Någon gång 2014, tror jag, började jag skriva på ett dokument jag döpte till ”Maskinerna är våra vänner” där jag tänkte jag skulle spekulera lite i vad som skulle kunna hända i framtiden, något som först krävde en mindre historisk tillbakablick.
Jag vet inte hur länge jag skrev på det där, bara att det var något jag plockade fram då och då. Hursomhelst så tröttnade jag så småningom och någon sammanhållen text blev det aldrig, inte heller hann jag komma till någon framtidsspekulation. Det finns ingen som helst anledning för en endaste människa att bry sig om detta mitt gamla svammeldokument.
Men, vad har man väl inte en blogg till om inte just för att slänga ur sig internt och opublicerbart mög utom något som helst allmänintresse?
Så jag gör så att jag lägger upp mina anteckningar (helt oredigerat och inklusive noterna till mig själv på slutet om vad jag borde skriva, vilket jag aldrig gjorde), klipper det i delar och spottar ur dem här på bloggen som en sommarföljetong fyra lördagar framöver.
Enjoy/beware
Men det blir väl ändå bara bättre och bättre? Nya prylar och innovationer har avlöst varandra i en rasande takt sedan industrialismen startade. I takt med att maskiner tar över arbete kan vi ägna oss åt annat. Vi har byggt skolor och sjukhus, vi kan resa jorden runt. Med de senaste decenniernas informationsteknik kan vi kommunicera direkt över hela världen. Vi har aldrig varit så informerade eller så välutbildade som idag. Vi lever längre. Vi har kortare arbetsdagar, semester. Fattigdomen minskar. Det går framåt.
Under industrialismens historia har det dock inte varit självklart att alla gynnats av teknikutvecklingen. Ludditernas dilemma har återupprepats gång på gång. När jag jobbade på posten var det ett faktum att införandet av de mer avancerade sorteringsmaskinerna för oss på golvet enbart ledde till att vi fick större utdelningsdistrikt och därmed en mer fysiskt krävande arbetsdag, om vi inte fick sparken eftersom man samtidigt minskade arbetsstyrkan. För att ta ett exempel.
Det finns naturligtvis oändligt många fler exempel på detta tema, men trots att många kommer i kläm är de flesta överens om att det inte finns några alternativ. I det långa loppet är det naturligtvis något bra att maskiner tar över arbete. Det frigör oss att gå vidare och syssla med annat, uppfinna nya prylar och komma med nya idéer. En annan aspekt är att produktivitetsförbättringen även leder till att varorna vi konsumerar blir billigare och oftast bättre. Som konsument är jag glad över att 80% av lönen inte går till att köpa mat. När jag går förbi en grävmaskin tänker jag inte att det är synd om alla de arbetare som med spadar kunnat utföra samma jobb idag är arbetslösa. Även som gammal brevbärare är jag glad över att vi uppfunnit E-mejlen.
Och det vore väl ändå fullkomligt meningslöst att kämpa emot teknikutvecklingen, ens om man skulle vilja?
*
Theodore ”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid University of California vid Berkeley som den yngste professorn i universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted trivdes inte i samhället.
1971 flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen. Mycket längre.
”1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten.”
Den som slog upp sin New York Times eller Washington Post vid frukostbordet den 19:e september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial Society and its Future författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke amerikansk kriminalhistoria.
I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.
Bomberna är omöjliga att spåra. Vem det än är som skickar dem så vet han vad han gör. Han är ett geni.
1995 börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir otålig och den 24:e April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga att spåra.
”4. Därför uppmanar vi till en revolution mot det industriella systemet. Denna revolution kommer kanske eller kanske inte använda sig av våld: den kan komma hastigt eller den kan komma som en relativt gradvis process sträckt över ett par decennier. Vi kan inte förutsäga något om det. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället.”
Det säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska tillkortakommanden. Efter den bombastiska inledningen om revolution ges en förklaring till varför detta samhälle bör störtas. För att det är skit. Vi vantrivs i kulturen, av helt naturliga orsaker.
