Missa inte en post!

Det har blivit lite skralt med inläggen här på bloggen på sistone, men oroa er inte, det kommer mera. Så småningom. Problemet med att blogga sällan är att man riskerar tappa läsare då de glömmer bort att man finns. Därför har jag nu äntligen fått tummen ur och lagt till en prenumerationstjänst. Skriv bara in din mejladress här i sidopanelen (eller skrolla längst ner om du läser på mobilen) och du kommer därefter få ett mejl varje gång jag skriver något nytt. En gammal bloggklassiker som fortfarande fungerar utmärkt (Hoppas jag! Vet ju inte om det funkar förrns med detta inlägget menar jag…).

Den här bloggen startade ju med ett statement om att ”återupprätta bloggosfären” och högtidligt deklarera att sociala medier var ute och bara sååå 10-tal. Det var såklart inte jätteallvarligt menat utan mer en förhoppning grundad i min personliga avsky mot nätets (och samhällets) utveckling snarare än en gedigen analys av sakernas tillstånd. Men kanske var jag något på spåret ändå. Jag tycker mig i alla fall se ett visst sug efter det gamla internet och hat mot sociala medier och techgiganterna i allmänhet känns ju numera mainstream. Men ändå stannar de flesta kvar då de upplever att de saknar alternativ. Det är som i ett avsnitt av Devs där det sas något i stil med ”de använder fortfarande era plattformar, men de tycker inte om er längre”.

Så ett annat tips för att följa inte bara den här utan även andra bloggar är att använda RSS. RSS är ett verktyg som kom till under bloggosfärens heydays som kan användas på flera olika sätt. Och apropå min trendspaning om att fler saknar det gamla internet så noterar jag att även barnen som växt upp under socialamediereran verkar begeistrade över denna gamla teknik som för dem framstår som ny.

Själv använder jag en RSS-app till telefonen. Min heter RSS reader (det finns flera, jag har ingen koll på vilka som är bra, bara sök i Appstore eller Google Play) och funkar helt enkelt så att man lägger till de bloggar man vill följa och så dyker de upp i appen när de skrivit en nytt inlägg. För bloger- och WordPressbloggar funkar det utmärkt att läsa direkt i appen men i andra format kan bilderna ibland försvinna. Men då är det inte krångligare än att man bara trycker på ”open in browser” och dirigeras direkt till sidan istället. Det viktigaste är ju ändå att man får veta när nya inlägg släppts, och kunna samla dem på ett ställe. Och det är mycket skönare att läsa på telefonen än framför datorn.

Så här ser det ut i en läsares RSS-app

Men, tänker kanske en del av er nu, jag följer ju typ inga bloggar utom den här och max en eller två till – är det verkligen nödvändigt med ännu en jävla app till mobilen då? Visst, men det är ju så, the media is the message osv, grejen är att det faktiskt finns en hel del bloggar kvar där ute. Och när du väl har en RSS-app så är det ju bara att lägga till dem allt eftersom du springer på dem. Och du kommer kommer läsa fler bloggar. Och lägga mindre tid på att skrolla Facebook och Youtube och TikTok. För egen del vill jag ju även framhålla det tidlösa i många bloggar, någon man knappast kan säga om sociala medier. I min bloggroll här till höger finns det till exempel länkar till sedan länge utdöda bloggar vars inlägg tåls att läsas om flera år efteråt.

Sist men inte minst kan man även följa mig på Mastodon där alla mina blogginlägg postas automatiskt, vilket jag skrivit lite om tidigare.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Svenska Dagbladet 1889-07-17

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.

Fire walk with me

Okej, vi tar en till gammal filmanalys då. Den är alltså skriven före Comeback-säsongen av serien som kom här om året.
Spoilervarning utfärdas. Se Twin Peaks första två säsonger och därefter Fire walk with me innan du läser vidare.

Mitt förhållande till Twin Peaks är speciellt. Som liten var det serien som skrämde skiten ur mig samtidigt som den fascinerade mig mer än något annat. Som tonåring var det alltjämt min favoritserie då de typiskt Lynchska greppen började göra intryck på mitt gryende filmintresse där Tarantino och Kubrick började ersätta James Bond i min idoldyrkan.

När jag såg om serien i vuxen ålder tvingades jag inse att något hade hänt. Efter att under ett decennium ha blivit bortskämd med högkvalitativa HBO-produktioner tedde sig vissa aspekter av min gamla favoritserie lite daterade. Det var fortfarande en fantastisk serie, visst, men nog fanns där lite logiska luckor, bristande skådespelarinsatser och märkliga sidohistorier. Att serien ballar ur lite väl mycket någonstans i mitten var jag väl medveten om, och knappast unik om att tycka, men jag insåg även saker som att det var rätt kackiga specialeffekter och att hela serien hade mått bra av att man helt och hållet klippte bort James Hurley.

Vad gäller Fire walk with me så intog jag den normala positionen. Det vill säga, jag tyckte den var betydligt sämre än serien, för knäpp och ganska långtråkig. En besvikelse. Men när jag nu ser om den inser jag att jag haft fel. Alla har fel. Fire walk with me är ett mästerverk.

Filmen består av två delar där den första, den kortare, handlar om det i serien omnämnda mordet på Theresa Banks, vilket skedde året innan handlingen i Twin Peaks börjar. I den andra delen får vi följa Laura Palmer under hennes sista vecka i livet, innan det ödesdigra mordet som utgjorde seriens själva fundament.

Inledningen är märklig. Vi känner igen oss, men det är ändå annorlunda. Det är en annan småstad, ett annat mord på en annan ung kvinna. Vi ser FBI-agenter ta över utredningen från lokalpolisen, det dyker upp märkliga karaktärer som ger kryptiska intryck. Det dricks kaffe.

Stämningen, färgerna, träinredningen – allt liknar Twin Peaks. Samtidigt är allt maxat. Den udda humorn från serien har dragits några varv till, ständigt balanserande på till gränsen till det fåniga. Ljuden är överdrivna, konflikten med ortspolisen parodisk, dialogen med servitrisen på restaurangen likaså. För att inte tala om scenen där Gordon Cole briefar agent Desmond om mordfallet med hjälp av en mimande dansös (!).

