Du ska faktiskt inte tro att du är något

Jag älskar jantelagen. Ärligt talat tror jag det är ett av de stora problemen med vår tid, att jantelagen börjat byta samman som effekt av den borgerliga antijantelagspropaganda som pumpats ut i årtionden. Ännu ett exempel på högervridningens fruktansvärda konsekvenser med andra ord.

För man ska inte tro att man är något. Det är en fullt rimlig grundinställning. Folk är faktiskt sällan något, och finns det något värre än idioter som tror att de är något? Att jantelagen höll tillbaka människor brukar ses som något negativt, men var det verkligen det? Se bara vart vi hamnat idag. Se på den outhärdliga generation av söndercurlade idioter som hela livet fått veta hur speciella och fantastiska de är och som nu, helt utan att skämmas, fläker ut hela sina liv för öppen beskådan och talar om sig själva som ”personliga varumärken”. Se på hela fenomenet med sociala medier i allmänhet eller influensers i synnerhet.

Få saker ger mig så starka obehagskänslor som folk med öppna Facebookprofiler. Visst, offentliga personer av olika slag är väl en sak, eller de som har det i något professionellt syfte. Men alla de andra, alla nobodys? Vilka i helvete tror de att de är? I en rättvis värld hade man naturligtvis spolat dem i toalettstolarna och på andra sätt mobbat dem tills de tog livet av sig eller åtminstone fick ätstörningar, men idag kommer de inte bara undan – de har blivit det normala.

Jag tänker att det började med dokusåporna på 90-talet. För första gången kunde man bli känd utan att ha någon som helst talang. Det räckte med att vara den du var, och ännu hellre att vara en fullkomlig idiot. Sen kom Facebook och vi gick alla frivilligt in i det digitala Big Brother-huset. Samtidigt försvann de osignerade ledarna i dagstidningarna, istället stod det nu ett namn under texten, sen kom det även till en bild ovanför namnet, sen blev bilden större och sen blev den ännu större. Budbäraren trumfade budskapet.

Narcissisternas tidsålder var här och ett tydligt symptom var att anonymitet nu började ses som suspekt. I internets barndom var istället anonymiteten lovordad – det spelar ingen roll vem du är, vad du har för kön, hudfärg eller läggning eller formell utbildning, kan du bara leverera så får du jobbet. I diskussionsforumen var det bara argumentet självt som spelade någon roll, inte titlar, social ställning eller status. Att de narcissistiska personliga varumärkena som tror att de är något vill bekämpa anonymiteten är därför logiskt.

Där narcissismen regerar ses anonymitet nämligen som misstänksamt. Kanske blir man anklagad för att ”inte våga stå för sin åsikt” – ett vanligt argument bland de som håller upp ett finger i luften för att känna vart vindarna blåser för tillfället, bland de som alltid kastar sista stenen i varje sociala medierdrev.

Nån ledare på ETC skrev här om året att anonymitet på nätet borde förbjudas och jämförde det med förbud av barnporr. Visst, idioter som sysslar med ”hat och hot”* med skydd av sin anonymitet är ju otrevligt, och det var väl detta ETC-skribenten (som säkerligen själv upplevt en hel del sådant) hade i åtanke – men varför dra alla över en kam?

Det borde fan vara förbjudet att inte vara anonym på nätet! För kan man lita på varumärken? Vad har personen för baktankar, kan man verkligen räkna med att en åsikt är ett genuint uttryck för personens övertygelse och inte bara ett kallt kalkylerande för att åstadkomma likes och klick? Är alla nobodys på Twitter som ständigt spottar ur sig kommentarer om dagens ämne och som hejar och buar åt olika åsiktskändisar som om de vore fotbollssupportrar verkligen engagerade samhällsmedborgare som i demokratisk anda deltar i det fria tankeutbytet, eller är de bara patetiska wannabees som drömmer om att få in en fot i åsiktsklickonomin?