*
”33. Mänskliga varelser har ett behov (troligen biologiskt betingat) av något vi kallar ’maktprocessen.'”
Unabombarens Manifest förklarar att mänsklighetens grundläggande behov är att genomgå maktprocessen, vilket sker i fyra steg. De stegen kallas ”mål”, ”ansträngning”, ”uppfyllande av mål” samt ”autonomi.” De tre första känns ganska självklara. Vi måste ha drömmar, vi måste uppfylla i alla fall vissa av dem och vi måste anstränga oss för att uppnå dem. Att få allt serverat gör ingen lycklig
”34. Betrakta det hypotetiska fallet av en man som kan få allt han vill bara genom att önska det. En sådan man har makt, men han kommer utveckla allvarliga psykologiska problem. Först kommer han att ha väldigt kul, men allt eftersom kommer han bli akut uttråkad och demoraliserad. Till slut kan han bli kliniskt deprimerad.”
Dekadenta aristokrater tas som exempel. Detta är en gammal visdom, redan Platon var inne på liknande spår och senare gav Freud det en psykologisk förklaring. Vi måste anstränga oss, vi måste känna att vi uträttar något åt oss själva. I gamla tider gick man igenom dessa tre första steg på maktprocessen helt enkelt genom att införskaffa och äta mat eller genom att utföra andra grundläggande förutsättningar för vårt uppehälle. Den sista punkten, autonomi, handlar om att vi själva måste ha kontroll över det hela. Det måste vara vårt eget beslut, inte beordrat uppifrån.
Idag kan vi i regel uppnå våra grundläggande behov utan någon ansträngning. För att kompensera för detta skapar vi surogataktiviteter.
”38. […] När människor inte behöver anstränga sig för att tillfredsställa sina fysiska behov sätter de ofta upp artificiella mål åt sig själva. I många fall söker de dessa mål med samma energi och känslomässiga investering som de annars skulle ha lagt i sin jakt efter fysiska nödvändigheter.
[…]
40. I det moderna industriella samhället är enbart en minimal ansträngning nödvändig för att tillfredsställa ens fysiska behov. Det räcker att gå igenom ett träningsprogram för att lära sig någon liten teknisk uppgift, sen komma till jobbet i tid och utöva denna uppgift med en väldigt måttfull ansträngning för att behålla en anställning. De enda kraven är en måttfull mängd av intelligens, och framförallt, simpel LYDNAD. Om man uppfyller dessa kommer samhället ta hand om en från vaggan till graven.
[…]
Det är därför inte förvånande att det moderna samhället är fullt av surrogataktiviteter. Dessa innefattar vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande, klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen, och social aktivism när det det handlar om frågor som inte är viktiga för aktivisten personligen, som i fallet med med vita aktivister som arbetar med rättigheter för icke-vita minoriteter.”
Begreppet nämns inte i manifestet, men det handlar helt klart om alienationen. Det meningslösa i att gå till jobbet, ett samhälle där vi alla bara är små kuggar i ett maskineri. Men samtidigt utläser vi en närmast chockerande civilisationskritik spetsad med en extrem individualism. I stället för att leta efter mat hela dagarna kan vi nu istället ägna oss åt våra hobbys, är detta verkligen något dåligt? Ja, menar ”FC”. Surogataktiviteterna är för de allra flesta mindre tillfredsställande än ”riktiga” mål. Men genom att aktivera oss i sysslor där vi själva sätter upp målen, anstränger oss och (ibland) lyckas genomföra målen, kan vi i alla fall stå ut i vår omänskliga värld. Hela civilisationen är bara ett dåligt supplement för att tillfredsställa förlusten av vår verkliga livsmiljö. Dit vi alltså måste ta oss tillbaks, genom en väpnad revolution.
