För 100 år sedan var världen satt i brand. Världskrigets slut innebar ingen lugn återgång till gamla tider utan ett ständigt kaos där sammanbrottet för gamla imperier skapade nya statsbildningar och där revolutioner och revolutionsförsök skedde på löpande band. Sovjetunionen skulle bli ett bestående resultat under sju decennier framåt medan de ungerska och bayerska rådsrepublikerna skulle bli kortvariga misslyckanden, många länder skulle få självständighet medan andra fick vänta ytterligare ett par decennier, monarkier skulle bli republiker och demokratiska konstitutioner klubbas igenom. Blodiga inbördeskrig tog vid där det egentliga världskriget slutade.
Bland detta myller av lyckade och misslyckade statsbildningar, revolutioner, kontrarevolutioner, krig och kompromisser framstår det drygt årslånga experimentet i Fiume under poeten Gabriele D´Annunzio som det allra märkligaste.
Idag är det 100 år sedan Carta del Carnaro – fristaten Fiumes konstitution – antogs.
Italien var en av segrarna i första världskriget då de vid krigsutbrottet ignorerade sin formella pakt med centralmakterna för att istället gå in i kriget på ententens sida. Men sommaren 1919 var missnöjet stort. Bland nationalister fanns en strömning kallade irrendentisterna som länge förespråkat en utvidgning av nationen till Adriatiska havets östra sida, områden som före kriget tillhörde Österrike-Ungern. Den italienska regeringen hade också fått hemliga garantier från London om att bland annat Dalmatien skulle tillfalla landet efter krigets slut. Men i de pågående fredsförhandlingarna i Paris drev USA:s president Wilson en annan linje.
Wilson ville inte veta av några hemliga avtal där schackrande diplomater bestämmer ödet över huvudet på sina undersåtar. Tiden då vinnarna i krig roffar åt sig land från de besegrade skulle nu höra till historien då folkens rätt till självbestämmande skulle bli det nya ledordet och för att säkra en evig fred skulle de fria staterna lösa sina tvister i den nya sammanslutningen Nationernas Förbund. Merparten av de områden italienarna gjorde anspråk på skulle i enlighet med dessa nya principer istället tillfalla den nyupprättade staten Jugoslavien. Staden Fiume (idag kroatiska Rijeka) i Carnarobukten blev snart en viktig symbolfråga för italienarna.
I Fiume var majoriteten av befolkningen nämligen italienare, hävdade man, vilket var sant endast då man räknade bort den kroatiskt dominerade förstaden Susak där en stor del av Fiumes arbetskraft också var bosatt. Det fanns en tydlig klasskaraktär mellan folkgrupperna då den italienska befolkningen huvudsakligen bestod av bättre bemedlade kapitalister och småhandlare som invandrat under 1800-talet. Denna grupp var dock välorganiserad och hade under Österrike-Ungerns kollaps i krigsslutet formerat sig i en Nationalförsamling som krävde annektering av ”moderlandet”.
Staden var efter kriget ockuperad av både fransmän, engelsmän, amerikaner och italienare och det var när en sektion av den italienska styrkan beordrades att segla hem som en konspiration om ett övertagande började planeras mellan missnöjda militärer och Nationalförsamlingen. Valet föll på D´Annunzio som den samlande kraften för operationen och han tackade villigt ja till att leda kuppen.
Gabriele D´Annunzio var under det tidiga 1900-talet en av Italiens ledande kulturpersonligheter och var ofta kontroversiell med sina för tiden vågade sexskildringar, något som så småningom skulle föra upp honom på katolska kyrkans ökända index över förbjudna böcker.
Han författade romaner, dikter, pjäser och arbetade med det nya filmmediet då han skrev manuset till Cabiria som blev en stor succé när den kom ut 1914. Trots att D´Annunzio redan under 1890-talet fick ett internationellt genombrott med romanen L´Innocente var ständiga pengaproblem något som genomsyrade hans liv. Poeten blev berömd för sin extravaganta och dekadenta livsstil med lyx och älskarinnor där hans växande skulder gjorde honom ständigt jagad av sina kreditorer, något som ledde till att han 1910 flydde till Frankrike.
D´Annunzio hade under en kort tid runt sekelskiftet sympatiserat med socialisterna men i sin franska exil började han gå åt det nationalistiska och krigiska hållet. Han hyllade Italiens koloniala engagemang i Nordafrika med sina dikter och när första världskriget bröt ut stödde han irrendentisterna och propagerade öppet för krig mot centralmakterna. Men så var Italien också ett paradoxalt land.
