En till

Skrev ju nyligen att det finns två svenska översättningar av ISAIF. Upptäckte nu att det faktiskt kom en till förra året på Bokförlaget Hansson & Bruce. Erik Philipsson heter översättaren till den här. Märkligt ändå att ett manifest från 1995 översattes till svenska först 2017 för att 2019 översättas två gånger till.

Jag började faktiskt själv med en översättning för ett par år sedan som ett litet hobbyprojekt. Det var klurigt och jag körde tidigt fast då jag inte kom på någon bra svensk motsvarighet till ordet ”indignities”. Sen hörde jag om att Nilssons översättning var på gång och lade ner projektet.
Och nu har vi alltså tre olika svenska översättningar. Får se om det blir en komparativ analys framöver, de har i alla fall lyckats få till tre olika titlar, Det industriella samhället och dess framtid (Bibliotek), Industrisamhället och dess framtid (Vertigo) samt Industrisamhällets framtid (Hansson & Bruce).

Den sene Ted Kaczynski

Berättelsen om unabombaren slutar ju alltid med fängslandet, eller kanske rättegången och domen. För de som är lite mer insatta så läser man ibland manifestet, som kanske kommenteras och diskuteras på lite större allvar än vad som görs i sensationsreportagen.*

Få tycks känna till att Kaczynski faktiskt fortsatt skriva en hel del från fängelset. Allt tyder på att han inte hade någon som helst kontakt med likasinnade under tiden han genomförde sina attentat, men uppmärksamheten som hans fängslande fick ledde till att han blev en superkändis i den lilla subkultur och ideologi som anarkoprimitivismen och ekoanarkismen utgör.

John Zerzan, till exempel, kan sägas ha gjort karriär på Kaczynski då han först blev (ö)känd för allmänheten som ”universitetslektorn som försvarar unabombaren”. De två träffades, brevväxlade flitigt och Ted medverkade så småningom i hans tidskrift Green Anarchy. I några gamla nummer från början av 00-talet jag har dyker han upp ett par gånger. I den fasta avdelningen ”Prisoners of war” står han ständigt listad med kontaktinformation för den som vill brevväxla, tillsammans med bland många andra Mordechai Vannunu, Birgitte Mohnhaupt och Mumia Abu-Jamal. I den korta sammanfattningen heter det ”scentenced to multiple lifetimes in prison for the ”unabomber” bombing attacks against industrialist scums.”

I en kort insändare i höst- och vinternumret från 01-02 klagar Kaczynski över en artikel i föregående nummer där någon hävdat att EZLN skulle motsätta sig teknisk utveckling. Subcomandante Marcos är sannerligen inte motståndare till civilisationen, och vill Zapatisterna göra skillnad borde de göra sig av med honom ”!muy pronto!”, skriver Ted. Det är en gammal historia som ständigt upprepar sig, då ”True and genuine popular rebellion is taken over by sophisticated leftist intelectuals” varpå de förråder saken.
”The leftists have done this again and again. When will people ever lern? When will you, green anarchist, ever learn?”

I vårnumret 2002 medverkar han med en längre artikel, ”Hit where it hurts”. Den börjar med en allmän strategi om hur man bör prioritera sina kampmetoder så att systemet inte kan avväpna dem och mynnar därefter ut i en lätt maskerad uppmaning till mord på forskare inom bioteknik. Den har dock försetts med en brasklapp från tidningsredaktionen som svarar direkt efteråt.
Efter att de framhållit att de helhjärtat ser Ted Kaczynski som en politisk anarkistisk fånge och duktig strateg finns det ändå en del saker de vill kritisera – nämligen unabombarens problematiska förhållande till feminism.

Ted framhåller, liksom i manifestet, att antiteknik måste gå före allt annat vilket får redaktionen att påpeka att ”compulsory heterosexuality, socialy-enforced sexual conformity, racism, mysogyny and class division are all products of a hiearchial, patriarchial power structure” osv, osv i välkänd aktivismprosa anno millennieskiftesåren.

Det hela är ju ganska märkligt. Vi snackar alltså om en subkultur som inte har några problem med att publicera en dömd mördares strategidokument för fortsatt terror i syfte att krossa civilisationen och föra mänskligheten tillbaks till en ny stenålder. Men de beter sig samtidigt som vilka pk-kärringar som helst. Jag undrar mest hur Ted hamnade här, det rör sig ju helt uppenbart om de där ”översocialiserade vänsterister” han varnar för i manifestet…

Jag kan inte detaljerna bakom det hela, men någon slags brytning med John Zerzan verkar ha kommit till, han snackar i alla fall en del skit om honom i Technological slavery från 2010. Boken är utgiven tillsammans med David Skrbina och har undertiteln ”The collected writings of Theodore J. Kaczynski”, vilket inte är riktigt sant då bland annat novellen Ship of fools saknas och då enbart första delen av ovan nämnda ”Hit where it hurts” finns med (vilket visserligen är lätt att förstå).

Det är egentligen inga nya spår eller nya ämnen Kaczynski kommer med, allt är förenligt med, och i samma anda som, hans manifest (ISAIF som det genomgående kallas och som, något korrigerad för stavfel, finns med även här).

Det är inte så att Ted kommer ut som allmän proffstyckare eller visar nya sidor och intressen, men han broderar ut texten och svarar på en del kritik. Många av texterna – det är dels artiklar, dels brevväxlingar – är läsvärda och jag tycker mig se en högre nivå både intellektuellt och språkligt. I ”The truth about primitive life: a critique of Anarcho-primitivism” dömer han ut många i de egna leden, liksom många nutida antropologer, som drömmare. Återgången till ett förcivilisatoriskt samhälle kommer inte bli en tebjudning och forna tiders jägar- och samlarkulturer var inga hippiekollektiv. Återigen är det dessa ”leftists” som ställer till det.

Spåret med vänsteristerna som tar så stort utrymme i manifestet släpper han nämligen inte taget om. Då han får utveckla resonemanget, bland annat i ”The system´s neatest trick”, kommer han visserligen fram till en del poänger, men det blir samtidigt svepande.
Han sammanfattar problemet så här: (a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det. För systemet är varken rasistiskt eller misogynt i sig.