Att alla de uppräknade så kallade surrogataktiviteterna enligt manifestet enbart är sämre alternativ än en ursprunglig, förindustriell tillvaro känns ganska magstarkt. Att moralisera över att ”klättra i företagshierarkin, jaga efter pengar och materiella saker långt bortom gränsen för vad dessa tillför den fysiska tillfredsställelsen” är något man känner igen från vänstern och miljörörelsen, men ”vetenskapligt arbete, atletiska prestationer, välgörenhetsarbete, artistiskt och litterärt skapande” sticker ut. För att inte tala om det sista stycket om social aktivism. En stor del av manifestet utvecklar det temat då det talas om ”faran med vänsterism”, om hur denna ”vänstern” är en samling psykologiskt bräckliga varelser som känner sig underlägsna, maktlösa och hatar sig själva, vilket resulterar i dess ömkan för förtryckta grupper.
Denna benämning av ”vänstern” är i manifestet ofta liktydig med vad som brukar benämnas ”postmodernismen” och när även begreppet ”politiskt korrekt” flitigt används går tankarna till flertalet nitiska högerdebattörer. Det är också ett faktum att massmördaren Anders Behring Breivik klistrade in just dessa stycken i sitt eget manifest efter att ha bytt ut ”leftists” mot ”cultrual marxists” och ”multi cultruralists”. Det finns dock en skillnad gentemot vulgärhögerns kritik. Vänstern anses hos FC nämligen vara civilisationen och framstegstankens mest hängivna försvarare.
Vänsteristen är i manifestet ”översocialiserad” i det industriella systemets värderingar och verkar för att få det att fungera effektivare. Genom att arbeta för att integrera minoriteter, bygga ut skolsystemen och verka för andra kollektiva samhällsåtgärder expanderar man bara systemets makt, när det istället bör raseras. Vänstern är systemets spjutspets, som hjälper det att genomföra nyttiga förändringar. Under slaveriets epok behövdes rasismen, nu är det bara en onyttig kvarleva vilket vänstern hjälper till att rensa bort. Förr behövdes en könsuppdelning för hushållen, där kvinnan tog hand om hemmet och mannen lönearbetade. Nu behövs kvinnor i arbetskraften men de gamla värderingarna finns kvar, vilket feminismen hjälper till att rensa bort. Vänstern är systemets nyttiga idioter utan att förstå det själva. Det hela följer efter schemat:
(a) systemet måste förändra sociala förhållanden i syfte att genomföra teknologiska förändringar. (b) frustrationen under rådande system gör folk rebelliska. (c) Systemet använder denna frustration till att radera gamla värderingar som behöver tas bort. (d) På så sätt blir impulser som kunde vara ett hot mot systemet istället nyttigt för det.
Vänstern tror att de är rebelliska, men de upprätthåller det industriella samhället och dess värderingar starkare än någon annan. Vänsterns aktivism får dem samtidigt att må bättre och där med att stå ut i systemet. Deras aktivism har blivit deras surrogataktivitet. Men liknande mönster finns även bland andra politiska riktningar. Genom att identifiera sig med en mäktig storskalig organisation, det kan vara ett parti eller intressegrupp så väl som en nation eller en religiös rörelse, kan individen få ett visst utlopp för att genomgå maktprocessen.
”83. En del människor tillfredsställer delvis sitt behov av makt genom att identifiera sig själva med en mäktig organisation eller massrörelse […] Exempel: Manuel Noriega var irriterande för USA (mål: straffa Noriega). USA invaderade Panama (ansträngning) och straffade Noriega (uppfyllelse av mål). USA gick igenom maktprocessen och många amerikaner, genom sin identifikation med USA, upplevde därmed maktprocessen indirekt.”
Detta fenomen har hänsynslöst utnyttjats av nazister och kommunister, men som exemplet ovan anger, även av imperialister och nationalister.
Vänstern tycks visserligen värst, menar unabombaren, men tydliga avgränsningar dras även mot andra politiska riktningar.
”50. De konservativa är dårar: De grinar över de traditionella värderingarnas fall, men de stödjer entusiastiskt teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen slår det dem aldrig att du inte kan genomföra snabba, drastiska förändringar inom ett samhälles teknologi och ekonomi utan att orsaka snabba förändringar inom alla andra delar av samhället, och att sådana snabba förändringar oundvikligen bryter ner traditionella värderingar.”