Filmmusiken spelas i princip konstant i bakgrunden, musiken som även den känns igen, inte för att det är samma musik som i serien, utan för att den är väldigt lik. Det tycks som om David Lynch gjort pastisch på sig själv. Det är Twin Peaks på steroider.

Övergången från del ett till del två sker genom att agent Cooper får dyka upp tillsammans med David Bowie i en kort drömsk episod som aldrig förklaras och som det aldrig återknyts till, då det i princip är en helt ny film som tar sin början då handlingen flyttar framåt ett år i tiden och byter plats till den välbekanta småstaden.

De oförklarliga händelserna och det drastiska bytet är ett grepp väldigt typiskt för Lynch, och just den typ av grepp som brukar få pöbeln att skaka på huvudet medan fans och cineaster försätter pannorna i djupa veck och ger sig i kast med att försöka lösa gåtan.

Då inledningen främst återkopplade till seriens humoristiska sida så innebär hoppet till del två att det är de mörka och obehagliga aspekterna som nu kommer fram och förstärks. Nu får vi återse de välbekanta ansiktena och miljöerna. Men det är ändå olikt serien. På ett sätt är det hela inventerat. I serien var Laura Palmer inte särskilt närvarande samtidigt som allt indirekt kretsade kring henne. Steg för steg växte bilden av en komplex och konfliktfull karaktär fram genom hennes omgivnings olika vittnesmål.

I filmen är det Laura som ständigt är i fokus, det är nu hennes perspektiv vi följer. I serien finns en ganska tydlig uppdelning mellan the black lodge och den verkliga världen, där kontakterna dem emellan sker via medier som the Log Lady, i syner hos Sarah eller när Bob besätter Leland och andra. I Fire walk with me flyter istället allt samman. Vår småstad ses i ett konstant förvrängt ljus, och gränserna har suddats ut. Seriens huvudsakliga upplägg var den klassiska deckarens – vem mördade Laura Palmer? – och svaret på gåtan utgjorde den chock som blev seriens klimax.

Att pappan visade sig vara mördaren gav det hela en mörk och obehaglig vändning. Twin Peaks och gåtan Laura Palmer visade sig innehålla en historia om incest mitt bland excentriska agenter och dansande dvärgar. I serien grävs det inte särskilt djupt i detta, men i Fire walk with me är det mer påtagligt.

Laura upptäcker att det saknas sidor i hennes hemliga dagbok och snart börjar hon inse att Bob – han som förgripit sig på henne sen hon var tolv – i själva verket är hennes pappa. Det är när hon slutar förneka det hela för sig själv, och mer och mer öppet börjar konfrontera sin pappa, som hennes dagar är räknade.

Bilden av den på ytan perfekta Laura, som i hemlighet lever ett självdestruktivt liv med kokainmissbruk och prostitution, blir fullt begriplig. Det uttrycks tydligt i en scen när Donna frågar henne varför hon prostituerar sig. Laura tiger och kameran klipper till hallen, där dörren öppnas och Leland kliver in.
Att Laura inte först förstår att Bob och Leland är en och samma person knyter an till populärpsykologiska föreställningar om bortträngda minnen, vilka var frekvent förekommande i nyhetsrapporteringen under denna tid.

Men det är inte så enkelt som att Twin Peaks ”egentligen” handlar om incest. Det kommer tack och lov ingen fånig twist på slutet där allt övernaturligt förklaras vara Lauras bortträngda undermedvetna. Inte heller är det hela blott ”symboliskt” i någon banal bemärkelse. Men det är inte heller så, som man kan tolka det hela i tv-serien, att stackars Leland blivit besatt av onda andar från den mörka sidan och att det hela kan kokas ner till en barnslig spökhistoria.

Nej, det här är nämligen David Lynch, och hos David Lynch finns det inga enkla svar. – ”Bob is real”, säger Laura. Och så är det, också. I Lynchs universum är den materiella världen och andevärlden ett. Det undermedvetna, det psykologiska och det parapsykologiska flyter samman i den visuella symbolvärlden. David Lynch använder sig av filmmediet för att skapa genuina konstverk, inte för att återge en linjär berättelse. För att förstå storheten i Fire walk with me måste man därför förstå skillnaden mellan tv-mediet och filmmediet.

Tv-serier har den egenskapen att man kan lära känna karaktärerna på djupet. Under tidens gång blir vi så välbekanta att vi tycker oss känna dem personligen. George Clooney berättade i någon intervju om hur det var när han gick från att vara tv-stjärna i Cityakuten till att bli Hollywoodkändis. Tv-stjärnor kommer folk fram till på stan och pratar med som om de vore gamla kompisar, filmstjärnor får folk att bli nervösa, ta sig för munnen och med uppspärrade ögon peka på en från andra sidan gatan.

Den långsiktiga, fleråriga relationen med karaktärerna gör tv-mediet unikt, något som inte kan återskapas i en långfilm. Det som gör Fire walk with me så speciell är att den bygger på den djupa relation vi fått genom tv-mediet, samtidigt som den är en genuin David Lynch-film.

Många filmer – de allra flesta – kan betraktas som audiovisuella återgivningar av romanen som konstform. Det är en berättelse. Roy Andersson sa någon gång att hans filmer är mer jämförbara med att titta på en tavla eller att läsa en dikt, snarare än att läsa en roman. När du läst ut boken vet du vad som hänt, historien har berättats och det hela är klart. Du behöver inte läsa om den då du redan vet vad som kommer hända. En tavla kan du däremot återgå till att betrakta gång på gång.

David Lynchs mer knäppa filmer, som Lost Highway och Mulholland drive, tillhör definitivt det Roy Andersson pratar om. Vi får se fantastiskt snygga scener och miljöer. Det skapas en speciell stämning, ett symboliskt bildspråk. Men det finns ingen linjär historia och det finns inga svar. Det rör sig inte – vilket en del tycks tro – om att ledtrådar läggs ut för publiken att lösa och där med förvandla filmen till en begriplig berättelse.

Det är vackert att titta på, det är öppet för dina egna personliga tolkningar, det får dig att reflektera, att känna. Det är konst. Fire walk with me tillhör denna kategori Lynch-filmer. Men den stora skillnaden är att den konstnärliga gestaltningen berör karaktärer vi känner som om de vore våra egna vänner, vilket ger den en extra dimension. Kritiken mot Fire walk with me tror jag bottnar i att publiken förväntat sig ett långt tv-avsnitt snarare än en David Lynch-film. De har inte förstått att när vi byter medium så blir skiftet också drastiskt.