Antirasister som kämpar för att svarta ska jämställas vita i arbetslivet, feminister som bidrar att få ut hemmafruar på arbetsmarknaden och fler kvinnliga chefer, miljöaktivister som bidrar till energieffektivare maskiner och återvinning – de hjälper bara till att effektivisera det teknologiska systemet. Och i bakgrunden ligger en psykologisk komponent, ”översocialisering”, det tillstånd där vänsteristen tror sig vara en rebell men i själva verket bara har tillägnat sig systemets värderingar ännu mer, vilket han inte fattar. Så går resonemanget, och det är inte helt ointressant även om det såklart kan kännas lite meningslöst för alla som inte redan är övertygade om att störtandet av civilisationen är av största vikt.

Men det tröttsamma är framförallt att dessa ”leftists” ju är ungefär samma ”vänstern” det ständigt tjatas om i det här landet, de där som alla hatar, de ”postmoderna” eller ”politiskt korrekta” eller ”identitetspolitiska” socialliberalerna. De är ju en tacksam grupp att använda som slagpåse, inte minst då man är svepande i sin kritik och angriper en tendens man tycker sig se och inte verkliga personer eller exempel.

Då Kaczynski faktiskt kallar sig anarkist hade det varit rimligare om han gick i polemik mot alla de som hävdar att ett fritt och decentraliserat samhälle faktiskt kan existera utan att man går tillbaks till bondesamhället. En kritik mot anarkosyndikalismen eller en figur som Murray Bookchin hade varit mer givande, och lite mer att bita i för Ted.

Men vänsteristspåret är ju inte huvudpoängen. Det övergripande är teknikfientligheten och resonemanget att civilisationen är oförenligt med människans frihet. Kompromisslösheten i denna filosofi, och de implikationer det får om man drar det till sin spets gör liksom allt annat helt meningslöst och vänder upp och ned på det mesta, vilket är just vad jag uppskattar. Men vänsteristkritiken kopplas tydligare ihop med teknikkritiken i dessa senare texter än i manifestet.

I den nämnda kritiken av andra likasinnade skriver han till exempel att många pratar med förskräckelse om vår individualiserade tidsålder och hur gamla kollektiva gemenskaper försvunnit. Kaczynski menar att det i själva verket är tvärtom. Utvecklingen går från individuell till kollektiv, inget annat.

Hela vår tillvaro bygger ju på enorma samarbeten över hela världen, vi är bara kuggar i maskineriet. ”What gives modern society a superficial appearence of individualism, independence, and self-reliance is the vanishing of the ties that formerly linked individuals into smal-scale communities.” Jo, gamla tiders kollektiva gemenskaper försvinner mer och mer, men de ersätts ju av industrisystemet istället. Vi tillhör nu ett kollektiv av hundratals miljoner människor istället, även om byn och storfamiljen försvunnit. I en annan artikel heter det att alla ”are now converging rapidly toward a common culture and a common way of life, and they are doing so because of their common technology.”

Att många, speciellt då anarkoprimitivister och pk-antropologer som artikeln vänder sig emot, menar att det är tvärtom är ännu ett exempel på ”leftism”. Kollektivism är systemets värderingar, vilket vänsteristerna översocialiserats i, därefter inbillat sig vara något rebelliskt och sedan tror sig ha funnit i det förflutna, vilket man romantiserar. Resultatet blir att man tror att man kämpar mot systemet genom att bekämpa dess ”individualism” när man i själva verket hjälper det.

Mer filosofisk blir han då han försöker sig på en kritik av moralbegreppet i ”Morality and revolution”, liksom hans historiesyn broderas ut mer från de korta passagerna i manifestet. Bland mycket annat.

Ytterligare en bok av Kaczynski, Anti-Tech Revolution: Why and How, kom ut 2016. Den ska i sin tur bara vara första delen i ett större och mer sammanhållet arbete. Det får väl bli ett senare inlägg om detta.

* Podden Stormens utveckling gjorde så nyligen då programledaren Ola Söderholm tillsammans med Johannes Nilsson (som alltid lyckas nämnas här då jag skriver något om Kaczynski…) höll bokcirkel om manifestet.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Anteckningar om postmodernismen (del IV)

(Del 1, del 2, del 3)

Riv auktoriteterna! Det finns en frihetskänsla i att be auktoriteterna dra åt helvete. Punkare som pekar finger åt överhetens ideal är uppfriskande. Punken är definitivt en postmodern företeelse. Det hävdar i alla fall Fredric Jameson, en av postmodernismens kritiker (som inte sällan misstas för ”postmodernist” i bemärkelsen att han skulle vara ”för” det han beskriver, av dogmatikerna). Jameson jämför med den modernistiska konsten som han menar var omstörtande på riktigt. När konstnärer inte längre målade vackra porträtt utan skrev om reglerna med sin kubism, dadaism och surrealism så skrämde det slag på överheten på riktigt. Postmodernismen är däremot bara pastisch och nostalgi. George Lucas är ett exempel på en postmodern filmskapare, menar Jameson. Han debuterade med den 50-tals nostalgiska Sista natten med gänget och hans Star Wars är en passning till gamla science fiction-serier från regissörens barndom och Indiana Jones gör det samma till gamla äventyrsfilmer.

Parodi utan humor, intetsägande nostalgi. Punken kanske kunde uppröra en och annan, men det dröjde inte länge innan det passades in i skivindustrins logik och blev till vilka produkter som helst, helt annorlunda den ursprungliga rock ´n rollen som bröt rasbarriärer och utmanade sexuella normer. Jameson sätter dessutom postmodernismen i ett materiellt sammanhang. Det är det moderna konsumentsamhällets kulturella logik. Plocka upp gamla företeelser och paketera om dem till konsumtionsvaror. Kultur som helt och hållet införlivats med kapitalismen.

Men vad har detta med sanningsrelativism och slutet på de stora berättelserna att göra? Allt.

*

Michail Bakunin hade en del att säga om auktoriteter. Som en av anarkismens stora förgrundsgestalter hade han närmare bestämt en hel del negativt att komma med. Staten och kyrkan, till exempel – den sistnämnda var under det 1800-tal då Bakunin var verksam ännu i allra högsta grad en auktoritet – ville han avskaffa. Bakunin vänder sig även starkt mot vetenskapliga akademier och liknande institutioner då dessa riskerar korrumpera även den mest upplyste, särskilt om vetenskapsmannen tilldelas särskilda privilegier. De riskerar, liksom politiska församlingar, att främst bli en grupp som mest ser till sina egna intressen. Men auktoriteten i sig är inte nödvändigtvis något dåligt.