Såna som blir överlyckliga då de får ett ”erbjudande” om att få hora gratis som krönikör på nån nättidning då de ser detta som ett steg uppåt i karriärstegen där följande drömmar snart hägrar: att bli ett CP i en Tv-soffa; att slippa få betala inträde – och kanske rent av få mat och husrum! – till bokmässan i Göteborg; att en dag få ett mediehus att försörja ens patetiska plattityder.

T r o I n t e A t t N i Ä r N å g o t!

* Som den ständiga ramsan gick, där två vitt skilda saker blandades samman. En offentlig person ska inte behöva få våldtäktshot på mejlen men måste leva med att folk i en tråd på Flashback inte säger snälla saker om en. Det är liksom inte samma sak.

Jag är för hat, mot hot.

Jag tänker inte delta i ert raskrig (spridda anteckningar om Al-Aqsa flodvågen)

Anteckningar
Det är så konstigt. På dagarna, på jobbet, då känns allt så klart, jag kammar min post och lyssnar på poddar, fast jag hör inte så noga, är alltför upptagen med mina egna tankar. Tänker att jag ska skriva ner det här, tänker att jag måste få ur mig det. Vad? Jag vet inte. För när jag kommer hem har allt försvunnit, det känns flyktigt och, framförallt – onödigt. Vad är poängen? Vad ska jag skriva ner och varför. Särskilt om jag tänker mig att det jag skriver ska publiceras nånstans, förslagsvis på min blogg, det tycker jag verkar rimligt på dagarna, på jobbet, men aldrig på kvällarna då jag är hemma, då jag har möjlighet att skriva.

Men så finns det ju en alldeles speciell form för just sånt här. Den kallas ”anteckningar”. Anteckningar är en slapp bloggenre där man bara spottar ur sig skit utan att ens försöka knyta ihop det hela. Jag tänker alltid att jag borde ägna mig mer åt anteckningar. Det här är en blogg, inte en jävla understreckare i Svenskan. Det var anledningen till att jag började blogga från första början, att kunna skriva mer fritt, ledigt växla mellan form och innehåll, bara köra på.

Men det blir sällan så. Jag är för självkritisk. Jag har visst en redaktör i mitt huvud. Framför allt vill jag till varje pris undvika att bli privat eller personlig. Istället staplas min dator full med en massa lösa fraser, klatschiga rubriker jag inbillar mig ska leda någon vart men som står kvar tomma i egen majestät, oavslutade meningar som redan är för långa och resonemang som inte leder någon vart. Ibland händer det att jag i ett svagt ögonblick sammanställer några av dessa missfoster, klipper och klistrar och postar på bloggen under etiketten gammalt.

Sen skäms jag.

De hör antagligen till mina bästa blogginlägg.

Kanske borde jag bara börja supa när jag skriver? Carina Rydberg sa nånstans att alkoholen tar bort en massa onödig självcensur och att hon inte skrivit en bok nykter sen typ 95.

Raskrig
Jag vägrar gå med i ert raskrig. Kommer Israels nazifiering leda till Sveriges nazifiering? Det verkar så. Ulf Kristerssons reaktion på Operation Al Aqsa-flodvågen är att åka till Malmö och besöka synagogan. Det är synd om judar, lyder budskapet. Och det dyker upp föreningar man aldrig hört talas om – Sveriges unga judar? Kanske. Det är exakt som islamistorganisationerna, precis som pajasarna i Afrosvenskarnas förbund. Man döper sin lilla förening till nånting med judar och spyr sen ut sin Israelpropaganda. Det är så de ser det hela, det är ett raskrig. Judarna har rätt till överhöghet i Palestina, de har rätt att mörda, fördriva och stänga in palestinier i enklaver för att upprätthålla sin renrasiga stat. Är man emot dem är man antisemit, man är ju emot judarna.

