information om detta är ganska begränsad och det finns anledning att tvivla på sanningshalten i regimens svulstiga propagandafilmer. Det är ett stort svinn av soldater, om detta råder det i alla fall ingen tvekan, och på slutet får vi se hur det i soldaternas led nu fylls på med vad som ser ut av vara ungdomar i yngre tonåren.

Det som utgör det dramaturgiska crescendot, tillfångatagandet av en ”brain bug”, framställs som en stor seger, men gör det någon skillnad i det stora hela? Det påminner snarare om Det Totala Kriget, den desperata massmobilisering av hela samhället som Nazityskland gav sig på efter förlusten vid Stalingrad och där det i Goebbels propaganda alltid hette att nya supervapen snart skulle förändra allt och där minsta framgång blåstes upp samtidigt som motgångarna förtegs.

När de tre high school-vännerna som överlevt filmens mödor, och vilka alla gjort karriär i sin respektive militärgren, träffas och firar segern så andas det hopp.

”När vi tre är tillsammans känner jag att saker och ting kommer att ordna sig” säger Carmen till Johnny och Carl, den sistnämnde nu mera högt uppsatt inom säkerhetstjänsten och iklädd något som är förvillande likt en SS-uniform.

”Jag hoppas du har rätt Carmen.” Svarar Carl och fortsätter om hur vi snart kommer lära oss hur vår fiende tänker, och där med kommer förstå hur vi ska besegra honom.

” En dag kommer allt det här vara över och alla kommer glömma att detta var stunden, det här var när det vände.” Säger han till bakgrund av soldaternas högljudda firande.

En sista svulstig propagandafilm avslutar filmen där det slås fast att modiga soldater kommer fortsätta att kämpa. Och de kommer att vinna.

Men det finns anledning att vara skeptisk. Det som Carl hoppfullt såg som den historiska punkten då allt vände kan lika gärna vara det motsatta. Bevittnar vi inte rent av mänsklighetens nära förestående undergång?

Maktutövningen, våldet, är den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar” lär Rasczak sina elever. Människans plats i universum är inte given oss utifrån någon religiös, metafysisk eller idealistisk föreställning. Vi finns enbart för att vi överlever, vi överlever endast genom vår våldsamma kamp. Och då arachnidernas våld besegrar oss är mänsklighetens triviala historia snart slut, och ingen kommer finnas kvar att återberätta den. Vi blommade upp, vi levde och vi dog.

I samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.

Maskinerna är våra vänner. Del IV av IV

Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware

För att vara ett extremt civilisationskritiskt manifest har Industrial Society And Its Future ändå en modern, man skulle nästan kunna säga liberal, grundtanke. Det är inget trams om ”Gaia” eller ”Moder Jord”, det är inget högtravande moraliserande över att Människan genom sitt handlande brutit mot någon uråldrig, gudomlig eller naturlig ordning och därmed fördömt sig själv. Industrisamhället döms ut efter två kriterier; det gör oss olyckliga och det gör oss ofria.

För att vara skrivet av en antisocial enstöring som i närmare tjugo år skickat brevbomber till företag och universitet – och som dessutom är amerikan – slås man av att det hela faktiskt följer ett logiskt resonemang och är fullkomligt befriat från konspirationsteorier. Det är fullt av förbehåll och ofta skriven i en resonerande ton som vänder sig mot tvärsäkra slutsatser och profetior. En strukturell, materialistisk analys av ”organisationsberoende teknik” utgör grunden för teorin, och praktiken, som båda dras till sin minst sagt extrema spets. Den går att bygga vidare på. Exemplen med mobiltelefonen och smarttelefonen fans naturligtvis inte i manifestet från 1995 utan är mina. De passar in i de övergripande resonemanget om teknikens natur. Det är en teori som funkar.

Vi får ett missanpassat genis blick av en värld han vantrivs i, och till vilken han vägrat anpassa sig. Vi tycker det är djupt omoraliskt att med brevbomber mörda människor som på ett eller annat sätt utvecklar tekniken. Vi finner tanken på att gå tillbaks till samlar- och jägarsamhället absurd; den är både orealistisk och oönskad. Här ligger manifestets svaga punkt, att vi inte köper tanken på att vi skulle vara olyckligare i dagens demokratiska överflödssamhälle med dataspel, bypassoperationer och flygresor.

Även om det ligger något i tanken med maktprocessen, även om vi instämmer i det självklara med att människan är evolutionärt anpassad till en helt annan tillvaro än vår moderna, så vägrar vi gå bakåt. Framstegstanken, vilken uppkom först på 1600-talet, är för oss idag självklar. Det finns ingen återvändo, vi måste framåt, vi måste utvecklas.

Det faktum att unabombaren diagnosticerades som paranoid schizofren efter att han fängslats är på många sätt ironiskt, då det i princip ger honom rätt. Manifestet behandlar nämligen detta, att anpassning till systemet är själva definitionen på god psykisk hälsa. Diagnosen paranoid schizofren är naturligtvis, liksom hela den psykologiska disciplinen, en produkt av industrisamhället, om detta råder ingen tvekan. Den stackare som uppfann bandkvarnen i Danzig ansågs av sin samtid som galen och behandlades därefter. Idag är det istället Ted Kazcynski som är galen.

Galenskapen till trots, så är Industrisamhället och dess framtid läsvärd och innehåller många visdomar. Som civilisationskritikens enfant terrible stryker den ständigt läsaren mothårs och tvingar en gång på gång att tänka det otänkbara.

Jag vet inte ifall Ted Kaczynski ibland tog ledigt från stugan i Montana för att gå på bio. Det finns i alla fall en filmsvit som genomsyras av samma typ av teknikpessimism och antipsykiatri som han ger uttryck för i sitt manifest, även om formen är av det mer poetiska slaget. Filmerna skildrar elegant farhågorna för teknikutvecklingen och blandar den med kalla krigets tidstypiska rädsla för kärnvapenkrig. Jag pratar om James Camerons Terminator.

Terminatorn är en cyborg, en maskin av metall iklädd mänsklig vävnad, som färdats bakåt i tiden för att mörda en i Los Angeles boende servitris vid namn Sarah Connor. En man, Rese, har även han färdats till Los Angeles anno 1984 för att skydda samma Sarah Connor från den fasansfulla terminatorn. Sarah kommer nämligen att spela en viktig roll i framtiden. Och framtiden, den är allt annat än ljus.

”It was the machines Sarah!” Rese förklarar för Sarah att i framtiden kommer maskinerna bli självmedvetna och besluta sig för att utplåna mänskligheten i ett kärnvapenkrig. De fåtal som överlever atombombsapokalypsen kommer att jagas och dödas eller i bästa fall sättas i koncentrationsläger med digitala laserinbrända kontrollkoder på underarmarna, för att tvingas arbeta som slavar åt maskinerna. I några filmsekvenser får vi se en glimt av framtiden. Det är alltid natt. Kanske är det atomvintern. Landskapet ser ut som en evighetslång bilskrot. I luften flyger drönare och på marken går och rullar olika mördarmaskiner på ständig jakt efter människorna som ännu finns kvar.

De få överlevande som undkommit robotarnas koncentrationsläger lever i trånga miserabla utrymmen. Det är smutsigt. Folk är sjuka och hungriga, det springer omkring råttor på golven. I en scen ser vi två barn med trasiga kläder och sot i ansiktet som med dystra och orörliga miner tittar på tv. Men när kameran växlar till barnens perspektiv får vi se att det bara är skalet av en trasig tv. I stället för en skärm som visar tv-program stirrar barnen istället livlöst på en brasa.

Vi skapade maskinerna för att de skulle arbeta åt oss. Nu reser de sig mot oss och förslavar oss. De utplånar oss. Det är den totala alienationen.

Men det finns ett motstånd, ett hopp, även i den nattsvarta framtiden. En man kommer i framtiden leda människans kamp i kriget mot maskinerna. Mannen heter John Connor, Sarahs ofödde son. Genom att färdas bakåt i tiden och mörda motståndsledarens mor planerar maskinerna att kunna triumfera genom att förändra historiens gång. Och Rese har ställt upp som frivillig tidsresenär med enkel biljett för att till varje pris rädda Sarah från terminatorn och därmed se till att den framtida messiasgestalten får komma till världen.

Psykiatrin spelar en icke obetydlig roll i terminatorfilmerna, framförallt i del två. Psykiatrin representeras av Dr Silberman. Vi möter honom redan i första delen. Den vilda jakten efter Sarah och den våldsamma kampen som uppstår mellan terminatorn och Rese drar nämligen myndigheternas uppmärksamhet till sig och Rese hamnar snart på förhör hos polisen. Och hur hanterar då samhället en person som säger sig veta att teknikutvecklingen kommer leda till förintelse och slaveri för hela mänskligheten? Han förklaras sinnessjuk.

Dr Silberman hånskrattar åt Reses berättelse och blir uppspelt när han inser att han kommer kunna göra karriär på sin ofrivillige patient. Han försöker även övertyga Sarah att hon inte ska lyssna till Reses utsagor. Hon börjar tvivla. Psykiatrins uppgift är i att anpassa oss till samhället, inte att ifrågasätta. Den är repressiv.

Nu lyckas dock Rese så väl som Sarah ta sig ifrån polisstationen och med stora mödor förgöra terminatorn även om Rese dör en heroisk död efter att ha slutfört sitt viktiga uppdrag. I slutscenen ser vi en gravid Sarah Connor med en allvarsam och beslutsam min. Hon har under resans gång växt och har nu insett sin historiska mission och stålsätter sig inför den framtida storm som komma skall.

I den andra delen av filmeposet har drygt tio år förflutit och terminatorn har återvänt, men denna gång som beskyddare. Den unge John Connor är nu målet för de framtida mördarmaskinerna och de sänder en uppdaterad version, T-1000, en ”mimetisk polylegering” med förmågan att omforma sig till nästan vad som helst. Motståndsrörelsen å sin sida har lyckats programmera om en gammal terminatormodell och skickar tillbaks den i tiden för att skydda motståndsledaren som vid tiden ännu bara är ett barn.

Sarah Connor är filmens berättare och hon har förändrats sen sist. Hon har växt in i rollen som motståndets moder och ensam uppfostrat sin son bland mexikanska gerillor för att lära honom om vapen, sprängmedel och annat oumbärligt inför den framtida kampen mot maskinerna. Samhällets svar på detta har blivit att hon spärrats in på mentalsjukhus medan hennes son adopterats bort till en fosterfamilj. John får lära sig att hans liv är en lögn, att hans mamma är galen och att den framtida domedagen inte kommer att inträffa. Han blir satt i en fullkomligt normal kärnfamilj i en förort där fostermamman skäller på honom för att han inte städar sitt rum medan fosterpappan sitter framför tv:n och tittar på sporten.

På Pescadero State Hospital, där Sarah Connor sitter inspärrad, framstår psykiatrin inte bara som repressiv, den är fullkomligt totalitär. Fascistisk. Dr Silberman berättar nedlåtande om Sarahs paranoida vanföreställningar för några besökande kollegor som fascinerat tittar på henne genom cellfönstret som om hon vore ett djur på zoo.

Vakterna på sjukhuset är våldsamma auktoritetspersoner och maktmissbrukande pervon. I en scen berättar Sarah lugnt för Silberman att hon nu blivit bättre, att hon inte längre tror på att maskinerna kommer att förgöra oss. Silberman har lovat henne att hon kan få se sin son om hon visar tecken på bättring efter ett halvår. ”Jag vet hur smart du är” säger doktorn. ”Jag tror inte du verkligen tror på vad du säger till mig idag”. Sarah vädjar, bönar och ber om att få träffa sin son, eller åtminstone få ringa ett telefonsamtal. Det är förgäves. Dr Silbermans dom står fast.

Det räcker inte att hon bekänner sig till den etablerade normen. Det räcker inte med att hon säger att hon accepterat den av samhället fastslagna sanningen. Hon måste tro på den. Och det finns inget hon kan göra åt sin situation. Innanför Pescaderos väggar finns ingen som helst frihet. Våldet är henne övermäktigt. Hon kan tvångsbältas och tvångsmedicineras, hon är slav under vakternas nycker och Silbermans maktfullkomlighet. Psykiatrins obegränsade medel för att anpassa individen till samhällets behov har skapat ett system som liknar Orwells 1984.