När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal, eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören.” En enda människa kan bara veta en liten bråkdel av allt samlat vetande, därför måste vi lita till andra, liksom andra ibland måste lita till oss. Man bör också se till flera informationskällor innan man fattar sitt beslut. Men, påpekar Bakunin, han underkastar sig inte någon, han väljer att följa en auktoritet, då hans förnuft finner det lämpligt, vilket är förenligt med den människans frihet som han skattade så högt. ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.”

Detta är inte detsamma som att säga att det inte finns någon sanning alls, att var och en genom att välja det vetenskapliga rön som faller denna in där med har rätt. Vetenskapen och sanningen är absolut. Det är däremot inte vetenskapsmännen. Därför behövs förnuft, förnuft att förstå själv och förnuft att låta sig ledas av den som vet bättre i de fall då man inte fullt ut kan förstå själv.

Jag kan inte själv fullt ut förstå att utsläpp av koldioxid i atmosfären skapar en global uppvärmning. Jag kan inte heller på någon vettig grund spekulera i vad en sådan uppvärmning skulle kunna leda till för konsekvenser på olika ekosystem. Jag låter mig istället ledas av de som vet bättre.

Men här uppstår det problem, och här närmar vi oss det postmoderna tillståndet. För om vi flyttar oss framåt en tid från Bakunins dagar, till 1973 då Lyotard filosoferade om den nya tidsandan, så verkar det plötsligt svårt att med hjälp av förnuftet sålla mellan auktoriteterna. Knappast någon på 1950-talet tänkte tanken på att kärnkraft kunde vara något dåligt. Forskarna sa ju att det var jättebra. En teknisk landvinning, ett framsteg som gynnar mänskligheten. Men på 70-talet börjar det komma kritiska röster, och dessa kritiska röster låter väldigt lika de röster som säger att kärnkraft är toppen. Det hänvisas till forskning, till vetenskapliga rapporter och utredningar. Förespråkarna har sina forskare, miljörörelsen sina. Hela miljötänkandet vänder upp och ned på mycket. Bygger vi ut vattenkraften får vi mer elektricitet, men det förfular samtidigt landskapet. Orörd natur har ett värde i sig, säger några, andra skakar oförstående på huvudet åt denna definition av ”värde”. Vad är rätt? Då de allra flesta inte kan avgöra vilken forskare som har starkast bevis breder sig en allmän skepsis ut. Finns det ens något ”rätt” längre? Detta är det postmoderna tillståndet. Inte att sanningen eller vetenskapen inte längre skulle vara absolut, det är den alltjämt. Men att allt fler resignerar inför svårigheten att ta ställning, vilket mynnar ut i ett allmänt kunskapsförakt. Pessimism, uppgivenhet, cynism, brist på hopp. Där är vi idag.

*

Men attacken kommer inte från flummiga universitetsprofessorer som förnekar verkligheten, utan från tunga institutioner. Inte minst näringslivet. Oerhörda summor har lagts av framförallt oljebolag på att föra fram rena lögner förklädda till vetenskap om att den globala uppvärmningen är en bluff. Politiker med samstämmiga intressen som utsläppsindustrin väljer att (för)ledas av dessa auktoriteter. Och det fungerar. Stora delar av allmänheten är så indoktrinerade i det postmoderna tillståndet att de inte vet vad de ska tro, om de nu ens bryr sig.

Media är nog värst av allt. Ingenstans är postmodernismen så utbredd som inom journalistiken. Istället för att förmedla sanningen så vill man ha ”debatt”. Politiker kan gapa i mun på varandra, båda var för sig hänvisande till olika källor av ”fakta”, vem du sen väljer att tro på är upp till dig. Det är inte medias roll att berätta sanningar. Du får själv välja om du tror på att koldioxidutsläpp leder till uppvärmning av atmosfären eller inte. Media kan ha debatt i ämnet, de kan visa undersökningar som visar hur många procent av befolkningen som tror det ena eller det andra. Det är upp till dig att välja. Klimatet är bara ett exempel.

Som en reaktion har det därför dykt upp en rad ”alternativa” källor till journalistiken. Egentligen är det inget nytt, men internet har revolutionerat distributionen så nu kan varenda tänkt tanke spridas för vinden, till vem som än är beredd att lyssna och låta sig ledas. Även detta är ett utmärkt exempel på det postmoderna tillståndet. Sanningens krigare som låter oss veta om alla de mörkermän som ligger bakom varje händelse i världen brukar tala om sig själva som kritiskt tänkande.
De har sett igenom medias lögner och kan visa oss sanningen, det gäller bara för oss att öppna våra ögon. I själva verket är de allt annat än kritiskt tänkande individer. De är extremt auktoritetsberoende, de använder inget av sitt kritiska förnuft alls. De byter bara ledare. Många av de som fascineras av konspirationsteorier säger att de inte riktigt vet själva, det kan vara så som de säger på den där Youtube-videon med dramatisk musik. Men kanske inte. Om de ljög om Iraks massförstörelsevapen, är det då inte möjligt att de ljuger om elfte september också? Hur ska man veta? Ställda mellan två auktoriteter rycker de på axlarna och ser det kanske i första hand som underhållning, andra väljer Youtube-förklaringen och berömmer sig själv för sina stora insikter. De tänker inte själva, de väljer bara blint en auktoritet.

Och mainstreammediernas reaktion på deras nya konkurrenter är lika korkad den. Man varnar för att ens läsa dessa ”hatsajter” och ”mörkerkrafter” med sina ”dolda agendor” och ”enkla lösningar”. Ett ängsligt lipande som inte sällan mynnar ut i lovord över sin egen kårs förträfflighet. Svensk borgerlighets rädsla för tv-kanalen Russia Today är nästan rörande. Svensk vänsters moraliserande över det hemska i att ens läsa eller, gud förbjude, citera en icke auktoriserad nyhetssida är fullkomligt patetisk. De längtar båda tillbaks till en svunnen tid som aldrig kommer åter.

