Om Tao

För ungefär fyra år sen fick jag för mig att sätta mig in lite i kinesisk filosofi och historia. Egentligen var jag intresserad av nuet, jag irriterade mig på västcentreringen i alla analyser av tillståndet i världen och tänkte mig att de kanske såg det hela på annat sätt där borta. Fick tag i första numret av Chuang efter att Krigsmaskinen skrivit (eller kanske twittrat) om det och blev peppad. Tänkte att jag går in för det lite. Fräschar upp minnet med lite översiktsverk över Kinas moderna historia, nån biografi över Deng Xiaoping, nån bok med Maos militärpolitiska skrifter och vad det nu var.

Men, tänkte jag vidare. Kanske bör jag vara ännu lite grundligare. Så det blev filosofiöversikten Kinesiskt tänkande av Gung-Hsing Wang som gick igenom Kinas filosofihistoria från antiken till 1900-talet. Det hela gav mersmak och i nästa runda på biblioteket hittade jag inte bara Kinesiska tänkare, en antologi från 50-talet med utdrag ur originaltexter av alla de gubbar som avhandlats i Kinesiskt tänkande, av bara farten slängde jag även med Samtalen med Konfucius, Wu Zis krigskonst och Tao Te Ching av Lao Zi (Lao Tzu)– tre portalverk från tre olika antika kinesiska filosofer.
Nu jävlar kommer jag vara rustad för att sätta mig in i autonommarxistiska kristeorier som analyserar kinesiska strejk- och upploppsrörelser i den senkapitalistiska sociala fabrikens alienerande väv av anpassning och motståndscykler!, tänkte jag.

Det var egentligen Konfucius som intresserade mig här. Efter Gung-Hsing Wang trodde jag att jag bestämt mig, jag var team Konfucius. Taoismen, fick jag förklarat för mig, var en underliggande ström av världsfrånvänt flum som brusat i skymundan medan den rationella och logiska konfucianismen är anledningen till att Kina fram till 1700-talet var världens mest utvecklade civilisation, en plats nationen nu är på väg att återta.

Jag läste Stefan Stenudds översättning av Tao Te Ching ganska slött. Efterordet var visserligen intressant, men själva verserna innan dess tråkade mest ut mig, även om det då och då glimmade till. Men så hände något. Jag vet inte riktigt hur, men jag har för ovana att stryka under i böcker jag läser och när jag är klar skriver jag ner en liten ”recension” till mig själv. Och nu satt jag och bläddrade i boken, läste om på måfå, skrev ner vad jag tänkte, kollade vad jag strukit under – och allt förändrades totalt. Det här är ju fullkomligt genialt! Meningslöst flum och osammanhängande ord växte upp till djupa och allmänmänskliga insikter, putslustiga oneliners som verkade höra hemma på ingresserna till korkade managementböcker blev till upplysning.

Det var ibland tvetydigt, kanske rent av motsägelsefullt, men samtidigt var det sant. Wu wei, ”icke-handlande” är inte alls nån jävla konformism, medlöperi eller Laissez-fair, det är individualism i dess högst utvecklade form – Lao Zi uppfann anarkismen. Yin och yang, ett koncept som alla känner till, är mer än en plastig symbol att hänga runt halsen, det är i all sin enkelhet en fullgod kosmologisk-moralisk princip. Och så vidare. Jag menar

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Eller liksom

”Den förnämsta härskaren är knappt känd av folket
den mindre värdiga är älskad och hyllad
den än mindre värdiga är fruktad
den minst värdiga är föraktad

Den som inte visar tillit kommer ingen att lita till

Den som värdesätter orden och ogärna talar
– när hans gärning är fullbordad säger folket:
Det hände av sig självt.”

Och ba

”Den som vet talar ej
den som talar vet ej”

Jag läste igenom hela boken en gång till och när det sen blev dags för antologin Kinesiska tänkare fann jag till min glädje att hela Tao Te Ching fanns där med, i en annan översättning. Jag läste, jämförde, läste om den förra, skrev ner vad jag tänkte och läste igen. De olika översättningarna gav olika perspektiv och jag letade snart rätt på flera andra.*

Akademiledamoten Göran Malmqvist, visade det sig, hade gjort en nyöversättning. Utöver det intressanta och personliga förordet skulle den visa sig vara en besvikelse. Malmqvists stora problem var att han utgått från att Dao de Jing** varit en furstespegel, vilket fullkomligt förstör det radikala budskapet.

För att ta det sist citerade stycket här ovan, inledningen av vers 56. I Erik Folkes översättning heter det:

”Den insiktsfulle är tyst; den talföre saknar insikt.”

Och i Sven Lindqvists version:

”Den insiktsfulle talar ej.
Den talföre saknar insikt.”

Vilket ju är snarlikt, liksom nån engelsk version jag läst som säger ”Who understands does not preach” osv. I Göran Malmqvists version blir det istället:

”Den furste som äger insikt talar inte,
den furste som talar äger inte insikt.”

Vilket ju blir något helt annat. Och det är fullt av liknande tolkningar på andra ställen. Som vers 3,

Stenudd:

”Att inte prisa den förtjänta hindrar avund
Att inte värdesätta rikedom hindrar stöld
Att inte visa det begärliga
hindrar sinnenas förvirring”

Henriksson & Hwang Tsu-Yü:

”Upphöj icke de visa
på det att folket ej må ävlas och tävla.
Sätt icke pris på det svåråtkomliga
på det att folket icke må frestas till stöld.
Betrakta icke det åtråvärda
på det att folkets hjärtan icke må oroas.”

Som hos Malmqvist blir:

”Om fursten vägrar att hedra duktiga män, får han sitt folk att
avstå från att tävla om hans gunst.
Om fursten inte värdesätter svåråtkomliga ting, får han sitt folk att
avstå från att stjäla.
Genom att inte visa upp begärliga ting ser han till att folkets hjärtan inte förvillas.”

Stenudds tolkning är kortfattad, hos Henriksson & Hwang Tsu-Yü (som är snarlik hos Folke/Lindqvist) finns det ett ”folk” inblandat och hos Malmqvist ligger fokus på en furste. Nu kanske någon undrar vem som då har rätt. Hur kan en och samma originaltext få så olika översättningar? Det där är klurigare än man tror – Tao Te Ching/Dao De Jing är notoriskt svåröversatt och dess språk är väldigt minimalistiskt.
I den gamla kinesiska den skrevs på finns knappt någon grammatik och inget tempus eller genus***.

Den skulle i princip kunna läsas som om den handlade om framtiden, nuet eller det förflutna och den kräver att det sticks in småord för att göra den begriplig, småord som ofrånkomligt innebär att översättaren gör sin egna tolkning. Dessutom är orden i sig ofta tvetydiga och mångomfattande, vilket ordet Tao/Dao är ett exempel på.
Det betyder ”väg” men innehåller i sig självt en hel kosmologi inte olikt andra svåröversatta kulturellt betingade begrepp som Brahma, Logos osv. Malmqvists frekventa användande av ordet ”furste” är alltså helt och hållet ett tillägg som inte finns i originaltexten då han antagit att boken skrevs för att undervisa framtida härskare.

Även Stefan Stenudd ogillade Malmqvists översättning, men mest på grund av förordet där han inte nämns då Malmqvist menar att det ”kräver ingående kunskaper i det klassiska kinesiska språket ” för att göra en bra översättning – Stenudds är då en andrahandsöversättning.

Men Taoism betyder ofta något annat än den subtila poesin-filosofin i Lao Zis gamla mästerverk. Med tiden utvecklades en religion som sade sig grundas på det gamla verket samtidigt som det plockade upp folklig vidskepelse, alternativmedicin, astrologi, feng shui och annat trams i sina läror, något (vi) beundrare av Tao Te Ching brukar vara noga med att avgränsa oss ifrån.
Enligt Gung-Hsing Wang var det en historiens ironi att ateisten Lao Zis verk blev grundbulten i en religion, något som ska ha kommit sig av att de styrande ville ha en konkurrent till den utländska buddhismen som börjat sprida sig bland folklagren.****

Denna märkliga religion med ”shamanernas trollrunor” och ”dess blinda tro på magiska krafter och odödlighetskult”, som Göran Malmqvist skriver, har ställt till det en del med begreppen. Som Nathan Söderblom sa, ”Folkreligionernas präster och kuckelmakare kalla sig för tao-lärde eller tao-präster och betrakta Lao-tse som sin skyddspatron, hvilket ej höjer hans anseende.”

Vid sidan av Lao Zi räknas även Lie Zi och Zhuang Zi till den tidiga taoismens kanon.

Den sistnämndes verk översattes även det av Göran Malmqvist och kom ut på Bakhåll förra året, vilket blev hans sista arbete. Även om Malmqvist i förordet menar att Zhuang Zi hör till taoismens ”filosofiska ” gren och inte befattade sig med det ovan nämnda kultbruk som redan vid denna tid, 3-200 talet f. Kr, hade börjat bre ut sig, så tycker jag nog det är något annat än Tao Te Ching.

Taoism är visserligen en efterhandskonstruktion och Zhuang Zi själv skulle nog inte sett sig själv som en författare i någon tradition utan en självständig tänkare. Men då Lao Zi upplyser med ett fåtal poetiska och mångtydiga verser tycks det mig som Zhuang Zi mest förvirrar med sina märkliga dialoger.

Det är svårt att hänga med och ibland verkar budskapet vara rena sofismer. Men ibland hittar man små guldkorn. Wu wei, ickehandlandet som något radikalt, kan man ibland se prov på och om Malmqvists tolkning av Tao Te Ching var att det var en furstespegel så ser vi den raka motsatsen här. Ibland närmar det sig snarast nihilism – allt är relativt och man bör inte ta ställning mellan olika läror. Vi vet inget om något, Zhuang Zi skriver att han en natt drömde att han var en fjäril och nu undrar han om han kanske är en fjäril som drömmer att han är Zhuang Zi – hur kan vi veta? ”Ändå finns det dårar som inbillar sig att de är vakna.” Trots alla icke-ställningstagande finns det dock spår av etik då och då –

”Uppkomsten av föreställningar om vad som är rätt och orätt innebar ett försvagande av Dao. Och det som innebar ett försvagande av Dao ledde till en förstärkning av själviskheten.”

Heter det vid ett tillfälle, något som påminner en del om Tao Te Ching vers 38. Kanske ska man läsa Zhuang Zi främst som humor. Som en parodi på de lärda dispyterna mellan Konfucius och Mo Zis anhängare som försiggick vid tiden då den skrevs. Eller vad sägs om den här:

”Det fanns en början. Och det fanns en tid då det ännu inte hade börjat finnas en början. Det fanns också en tid som låg före den tid då början ännu inte hade börjat. Det fanns ett något. Det fanns ett intet. Och det fanns en tid som låg före den tid då detta intet ännu inte hade börjat finnas till. Då fanns där plötsligt ett intet. Det är omöjligt att säga om följden av detta intets uppträdande var ett intet eller ett något. Det är inte heller möjligt att säga om jag genom att säga detta verkligen har sagt något eller inte har sagt något.”

Ja, och för att återgå till ämnet (?). Mina studier av Tao Te Ching för fyra år sen ledde visst inte till att jag satte mig djupare in i dagspolitiska frågor rörande Kina eller försökte klura ut hur det samtida ekonomiska systemet egentligen funkar.