Sarah räddas tack o lov från Pescadero av sin son och hans robotbeskyddare. Liksom i del ett inleds en flykt undan en ond mördarmaskin och samhällets repressiva instanser. Sarah har inledningsvis svårt att känna förtroende inför den beskyddande terminatorn vars utseende är identiskt med den som försökt mörda henne tio år tidigare. Men hon tänker om.

Terminatorn blir till en fadersfigur åt den unge John, och hans mor konstaterar att maskinen troligen är bättre i denna roll än någon eventuell framtida partner hon kan tänkas finna. Den skulle aldrig lämna honom, bli arg på honom, bli full och slå honom eller säga att den inte hade tid att umgås med honom. Den kommer dö för att skydda honom. I en scen strax före leker två små barn krig med sina leksaksvapen och John Connor blir tagen av vad han ser.

Han påminns om att mänskligheten i en nära framtid nästan kommer utplånas. ”We´re not gonna make it, are we? People I mean?” Frågar han oroligt sin robotvän. ”It´s in your nature to destroy youreself” blir maskinens torra svar. Filmen byter därmed narrativ och börjar betona att det faktiskt är människan som skapat maskinerna och därför rimligtvis människan som förgör sig själv.

Det förmedlas vidare genom Sarah, som nu har tänkt om. Teknikpessimismen är inte längre total då maskinen även kan vara god och beskyddande. Men mer än så. Sarah upptäcker alienationen. Det är inget mystiskt, oövervinnerligt väsen de kämpar mot, det är maskiner skapade av människor. Om det är människan som skapat maskinen kan människan förgöra maskinen. Om det är vårt eget agerande som kommer leda till vår utplåning så kan vårt eget agerande även rädda oss. Vi har kontroll över vårt eget öde, vi bestämmer själva över vår egen framtid. Hon ristar in No fate i en bordsskiva och ger sig av.

Sarah Connor bestämmer sig för att döda en av de ofrivilliga hjärnorna bakom den framtida apokalypsen, Miles Dyson. Terminatorn har gett henne information om denne Dyson, en programmerare som utan att veta om det snart kommer att öppna Pandoras ask. Miles Dyson kommer att skapa Skynet.

Skynet är i filmen den ondskefulla figur som står bakom den mörka framtiden. Ett dataprogram som kontrollerar USA:s hela försvar, blir självmedveten och bestämmer sig för att utplåna människan. Attacken inleds den 29^:e augusti 1997. Skynet är en abstraktion. Den har ingen personlighet, inga känslor, inga karaktärsdrag. Den är ett system. Ett system som kontrollerar allt.

Men systemet skapades av människor och Dyson är en av dessa människor. Vad som i tio års tid varit en hopplös insikt om att vi går en dyster framtid till mötes, har för Sarah nu förbytts till handlingskraft. Istället för att förbereda sin son inför den oundvikliga katastrofen ska hon istället bekämpa systemet och slåss för en bättre framtid. Miles Dyson måste dö för att mänskligheten ska få leva.

Det finns bara ett problem. Dyson har ingen aning om att det han idag arbetar med kommer leda till morgondagens undergång. Hur skulle han kunna veta det? Han är dessutom en god människa, en småbarnsförälder som älskar sin familj. Hans intentioner med sitt arbete är enbart behjärtansvärda. Sarah är på god väg att kallblodigt avrätta honom i sitt hem när hon börjar vackla. Istället för skaparen av apokalypsen ser hon en vettskrämd familjefader som oförstående vädjar för sitt och sin familjs liv.

Samtidigt har John listat ut vad hans mamma håller på med och åker tillsammans med terminatorn till Dyson för att stoppa henne. Sin ringa ålder till trots – eller är det kanske tvärtom tack vare sin ungdomliga naivitet – så visar John redan drag av de insikter som en mänsklighetens befriare och beskyddare bör besitta. Terminatorn förklarar det taktiskt oriktiga i att söka upp Sarah, T-1000 kan ju lura i faggorna. Dessutom, Sarah har ju en poäng, att döda Dyson kan faktiskt förhindra domedagen. John håller inte med

”Har du inte förstått någonting? Man kan inte bara döda folk!”.

Sarah klarar inte av att döda den livrädde Dyson som liggandes på golvet oförstående vädjar för sitt liv medan hans familj gråtande ser på. Hon bryter ihop. Systemet han deltar i att skapa må vara ondskefullt, men systemet skapas inte av onda människor. Vägen till Skynet föregås av goda intentioner. John och terminatorn rusar in i scenen, lugnar ner de inblandade och berättar för Dyson om den mörka framtid som han omedvetet arbetar för. Han blir tagen men slår samtidigt ifrån sig.

”Ni dömer mig för saker som ännu inte har inträffat. Hur skulle vi kunna veta?”

Sarah låter sig inte imponeras. Hon håller ett kort men kärnfullt anförande. Sittandes på vasken i köket med en cigg i handen väser hon fram ett militant särartsfeministiskt statement:

”Yeah, right. Hur skulle ni kunna veta?
Det var fucking män som du, som byggde vätebomben.
Män som du, tänkte ut den.
Ni tror ni är så kreativa. Men ni vet inte hur det är att verkligen skapa något.
Att skapa ett liv, att känna det växa inom sig.
Det enda ni är kapabla att skapa är död och förstörelse!”

John får avbryta henne. ”Mamma! Vi behöver vara lite mer konstruktiva här, ok?” Och konstruktiva är de. Det är datachipps som ska förstöras, ritningar som ska brännas, fabriker som ska sprängas. De får åter problem med samhällets rättssystem. Den onde T-1000 möter de givetvis igen. Sin förmåga att maskera sig använder han väl genom att förvandla sig till polis. T-1000 utnyttjar statens våldsapparat som därmed, liksom psykiatrin, liksom Dyson och företaget han jobbar på, alla ofrivilligt arbetar för Skynet.

De kommer dock undan och T-1000 möter sin död då han smälts ner i ett stålverk. Den beskyddande terminatorn går därefter frivilligt samma öde till mötes. Trots Johns protester – han gråter då han inte vill mista sin nyfunne vän – sänker han ner sig själv i det flytande järnet. Uppdraget är slutfört.

Filmen slutar i ovisshet. Sarah känner för första gången på väldigt länge ett visst hopp. Framtiden är öppen. Domedagen behöver inte komma, men vi kan inte heller vara säkra. Vi skapar vårt eget öde. Det är inte längre helt kört, men det kan fortfarande gå åt helvete. Det är upp till oss.

Anteckningar:

Luditerna/Ludditerna

Müntser mfl.

Kapitalism, fri marknad, Smith till Nozic, Freidman mfl.

Freud, Nietzsche?

Napster

Historiesyn, historisk nödvändighet (Rocker) historien som abstraktion (hopp, fanatism)

Utopister?

Fixa till och korta ner Kaczynskiavsnittet

Profitkvotens fallande tendens som jordutarmning

Läs: om kvarnar och teknik, om tryckpressens inverkan. Lite mer av Graeber

Maskinerna är våra vänner. Del III av IV

Men det blir väl ändå bara bättre och bättre? Nya prylar och innovationer har avlöst varandra i en rasande takt sedan industrialismen startade. I takt med att maskiner tar över arbete kan vi ägna oss åt annat. Vi har byggt skolor och sjukhus, vi kan resa jorden runt. Med de senaste decenniernas informationsteknik kan vi kommunicera direkt över hela världen. Vi har aldrig varit så informerade eller så välutbildade som idag. Vi lever längre. Vi har kortare arbetsdagar, semester. Fattigdomen minskar. Det går framåt.

Under industrialismens historia har det dock inte varit självklart att alla gynnats av teknikutvecklingen. Ludditernas dilemma har återupprepats gång på gång. När jag jobbade på posten var det ett faktum att införandet av de mer avancerade sorteringsmaskinerna för oss på golvet enbart ledde till att vi fick större utdelningsdistrikt och därmed en mer fysiskt krävande arbetsdag, om vi inte fick sparken eftersom man samtidigt minskade arbetsstyrkan. För att ta ett exempel.

Det finns naturligtvis oändligt många fler exempel på detta tema, men trots att många kommer i kläm är de flesta överens om att det inte finns några alternativ. I det långa loppet är det naturligtvis något bra att maskiner tar över arbete. Det frigör oss att gå vidare och syssla med annat, uppfinna nya prylar och komma med nya idéer. En annan aspekt är att produktivitetsförbättringen även leder till att varorna vi konsumerar blir billigare och oftast bättre. Som konsument är jag glad över att 80% av lönen inte går till att köpa mat. När jag går förbi en grävmaskin tänker jag inte att det är synd om alla de arbetare som med spadar kunnat utföra samma jobb idag är arbetslösa. Även som gammal brevbärare är jag glad över att vi uppfunnit E-mejlen.

Och det vore väl ändå fullkomligt meningslöst att kämpa emot teknikutvecklingen, ens om man skulle vilja?

Theodore ”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid University of California vid Berkeley som den yngste professorn i universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted trivdes inte i samhället.

1971 flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen. Mycket längre.

”1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten.”

Den som slog upp sin New York Times eller Washington Post vid frukostbordet den 19^:e september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial Society and its Future författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke amerikansk kriminalhistoria.

I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.

Bomberna är omöjliga att spåra. Vem det än är som skickar dem så vet han vad han gör. Han är ett geni.

1995 börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir otålig och den 24^:e April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga att spåra.

”4. Därför uppmanar vi till en revolution mot det industriella systemet. Denna revolution kommer kanske eller kanske inte använda sig av våld: den kan komma hastigt eller den kan komma som en relativt gradvis process sträckt över ett par decennier. Vi kan inte förutsäga något om det. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”

Det säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska tillkortakommanden. Efter den bombastiska inledningen om revolution ges en förklaring till varför detta samhälle bör störtas. För att det är skit. Vi vantrivs i kulturen, av helt naturliga orsaker.

”33. Mänskliga varelser har ett behov (troligen biologiskt betingat) av något vi kallar ’maktprocessen.'”

Unabombarens Manifest förklarar att mänsklighetens grundläggande behov är att genomgå maktprocessen, vilket sker i fyra steg. De stegen kallas ”mål”, ”ansträngning”, ”uppfyllande av mål” samt ”autonomi.” De tre första känns ganska självklara. Vi måste ha drömmar, vi måste uppfylla i alla fall vissa av dem och vi måste anstränga oss för att uppnå dem. Att få allt serverat gör ingen lycklig

”34. Betrakta det hypotetiska fallet av en man som kan få allt han vill bara genom att önska det. En sådan man har makt, men han kommer utveckla allvarliga psykologiska problem. Först kommer han att ha väldigt kul, men allt eftersom kommer han bli akut uttråkad och demoraliserad. Till slut kan han bli kliniskt deprimerad.”

Dekadenta aristokrater tas som exempel. Detta är en gammal visdom, redan Platon var inne på liknande spår och senare gav Freud det en psykologisk förklaring. Vi måste anstränga oss, vi måste känna att vi uträttar något åt oss själva. I gamla tider gick man igenom dessa tre första steg på maktprocessen helt enkelt genom att införskaffa och äta mat eller genom att utföra andra grundläggande förutsättningar för vårt uppehälle. Den sista punkten, autonomi, handlar om att vi själva måste ha kontroll över det hela. Det måste vara vårt eget beslut, inte beordrat uppifrån.

Idag kan vi i regel uppnå våra grundläggande behov utan någon ansträngning. För att kompensera för detta skapar vi surogataktiviteter.

”38. […] När människor inte behöver anstränga sig för att tillfredsställa sina fysiska behov sätter de ofta upp artificiella mål åt sig själva. I många fall söker de dessa mål med samma energi och känslomässiga investering som de annars skulle ha lagt i sin jakt efter fysiska nödvändigheter.
[…]
40. I det moderna industriella samhället är enbart en minimal ansträngning nödvändig för att tillfredsställa ens fysiska behov. Det räcker att gå igenom ett träningsprogram för att lära sig någon liten teknisk uppgift, sen komma till jobbet i tid och utöva denna uppgift med en väldigt måttfull ansträngning för att behålla en anställning. De enda kraven är en måttfull mängd av intelligens, och framförallt, simpel LYDNAD. Om man uppfyller dessa kommer samhället ta hand om en från vaggan till graven.
[…]
Det är därför inte förvånande att det moderna samhället är fullt av surrogataktiviteter. Dessa innefattar vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande, klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen, och social aktivism när det det handlar om frågor som inte är viktiga för aktivisten personligen, som i fallet med med vita aktivister som arbetar med rättigheter för icke-vita minoriteter.”