*

Ovälkomna åsikter kan man kritisera, förkasta eller kompromissa med, men ovälkomna fakta är odrägligt hårdnackade och låter sig inte rubbas av något annat än rena lögner.”

Problemet är att faktasanningarna, liksom alla andra sanningar, kategoriskt kräver att bli erkända och omintetgör varje diskussion, samtidigt som diskuterandet är själva grunden för det politiska livet.”

Det är Hannah Arendt igen. Långt före internet och sociala medier, innan begrepp som ”faktaressistens” eller ”fake news”, och strax före Lyotard beskrev det hela som ett postmodernt tillstånd noterar Arendt hur fakta och åsikter blandas och förvirras så snart det blir politiskt känsligt. Fula knep, som att företräda en lögn genom att istället kalla den en åsikt och därefter åberopa åsiktsfriheten tillämpas av politiker och tyckare. När fakta degraderas till en åsikt blir den angripbar, flyktig och osäker. Då vi måste förlita oss på auktoriteter för att få fram vissa fakta – jag nämnde tidigare klimatvetenskapen – är det ett stort problem att de auktoriteter som företräder fakta är lika bräckliga som de auktoriteter som företräder smak, tycke och värderingar.

Kan vi rasera förtroendet för litterära akademier kan vi även rasera de vetenskapliga. Precis som vi slutade tro på gud kan vi sluta tro på logik. Det spelar liksom ingen roll att logiken, till skillnad från gud, faktiskt är verklig. Det är välkänt att effekten av det massivt organiserade ljugandet som förekom i 1900-talets totalitära stater inte främst resulterade i blind lydnad och patriotism utan snarare gjorde folk cyniska och likgiltiga inför vad som var sanning eller lögn. Något liknande verkar drabba oss nu. Det förekommer visserligen inget organiserat ljugande från en mäktig och totalitär stat men vi bombarderas av enorma mängder information från olika håll med motstridiga uppgifter. Motstridiga fakta, motstridiga åsikter. Och till detta ett evinnerligt käbbel om vad som är rätt och vad som är fel där fakta, lögner, åsikter och känslor blandas om vart annat.

Då vi alla dessutom har någon bakomliggande flummig filosofi om ”tolerans” intutade i oss, att vi måste respektera varandras olikheter, omvandlas denna välvilliga tanke till att vi måste acceptera lögner och felaktigheter. Utan auktoriteter och med en filosofi om att alla var för sig har rätt till sin egen uppfattning blir resultatet inget mindre än det totala kaos vi nu genomgår.

*

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” Ända sedan Thomas Thorilds devis sattes upp på ingången till Uppsala universitet i slutet av 1800-talet har den omgärdats av kontoverser, ifrågasättanden och tvetydiga tolkningar. Men framförallt har den genom åren blivit en tacksam ingång för den som velat skriva en kulturessä om fakta, åsikter och tankefrihet. Jag plockar istället fram den här på slutet i mina anteckningar. För Thomas Thorild har nämligen helt rätt. I hans korta aforism finns hela sanningen.

Många har kritiserat Thorilds citat för att vara ett utslag av unken dogmtism och auktoritetstro. De kan uppenbarligen inte läsa. Han säger ju faktiskt att det är stort att tänka fritt. Men det räcker inte. Vi varken kan eller bör kväsa det fria tänkandet, den fria informationen eller den fria kultursynen. Denna frihet är stor, men den leder inte alltid rätt. De avvecklade auktoriteterna kan inte ersättas av påbud om ”kritiskt tänkande”.
Att ”källkritik”, ”normkritik” och ”ifrågasättande” överlag har förvandlats till positivt laddade men innehållslösa floskler, inte sällan levererade från ovan av oroliga, dödsryckande auktoriteter, är bara tecken på desperation. Vi har testat det där med kritiskt tänkande, och bara kritiskt tänkande, ett tag nu. Det gick åt helvete och vi kallar det postmodernismen.

Tänk rätt. Lagom. Det är inte svårare än så. Använd förnuftet. Vart vi kommer landa i på andra sidan av det här eländet får den som lever se. Om det kommer uppfinnas en ny gud eller en ny stor berättelse, eller om krossandet av auktoriteterna kommer fortgå och leda till civilisationens undergång och mänsklighetens totala fördumning.
Jag hoppas inte det. Tills vidare får vi hålla oss med en sossig linje två mellan sofism och dogmatism för att genomgå den postmoderna skärselden. Vi behöver liksom inte återuppfinna hjulet, det har redan filosoferats friskt om skillnaden mellan sanningar och åsikter – läs Arendt, läs Platon, läs vad fan som helst. Det är inte svårt att tänka själv utan att tänka fel, det är inte omöjligt att istället för att välja en av de två sidor vi får formulerade för oss i (gammel- eller sociala-) medier istället ifrågasätta själva problemformuleringen.

Bakunins maxim där ”Var och en är en ledande auktoritet och var och en leds i sin tur.” är kanske bara en naiv utopi. Men jag tänker klänga mig fast vid den. Vägen ur den postmoderna skärselden ligger i vilket fall framför och inte bakom oss.

Lite mer om Ted

Ja men den där dokumentärserien fick visst mitt gamla intresse för unabombaren att vakna till liv igen…

Ted Kaczynski är ju en given populärkulturell referens i USA, han nämns i lite alla möjliga sammanhang, men hur är det i Sverige? Kan bara komma på två.

I Johannes Nilssons* science fictionberättelse Skilda världar utvecklas samhället i en nära framtid till stor del enligt unabombarens teorier. En Elon Muskliknande figur inser detta efter en Ayahuaskatripp och försöker göra något åt det genom att starta en primitivistisk terrororganisation. Denna framtidens FC använder sig dock av betydligt grövre metoder än brevbomber då de försöker få civilisationen att kollapsa genom biologisk krigföring.
Detta samtidigt som den stora massan mest tycks vara intresserade av att hänga på A-I-R (har jag för mig det kallades), ett slags framtids-Virtual Reality.

I Thomas C. Berrians e-bok Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse funderar författarjaget vid ett tillfälle på hur Kaczynskis syn på tekniken kan förklara den tilltagande totalitära utveckling han tycker sig se.