Tar man det istället för vad det är, så blir upplevelsen annorlunda. Inledningen är en pastisch. Och det är en fantastisk sådan. Själva huvudtemat sen, den andra delen, är inte alls vad de försökte sälja in den som. Det är inte ”nu får vi se vad som hände veckan innan Laura Palmer mördades!” utan en konstnärlig gestaltning av som hände. Vi vet ju redan vad som kommer hända, vilket regissören är väl medveten om, och anspelar på med sina övertydliga betoningar och förstärkningar.

Filmen utgör den perfekta avslutningen på en av världens bästa tv-serier. En epilog, prolog och sammanfattning i ett. Det är mörkt, det är snyggt. Det är helt enkelt David Lynch när han är som allra, allra bäst.

Om mitt Mastodonkonto

Jag skaffade nyligen Mastodon. Det är då ett relativt nytt socialt medium – startade 2016 tror jag – som skiljer sig från mängden genom att vara open source, decentraliserat, annonsfritt och där inga metadata samlas in vare sig för att optimera marknadsföring eller säljas vidare till tredje part.

Liknande försök har gjorts tidigare – jag hade till exempel Diaspora (hette det väl?) för några år sen, och det var väl sett till sina funktioner och sitt användargränssnitt helt okej, som en blandning mellan Twitter och Facebook som jag minns det. Men utan användare. Utöver mig själv och en (1) kompis var det helt stendött, varför mitt engagemang snabbt dog ut.

Mastodon förde länge en liknande tillvaro, men i år och särskilt nu de senaste veckorna har användarantalet fullkomligt exploderat och fenomenet har fått en hel del press. Det är framförallt från Twitter användarna kommer. Då Elon Musk tog över företaget välkomnade han Donald Trump och en massa avstängda högerextremister åter samtidigt som han stängde av vänsterfolk och antifascister, däribland amerikanska CrimethInc., vilket ledde till protester och avhopp, däribland en massa kändistwittrare, vilket i sin tur lockade med sig ännu fler osv.

Ja om detta har det ju redan skrivits en hel del. En kort introduktion kan ni läsa här på Samuels bitar, en lite längre text på engelska hittar ni här (som jag hittade via ovan nämnda Samuel, som jag hittade på Mastodon) .

Ytligt sett liknar Mastodon Twitter (fast med lite längre tillåten text). Men det är här det intressanta kommer in. Det finns inte ett Mastodon, man blir istället medlem i en instans och dessa instanser ser olika ut och har lite olika användarregler och är i sin tur sammankopplade i Fediversum.

För egen del är jag inte så jätteintresserad av vad Mastodon är idag, men desto mer av vad det skulle kunna bli. När jag klickat runt tycks det mig till stor del bestå av nyss nämnda twittermigranter som längtar tillbaks till det gamla PK-twitter som fanns för typ tio år sen och helt enkelt kör vidare sin rutin i det nya forumet. Vilket såklart är dödstrist.

Men med dess decentraliserade struktur och öppna källkod har Mastodon potential att bli något mer, och då inte bara i bemärkelsen att det kommer bli mer användarvänligt (det lider av en del buggar) eller att det kommer locka till sig enorma skaror med folk.

Tvärtom kan jag tänka mig att en hel del nysstwittrare snart kommer tröttna, minska sin aktivitet och istället ägna sig åt Instagram eller what ever då de inte längre får lika mycket notifikationer och snabba dopaminkickar.

Och det gör ju inget. För oss som inte drömmer om ett Twitter utan Hanif Bali kan det snarare vara en fördel att Mastodon kan få utvecklas till något eget, eller snarare flera olika saker.

Vi har blivit så vana att tänka i termer av plattformar att vi glömt bort att det inte måste vara på det sättet. Istället för att hoppas på att Mastodon ska bli Nästa Stora Grej så hoppas jag det blir ett steg bort ifrån själva idén med plattformar, att det blir en fortsättning på det internet jag både trodde och hoppades det skulle bli innan centraliseringen förstörde allt för en 15 år sen någonting.

Det här är något som särskilt Facebookgenerationen – alltså de över 60 och de under 30 – antagligen har svårt att ens förstå rent konceptuellt då internet och sociala medier för dem är en och samma sak.

För egen del har jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har postat lite vad jag kallar #tidningsanekdoter, vilka ibland är en slags spinnoffs på inlägg jag gjort här. Samt gjort reklam för min blogg genom att länka till gamla inlägg – jag ska inte sticka under stol med att huvudsyftet med mitt Mastodonkonto är att dra trafik hit till bloggen.

Tycker du det här är bra content kan du ju börja följa mig på Mastodon.

Det är skönt att slippa reklam. Det är också skönt att själv bestämma över sitt flöde – det består av de jag väljer att följa och de kommer i den ordning de postats. En speciell funktion (jag tror inte den finns på Twitter i alla fall) är att man kan sortera sina följare i listor, vilket jag uppskattar.

Det finns inga sponsrade inlägg och inga mystiska algoritmer som kastar om ordningen eller sprider inlägg med ”mycket aktivitet” (vilket oftast betyder idioti), det finns inga mekanismer som gör allt för att få en stanna kvar så länge som möjligt, inget klickonomiskt incitament till att uppmuntra ”diskussion”(vilket oftast betyder idioti) till varje pris.
Det är såklart också skönt att inte ge bort sin privata nätaktivitet till multinationella företag (som i sin tur skickar vidare den till staten).

Men det är också, än så länge, i grunden just ett socialt medium. Med följare och ”boostar” (motsvarande delningar/retweets) och notifikationer som gör en glad i början men som riskerar att snabbt förbytas till att man istället blir sur av avsaknaden av dem.
Andra potentiella problem är att man kommer på sig själv med att skrolla mobilen istället för att till exempel läsa en bok. Eller – hemska tanke – att man skulle börja lägga mer tid åt att skriva korta, poänglösa kommentarer på Mastodon istället för att skriva blogginlägg.
Vilket ju var anledningen att jag hatade och därför övergav sociala medier från första början.

Så om jag känner mig själv rätt kommer jag nog snart tröttna och inta en ganska passiv roll. Jag har precis laddat ner ett tillägg som automatiskt postar mina blogginlägg på mitt Mastodonkonto (som jag med detta inlägg alltså premiärtestar), och det kommer kanske främst bli det som kontot används till.