Begreppet nämns inte i manifestet, men det handlar helt klart om alienationen. Det meningslösa i att gå till jobbet, ett samhälle där vi alla bara är små kuggar i ett maskineri. Men samtidigt utläser vi en närmast chockerande civilisationskritik spetsad med en extrem individualism. I stället för att leta efter mat hela dagarna kan vi nu istället ägna oss åt våra hobbys, är detta verkligen något dåligt? Ja, menar ”FC”. Surogataktiviteterna är för de allra flesta mindre tillfredsställande än ”riktiga” mål. Men genom att aktivera oss i sysslor där vi själva sätter upp målen, anstränger oss och (ibland) lyckas genomföra målen, kan vi i alla fall stå ut i vår omänskliga värld. Hela civilisationen är bara ett dåligt supplement för att tillfredsställa förlusten av vår verkliga livsmiljö. Dit vi alltså måste ta oss tillbaks, genom en väpnad revolution.

Att alla de uppräknade så kallade surrogataktiviteterna enligt manifestet enbart är sämre alternativ än en ursprunglig, förindustriell tillvaro känns ganska magstarkt. Att moralisera över att ”klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen” är något man känner igen från vänstern och miljörörelsen, men ”vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande” sticker ut. För att inte tala om det sista stycket om social aktivism. En stor del av manifestet utvecklar det temat då det talas om ”faran med vänsterism”, om hur denna ”vänstern” är en samling psykologiskt bräckliga varelser som känner sig underlägsna, maktlösa och hatar sig själva, vilket resulterar i dess ömkan för förtryckta grupper.

Denna benämning av ”vänstern” är i manifestet ofta liktydig med vad som brukar benämnas ”postmodernismen” och när även begreppet ”politiskt korrekt” flitigt används går tankarna till flertalet nitiska högerdebattörer. Det är också ett faktum att massmördaren Anders Behring Breivik klistrade in just dessa stycken i sitt eget manifest efter att ha bytt ut ”leftists” mot ”cultrual marxists” och ”multi cultruralists”. Det finns dock en skillnad gentemot vulgärhögerns kritik. Vänstern anses hos FC nämligen vara civilisationen och framstegstankens mest hängivna försvarare.

Vänsteristen är i manifestet ”översocialiserad” i det industriella systemets värderingar och verkar för att få det att fungera effektivare. Genom att arbeta för att integrera minoriteter, bygga ut skolsystemen och verka för andra kollektiva samhällsåtgärder expanderar man bara systemets makt, när det istället bör raseras. Vänstern är systemets spjutspets, som hjälper det att genomföra nyttiga förändringar. Under slaveriets epok behövdes rasismen, nu är det bara en onyttig kvarleva vilket vänstern hjälper till att rensa bort. Förr behövdes en könsuppdelning för hushållen, där kvinnan tog hand om hemmet och mannen lönearbetade. Nu behövs kvinnor i arbetskraften men de gamla värderingarna finns kvar, vilket feminismen hjälper till att rensa bort. Vänstern är systemets nyttiga idioter utan att förstå det själva. Det hela följer efter schemat:

(a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det.

Vänstern tror att de är rebelliska, men de upprätthåller det industriella samhället och dess värderingar starkare än någon annan. Vänsterns aktivism får dem samtidigt att må bättre och där med att stå ut i systemet. Deras aktivism har blivit deras surrogataktivitet. Men liknande mönster finns även bland andra politiska riktningar. Genom att identifiera sig med en mäktig storskalig organisation, det kan vara ett parti eller intressegrupp så väl som en nation eller en religiös rörelse, kan individen få ett visst utlopp för att genomgå maktprocessen.

”83. En del människor tillfredsställer delvis sitt behov av makt genom att identifiera sig själva med en mäktig organisation eller massrörelse […] Exempel: Manuel Noriega var irriterande för USA (mål: straffa Noriega). USA invaderade Panama (ansträngning) och straffade Noriega (uppfyllelse av mål). USA gick igenom maktprocessen och många amerikaner, genom sin identifikation med USA, upplevde därmed maktprocessen indirekt.”

Detta fenomen har hänsynslöst utnyttjats av nazister och kommunister, men som exemplet ovan anger, även av imperialister och nationalister.

Vänstern tycks visserligen värst, menar unabombaren, men tydliga avgränsningar dras även mot andra politiska riktningar.

”50. De konservativa är dårar: De grinar över de traditionella värderingarnas fall, men de stödjer entusiastiskt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen slår det dem aldrig att du inte kan genomföra snabba, drastiska förändringar inom ett samhälles teknologi och ekonomi utan att orsaka snabba förändringar inom alla andra delar av samhället, och att sådana snabba förändringar oundvikligen bryter ner traditionella värderingar.”

Gång på gång vänds etablerade sanningar och självklarheter upp och ned. Teknik är dåligt. Att sätta barn i skolan är närmast barnmisshandel. Att sitta i en skolbänk och lära sig abstrakta saker som matematik när man är barn är onaturligt och ovärdigt. Barn ska vara ute och leka. Även om vi idag lever längre så är vi alla djupt olyckliga. Vi har mindre frihet idag än före den industriella revolutionen. Liberal frihet och demokrati är visserligen inget dåligt, men dess effekter är på det stora hela nästan poänglöst. Diktaturerna i renässansens Italien eller monarkierna bland Amerikas indiansamhällen var tack vare deras brist på högteknologi friare än vår demokratiska samtid.

Det är svårt att köpa dessa ganska magstarka premisser. Men argumentationen fortsätter.

”47. Bland de abnorma tillstånd som är närvarande i det moderna industriella samhället återfinns överdriven befolkningstäthet, isolering av människan från naturen, överdriven hastighet av social förändring och sammanbrott för naturliga småskaliga samhällen som den utvidgade familjen, byn eller stammen.”

Anledningen till detta är att de småskaliga samhällsenheterna går på tvärs med systemets värderingar. Om en chef tillsätter sin kusin, vän eller religionsfrände till ett jobb istället för den mest kvalificerade gör han sig skyldig till nepotism eller diskriminering. Dessa anses vara ”fruktansvärda synder i det moderna samhället.” Och på goda grunder.

Nepotism leder till ineffektivitet, vilket leder till nackdelar i konkurrensen, vilken i sin tur syftar till att göra produktionen, administrationen eller vad det kan vara frågan om, just mer effektiv. Systemets värderingar (meritokrati, effektivitet) måste gå före lojaliteten med den egna gruppen (nepotism). Resultatet är sammanbrottet av småskaliga samhällen. Vår lojalitet är till systemet, inte till den egna gruppen.

Här börjar vi också se något annat, nämligen hur systemet formar oss. Systemet finns inte till för oss, vi finns till för systemet. Det är vi som måste anpassa oss till systemets behov. Återigen en tes som känns bekant från diverse politiska riktningar. Men denna tes dras till sin spets, och, framförallt, den förklaras av en logisk materiell orsak; tekniken.

Teknikens utveckling leder inte bara till ständigt mer kontroll och begränsningar av vår frihet. Den gör oss inte bara olyckliga genom att den stör vår förmåga att genomgå maktprocessen. Den förändrar oss som människor. Den måste göra så. Folk måste disciplineras på sina jobb och i sina skolor, byråkratier måste följa sina riktlinjer. Hela samhället måste fungera genom att de allra flesta måste lyda direktiv från ett fåtal uppifrån.

Ett tekniskt avancerat samhälle kan inte brytas ner till att bestå av självständiga småenheter eftersom produktionen baseras på enormt storskaliga organisationer. Men måste den göra det? JA, är det tydliga svaret unabombaren ger oss. Varför? Det ligger i teknikens själva natur. Vad är egentligen teknik?

Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck. Den gör oss ofria, den gör oss olyckliga. Och den kommer till slut att förgöra oss alla.

”Teknik, från grekiska téchnē (τέχνη) som betyder ’konst’, ’skicklighet’ eller ’hantverk’, är metoder att minska behovet av fysisk eller psykisk belastning och öka levnadsstandarden i vid mening”
Wikipedia

”208. Vi skiljer mellan två typer av teknik, vilket vi kommer kalla småskalig teknik och organisationsberoende teknik. Småskalig teknik är teknik som kan användas av småskaliga samhällen utan hjälp utifrån. Organisationsberoende teknik är teknik som är beroende av storskaliga sociala organisationer.”

Tänk på bonden som år 1000 fick höra talas om kvarnen som upprättats vid ån utanför byn. Han kan välja att få sitt korn malt till priset av att ge kvarnägaren en sextondel av mjölet och därmed slippa göra det för hand. Ett enkelt val och ett billigt pris för att slippa slitgörat. Förfarandet skapar också, som vi tidigare såg, en ny yrkeskategori, mjölnaren. En arbetsdelning har skett. Mjölnaren tar kanske bara emot bonden på vissa dagar, kanske måste bonden stå i kö för att få sitt korn malt till mjöl. Bonden tappar viss kontroll över sin arbetsdag. Han är i viss mån utelämnad till någon annan, han har inte längre full frihet att disponera sin tid. Priset är dock så försvinnande litet att betala att det är ett enkelt val.

Släng nu in en mobiltelefon i bondens by. Det är omöjligt. En sådan pryl kan inte existera i det samhälle som här beskrivs. Beskriv istället förutsättningarna för existensen av en mobiltelefon. En pryl som revolutionerat vår kommunikationsförmåga relativt nyligen. För att tillverka en mobiltelefon krävs fabriker. Det krävs även råvaror från flera olika kontinenter. Detta förutsätter i sin tur moderna transporter. Till allt detta krävs arbetare.

Arbetare måste utbildas, alltså krävs skolsystem. Det hela kräver regleringar, byråkrater, samordning. En statsapparat av något slag måste till. Dessa arbetare så väl som skolbarn måste komma i tid, de måste göra vad de blir tillsagda. Staten måste få in skatt, byråkrater måste följa rigida kontrollsystem. Mobiltelefonen kan existera först då annan grundläggande infrastruktur som eldistribution och vägar finns på plats. Samtidigt skapar den ny infrastruktur, som telefonmaster. Dessa måste underhållas av arbetare som måste utbildas…

För att beskriva mobiltelefonens förutsättningar måste du beskriva hela det moderna samhället. Den organisationsberoende tekniken omdanar samhället. Den förutsätter arbetsdelning. Teknik, i modern bemärkelse, är arbetsdelning.

”128. Medan teknisk utveckling I SIN HELHET konstant begränsar vår frihetssfär, tycks varje enskild teknisk landvinning SETT TILL SIG SJÄLVT vara önskvärd.”

Du kunde ju välja själv. Köp en mobiltelefon och din frihet ökar. Du kan nås utanför hemmet. Du kan ringa varifrån du vill. Dina vänner blir mer kontaktbara. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en mobil.

Men idag har du inget val. Samhället är anpassat efter mobilen. Och då menar jag inte bara alla som över hela världen på något sätt jobbar inom mobilbranschen. Från de högavlönade app-utvecklarna och marknadsförarna i väst till de lågavlönade arbetarna i Afrikas koboltgruvor och på Foxxcons fabriker i Kina. Du måste ha en mobil för att inte bli socialt stigmatiserad. Troligen måste du ha en för att få ett jobb. Och konstiga saker börjar nu hända.

Våra vanor förändras. Vi bestämmer inte längre tid och plats för möten, vi kommunicerar via sms, vi får inte längre spontanbesök där någon oanmäld ringer på dörren. Du kan inte längre gå in i ett köpcenter utan att tvingas bli antastad av en slipsbeklädd försäljare i 20-års åldern som försöker pracka på dig ett nytt abonnemang. Arbetsgivare har lärt sig att utnyttja den ständiga tillgängligheten som nu förväntas av oss. Daglöneriet är återinfört då chefen via sms meddelar dig om du får jobba idag eller inte. Sen kom smarttelefonen.

Du kunde ju välja själv. Köp en smarttelefon och din frihet ökar. Du har ständig tillgång till internet – den jämte mobiltelefonen största förändringen i våra liv på senare tid – du kan via GPS:en slippa oroa dig för att komma vilse. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en smarttelefon.

Men nu är även smarttelefonen knappt ett val längre. Den används för ekonomiska transaktioner, du förväntas vara tillgänglig på mejl eller sociala medier hela tiden. Och mänskligheten har förvandlats till en samling asociala tråkmånsar, ständigt stirrandes ner i sina skärmar. Mobilen innehåller dessutom spårutrustning. Alla sms du skickar sparas, i alla samtal du ringer registreras vem du ringt och varifrån det skett. Information som staten har tillgång till.