Istället stannade jag kvar i forntiden och började läsa gammalt mög som Homeros och Hesiodos, Bhagavad Gita, Upanishaderna, Avestan, Gilgamesheposet, Enuma Elish och hymner till Innana, Egyptiska dödsboken, Bibeln, Koranen, Baal-cykeln och andra kanaaneiska myter med mera, med mera.
Jag sa upp min prenumeration på Dagens ETC och började prenumerera på Populär Arkeologi istället, bytte P1 mot P2, lade ner Facebook för att istället läsa egyptologiska nyhetsbrev, gjorde en avstickare till det fornnordiska, lärde mig runalfabetet och läste Eddan, Beowulf och lite isländska sagor och… Ja. På den vägen är det.

Har fortfarande inte läst Chuangs andra nummer. Viktigt med kamp, bra att sätta sig in i vad som händer och så där, visst. Dumt med eskapism och flum, kanske.
Eller så läser vi Tao Te Ching vers 48, Stefan Stenudds översättning:

”Den som söker lärdom tar varje dag något till sig
Den som söker Tao släpper varje dag något

Han släpper och fortsätter släppa
intill han uppnår ingen handling
När ingenting görs lämnas ingenting ogjort

Riket kan bara vinnas av den som inte strävar
Den som bryr sig är ovärdig att vinna riket.”

* Har tyvärr ännu inte läst Ursula K. Le Guins översättning. Tao är ofta närvarande i hennes böcker, vilket nämndes lite i slutet av den här. En annan kändis som gjort en översättning är Aleister Crowley. Till sin hjälp hade han en astral varelse vid namn Amalantrah som uppenbarligen var kunnig i klassisk kinesiska och som försäkrade honom att just denna engelska översättning – som genomfördes på tre dagar – var den korrekta och i full överensstämmelse med Lao Zis intentioner.

** Ja, som ni väl redan vet eller i annat fall fattat vid det här laget: översättningar av kinesiska blir lite olika. Tao och Lao Tzu är den gamla stavningen. Precis som Tse-Tung blev Zedong och Peking blev Beijing blev Tao Te Ching istället Dao De Jing, men gamla vanor sitter i och många skriver/säger fortfarande Tao snarare än Dao.

*** En framtida svensk översättning som byter ut alla ”han” mot ”hen” vore därför i någon mån mer korrekt.

**** Samtidigt finns det de som menar att buddhismen ursprungligen var en indisk variant av Lao Zis lära.

Några lösa funderingar kring historieforskningens framtid

För ett tag sedan läste jag en intressant artikel i Arbetaren om en nyutkommen avhandling, ”Må de herrskande klasserna darra. Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851” av idéhistorikern John Björkman. Nu har jag inte läst boken, men enligt artikeln ska den vända sig mot föreställningen att arbetarrörelsen i Sverige uppstod först med August Palm 1881 genom att undersöka de radikala tidningar och rörelser som fanns flera årtionden tidigare.

”Det är på många sätt en originell skrift. Dels genom att den inte primärt fokuserar på organisationsbildningen runt tiden, utan på arbetarpressens födelse. Tidningar som Folkets röst, Söndagsbladet och Reform har ända fram till i dag – märkligt nog – avfärdats som ”smutspress” ”

I Vetenskapsradion historia hörde jag för ett tag sen Anders Johnsson prata om sin biografi över Anna Whitlock, där han sa att hon trots att hon var så viktig blivit bortglömd eftersom hon lät bränna alla sina brev och dagböcker innan hon dog.

”Men dessbättre kan man ju numera digitalt söka i tidningsarkiv och Whitlock är ett ovanligt namn så jag hittade 3 000 omnämnanden av Whitlock där över 90 % handlar om Anna och hennes skola.”

Jag har ju själv roat mig med att hobbyforska lite genom att söka i KB:s tidningsarkiv som under en kort period var fullt tillgängligt genom ett specialavtal med upphovsrättsägarna innan den tyvärr åter stängdes. För egen del gjorde det inte jättemycket då tiden fram till 1904 fortfarande är öppen* och jag har också småskummat en del av och om 1840-talskommunisten Per Götrek och tidningen Reform, som Björkmans bok bland annat ska handla om.

Att läsa gamla tidningar ger en fantastisk ögonblicksbild i en svunnen tid. Jag fastnar ofta och läser små notiser, kollar in annonserna, kommer in på sidospår då det hänvisas till andra tidningar och artiklar varför jag söker mig vidare dit och hamnar i en sedan länge bortglömd debatt.
Kollar Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon när en referens till någon okänd företeelse eller person dyker upp, bläddrar eventuellt i lite böcker i bokhyllan innan jag söker och läser vidare. Det förflutna öppnar sig, det är skitkul.

Vi kommer troligen få se fler böcker, både akademiska och populärhistoriska, där digitala tidningsgräv utgör källmaterialet framöver.

Frågan är vad detta betyder på sikt. Att som Anders Johnsson kunna skriva in ”Anna Whitlock” i sökfältet och därefter välja och vraka mellan 3 000 tidningsartiklar är något en historiker tidigare bara kunnat drömma om.

Historieforskningen har hittills inte kunnat dra några stora fördelar av den tekniska utvecklingen, åtminstone inte om man jämför med arkeologin. Där har naturvetenskaperna gång på gång revolutionerat disciplinen och en arkeolog kan idag behöva konsultera genetiker, vulkanologer och klimatologer eller använda sig av markradar och flygplansburna laserscannrar för att begripliggöra det förflutna. Och vi har bara sett början.**

Utökad sökbarhet bland gamla tidningar kan vid en jämförelse te sig blygsam mot arkeologins framsteg. Men jag tror vi närmar oss ett stort skifte. Arkiven digitaliseras snabbt, teknik för bildigenkänning och sökbarhet finns i princip redan, de går bara inte att samköra än. Idag finns till exempel en massa gamla brev digitaliserade men att följa en brevväxling kan vara lite omständligt då brev av två personer i regel återfinns i två olika personarkiv, kanske belägna på två olika platser. För den ovane är det också ett hinder att gamla brev skrevs med en snirklig handstil.

Men detta är snart inget bekymmer alls då bildigenkänningsvertygen översätter de hopskrivna krumelurerna till begriplig text.

Och kvantiteten! Vad tyckte och tänkte vanliga människor egentligen? Tänk på alla brev och dagböcker, inte bara av kändisar utan av kreti och pleti som finns bevarade, ibland i arkiv men troligen oftare uppe på mormors vind. När digitalisering görs genom snabba svepningar med mobilen och allt kan samordnas – vad kommer vi då få veta?

Tänk ett sökverktyg där brev och dagböcker samordnas kronologiskt och geografiskt. Till detta kommer såklart textanalysen. Algoritmerna kan mer än att bara räkna antal ord, de kan upptäcka tendenser, jämföra politiska förändringar med språkliga. Verktygen för Big data som skapats för att medelst psykologi skräddarsy personlig reklam kan såklart användas för att diagnostisera forna tiders folksjälar.

Och varför sluta där? Robotar kan redan skriva ekonomijournalistik, de kommer säkert kunna skriva historieavhandlingar om några år.

Men historia är mer än samlingar av fakta, det är alltid ett selektivt urval och en sammanhållen berättelse där nuet, den tid då historien skrivs, alltid är en relevant faktor för resultatet.

Då man gräver fram gamla bortglömda kulturdebatter, bevisar man då att detta visst var viktigt och relevant, bara att historikerna missat det och att historikerna där med fram tills nu haft fel? Om till exempel – för att återknyta till Björkmans avhandling – den svenska arbetarrörelsens självbild alltid varit att August Palm var dess grundare och knappt någon på över 100 år haft koll på 1840-talets radikala rörelse, betyder det att de då haft fel?

Det finns kanske en anledning till att gamla tidningar, rörelser, konflikter och personer glömts bort. Tidningarna förr var inte annorlunda än de är idag. Man behöver inte gå till 1800-talet, det räcker med att bläddra i en några få år gammal tidning för att inse att snackisen för dagen då redan känns avlägsen och irrelevant.

Med tiden kommer kanske arbetarrörelsens självbild ändras och Götreks 1840-tal och Quidings 1870-tal ses som självklart sammanflätade med Palms och Brantings 1880-tal. För att historiker lyft fram och lyckats förmedla detta i rörelsens medvetande. 1840-talets koppling till 1880-talet, som är obefintligt idag, kan kanske bli självklar i morgon. Historikern blir då själv den som skapar historia genom sina verk och teorier.
Det är som med Heisenbergs osäkerhetsprincip, forskaren kan inte undgå att påverka då han observerar.

* Men ändå tråkigt. Hade tänkt dyka ner i både Ungsocialisterna och 90-talets Black metal-mord, så fatta vilka blogginlägg ni missar. Mejla KB och klaga.
** Sen är ju arkeologin till sin natur mer ”revolutionär” då man ständigt gräver upp nya platser och därmed utökar sina källor, vilket leder till att vår förståelse för forntiden ständigt revideras. Inom historia, som sysslar med skriven text, blir det sensation då nya viktiga textkällor upptäcks.

Intoleransens födelse

Senaste avsnittet av Myter och Mysterier berör ett för mig väldigt kärt ämne, nämligen kättarkonungen Echnaton*, Amarnaperioden och dess (eventuella) koppling till Mose, Gamla Testamentet och judendomens utveckling (eller rent av uppkomst). Det har visserligen tidigare inte nämnts på den här bloggen, men någon känner kanske igen bilden längst upp som jag valt att använda, vilket då är en avbildning av solguden Aton, centret för kulten kring vad som brukar anses vara den första monoteistiska religionen i världshistorien.

I mitten av 1 300-talet f. kr genomförde farao Amenhotep IV en rad religiösa reformer som fullkomligt vände upp och ner på den gamla ordningen i Egypten. Han började med att förorda en ny kult av en gammal gudom – solen hade länge dyrkats i olika former, men nu skulle man tillbe solskivan (Aton) själv, en dyrkan av en naturkraft snarare än någon mytisk solgudsfigur. En rad nya soltempel började byggas strax efter tillträdet, och sen gick utvecklingen snabbt.

Farao bytte namn – i det gamla återfanns guden Amon, vilket inte var okej så det blev något med Aton istället – han började bygga en helt ny huvudstad ute i öknen (Akhetaten, idag Tel Al-Amarna) och han förbjöd kulter av alla andra gudar. Inte nog med det – han lät hacka bort i princip samtliga inskriptioner som nämnde guden Amon över hela landet. Även andra gudanamn drabbades av ikonoklasten, liksom gudastatyer och i några fall även formuleringar med ordet gudar, alltså i plural. Templen stängdes, de religiösa festivalerna ställdes in.

En vanlig tolkning är att detta till största delen var en revolution ovanifrån som inte togs emot väl och att hela landets försattes i kaos, liksom det ledde till allvarliga diplomatiska problem med omvärlden.
Efter Faraos död upphörde snabbt förbudet för andra gudar, Akhetaton övergavs och efter en kaotisk period** återställdes den gamla ordningen och det blev istället Aton och hans symbol som hackades bort.