Hur det nu blir med allt detta – Mastodon i allmänhet och mitt deltagande i synnerhet – får framtiden utvisa. Men testa gärna själva genom att skaffa ett konto till exempel här eller till exempel här.

Och följ mig här.

Pretty woman, reaganomics och det militärindustriella komplexet

Slänger in en till gammal analys från Filmtipset.se, denna gång om Pretty woman. Spoilervarning! Se filmen innan… Eller, skitsamma, du har säkert sett den. Det är inte så noga faktiskt.

Pretty woman har för mig alltid framstått som något bland det mest bisarra som kommit ur Hollywood. Historien om horan som blir kär i sin torsk efter att han låtit henne shoppa loss hur mycket hon vill i Beverly Hills klädaffärer – allt förpackat enligt mallen för en mysig rom-kom – är så fullkomligt vansinnig att jag ibland föreställt mig att det rör sig om ett avancerat skämt av något slag.
Att en praktcyniker till manusförfattare velat visa att man kan sälja in vilken smörja som helst genom att spela på vissa förutsägbara genrekonventioner. Eller något sånt. Men sen inser jag att det nog tyvärr inte ligger till så, utan att den nog är precis så unken som den förefaller.

För ett tag sen läste jag en riktigt intressant analys av filmen i Etc magasin av Annie Hellquist, vilket i alla fall fick mig att vilja se om filmen. Annie Hellquist noterar en annan utvecklingslinje i filmen, nämligen den om hur den flyktige finanskapitalisten Edward (Richard Gere) förvandlas till stabil industrikapitalist. Detta parallellt med huvudstoryn om hur horan Vivian (Julia Roberts) förvandlas till ärbart flickvänsmaterial. Kan man rent av se Pretty woman som en beskrivning av det ekonomiska systemet? Efter min omtitt av filmen är jag benägen att svara ja på den frågan. Låt oss nu titta närmare på det.

Pretty woman är från 1990, efter ett årtionde av vad som i USA kallades ”reaganomics”, den politik som sjösattes av president Reagan och som innebar nedskärningar i välfärdssystemen, stora skattesänkningar och drastiskt ökande skuldsättning i de offentliga finanserna, det som i resten av världen brukar benämnas ”nyliberalismen”. Det är inte alls ovanligt att se kritik av reaganomics i Hollywoodfilmer från den här tiden. Mest uppenbart är det antagligen i Oliver Stones Wall Street, något subtilare i Paul Verhoevens Robocop medan den i John Carpenters They live är fullkomligt skoningslös. Pretty woman verkar alltså i en tradition här.

I filmens inledning får vi se den stora klasskillnad som råder mellan de båda huvudpersonerna. Edward lever i lyx och överdåd, Vivian balanserar på gränsen till att bli vräkt och hennes profession medför dessutom stora faror, vilket understryks av en scen där vi får veta att en prostituerad just blivit mördad. Vivian längtar bort. ”Don´t You wanna get out of here?” Säger hon till sin rumskamrat Kit som tillhör den mer luttrade skolan, de som rycker på axlarna och finner sig i sitt öde.

Och Vivian tar sig också ut medan Kit stannar kvar. Av en slump träffar hon Edward som köper henne för en timme, därefter för hela natten, och morgonen efter för en hel vecka, under vilken de blir kära och slutligen lever lyckliga i alla sina dagar. Horan jobbar sig (på bara en vecka!) uppåt i klassamhället till att sluta som flickvän eller kanske rent av hemmafru åt en miljardär. Ett strålande exempel på Den amerikanska drömmen.

Längs vägen får vi en del lärorika lektioner i nationalekonomi. Edwards sysselsättning består i att köpa upp krisande företag, stycka upp dem och därefter sälja med vinst. Anledningen till besöket i Los Angeles är att ta sig an Morse Industries, ett fartygsbolag vars grundare Jim Morse nu kämpar emot för att inte bli utmanövrerad från sitt livsverk av denna cynisk finanshaj som bara är ute efter snabba klipp. James Morse representerar här den gamla stabila industrikapitalismen. Han är en mysig gammal farbror, en self made man som oroar sig för vad som ska hända hans anställda. Hans barnbarn David är hans tilltänkta kronprins som ska ta över företaget. Den som har skapat ett företag bör bestämma över dess öde, anser familjen Morse.

”Män som farfar har skapat vårt land!” säger David. Familjeföretaget har också hittat en livlina som kan rädda dem. I sista stund har nämligen en stor beställningsorder på 10 stridsskepp inkommit från militären, och med denna order, värd 350 miljoner dollar, kan Morse fixa nya långivare som ser till att de kan behålla aktiemajoriteten och därmed hålla Edward borta från att ta över företaget. När detta kommer fram blir det först panik på Edwards kontor, men den luttrade finansmannen vet hur man löser detta. ”Vem känner vi i senatens anslagsutskott?” Frågar Edward sina rådgivare. ”Senator Adams”, blir svaret. Och snart är allt fixat. Genom att övertala ”sin” kongressman att frysa godkännandet av beställningsordern har Edward röjt undan alla hinder för att kunna genomföra sin affär.

Det här är faktiskt en ganska intressant beskrivning av det ekonomiska systemet. Vi har till att börja med det historiska skiftet, den äldre industrialisten på dekis och den unga finansvalpen som tar över.

Detta är en av flera markörer för den nya ordning som började skönjas från Bretton Woodssystemets kollaps i början av 70-talet. VD:n, inte sällan en person med ingenjörsbakgrund, började förlora sin maktställning inom företagen till förmån för ett mer passivt, anonymt och flyktigt aktiekapital.

Den så kallade finansialiseringen som då tog fart fullkomligt exploderade under 80-talet när tillgångarna på världens börser snart översteg tillgångarna i den reala ekonomin flera gånger om, till stor del en effekt av dem amerikanska statens allt större skuldsättning. Wall Streets unga finansvalpar blev under detta decennium den sinnebild för kapitalismen som fabriksdirektören tidigare utgjort samtidigt som inkomstskillnaderna sköt i höjden.