De har släppt mer bomber under dessa dagar – mindre än två veckor – än vad USA gjort över Afghanistan under ett helt år. Gaza är pyttelitet i jämförelse. De har bombat sjukhus. De har sagt åt folk i norra Gaza att flytta söderut – de kan inte lämna Gaza – och en miljon har gjort så. Ja nu är det kanske här, tänker jag, folkmordsfasen som jag skrev om för… ja när var det nu? Ett år sen? Två? Publicerade det dock inte förrns nyss. Och Israel får ”solidaritet” från väst. Visst, det kommer väl komma de sedvanliga förmaningarna, att Israels ”svar” är ”oproportionerligt”. Den vanliga charaden. Men det känns faktiskt annorlunda den här gången.

Ett tusen fyrahundra döda israeler. Attacker på muren, på militärbaser, på polisstationer och försök att faktiskt besätta och behålla områden inne i Israel. Och till detta en formidabel slakt på civilbefolkningen – det verkar som instruktionen varit att peppra på allt som rör sig. Utöver att ta fångar. En gång i tiden hade Hamas en (1) fånge i Gaza. Nu har de tagit 200. Detta har aldrig hänt förut. Hamas har kalkylerat med en aldrig tidigare skådad respons. Allt kan hända nu.

Den hoppfulle skulle ju kunna se en öppning här. Då Israels största supportrar numera är Svärgisar så kan man väl tänka sig att de bombliberaler som alltid motiverat sitt stöd med de vanliga talepunkterna som i bästa fall är menlösa floskler men mest av allt lögner kan komma att tänka om. Svärgisarna ser ju Israel för vad det är – en vit överhöghetsstat som övervakar, fördriver och mördar araber. Och just därför gillar dem. Det måste väl kännas lite märkligt för en liberal som yrar om ”Mellanösterns enda demokrati” som fått ”öknen att blomma” och enbart vill ”leva i fred” och vars existens påstås vara hotad. Sen slog det mig att liberaler och svärgisar ingår i samma allians i det här landet. Sverige är i framkant.

Men visst, naturligtvis kommer det komma fler dropouts. Det gör det hela tiden. Det räcker med att tänka lite, sätta sig in i det hela lite. Har man sen bara integritet så upptäcker man enkelt lögnerna och hyckleriet. Saknar man politiska uppdrag eller anställning som ledarskribent så är det inte särskilt svårt att göra det, ens för en liberal. Om man bortser från det rent sociala.

Inte minst bland israelerna själva fostras det ständigt nya kritiker. För varje ny generation som skickas ut för att göras medskyldig till eländet och som sen barnsben matats med att de gör detta för Säkerheten och att de kämpar för sin Existens kommer det vittnesmål om det sjuka det hela.

Men de är såklart få. Fler är de entusiastiska anhängarna och fanatikerna. Liksom de likgiltiga och cyniska. Om det är några jag verkligen beundrar stort så är det dessa israeler, de som vågar gå emot. Precis som jag beundrar de palestinier som tar tillfället i akt att fördöma attacker på civila så beundrar jag israeler som passar på att påpeka att grundproblemet är ockupationen.

Men de kommer inte få det lättare nu. Kriminalisering kommer följa. Ja nu klickar jag runt på nätet istället för att skriva… Hittade B’Tselems hemsida. De finns fortfarande. De är mina hjältar. De har bombat ett sjukhus i Gaza, säger de på Al Jazeera. I detta nu är det en massa folk på gatorna i Ramallah. Kommer det börja på Västbanken också nu? Får väldigt lite info därifrån.

Kommer Abbas bli en Quisling nu? Abbas är slut. Det är inget ställningstagande, det är rent objektivt sant. PLO är borta, Hamas har tagit över initiativet. Kerenskij kanske var trevligare än Lenin. Det hade kanske blivit bättre om det blev han. Men det blev det inte.