”Han må ha haft sina fel och brister men det kommer för evigt vara en av Ted Kaczynskis stora bidrag till mänskligheten att han klurade ut teknikens inneboende natur och skingrade de vanliga fördomarna om att den skulle vara en neutral företeelse […] då teknikutvecklingen olikt alla andra samhällskrafter följer en given lag om utveckling mot mer komplexitet innebär det att den övergripande samhällsutvecklingen i ett avseende går i just en bestämd riktning – mot mer och mer kontroll. Mot det totalitära.”

Sen fortsätter det hela i en lång rant som mynnar ut i att medborgarlönen kommer fullfölja den totalitära framtidsdystopin.

”Vi kommer sitta framför vår gratis underhållning, framför våra skärmar, vårt Youtube och vårt Facebook, hur det nu kommer se ut i framtiden, jag bemödar mig att försöka tänka ut någon konkret science-fictionversion av hur det kan tillämpas, om vi tänker oss VR-glasögon, William Gibsons cyberspace eller vad vi nu vill, där kommer vi i alla fall ha vår förströelse.
Med en garanterad inkomst varje månad kan vi dessutom fortsätta att hjärntvättas av reklamen till att konsumera skit vi inte vill ha för att imponera på folk vi inte tycker om vilket kommer hålla hjulen snurrande och göra eliten glada. Medborgarlönen är slutstenen i det totalitära samhällsbygget, stadiet då vi alla förvandlas till passiva får. Vi kommer hävda att vi valt detta själva.”

Är detta allt? Finns det ingen annan i Sveriges kulturliv som använt sig av Ted Kaczynski? Tipsa mig gärna…

* Han som även översatte manifestet ni vet.

Mot demokrati. Del II, liberalen som ville plocka bort det demokratiska ur demokratin

Läs del 1 här

Jason Brennans bok Against Democracy (som fegisarna på Timbro döpte om till Efter demokratin) som kom här om året orsakade en ganska intressant diskussion i svenska medier.* Intressant på så sätt att den faktiskt diskuterades och inte bara avfärdades med känsloargument av typen ”Buhu, buhu! Timbro vill avskaffa demokratin!” (även om exempel på detta naturligtvis förekom även det) trots att de allra flesta avfärdade bokens hela tes. Brennan argumenterar nämligen för att demokratin bör avskaffas till förmån för en slags valbar smarthets-aristokrati som han kallar epistokrati**.

Brennan påpekar en sak man sällan tänker på, vilket jag var inne på i förra delen, nämligen att det vi brukar kalla de ”demokratiska” fri- och rättigheterna inte är det samma som demokrati självt. Det råder en stark korrelation mellan länder som har dessa friheter och som också har demokratiska val, och man kan på goda grunder hävda att friheterna är en förutsättning för demokrati, men yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och så vidare är inte demokrati. Demokrati är en beslutandeform och sådana bör man förhålla sig instrumentellt till, tycker Brennan. Om demokratin ger bäst resultat, då bör vi behålla den, men om vi kan hitta på något bättre så bör vi byta ut den.

Man kan se Brennans teser som en logisk utveckling av det som från vänsterhåll brukar kallas nyliberalism. Bland nyliberala*** filosofer och teoretiker har demokratin ofta fått sättas i andra rummet till förmån för den ekonomiska friheten. Nämnas kan bland annat Milton Friedmans prat om en ”economic bill of rights” där politikerna genom ett konstitutionstillägg skulle förbjudas att genomföra annat än högerpolitik, vi har även utopiska libertarianer som öppet motsätter sig demokrati till förmån för ”anarki” osv.
Mer konkret kommer denna syn fram rent praktiskt i de olika bilaterala fördrag – i regel bedrägligt nämnda ”frihandelsavtal” – där stater sinsemellan ålägger sig att begränsa sina demokratiska maktmedel till förmån för ekonomiska intressen. Europeiska unionen har i sina grundlagar slagit fast att ”de fyra friheterna” ska stå över alla nationella parlaments eventuella beslut, vilket betyder att någon egentlig vänsterpolitik i praktiken är förbjuden inom EU, alltså helt i linje med Friedmans gamla förslag.

Hela resonemanget bygger på antagandet att ”ekonomisk frihet” är en kategori jämförbar med de övriga friheterna, vilket också leder till att det faller platt för till exempel en socialist. Hela den ideologiska dispyten mellan liberalism och socialism kan sägas handla om just detta – socialister köper inte att det skulle råda samma frihet i relationen mellan kapitalägare och arbetare, till vilket man kan anföra Marx och framförallt hans mervärdesteori som tyngsta filosofiska argument.

Brennan är dock nydanande. Gentemot ovan nämnda (ibland lyckade) försök att begränsa demokratins makt över ekonomin ger han sig istället på själva demokratin som sådan, genom att vilja begränsa rösträtten.

Från ett typiskt vänsterperspektiv innebär detta att klockan i så fall rullas bakåt ännu mer, på ännu ett område. Lördagsarbete, höjd pensionsålder och sänkt pension, inskränkta fackliga rättigheter, ökade inkomstskillnader, förslummade bostadsområden, pigor, daglöneri, massarbetslöshet, sänkt a-kassa och sjukersättning, privatiseringar. Alla dessa högerns framgångar från de senaste decennierna brukar från vänsterhåll betraktas tidsligt – att vi rör oss bakåt.

Avskaffad rösträtt blir därmed själva kronan på verket i denna bakåtrörelse. Man kan minnas Ernst Wiggfors ord om demokratins stadier där utvidgad rösträtt automatiskt också skulle leda till minskade klyftor. Kanske kan vi nu se att denna utveckling också kan vändas, först ökade klyftor, sen avskaffad rösträtt.

Men Brennans rösträttsbegränsning innebär ändå inte en direkt återgång. Han vill inte avskaffa kvinnlig rösträtt, att den villkoras efter hudfärg, egendom eller storleken på plånboken, vilket var de vanligaste förbehållen för rösträtten förr i tiden. Nej, istället ska samtliga medborgare avkrävas ett kunskapstest för att få rösta. Resultatet förväntas dock bli det samma. För trots dess nydanande meritokratiska vinkel så skiljer sig Brennans argument mot demokrati inte från de konservativas 1800-talsargument – underklassen är för dum för att fatta rationella beslut.