Men i scenen framkommer också något annat väldigt väsentligt för USA:s ekonomi, nämligen det militärindustriella komplexet. Det är ju flottan, alltså skattebetalarna, som beställt 10 båtar för 350 miljoner dollar. Med begreppet ”det militärindustriella komplexet”, som en gång i tiden myntades av president Eisenhower, menas den nära kopplingen mellan politik och ekonomi som finns i denna bransch. Man talar ofta om de ”svängdörrar” som finns mellan pentagon och försvarsindustrin, där före detta politiker och politiska tjänstemän blir till vapenföretagare och vapenföretagare blir till politiker eller politiska tjänstemän.

Då köparen (försvaret) dessutom ofta är direkt involverade i själva utformandet av produkten (missilen, flygplanet, båten, osv.) och dessutom samtidigt delar ut stora forskningsanslag kan man inte tala om försvarsindustrin i de termer vi är vana vid när vi pratar om ekonomi, som ”marknader”, ”tillgång och efterfrågan” och så vidare. Då det inte råder någon egentlig konkurrens, ännu mindre en marknad, blir politiska kontakter allt viktigare. Utöver rena militära företeelser är även datorn, internet, GPS:en och många andra saker vi idag använder oss av i vår vardag utvecklade av militären och alltså betalda av amerikanska skattebetalare.

Och det är naturligtvis detta militärindustriella komplex som drar den amerikanska ekonomin framåt, ett faktum som brukar maskeras av ett mytiskt språkbruk om fria marknader och driftiga entreprenörer. Men inte i Pretty woman. Här är det Edward som har trumf på hand i affären, helt enkelt till följd av att han kan styra politiska beslut genom ”sin” kongressman. Korruption är vägen till ekonomisk framgång.

Men Edward är ändå inte glad. Han är rik och lyckosam i sitt yrke, men han är inte lycklig.

I sin bok När karaktären krackelerar från 1998 tecknar sociologen Richard Sennett en vemodig bild av samtiden. Människan i Den nya ekonomin är rotlös och olycklig menar han. Boken berättar bland annat historien om Enrico, en gammal vaktmästare, och hans son Rico som har gjort en ordentlig klassresa, blivit konsult och nu tillhör de rikaste fem procenten i landet. Med dessa två generationer belyser Sennett skiftet i samhället. Enrico jobbade utan att klaga för ett tydligt mål, att köpa ett hus i förorten och för att kunna sätta sina barn i college och där med ge dem en bättre framtid.

Jobbet var kanske slitigt, men tryggt och förutsägbart, och Enricos mål blev också med tiden uppfyllda. Rico däremot flyttar ständigt runt och kan aldrig rota sig, hans jobb kräver ständig förändring vilket leder till konflikt med hans identitetsbyggande och karaktär. Det är egentligen sinnebilden av den amerikanska drömmen. Föräldern som kan lämna ett bättre arv till sitt barn, sonen som klättrar upp från sin arbetarklassbakgrund och blir rik. Men arbetslivets omorganisering som skett under tiden, med flextid, hög personalomsättning och ökad automatisering, har gjort folk rotlösa.

Cynism är ett kännetecken för människan i Den nya ekonomin. Till skillnad från den vanligt förekommande vänsteranalysen av globaliseringen (eller finansialiseringen, nyliberalismen, post-fordismen, reaganomics… kärt barn har många namn) där de ökade klasskillnaderna gjort de rika till vinnarna och arbetarklassen till förlorarna, så tycks Sennett mena att även de rika inte mår särskilt bra.

I När karaktären krackelerar lyser vinnarna med sin frånvaro. Några år senare bekräftades denna bild i den uppmärksammade Jämlikhetsanden, en sammanställning av en rad olika studier där forskarna Kate Picket och Richard Wilkinson slog fast att samhällen med stor ojämlikhet enligt nästan alla mätbara faktorer också var olyckligare. Även för de i toppen av inkomstskalan.

Men långt innan några sociologer eller epidemiologer hade fastslagit detta faktum var den girige och cyniske finansmannen en etablerad figur i populärkulturen. Så också i Pretty woman. Men Edward börjar förändras då han träffar Vivian. Edward är nämligen inte någon cynisk börshaj innerst inne. Pengarna gör honom inte lycklig.

Edward har nämligen klass, även i en annan bemärkelse. Han är inte nyrik utan kommer från en gammal rik familj. Hans exerciser i finansbranschen är snarast ett uppror mod fadern, som nu har avlidit efter att de inte setts på 14 och ett halvt år. Men Edward är inte klippt och skuren för den här branschen. Han börjar tvivla och börjar känna sympati med Morse. ”Vi varken bygger eller tillverkar” säger han till sin advokat Philip, som oförstående invänder att vi tjänar pengar.

Men nu börjar Edward visa sin verkliga, genuina sida. Utöver att han lär Vivian äta med salladsbestick och klär henne i cocktailklänningar så tar han även med henne på Verdis opera La Traviata, läser Shakespeare och lär henne spela schack. Det klipps mellan en scen med Philip där han sitter vid sin kontorsbänk och spelar något löjligt minibiljard-spel.

Edward har mer än god ekonomi, han har även den förfinade smak och kultivering som passar sig för den gamla sortens överklass. Han har mer gemensamt med Morse än sin odräglige advokat. Och snart börjar bitarna falla på plats. Han gör en helomvändning och beslutar sig för att gå samman med Morse för att fortsätta det anrika företagets verksamhet istället för att stycka upp det. Men hur gör vi med det frusna kontraktet med flottan? Frågar Jim. ”Det blev bara lagt på is”, säger han leendes och de båda skrattar vänligt då de lämnar styrelserummet tillsammans. Jim säger att han är stolt över Edward som nu gjort det rätta och fått något av en fadersfigur på köpet.

Ordningen är nu återställd. Finanskapitalet bidrar till utveckling och jobbskapande tillsammans med industrikapitalet istället för att utmanövrera det, och de mutar tillsammans sin politiker för att få de skattepengar som gagnar de bådas ekonomiska intressen istället för att träta sinsemellan. Därefter når filmen sitt crescendo då Edward byter ut sin tillfälliga ekonomiska relation till Vivian för att ge sig på en djupare, långvarigare och känslomässigare dito. Så slutar ”prostitutionsmysdramat”, (som Annie Hellquists så fint kallar det) lyckligt.