Apartheid
Folk som kritiserar Israel brukar säga att det är en apartheidstat. Det är dels ett deskriptivt epitet, men framförallt är det moraliskt. Det bygger på att vi alla har fördömt systemet i Sydafrika, att det har slängts på historiens sophög. Jag tänker att vi närmar oss en punkt då folk på detta snart kommer svara: Ja? Och? Apartheid var väl bra?

Denna punkt kommer inträffa ganska snart. Ungefär för tiden då Tidöavtalet är fullt ut implementerat och nästa omgång upptrappning är igång. Ungefär då BRICS-länderna definitivt och oåterkalleligt gått om G7 i BNP och börjat utgöra ett tydligt alternativt block i utrikespolitiken. Ungefär då.

Då kommer följande inträffa: en högertomte kommer upplysa sina följare om ANC, Nelson Mandela och deras kamp i Sydafrika. Han kommer paketera det som ett ”avslöjande”. Han kommer ”avslöja” att Mandela ägnade sig åt våld och, därför, var moraliskt förkastlig.
Vet ni!!! Kommer han säga.
Mandela sprängde saker! ANC dödade folk!
Därefter kommer de logiskt komma fram till att Sydafrika under apartheid kanske inte var perfekt, men att systemets avskaffande var fel. Ty det är fel med våld. Och denna uppfattning kommer därefter sprida sig snabbt.

Det stora spelet.
Men hur passar allt det här in i resten? Hur passar det in i utvecklingen mot den multipolära världen, västs nedgång, globaliseringens död? Putins respons är väldigt intressant, om än svårtolkad. Han dröjde med svaret. Och sen var det ganska Israelkritiskt. Då hade Zelensky hunnit positionera sig som superisraelvän och jämförde Hamas med Ryssland (!).

Han luftade också, utan bevis, lite vaga konspirationsteorier om att Ryssland låg bakom eller åtminstone var inblandade eller åtminstone tjänade på attacken. Kanske, kanske, kommer Putin plocka upp det här, alltså svara genom att bli mer Israelkritisk än han varit tidigare. Men det är delikat. Ryssland har lyckats med konststycket att vara vän med alla i Mellanöstern.

Israel har inte hoppat på sanktionerna mot Ryssland och en massa ryssar bor i Israel, det flygs säkert en hel del länderna emellan, handelsförbindelser och släktskapsband finns i massor då den ryska invandringen efter Sovjets kollaps har förändrat Israels demografi i grunden. Men genom att hoppa på antiisraeltåget skulle Putin kunna få mer sympatier i tredje världen. Det skulle kunna bli ännu en grej, ännu en orättvisa att skylla ”väst” på.

Sen har vi ju Bibis ”normalisering” med reaktionära arabstater, främst Saudi, som varit på tapeten ganska länge. Det är nog säkert att säga att den, om inte stoppats så i alla fall pausats ett tag. Ja hela arabvärlden kan ju sättas i gungning. I media har jag hört det oroas över ett nytt storkrig – Hizbollah framförallt. Men grejen är att palestinierna alltid varit ett rött skynke för arabdiktaturerna. Stöd för palestinierna kan lätt leda till kritik mot den egna regeringen. Den arabiska våren ligger inte långt borta, Sisi i Egypten är säkerligen skitnervös, många andra också, särskilt de som varit på gång med ”normaliseringen”.

En ny arabisk revolutionsvåg är inte alls omöjligt, och där skulle Putin kunna spela sina kort väl. Inte heller araberna har hoppat på sanktionerna mot Ryssland, naturligtvis inte heller Iran. Förenade Arabemiraten har öppnat klädaffärskedja då Zara flyttat ut, Iran har börjat sälja bilar då de västerländska företagen lämnat. Bland mycket, mycket annat. Västs Rysslandssanktioner är skitbra för Mellanöstern liksom för Kina, Indien och för nästan alla utan Väst – och Ryssland såklart.