Självständigt så sent som 1861 var vid denna tid Italien och den italienska nationen fortfarande något abstrakt för de flesta invånarna där bara en liten minoritet pratade det officiella italienska språket. Nationalism var inte självklart liktydigt med höger och omvänt var det katolska kyrkan som stod för pacifism och en form av internationalism i förhållande till kriget.
Då Italien gick in i första världskriget anmälde sig den nu 52-åriga nationalskalden genast som frivillig. Ledningen tänkte sig först att han skulle fungera som en symbolisk figur för att höja stridsmoralen och såg därför till att hålla honom borta från farliga uppdrag vid fronten, något D´Annunzio vägrade. Han krävde högljutt en aktiv tjänst av regeringen, som kände sig tvingad att godkänna förfrågan.
Under de följande åren stred D´Annunzio vid flera fronter, bland annat i det nyuppfunna flygvapnet där han släppte både bomber och egenkomponerade propagandaflygblad bakom fiendens linjer. Han dekorerades flera gånger och förlorade sitt högra öga under ett bombanfall mot Trieste.
Att en av Italiens största kulturpersonligheter som levt ett rikt och bekymmersfritt liv faktiskt inte bara bekände sig till krigets lov i textform utan även stred och sårades jämte sina landsmän väckte stor beundran och vid krigsslutet 1918 var Gabriele D´Annunzio en prisad nationalhjälte i hemlandet.
Den 12:e september 1919 ledde han så en trupp soldater mot staden i Carnarobukten. Till en början gick planen perfekt, endast 186 soldater ingick i den grupp som först reste mot staden, men vid deras ankomst var de närmare 2 500 då ordervägrande soldater och tillströmmande frivilliga snabbt slöt upp. Övertagandet skedde utan våld – som planerat vågade ingen öppna eld mot krigshjälten.
Väl på plats fick han veta att Nationalförsamlingen utsett honom till sin guvernör och på palatsbalkongen framför Piazza Dante adresserade han för första gången folket med ett eldigt tal där han förklarade att Fiume nu var annekterat av Italien. Folkets jubel visste inga gränser och det utbröt en spontan festival som varade hela natten där massorna hälsade sin nya befriare, sin Comandante.
För D´Annunzio var denna teatrala scen tänkt att utgöra kulmen och slutet på hans egna insats i operationen. Förhoppningen var att händelsen skulle skapa ett uppror bland italienare över Dalmatien och att regeringen antingen skulle tvingas erkänna annekteringen eller avgå, vilket i sin tur skulle kunna leda till ett nationellt uppvaknande. Inget av detta skedde.
Regeringen under Francesco Nitti hamnade visserligen i en pinsam situation då det visade sig att den inte hade kontroll över den egna armén, men därefter inträdde ett dödläge.
Staden blev nu isolerad samtidigt som en tillströmning av äventyrare, revolutionärer, konstnärer och lyckosökare tilltog. Marinetti, författaren till Det futuristiska manifestet var på besök liksom den unge Benito Mussolini, ledare för en vid detta laget obetydlig politisk rörelse vars program ännu var något oklart. Mussolini gav liksom många andra nationalister sitt stöd, men även syndikalister och socialister såg på händelserna i Fiume med intresse, var det inte en del av den annalkande världsrevolutionen man bevittnade?
D´Annunzios egna ideologi var minst sagt vag. Han pratade om estetik och om ett nationellt uppvaknande, var vidskeplig och ointresserad av politik i en konventionell bemärkelse. Då planen om annektering inte genast införlivades blev istället de poetiska talen till massorna på torget den sammanhållande kraften. Han uppfann en ny form av politisk kommunikation där en dialog fördes med massorna nedanför och där rituella och kvasireligiösa inslag blev en del av framförandet som pågick i stort sätt varje dag.
I oktober fick Fiume en oväntad gåva då fartyget Persia anlände till stadens hamn. Skeppet var lastat med 13 ton krigsmateriell och var på väg mot Ryssland där den italienska regeringen bistod den vita sidan i kriget mot bolsjevikerna som där pågick för fullt. Det radikala italienska hamnarbetarfacket beslöt då att kapa skeppet och föra det till Fiume där det mottogs med jubel. Hädanefter skulle sjöröveri och stöldräder över gränsen bli ett återkommande inslag i Fiumes politik och ett sätt att införskaffa varor till den ekonomiskt utsatta staden. Man inrättade rent av ett sjöröveridepartement.
Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om livet i Fiume vid denna tid. Det har ofta beskrivits som ett syndens näste, ett dekadent tillhåll för konstnärer och bohemer. Det fanns gott om bordeller och kokainbruk – en företeelse som uppstått bland första världskrigets piloter – förekom öppet, liksom homosexualitet, vilket tycks ha tolererats.
Till det finns rapporter om nudism, yoga och ett ständigt festande där stadens comandante varje dag eldade massorna med sina dramatiska tal från balkongen på Piazza Dante, inte sällan ackompanjerad av fyrverkerier. Bilden av Fiume som en ständigt pågående festival framträder och det har senare liknats både vid majrevolten 1968 och kallats den sista piratutopin.
Persiahändelsen kan ses som startpunkten för en vänstervridning i D´Annunzios märkliga anti-politik då han nu började prata i internationella termer och knöt kontakter med radikaler. Fiume var nu plötsligt fyrbåken för alla förtryckta folk och solidaritet med Irland, Egypten och andra som kämpade för sin nationella frigörelse deklarerades, vilket under våren 1920 mynnade ut i Lega di Fiume, ett de förtryckta folkens svar på stormakternas Nationernas Förbund.
Det kan te sig långsökt att en operation som syftade till expansion av Italien nu började likställa sig med koloniernas kamp och började tala med antiimperialistiska glosor. Man kan undra om det hela egentligen var ett ironiskt svar på president Wilsons nya världsordning, men det var i vilket fall mer än bara ord då konkreta planer för att beväpna olika befrielserörelser med vapnen från Persia smiddes.
Den snabba utvecklingen som tog fart under hösten 1919 föll dock inte alla i smaken. Splittringar mellan Fiumes Nationalförsamling och kommendantens kabinett förekom tidigt liksom att själva ansvarsfördelningen var oklar. Splittringen ökade då regeringen Netti föreslog en kompromiss i slutet av november.
Förslaget gick ut på att man visserligen inte annekterade staden men med garantier att man inte heller skulle tillåta den falla i jugoslaviska händer, stadens öde skulle istället avgöras av dess egna invånare. I förslaget ingick också att D´Annunzio själv skulle lämna staden. Förslaget gick igenom med stor majoritet i Nationalförsamlingen men poeten såg till att lägga ut det på en folkomröstning, bara för att därefter stoppa och ogiltigförklara den då resultatet inte pekade i hans favör.
Problemen började sen hopa sig under 1920. Den ekonomiska situationen var från början ansträngd då regeringens blockad ledde till hög arbetslöshet. Till det kom slitningar mellan den kroatiska och italienska befolkningen. Den ständigt pågående karnevalsstämningen tilltalade inte alla.
Men politiken blev istället mer utopisk och kulminerade vid sidan av Lega di Fiume med Carta del Carnaro, Carnarokonstitutionen, huvudsakligen författad av Alceste De Ambris, med tillägg av D´Annunzio.
De Ambris kan i sin egen person belysa den märkliga politiska situationen i Italien. Från att ha varit en av landets ledande anarkosyndikalister tog han ställning för kriget, hamnade i Mussolinis nyskapade fasciströrelse men lämnade den snart när högervridningen började bli märkbar då han istället reste till Fiume för att stödja det politiska experimentet där.
Carta del Carnaro innehåller en mix av de gängse liberaldemokratiska fri- och rättigheterna och sociala reformer som rätt till arbete med en skälig lön, bostad, pension och utbildning. Styret är decentraliserat till mindre kommuner och på den nationella nivån finns ett parlament med två kammare. Den ena kammaren liknar ett vanligt parlament i en västerländsk demokrati men den andra utgörs av tio så kallade korporationer där arbetarna utifrån branschtillhörighet väljer sina egna ledamöter som har till uppgift att reglera ekonomi och arbetarfrågor. Korporationerna utgör egna enheter med beskattningsrätt och utser sina egna representanter och vissa departement i regeringen. Men någon expropriering av företagen talas det inte om och arbetsgivarna har fått en egen korporation vid sidan av arbetarnas.