Pretty woman är således kritisk mot reaganomics, men det är en väldigt konservativ sådan. Det var bättre förr, lyder budskapet. Och enda vägen ur armod är genom den individuella klassresan. Vi kan dessutom från vår tidshorisont konstatera att Edward och Vivian nog förlorade i det långa loppet. Kanske kan man se Steven Soderberghs The girl friend experience från 2009 som en slags uppföljare med dess uppdaterade syn på hur både ekonomi och prostitutionsindustri förändrats under åren. Men det är en annan historia.

Starship Troopers och mänsklighetens undergång

Då skrivkramp/brist på inspiration/allmän lathet råder kan det ju vara på sin plats att återposta lite gammalt mög. Hittade nyligen en mapp märkt ”Filmtipset” på min hårddisk som består av ett par analyser jag skrev på Filmtipset.se för en massa år sen.

Då sajten gjordes om häromåret försvann de tyvärr från etern (jag kan i alla fall inte hitta dem) så då kan jag ju lägga ut några här istället.

Först ut blir Starship Troopers från 1997.
Spoilervarning! Ladda ner filmen illegalt från nån torrentsida och se den innan du läser vidare.

Kulturerna lever sitt liv, säger Spengler, ’i upphöjd ändamålslöshet’ liksom ängens blommor. De fullföljer ingen gemensam plan, sammansätter ingen historisk helhet av högre ordning. ’Mänskligheten’ är ett zoologiskt, inte ett historiskt begrepp. Mänskligheten har en historia bara i samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.”

Georg Henrik von Wright – Spengler och Toynbee

Man brukar säga att vinnarna skriver historien. Det gäller förstås om krig, men hela vårt historiemedvetande tenderar att utgå från nuet, och något annat vore naturligtvis konstigt. Varför vi är där vi är idag är historiens ständiga huvudnarrativ. I det förflutna ser vi stegen som ledde fram till dagens värld. Detta innebär att historien förändras allteftersom nuet förändras.

Immanuel Wallerstein frågar sig i essän Konstruktioner av folk: Rasism, nationalism, etnicitet från 1988 om det finns en västsaharisk nation, detta till bakgrund av den pågående konflikten mellan Västsahara och Marocko.

”Frågar man Polisario, den nationella befrielserörelsen, kommer den att säga ja och tillägga att det har funnits en sådan i tusen år. Frågar man marockanerna har det aldrig funnits en västsaharisk nation, och de som lever i vad som en gång var kolonin Spanska Sahara har alltid varit en del av den marockanska nationen.”

Men vem har då rätt? Svaret, säger Wallerstein, är att det inte går att lösa problemet rent intellektuellt. Det beror på vem som segrar i konflikten. Vinner Polisario har Västsahara funnits i tusen år, vinner Marocko har nationen aldrig funnits.

”Varje historiker som skriver 2100 kommer betrakta det som en avgjord fråga eller, mer sannolikt, kommer inte betrakta det som en fråga över huvud taget.”

I Paul Verhoevens Starship troopers från 1997, baserad på Robert A. Heinleins roman från 1959, är historieundervisningen i det framtida samhället av central betydelse för den förenade mänskliga nationen. Det obligatoriska skolämnet History & moral philosophy undervisar eleverna i vad som är rätt och fel och varför den nuvarande politiska ordningen är den bästa av alla världar: detta lär oss nämligen historien.

Något postmodernistiskt flum om olika perspektiv finns det inte utrymme för och inte heller något som liknar Axel Hägerströms maxim om att lektioner i moralfilosofi bara kan vara en lära om moral, inte en lära om vad som är rätt och fel. Här är det precis tvärtom. I Heinleins framtid är rätt och fel inget som ens är uppe för diskussion, det är en exakt vetenskap.

Där boken i flera stycken utgörs av långa redogörelser från dessa lektioner sammanfattar istället Verhoeven skolindoktrineringen genom en kort men effektiv scen i filmens början.

Läraren Mr Rasczak, spelad av Michael Ironside, förklarar för de uttråkade eleverna att vi tidigare lärt oss om demokratins misslyckande, hur ”the social sciences” förde vår värld till randen av avgrunden innan krigsveteranerna därefter tog makten och förde samhället till den långvariga era av lycka och stabilitet som vi nu upplever. Därefter förklarar han att maktutövning, vilket är liktydigt med våld, utgör den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar”.

”Min mamma sa alltid att våld aldrig löser någonting.” invänder Dizzy.

”Verkligen?” Säger Rasczac, med ett elakt leende. ”Jag undrar vad Hiroshimas stadsfäder skulle ha sagt om det.”

”You!” fortsätter han, pekandes sin amputerade armstump mot Carmen, den vackra, kyliga karriäristen spelad av Denise Richards.

”De skulle antagligen inte säga någonting alls” säger hon med sitt förföriska leende. ”Hiroshima was destroyed.”

Där har vi vårt framtidssamhälles övergripande moral. Makt är rätt. Alla andra värden är av underordnad betydelse.

Samhällsmoralen existerar inte i ett vakuum utan finns naturligtvis till för att legitimera den rådande ordningen. Istället för demokrati finns i Starship troopers ett politiskt system där enbart medborgare har rösträtt och är valbara till politiska poster, och medborgare blir man bara om man genomgår en militärtjänstgöring. Det är genom att följa vår huvudperson Johnny Rico när han genomgår denna framtidslumpen – vilken får bootcamp i Full metal jacket att framstå som ett harmlöst sommarkollo – som berättelsen tar fart.

Ytligt sett är Starship troopers en ganska banal historia. Handlingen utgörs av ett rymdkrig där vår huvudperson kämpar mot både yttre fiender och en inre maktkamp, varvat med ett kärlekstriangeldrama. De onda utgörs av Arachniderna, läskiga jättespindlar från planeten Klendathu som Jorden hamnar i krig med efter en attack på Buenos Aires, hemstaden för Johnny och hans kamrater Dizzy, Carmen och Carl.

Men det är ju just detta. Vilka är de onda egentligen? Det är uppenbart att vårt framtidssamhälle har starkt fascistoida drag, vilket utöver den inledande lektionsscenen understryks med den genomgående naziestetiken och de fantastiska propagandafilmerna som då och då dyker upp.

Vi får längs resan gång också veta att spöstraff är en sanktionerad straffmetod och att avrättningar sker offentligt och direktsänds i framtids-tv:n. Samtidigt tycks vi i framtiden ha uppnått den liberala drömmen om meritokratin där varken kön eller ras är något hinder för socialt avancemang.