Säg nu att araberna kommer – antingen som eftergift i rädsla för den egna befolkningen eller efter en regelrätt revolution – att ta en hårdare ställning mot Israel. Säg att de då även kommer närma sig Iran – Saudierna har nyligen återtagit sina diplomatiska förbindelser med landet efter kinesisk medling – ja då är de plötsligt långt borta från väst. Kan det bli så att väst förlorar sina arabiska allierade? De har länge vänt sig mer och mer mot Kina och Ryssland, blir detta den definitiva vändningen?

En ny oljeblockad som på 70-talet vore ju drömmen. Straffa EU och USA för deras Israel-stöd och samtidigt i praktiken definitivt byta block till Kina eller BRICS eller vad vi nu kan se för block. Jag fantiserar kanske bara, men det känns inte helt omöjligt heller.

Apartheid II
Apartheid är faktiskt en ganska dålig beskrivning av situationen i de ockuperade områdena. Det var en ganska bra beskrivning före andra intifadan. Ja herregud, det var de som pratade om apartheid och bantustansamhällen i samband med Osloavtalet. Alltså som det såg ut på pappret, alltså innan Israel började med den massiva utbyggnaden på Västbanken.

Sydafrika behövde de svarta och färgade som billig arbetskraft. Att de var instängda i ”självständiga” små ”stater” var ett sätt för regimen att kontrollera och hålla nere en exploaterad underklass. Under 90-talet kunde man skönja en liknande utveckling i Israel/Palestina. Palestinier jobbade på dagarna i Israel till skitlöner och utan vettiga villkor innan de åkte hem till sitt ”självständiga” zon A-område. Sen kom andra intifadan, Sharon och Muren. Sen dess har Israel gjort allt för att vända denna utveckling.

Man har idag ett system med ”gästarbetare” från andra delar av (den ickemuslimska) tredje världen där fattiga migranter jobbar till skitlöner och utan vettiga villkor (och naturligtvis utan någon som helst möjlighet till medborgarskap då detta är villkorat av ras).
Samtidigt har man begränsat de palestinska områdena från att ha en självständig ekonomisk politik eller ekonomisk integrering med de arabiska grannländerna. Resultatet blir att palestinierna lever under massarbetslöshet och med få utsikter till ett anständigt liv. Om de inte flyttar någon annanstans. Och ständigt tilltar markstölderna och trakasserierna, ständigt dras snaran åt, inringningen och kontrollen ökas och ökas. Allt motstånd krossas med övervåld.

Det är detta som gör situationen livsfarlig och värre än vad folk i allmänhet fattar. Muren skapade en situation av evigt krig. Sydafrikas bantustans och fantasier om ”separat utveckling” genomskådades av alla och då landet var beroende av sin arbetarklass – alla länder är ju liksom det – så ledde kampen till den enda logiska slutsatsen: avskaffa apartheid – en man, en röst, oavsett rastillhörighet. En exploaterad grupp är, hur grym exploateringen än är, likväl oumbärlig för att upprätthålla systemet. Därför kan de exploaterade frigöra sig själva genom att kasta av sig sina bojor och vägra underkasta sig exploateringen.

Att kalla Israel en för en apartheidstat andas hoppfullhet. För apartheid avskaffades. Apartheid fördömdes av historien som orätt. Att kalla Israel för en apartheidstat är att säga att vi har historien på vår sida, att denna historia kommer sluta med den oundvikliga befrielsen.

Men då Israel gjort sig oberoende av palestinierna som en ekonomisk realitet samtidigt som de förstört alla möjligheter till en tvåstatslösning? Om det enda israelerna vill är att komma åt palestiniernas mark?
Den rimliga analogin är kanske inte apartheid utan bosättarkolonialism. Då blir inte palestinierna sydafrikaner utan urfolk. Siouxer, Apacher, Tasmanier.

Då blir det logiska slutet inte befrielse utan fördrivning. Utrotning. Folkmord.