Enligt bibeln och biblisk historiedatering inträffade slutet av ”fångenskapen i Egypten” och ”uttåget” under den här perioden och tiden strax efteråt. Exodus, andra Moseboken, handlar ju faktiskt om just en religionskonflikt rörande israeliternas Ende Gud och utspelar sig i Egypten, där Mose sägs ha tillhört kungafamiljen och där avgudadyrkan framställs som avskyvärt.

Charlton Heston i full färd med att förstöra guldkalven.

Historien om Guldkalven (2 Mos 32) är talande. En del av Moses anhängare tillverkar och börjar tillbe en avgud, varpå Mose lackar ur: ”Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.” Och strax efteråt uppmanar han de trogna: ”hugg ner bröder, vänner och grannar” varpå de slår ihjäl 3 000 pers. En logisk följd av den lag Mose just nedkommit med från den Ende Guden, där bud nummer ett tydligt säger att man inte ska ha några andra gudar.

Jag tror inte att likheterna är en slump utan att Exodus, judendomens ursprungsmyt, till stor del utgör ett kollektivt minne från Amarnaperioden och dess efterföljande konflikter.

Den Ende Gudens uppkomst är också intoleransens uppkomst, vilket inte heller det är en slump. Krig hade förts långt innan Echnaton, liksom slaveri och annat, men tanken på att man skulle lägga sig i vad någon annan dyrkade för gudar, det tycks vara ett fenomen som uppstår först med monoteismen.

Där det finns flera gudar finns det flera sanningar, flera olika etiska och moraliska uppfattningar – kulturrelativism med ett modernt ord. Det viktiga var att respektera sederna och riterna, inte någon personlig inre tro. Men där det bara finns en Enda Gud finns det bara en enda sanning och en enda moral. De som inte följer denna sanning har fel, vilket plötsligt blivit ett problem.

Bland de texter som finns bevarade från Echnaton och hans krets*** framgår att den kortvariga och misslyckade religionen innehåller flera ”moderna” koncept vi skulle komma att se långt senare. Aton är allas gud, inte bara egyptiernas, alla ska övertygas om detta, vilket kommer leda till ett globalt brödraskap där krig och orättvisor kommer förpassas till historien. Något liknande hade aldrig formulerats tidigare.

Men alla människors förbrödring och en evig fred mellan folk förutsätter att alla håller med om Den Enda Sanningen, Den Ende Guden och – detta blir ofta den logiska följden – Den Enda Kungen/ Det Enda Politiska Systemet. Att som Echnaton gjorde med templen, statyerna och inskriptionerna, och som Mose gjorde med guldkalven och som senare upprepas gång på gång i bibeln där avgudar konsekvent slås sönder i raseri, det blir den oundvikliga konsekvensen.
För det omgivande polyteistiska samhället blev kontrasten total – att bränna och mala en gudabild till stoff för att sen dricka upp den med vatten måste ansetts som den värsta tänkbara blasfemin.

För att återgå till Myter och Mysterier. Eric nämner där kort att Echnaton kanske var en Martin Luther-typ, en som ville ha direktkontakt mellan människa och Gud och som ville plocka bort onödiga ritualer och annat. Det är nog ingen dålig jämförelse, och den kan kanske dras ännu längre.

Källorna är visserligen knapphändiga men många egyptologer menar att Amunprästerskapet under decennierna före Echnatons tillträde växt sig så mäktigt att de utgjorde en stat i staten, att dess överstepräst var i en position liknande påvens under medeltidens katolska kyrka och att korruption, cynism och dekadens börjat bre ut sig i landet – och att de radikala reformerna var ett motdrag mot detta.

Den riktige Mose – något av en Luther.

Det är inte heller otänkbart att Echnaton kopplade sin lära till något äldre och ursprungligare – de äldsta härskarna, som de stora pyramidbyggarna under fjärde dynastin drygt tusen år tidigare, var även de söner av solen och hade en högre rang än deras efterträdare som degraderades till gudarnas ställföreträdare snarare än gudar själva.
Alla kulturer genomgår en reformation, hävdar Spengler, är det kanske så vi ska förstå Echnaton, som Egyptens Luther, bara mindre framgångsrik?

Även det som sägs av reformationens kritiker passar in ganska bra på Amarnaperioden. Då de falska gudarna förbjöds, tempel revs, mytologiska berättelser dömdes ut som falska och folkliga festivaler ställdes in blev världen grå, trist och meningslös för folket.
Kvar fanns istället staten och kungen som blev den nya kyrkan och guden. Fanatism, förföljelse, kaos och inbördes strider följde.

I Echnatons fall kan kritiken formuleras hårdare än mot Luther. Det var nämligen ingen personlig direktkontakt med Aton som förordades, istället verkar det bara varit Farao själv, solens son, som var Gudens förmedlare.
Där gudarna förpassats från monumenten tog nu Echnaton själv upp merparten av bildutrymmet, mottagande Atons välgörande strålar.

Väntade på att Sigmud Freuds Moses och monoteismen skulle nämnas i podden, men det gjorde den aldrig. I boken, som blev hans sista, förslår nämligen Freud att bibelns Mose är en sammanslagning av två historiska personer, en Aton-präst, kanske rent av en prins, och en annan figur kopplad till kulten av Jahve (en vulkangud enligt Freud). Den korta och aparta episoden där Mose hamnar i Midjan och gifter sig med en prästdotter (2 Mos 2:15-22) kan handla om två traditioner som jämkats ihop.

Det finns otroligt mycket mer att säga i detta ämne, vi får se om jag återkommer framöver, men för den här gången avslutar jag med en länk till The Temple, en bit ur en opera som handlar om just det här (och där det sjungs på fornegyptiska!)– Philip Glass Akhnaten.

*Av tradition stavar man hans namn just så i Sverige, antagligen för att vi förr i tiden hade den tyskspråkiga snarare än den anglosaxiska (eller angloamerikanska) akademiska världen som förebild. På senare tid har det dock dykt upp Akhenaton och Achenaton här, på engelska är det oftast Akhnaten eller Akhenaten. Freud skriver Ikhnaton.
**Under vilket bland annat den mer bekante efterträdaren – troligen sonen – Tutankhamon verkade. Han föddes som Tutankhaton men döptes om då de religiösa/politiska vindarna vände. Det spekuleras även om vilken roll Echnatons fru Nefertiti (även hon betydligt mer berömd) spelade och om hon kanske rent av regerade som farao under en kort period. För att bara nämna något om denna väldigt fascinerande period i Egyptens historia.
*** Echnatons stora hymn till solen har för övrigt stora likheter med Psalm 104 vilket även det är ett argument för Amarna-Exoduskopplingen (och det finns fler!).

Mot demokrati. Del VI, hur Sverige blev demokratiskt

När jag först börjar läsa Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? är det något som irriterar mig. Han vill liksom hamra in tesen att Sveriges välfärdsepok under 1900-talet inte alls kom från en lång tradition av frihet, jämlikhet och kompromissande utan som ett resultat av politisk mobilisering och folkrörelsearbete. Men, tänker jag då – fanns det någon som inte visste det?

Det är något jag ofta irriterar mig på, det där med att folk ska argumentera utifrån premissen att de slår hål på myter. Då man själv aldrig trott på eller ibland ens hört talas om myten de argumenterar emot så blir det bara förvirrat och avsändaren framstår som gnällig och/eller dåligt insatt.

Visst har jag väl hört talas om att Sverige har en historia med en stor andel fria bönder, dessutom konstituerande ett eget fjärde stånd i den gamla ståndsriksdagen, men det står ju inte i någon motsättning till faktumet att det var fackföreningar och det socialdemokratiska partiet som förde en politik för jämlikhet och välfärd under 1900-talet. Vari ligger konflikten Bengtsson söker?

När jag sen ser att boken är utgiven i samarbete med tankesmedjan Katalys börjar jag muttra för mig själv att det kanske är det som är problemet, att man i första hand vill starta ”debatt” genom en påhittad polemik, att Daniel Suhonen sitter och räknar antal kultursidesinlägg och tweets om boken som objektiva mått på framgång och att allt nu för tiden, tydligen även historieforskningen, alltid ska förminskas till tröttsamt samtidskommenterande.

Men mitt inledande surande över detta försvinner snabbt då Världens jämlikaste land? snart visar sig vara en väldigt bra och välskriven bok om ett intressant ämne – hur Sverige blev demokratiskt och, mer precist, socialdemokratiskt.

Bokens främsta förtjänst är att den landar i en konkret teori som förklaring till varför det demokratiska genombrottet skedde för 100 år sedan och hur arbetarrörelsen fick hegemoni över Sveriges arbetarklass – vilket i förlängningen förklarar varför Sverige kring år 1980 var världens jämlikaste land.

Men vi tar det från början, lite snabbt.
Sverige var extremt ojämlikt och odemokratiskt i jämförelse med de andra västländerna under 1800-talet. Författningsreformen 1866 innebar att enbart män som tjänade över 800 kronor om året fick rösträtt till andra kammaren, vilket innebar runt 20 % av de vuxna männen. Dessutom skapades första kammaren med extremt höga inkomstkrav för att balansera upp den ”folkliga” andrakammaren.

På lokal nivå var det ännu värre – man såg lokalsamhället som om det vore ett aktiebolag, i socknarna var det enbart de som ägde jord som fick rösta och mer jord innebar fler röster, i kommunerna som uppstod under 1800-talet fördelades rösterna efter antal pengar, dessutom hade privata företag rösträtt. Ett fåtal bolag och rika personer kunde enkelt gå samman för att styra kommunerna, det finns rent av exempel på kommuner där ett endaste bolag hade röstmajoritet.

I Frankrike och Tyskland (som enades 1871) hade redan alla män rösträtt och i Danmark, Norge, USA med flera länder såg det betydligt bättre ut än i Sverige.

Sverige var helt enkelt exceptionellt odemokratiskt och förblev så länge. Antal röstberättigade ökade visserligen sakta i takt med stigande löner och inflation men det var först 1909 som en utvidgning skedde då alla män fick rösträtt till andra kammaren medan kriterierna för rösträtten till kommunerna och förstakammaren utjämnades något – en rik man (eller rik och ogift kvinna) kunde nu få max 40 röster, de fattiga fortfarande noll.
Och så till slut, under orosåret 1917 då landet stod på randen till en revolution, införde den första regeringen där sossarna ingick (tillsammans med liberalerna) en rad reformer som resulterade i det första riktigt demokratiska valet 1921.

Historiker har ofta, menar Bengtsson, velat förklara Sveriges demokrati och välfärdssamhälle som något djupt rotat, långsamt framväxande och grundat i en unikt svensk kompromissvilja. Bengtsson menar att detta inte bara är fel, utan att det är precis tvärt om.

Hans tes är att det var just för att Sverige inte var demokratiskt och jämlikt som det sen blev den raka motsatsen. Då så få hade något politiskt inflytande brydde sig eliterna inte om massan utan kunde föraktfullt ignorera dem och sköta politiken inom den egna snäva kretsen. Detta öppnade upp för en bred mobilisering underifrån där folkrörelserna växte fram som en stark motoffentlighet.

Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen byggde upp sina egna institutioner där de bildade sig, organiserade sig och agiterade sina ståndpunkter genom kringresande agitatorer, egna tidningar, broschyrer och böcker. Man utgjorde också en egen motkultur med sina sociala tillställningar. Arbetarrörelsen hade sina arbetardiktare, sina sånger, sitt Folkets hus och Folkets Park där det sattes upp danser och teatrar, företeelser som var en logisk fortsättning på missionshusen, nykterhetslogerna och deras olika kulturella evenemang.

Den svenska A-pressen fick ett enormt genomslag bland arbetarklassen, vilket Bengtsson visar med en internationell jämförelse.

I länder där rösträtten var mer utvidgad såg det annorlunda ut. Där blev högern tvungen att agitera för bredare folklager, bland annat organiserade Tories i England konservativa ”working men´s club” där arbetarmän kunde träffas och socialisera, en annan intressant jämförelse är Lantmannapartiet som (åter-) startade i Sverige under 1890-talet. Det var en sammanslutning i riksdagen på initiativ av några storbönder och godsherrar, och inget mer än så. Inspirationen kom från Tyskland där en liknande sammanslutning bildats några år tidigare. Skillnaden låg i att den tyska motsvarigheten anställde 18 agitatorer att resa runt bland landsbygden då de var beroende av vanligt folks röster, i Sverige var det bara en intern riksdagsangelägenhet.

Men de länder med mer folkrepresentation kännetecknades också i högre grad av kaos, fusk, korruption och våld i samband med valen. I Sverige kunde överheten totalt skita i sånt, riksdagen var en rikemansklubb utan intressekonflikter och Bengtsson kopplar även den relativt oblodiga situationen på arbetsmarknaden till den ickeexisterande demokratin, inte någon snäll förhandlingskultur.

Resultatet av detta blev att då systemet till slut rämnade fanns det en bred, välorganiserad och högst medveten arbetarbefolkning där socialdemokratin nått hegemoni, delvis till följd av att eliterna aldrig brytt sig om att ens försöka vända sig till dem. Som det heter i en sammanfattning mot slutet:

”Orsaken till att just Sverige blev världens jämlikaste ekonomi var att landet hade världens starkaste arbetarrörelse, rotad i folkrörelsernas opposition mot det plutokratiska system som rådde åtminstone fram till rösträttsreformen 1909.”

De historiker som menar att demokratin växt fram från de fria bönderna och sockenstämman har alltså fel, menar Bengtsson och nämner särskilt Henrik Berggren och Lars Trägårdh som representanter för den uppfattningen. Man fokuserar för mycket på folk som ägde jord och pengar i historieskrivningen.
Inom den exklusiva rikemansriksdagen och i den extremt skevt fördelade sockenstämman (som dessutom fick viss makt först då de jordägande blivit en betydligt färre andel av befolkningen) kunde man säkert ha artiga samtal och kompromissa om dagordningen – men detta är ingen förklaring till demokratin, välfärden eller jämlikheten. I ett avseende menar dock Bengtsson att det finns en kontinuitet från den gamla tiden som var viktig för utvecklingen – den effektiva staten.

Som det heter i en lite rolig liknelse:

”Liksom fästningen Sveaborg, noggrant uppbyggd av svenskarna för att hålla ryssen borta från Helsingfors, ironiskt nog blev ett säkert fort för ryssarna efter 1809, som omöjliggjorde ett återintagande för Sverige, blev den byråkratiskt kompetenta staten, uppbyggd för den gamla regimens syften, i och med demokratiseringen ett effektivt redskap i reformismens syften.”

De olika reformerna som sen genomfördes gås igenom lite snabbt – enhetsskolan, de progressiva skatterna och särskilt arvsskatten, pensionsreformen osv – även om facken snarare än staten kan få cred för 8-timmarsdagen, kanske den enskilt viktigaste reformen för den ekonomiska utjämningen.

Det finns mycket intressant att hämta från den här boken, och jag håller med honom om mycket vad gäller slutsatser. Dock tycker jag att Berggren och Trägårdh* har vissa poänger och ska därför föreslå en (högst skissartad) syntes, vilken går i linje med vad som tidigare skrivits (möjligen till leda vid det här laget) i den här bloggserien om demokrati och demokratin.

Vi hade alltså ett regelrätt bolagsvälde ute i kommunerna under 1800-talet där några få rika dominerade totalt. Bengtsson nämner bland annat en studie som ska handla om hur Skånska Cement styrde och ställde i Limhamns kommun. Den har jag inte läst, däremot har jag läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen, en utmärkt bok för den som vill förstå utvecklingen i Malmö de senaste decennierna. I Holgersens inledande kapitel ges en historik över hur politiker och byggbolag levt i symbios ända sedan 1800-talet (Limhamn är alltså idag en del av Malmö kommun) och jag tycker mig, efter att nu ha läst även Bengtssons bok, se en rak linje från det gamla bolagsväldets tid in till våra dagar**. Och samma sak kan väl sägas om ”Göteborgsandan” och otaliga andra exempel runt vårt land på den korruption som är så självklar och närmast sitter i väggarna att den inte ens kallas för korruption. Nu för tiden är det ”vinst i välfärden”*** det tjatas om, men även under den jämlika välfärdsepoken var det mycket som påminde om bolagsväldet. Se Badjävlar, lyssna på Allan Edwall.

Folkrörelserna gav oss en hel del demokrati, men andra inslag av vårt system, som vi brukar kalla demokratin (i bestämd form) kan definitivt härledas från tiden då de rika gjorde upp sinsemellan bakom stängda dörrar. De slutade liksom aldrig riktigt att göra det, något totalt brott med det gamla systemet skedde aldrig.

Det jag kallar korruption och korporatism kan ju andra kalla ”demokratin” – och detta kan säkert härledas från en djupt rotad kultur av kompromissande och diskuterande bland de välbärgade och mäktiga.

En liten anmärkning om staten är kanske också på sin plats. ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.” skriver Bengtsson i samband med stycket om den starka staten, och konstaterar också att det är precis vad som skett efter jämlikhetspeaken 1980. Men det är lite mer komplicerat än så, skulle jag säga.

Någonstans i förbifarten nämns att de höga nivåerna i försäkringssystemen är exempel där den svenska jämlikheten stack ut internationellt. Det intressanta med detta är att just sjuk- och a-kassan är institutioner som först uppstod utanför staten och stod direkt under folkrörelsernas kontroll.
Att Sverige på några år via politiska beslut kunde gå från världens högsta ersättningsnivåer till att hamna bland OECD-ländernas nedre halva blev bara möjligt efter att vi gett bort försäkringarna till staten – något folk i allmänhet inte verkar känna till alls.

På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.

Så nog spelar det roll vem som härskar i fästningen, men dess grundkonstruktion har likväl sina inbyggda fel. Fast detta är väl en annan historia för ett annat tillfälle.

* Som jag alltså inte har läst annat än det Bengtsson citerar och kommenterar.
** Däremellan fanns, skriver Ståle, välfärdsepokens kvadratkorporatism, en allians mellan sossepampen, HSB-bossen, bankmannen och arvtagaren till Skånska Cement, idag Skanska, som alla blev rika och glada av rivningshysterin och miljonprogrammet.
*** För denna älskvärda aspekt av vår nutida demokrati där politiker ger bort offentliga verksamheter till sina kompisar, vilka i sin tur belönar dem med högavlönade poster efter sina politiska karriärer, får vi nog söka rötterna bland adelns gamla privilegier och feodalsamhällets förläningar snarare än bland fria bönder och sockenstämmor.

Om fristaten Fiume

För 100 år sedan var världen satt i brand. Världskrigets slut innebar ingen lugn återgång till gamla tider utan ett ständigt kaos där sammanbrottet för gamla imperier skapade nya statsbildningar och där revolutioner och revolutionsförsök skedde på löpande band. Sovjetunionen skulle bli ett bestående resultat under sju decennier framåt medan de ungerska och bayerska rådsrepublikerna skulle bli kortvariga misslyckanden, många länder skulle få självständighet medan andra fick vänta ytterligare ett par decennier, monarkier skulle bli republiker och demokratiska konstitutioner klubbas igenom. Blodiga inbördeskrig tog vid där det egentliga världskriget slutade.

Bland detta myller av lyckade och misslyckade statsbildningar, revolutioner, kontrarevolutioner, krig och kompromisser framstår det drygt årslånga experimentet i Fiume under poeten Gabriele D´Annunzio som det allra märkligaste.
Idag är det 100 år sedan Carta del Carnaro – fristaten Fiumes konstitution – antogs.

Italien var en av segrarna i första världskriget då de vid krigsutbrottet ignorerade sin formella pakt med centralmakterna för att istället gå in i kriget på ententens sida. Men sommaren 1919 var missnöjet stort. Bland nationalister fanns en strömning kallade irrendentisterna som länge förespråkat en utvidgning av nationen till Adriatiska havets östra sida, områden som före kriget tillhörde Österrike-Ungern. Den italienska regeringen hade också fått hemliga garantier från London om att bland annat Dalmatien skulle tillfalla landet efter krigets slut. Men i de pågående fredsförhandlingarna i Paris drev USA:s president Wilson en annan linje.

Wilson ville inte veta av några hemliga avtal där schackrande diplomater bestämmer ödet över huvudet på sina undersåtar. Tiden då vinnarna i krig roffar åt sig land från de besegrade skulle nu höra till historien då folkens rätt till självbestämmande skulle bli det nya ledordet och för att säkra en evig fred skulle de fria staterna lösa sina tvister i den nya sammanslutningen Nationernas Förbund. Merparten av de områden italienarna gjorde anspråk på skulle i enlighet med dessa nya principer istället tillfalla den nyupprättade staten Jugoslavien. Staden Fiume (idag kroatiska Rijeka) i Carnarobukten blev snart en viktig symbolfråga för italienarna.

I Fiume var majoriteten av befolkningen nämligen italienare, hävdade man, vilket var sant endast då man räknade bort den kroatiskt dominerade förstaden Susak där en stor del av Fiumes arbetskraft också var bosatt. Det fanns en tydlig klasskaraktär mellan folkgrupperna då den italienska befolkningen huvudsakligen bestod av bättre bemedlade kapitalister och småhandlare som invandrat under 1800-talet. Denna grupp var dock välorganiserad och hade under Österrike-Ungerns kollaps i krigsslutet formerat sig i en Nationalförsamling som krävde annektering av ”moderlandet”.

Staden var efter kriget ockuperad av både fransmän, engelsmän, amerikaner och italienare och det var när en sektion av den italienska styrkan beordrades att segla hem som en konspiration om ett övertagande började planeras mellan missnöjda militärer och Nationalförsamlingen. Valet föll på D´Annunzio som den samlande kraften för operationen och han tackade villigt ja till att leda kuppen.

Gabriele D´Annunzio var under det tidiga 1900-talet en av Italiens ledande kulturpersonligheter och var ofta kontroversiell med sina för tiden vågade sexskildringar, något som så småningom skulle föra upp honom på katolska kyrkans ökända index över förbjudna böcker.

Han författade romaner, dikter, pjäser och arbetade med det nya filmmediet då han skrev manuset till Cabiria som blev en stor succé när den kom ut 1914. Trots att D´Annunzio redan under 1890-talet fick ett internationellt genombrott med romanen L´Innocente var ständiga pengaproblem något som genomsyrade hans liv. Poeten blev berömd för sin extravaganta och dekadenta livsstil med lyx och älskarinnor där hans växande skulder gjorde honom ständigt jagad av sina kreditorer, något som ledde till att han 1910 flydde till Frankrike.

