Del tre om Till tals. Läs del 1 här och del 2 här.

För evighetersen skrev Jan Axelsson (eller om det kanske var den andre, hette han Henrik Alexandersson?) på Flashbacks nyhetsbrev med hänvisning till nån gammal filosof att åsikter och yttranden inte bör förbjudas eftersom

1, de kan vara sanna
2, de kan vara delvis sanna.
Så långt ganska självklart, men det intressanta var det följande, nummer
3, även om de är helt och hållet falska så tvingar de oss att motbevisa dem, att argumentera. Det falska och felaktiga gör oss alerta, genom att dumheter och lögner fritt kan florera gör det att våra dygder och sanningar aldrig stelnar till dogmer och tabun.

Det är ungefär så här jag minns det och det är såklart långtifrån ordagrant återgivet, men anledningen till att jag kommer ihåg i alla fall kärnan i resonemanget är att det resonerade så starkt med mitt tonårsjag där jag satt och läste det via min hotmail-inbox i skolans datasal. Jag gjorde resonemanget till mitt eget och det har ekat i bakhuvudet genom alla år.

När jag läste Henrik Gundenäs ’Till tals – yttrandefrihet förr, nu och sedan’ påmindes jag om den här wow-känslan från tonåren. Boken tar avstamp i de senaste årens samhällsdebatt om yttrandefrihet, censur, cancelkultur och angränsande ämnen och gör några historiska tillbakablickar. Och här finns det gamla Flashbackresonemangets ursprung – John Stewart Mills ’On Liberty’ från 1859. Strikt talat är det faktiskt fyra och inte tre punkter Mill framför, men trean och fyran går in i varandra så det är inte konstigt att mitt minne förenklat det hela något.

Med Mills egna ord heter det angående värdet av att obestridliga sanningar bör ha rätt att bestridas, att annars

”kommer flertalet av dess anhängare att omfatta den blott som en fördom med föga insikt om eller känsla för alla de förnuftsskäl, på vilka den grundar sig […] den blir blott en dogm, som bekännes med läpparna, för alltid verkningslös”

Jag tänker på det här inte minst med tanke på att det numera även i Sverige är olagligt att hävda att förintelsen aldrig ägt har rum.

Förbudsivrarna har såklart sina skäl till att motivera förbudet, det finns alltid till synes goda skäl att förbjuda yttranden och andra inskränkningar i de så kallade ”demokratiska” fri- och rättigheterna. Att hävda att förintelsen aldrig ägt rum är till att börja med ett faktafel. Vidare är det en oerhörd skymf mot förintelsens offer och deras anhöriga att förneka detta och dessutom ingår förintelseförnekandet i en ideologisk kontext där de politiska målen är minst sagt obehagliga. Folk som förnekar förintelsen är den typ av människor som möjliggjorde förintelsen, deras förintelseförnekande är i praktiken ett propagerande för en politik som riskerar att leda till nya förintelser.

Goda skäl till förbud, kan tyckas.

Det finns nu goda skäl mot förbud också och innan vi återvänder till Mill kan vi slänga fram några vanliga argument;

att det skulle vara verkningslöst eller kontraproduktivt (tänk: det för nazisterna under jorden och gör dem mer fanatiska) eller nån variant på det ”sluttande planet”, alltså att om vi förbjuder förintelseförnekande idag så öppnar vi dörren för fler förbud vilka till slut kommer drabba även oss ”goda”.

Så kan argumenten låta och de är väl inte så tokiga. Fast det är väl inte säkert att förbudet inte funkar eller är kontraproduktivt? Så om det visar sig funka och faktiskt inte drabbar oss? Det vore kanske rent av skönt och bekvämt med förbud? Det vore kanske ett effektivt sätt att bekämpa nazism?

När vi fram tills nyligen hörde en tolvåring säga att han hört av sin kompis brorsa att han läst på internet att förintelsen var en bluff blev vi ju så illa tvungna att ta ett djupt andetag och… ja? Hur skulle du själv börja? Eller om en idiot i fikarummet skulle lufta något liknande? Eller nån anonym kommentar någonstans?

Men nu behöver vi inte längre tänka på det.

Vi kan bara svara att det är förbjudet att säga att förintelsen aldrig ägt rum. Det är förbjudet att tänka så. Vi behöver bara säga – nej, var tyst.

Vi kan nu hota med polis. Vi kan kanske smuggla med oss inspelningsutrustning för att i smyg få fram det olagliga yttrandet och sen gå till polisen. Vi kan vända oss till forumets administratörer och kräva att kommentaren tas bort och kontot raderas. Vi kan skriva algoritmer som letar igenom nätet efter förbjudna yttranden och massanmäla.