Men vi kan väl välja en regering som inte tillåter integritetskränkningar? Visst kan vi det. Men tendensen är densamma. Mobiltelefonen är bara ett exempel på en särskild teknisk innovation. Samhället går mot mer och mer kontroll. Vi blir mer och mer ofria. Och bäst av allt. Det är ingen konspiration, det är ingen som planerat det, ingen som är direkt ansvarig.

Mobiltillverkarna hade aldrig detta som baktanke. Inte heller finns det några mystiska mörkermän inom regeringen som i hemlighet genomfört det hela. Det ligger i teknikens inneboende natur. Hela samhället genomsyras av kontroll. Kontrollen är en direkt följd av den organisationsberoende teknikens arbetsdelning. Arbetsdelning förutsätter nämligen kontroll och hierarkier. Det förutsätter förtryck.

Tekniken har dessutom en unik egenskap, vilken gör den till den mest betydelsefulla samhälleliga kraften. Den går nämligen bara i en enda riktning. När en innovation introducerats blir inte bara individer, utan hela samhällen beroende av den, tills den byts ut av en ännu mer avancerad efterföljare. Politiska, religiösa och kulturella företeelser kan förändras och gå i olika riktningar, men tekniken går från låg till högre, mot ständigt mer avancerad arbetsdelning. Detta determinerar en samhällsutveckling mot mer kontroll, mot mer förtryck. Vart ska detta sluta?

”119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov.
[…]
Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet.
[…]
Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ’mental hälsa’ definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress.
[…]
145. Föreställ dig ett samhälle som försätter människor i tillstånd som gör dem fruktansvärt olyckliga, sen ger dem en drog som tar bort deras olycka. Science fiction? Det händer redan till viss utsträckning i vårt eget samhälle.”

Psykiatrin framträder som ett viktigt verktyg för att omforma oss efter systemets behov. Tack vare antidepressiva mediciner och psykiatri kan vi stå ut i industrisamhället. Istället för att omforma samhället så vi slipper lida av det, omformar vi oss själva för att utstå det. Det hela sker utan någon synbar konflikt, helt i enlighet med teknikens natur.

Den deprimerade kan naturligtvis inte själv omdana systemet så det är rationellt att istället söka individuell hjälp. Läkaren som skriver ut medicinen är i samma position och det vore naturligtvis hjärtlöst av denne att vägra den olycklige sin medicin. På ett samhälleligt plan möjliggör hela förfarandet att att systemet kan utöka sin kontroll till nivåer som tidigare var otänkbara då stressen skulle lett till att folk kollapsade eller gjorde uppror.

Underhållningsindustrin och utbildningssystemet är även de delar i att omforma oss efter systemets behov, det förstnämnda genom att ge oss förströelse och eskapism, det andra genom att implementera dess värderingar. Nästa steg i denna riktning kommer troligen bli genmanipulering av människor. Utvecklingen kommer följa de generella lagarna för teknikutveckling som tidigare nämnts; den kommer framstå som något bra och den kommer vara frivillig, men efter ett tag kommer den ha omformat oss och hela vårt samhälle, och därför i praktiken inte längre vara frivillig.

Tänk att kunna plocka bort en gen för någon ärftlig sjukdom eller för alkoholism, vem skulle ha något emot det? De som trots allt skulle ha det skulle inte tvingas. Och varför sluta där?

”154. Anta att man upptäcker en biologisk egenskap som ökar möjligheten för att ett barn kommer växa upp till att bli kriminell och anta att någon slags genterapi kan ta bort denna egenskap. Självklart kommer de flesta föräldrar till de barn som innehar denna egenskap förmå dem att genomgå terapin.”

Utvecklingen leder till något nytt i mänsklighetens historia. Även tidigare civilisationer och samhällen har i viss mån infört sina värderingar och till viss del förändrat sina invånares vanor och beteenden, men nu är det annorlunda. Någon bortre gräns, gränser som tidigare utgjorts av stressnivåer, fysiska och psykiska mänskliga egenskaper, finns inte längre. Människan kommer bli en designad produkt, skapad inte av gud, naturen eller slumpen, utan av det industriella systemet självt.

Manifestet kommer här in på framtiden, och det är en pessimistisk läsning. Men det finns ett hopp.

Den eskalerande teknikutvecklingen skapar nämligen ett problem för systemet självt; det hinner inte längre med att anpassa befolkningen i den takt som behövs. Resultatet är ökad oro i samhället. Brottslighet, hatgrupper, psykisk ohälsa, alla tycks de öka under senare år enligt manifestet. Det är här unabombaren ser sin chans.

”162. Systemet är för närvarande engagerad i en desperat kamp för att överkomma vissa problem som hotar dess överlevnad, bland vilka problemen med mänskligt beteende är det allvarligaste. Om systemet lyckas med att skaffa sig tillräcklig kontroll över mänskligt beteende tillräckligt snabbt, kommer det antagligen att överleva. Annars kommer det falla samman. Vi tror att frågan högst sannolikt kommer vara löst inom de närmast följande decennierna, säg 40 till 100 år.”

Folk beter sig inte riktigt som man ska. Ungdomsgäng, nazister, satanister, välfärdssnyltare, radikala miljöaktivister och milismän gör alla på sina egna sätt uppror mot systemet (till skillnad från vänstern som bara bidrar till att befästa det). Här uppstår en historisk chans. Det allt komplexare systemet, mer och mer sammanvävt globalt genom ett allt mer svårgreppbart ekonomiskt styre, riskerar att falla samman.

För revolutionärer gäller det nu att bidra till att öka den ”sociala stressen”, de av systemet oönskade beteendena, för att detta ska inträffa. När så skett gäller det att fullkomligt ödelägga industrisamhället och propagera för en ny ideologi som sätter Naturen i ett motsatsförhållande till Tekniken. Unabombarens gärning kan sägas vara en förtrupp till denna kamp som ligger runt hörnet. Misslyckas denna revolution ligger vi alla illa till.

För vad leder denna teknikutveckling till på sikt? Vad händer om systemet överlever den turbulenta period vi nu genomgår? Den logiska slutpunkten är total kontroll över precis allt. Om maskiner står för all produktion och arbetskraft inte längre är nödvändig för systemet, vad händer då?

”174. […] Om eliten är hänsynslös kan de helt enkelt besluta sig för att utrota större delen av mänskligheten. Om de är humana kan de använda propaganda eller andra psykologiska och biologiska tekniker för att reducera födelsetalen tills flertalet av mänskligheten är utrotad, lämnande världen kvar till eliten. Eller, om eliten består av mjukhjärtade liberaler, kan de bestämma sig för att spela rollen som goda herdar gentemot resten av mänskligheten. De kommer se till att allas fysiska behov är tillfredsställda, att alla barn växer upp under psykologiskt hygieniska förhållanden, att alla har en fullgod hobby som håller honom sysselsatt, och att den som råkar bli missnöjd genomgår en ’behandling’ för att bota dennes ’problem’
[…]
De kommer ha blivit reducerade till graden av tama djur.”

Att utplånas av framtida robotar är naturligtvis inget någon önskar sig. Men att maskinerna faktiskt kan befria oss från arbetets ok, att vi skulle kunna bli fria att sysselsätta oss med våra hobbys hela dagarna, utgör inte heller det ett potentiellt lyckligt slut i denna pessimistiska text. I enlighet med det tidigare resonemanget om surogataktiviteter så skulle vi ändå inte bli nöjda med detta, snarare tvärtom. Ingenstans diskuteras olika ideologier, styrelseformer eller ägande av tekniken i de olika framtidsscenariona.

Det vore ändå oväsentligt då avancerad teknik ju kräver, som tidigare förklarats, hierarkier och kontroll. Oavsett ägandeform är det oundvikligt att en liten minoritet har kontroll av den stora massan, och att den lilla minoriteten i sin tur endast kan följa systemets diktat. Socialismen, Star Trek eller någon annan fin utopi som bygger på framtida högteknologi är körd. Avancerad centralplanerad demokratisk socialism som tillgodoser allas behov, gör oss likt förbannat olyckliga, liksom vi definitionsmässigt blir ofria genom vår bristande kontroll över vårt eget öde.

Och när man tänker efter. Är det egentligen någon större skillnad att arbeta på en privatägd eller statlig arbetsplats? Eller på någon ägd av ett konsumentkooperativ? Hur stor är skillnaden att sitta i kassan på Ica, Coop eller Systembolaget? Spelar det någon roll vad det är för ideologi som sägs styra ditt land för tillfället? Är det inte samma hierarki, samma underordning? Är inte den gemensamma nämnaren i sammanhanget själva tekniken? Är det inte den som håller i taktpinnen?

Nån form av anarkosyndikalism eller annan småskalig och jämlik politisk ordning är logiskt omöjlig då den är oförenlig med avancerad teknik. Står du till vänster är detta ganska dåliga nyheter. Du kan då trösta dig med att anledningen till att du överhuvudtaget är vänster beror på industrisamhällets störning av maktprocessen, vilket gjort dig engagerad i olika rättvisefrågor som enbart är ett sämre komplement till dina verkliga psykologiska behov. Tyvärr är dessutom allt du kämpar för i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall bara till att allt blir ännu värre. Och ditt engagemang kommer aldrig vara tillräckligt tillfredsställande som verkliga naturliga drivkrafter, varför du fortsatt kommer förbli en olycklig människa.

Även om detta extrema scenario, total maskinkontroll, inte kommer inträffa, är det uppenbart att maskiner tar över mer och mer arbete.

”176. […] Det har föreslagits, till exempel, att en stark utveckling av servicesektorn kan skapa jobb åt mänskligheten. Folk skulle då spendera sin tid med att putsa varandras skor, köra omkring varandra i taxibilar, göra hantverk åt varandra, servera vid varandras bord etc. Detta tycks oss vara en föraktfull väg för mänskligheten att sluta, och vi tror inte att särskilt många skulle finna meningsfulla liv i sådana poänglösa stressjobb. De skulle uppsöka andra, farliga utlopp (droger, brott, ’sekter’, hatgrupper) om de inte blev biologiskt eller psykologiskt skapade för att anpassa sig till en sådan livsstil.”

Från science fiction-liknande domedagsscenarion till något som bara känns allt för bekant. Sedan 1995, då manifestet skrevs, verkar en del av framtidsscenariona redan vara här. Vi har ännu inte blivit genetiskt fabricerade produkter, vi har heller inte ännu utplånats av en artificiell intelligens, men fabriksjobben har blivit färre till följd av mekaniseringen, vilket har lett till arbetslöshet för arbetarna och större vinster för fabriksägarna.

Då de rika blir rikare kan de skaffa sig pigor, chaufförer och och andra tjänstehjon, vilket möjligen kan lösa problemet med arbetslöshet. Det finns politiker som aktivt jobbar med att främja denna utveckling. Öka inkomstskillnaderna, subventionera pigjobb. Till det kan vi lägga hur staten tar hand om alla de som ändå blir arbetslösa med förnedrande tvångsåtgärder.

Sannerligen en föraktfull väg för mänskligheten att sluta. Tekniken leder bara till skit. Det finns bara ett alternativ.

”179. Det vore bättre att dumpa hela det stinkande systemet och ta konsekvenserna av det.”

En viss David Kaczynski läser det märkliga manifestet i New York Times med ett stigande obehag. Det här låter oroväckande likt hans besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval väljer han att göra det enda rätta. Han tjallar ut sin brorsa för polisen.

Ted Kaczynski avtjänar ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Maskinerna är våra vänner. Del II av IV

”alienation, främlingskap, främlingskänsla (eng. Alienation; fr aliénation; ty; Entfremdung). Ordet ”a.” betecknar generellt processen att något som hör till ett subjekt (människan), blir främmande för det. Mer bestämt betecknar ordet ”a.”processen att något subjektet själv har producerat, självständiggör sig och framträder som något främmande för det. Resultatet är ofrihet.”
Filosofilexikonet

Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) slutade tro på gud. Han uppfostrades till kristen, blev efter ett tag panteist tills han till sist blev materialist. Människan är vad hon äter, konstaterade han. Det låter snyggare på tyska. Der Mensch ist, was er isst.

Det är människan som skapat gud och inte tvärtom, säger Feuerbach. Men likt förbannat har gud makt över oss. Kungar legitimerar sin makt med gud, enorma resurser läggs på kyrkor, pyramider och prästerskap. Folket fruktar gud. Folket drömmer om himmelriket. Folket skapar gud som självständiggör sig och framträder som något främmande för det.