Gabriele D´Annunzio

D´Annunzio hade under en kort tid runt sekelskiftet sympatiserat med socialisterna men i sin franska exil började han gå åt det nationalistiska och krigiska hållet. Han hyllade Italiens koloniala engagemang i Nordafrika med sina dikter och när första världskriget bröt ut stödde han irrendentisterna och propagerade öppet för krig mot centralmakterna. Men så var Italien också ett paradoxalt land.

Självständigt så sent som 1861 var vid denna tid Italien och den italienska nationen fortfarande något abstrakt för de flesta invånarna där bara en liten minoritet pratade det officiella italienska språket. Nationalism var inte självklart liktydigt med höger och omvänt var det katolska kyrkan som stod för pacifism och en form av internationalism i förhållande till kriget.

Då Italien gick in i första världskriget anmälde sig den nu 52-åriga nationalskalden genast som frivillig. Ledningen tänkte sig först att han skulle fungera som en symbolisk figur för att höja stridsmoralen och såg därför till att hålla honom borta från farliga uppdrag vid fronten, något D´Annunzio vägrade. Han krävde högljutt en aktiv tjänst av regeringen, som kände sig tvingad att godkänna förfrågan.
Under de följande åren stred D´Annunzio vid flera fronter, bland annat i det nyuppfunna flygvapnet där han släppte både bomber och egenkomponerade propagandaflygblad bakom fiendens linjer. Han dekorerades flera gånger och förlorade sitt högra öga under ett bombanfall mot Trieste.

Att en av Italiens största kulturpersonligheter som levt ett rikt och bekymmersfritt liv faktiskt inte bara bekände sig till krigets lov i textform utan även stred och sårades jämte sina landsmän väckte stor beundran och vid krigsslutet 1918 var Gabriele D´Annunzio en prisad nationalhjälte i hemlandet.

Den 12:e september 1919 ledde han så en trupp soldater mot staden i Carnarobukten. Till en början gick planen perfekt, endast 186 soldater ingick i den grupp som först reste mot staden, men vid deras ankomst var de närmare 2 500 då ordervägrande soldater och tillströmmande frivilliga snabbt slöt upp. Övertagandet skedde utan våld – som planerat vågade ingen öppna eld mot krigshjälten.

Väl på plats fick han veta att Nationalförsamlingen utsett honom till sin guvernör och på palatsbalkongen framför Piazza Dante adresserade han för första gången folket med ett eldigt tal där han förklarade att Fiume nu var annekterat av Italien. Folkets jubel visste inga gränser och det utbröt en spontan festival som varade hela natten där massorna hälsade sin nya befriare, sin Comandante.

För D´Annunzio var denna teatrala scen tänkt att utgöra kulmen och slutet på hans egna insats i operationen. Förhoppningen var att händelsen skulle skapa ett uppror bland italienare över Dalmatien och att regeringen antingen skulle tvingas erkänna annekteringen eller avgå, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett nationellt uppvaknande. Inget av detta skedde.

Regeringen under Francesco Nitti hamnade visserligen i en pinsam situation då det visade sig att den inte hade kontroll över den egna armén, men därefter inträdde ett dödläge.

Staden blev nu isolerad samtidigt som en tillströmning av äventyrare, revolutionärer, konstnärer och lyckosökare tilltog. Marinetti, författaren till Det futuristiska manifestet var på besök liksom den unge Benito Mussolini, ledare för en vid detta laget obetydlig politisk rörelse vars program ännu var något oklart. Mussolini gav liksom många andra nationalister sitt stöd, men även syndikalister och socialister såg på händelserna i Fiume med intresse, var det inte en del av den annalkande världsrevolutionen man bevittnade?

D´Annunzios egna ideologi var minst sagt vag. Han pratade om estetik och om ett nationellt uppvaknande, var vidskeplig och ointresserad av politik i en konventionell bemärkelse. Då planen om annektering inte genast införlivades blev istället de poetiska talen till massorna på torget den sammanhållande kraften. Han uppfann en ny form av politisk kommunikation där en dialog fördes med massorna nedanför och där rituella och kvasireligiösa inslag blev en del av framförandet som pågick i stort sätt varje dag.

I oktober fick Fiume en oväntad gåva då fartyget Persia anlände till stadens hamn. Skeppet var lastat med 13 ton krigsmateriell och var på väg mot Ryssland där den italienska regeringen bistod den vita sidan i kriget mot bolsjevikerna som där pågick för fullt. Det radikala italienska hamnarbetarfacket beslöt då att kapa skeppet och föra det till Fiume där det mottogs med jubel. Hädanefter skulle sjöröveri och stöldräder över gränsen bli ett återkommande inslag i Fiumes politik och ett sätt att införskaffa varor till den ekonomiskt utsatta staden. Man inrättade rent av ett sjöröveridepartement.

Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om livet i Fiume vid denna tid. Det har ofta beskrivits som ett syndens näste, ett dekadent tillhåll för konstnärer och bohemer. Det fanns gott om bordeller och kokainbruk – en företeelse som uppstått bland första världskrigets piloter – förekom öppet, liksom homosexualitet, vilket tycks ha tolererats.
Till det finns rapporter om nudism, yoga och ett ständigt festande där stadens comandante varje dag eldade massorna med sina dramatiska tal från balkongen på Piazza Dante, inte sällan ackompanjerad av fyrverkerier. Bilden av Fiume som en ständigt pågående festival framträder och det har senare liknats både vid majrevolten 1968 och kallats den sista piratutopin.

Persiahändelsen kan ses som startpunkten för en vänstervridning i D´Annunzios märkliga anti-politik då han nu började prata i internationella termer och knöt kontakter med radikaler. Fiume var nu plötsligt fyrbåken för alla förtryckta folk och solidaritet med Irland, Egypten och andra som kämpade för sin nationella frigörelse deklarerades, vilket under våren 1920 mynnade ut i Lega di Fiume, ett de förtryckta folkens svar på stormakternas Nationernas Förbund.

Det kan te sig långsökt att en operation som syftade till expansion av Italien nu började likställa sig med koloniernas kamp och började tala med antiimperialistiska glosor. Man kan undra om det hela egentligen var ett ironiskt svar på president Wilsons nya världsordning, men det var i vilket fall mer än bara ord då konkreta planer för att beväpna olika befrielserörelser med vapnen från Persia smiddes.

Den snabba utvecklingen som tog fart under hösten 1919 föll dock inte alla i smaken. Splittringar mellan Fiumes Nationalförsamling och kommendantens kabinett förekom tidigt liksom att själva ansvarsfördelningen var oklar. Splittringen ökade då regeringen Netti föreslog en kompromiss i slutet av november.

Förslaget gick ut på att man visserligen inte annekterade staden men med garantier att man inte heller skulle tillåta den falla i jugoslaviska händer, stadens öde skulle istället avgöras av dess egna invånare. I förslaget ingick också att D´Annunzio själv skulle lämna staden. Förslaget gick igenom med stor majoritet i Nationalförsamlingen men poeten såg till att lägga ut det på en folkomröstning, bara för att därefter stoppa och ogiltigförklara den då resultatet inte pekade i hans favör.

Problemen började sen hopa sig under 1920. Den ekonomiska situationen var från början ansträngd då regeringens blockad ledde till hög arbetslöshet. Till det kom slitningar mellan den kroatiska och italienska befolkningen. Den ständigt pågående karnevalsstämningen tilltalade inte alla.

Men politiken blev istället mer utopisk och kulminerade vid sidan av Lega di Fiume med Carta del Carnaro, Carnarokonstitutionen, huvudsakligen författad av Alceste De Ambris, med tillägg av D´Annunzio.

Alceste De Ambris

De Ambris kan i sin egen person belysa den märkliga politiska situationen i Italien. Från att ha varit en av landets ledande anarkosyndikalister tog han ställning för kriget, hamnade i Mussolinis nyskapade fasciströrelse men lämnade den snart när högervridningen började bli märkbar då han istället reste till Fiume för att stödja det politiska experimentet där.

Carta del Carnaro innehåller en mix av de gängse liberaldemokratiska fri- och rättigheterna och sociala reformer som rätt till arbete med en skälig lön, bostad, pension och utbildning. Styret är decentraliserat till mindre kommuner och på den nationella nivån finns ett parlament med två kammare. Den ena kammaren liknar ett vanligt parlament i en västerländsk demokrati men den andra utgörs av tio så kallade korporationer där arbetarna utifrån branschtillhörighet väljer sina egna ledamöter som har till uppgift att reglera ekonomi och arbetarfrågor. Korporationerna utgör egna enheter med beskattningsrätt och utser sina egna representanter och vissa departement i regeringen. Men någon expropriering av företagen talas det inte om och arbetsgivarna har fått en egen korporation vid sidan av arbetarnas.

De Ambris tycks på syndikalistiskt manér ändå ha förstått att man inte kan skapa lyckoriken ovanifrån och hoppades att korporationerna med tiden skulle ta över fler och fler funktioner i takt med att arbetarnas klassmedvetenhet ökade, och i det ursprungliga utkastet var deras beskrivning ganska kortfattad. Men när D´Annunzio såg över det hela tillkom formuleringar om att varje korporation skulle ha sina egna emblem, ceremonier och riter. Han ville uppenbarligen grundlagsfästa den politiska teater han improviserat fram under de karnevaliska månaderna vid makten.

Poetens inflytande märks också i införandet av den tionde korporationen. Denna ska bestå av genier och ”mystiska krafter av framsteg och äventyr” men uppstå först i framtiden, ett förebådande om Den Nya Människan, troligen inspirerat av Friedrich Nietzsches Övermänniska. Det finns också långa skrivningar om vikten av kultur och musiken är i riket ”en social och religiös institution” som varje kommun måste respektera genom att tillhandahålla sin egen orkester och kör.

Carnarokonstitutionen var naturligtvis dömd till att enbart bli en papperskonstruktion, men dess säregna mix av liberaldemokrati, garanterade sociala rättigheter, syndikalism och 1800-talets fantasifulla utopism gör den till ett unikt dokument.

Men nu började tiden rinna ut för experimentet i Fiume. Om kapningen av Persia kan sägas ha inneburit en vänstersväng så kan man istället se en högervridning under sommaren 1920. Tillströmningen av nytt folk avtog och de radikalare elementen skulle snart bli besvikna då Lega di Fiume rann ut i sanden. Istället för en världsomspännande organisation för de förtryckta folkens befrielse engagerade sig D´Annunzio istället uteslutande för Jugoslaviens splittring.

Den nya Jugoslaviska statsbildningen var inte självklart något positivt för de olika folken som skulle ingå i den. Kroater, slovener, albaner och andra fruktade att staten skulle leda till en markant serbisk dominans varför krav på full självständighet restes från flera håll. En kollaps för Jugoslavien skulle innebära större möjligheter för ett italienskt utvidgande i området, och det är inte svårt att se D´Annuzios retorik om befrielse som hycklande och något som låg i den italienska expansionismens intressen.