Och han har helt rätt. I alla fall om man man med rationella beslut menar den liberala politik Brennan själv förespråkar. I alla fall i det dagens USA han beskriver. En stor del av boken går ut på att Brennan redogör för olika undersökningar där det bevisas att folk (amerikaner) med låga kunskaper om politik i högre utsträckning röstar på illiberala politiker och han exemplifierar med faktumen att folk röstat ”fel”, till exempel då de fört Hitler och Hugo Chavez till makten.

Och här finns ett av de grundläggande problemen. I Brennans värld finns det nämligen absoluta rätt och fel i politiken, vad som däremot inte tycks finnas är intressen. Om man istället föreställer sig att politik inte bara handlar om att göra det bra för hela befolkningen, utan att det tvärtom finns samhällsgrupper med olika intressen, att ett politiskt beslut kan vara bra för en grupp på en annans bekostnad, ja då faller stora delar av Brennans tes.
Återigen är det inget nytt under solen. Klassintressen är ju inte direkt något som de som företräder överklassens intressen talar högt om. Istället brukar de mäktiga och rika i samhällets elit ständigt blanda samman sina egenintressen med med allmänintresset.

Jag undrar helt ärligt om det finns något exempel från ett enda samhälle i hela mänsklighetens historia där eliten hävdat något annat. Och vår tid är såklart inget undantag.

Men vad som skiljer Brennan från 1800-talets konservativa, eller för den delen från de senaste decenniernas nyliberaler, är den politiska situationen han befinner sig i.

För nu utmanas den nyliberala hegemonin. Det går inte längre självsäkert att hänvisa till Den enda vägen, TINA eller Historiens slut, folket har nämligen vaknat upp – och de röstar fel. Framförallt två saker har fått de självgoda liberalerna att bli mörkrädda, två saker som vi vid det här laget blivit vana att ständigt höra i samma andetag. Trump och Brexit.

Det finns något skrattretande över det hela. De mörkrädda liberalerna som ständigt varnat för ”hotet mot demokratin”, med vilket de naturligtvis menat hotet mot den ekonomiska ordningen, gör plötsligt när demokratiska val nu faktiskt tycks hota dem, en helomvändning och vill stället avskaffa demokrati. Vad de kallat demokratin, i bestämd form, har som sagt innefattat mer än demokratiska val. De har även menat de friheter, och (framförallt!) det ekonomiska system som stått över demokratin. När demokratiska val hotar resten av innehållet, ja då är det bäst att plocka bort det demokratiska ur demokratin.

Det som ändå är lite uppfriskande med Brennan är att han är ärlig och inte förhåller sig till D-ordet som den floskel det blivit. Han kan därför läsas som en som säger det liberaler alltid menat – att demokrati bara är legitimt så länge folk röstar fram liberal politik. Och till detta har han en logisk slutgiltig lösning på det hela – att frånta de dumma dess rösträtt. För det är ju bara dumbommar som inte är liberaler.

Jag tyckte som sagt att det, trots all idioti, var lite uppfriskande att läsa den här boken här om året, och förvånades över att den ändå togs på någon sorts allvar och varken viftades bort eller betraktades som livsfarligt hot. Boken innehåller dessutom ganska träffande kritik av politiker och politiskt intresserade personer vilka han liknar vid huliganer (men det får vi ta vid något annat tillfälle).

Frågan är om Brennans idéer verkligen kommer plockas upp av mörkrädda liberaler. Boken har nu några år på nacken men utöver indignerade, folkföraktande tweets efter förlorade val då liberaler spytt galla över sina korkade landsmän har jag inte sett något konkret som tyder på det.

Men det är väl inte helt omöjligt att eliten nu faktiskt är så skrämda av ”Trump och Brexit” att avskaffad rösträtt börjar ses som ett alternativ. Det skulle i så fall blir i en smått parodisk version av en gammal kommunistklyscha. Denna klyscha säger att borgare utan att blinka kommer bli fascister den dag deras makt verkligen utmanas. Det tragikomiska är att deras utmanare nu inte kommer från vänster utan just från de fascister som borgarna spåtts smälta samman med. Brennans antidemokratiska idéer kan motiveras med en slags liberal antifascism. Avskaffa demokrati för att rädda friheten.

En annan intressant aspekt är att Brennan lyckas med konststycket att i en bok som föreslår avskaffad rösträtt ändå framstå som en trevlig prick. Det är inte det där ”höga tonläget”, inte heller det mörkrädda lipandet över samtiden där det ”höga tonläget” kritiseras.
Bara en sympatisk myskille som vill avskaffa demokratin för att rädda det ekonomiska systemet från Trump och Brexit, så att vi bara kan fortsätta i det där historiens slut vi befann oss i före 2008 års kris. Då vi ju alla levde i den bästa av världar.

* Källa: vaga minnen och magkänslor från de artiklar om Brennans bok som jag råkade läsa.
** ”Epistocracy”, är inte hundra på vad det heter i den svenska översättningen.
*** Ja, ursäkta att jag på slarvigt vänstermanér buntar ihop folk som kallar sig liberaler, libertarianer, anarkokapitalister, objektivister osv, osv till det gemensamma samlingsnamnet ”nyliberaler”, men ni fattar nog vad jag menar.

Unabombaren på Netflix

Såg den nya serien om Ted Kaczynski på Neflix här om dan, Unabomber – in his own words. Tyckte den var okej ändå, då den är hela fyra avsnitt så hinner det liksom bli ganska uttömmande. Bra var den inte, mitt ”okej” ska snarare ses i förhållande till genren unabomberdokumentärer, som i regel är urusla.


Bara faktumet att John Zerzan och David Skrbina medverkade som talking heads jämte FBI-agenter, journalister, före detta grannar och bomboffer känns lite nytt och är kanske ett tecken i tiden. Nu fick de aldrig riktigt förklara ordentligt var tjusningen i Kaczynskis idéer ligger, serien var, som vanligt är i genren, mest en brottsdokumentär. Hade verkligen velat se en alternativ dokumentär av materialet de filmade med Zerzan, Skrbina och Theresa Kintz, vars gamla intervju hon gjorde med Kaczynski för Eart First! Journal utgör grundmaterialet för serien.