Gång på gång vänds etablerade sanningar och självklarheter upp och ned. Teknik är dåligt. Att sätta barn i skolan är närmast barnmisshandel. Att sitta i en skolbänk och lära sig abstrakta saker som matematik när man är barn är onaturligt och ovärdigt. Barn ska vara ute och leka. Även om vi idag lever längre så är vi alla djupt olyckliga. Vi har mindre frihet idag än före den industriella revolutionen. Liberal frihet och demokrati är visserligen inget dåligt, men dess effekter är på det stora hela nästan poänglöst. Diktaturerna i renässansens Italien eller monarkierna bland Amerikas indiansamhällen var tack vare deras brist på högteknologi friare än vår demokratiska samtid.
Det är svårt att köpa dessa ganska magstarka premisser. Men argumentationen fortsätter.
”47. Bland de abnorma tillstånd som är närvarande i det moderna industriella samhället återfinns överdriven befolkningstäthet, isolering av människan från naturen, överdriven hastighet av social förändring och sammanbrott för naturliga småskaliga samhällen som den utvidgade familjen, byn eller stammen.”
Anledningen till detta är att de småskaliga samhällsenheterna går på tvärs med systemets värderingar. Om en chef tillsätter sin kusin, vän eller religionsfrände till ett jobb istället för den mest kvalificerade gör han sig skyldig till nepotism eller diskriminering. Dessa anses vara ”fruktansvärda synder i det moderna samhället.” Och på goda grunder.
Nepotism leder till ineffektivitet, vilket leder till nackdelar i konkurrensen, vilken i sin tur syftar till att göra produktionen, administrationen eller vad det kan vara frågan om, just mer effektiv. Systemets värderingar (meritokrati, effektivitet) måste gå före lojaliteten med den egna gruppen (nepotism). Resultatet är sammanbrottet av småskaliga samhällen. Vår lojalitet är till systemet, inte till den egna gruppen.
Här börjar vi också se något annat, nämligen hur systemet formar oss. Systemet finns inte till för oss, vi finns till för systemet. Det är vi som måste anpassa oss till systemets behov. Återigen en tes som känns bekant från diverse politiska riktningar. Men denna tes dras till sin spets, och, framförallt, den förklaras av en logisk materiell orsak; tekniken.
Teknikens utveckling leder inte bara till ständigt mer kontroll och begränsningar av vår frihet. Den gör oss inte bara olyckliga genom att den stör vår förmåga att genomgå maktprocessen. Den förändrar oss som människor. Den måste göra så. Folk måste disciplineras på sina jobb och i sina skolor, byråkratier måste följa sina riktlinjer. Hela samhället måste fungera genom att de allra flesta måste lyda direktiv från ett fåtal uppifrån.
Ett tekniskt avancerat samhälle kan inte brytas ner till att bestå av självständiga småenheter eftersom produktionen baseras på enormt storskaliga organisationer. Men måste den göra det? JA, är det tydliga svaret unabombaren ger oss. Varför? Det ligger i teknikens själva natur. Vad är egentligen teknik?
Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck. Den gör oss ofria, den gör oss olyckliga. Och den kommer till slut att förgöra oss alla.
*
”Teknik, från grekiska téchnē (τέχνη) som betyder ’konst’, ’skicklighet’ eller ’hantverk’, är metoder att minska behovet av fysisk eller psykisk belastning och öka levnadsstandarden i vid mening”
Wikipedia
”208. Vi skiljer mellan två typer av teknik, vilket vi kommer kalla småskalig teknik och organisationsberoende teknik. Småskalig teknik är teknik som kan användas av småskaliga samhällen utan hjälp utifrån. Organisationsberoende teknik är teknik som är beroende av storskaliga sociala organisationer.”