Den nya italienska regeringen under Giolitti var dessutom mer handlingskraftig än sin föregångare och i november 1920 beseglades stadens öde då Italien och Jugoslavien undertecknade Rapallofördraget som slog fast gränserna länderna emellan och där Fiume förklarades en självständig fristat. Det är inte svårt att se detta som en framgång för D´Annunzio, utan övertagandet av staden skulle regeringen troligen aldrig lyckas förhandla sig fram detta.

Alla tycktes nöjda med uppgörelsen, Fiumes Nationalförsamling liksom folk inom den närmsta kretsen, däribland De Ambris, uppmanade D´Annunzio att acceptera förslaget och lämna staden. Men poeten vägrade blankt och krävde italiensk annektering. Tålamodet var dock slut hos regeringen som under julen anföll staden. D´Annunzio undkom med nöd och näppe anfallet och gav snart upp för att undvika vidare blodspillan.

Runt 50 personer dog under de få dagarnas strider och amnesti utfärdades för samtliga inblandade i Fiumeäventyret. Poetens regim var efter drygt 15 månader över.

För eftervärlden har Gabriele D´Annunzio ofta setts som en proto-fascist och har rent av dubbats till rörelsens svar på Johannes Döparen. Mussolini lyckade utnyttja engagemanget för Fiume till en språngbräda för sin politiska karriär och övertog många av de symboler, slagord och attribut som förekom i Fiume, det mest iögonfallande den ”romerska hälsningen” med uppsträckt högerarm. Även formuleringar från Carnarokonstitutionen, till exempel om korporationer, skulle dyka upp i den fascistiska statens grundlagar. Men det rörde sig om ett liknande språk, inte om faktisk politik.

Men på något sätt känns utvecklingen från D´Annunzios Fiume till det fascistiska Italien ändå logisk. För samma sak kan sägas om bolsjevismen och för den delen socialdemokratin, två andra ideologier som vid denna tid vädrade morgonluft. Hoppet om en världsrevolution och en ny utopisk ordning blev i slutändan mest till tomma ord när innehållet skulle omsättas till realpolitik. Ja någon stabil världsfred enligt Wilsons principer blev det ju som bekant inte heller. När festen var över visade sig den gråa vardagen lika trist som vanligt.

Källor:
D´Annunzio dekadent diktare, krigare och diktator – Göran Hägg
The first Duce – Michael A. Ledeen

Mot demokrati. Del V, Klimatdiktatur

Jag välkomnar som sagt det här med att demokrati och demokratin börjar granskas lite mer kritiskt så jag borde väl bli glad över att det där med klimatdiktatur ändå lyfts fram, men… det är bara för dumt.

Det ska väl först och främst påpekas några grundläggande saker här: I nio fall av tio är begreppet ”klimatdiktatur” något som högertomtar slänger sig med som skällsord mot folk engagerade i klimatfrågan i allmänhet, och det är oklart om det finns någon som själv använder begreppet för politik de själva sympatiserar med. *

Jørgen Randers är en sådan som luftat resonemanget, Torbjörn Tännsjö en annan. Vanligare är väl att det sägs rakt ut i frustration över sakernas tillstånd, ibland mer på skämt än allvar.
Men likväl finns de där – de som hävdar att demokrati står i motsättning till en vettig klimatpolitik.

Resonemanget går ungefär så här: ”vi” släpper ut en massa koldioxid i atmosfären eftersom ”vi” köper en massa prylar, vilket betyder att ”vi” inte kan tänka långsiktigt. Eftersom efterfrågan på prylar är ett utslag av folkviljan och ”vi” alltjämt väljer detta alternativ liksom våra politiker inte vill göra något åt saken så behöver ”vi” helt enkelt tas ordentligt i kragen av en upplyst despot.
Demokrati leder till klimatkollaps, därför måste vi avskaffa demokratin till förmån för klimatdiktatur.

Här finns ju en hel rad av tankefel. För det första utgår det från den liberala tramsuppfattningen om att det är individuella konsumtionsval som utgör själva klimatproblemet.
Vidare har man, korrekt, insett att politiken uppenbarligen inte klarat av att göra något för att lösa problemet, men detta smetar man sen på medborgarna själva. Man har alltså en naiv idealistisk uppfattning om att politikerna och ”marknaden” utgör folkviljan varpå man drar slutsatsen att demokrati måste avskaffas för att rädda världen.

Tittar man istället lite närmare på hur det faktiskt ligger till så framträder en annan bild, nämligen den om den stora klimatkonspirationen. Det är ju ganska komiskt egentligen, att det i dessa tidevarv då det vimlar av konspirationsteorier om allt möjligt, den ena knäppare än den andra, så finns där en konspirationsteori som är helt och hållet sann som stirrar oss rakt i ansiktet.

Det är sedan länge klarlagt att oljeföretag och andra klimatförstörare sedan lång tid tillbaka känt till deras påverkan på naturen och hur de medvetet vilselett allmänheten genom falska forskningsrapporter. Likaså är det sedan länge klarlagt att dessa företag lägger miljarder på lobbying för att motverka varje politisk förändring som missgynnar deras intressen, intressen som råkar vara motstridiga den stora majoriteten av mänskligheten då de samtidigt innebär att planetens temperatur höjs.

Denna konspirationsteori har ju allt. Giriga företag, några av världens allra största rent av, som bakom ryggen på folket manipulerat opinioner och snärjt politiker som påstår sig representera oss. En liten, liten klick som berikar sig genom att föra hela mänskligheten mot en katastrof.

Och dessutom är konspirationen sann. Den har avslöjats och fler och fler detaljer kommer ständigt ut varpå massrörelser runt hela jorden nu organiserar sig i alla möjliga former vilket får maktens konspiratörer att svettas, även om någon vändning ännu inte har kommit – koldioxidutsläppen ökar ju faktiskt fortfarande.**

Men allt detta har tydligen klimatdiktaturvurmarna missat. De tror att det är folkets fel att ett fåtal storföretag släpper ut koldioxid i atmosfären. Troligen rör det sig om sammanblandningen mellan demokrati och demokratin här.

I grunden duktiga liberaler, djupt övertygade om att vi lever i den bästa av världar har chockartat upptäckt att systemet inte klarar av att tampas med verkligheten och utifrån detta dragit slutsatsen att endast en diktator kan lösa vad folkviljan inte klarar av.
Då de identifierar sig själva med systemet vägrar de se att ekonomiska särintressen faktiskt har inflytande och tror istället att det är vi allihop tillsammans som är bovarna.

Det bottnar i samma (i regel omedvetet) hycklande jargong där rika människor talar om att de har ”klimatångest” och tror sig syssla med älskvärd asketisk självspäkning då de avstår från att flyga till Thailand över julen, köper dyrare ekologiska grönsaker och därefter projicerar sin känsla av dåligt samvete på resten av befolkningen. Då blir det detta ”vi”, allihop.
För rika människor är vi alla precis likadana som de, det tror de helt bestämt. ”Vi” måste sluta släppa ut koldioxid, men det gör vi inte! Alltså behövs diktatur!

Just denna del av klimatrörelsen är förhoppningsvis ganska liten och marginaliserad. Men vem vet, då folk tenderar att lägga sina förhoppningar till enskilda politiker och mediala hjältar kan de känslor av besvikelse som oundvikligen följer av detta leda massorna till rop på en Stark Man som ska rädda dem.
Hoppas de inte får höra talas om Brennan också bara…. Då kan vi få en perfekt storm av mörkrädda liberaler, nu även med klimatångest jämte sitt förfasande över ”Trump och Brexit!” i sin psykologiska profil som går i bräschen för att slutgiltigt göra upp med den korkade massan där nere, som naturligtvis enbart kommer ha högernationalismens förespråkare att vända sig till.

Fast då skulle vi kanske klara FN:s mål om max två graders uppvärmning eller vad det nu är.

* Den som råkat klickat sig hit efter att ha googlat ”klimatdiktatur” och nyss skrollat igenom otaliga artiklar från ”alternativmedia”, gnälliga högerkrönikörer och folkilskna flashbacktrådar på jakt efter efterblivna konspirationsteorier för att bekräfta sin skeva världsbild kommer bli besvikna. Min konspirationsteori är ju sann.

** Om nu inte Covid-19 krisen leder till en tillfällig dipp av utsläppen, precis som efter 2008.

Förbjudna ord #1, Lennstrandfejden

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet i det här landet, i verkligheten är det väl en sanning med modifikation. I den här serien tänkte jag göra några nedstamp i historien då ord inte ansetts fria enligt svenska staten. Vi börjar med Lennstrandfejden.

Lördagen den 3.e mars 1888 stegar polisen in på Socialdemokratens redaktion i Stockholm. Tidningen, förklarar polismännen, skulle beslagtas efter beslut från självaste justitieminister Lovén.

Så värst många kopior fick nu inte polisen med sig då man redan hunnit dela ut det senaste numret till prenumeranterna, och på tidningen höll man nog med om vad redaktör Danielsson på systerorganet Arbetet senare skulle kommentera – att det nog bara varit en tidsfråga innan även Socialdemokraten skulle få besök av lagens långa arm.

Sen den Socialdemokratiska rörelsen börjat ta fart ordentligt i och med den av August Palm startade tidningen i slutet av 1885 hade myndigheterna snart drabbats av panik. Varken osynliggörande eller hån bland övrig press hade stoppat rörelsens tillväxt då lokalklubbar och socialistiska fackföreningar ständigt bildades runt om i landet.


Man hade vid tidpunkten för beslagtagandet redan växt från en till fyra tidningar, utöver den Stockholmsbaserade Socialdemokraten fanns även Folkets Röst i Göteborg, Arbetet i Malmö och den nystartade Proletären i Norrköping. Man förde en landsomfattande agitation med välbesökta offentliga möten, man gav ut böcker och pamfletter.

Svaret från myndigheternas sida blev ökad repression. Möten förbjöds eller upplöstes och gamla lagparagrafer dammades av för att klämma åt rörelsen. Nyligen hade Axel Danielsson dömts för brottet ”smädelse af embetsman” efter att i ett par tidningsartiklar granskat korruptionen inom rättsväsendet och August Palm satt redan på Långholmen för sina synder som kringresande agitator.

Varför just detta nummer av Socialdemokraten beslagtagits, och för vilken artikel, visste man dock inte förrän på måndagen då man frågade justitiedepartementet. Svaret förvånade alla. Det visade sig vara en kort artikel betitlad ”En helsning” av en viss Viktor Lennstrand som föranlett åtalet.

Förbjudna ord i Socialdemokraten 1888-03-03.

”Således ett religionsåtal. Vi trodde icke att det var möjligt förr än vi hörde det med egna öron.” Det är ansvarig utgivare och där med själva målet för åtalet, Hjalmar Branting, som i nästföljande nummer kommenterar.
Ens tanken på att något så förlegat som religionsbrott kunde ske år 1888 var skrattretande.

Mindre än fyra år tidigare hade Giftasprocessen rasat då August Strindberg åtalats för liknande paragrafer. Det hela hade resulterat i en enormt uppmärksammad rättegång – som lett till frikännande. Och alla utöver de mest förstockade konservativa hade försvarat författaren. Liberala, fosterlandsvänner och till och med frikyrkliga röster hade menat att åtalet var ogiltigt. Även om man ansåg att Strindbergs skriverier var omoraliska och förkastliga hade man försvarat hans rätt att uttrycka dem fritt.