Detta kallar Feuerbach alienation. Något som vi skapat framstår som ett självständigt väsen och utövar makt över oss. Men begreppet utvidgas under 1800-talet. Karl Marx hävdar snart att det kapitalistiska produktionssättet alienerar oss. I det gamla samhället sålde man hela frukten av sitt arbete. Arbetet gav mening. I kapitalismens fabriker jobbar man åt någon annan, man äger inte maskinen, man får inte en lön som motsvarar vad man producerar. Om någon sedan konsumerar vad det nu kan vara som vi tillverkar i vår fabrik, så ger det oss ingen tillfredsställelse. Marx alienationsteori är helt enkelt teorin som förklarar varför det är så jävla tråkigt att gå till jobbet.

Charlie Christensens seriefigur Arne Anka uttrycker det bäst av alla:

”Med undantag av Arbeit macht frei så härrör alla ordstäv om arbetets lov från förindustriell tid. Man skördar fan inte det man sår på ett fabriksgolv!” *

Vad alienerar oss idag? I nyheterna läser jag om Ekonomin. Ekonomin går dåligt. Vi måste alla se till att Ekonomin går bra. All politik syftar till detta. Vi väljer inte politiker som styr Ekonomin, vi väljer de politiker vi tror bäst känner till vad Ekonomin behöver. Ingen vet riktigt vad Ekonomin är för något. Skulle man kunna leda i bevis att Ekonomins behov leder till olycka för mänskligheten eller att Ekonomins krav kommer leda till ekologiska katastrofer spelar det ingen roll.

Visst har vi skapat Ekonomin. Men nu är den ett eget väsen och vi kan inte göra något åt det. Resultatet är ofrihet.

”Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner, som göra produktionen lätt och billig! Låt oss ta kontrollen över dem. Låt oss draga fördel av deras lättvindiga och billiga produktion: Låt oss driva dem för egen räkning… Detta är socialism, mina herrar.”
Jack London, Järnhälen

Socialisterna hade fattat. Att industrins epok skapar alienation, kriser och elände, det hade redan ludditerna listat ut. Men, hävdar nu socialisterna, det är inte maskinerna i sig som är problemet. Det är ägandet. Arbetarkampen gick från att vara reaktionär till att bli revolutionär. Eller, snarare, revolutionärerna fortsatte vara revolutionära, det var ju innebörden av ordet revolution som förändrades.

I slutet av 1800-talet var socialismen på frammarsch. Idéer och teorier fanns det gott om och ju längre tiden gick fick den marxistiska inriktningen en allt mer dominerande ställning. Marx dömde ut sina föregångare och samtida meningsmotståndare, kallade dem utopiska till skillnad från sig själv som företrädde den vetenskapliga socialismen. Socialism var i denna tappning inte främst ett moraliskt argument, det var en historisk nödvändighet. Denna vetenskapliga socialism hade inte bara listat ut historiens bakomliggande drivkrafter, den hade även räknat ut hur nästa kapitel i historien skulle se ut. Sista striden är här.

Få filosofer kan sägas ha haft ett så stort och konkret genomslag som Karl Marx. Som Terry Eagleton skriver:

”Det finns inga cartesiska regeringar, platonska gerillasoldater eller hegelianska fackföreningar.”

Och som en sann rebell ville inte Marx kalla sig själv för filosof. Han ville inte ens kalla sig för marxist. Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den som han så berömt uttryckte det.Och världen förändrades.

Socialisterna var optimister. Nästa historiska fas var nära. När fabriksarbetarna väl har fattat, då klämtar klockan för kapitalismen. Vi är många, de är få. Störtas skall det gamla snart i gruset.

Riktigt så blev det nu inte. Socialisterna byggde upp partier som agiterade bland folket, tryckte böcker och broschyrer, höll möten och föredrag. Man ställde upp i val och krävde reformer. Demokrati, kortare arbetsdag, respekt. Man skapade fackföreningar som mer konkret kämpade för bättre villkor på arbetsplatserna. Strejken är ett oerhört vapen. Om vi slutar jobba, vad fan ska de göra då? Vi är många de är få.

Marx tänkte sig att en urladdning förr eller senare måste ske. Denna urladdning kommer sluta med arbetarnas seger. Socialismen. Istället blev det ett slags mellanting. Demokrati. Välfärdsstat. De äger fortfarande maskinerna, vi säljer fortfarande vår arbetskraft. Men våra partier och våra fackföreningar finns kvar. De har visserligen lagt ner sina ambitioner om en grundläggande förändring, men de har nu en annan funktion. De håller ägarna i schack. De ser till att vi ständigt får det lite bättre. Att vi får en lite större del av kakan än vi hade förut. Och klasskampen är inte längre lika allvarsam. Vi förhandlar. Det var något annorlunda än det gamla samhället men likväl fortfarande kapitalistiskt, och långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade.

Det skedde visserligen en revolution, men inte i det utvecklade väst. Inte i Tyskland, som Marx gissade på, utan i Ryssland. Vladimir Illich Ulyanov, bättre känd som Lenin, tänkte sig att världsrevolutionen skulle starta ute i världsekonomins periferi för att därefter sprida sig till Västeuropa för att fullbordas. Världsrevolutionen uteblev dock och istället såg sig Lenin och hans bolsjeviker sitta i ledningen för världens största bonderevolution. Vad man gör efter revolutionen var det visst inte någon som funderat på så noga heller. Ta över fabrikerna, visst, och nått om att centralisera makten till den nya arbetarstaten. Men sen då?

Sovjetunionens första staplande år skulle till allas förvåning bli en föregångsmodell för flera fattiga länder över stora delar av världen under 1900-talet. För antikoloniala nationalistledare tedde sig tanken på att låta staten diktera villkoren för den industriella utvecklingen lockande. I den rika världen var genomslaget desto mindre. Socialisternas utvecklingsmodell visade sig vara bakochframvänd. Socialismen kom nu före kapitalismen som i sin tur, efter 1989, efterträdde socialismen. Och även här har begreppen förändrats.

Kommunismen var det framtida tillstånd som skulle efterträda socialismen, ett klasslöst tillstånd där staten var avskaffad. Vare sig Sovjetunionen eller något annat land har gjort anspråk på att vara kommunistiska. De påstod sig vara socialistiska. De påstod sig även vara demokratiska. Vad vi idag ofta benämner kommunismen – och som kommunisterna benämnde socialismen – är Lenins märkliga hopkok av Kejsartysklands krigsekonomi, scientific management och machiavelliska maktutövningar. Det utgjorde visserligen ett alternativ till den kapitalistiska västvärlden, men var ganska långt ifrån de drömmar socialisterna en gång hade. Socialisterna ville att fabrikerna skulle kontrolleras av samhället. Istället blev samhället en fabrik.

Vi har en förmåga att göra dygd av nödvändigheten. Vi har också en förmåga att göra ideologi av taktik. Hur avskaffar vi kapitalisternas välde? Frågade sig socialisterna i mitten av 1800-talet. Genom att centralisera makten till en arbetarstat, sa några. Genom att omedelbart avskaffa staten och bygga det nya samhället underifrån, sa några andra. Båda sidor hade samma mål, det var bara en teknikalitet om hur vi når dit. Hur når vi arbetarstaten? Frågade sig marxisterna några årtionden senare. Genom revolution, sa några. Genom gradvisa reformer, sa några andra. Taktik, bara taktik. Samma mål. När reformisterna och revolutionärerna till slut satt vid makten hade taktikdiskussionerna blivit stora ideologiska skillnader. Och mer påtagligt. Kommunismens respektive socialismens införande fanns inte längre på dagordningen. Det var nu bra som det var, med antingen proletariatets diktatur eller välfärdsstaten.

Mellantinget. Rikedomarna hopar sig hos de rika medan de fattiga utarmas mer och mer. Det är inte bara orättvist utan även ohållbart. Systemet skapar oundvikligen kriser vilket på sikt kommer leda till dess undergång. Detta var 1800-talets socialisters analys. Men mönstret bröts. Även vanligt folk fick det efter ett tag bättre. Förbättringarna som arbetarnas organisering på arbetsplatserna tvingade fram, vilket även avspeglade sig i den demokratiska statens reformer och utbyggnad av välfärden, gjorde Marx analyser daterade.

Henry Fords löpande band och fem dollars arbetsdag var sinnebilden för kompromissen. Det var alienerande, skittråkigt och jobbigt att arbeta i fabrikerna. Den gamla hantverksskickligheten, värdigheten och traditionerna hos det arbetande folket som århundraden av uppror försökt bevara var till sist bortspolad. Men den materiella standarden var högre än någonsin och arbetsdagen förkortades. De höga lönerna i kombination med en annan aspekt av utvecklingen – de allt lägre priserna på varorna – gjorde vanligt folk rikare än någonsin. Men det var mer komplext än så. Höga löner gjorde att folk konsumerade mer, och denna konsumtion blev en viktig faktor för att kapitalisterna skulle kunna göra vinst. Den enskilde fabrikören hade visserligen ett intresse av av hans arbetares löner var låga, men höga löner generellt var tvärtom positivt även för honom. Intressena tycktes smälta samman och den demokratiska staten började föra en politik för allas bästa. Högre löner och högre vinster. Alla ska med.

Ingenstans var detta nya system så framgångsrikt som i det lilla konungariket Sverige.

Den svenska modellen. Så kallas systemet som reglerar arbetsmarknaden. Det är ett fenomen som älskas av alla. Facken vill värna den svenska modellen, näringslivet likaså. Samtliga riksdagspartier från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet säger sig tycka om den svenska modellen. I den mån det förekommer en politisk debatt om den svenska modellen så går denna ut på att den ena sidan anklagar den andra för att inte ”värna den svenska modellen”, eller om det är mer hätskt, anklaga motparten för att vilja ”rasera den svenska modellen”. Vilket den anklagade alltid värjer sig emot. Ibland är det arbetsgivare som anklagar fack, ibland är det tvärt om. Någon gång är det sossar som anklagar moderater, nästa gång kan rollerna vara utbytta.

Alla är rörande överens att den svenska modellen är förträfflig. Så vad är då den svenska modellen? Man brukar säga att den svenska modellen går ut på att facken och näringslivets representanter självmant, utan statlig inblandning, gör upp om villkoren på arbetsmarknaden. Det finns till exempel ingen lagstiftad minimilön i Sverige, frågor som i andra länder kan bli valfrågor. I Sverige sköts det hela genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Så brukar man i alla fall säga. Den svenska modellen har också en skapelsemyt, denna skapelsemyt heter Saltsjöbadsavtalet, vilket slöts 1938.

Sverige var ett orosland. På 20 och 30-talet fanns det inget land i hela världen där det strejkades så mycket som i Sverige. Inte sällan ledde strejkerna till våldsamma konfrontationer med polis, militär och strejkbrytare. 1931 inträffade massakern i Ådalen då militären öppnade eld mot en demonstration till stöd för strejkande arbetare, vilket dödade fem personer. Socialdemokraterna var starka och på frammarsch. De utmanades från vänster av kommunisterna och syndikalisterna.

Kommunismen blev aldrig någon stor företeelse i Sverige, de fick i regel ett fåtal procent i riksdagsvalen, men inom fackföreningsrörelsen var de mer framgångsrika. Kommunisterna förordade nämligen en mer offensiv hållning i arbetarkampen, de krävde högre lön och bättre villkor än sina reformistiska rivaler, vilket gav dem ett proportionellt mycket stort utrymme inom den stora fackföreningssammanslutningen LO.

Syndikalisterna hade brutit med LO redan 1910 och organiserade sig separat i en decentraliserad rörelse som nådde sin höjdpunkt under slutet av 30-talet då man organiserad cirka 10 procent av de fackanslutna arbetarna i landet. Syndikalisterna ville inte veta av några kompromisser utan låta arbetarna själva ta över arbetsplatserna. Man värjde sig inte för att förorda sabotage och andra militanta metoder för att uppnå sina mål.

Kommunisterna ville göra revolution genom att störta statsmakten och införa ett styre med modell efter Sovjetunionen, ett land vars ekonomiska tillväxt under 30-talet var enorm, samtidigt som västvärlden sjönk ner i ekonomisk depression. Runt om i Europa växte radikal vänster så väl som radikal höger fram i krisens spår. I Sverige vann socialdemokraterna riksdagsvalet 1932 och försökte reformera landet. Konflikterna på arbetsmarknaden minskade dock inte, även om stödet för socialdemokraterna fortsatte vara högt då de ständigt lyckades bli återvalda.