Tänk på bonden som år 1000 fick höra talas om kvarnen som upprättats vid ån utanför byn. Han kan välja att få sitt korn malt till priset av att ge kvarnägaren en sextondel av mjölet och därmed slippa göra det för hand. Ett enkelt val och ett billigt pris för att slippa slitgörat. Förfarandet skapar också, som vi tidigare såg, en ny yrkeskategori, mjölnaren. En arbetsdelning har skett. Mjölnaren tar kanske bara emot bonden på vissa dagar, kanske måste bonden stå i kö för att få sitt korn malt till mjöl. Bonden tappar viss kontroll över sin arbetsdag. Han är i viss mån utelämnad till någon annan, han har inte längre full frihet att disponera sin tid. Priset är dock så försvinnande litet att betala att det är ett enkelt val.
Släng nu in en mobiltelefon i bondens by. Det är omöjligt. En sådan pryl kan inte existera i det samhälle som här beskrivs. Beskriv istället förutsättningarna för existensen av en mobiltelefon. En pryl som revolutionerat vår kommunikationsförmåga relativt nyligen. För att tillverka en mobiltelefon krävs fabriker. Det krävs även råvaror från flera olika kontinenter. Detta förutsätter i sin tur moderna transporter. Till allt detta krävs arbetare.
Arbetare måste utbildas, alltså krävs skolsystem. Det hela kräver regleringar, byråkrater, samordning. En statsapparat av något slag måste till. Dessa arbetare så väl som skolbarn måste komma i tid, de måste göra vad de blir tillsagda. Staten måste få in skatt, byråkrater måste följa rigida kontrollsystem. Mobiltelefonen kan existera först då annan grundläggande infrastruktur som eldistribution och vägar finns på plats. Samtidigt skapar den ny infrastruktur, som telefonmaster. Dessa måste underhållas av arbetare som måste utbildas…
För att beskriva mobiltelefonens förutsättningar måste du beskriva hela det moderna samhället. Den organisationsberoende tekniken omdanar samhället. Den förutsätter arbetsdelning. Teknik, i modern bemärkelse, är arbetsdelning.
”128. Medan teknisk utveckling I SIN HELHET konstant begränsar vår frihetssfär, tycks varje enskild teknisk landvinning SETT TILL SIG SJÄLVT vara önskvärd.”
Du kunde ju välja själv. Köp en mobiltelefon och din frihet ökar. Du kan nås utanför hemmet. Du kan ringa varifrån du vill. Dina vänner blir mer kontaktbara. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en mobil.
Men idag har du inget val. Samhället är anpassat efter mobilen. Och då menar jag inte bara alla som över hela världen på något sätt jobbar inom mobilbranschen. Från de högavlönade app-utvecklarna och marknadsförarna i väst till de lågavlönade arbetarna i Afrikas koboltgruvor och på Foxxcons fabriker i Kina. Du måste ha en mobil för att inte bli socialt stigmatiserad. Troligen måste du ha en för att få ett jobb. Och konstiga saker börjar nu hända.
Våra vanor förändras. Vi bestämmer inte längre tid och plats för möten, vi kommunicerar via sms, vi får inte längre spontanbesök där någon oanmäld ringer på dörren. Du kan inte längre gå in i ett köpcenter utan att tvingas bli antastad av en slipsbeklädd försäljare i 20-års åldern som försöker pracka på dig ett nytt abonnemang. Arbetsgivare har lärt sig att utnyttja den ständiga tillgängligheten som nu förväntas av oss. Daglöneriet är återinfört då chefen via sms meddelar dig om du får jobba idag eller inte. Sen kom smarttelefonen.
Du kunde ju välja själv. Köp en smarttelefon och din frihet ökar. Du har ständig tillgång till internet – den jämte mobiltelefonen största förändringen i våra liv på senare tid – du kan via GPS:en slippa oroa dig för att komma vilse. Om du inte vill behöver du inte. Ingen har tvingat dig att köpa en smarttelefon.