Misslyckandet med att fälla Strindberg borde ha inneburit den definitiva dödsstöten för vidare religionsförföljelser i Sverige, men likväl fanns lagparagrafen från 1686 kvar, som inbakad i Tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 2 tydligt förbjöd ”Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran.”

Hjalmar Branting igen:

Socialdemokraten har hädat, smädat och gäckat, nummer efter nummer, gång på gång, både sakramenten och ordet, både djefvulen och gud. Vi stå i krig mot kristendomen, prestläran som förfäar folket och gör det till lydiga slafvar i öfverklassens tjenst. Vi bekämpa dumheten äfven i dess religiösa form, hvar vi möta den på vår väg.”

Men det hade ändå inte orsakat någon rättslig påföljd. Istället var det först nu, med Lennstrands sakliga och enkla artikel som ”i ett språk alltigenom värdigt, utan tanke på att söka häda eller gäcka andras uppriktiga eller hycklade tro.” som föranlett polisingripandet.

Brantings långa kommentar till sitt åtal präglas av en föraktfull sarkasm blandad med uppriktig förvåning – men han tycks även segerviss. Detta åtal kunde väl inte, ”ens i dessa oförståndets tider” vara annat än en taktisk blunder av Socialdemokraternas fiender?

”P. S. Som jag ser att jag uttryckt mig litet vidlyftigt kanske en kort sammanfattning af hvad jag tänker om detta åtal vore på sin plats:
Detta tryckfrihetsåtal är det mest genuint korkade som på långa, långa tider expedierats från en svensk justitieminister.
D.S.”

Korkat eller ej – rätten gick på justitieminister Lovéns linje. Hjalmar Branting dömdes till 300 kronors böter och blev där med Sveriges första dömda hädare på över en generation. Men det skulle inte sluta där, fler åtal skulle följa och den mest hårt drabbade skulle ironiskt nog bli Axel Danielsson, en av Lennstrands kritiker.

https://web.archive.org/web/20121021074612/http://www.stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Viktor_Fa1.jpg
”Hädarynglingen” Viktor Lennstrand

Viktor Emmanuel Lennstrand växte upp i en frikyrklig familj i Gävle och hade som ung ambitionen att bli missionär. Han tappade dock tron och skapade rabalder då han som student i Uppsala höll ett religionskritiskt förfarande, något som ledde till att han blev utkastad från universitetet. Under hösten 1887 skapade han ständiga skandalrubriker då han fortsatte hålla välbesökta föredrag.

Liksom med August Palm några år tidigare ledde Lennströms agitation till ständiga konfrontationer med en fientligt inställd press, polis och rättsväsende. Han hade även svårt att skaffa lokaler till sina fördrag då han ofta blev bojkottad eller förvägrad efter starka påtryckningar, men fann snart en välkommen hamn hos arbetarrörelsen.

Lennstrand var dock ingen självklar hjälte ens hos den principiellt religionskritiska socialismen. Branting hörde förvisso till Lennströms försvarare – även om han hoppades att han skulle vidga sina vyer och även engagera sig i andra sociala frågor – men August Palm och Axel Danielsson var skeptiska.

Efter att ha kommenterat det absurda i åtalet med samma sarkastiska och segervissa ton som Branting innehåller nästkommande nummer av Arbetet en mer kritisk ton mot Lennstrand.

”Herr L. tillhör antalet af dessa unga studenter, som komma från universitetet med radikala åsigter i vissa frågor och okunnighet i andra. Ensidig som deras uppfostran varit, är det blott i enskilda punkter de vunnit klarhet, och entusiastiska som de äro, skrifva de upp denna punkt på en röd klut och kasta sig in i striden.”

Att genom noggranna bibelstudier entusiastiskt förklara kristendomen för en lögn är bara skrattretande, menar Danielsson. Kristus hör inte till den historiska vetenskapen, det gör däremot kristendomen, som av socialister bör ses som ”en af mänskligheten passerad kulturgrad”. Den antireligiösa propagandan är bara meningsfull då den ingår i den bredare politiska. Svenska folket må vara okunnigt men det behövs ingen separat antikristlig propaganda jämte den för socialismen.

Liksom Palm hyste även Danielsson farhågor över att en så öppet fientlig inställning mot kristendomen skulle kunna försvåra organiserandet och nyrekryteringen till arbetarrörelsen.
”En kristtroende arbetare kan vara lika god partivän som en ateistisk”, skrev han. Folks personliga tro bör vara en privatsak.

På många sätt var denna skiljelinje bara en fortsättning på en debatt några år tidigare angående synen på bildning. Att ”magfrågan” går före och att arbetarklassen i första hand måste kämpa för sina materiella intressen innan man kan börja bry sig om saker som högre bildningsgrad var Palms och Danielssons linje medan Branting visade större förståelse för de som ville ”uppfostra” och bilda massorna.

Till saken hör också att Branting och hans falang ville söka samarbete med radikala liberaler och folk ur högre samhällsskikt medan Palm och Danielsson betonade att arbetarrörelsen skulle bestå av, och agitera direkt till arbetarna.*

Kritiken till trots så var ändå Lennstrands rätt till sina åsikter det viktigaste för Danielsson. Åtalet var en attack på det fria ordet.

Efter domen mot Branting lät Danielsson kallblodigt och kaxigt återtrycka hela den olagliga artikeln, ”för att våra läsare skola få tillfälle att öfvertyga sig om det rättvisa i juryns utlåtande.” och konstaterar att då juryn endast dömt 300 kronors böter tycks de själva inte värdera ”den rena evangeliska läran och dess fundamentaldogmer.” särskilt högt. Till följd av detta blev även Danielsson åtalad.

Om detta kommenterar han i nästföljande nummer att då han tidigare faktiskt kritiserat Lennstrand är det olyckligt, både för minister Lovén och hans egen del, att han nu blir ”till martyr för Lennstrands grovkorniga ateism.” Samtidigt mobiliseras Malmös arbetare till en manifestation för yttrandefrihet och mot åtalsraseriet.
Ett stort offentligt möte hålls där Danielsson håller tal – med resultatet att han åtalas även för detta.

Hela affären bemöts i Arbetet den 9:e maj under rubriken ”Till världsalltets upphofsman!” – och Axel Danielsson drar där med på sig sitt tredje religionsåtal.

Till världsalltets upphofsman!” har gått till historien som en av Danielssons klassiker. Den ännu unge och relativt nyblivne tidningsredaktören visar här prov på varför han blev en av den tidiga socialdemokratins skarpaste pennor. I formen av en uppmaning till Gud själv ber han om råd och ”någon sorts opinionsyttring beträffande Tryckfrihetsförordningens § 3 mom.2” varpå han han går igenom fallet samt ger en genomgång av kristendomens uppkomst och utveckling.
Allt i en ton som pendlar mellan vass hädisk satir, välskriven populärhistorisk saklighet och lidelsefullt agitatoriskt patos.

Det blev ett halvårs extra fängelsetid för Axel Danielssons skriverier, att addera till det år av de tidigare domar han ännu inte börjat avtjäna.

Även Lennstrand och Branting skulle snart dömas till kortare fängelsestraff. Branting för att han återtryckte ”Till världsalltets upphovsman!” i Socialdemokraten, Lennstrand för att han fortsatte agitera sin ateism som han även tryckte upp i broschyrer.

Liksom förr, liksom senare, visade sig repressionen inte bara vara verkningslös utan rent kontraproduktiv. Under fejdens gång hände mycket. I samband med alla åtal och överklaganden – vilka bara blev fler och fler då de inblandade återtryckte förbjudna artiklar och tryckte upp dömda föredrag i broschyrform, varpå de drog på sig ännu fler åtal – hölls det ständiga demonstrationer och möten för yttrandefrihet och mot förföljelse.

I Uppsala tog den radikala studentföreningen Verdandi parti för Branting och samlade in 50 kronor till hans böter, vilket möttes av raseri i den borgerliga pressen. I Stockholm tog även den politiskt obundna Föreningen för religionsfrihet samma ställningstagande, med bittra avhopp, splittring och ännu mer tidningsskriverier som följd.

Socialdemokraten 1888-04-28

Den första april grundade Viktor Lennstrand Utilistsika samfundet i Stockholm, en förening som slog fast att de ”uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt och alt slags teologi såsom oförnuftig och vidskeplig”.

Vidare verkade de för statskyrkans avskaffande och rätt till borgerlig vigsel och begravning samt för att förbjuda religionsundervisningen i skolan. Flera framträdande socialdemokrater – utöver Branting även Fredrik Sterky och Hinke Bergegren – ingick då samfundet grundades men höll en ganska passiv roll.

Lennstrand var den självklare ledaren och hans agitationsresor fortsatte, nu med större iver än någonsin – han var ju en förföljd martyr! – och folkmötena tog sig nu formen genom bildandet av nya lokalavdelningar till det nystartade samfundet som utvecklades till en folkrörelse efter samma modell som de mer bekanta frikyrko- nykterhets- och arbetarrörelserna.
Man bildade agitationsskolor och sångkörer, ägnade sig åt folkbildning, offentliga möten och fester. Man startade även sin egna tidning, Fritänkaren.

I ett brev till Anton Nyström, en annan känd gudsförnekare, skriver Lennstrand från fängelset i slutet av 1888:

Här i Malmö tror jag, att vi trots Danielsons motagitation få den största, mest energiska och fasta landsortsafdelning af samfundet.”

Den motagitation han pratar om är en artikelserie i Arbetet där Danielsson under hösten fortsatt kritisera Utilistiska samfundet – skriven från samma fängelse där nu även Lennstrand satt inspärrad.

En ofta upprepad floskel som brukar tillskrivas Voltaire talar om att han ”Må avsky dina åsikter men vara beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem!”. I verkligheten är det försvinnande få som tillämpat denna vackra princip.
Men Axel Danielsson gick i fängelse för de åsikter han själv avskydde och även bekämpade, både före, under och efter sitt straff.

Även socialdemokratin skulle ju visa sig bli en samhällskraft att räkna med, trots att ännu fler fängelsedomar skulle följa. Det blev till slut Palms och Danielssons mildare linje i religionsfrågan som segrade och skrevs in i partiprogrammet, men Branting som vann striden om ledarskapet över rörelsen. Men det är en annan historia

* Och att Branting hade överklassbakgund medan Palm och Danielsson hade arbetarklassbakgrund var nog ingen slump det heller.

Om Satan i arbetarrörelsen

I socialismens barndom, den som ofta kallas ”utopisk”*, var inslag av kristendom ett vanligt element. Det var ganska naturligt, kristendomen var den överideologi som inte fick ifrågasättas så istället förde man fram sina idéer som uttryck för den sanna kristendomen, även om man var kritisk mot det bestående samhället**. Jesus arbetarklassbakgrund kunde framhållas, väl utvalda bibelord kunde funka som propaganda för jämlikhet och urkyrkans kollektiva leverne som den beskrivs i Apostlagärningarna, där församlingen levde i egendomsgemenskap, kunde ses som ett ideal.

Men upplysning och sekularisering fortskred med stormsteg och snart blev socialismen en lära där ateismen var normen. Och när man väl gått från kristen opposition till öppen ateism är inte steget långt till att omfamna Satan själv.