1938 slöts så den stora kompromissen mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Att SAF var beredda att sluta avtal med de reformistiska elementen av arbetarrörelsen var inte särskilt konstigt, då alternativet med fortsatta strider och revolutionära arbetare tedde sig betydligt sämre. Saltsjöbadsavtalet innebar ett slut på de för arbetarna så förhatliga företeelserna som strejkbryteri och svartlistning.

Samtidigt centraliserades facken och kommunister och syndikalister manövrerades successivt ut och fick minskat utrymme. Runt om i världen hade vid samma tid fler och fler förstått att den gamla ekonomiska ordningen efter 1929 inte längre fungerade, utan att det behövdes en ny ekonomisk politik där staten intog en mer aktiv roll. Ekonomen John Maynard Keynes blev den nya stjärnan med sitt förordnande av statlig stimulanspolitik. Det liberala USA, det nazistiska Tyskland och det socialdemokratiska Sverige slog alla in på samma väg i den ekonomiska politiken. Efter kriget kunde Sverige snart konstatera att Saltsjöbadavtalet blivit en succé. Konflikterna minskade, tillväxten var hög. Anställningarna blev tryggare, lönerna ökade i säker takt. Storföretagen gjorde vinster, välfärden byggdes ut. Kommunisterna inom LO manövrerades bort och syndikalisterna krymptes till en obetydlig parentes på arbetsmarknaden. I vad som brukar kallas ”rekordåren” på 1960-talet var maskineriet i full gång.

LO-facken höll centrala löneförhandlingar för hela branscher där lönenivåerna fastställdes. Mindre företag kunde nu inte konkurrera med lägre löner, och löneökningarna var ganska rejäla, vilket skapade incitament för ökad mekanisering inom industrin. När lönerna är höga blir det plötsligt lönsamt att istället köpa maskiner. På så sätt slogs småföretag ut eller köptes upp, medan storföretagen blev ännu större.

De arbetare som blev arbetslösa till följd av nedläggningar eller blev utbytta mot maskiner fick ingen hjälp av facken då dessa heligt och dyrt lovat att inte lägga sig i avskedanden på grund av arbetsbrist, men i stället fick de en mycket förmånlig arbetslöshetsersättning från staten. Och de behövde sällan vara arbetslösa länge då industrin skrek efter jobb. De höga lönerna ledde till stor efterfrågan, vilket gynnade företagen som därför behövde nyanställa. Samtidigt expanderade staten kraftigt med välfärdens och militärens utbyggnad, det sistnämnda i praktiken en rejäl ekonomisk injektion till storföretagen.

Urbaniseringen var snabb till följd av storföretagens efterfrågan på arbetskraft, och staten gjorde det hela smidigt med ”miljonprogrammet” ett massiv statligt program för bostadsbyggande, och genom att ge omställningsbidrag som förvandlade småjordbrukare till arbetare. En migrationsström från framförallt Norrlands inland till städerna i söder förekom. Dessutom en politik för reglerad arbetskraftsinvandring och därefter dagisreformen för att underlätta kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Det hela rullade på år efter år. Köpkraften höjdes, välfärden blev bättre, semesterlagstiftningen utökades på snabb tid från två, till tre, fyra och fem veckors lagstadgad betald ledighet. Ingenstans i världen hade arbetarna det så bra som i Sverige. Ingenstans i världen var välfärden så omfattande. Och svenska företag expanderade och blev multinationella. Ett fåtal stora företagssfärer dominerade den svenska ekonomin, staten och storkapitalet satt i samma båt och trivdes bra tillsammans. Alla var nöjda och belåtna.

Så kan det i alla fall verka. Så här i efterhand. Men något märkligt inträffade i Sverige i slutet av 1960-talet. Ett missnöje kunde skönjas. Det är samma sak vi även ser i stora delar av omvärlden. Någonting händer åren runt 1970. I Sverige gick arbetarna i gruvan i Kiruna ut i vild strejk 1969. Det blev inledningen på en massiv vild strejkvåg över hela landet som skulle hålla i sig i två decennier. Detta efter en historiskt unik period av aldrig tidigare skådad välståndsökning. Varför?

En hoppfull upprorsanda byts snart mot en pessimism som börjar bre ut sig. Den är inte utan förklaring, rekordåren är nämligen förbi. Tillväxten saktar ner, 1973 blir ett krisår över hela världen. Det talas om en ny depression. Nya rörelser ställer nya typer av krav. I de vilda strejkernas Sverige är det inte längre självklart att man bara vill ha löneökning, istället kräver man inflytande på arbetsplatsen eller avskaffade ackordslöner. Feminister börjar organisera sig för att kräva inflytande i den mansdominerade världen, i USA börjar ursprungsfolk och svarta medborgarrättskämpar göra sig hörda. Miljörörelsen utmanar hela föreställningsvärlden då de ifrågasätter tillväxten i sig och vänder upp och ned på idén om vad som är ett lyckligt samhälle. Gayrörelsen får sitt skapelseögonblick i Stonewallupproret i New York 1969. Vad händer?

Pessimismens tidsålder. Vi ser ett nytt historiskt skifte. Nu är vi där igen. Historiska perioder och klassificeringar. Det har olika namn beroende på vad man fokuserar på och beroende på om det är sociologer, historiker, ekonomer, filosofer eller vilka det nu kan vara som berör ämnet. Men något händer runt 1970. ”Revolutionsåret” 1968 används ibland som startpunkt, dollarns frigörelse från guldet 1971 mer sällan och oljekrisen 1973 ganska ofta. Ibland förklaras det materialistiskt (utvecklingen av datachipps, fackföreningarnas framgångar), idealistiskt (”nyliberala” tankesmedjor), politiskt (”globaliseringen”), ekonomiskt (finansialiseringen, monetarismen). Det har kallats – förutom globaliseringen och nyliberalismen – den andra maskinåldern, informationssamhället, det postindustriella samhället, senkapitalismen, risksamhället. För att ta några exempel. Vanlig är också en mer filosofisk term, nämligen postmodernismen.

Men om en ny tidsålder börjar, vilken är det då som tagit slut? Vanligt är att 1973 års oljekris ses som den stora krisen efter 1929 års börskrasch. Man kan då se det som att det är välfärdsepoken som tar slut, eller går in i en nedgångsfas. Att Keynes ekonomiska teori blev förlegad då denna inte kunde förklara fenomenet med ”stagflationen” – att både inflationen och arbetslösheten var hög samtidigt – och det därför blev dags för en ny ekonomisk teori, monetarismen.

Så lyder en bland ekonomer vanligt förekommande förklaring. Tidsperioden 1929-1973 är antagligen en svindlande lång epok för en ekonom, men det finns de som har längre perspektiv. I Den andra maskinåldern av MIT forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee menar författarna att datorernas intåg innebär en ny, andra, maskinålder där den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet utgjorde den första. Det är alltså en 200-årig epok som tagit slut, och vi är ännu bara i början av den nya. En stor poäng görs av att försöka visa oss vilka oerhörda förändringar den första maskinåldern hittills inneburit och att vi ännu bara står i startgroparna av den andra.

Den industriella revolutionen innebar ett tekniskt språng framåt utan motstycke i mänsklighetens historia och sedan dess har utvecklingen inte bara fortsatt att öka, den har ökat exponentiellt. Med exponentiell ökning menas att något går snabbare och snabbare. Ett exempel på en exponentiell ökningstakt är talserien 2, 4, 8, 16, 32, osv. där varje tal är en fördubbling av det föregående. Man citerar Einstein då han ska ha sagt att ”Människosläktets största tillkortakommande är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen” och detta tillkortakommande vill bokens författare få oss att överkomma.

För om vi fortsätter talserien ovan som efter fem steg hamnat på 32 kommer vi efter bara ytterligare fem steg till siffran 1024, en väldigt snabb stegring kan tyckas. Men fortsätter vi tio steg till har vi hamnat på över en miljon och ytterligare tio steg därifrån på över en miljard. Och så vidare. Det är bara en tidsfråga innan ökningen vid varje nytt steg blir rent löjlig, närmast ofattbar. Det är detta författarna försöker hamra in i oss.

Exponentiella ökningar är svårgreppbara, de upplevs som att det först går långsamt innan det plötsligt sker en explosion, och vi börjar nu närma oss denna explosion. Till saken hör nämligen att datorernas beräkningskraft utvecklas efter detta exponentiella schema med en fördubblingstakt på ca två år enligt den så kallade Moores lag, uppkallad efter Gordon E. Moore som först noterade detta på 60- talet. Förutom den rena beräkningskraften i datorernas processorer utvecklas även en rad närstående digitala tekniker exponentiellt, exempelvis digitala kameror, mikrofoner och sensorer, uppkopplingshastighet och lagringsutrymmen, vilka alla ständigt blir billigare och bättre.

En annan aspekt är vad utvecklingen av digitala kommunikationer redan har inneburit. Internet har redan producerat mångdubbelt mer text än vad som författats under de föregående dryga 5000 år som förflutit sedan skriftkonsten uppstod i Mesopotamien, och det har redan publicerats fler foton på Instagram än vad Kodak framkallade under sin 132-åriga historia. Och denna utveckling kommer alltså med all sannolikhet att fortsätta öka under överskådlig tid. I en exponentiell takt.

Författarna skriver att vi befinner oss vid en ”inflexionspunkt”, att

”den andra maskinålderns exponentiella, digitala och rekombinatoriska kraft har banat väg för två av de viktigaste enskilda händelserna i vår historia: framväxten av verklig, användbar artificiell intelligens (AI) och sammankopplingen av de flesta människor på vår planet över ett gemensamt digitalt nätverk.”

Men nu går vi händelserna i förväg. Brynjolfsson och McAfee är hoppfulla inför framtiden, men inträdet i den andra maskinåldern har inneburit många problem. De visar statistik på de ökade inkomstskillnader som skett de sedan 70-talet och pekar på att denna inkomstskillnad följts av en minskad social rörlighet. Det har blivit svårare att göra klassresor. De uttrycker även farhågor om att ekonomisk ojämlikhet kan leda till politisk ojämlikhet och att massarbetslöshet, som är förödande för individer så väl som för lokalsamhällen, följer i digitaliseringens spår.

I Riot.Strike.Riot av Joshua Clover innebär 60-70 talet en annan slags brytpunkt på en annan slags epok, nämligen strejkens epok. På 1700-talet, skriver Clover, användes upplopp som en effektiv metod bland de fattiga för att reglera matpriserna. Antingen genom att sätta priset till noll, det vill säga att plundra butikerna, eller, vilket förekom frekvent, genom att en hotfull hop av människor ställde sig utanför spannmålsmagasinet eller brödbutiken och krävde en prissänkning. Upplopp förekom även i hamnarna, då i syfte att beslagta eller förhindra exporten av de varor som de fattiga tyckte borde stanna kvar bland de hungriga där hemma. En slags självgenomförd tullpolitik av folket. Det hela fungerade bra.

Dels genom det direkta genomförandet av prissänkningarna, dels genom att hotet om upploppet ledde till regleringar ovanifrån. Många länder hade länge – ett och annat har det fortfarande – priskontroller på vissa basvaror, ett direkt resultat av upploppen. När industrialiseringen tilltog förändrades kampformerna. Istället för att sänka priset på mat innebar strejken att man höjde priset på arbetet. Även detta var en framgångsrik metod. 1960-talet är speciellt då det förekommer både många strejker och många upplopp. Därefter har upploppen stigit i takt med att strejkerna minskat. Även om upploppen inte ser ut som de gjorde på 1700-talet så ser Clover en brytpunkt, en ny era.

Längre tidsperspektiv har även historikern Ferdnand Braudel och världssytemsteoretikern Immanuel Wallerstein. De noterar – var och en för sig och med sina egna begrepp, men med ett likartat resultat – att kapitalismen dels ständigt expanderar, dels ständigt skiftar centrum. På 1400-talet blir Venedig den första polen i det nya kapitalistiska systemet. Därefter byts världsekonomins huvudstad ut mot, i tur och ordning, Antwerpen, Genua, Amsterdam, London, och efter 1929 New York. Skiftena sker i regel genom kriser.