Men nu är även smarttelefonen knappt ett val längre. Den används för ekonomiska transaktioner, du förväntas vara tillgänglig på mejl eller sociala medier hela tiden. Och mänskligheten har förvandlats till en samling asociala tråkmånsar, ständigt stirrandes ner i sina skärmar. Mobilen innehåller dessutom spårutrustning. Alla sms du skickar sparas, i alla samtal du ringer registreras vem du ringt och varifrån det skett. Information som staten har tillgång till.
Men vi kan väl välja en regering som inte tillåter integritetskränkningar? Visst kan vi det. Men tendensen är densamma. Mobiltelefonen är bara ett exempel på en särskild teknisk innovation. Samhället går mot mer och mer kontroll. Vi blir mer och mer ofria. Och bäst av allt. Det är ingen konspiration, det är ingen som planerat det, ingen som är direkt ansvarig.
Mobiltillverkarna hade aldrig detta som baktanke. Inte heller finns det några mystiska mörkermän inom regeringen som i hemlighet genomfört det hela. Det ligger i teknikens inneboende natur. Hela samhället genomsyras av kontroll. Kontrollen är en direkt följd av den organisationsberoende teknikens arbetsdelning. Arbetsdelning förutsätter nämligen kontroll och hierarkier. Det förutsätter förtryck.
Tekniken har dessutom en unik egenskap, vilken gör den till den mest betydelsefulla samhälleliga kraften. Den går nämligen bara i en enda riktning. När en innovation introducerats blir inte bara individer, utan hela samhällen beroende av den, tills den byts ut av en ännu mer avancerad efterföljare. Politiska, religiösa och kulturella företeelser kan förändras och gå i olika riktningar, men tekniken går från låg till högre, mot ständigt mer avancerad arbetsdelning. Detta determinerar en samhällsutveckling mot mer kontroll, mot mer förtryck. Vart ska detta sluta?
*
”119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov.
[…]
Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet.
[…]
Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ’mental hälsa’ definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress.
[…]
145. Föreställ dig ett samhälle som försätter människor i tillstånd som gör dem fruktansvärt olyckliga, sen ger dem en drog som tar bort deras olycka. Science fiction? Det händer redan till viss utsträckning i vårt eget samhälle.”
Psykiatrin framträder som ett viktigt verktyg för att omforma oss efter systemets behov. Tack vare antidepressiva mediciner och psykiatri kan vi stå ut i industrisamhället. Istället för att omforma samhället så vi slipper lida av det, omformar vi oss själva för att utstå det. Det hela sker utan någon synbar konflikt, helt i enlighet med teknikens natur.
Den deprimerade kan naturligtvis inte själv omdana systemet så det är rationellt att istället söka individuell hjälp. Läkaren som skriver ut medicinen är i samma position och det vore naturligtvis hjärtlöst av denne att vägra den olycklige sin medicin. På ett samhälleligt plan möjliggör hela förfarandet att att systemet kan utöka sin kontroll till nivåer som tidigare var otänkbara då stressen skulle lett till att folk kollapsade eller gjorde uppror.
Underhållningsindustrin och utbildningssystemet är även de delar i att omforma oss efter systemets behov, det förstnämnda genom att ge oss förströelse och eskapism, det andra genom att implementera dess värderingar. Nästa steg i denna riktning kommer troligen bli genmanipulering av människor. Utvecklingen kommer följa de generella lagarna för teknikutveckling som tidigare nämnts; den kommer framstå som något bra och den kommer vara frivillig, men efter ett tag kommer den ha omformat oss och hela vårt samhälle, och därför i praktiken inte längre vara frivillig.
Tänk att kunna plocka bort en gen för någon ärftlig sjukdom eller för alkoholism, vem skulle ha något emot det? De som trots allt skulle ha det skulle inte tvingas. Och varför sluta där?
”154. Anta att man upptäcker en biologisk egenskap som ökar möjligheten för att ett barn kommer växa upp till att bli kriminell och anta att någon slags genterapi kan ta bort denna egenskap. Självklart kommer de flesta föräldrar till de barn som innehar denna egenskap förmå dem att genomgå terapin.”