Det är här Mills argument enligt min mening trumfar allt. Att låta nazister förneka andra världskrigets gaskammare utan att riskera fängelse är enligt detta resonemang något gott i sig självt för alla oss andra.

Förbudet mot att förneka förintelsen gör oss andra dumma, lata och – ja – intoleranta. Härifrån är det inte svårt att gå vidare från just denna den allra senaste inskränkningen i åsiktsfriheten. Varför inte problematisera lagen om hets mot folkgrupp som sådan?

Det gör aldrig Henrik Gundenäs, vilket är en stor svaghet. Hets mot folkgrupp skymtar visserligen förbi i boken men anses bara vara en självklarhet och vid något tillfälle plockas Jan Myrdal fram, en av få vänsterröster i Sverige som kritiserat lagen, men då bara för att avfärdas med att han verkar lidit av nått slags trotssymptom. Till Gundenäs försvar får väl sägas att knappt någon annan heller problematiserat hets mot folkgrupp från vänster. Torbjörn Tännsjö är den enda jag på rak arm kan komma på. Jag får helt enkelt göra det själv.

Eller ja, det har jag ju redan gjort. För det går liksom inte att komma ifrån att när man vänder och vrider på resonemangen om varför vi ska ha yttrandefrihet så kommer man inte ifrån att hetslagstiftningen är en ful finne i det idealistiska bygget som rent definitionsmässigt är svår att skilja från tidigare åsiktslagar om, säg, preventivmedelspropaganda eller antimilitarism.

Till att börja med – det behövs begränsningar vad gäller rätten att yttra saker. Ni vet, du får inte springa in i en fullsatt teater och ropa ”Det brinner!” om det inte stämmer, ett hotbrev kan inte försvaras med yttrandefrihet osv. Så låt oss tala om åsiktsfrihet istället.

En hetslagstiftning skulle kunna passa in här om effekten är uppvigling till våld. Tänk på radion i Rwanda som under pågående folkmord kallade tutsierna för kackerlackor. Men om vi tittar på hur lagen faktiskt tillämpas? Ta Dan Park till exempel, som jag skrivit om innan och som nyligen dömdes till fängelse igen, oklart vilken gång i ordningen.

Han klistrar upp affischer som kommenterar saker som sägs i media, det är ofta plumpt och vulgärt. Och rasistiskt. Ibland (numera sällsynt) kombinerat med viss fyndighet. Det gör kanske folk ledsna. Men bör det verkligen vara olagligt? Varför då?

Alla ni som pratar om ”hot mot demokratin” och förfasar er över demonstrationsförbud och sabotagemål mot miljöaktivister, att Säpo sparkar in dörrarna för att gripa och häkta en kille som gjort konstnärlig aktivism utanför en politikers dörr, alla ni som sett hur ”blåljussabotage” och lagen om förolämpning mot tjänsteman blivit till nya repressiva verktyg för polisen och oroas över den nya terrorlagens gummiparagrafer.

Försök tänka tanken att även hets mot folkgrupp är en del i detta, att det är en samverkande, inte en motverkande tendens, bara det att ni i sak inte gillar hetsande mot folkgrupper.

Vi behöver inte slänga oss med apokryfiska Voltairefloskler om att dö för nazisters rätt att uttrycka sin nazism. Men vi borde klara av att formulera åsikten att inte heller nazister bör fängslas för sina åsikter. Om inte av höga ideal så av ren jävla självbevarelsedrift.

För låt oss återvända till det sluttande planet för ett slag: Hets mot folkgrupp har i sin praxis ständigt utvidgats till att idag gälla satirisk konst och de facto förbud för ord och symboler vilket lett till att poliser stormat konstvernissage, den har genom politiska beslut utvidgats till att omfatta homosexuella vilket ledde till domar mot en pingstpastors bibelpredikningar (en i sig intressant historia det kan vara värt att återkomma till) och nu även till en minneslag vars konsekvenser vi ännu inte känner till.

Men i min spåkula syns det redan givet – hets mot folkgrupp kommer i morgon drabba antirasistiska palestinaaktivister med antisemitism som förevändning (anmälningar finns det redan gott om, faktiska prövningar är som jag förstår det redan på gång) och i övermorgon kommer det vara ”svenskfientlighet” som burar in de obekväma rösterna.

Hets mot folkgrupp är den trojanska häst som redan fördummat oss och nu håller på att öppna portarna för den totala förödelsen av åsiktsfriheten.