Så här långt kan man gissa fortsättningen, det är något som känns väldigt bekant. Att det håller på att ske ett nytt skifte, denna gång österut. Att västvärldens storhetstid är förbi är något många har hävdat ganska länge nu. Att New York kommer bytas ut mot Bejing. För inte så många år sedan var det istället Tokyo man var övertygad om skulle bli det nya centret. Men Braudel, som skriver sitt massiva trebandsverk i slutet av 70-talet, öppnar lite försiktigt för att tidens nedgång kan vara större än så, kanske en slags strukturkris. Istället för en ny pol, en ny stad eller stat som tar på sig ledartröjan så, ja vadå?

Immanuel Wallerstein vågar sig på att vara mer spekulativ. Vi är i en slutkris. Det system som uppstod på 1500-talet – han sätter startpunkten något senare än Braudel – är sedan ”1968 års världsrevolution” i fritt fall. Wallerstein använder sig visserligen en hel del av Karl Marx i sina analyser, men någon given lycklig socialistisk framtid kan vi inte räkna med, menar han. Det kapitalistiska världssystemet håller på att krackelera, och någon gång mellan 2025 och 2050 kommer vi se vad det innebär i praktiken. Om det blir bättre eller sämre är helt öppet.

Antropologen David Graber tycks utgå en hel del från Braudel och Wallerstein i sitt verk Skuld: de första 5 000 åren, men sätter det i ett ännu längre perspektiv. Han analyserar hela världshistorien genom att se hur skuld, pengar och krediter genomsyrat de olika samhällena. Sett ur detta perspektiv kan han se att historien går i 5-800-åriga cykler. Den långa epok som Braudel och Wallerstein intresserar sig för sammanfogas med även Kinas och Indiens ekonomiska historia – något de två västcentrerade herrarna inte ger särskilt stort utrymme – och avhandlas i ett enda kapitel, Age of the Great Capitalist Empires (1450-1971). Richard Nixons beslut att frikoppla dollarn från guldet innebar alltså i Graebers framställning att vi gick in i en ny månghundraårig historisk epok. The Beginning of Something Yet to Be Determined (1971-present).

Postmodernismen.

*Citerat ur minnet. Säkert bättre formulerat i originalet, men orkade inte leta upp källan /DGTT 2021

Maskinerna är våra vänner. Del I av IV

”Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren”
Abbé Lancellotti 1629

Bandkvarnarna. Så kallades maskinerna som med eskalerande takt började spridas runt om i Europa. De styrande i Danzigs hantering av den nya invasionen var fullkomligt logisk. Maskinen ställde bara till med problem. Både för arbetarna, som riskerade att bli arbetslösa, och för eliten – den jordägande adeln – som fruktade sociala oroligheter och inte hade några incitament till teknologisk förändring. Vävarna, liksom alla andra, var födda till sitt yrke. Det utgjorde hela deras identitet och de ingick i en samhällsmodell instiftad av gud där adeln, prästerna och kungen eller kejsaren själv, hade sin givna plats. Deras ekonomiska funktion – att i hemmet producera textilier och sälja sin produkt till en lokal marknad – var på samma gång social och kulturell. Om en uppfinning som utförde deras jobb mer effektivt fick verka fritt skulle det rubba hela denna gudomliga ordning, från botten till toppen. Det var också vad som skedde.

Bandkvarnen är en utveckling av de vattenkvarnar som uppförts i syfte att mala mjöl, vilket i sin tur bygger på teknik som går tillbaks ända till antiken. Men de antika kvarnarna bredde inte ut sig nämnvärt. De gamla grekerna hade avancerade anordningar för att pressa olivolja, men man utnyttjade sällan vattenkraften för att driva kugghjulen. Istället hade man slavar som kraftkälla. Runt år 1000 sprids vattenkvarnarna runt om i Europa. Särskilt England var ett föregångsland. Istället för slitet med att mala sitt eget ax och vete för hand kan nu bönderna genom att ge bort en sextondel till mjölnaren få det hela fixat med teknikens under. Man kommer snart på ett annat användningsområden för kvarnarna, nämligen valkning av tyg. Ett annat slitgöra. Men det händer även något annat. Kvarnarna blir för byborna en social mötesplats. Här träffar man folk från andra byar, här får man höra skvaller. Ofta inrättas ett litet värdshus i närheten av kvarnen. De styrande kommer även på att kvarnar kan beskattas. Ibland fungerar rent av kvarnarna som indirekt beskattning även av bönderna. Istället för att myndigheterna – godsägaren, adelsmannen, kanske kungen eller kyrkan – direkt beskattar bönderna betalar istället bönderna sin naturaavgift till mjölnaren, som i sin tur betalar nästa led upp i hierarkin. Inte bara böndernas arbete blir effektivare, hela statsapparaten blir effektivare. Utveckling.

Det är möjligt att en del av denna utveckling förde med sig konflikter. Mjölnare kunde till exempel ibland vara oärliga skojare. Bråk mellan kvarnägare som bodde i närheten av varandra kunde förekomma. Men det mesta tyder på att det på det stora hela bara var till fördel för vanliga bönder som fick mer tid för annat. Driften av kvarnar monopoliserades dessutom över nästan hela Europa till klosterväsendet. Det är ett faktum att kvarnarnas utbredning i Europa sammanfaller med slaveriets försvinnande.

Kvarnarna fortsätter att utvecklas. Dels blir själva grundkonstruktionen mer avancerad. Energianvändningen blir effektivare, man uppfinner växlar och lär sig att bygga kvarnar som drivs av vind istället för vatten. Användningsområdena blir fler även de. Inom gruvnäringen blir kvarnarna efter ett tag snart riktigt high-tec. Stora komplex med flera sammankopplade vattenhjul driver hissar som lyfter tung järnmalm, driver enorma blåsbälgar och hammare. Något har satts i rörelse.

Det är kanske inte särskilt uppenbart för bönder och hantverkare runt om Europa i slutet av 1500-talet. Man gör vad man alltid gjort och de förändringar som ändå skett har kommit så långsamt att de knappt märkts. Men faktum är att mellan tiden som förflutit mellan kvarnen och bandkvarnen har världen förändrats ganska drastiskt. Världen har globaliserats.

Västeuropa var en avkrok. I de flesta avseenden efterblivet i förhållande till större delen av världen. Indiska oceanen var världshandelns center där bland annat indier, kineser och araber bedrev en livlig handel. Medelhavet och Svarta havet var denna kommers mindre bakgård där långväga varor ibland via många mellanhänder kunde sippra in. Nordatlanten, Engelska kanalen och Östersjön var närmast helt avskärmade från världens ekonomiska aktivitet. Men det rör på sig. Hansan, den nordtyska handelssammanslutningen för samman varor och tjänster från regionen och snart vill holländare och engelsmän inte vara sämre varför London, Brügge och därefter Antwerpen börjar hävda sig som ekonomiska center. Medelhavs- och svarta havshandeln går framåt även den. Under 1400-talet är det Osmanska riket som är Medelhavets stormakt, följt av Spanien, Venedig och Genua. Portugiserna, som befinner sig lite avsides, drömmer om att segla direkt till Kina. Tänk att slippa alla mellanhänder, profiterna skulle bli enorma. Man utforskar Afrikas kust i etapp efter etapp. Längs vägen lär man sig navigationskonst, man utvecklar skeppsteknik och man upprättar handelsstationer utmed Afrikas västkust.

En genuesare tänker att han kan slå portugiserna genom en djärv manöver. Genom att segla västerut kan han nå de mytiska platserna Indien och Kina. Jorden är ju faktiskt rund, det har man känt till sedan antiken. Något man var sämre på under antiken var att uppskatta jordens omkrets. Eratosthenes från Cyrene är visserligen berömd för att ha gjort en väldigt bra uppskattning. Han är berömd idag, nu när vi vet. Faktum är att en rad olika mätningar med skiftande resultat gjordes av de gamla grekerna och under 1400-talet känner få till Eratosthenes. Den stora auktoriteten på området var istället Ptolemaios från Alexandria och Ptolemaios uppgav att jordens omfång var betydligt mindre än vad det i själva verket var. Genuesaren, han heter Christofer Columbus, lägger hur som helst fram sin djärva idé till det spanska kungahuset, får klartecken och ger sig av västerut över Atlanten. Historiens mest berömda felsegling får enorma konsekvenser, men det dröjer innan man inser det. Till en början verkar det som om portugiserna dragit vinstlotten. De rundar några år efter Columbus Afrikas sydspets och finner Indiska oceanens världsmarknad. Pepparn de köper utan mellanhänder lossar de i Antwerpen i utbyte mot tyskt silver, och ett europeiskt nät av handel i direkt kontakt med Orienten knyter samman kontinenten ekonomiskt. Men det är Columbus ofrivilliga bedrift som ska göra störst avtryck.

1492 är världen fortfarande stor och okänd. Europa är fortfarande efterblivet. Kontakterna med och kunskaperna om Asien är bristfälliga. Amerika känner man över huvud taget inte till. Columbus insisterade hela livet på att han kommit till Indien. Idén att segla västerut fick han genom att läsa en 1300 år gammal uppskattning av jordens omkrets, då detta var de senaste rönen han kände till inom ämnet. Från kungen av Spanien hade han med sig ett brev att överlämna till storkhanen av Kina, titeln på mongolväldets härskare. Även om brevet hade överlämnats till de oförstående indianerna hade det naturligtvis gjort detsamma. Det hade gjort detsamma även om brevet lyckats ta sig fram, då den siste storkhanen störtats 124 år tidigare.

Ett århundrade senare har mycket hänt. Bland annat skeppas tyger från Europa till Kap Verde utanför Afrikas västkust där de färgas med indigo, vilket man importerat från Indien. Tygerna skickas vidare till det Afrikanska fastlandet där det byts mot slavar. Slavarna skickas över Atlanten där de sliter med att bryta silver i gruvorna. Silvret skeppas västerut över Stilla havet och hamnar via Filippinerna i Kina. Från Kina, Indien och Malaysia seglar sedan kryddor och siden västerut till europeiska hamnar.

Ja, slaveriet har kommit tillbaka. Det medeltida slaveriet var i regel småskaligt hushållsslaveri. Nu rör det sig om storskaligt plantageslaveri införlivat i en global handelsekonomi outsourcat till andra sidan Atlanten. Utveckling.

När vi nu kommer till Danzig i slutet av 1500-talet och den senaste spetstekniken – bandkvarnen – säger myndigheterna ifrån, för att uttrycka det milt. Sett från vårt perspektiv ter sig beslutet att förbjuda maskinen och mörda dess upphovsman korkat. Vi kan nämligen se att maskinutvecklingen skulle fortsätta att utvecklas och vi är glada att den gjorde så. Det kunde dock inte det sena 1500-talets Danzigbor. Tekniken dör dock inte med den okände upphovsmannen. Under hela 1600-talet sker ständiga revolter mot bandkvarnen. Myndigheterna gör först som i Danzig för att slippa oroligheterna, men efter ett tag sker kompromisser. Bandkvarnarna får verka enbart under strikta restriktioner. Sen legaliseras de helt och hållet. Vind och vattendrivna sågverk finns nu även de. De bränns visserligen ofta ner av rasande folkmassor, men på sikt är motståndet lönlöst. Myndigheterna är nämligen vid det här laget inte längre så oroliga över att arbetare blir till tiggare. Eller, snarare, de ser nu problemet på ett annat sätt. Man inför lösdriverilagar. Det blir olagligt att vara arbetslös.

Tiggare hade visserligen alltid funnits, men de utgjorde inget problem. De var på sätt och vis lika delaktiga i den gudomliga ordningen som jobbarna, krigarna och bedjarna. Tiggarna möjliggjorde för de rika att kunna visa sig givmilda och inom kyrkan kunde tiggeri rent av vara ett ideal. Dominikan och Franciskanordnarnas medlemmar kallas för tiggarmunkar. Fattigdom var ett positivt ideal inom den kristna idévärlden. Men när tiggarna blir fler och fler ställer det till med bekymmer. Tiggeri börjar ses som ohederligt, de anklagas för att vara lata, arbetsskygga. Samhällets lösning heter förvaring. Härbärgen – hospital – är en gammal kyrklig institution för den gamla tidens tiggeri. Kyrkan visar barmhärtighet genom att ge mat och husrum till de fattiga, till tiggarmunkarna och till pilgrimerna. Men hospitalen börjar bli överfulla. Den världsliga makten tar över fattigvården och nya ideal införlivas i verksamheten. Arbetsplikten. I Holland – landet blir en stormakt under 1600-talet – är man uppfinningsrik. Man placerar de arbetsskygga lösdrivarna i en låst kammare som sakta fylls med vatten. I kammaren finns en pump med vars hjälp man kan pumpa ut det tillströmmande vattnet. Det är absolut nödvändigt att göra så, om man nu inte vill drunkna. Den arbetsovillige lär sig på detta sätt att vänja sig vid kroppsarbete och att göra rätt för sig. Fysisk och själslig uppfostran i ett. De olika arbetshusen som brer ut sig över kontinenten är naturligtvis till för de arbetsskyggas egna bästa. De är till en början olönsamma, deras funktion är ju uppfostran och inget annat, men snart kommer man på att arbetshusen kan göra större nytta för hela samhället. De privatiseras. Fabriken är född.