Allt detta tas för självklart, det ifrågasätts aldrig av filmens huvudpersoner och utgör bara en bakgrund till det blodiga actionäventyret. Vi är alla fångade i ideologin vilken omger oss som tittare nästan lika totalt som för våra huvudpersoner. Att det är dessa som är våra hjältar är svårt att ifrågasätta, inte minst med tanke på hur svår identifieringen med fiendesidan blir. I detta krig är fienden fullkomligt avhumaniserad – i bokstavlig bemärkelse – då de utgörs av stora insekter.

Arachniderna tycks inte ens gå att kommunicera med och deras samhälle liknar en myrstack där individen inte betyder något. Det framkommer visserligen i korta stycken att Arachnidernas attack på Buenos Aires kanske kan ha berott på en långvarig period av mänskligt intrång i deras naturliga hemmiljö. Men det blir svårt att ta till sig.

Lättare då att identifiera med våra sockersöta tonåringar där skådisarna tycks vara hämtade från samtida ungdomsserier som Beverly Hills eller Melrose Place. Just detta faktum ger filmen ytterligare en dimension. Länge tyckte jag det var något med filmen som kändes stelt och konstigt, utan att jag kunde komma på vad det var. Det var liksom rent och städat mitt bland allt blod och slafs. Sen kom jag på vad det var. Språket. Det vårdade språket.

I Hollywood fungerar det ju annars så att våld, sex och fula ord alltid hänger ihop. Är filmen barntillåten blir det inget alls, är den R-klassad brukar det istället bli mycket av allt. I denna actionfilm får vi se blod och våld i massor och dessutom en hel del naket. Ändå yppas det varken något ”fuck” eller ”shit”. Vi får liksom se samma modeller-omvandlade-till-skådisar med sin sexobjektslook och sina pojkbandsfrisyrer hålla samma platta och banala dialoger med sitt undermåliga skådespeleri som om det vore Dawsons Creek eller någon annan usel 90-talsserie.

Bara det att våra snygga ungdomshjältar strax därefter ger sig ut med liv och lust för att gå i krig mot jätteinsekter i försvar av sin fascistoida stat. Utan att någonsin fråga sig varför. Detta är banne mig ideologikritik på avancerad nivå. Beverly Hills är fascistiskt, är vad Verhoeven säger oss.

Som en riktig Hollywoodfilm får också Starship Troopers sitt Hollywoodslut. Men även här skaver det. Rejält. Halvvägs in i filmen genomgår Jorden ett stort nederlag vid slaget om Klendathu, ett misslyckat försök att angripa fienden på sin hemplanet. Klendathu, beläget i andra änden av galaxen, måste förgöras för att garantera vårt solsystems säkerhet, meddelar oss en propagandafilm.

Resten av kriget sker sen istället på mindre fronter i utkanten av arachnidernas områden. Hur går kriget egentligen? Vår information om detta är ganska begränsad och det finns anledning att tvivla på sanningshalten i regimens svulstiga propagandafilmer. Det är ett stort svinn av soldater, om detta råder det i alla fall ingen tvekan, och på slutet får vi se hur det i soldaternas led nu fylls på med vad som ser ut av vara ungdomar i yngre tonåren.

Det som utgör det dramaturgiska crescendot, tillfångatagandet av en ”brain bug”, framställs som en stor seger, men gör det någon skillnad i det stora hela? Det påminner snarare om Det Totala Kriget, den desperata massmobilisering av hela samhället som Nazityskland gav sig på efter förlusten vid Stalingrad och där det i Goebbels propaganda alltid hette att nya supervapen snart skulle förändra allt och där minsta framgång blåstes upp samtidigt som motgångarna förtegs.

När de tre high school-vännerna som överlevt filmens mödor, och vilka alla gjort karriär i sin respektive militärgren, träffas och firar segern så andas det hopp.

”När vi tre är tillsammans känner jag att saker och ting kommer att ordna sig” säger Carmen till Johnny och Carl, den sistnämnde nu mera högt uppsatt inom säkerhetstjänsten och iklädd något som är förvillande likt en SS-uniform.

”Jag hoppas du har rätt Carmen.” Svarar Carl och fortsätter om hur vi snart kommer lära oss hur vår fiende tänker, och där med kommer förstå hur vi ska besegra honom.

” En dag kommer allt det här vara över och alla kommer glömma att detta var stunden, det här var när det vände.” Säger han till bakgrund av soldaternas högljudda firande.

En sista svulstig propagandafilm avslutar filmen där det slås fast att modiga soldater kommer fortsätta att kämpa. Och de kommer att vinna.

Men det finns anledning att vara skeptisk. Det som Carl hoppfullt såg som den historiska punkten då allt vände kan lika gärna vara det motsatta. Bevittnar vi inte rent av mänsklighetens nära förestående undergång?

Maktutövningen, våldet, är den ”primära auktoriteten ur vilken all annan auktoritet härstammar” lär Rasczak sina elever. Människans plats i universum är inte given oss utifrån någon religiös, metafysisk eller idealistisk föreställning. Vi finns enbart för att vi överlever, vi överlever endast genom vår våldsamma kamp. Och då arachnidernas våld besegrar oss är mänsklighetens triviala historia snart slut, och ingen kommer finnas kvar att återberätta den. Vi blommade upp, vi levde och vi dog.

I samma triviala mening som vilken djur-eller växtart som helst.

Förbjudna ord #4, År 2022

Den här bloggserien var tänkt att handla om det förflutna, men några ord om vår samtid har visat sig vara på sin plats. Det verkar nämligen som om år 2022 kommer bli något av ett märkesår vad gäller förbud av åsikter. Känner ni till exempel till att riksdagen håller på att skriva om grundlagen för att kraftigt begränsa press- och yttrandefriheten?

Förra hösten röstade alla riksdagspartier utan Vänsterpartiet för vad som orwellskt kallas lagen om ”utlandsspioneri”. Lagen kommer begränsa meddelarfriheten och pressfriheten så att publicister kan åtalas och källor tvingas röjas om deras uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon
annan stat eller en mellanfolklig organisation.”