Utvecklingen leder till något nytt i mänsklighetens historia. Även tidigare civilisationer och samhällen har i viss mån infört sina värderingar och till viss del förändrat sina invånares vanor och beteenden, men nu är det annorlunda. Någon bortre gräns, gränser som tidigare utgjorts av stressnivåer, fysiska och psykiska mänskliga egenskaper, finns inte längre. Människan kommer bli en designad produkt, skapad inte av gud, naturen eller slumpen, utan av det industriella systemet självt.
Manifestet kommer här in på framtiden, och det är en pessimistisk läsning. Men det finns ett hopp.
Den eskalerande teknikutvecklingen skapar nämligen ett problem för systemet självt; det hinner inte längre med att anpassa befolkningen i den takt som behövs. Resultatet är ökad oro i samhället. Brottslighet, hatgrupper, psykisk ohälsa, alla tycks de öka under senare år enligt manifestet. Det är här unabombaren ser sin chans.
”162. Systemet är för närvarande engagerad i en desperat kamp för att överkomma vissa problem som hotar dess överlevnad, bland vilka problemen med mänskligt beteende är det allvarligaste. Om systemet lyckas med att skaffa sig tillräcklig kontroll över mänskligt beteende tillräckligt snabbt, kommer det antagligen att överleva. Annars kommer det falla samman. Vi tror att frågan högst sannolikt kommer vara löst inom de närmast följande decennierna, säg 40 till 100 år.”
Folk beter sig inte riktigt som man ska. Ungdomsgäng, nazister, satanister, välfärdssnyltare, radikala miljöaktivister och milismän gör alla på sina egna sätt uppror mot systemet (till skillnad från vänstern som bara bidrar till att befästa det). Här uppstår en historisk chans. Det allt komplexare systemet, mer och mer sammanvävt globalt genom ett allt mer svårgreppbart ekonomiskt styre, riskerar att falla samman.
För revolutionärer gäller det nu att bidra till att öka den ”sociala stressen”, de av systemet oönskade beteendena, för att detta ska inträffa. När så skett gäller det att fullkomligt ödelägga industrisamhället och propagera för en ny ideologi som sätter Naturen i ett motsatsförhållande till Tekniken. Unabombarens gärning kan sägas vara en förtrupp till denna kamp som ligger runt hörnet. Misslyckas denna revolution ligger vi alla illa till.
För vad leder denna teknikutveckling till på sikt? Vad händer om systemet överlever den turbulenta period vi nu genomgår? Den logiska slutpunkten är total kontroll över precis allt. Om maskiner står för all produktion och arbetskraft inte längre är nödvändig för systemet, vad händer då?
”174. […] Om eliten är hänsynslös kan de helt enkelt besluta sig för att utrota större delen av mänskligheten. Om de är humana kan de använda propaganda eller andra psykologiska och biologiska tekniker för att reducera födelsetalen tills flertalet av mänskligheten är utrotad, lämnande världen kvar till eliten. Eller, om eliten består av mjukhjärtade liberaler, kan de bestämma sig för att spela rollen som goda herdar gentemot resten av mänskligheten. De kommer se till att allas fysiska behov är tillfredsställda, att alla barn växer upp under psykologiskt hygieniska förhållanden, att alla har en fullgod hobby som håller honom sysselsatt, och att den som råkar bli missnöjd genomgår en ’behandling’ för att bota dennes ’problem’
[…]
De kommer ha blivit reducerade till graden av tama djur.”
Att utplånas av framtida robotar är naturligtvis inget någon önskar sig. Men att maskinerna faktiskt kan befria oss från arbetets ok, att vi skulle kunna bli fria att sysselsätta oss med våra hobbys hela dagarna, utgör inte heller det ett potentiellt lyckligt slut i denna pessimistiska text. I enlighet med det tidigare resonemanget om surogataktiviteter så skulle vi ändå inte bli nöjda med detta, snarare tvärtom. Ingenstans diskuteras olika ideologier, styrelseformer eller ägande av tekniken i de olika framtidsscenariona.