De Ambris tycks på syndikalistiskt manér ändå ha förstått att man inte kan skapa lyckoriken ovanifrån och hoppades att korporationerna med tiden skulle ta över fler och fler funktioner i takt med att arbetarnas klassmedvetenhet ökade, och i det ursprungliga utkastet var deras beskrivning ganska kortfattad. Men när D´Annunzio såg över det hela tillkom formuleringar om att varje korporation skulle ha sina egna emblem, ceremonier och riter. Han ville uppenbarligen grundlagsfästa den politiska teater han improviserat fram under de karnevaliska månaderna vid makten.
Poetens inflytande märks också i införandet av den tionde korporationen. Denna ska bestå av genier och ”mystiska krafter av framsteg och äventyr” men uppstå först i framtiden, ett förebådande om Den Nya Människan, troligen inspirerat av Friedrich Nietzsches Övermänniska. Det finns också långa skrivningar om vikten av kultur och musiken är i riket ”en social och religiös institution” som varje kommun måste respektera genom att tillhandahålla sin egen orkester och kör.
Carnarokonstitutionen var naturligtvis dömd till att enbart bli en papperskonstruktion, men dess säregna mix av liberaldemokrati, garanterade sociala rättigheter, syndikalism och 1800-talets fantasifulla utopism gör den till ett unikt dokument.
Men nu började tiden rinna ut för experimentet i Fiume. Om kapningen av Persia kan sägas ha inneburit en vänstersväng så kan man istället se en högervridning under sommaren 1920. Tillströmningen av nytt folk avtog och de radikalare elementen skulle snart bli besvikna då Lega di Fiume rann ut i sanden. Istället för en världsomspännande organisation för de förtryckta folkens befrielse engagerade sig D´Annunzio istället uteslutande för Jugoslaviens splittring.
Den nya Jugoslaviska statsbildningen var inte självklart något positivt för de olika folken som skulle ingå i den. Kroater, slovener, albaner och andra fruktade att staten skulle leda till en markant serbisk dominans varför krav på full självständighet restes från flera håll. En kollaps för Jugoslavien skulle innebära större möjligheter för ett italienskt utvidgande i området, och det är inte svårt att se D´Annuzios retorik om befrielse som hycklande och något som låg i den italienska expansionismens intressen.
Den nya italienska regeringen under Giolitti var dessutom mer handlingskraftig än sin föregångare och i november 1920 beseglades stadens öde då Italien och Jugoslavien undertecknade Rapallofördraget som slog fast gränserna länderna emellan och där Fiume förklarades en självständig fristat. Det är inte svårt att se detta som en framgång för D´Annunzio, utan övertagandet av staden skulle regeringen troligen aldrig lyckas förhandla sig fram detta.
Alla tycktes nöjda med uppgörelsen, Fiumes Nationalförsamling liksom folk inom den närmsta kretsen, däribland De Ambris, uppmanade D´Annunzio att acceptera förslaget och lämna staden. Men poeten vägrade blankt och krävde italiensk annektering. Tålamodet var dock slut hos regeringen som under julen anföll staden. D´Annunzio undkom med nöd och näppe anfallet och gav snart upp för att undvika vidare blodspillan.
Runt 50 personer dog under de få dagarnas strider och amnesti utfärdades för samtliga inblandade i Fiumeäventyret. Poetens regim var efter drygt 15 månader över.
För eftervärlden har Gabriele D´Annunzio ofta setts som en proto-fascist och har rent av dubbats till rörelsens svar på Johannes Döparen. Mussolini lyckade utnyttja engagemanget för Fiume till en språngbräda för sin politiska karriär och övertog många av de symboler, slagord och attribut som förekom i Fiume, det mest iögonfallande den ”romerska hälsningen” med uppsträckt högerarm. Även formuleringar från Carnarokonstitutionen, till exempel om korporationer, skulle dyka upp i den fascistiska statens grundlagar. Men det rörde sig om ett liknande språk, inte om faktisk politik.
Men på något sätt känns utvecklingen från D´Annunzios Fiume till det fascistiska Italien ändå logisk. För samma sak kan sägas om bolsjevismen och för den delen socialdemokratin, två andra ideologier som vid denna tid vädrade morgonluft. Hoppet om en världsrevolution och en ny utopisk ordning blev i slutändan mest till tomma ord när innehållet skulle omsättas till realpolitik. Ja någon stabil världsfred enligt Wilsons principer blev det ju som bekant inte heller. När festen var över visade sig den gråa vardagen lika trist som vanligt.
Källor:
D´Annunzio dekadent diktare, krigare och diktator – Göran Hägg
The first Duce – Michael A. Ledeen