Francis Bacon (1561 – 1626) var en visionär tänkare. Renässansen innebar att man började romantisera antiken, att man ville återuppnå det höga stadium av civilisation som fanns dolt i det förflutna. Begreppet medeltiden myntades under denna tid. Nu var vi tillbaks, eller i alla fall snart tillbaks, till denna antika guldålders välstånd. Francis Bacon tog ännu ett steg. Han hävdade att vi kunde komma längre. Att vi kan blicka framåt och åstadkomma saker som tidigare folk aldrig uppnått. Genom att anamma vetenskap, förnuftstro och rationellt tänkande kan vi nå nya stadier av välstånd. Detta var ett nytt tankesätt. Hans lilla skrift Det nya Atlantis är en tidig science fiction inspirerad av Thomas Mores Utopia. I Bacons utopi – en ö i Stilla havet som kallas Bensalem – finns maskiner som är makalöst sofistikerade och som utför saker ingen kunnat drömma om. Här finns u-båtar och hörapparater, artificiellt ljus och vad som med lite fantasi kan beskrivas som telefoner och ljudinspelningsutrustning. Man har instrument som kan skåda långt bort och andra som kan skåda långt inuti det lilla. All vetenskap organiseras i en institution som kallas ”Salomons hus”. Salomons hus är en enorm anläggning med artificiella grottor och bassänger, trädgårdar och djurparker, observatorier och laboratorier. Man utför storskaliga djurförsök, man förädlar och manipulerar växter att bära större frukter och förmår dem att gro snabbare än sitt naturliga förlopp. Vetenskapsmännen i Salomons hus systematiserar och analyserar de vetenskapliga rönen, drar slutsatser till nya teorier och försöker fundera ut hur kunskapen kan leda till praktisk nytta, kunskap som man senare förmedlar till staten, till allmänheten och till nya generationers forskare. Invånarna på Bensalem betraktar kunskapen som den största rikedomen.

Till skillnad från Mores Utopia får vi veta lite om den politiska organiseringen av Bensalem. Det tycks vara en monarki. Invånarna är kristna.

Bacon fick rätt i mycket av sina visioner om framtida prylar och företeelser. Men han kunde inte förutse de sociala, politiska och kulturella förändringar som alltid kommer med de teknologiska förändringarna. Framtiden skulle komma att instifta stora vetenskapliga laboratorier och forskningscenter inte helt olika Salomons hus. Det första, brittiska Royal Society, hade Francis Bacon som uttalad förebild. U-båten, hörapparaten och mer och mer sofistikerade och effektivare maskiner, drivna av nya och effektivare energikällor, skulle även de uppstå. Men de förutsatte – eller kanske skapade – nya institutioner, nya sociala relationer och nya politiska ideal. Att bönder och hantverkare skulle lämna sina hem för att i stället arbeta i något som kallades fabriker där de stod vi maskiner någon annan ägde, för att skapa något de inte själva fick sälja i utbyte mot en lön som långt understeg värdet av det som skapades, var nog ganska svårt att förutse i början av 1600-talet.

Det finns en ganska rolig paradox med Francis Bacon. Hur visionär och nyskapande han än var så missade han fullkomligt att ta till sig de vetenskapliga framsteg som skedde under hans egen samtid. Han förkastade tanken på att jorden skulle kretsa kring solen, en tanke som lagts fram av Kopernicus redan innan Bacons födelse och som bekräftades bortom allt rimligt tvivel genom Johannes Keplers och Galileo Galileis forskning som pågick då Bacon skrev sin rationella vetenskapsfilosofi. Samma sak var det med de flesta andra upptäckter som vad vi idag kallar den vetenskapliga revolutionen frambringade. Bacon trodde inte på Gilberts teorier om magnetismen och missade Vesalius nyskapande anatomi. Inte ens William Harvey, blodomloppets berömde upptäckare, fick uppskattning hos Bacon. Som Bertrand Russel skriver:

”Ännu mera överraskande är, att han icke synes ha känt till Harveys verk, fastän denne var hans läkare.”

Ett trähjul i ett vattendrag kopplat till en axel som förmår en sten i ett kvarnhus att rotera. Böndernas sociala liv ändras. Staten stärks, slaveriet försvinner. Och i takt med att kugghjul och växlar läggs till kvarnen blir världen global, slaveriet återkommer. Mer komplexitet och ångkraft. Fabriksarbetare, slaveriet minskar. Vårt tankesätt förändras radikalt. Våra politiska institutioner byts ut. Vår kultur förändras.

Hänger det ihop? Hur?

Den vetenskapliga revolutionen. Det är vad det ibland kallas. De olika upptäckterna och uppfinningarna som tar fart under framförallt 1600-talet i Europa. Man kan sätta Kopernicus verk De revolutionibus orbium coelestium från 1543 som startpunkt om man vill. Någon har föreslagit uppfinnandet av glasögonen som en avgörande faktor. Vi kan istället tala om världssystemets uppkomst. Eller kapitalismen. Eller industrialismen. Här krävs nya utgångspunkter. Nya individer. Columbus kanske, eller rent av Gutenberg. Ångmaskinen är populär vad gäller startpunkten för industrialismen, men då är vi inne på 1700-talet. Oavsett vad vi tar för utgångspunkt eller vad vi kallar det, så berör de alla samma sak. Hur västvärlden börjar gå om resten av världen. För så är det. Columbus felsegling ledde snart till en global värld där delar av Europa snart kommit ikapp Osmanska riket, Kina, Persien och Indien. En likvärdig spelare bland de stora. Men nu inträffar det nya. Europa drar ifrån. Vi går in i en ny historisk fas.

Vi gillar sånt. Tydliga avgränsningar. Individers enskilda upptäckter. En särskild innovation eller uppfinning som utgångspunkt. Namngivna historiska perioder. Ibland är utgångspunkten bara en markör, en symbolisk händelse. Ibland tänker man i kausala orsak-verkan samband. Om Kopernicus inte skrivit sin bok, om Columbus inte korsat Atlanten, då skulle inte heller det följande inträffat. Glas var inte särskilt välutvecklat i Kina. Det behövdes inte då de använde porslin till dryckeskärl, vilket européerna länge var avundsjuka på. Glashantverket förfinades och av en slump kom någon på att en rätt slipad glasbit kunde läggas på ett bokblad och förstora texten. Ett under för de med nedsatt syn. Någon kom därefter på glasögonen. Sen kikaren, en enorm fördel till sjöss liksom snart även i krig. Galileo riktar kikaren mot natthimlen och bevisar Kopernicus teori om att jorden kretsar kring solen. Ny vetenskap måste till, religiösa dogmer ifrågasätts. Mikroskopet uppfinns, nya okända världar upptäcks, mediciner uppfinns. Så här kan vi se historien om vi vill. Om en europé upptäckt porslinets gåta på 1200-talet hade glashantverket minskat i betydelse och händelsekedjan som just skissats aldrig inträffat. Men vi kan aldrig med säkerhet säga så. Vi kan se historien som en rad händelser men inte med säkerhet hävda att om inte X då inte heller Y utan istället Z. Men vi kan kanske se mönster och samband. Kanske kan vi dra några slutsatser av det. Kanske kan vi då förstå nuet bättre. Kanske kan vi ana framtiden bättre.

De revolutionibus orbium coelestium innebar en revolution. Jorden snurrar kring solen, inte tvärtom, skriver Kopernicus. Hela världsbilden rubbas och upptäckten leder till att en ny fysik måste utarbetas och vetenskapen frodas. Om inte X då inte heller Y…

Det är en lite rolig slump att vi ofta säger så om just det verket, den kopernicanska revolutionen, Kopernicus revolution. I titeln finns ju just ordet revolutionibus. Revolution i denna gamla bemärkelse betyder dock något annat. Det betyder att rotera ett varv. En återgång. Tänk en revolver. Vår moderna betydelse av ordet revolution kommer från de omtumlande och våldsamma händelserna i Frankrike under slutet av 1700-talet.

Den ärorika revolutionen kallas händelserna i England ett århundrade tidigare, 1688. Revolution kallas den just för att den ansågs återställa den ursprungliga ordningen. När Edmund Burke 1790 fördömer händelserna på andra sidan Engelska kanalen i starkast möjliga ordalag ogillar han särskilt att det hela benämns just revolution. Den ärorika engelska revolutionen sökte ju till att kunna härleda allt vi besitter ur våra förfäders arv, som han skriver. Fransmännen däremot är ju inte riktigt kloka.

”Själva tanken på att skapa en ny regering är tillräckligt för att fylla oss med avsmak och skräck.”

Fransmännen hävdar också inledningsvis att de vill återställa en gammal ordning men revolutionen fortgår, blir radikalare, våldsammare, och snart vill man inte länge tillbaks. Man vill framåt.

När vi kommer fram till det tidiga 1800-talet och de berömda ludditernas uppror mot de nu ångdrivna och ännu mer sofistikerade väverimaskinerna är skillnaden mot Anton Müllers Danzig total.

Det massiva militanta arbetarupproret slås ned med en enorm brutalitet och sabotage av maskiner beläggs med dödsstraff. England är återigen ett föregångsland.

Det som hade hänt under tiden var att eliten nu var utbytt. Istället för en aristokrati som byggt sitt välstånd på jordägande närmade sig nu fabriksägaren samhällets absoluta topp. Den gudomliga ordningen skulle snart även den vara utbytt. Istället för hantverkare och bönder som jobbar i hemmet och säljer sin produkt på den lokala marknaden fick vi arbetare som går till fabriken för att vid maskinerna massproducera varor till en världsmarknad i utbyte mot lön.

Den sociala och kulturella förändring som den nya tiden medförde innebar att Bacons visionära synsätt slog igenom. Vi kan nu tänka oss att teknikutveckling och förändring är något positivt. Franska revolutionen har dessutom tänt ett hopp om att även politisk förändring är möjlig. Ludditernas uppror är den sista dödsryckningen för idén om att vi kan gå bakåt. Att förhindra teknisk utveckling ses idag av de allra flesta, hög som låg, som något korkat. Vi får ständigt nya prylar och vi kan fantisera om och försöka förutspå hur denna teknikutveckling kan komma att se ut i framtiden. Men kan vi tänka oss hur den teknologiska förändringen kommer att påverka vår kultur och våra sociala relationer?

Ludditernas nederlag innebar dock inte slutet för arbetarkampen. Det kan snarare ses som ett startskott för något nytt. Kan rättvise och jämlikhetstanken, fast rotad i massornas moral, kombineras med det nya tankesättet så väl som med det militanta upprorets praktik? Det kan det.

Vi gillar som sagt uppdelningar i perioder. Redan Hesiodos delade in historien i olika åldrar då han var verksam på 7 eller 800-talet före vår tideräkning. Medeltiden är den nedsättande term som renässanshumanisterna använde gentemot sina skolastiska föregångare. Sedan 1700-talet talar vi i norden om stenåldern, bronsåldern och järnåldern. 1700-talet i sin tur, kallas ibland upplysningen och utmärker sig genom att flera nu använder just den benämningen om sin egen tid. Ingen på stenåldern, bronsåldern, järnåldern eller medeltiden visste vilken tidsepok de genomlevde. Ingen firade dagen då medeltiden gick över i renässansen. De upplysta vet för första gången var de befinner sig. I Skottland ställer filosofer upp trappmodeller med olika utvecklingsstadier. Från jägare till herdar till bönder till handelsmän. Vi befinner oss på toppen av utvecklingen. Själva begreppet – utveckling – är nytt i vårt medvetande. Att samhället likt en blomma slår ut mot det större, komplexare, vackrare. I svallvågorna efter ludditernas nederlag tar man så nästa logiska steg. Man lägger till ett trappsteg, det som komma skall. Man säger: vi lever idag under bourguasin i morgon kommer socialismen. Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

(Del 1, del 2, del 3)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

”När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

”Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”
”Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.