Det vore ändå oväsentligt då avancerad teknik ju kräver, som tidigare förklarats, hierarkier och kontroll. Oavsett ägandeform är det oundvikligt att en liten minoritet har kontroll av den stora massan, och att den lilla minoriteten i sin tur endast kan följa systemets diktat. Socialismen, Star Trek eller någon annan fin utopi som bygger på framtida högteknologi är körd. Avancerad centralplanerad demokratisk socialism som tillgodoser allas behov, gör oss likt förbannat olyckliga, liksom vi definitionsmässigt blir ofria genom vår bristande kontroll över vårt eget öde.
Och när man tänker efter. Är det egentligen någon större skillnad att arbeta på en privatägd eller statlig arbetsplats? Eller på någon ägd av ett konsumentkooperativ? Hur stor är skillnaden att sitta i kassan på Ica, Coop eller Systembolaget? Spelar det någon roll vad det är för ideologi som sägs styra ditt land för tillfället? Är det inte samma hierarki, samma underordning? Är inte den gemensamma nämnaren i sammanhanget själva tekniken? Är det inte den som håller i taktpinnen?
Nån form av anarkosyndikalism eller annan småskalig och jämlik politisk ordning är logiskt omöjlig då den är oförenlig med avancerad teknik. Står du till vänster är detta ganska dåliga nyheter. Du kan då trösta dig med att anledningen till att du överhuvudtaget är vänster beror på industrisamhällets störning av maktprocessen, vilket gjort dig engagerad i olika rättvisefrågor som enbart är ett sämre komplement till dina verkliga psykologiska behov. Tyvärr är dessutom allt du kämpar för i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall bara till att allt blir ännu värre. Och ditt engagemang kommer aldrig vara tillräckligt tillfredsställande som verkliga naturliga drivkrafter, varför du fortsatt kommer förbli en olycklig människa.
Även om detta extrema scenario, total maskinkontroll, inte kommer inträffa, är det uppenbart att maskiner tar över mer och mer arbete.
”176. […] Det har föreslagits, till exempel, att en stark utveckling av servicesektorn kan skapa jobb åt mänskligheten. Folk skulle då spendera sin tid med att putsa varandras skor, köra omkring varandra i taxibilar, göra hantverk åt varandra, servera vid varandras bord etc. Detta tycks oss vara en föraktfull väg för mänskligheten att sluta, och vi tror inte att särskilt många skulle finna meningsfulla liv i sådana poänglösa stressjobb. De skulle uppsöka andra, farliga utlopp (droger, brott, ’sekter’, hatgrupper) om de inte blev biologiskt eller psykologiskt skapade för att anpassa sig till en sådan livsstil.”
Från science fiction-liknande domedagsscenarion till något som bara känns allt för bekant. Sedan 1995, då manifestet skrevs, verkar en del av framtidsscenariona redan vara här. Vi har ännu inte blivit genetiskt fabricerade produkter, vi har heller inte ännu utplånats av en artificiell intelligens, men fabriksjobben har blivit färre till följd av mekaniseringen, vilket har lett till arbetslöshet för arbetarna och större vinster för fabriksägarna.
Då de rika blir rikare kan de skaffa sig pigor, chaufförer och och andra tjänstehjon, vilket möjligen kan lösa problemet med arbetslöshet. Det finns politiker som aktivt jobbar med att främja denna utveckling. Öka inkomstskillnaderna, subventionera pigjobb. Till det kan vi lägga hur staten tar hand om alla de som ändå blir arbetslösa med förnedrande tvångsåtgärder.
Sannerligen en föraktfull väg för mänskligheten att sluta. Tekniken leder bara till skit. Det finns bara ett alternativ.
”179. Det vore bättre att dumpa hela det stinkande systemet och ta konsekvenserna av det.”
*
En viss David Kaczynski läser det märkliga manifestet i New York Times med ett stigande obehag. Det här låter oroväckande likt hans besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval väljer han att göra det enda rätta. Han tjallar ut sin brorsa för polisen.
Ted Kaczynski avtjänar ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet till benådning.