Vad detta egentligen betyder och vad lagen skulle åtgärda för påstått problem nämns inte. Att klassa läckor till pressen som ”spioneri” är naturligtvis dumheter. Varför en spion som kommit över hemliga uppgifter inte skulle välja att skicka dessa direkt till främmande makt utan istället gå via pressen vore, vilket flera kritiker av lagen påpekat, väldigt långsökt.

Väletablerat är däremot förfarandet att stater motiverar sina inskränkningar av de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna med formuleringar om att pressen eller oppositionen går en yttre fiende till mötes. Det är inte sällan under just ”spionerilagar” som oppositionella döms till fängelse i allehanda diktaturer.
Det svenska lagförslag kan dock sägas gå längre då det betonar just Sveriges allierade snarare än Sverige självt.

I en sågning på Dagens juridik i början av året skriver juristerna Ingemar Folke och Nils Funche att

De föreslagna bestämmelserna om utlandsspioneri ska ’träffa uppgifter som behandlas som hemliga inom ramen’ för det internationella samarbetet och som ’relativt enkelt kan konstateras vara hemliga i det enskilda fallet t.ex. genom hemligstämpling, en order till underlydande eller ett anslag om förbud för obehöriga att skaffa sig tillträde’. Även själva existensen av ett samarbete ska enligt regeringen kunna klassas som hemlig.


Det innebär att inom en freds- eller säkerhetsfrämjande insats kommer den som för befälet, många gånger en högre utländsk officer, att bestämma vad som ska vara hemligt. […]
Straffbestämmelserna är tänkta att tillämpas även om Sverige inte deltar i en insats men där insatsen äger rum inom ramen för en organisation där vi är medlem, till exempel EU, OSSE och FN.”

Även om Vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot så finns det många kritiker bland remissvaren. Den samlade journalistbranschen – Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, TV4 och Bonnier media – har alla sagt tydligt nej till lagförslaget, ibland med skarpa formuleringar om vilken fara den utgör för den fria pressen.

Gott så, men det rimmar ganska illa med vad journalisterna de facto gör i den pågående valrörelsen. Om någon hört en reporter ställa en politiker till svars för den tänkta grundlagsändringen så meddela mig gärna i kommentarerna, jag har i alla fall aldrig hört någon prata om det här över huvud taget utan upptäckte det hela på Maja Lundgrens blogg för någon månad sen.

För att genomföra en grundlagsändring krävs två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Tanken är att om politikerna försöker gå över folkets huvud och ändra någon av våra fundamentala principer så kan vi se till att rösta bort dem innan det är försent. Det förutsätter dock att den tänkta grundlagsändringen är känd bland befolkningen och att saken diskuteras.
I ett land som USA skapar förslag om föreslagna tillägg till konstitutionen alltid stor debatt – men här är det knäpptyst.

Notera att lagförslaget och den ovan citerade kritiken alltså kom innan regeringen hastigt och lustigt ansökte om medlemskap i NATO.

Det betyder att om inte Vänsterpartiet får över 50 procent av rösterna i valet nu på söndag eller om några av de andra partierna plötsligt ändrar sig så kommer läckor som avslöjar militära hemligheter från våra nya allierade Erdogan och Orbán, liksom avslöjanden som Wikileaks eller visselblåsare som Edward Snowden att kriminaliseras den första januari 2023.

Den andra stora yttrandefrihetsbegränsningen som skett i år har jag redan berört lite kort på bloggen tidigare. Den som Emanuel Karlsten i sin mycket läsvärda bloggserie kallar den unika svenska censuren. Karlsten skriver:

”Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.”

Det kan tilläggas att detta inte bara är unikt under internets korta historia. Att man förhandscensurerar tidningar eller böcker har aldrig hänt i Sverige tidigare – det behövde aldrig någon arbetarrörelsepinojär oroa sig för då de åkte in och ut ur fängelser för att ha hädat, kritiserat krig eller förespråkat preventivmedel under åren då Sverige ännu inte hade allmän rösträtt – men det är vad som drabbat de ryska nyhetskanalerna i år.

Vidare krävs inte bara att internetoperatörerna ska stänga ner hemsidorna, även spridande på sociala medier är olagligt, vilket lagt ett stort ansvar på nätgiganterna att förhandscensurera inlägg från sina användare. Hur bisarrt detta kan bli illustrerades – ironiskt pedagogiskt – nästan direkt. När Karlsten skulle posta sitt första inlägg om den svenska censuren på Facebook möttes han nämligen av detta:

Och de som försökte dela hans status nåddes av detta meddelande:

EU-kommissionens argument för censuren var att förhindra rysk desinformation. Den berör enbart två sidor, Russia Today och Sputnik (men inte till exempel Tass)*. Denna på pappret så blygsamma åtgärd innebär i praktiken att normal diskussion om ämnet – som är allt annat än någon rysk desinformation – i sig misstänkliggörs.

Det betyder också sannolikt att denna information får mycket svårare att spridas. De varningstexter som syns ovan är i alla fall tydliga – men hur påverkar innehållet i Karlstens blogginlägg hur det dyker upp i sökningar på Google? Hur troligt är det att det dyker upp i folks flöden eller som rekommendationer om liknande inlägg eller innehåll? Det är det som vanligt ingen som vet.

De sociala mediernas rutiner för hur inlägg sprids, vilka som syns mer och vilka som syns mindre eller vad som sprids till vem och vilka grupper och varför de gör så, är som bekant företagshemligheter.

Och nu har EU-kommissionen låtit nätjättarnas mystiska algoritmer hjälpa dem att genomföra sin censur, vilket resulterat i att censuren blivit mycket mer omfattande än vad som var meningen.

Det gjordes naturligtvis av goda skäl. Det finns alltid goda skäl till censur. Som sagt – detta berör enbart två hemsidor och det motiveras med att de sprider desinformation. Det finns fler som bevisligen sprider desinformation och nu när steget väl är taget kommer det säkert följas av ännu mer censur.

2022 är helt enkelt ett mörkt år för den som bryr sig om yttrandefrihet. Att säpochefen under valrörelsen försöker slå rekord i rövslickande för Erdogan genom att kräva förbud för demonstrationer till stöd för PKK känns därför tyvärr inte särskilt förvånande.

Uppdatering: ett litet fel i texten – även MP röstade emot skiten.

* Jag länkar inte till de förbjudna sidorna utan nämner dem bara med namn för att (förhoppningsvis) undgå censur i händelse av att någon skulle vilja dela detta inlägg på sociala medier.