Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.

En kommentar till “Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism”

  1. Du har förstås rätt även om det blir ett invecklat resonemang.

    Vad jag gärna skulle vilja fråga israelkolonnen om är detta: Det fanns i spritförbudets USA i princip tre maffiagrupperingar – den irländska, den italienska och den östjudiska. Anser israelkolonnen att bara de två första skulle lagföras och att det vore antisemitism att sätta dit t.ex. Lepke Buchalter, chef för det s.k. Murder Incorporated i New York?

    Om inte, varför ska inte samma lagar gälla för Israel som för alla andra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *