Mediekonsumtion #1

Jag strävar efter att göra den här bloggen mer banal för att öka publiceringstakten. Tanken är att jag återkommande postar ett inlägg där jag kort skriver om det jag läst, och kanske sett eller hört, som jag tycker är värt att uppmärksamma.

När jag började blogga var jag bestämd med att jag inte skulle bli nån kommentator, en sån där som är helt och hållet vänd mot mainstreammedia och använder sin lilla plats på internet till att antingen heja eller bua åt veckans politikerutspel eller betalda åsiktspersoner i pressen. Det tycker jag att jag har lyckats med, och jag tänker inte börja nu heller.

Men jag läser ju grejer hela tiden, mest böcker, men även tidningar och bloggar och nyhetsbrev, och det händer ju att de nämns här på bloggen, men bara då jag själv har något (enligt mig) viktigt att säga om saken. Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så försöker jag släppa lite på ambitionsnivån och få bort min inre redaktör, så ett anteckningsliknande upplägg som det här kan ju vara en bra start.
Jag är i detta inspirerad av bloggarna Gnomvid och Turist som har liknande avdelningar – ’Knutpunkt’ respektive ’Veckans länkar’ – min variant döper jag till det aningen fantasilösa ’Mediekonsumtion’.

I det här första försöket kör jag bara några random grejer jag kommer på att jag konsumerat hyfsat nyligen, i fortsättningen kommer det helt enkelt bli vad jag betat av sen förra gången, men publiceringstakten kommer variera. Ibland blir det bara en länk och ett kort ”bra sakt” som vilken skitpostning på vilket socialt medium som helst, i andra fall kommer jag göra egna små utvikningar.
Och vem vet, kanske kommer de små utvikningarna knoppa av sig till egna inlägg om jag får feeling när jag väl skriver. Vi får se hur det går, nu kör vi.

Nya Medier
Har ni upptäckt nättidningen Parabol? Jag konsumerar väldigt lite nyhetsmedier numera men vågar ändå påstå att Parabol är det bästa som hänt mediesverige sen… ja jag vet inte när. Jag läser långtifrån allt, men då och då betar jag av några av de långa artiklarna med analyser av läget i en del av världen man kanske inte riktigt tänkt så mycket på på sistone.

Eller några, återigen långa (jämfört med mainstreammedia vill säga) artiklar om företeelser och konflikter som vi tvärtom inte kan undvika att påminnas om hela tiden, men med ett gediget, starkt faktaunderbyggt och framförallt radikalt annorlunda och totalt orädd vinkel som skiter fullkomligt i, och sällan ens bryr sig om att förhålla sig till, huvudlinjen i den övriga medieankdammen.

Har läst om den franska imperialismens förluster i Västafrika och Kinas involvering i Angola. Och även om du är trött på skiten vid det här laget – det här är det bästa jag läst om NATO-eländet och det här är det bästa jag läst om Gaza.
Du kommer också hitta gott om ickefosterländska vinklar på kriget i Ukraina.

Gammelmedia
Okej, nu sa jag nyss att det där i Parabol var det bästa om Gaza, men den här var nog ännu bättre. Pankaj Mishras essä ’The Shoah after Gaza’ har översatts till flera språk och hittade alltså även till en svensk skvallertidning. En vän sa nyligen om min egna grej i ämnet att det var skönt att läsa sina egna tankar, vilket var snällt sagt. Och jag får säga det samma om Mishra.

Precis så här är det, tänkte jag mest hela tiden. Det är något med självklarheten i tonen också. Kanske är det så enkelt att han är indier. Att det behövs en röst utanför väst eller arabvärlden för att se det uppenbara utan att behöva skrika ut det uppgivet, utan att behöva brottas med historiska skulder och oförrätter, utan att behöva bemöta de ständiga lögnerna, signalorden och talepunkterna, utan att ägna utrymme åt att ”ta avstånd”.

Läser Moa Candil i Arbetaren nr 2 2024.

”Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt.”

Candil tänker på Elin Wägner och gamla tiders pacifister i början av 1900-talet. Själv tänker jag inte främst på de borgerliga feministernas pacifism utan på socialisternas historiska försvarsnihilism, vilket jag avhandlat lite tidigare. Läste nyligen en biografi över Fabian Månsson (mer om detta nedan) som kallade de högerelement som hetsade för krig och ville att Sverige skulle ge upp sin alliansfrihet till förmån för att gå med i ett imperialistiskt stormaktsblock för landsförrädare.

Jag saknar den retoriken idag.

Ni vill att vi ska bli en lydstat till USA precis som ni under första världskriget ville att vi skulle bli en lydstat till Tyskland. Men då mobiliserade folk i tiotusental, trots att de dömdes till fängelse, och lyckades stoppa det hela. Idag råder uppgivenhet och alliansfriheten är redan borta, innan stormaktskriget ens börjat. Vi är redan i NATO, snart ska riksdagen rösta om USA ska få tillgång till 17 militärbaser i landet.

Jag tänker inte bidra till att sprida pessimism – så läs och skriv på till exempel här och här – men jag tror det är säkert att säga att dagens mobilisering inte kommer likna den för drygt hundra år sen.

Lär av historien, läs Elin Wägner, läs Fabian Månsson.

Och förresten, apropå uppgivenhet; det såg jävligt mörkt ut 1914 också. Mobiliseringen – och revolutionerna som stöpte om hela världen – kom först några år senare. 1914 resulterade en massiv militaristisk högervåg i Sverige till en kungaledd statskupp, tre år senare drev folkskaror över hela landet igenom allmän rösträtt. Så deppa inte ihop, håll ut!

I Byahornet nr 1 2024 finns ett längre inslag om Olofskulten i Skåne och framförallt i Hallaröd. Man hade annars kunnat tänka sig att fokus skulle ligga på den lilla orten med namnet S:t Olof på Österlen (vars kyrka, källa och fina omgivningar jag besökte här om året) men jag lär mig att den byn förr hette Lunkinde och fick sitt namn först långt senare.

Norges nationalhelgon Olof hade en utbredd kult bland annat i vad som förr var östra Danmark med flera kyrkor tillägnade honom. Den katolska helgonkulten är egentligen en slags kompromiss där kyrkan införlivat gamla hedniska föreställningar, något Luther och andra reformatorer gjorde upp med i början av 1500-talet. Pilgrimsvandringen som gick från Skåne ända upp till graven i Trondheim förbjöds 1536 men kulten var seglivad.
Att få bukt med de lokala sedvänjorna var ett ständigt problem för den kyrkliga överheten. Carl von Linné skrev till exempel om märkliga ritualer, bland annat matoffer i källan i Lunkinde/St:Olof över 200 år senare.

Reformationen, trolldomsprocesser och stenhårda hädelselagar under flera hundra år lyckades inte sudda bort arvet efter St:Olof i trakten. Det gjorde däremot kyrkans modernisering från mitten av 1800-talet då en massa medeltida kyrkor revs och gamla träskulpturer av helgon, däribland Olof, såldes som ved.

Populär Arkeologi nr 1 2024 har temat sex och jag funderar en del på ”populär” i tidskriftens titel. Deras ambition är ju bra, att skriva begripligt för vanligt folk, inte akademiker och experter, men ibland kan det kanske kännas lite… populistiskt? Det är en massa smask med snuskiga väggmålningar, romerska bordeller och annat. Det är inte ointressant, men variationen i synen på sex, relationer och familjebildningar genom historien och förhistorien, och vad det säger om samhället och oss som människor är ju ett intressant ämne man kunde ägna lite längre och djupare texter om. Religionshistorikern Stefan Olsson är med med en kort essä på temat religion och sex, och jag hade nog hellre läst mer ingående om sånt. Tidningen får gärna bli lite mindre populär ibland.

Och så är det grejen med temanummer. De har kört med det ett tag nu, där det mesta av innehållet ska passas in i numrets form, jag gillar det inte, har inget emot att tidningen är lite spretig.

Bloggosfären
En formulering från ett inlägg på Turist fastnade.

”i politiska frågor behövs förutom en moralisk kompass också en materialistisk och politisk karta att förhålla sig till”

Jag gillar det där.

Jag vill inte tycka saker, jag vill fatta saker. Eller som Pål Ahrén sa: ”Jag har inga åsikter. Åsikter är för tonåringar.”

Gnomvid skriver om Haruki Murakami och jag påminns om att jag borde läsa mer av honom. Har bara läst en, Den färglöse herr Tazaki, och den var jättebra. Men det finns ju så många böcker att läsa…

Maja Lundgrens blogg Cronache di Maja är smått fantastisk. Hon spottar ur sig små guldkorn, sen fortsätter hon i ett märkligt stream of consciousness genom kommentarfältet. Det är inte ovanligt med över 50 kommentarer, de flesta av Maja själv, där ämnet plötsligt byts och hon börjar kommentera vad hon just läst i tidningen, utan att vi nödvändigtvis får veta vad det är.
Ska bli bättre på att kommentera där själv, gillar att slänga lite käft ibland.

Blogginstitutionen Copyriot firar 20 år genom att lägga ner och börja om på nytt med Copyriot II. Några trevare finns redan men den egentliga lanseringen kommer komma den 1:a april. Själv hade jag tyckt det vart jätteroligt om han döpt den nya bloggen/nyhetsbrevet till ”2.0” istället för ”II”…

Nyhetsbrev


Trotskisterna i Arbetarmakt analyserar tillståndet i Sverige 2024. Det är mest skit med allt. De sammanfattar:

”Vi befinner oss fortfarande i en längre reaktionär period. Vi är också i en period av kraftigt ökande interimperialistiska spänningar, en situation som kan leda oss in i ett nytt världskrig. I det läget måste socialister kunna ”simma mot strömmen” och stå emot opportunistiska frestelser och nationalistisk, chauvinistisk hets. En viktig uppgift här blir att återuppväcka och försvara en principfast antiimperialism och att ständigt uppdatera vår analys av motsättningarna i världen.”

Böcker och Sociala medier
Jag har ju funderat på vad jag ska använda mitt Mastodonkonto till, utöver att (automatiskt) posta länkar till mina blogginlägg där. Sen ett tag tillbaks bestämde jag mig för att börja posta alla böcker jag läser ut. Ett foto på boken och en kortrecension på max 500 tecken (tror jag det är) som ryms i en postning, det är det kontent jag bjuder mina följare på. I samband med det fixade jag även ett tillägg till bloggen där de tre senaste Mastodoninläggen syns i högermarginalen, så att även ni andra kan kolla in vad jag sysslar med där.
För er som läser på mobilen blir det visserligen inte lika synligt och för er som följer via RSS försvinner det väl helt, men om ni skulle känna för det så finner min aktivitet om ni kollar in bloggen på datorn.

Tänkte jag skriva. Men nu när jag gör det här nya inslaget om min mediekonsumtion så kan jag lika gärna lägga upp mina kortrecensioner här, så jag gör det:

TV/Film
Allt är skit. Men det är mitt eget fel. Det fanns en tid då jag kollade på en massa bra film. Smal film, gammal film, kultgrejer. Nu ser jag bara samma serier från HBO och Netflix som alla andra också kollar på.

Nya Curb your enthusiasm roar väl för stunden. Men man kan det ju. Såg nya True detective. Det sög.
Jag kallar förresten tv-serier för ”det” och inte ”den” och hävdar bestämt att ”den” var något folk började säga för först kanske 10-15 år sen. Har någon språkvetare forskat i detta?

Tack för er tid.

Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.