Att göra så var naturligtvis hädiskt och chockerande under det 1800-tal där kyrkan fortfarande höll de flesta själar fast i sitt grepp, och det var naturligtvis själva syftet.
I Gud och Staten skriver Michail Bakunin om Satan som ”den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare”. Bibelns berättelse om syndafallet handlar enligt Bakunin om vad som definierar mänskligheten, nämligen ”förmågan att tänka samt förmågan och behovet att göra uppror”. Tvärt emot Voltaire hävdar han att om gud verkligen finns så måste vi avskaffa honom och gör därefter parodi på de olika ”gudsbevis” som förr i världen sysselsatte allehanda filosofer med satsen:

”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud”

I vårt land började socialismen sakta växa fram först genom August Palms agitationsresor under 1880-talets början, samtidigt började det dyka upp gudsförnekare bland radikala liberaler.
Till julen 1886 gav Socialdemokratiska förbundet i Stockholm ut en broschyr med namnet Lucifer. Axel Danielsson, en av rörelsens tidiga ledarfigurer som några månader senare skulle flytta till Malmö för att starta tidningen Arbetet, inleder:

Han är den store Ljusbringaren, Morgonrodnaden, Gudasmädaren, som svänger sin blodröda fackla över en eländig värld för att lägga i aska penninggudens heliga tempel och smälta ned hans utvaldes guldhögar och frälsa mänskligheten från ondo: prästlögnerna, procenteriet, alkoholet, prostitutionen.”

Hela texten är sen så där bombastisk och nån slags dödsdom över kapitalismen, eller något.

Och liksom fröet mälter i den ruttnande frukten, växer socialismen fram ur kapitalets döende värld, som den slutligen, då tiden är mogen, skall sönderspränga för att göra kulturländerna beboeliga för ett nytt släkte, vilket ingen klasskillnad längre sliter sönder i fientliga läger”

Att smäda gud var nu inte riskfritt då Sverige tillämpade hädelselagar en bra bit in på 1900-talet, något som Axel Danielsson liksom även Hjalmar Branting och flera andra snart skulle märka då de några år senare dömdes till fängelse för religionskritiska tidningsartiklar.

Synen på religionen liksom synen på familjen (”kvinnofrågan” och ”sedlighetsfrågan”) följde i regel höger-vänsterskalan inom den socialistiska rörelsen där de mer försiktiga ville tona ner religionskritik och preventivmedelsinformation.
Hjalmar Branting framstår här som ett undantag, i alla fall vad gäller hans tidiga år, då han som högersosse ändå var mer nitiskt antireligiös än till exempel Palm och Danielsson.
Branting ska till exempel ha varit den som personligen engagerade sig för att få A. F. Åkerberg utesluten ur förbundet då han förespråkade en slags reformkristendom framför ateism.***

Lucifer var även namnet på den ”arbetarekalender”, en slags återkommande jultidning (om jag förstår det hela rätt) som utkom årligen 1891-1895 och som kvartalstidskrift 1902-1903, vars omslag ni ser ovan.

Och det är väl strax därefter som Satan försvinner som rebellsymbol för den socialistiska rörelsen, även om han då och då dyker upp inom arbetarpoesin.

Atterdag Wermelin, möjligen Sveriges första marxist, medverkade redan i ovan nämnda julskrift från 1886 med dikten Ljusbringaren och svensk poesis enfant terrible, den skandalöse anarkistuppviglaren Leon Larsson**** plockade fram Satan som frihetens apostel i sin beryktade debutsamling Hatets sånger från 1906. Som i dikten Frihetsbegär:

* Detta i motsats till Karl Marx idéer som han, på fullt allvar, kallade ”Den vetenskapliga socialismen”
** Jämför gärna med hur begreppet demokrati används idag
*** Dr Åkerberg var även vegetarian vilket måste varit högst ovanligt i 1800-talets Sverige
**** Leon Larsson är en av Sveriges mest säljande poeter någonsin men har effektivt sorterats bort från vårt litterära kanon. Så sent som 2012 lyckades han återigen göra borgerliga kulturskribenter upprörda då nån tönt på Dagens Nyheter för första gången kom över hans drygt 100 år gamla dikter.

Annandag pingst

Idag är det annandag pingst. Sjätte juni infaller i år på en lördag. Du skulle egentligen varit ledig idag. Du skulle egentligen inte alls ha vaknat i panikångest till den där väckarklockan som tvingade upp dig till ännu en jävla jobbvecka.

Du skulle egentligen sovit vidare, stannat hemma och njutit av ledigheten i det vackra vädret.

Glöm aldrig! Förlåt aldrig!

Din konsumentguide till bästa ekoterroristiska manifestöversättning

Som tidigare nämnts så finns Industrisamhällets framtid, översättningen av Ted ”unabomber” Kaczynskis manifest ute i handeln sen förra året, vilket blir den tredje svenska utgåvan på ganska kort tid. Jag har tidigare även nämnt Johannes Nilssons version för ljudbokspodden Bibliotek och hur han tar sig (lite väl) stora friheter i översättningen.

Hur står sig då de två tryckta versionerna? Utmärkta båda två, skulle jag säga. Båda har sina för- och nackdelar. Vertigos utgåva, översatt av Pelle Lindhe, har fördelen att den även innehåller novellen Dårarnas skepp (översatt av Thomas Ottosson) och ett kort efterord av Bella Blomstrand och Carl-Michael Edenborg. Något extramaterial saknas i Hansson & Bruce version, som istället har ett snyggare omslag, trevligare format och läsvänligare sättning.

Även själva översättningsarbetet har sina för och nackdelar. Erik Philipsson på Hansson & Bruce har undvikit att förhålla sig bokstavligt vad gäller grammatiken och skapar oftare ett behagligare flyt av originaltexten. Titelvalen säger ganska mycket tycker jag, Industrisamhället och dess framtid är trognare originalet, men Industrisamhällets framtid är bättre svenska. Dessutom har Philipsson valt att översätta The power process – ett nyckelbegrepp i Kaczynskis teoribygge – till egenmakt istället för det mer logiska maktprocessen som hos Lindhe. Även det tycker jag är kreativt och bra – även om det ställer till det grammatiskt så blir den följande utläggningen lättförståelig.

Efter lite bläddrande tycker jag dessutom det ibland fallit bort kortare stycken hos Lindhe men det beror troligen på att översättningen utgått från den första versionen av manifestet, den som trycktes i tidningarna 1995. Från fängelset redigerade Kaczynski senare manifestet något, vilket blev till versionen som återfinns i hans textsamling Technological slavery.
Skillnaden de två versionerna emellan är minimal, det rör sig mest om mindre stavfel och flyttade punkter, men här blir det till nackdel för Lindhe, som i §182 där Kaczynski i den uppdaterade versionen förtydligat genom att tillföra två meningar, vilket ger extra slagkraft.

”Vi har inga illusioner om att skapa ett nytt idealsamhälle. Vårt enda mål är att förstöra den nuvarande samhällsordningen.”

Lindhe har också liksom Nilsson (men inte lika mycket) ibland frångått originalet, vad det verkar för att anpassa texten till svenska förhållanden. Till exempel har blacks ibland blivit till invandrare och §11 är något stympad och modifierad. En fördel hos Linde är dock användningen av ”vänsterister” som begrepp istället för bara ”vänstern” eller ”vänsteranhängare”. I Philipssons avsnitt om ”Vänsterns psykologi” låter det nämligen bitvis som en trist borgerlig ledartext medan Lindhe istället livar upp med skojiga ord och begrepp som ”vänsteristanhängare” och ”Vänsteristen av den översocialiserade typen”. Lindhe tycks dessutom ta det försiktigare med anglicismen teknologi.

Det är ju en farsot det där, att man snart sagt överallt ser folk översätta engelska technology till ”teknologi” när det i själva verket betyder teknik. Gränsdragningen är inte alltid lätt att göra men jag skulle tro att teknik i minst 8 fall av 10 är att föredra. Det märks i avsnittet ”Två sorters teknologi” (vilket jag kan stå ut med, båda kör här med samma översättning) där Philipsson skriver om ”organisationsbunden teknologi” (usch!).

För att riktigt ordentligt etablera mig i allmänhetens medvetande som pedantisk unabombarexpert och bete mig som om jag vore recensent av akademiska böcker på BMCR ska jag även passa på att påpeka följande: att Philipsson felöversatt slutet §208 så det blir ett syftningsfel angående Roms avloppssystem samt att det i försättsbladet felaktigt hävdas att originaltiteln på verket är ”The Industrial Society and its future”

Beståndsdelar i en fullkomligt normal boksamling

Med den gamla skrivmaskinen som Kaczynski knatade ner sin text på kunde man inte göra kursiveringar varför manifestet istället är fullt av ord skrivna med versaler, vilket ger ett ganska taffligt intryck.
Jag blev därför lite förvånad över att den uppdaterade versionen i Technological slavery inte ändrat detta.
De båda svenska översättningarna använder dock kursiveringar istället för versaler, och nu inser jag att något går förlorat. Visst blir det mer korrekt med kursiveringar, man liksom understryker saker, men vad som försvinner är det inslag av HOTBREV som manifestet faktiskt var.

Som påpekats i ett annat inlägg så tycks få intresserade av unabombarens fortsatta skrivande från fängelset. Detta understryks av Blomstrand och Edenborgs efterord till Industrisamhället och dess framtid och den presentation som ges av Industrisamhällets framtid på (det andra) förlagets hemsida (där man f. ö felstavar både författarens för- och efternamn) där historien tar slut med fängslandet 1996.
Utgivare så väl som läsare tycks främst intresserade av manifestet som en JVVF-markör snarare än politisk teori.

Det är väl inget fel med det egentligen, Teds personliga historia ger ju texten en extra dimension och jag skulle väl ljuga om jag inte erkände att jag själv fascinerats av den. Som Blomstrand & Edenborg skriver:

”Det unabombaren ställer oss inför är tänkandets och därigenom människans och vidare ytterst sett själva livets omöjlighet i dess mest konkreta form: mordet. Genom sin kärlek till det enkla och sin avsky mot allt som är tillkrånglat ock konstlat visar han en sida av det fascistiska temperamentet, en sida som dessutom paradoxalt nog är den sida han själv uppenbarligen hatar: mänskligt tänkande som ingenjörsmässig, meningslös problemlösning.”

Själv vill jag ändå framhålla att innehållet är läsvärt i sig, oavsett de personliga och psykologiska dimensionerna som upphovspersonens bakgrundshistoria ger. Samtidigt är det svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar, för att inte tala om faktumet att knappast någon nog ens hade känt till manifestet om det inte var för själva terrorkampanjen som föregick det. Som det heter i §96 (Philipssons översättning):

”För att nå ut med vårt budskap till allmänheten och ha någon som helst chans att göra ett bestående intryck har vi varit tvungna att döda människor.”

Ja, och som konsumentguide blir ju det här ganska enkelt. Vertigos utgåva var nämligen en specialare för deras exklusiva bokklubb och därför finns den inte att få tag på i bokhandeln. För den läsande allmänheten är det alltså Industrisamhällets framtid som gäller, och för den snåle och/eller den som föredrar ljudböcker så finns Biblioteks version (inläst av Myra Åhbeck Öhrman) att få tag på gratis där poddar finns (till exempel här).