Jag har i många år varit väldigt fascinerad av Ted Kaczynski, ibland närmast lite ohälsosamt mycket. Historien om geniet som blev USA:s mest jagade seriebombare har precis allt, och hans ökända manifest är en av de politiska texter som påverkat mig allra mest. Jag tänker här inte recappa hela historien, den som vill ha en snabb genomgång kan till exempel läsa det här.

Istället tänkte jag köra en liten snabbguide över Kaczynski i andra sammanhang som jag kom att tänka på.

Manhunt: Unabomber. Vi börjar från botten. För den här dramatiseringen är verkligen fullkomligt fruktansvärd. Visst, känner man inte till storyn är det här kanske en lagom kompetent polisserie, det är svårt att säga. För mig var det en plåga att se, för jag kände mig ändå tvungen att se igenom skiten med skämskudden ständigt inom räckhåll.
Man har en helt otroligt fascinerande historia, ett verkligt livsöde som i sig slår det mesta någon manusförfattare kunnat fantisera ihop. Man har åtta jävla avsnitt, alltså flera timmar att använda sig av. Men istället förbiser man nästan allt för att istället ljuga ihop en berättelse om hur en påhittad polis löser fallet genom att gå igenom snutseriens alla klyschor.

Vi får se polishjälten som blir besatt av sitt fall och som till följd av detta negligerar sitt privatliv. Polishjälten som använder okonventionella metoder i konflikt med den stelbenta polisledningen som motarbetar honom, vilket får polishjälten att bryta mot reglerna. Till detta andra påhitt om en dramatisk spanings-sett up och en vändning där Kaczynski är nära att bli frikänd på grund av någon juridisk teknikalitet.

Varför? Varför gör man så här? Varför har man unabombaren endast som bakgrund i en snutserie där allt ändå bara är hittepå och där allt hittepå dessutom är sånt vi redan sett i tusen andra snutserier? Jag blir bara frustrerad…

Vill man göra en serie där FBI var hjältarna som löste fallet måste man såklart ljuga, det är nämligen välkänt att de inte hade en aning om något och inte var i närheten av att lösa fallet innan David Kaczynski och hans fru Linda kom in med sina tips. Då gillar jag bättre en liten scen i sista säsongen av The Wire där man hånar FBI för just detta.

Mordutredarna i Baltimore har hittat på en seriemördare för att via den massmediala uppmärksamhet detta ger få mer pengar till avdelningen. Tyvärr får de då ett besök av en ”expert” från FBI. Han arbetade bland annat med unabombarfallet, säger någon, som om detta vore ett fjäder i hatten. ”Höll inte den utredningen på i över 15 år?” frågar McNultey med rynkade ögonbryn. Den kostymklädde FBI-agenten låtsas som ingenting och fortsätter med sin redogörelse över seriemördarprofilering eller vad det nu är. ”Åkte inte han fast för att hans brorsa tjallade ut honom?” säger Lester…

De dokumentärer om Kaczynski jag sett har ofta varit amerikanska tv-produktioner jag redan glömt namnet på, ibland som del i en serie av typen ”Amercas most dagerous criminals!” eller liknande sensationstrams där Ted enbart ses som en galen seriemördare och inte ens föräras att kallas politisk terrorist. Den enda förklaring som ges är hobbypsykologisk och hans manifest avfärdas snabbt utan att man ens redogör för innehållet på ett ärligt sätt, men tyska The Net från 2003 sticker ut.

Hela filmen finns på Youtube, och då med klickbetesrubriken ”The Unabomber, LSD & the Internet”, vilket faktiskt är en ganska bra sammanfattning om vad filmen handlar om. För det är inte en renodlad unabomberdokumentär det här, istället en ganska konstnärlig, bitvis flummig, film som kretsar kring systemteori, Kurt Gödels ofullständighetsteorem och den amerikanska dataindustrins dubbla rötter i dels försvaret och dels 60-talets alternativkultur. Rekommenderas varmt, även om den inte är särskilt uttömmande vad gäller unabombarfallet.

Stemple Pass. Det här är ändå min favorit. Hela filmen består av fyra tagningar med stillastående kamera, alla filmade på samma plats i exakt samma vinkel under de fyra olika årstiderna. Scenen är en vacker skogsvy med en replica av Ted Kaczynskis stuga. Ingenting händer i bilden förutom blåsten i träden, snö som faller och att det någon gång kommer rök ur stugans skorsten. Till detta kommer regissören James Bennings röst som läser ur Kaczynskis dagbok, delar ur manifestet och från en intervju han gjorde i fängelset (tror det är samma intervju som den nya dokumentärserien är uppbyggd kring).
Varje kapitel av filmen, varje årstid, slutar med tystnad där enbart bakgrundsljudet av kvittrande fåglar och blåsande träd hörs till den stillastående kameratagningen i fler minuter innan en svartruta kommer med rubrik om vilken årstid som kommer här näst och vad det är som läses upp. Det är allt.

Blev fullkomligt chockad när jag såg den, för jag tänkte att en sån här film borde vara helt omöjlig att ens komma till. Tänkte att jag var den enda människan på jorden som utgör denna films målgrupp. Hursomhelst så älskade jag den.

Stemple Pass har ett tydligt psykologiskt narrativ, det är inte mycket om idéerna i manifestet och verkligen ingen pro-unabombaren film. Tvärtom får man känslan av hur en ensam man i en isolerad stuga med åren blir mer och mer hatisk och hur han med tiden rationaliserar sitt eskalerande våld genom att utveckla sin ideologi. Och det är det som är så intressant med Kaczynski, vilket också Kintz säger i den nya dokumentären, hur hans politik är personlig. Det går att göra en psykologisk läsning utan att den blir fördummande, vilket är det vanliga.

Till svenska översattes Industrial Society and Its Future för första gången här om året av Johannes Nilsson som en ljudboksserie om tre delar i Bibliotek. Nilsson tog sig stora friheter i översättningen och bytte ut flera av Kaczynskis exempel så att de passar in i en modern svensk kontext*. Jag tycker det var lite synd, jag förstår poängen av att göra så men det som är bra med manifestet är att teorierna funkar i sig, oberoende av de exempel han tar. De omskrivningar Nilsson gjorde är paralleller läsaren kan göra själv.

Första tryckta översättning kom i vintras då Vertigo Förlag gav ut manifestet som del av deras serie Midvinterböcker, en exklusiv serie för förlagets Stormtrupper. Den är översatt av Pelle Lindhe men jag har inte hunnit läsa den än.

*På så sätt liknar Johannes Nilsson Pehr Götrek, författaren bakom Kommunistiska manifestets första svenska översättning som kom redan 1848. Götrek tyckte att svenskarna inte var tillräckligt mogna för hela budskapet och ändrade friskt en hel del, mest berömt manifestets slutkläm ”Proletärer i alla länder, förena er!” som ändrades till ”Folkets röst är Guds röst!”

Mot demokrati. Del I, Orbán visar vägen.

Att ”illiberal demokrati” blivit ett begrepp som används mer och mer är som jag ser det en utmärkt utveckling. Bara faktumet att detta prefix till demokrati tydligen har behövts visar på den totala sammanblandning av demokrati och liberalism som skett i flera årtionden. Från etablissemangshåll brukar man ju i regel beskylla allt som inte är liberalism för att vara odemokratiskt eller ett ”hot mot demokratin” och liknande.

Vänstern har från sitt håll beskyllt den nyliberala utvecklingen för att vara odemokratisk och har i detta till skillnad från liberalerna haft annat än intetsägande floskler till sitt förfogande då man enkelt kunnat peka på faktiska inskränkningar av demokratiska beslutsgångar (EU-övermakt, handelsavtal som fråntar parlamenten viss makt, ”oberoende” riksbanker osv).

Men demokratibegreppet har blivit otroligt urvattnat. Det har blivit ett positivt laddat ord närmast liktydigt med kärlek. Det finns också en glidning man ofta gör då man använder ordet i bestämd form. När en liberal pratar om demokratin, då vet man att det kan betyda lite vad som helst. Det extra N:et på slutet gör stor skillnad.

Redan på 40-talet skrev Georg Henrik von Right att ”Vi har att motse en era då begrepp som folket, friheten och demokratien är symboler för oantastliga trosföreställningar och sakrosankta kultobjekt.” Han menar att de nu mera är lika metafysiska och känslomättade – och lika grumliga och svårtydda – som nassarnas begrepp ”blod och jord”. Och det var just i samband med andra världskriget som detta uppstod, flosklerna om vår underbara demokrati var alltså resultatet av krigspropagandan mot Hitler.
Sovjetunionen och dess satellitstater kallade sig demokratiska, USA-stödda militärkupper som avsätter folkvalda regeringar, liksom landets stöd till diktaturer, motiveras med demokrati. Alla, från höger till vänster, älskar demokrati.

Då demokrati och demokratin blivit oantastliga trosföreställningar blir det ingen rimlig diskussion, istället liknar det just teologiska debatter där ömsesidiga beskyllningar om kätteri förekommer. Och det är ju bara så jävla dumt.

För i verkligheten är ju demokrati en ganska specifik form av beslutsfattande, något som passar på vissa företeelser men inte på alla. Ingen vill ha demokrati överallt. Vänstern har absolut en poäng då de hävdar att de vill ha mer demokrati än borgerligheten – till exempel på arbetsplatser – men till följd av D-ordets position blir det aldrig något fruktbart ideologisk meningsutbyte. Då ”mindre demokrati” automatiskt kodas som något negativt vägrar liberaler att erkänna denna formulering, vänstern å sin sida tycker att just ”mer demokrati” räcker som argument i sig självt, då det kodas som något positivt. Därför uppstår bara pajkastning eller beskyllningar av religiös karaktär.

Vad gäller illiberala demokratier och den nya politiska situation där nationalismen* är en maktfaktor så borde man kunna få lite perspektiv på saker och ting. Om ett parti får egen majoritet i parlamentet och där beslutar att landets medier ska föra denna representativa folkmajoritets talan, borde vi då inte kalla detta för en demokratisering av medierna? Jag tycker vi borde göra det. Orbán, sverigedemokrater med flera må vara ett hot mot demokratin (alltså det liberala systemet vi lever i), men inte nödvändigtvis mot demokrati i sig. Ett land som Pakistan har demokratiska val men stenhårda hädelselagar där den som skändar islam kan dömas till döden. De har med andra ord demokrati även inom religionens område – förutsatt att en majoritet faktiskt stödjer detta, vilket det är högst rimligt att anta. Ett annat område där det ibland tillämpats demokrati är domstolsväsendet.
Vi andra, som ogillar idén att regeringen bör lägga sig i medier, konsten, den fria forskningen, religionen, domstolar osv borde där med säga att vi inte vill ha demokratiska medier, demokratisk konst, demokratiska domstolar eller demokratisk forskning.

Vi vill istället ha frihet. Motsatsen till demokrati innebär nämligen inte nödvändigtvis diktatur, utan frihet. Frihet och demokrati är inte samma sak, demokrati är rent av oförenligt med frihet i flera fall. Demokrati innebär att majoriteten styr över minoriteten, frihet att ingen annan än du själv styr över dig. Grundlagar som begränsar politiker att förbjuda medborgarnas tro eller åsikter är en begränsning av demokratins makt.

Liberaler, socialister och nationalister vill ha frihet i vissa sfärer, demokrati i andra. I vad liberaler kallar demokratin är denna balans sedan länge etablerad – demokrati hålls borta från domstolar, religion, medier och näringsliv men tillämpas i politiska val**. Att det liberala problemformuleringsprivilegiet kring demokrati och demokratin nu håller på att falla samman bör inte sörjas av oss som inte hör hemma i den liberala mittfåran. Då demokrati/n detroniserats från oantastlig religiös dogm borde istället en diskussion om vad för typ av samhälle vi vill ha kunna ta vid.
För det enda som tycks mig säkert är att det nuvarande systemet – kalla det vad du vill – håller på att försvinna.

* Ja, kärt barn har många namn. Jag kör här med ”nationalism” som beteckning på Fidesz, SD, Fremskrittspartiet osv, osv.
** Att liberaler ofta sätter ”ekonomin” bland friheterna och att socialister inte erkänner denna kategori som en frihet är en sak vi får förbise för tillfället.