Högervridning
Det funkar inte så att det kommer en punkt då folk plötsligt förstår. Att det kommer till en punkt då folk säger, nä nu, där går min gräns, så där får Israel inte hålla på! Varpå han ändrar inställning. Tvärtom. Högervridning leder till mer högervridning. Den som en gång i urtiden bestämde sig för att han var ”för Israel” gjorde det för att han stödde ett demokratiskt hemland för judarna där de kunde leva i fred och säkerhet. Hade man frågat honom på 70-talet om han skulle stödja landstölder, fördrivning, inhängning, våldsamma trakasserier av bönder och allt som bosättningarna på Västbanken innebar så skulle han bli arg och säga att så skulle Israel aldrig göra och att ens föreställa sig det är ett uttryck för antisemitism.

Men med tiden började han stödja apartheid. Det var självförsvar. Idag stödjer han massmord, sjukhusbombningar, att man stängt av elen och stoppat all införsel av mat och mediciner till Gaza. Han stödjer redan internationell piratverksamhet, brott mot alla mänskliga rättigheter, mord på oväpnade barn som deltar i ickevåldsaktioner. Den dag Israel börjar mörda palestinier i gaskammare kommer han kalla det självförsvar och skulle någon jämföra det hela med nazisterna skulle han kalla dem antisemiter.

Då och nu.
Jag brukade tänka så här: Visst, det ser mörkt ut. De har kontrollen, våldsmakten, de söndrar och härskar, fördriver och mördar. Men i längden? Konceptet med etnicitetsbaserade stater var på modet under Hertzls tid, men redan vid grundandet 1948 började det bli omodernt.
Vi lever i en allt mer globaliserad värld, en allt mer globaliserad kultur. Den dag då den yngre generationen israeler börjar rycka på axlarna åt det där med en ”judisk stat” och säga att det är väl inte så noga, vi är ju alla människor, jag kan väl vara jude här lika väl som i Europa eller varsomhelst. Den dagen kommer det israeliska etablissemanget snabbt sy ihop en tvåstatslösning.

Idag tänker jag: Sverige kommer bli Israel. Globaliseringen är död. Antirasism och antikolonialism håller på att bli obegripliga ståndpunkter, det hela kommer framställas som ett raskrig. Är du med Väst eller Araberna? Vill du utplåna judarna eller araberna? Välj rasism.

Förstå.
En del tycker man ska förstå. Vadå förstå? Palestiniernas långa förtryck, deras desperata situation, det ständiga våldet och förnedringen. Tro fan de vill få uttryck för hämndkänslor. Inte säga att attacken mot civila var bra, men att man kan förstå den. Förstå att våld föder våld.
Men det leder bara till en intellektuell tillbakakaka. För då måste du väl förstå israelernas hämnd mot Gazaborna?

Det är bra att försöka förstå andra. Det är bra att försöka sätta sig in i andras åsikter, ideologier och föreställningar. Om du försöker förstå andra människor och andra perspektiv kan det leda till att du blir ödmjukare. En bättre människa. Det är också bra att förstå sina fiender. Inte för att bli ödmjuk, utan för att kallt kalkylera deras nästa drag i syfte att kunna slå tillbaka och slutgiltigt förgöra dem.
Det är precis vad Shin Bet gör. I samma ögonblick som Operation Al Aqsa-flodvågen var en realitet satte de sig ner för att försöka förstå Hamas. Det är deras, och alla andra underrättelsetjänsters jobb att göra det.

Det här leder ibland till intressanta paradoxer.

Bushadministrationen hade varit ganska lyckosam i att uppvigla sina känslosamma landsmän genom att hävda att elfte septemberattackerna berodde på att Al Qaida ”hatade frihet” och att USA var ”det friaste landet i världen” för att få stöd till en invasion av Afghanistan.

Därefter spred han bisarra konspirationsteorier om att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” för att skapa opinion för ett anfallskrig mot Irak. Det lyckades inte, knappt ens hälften av amerikanerna själva trodde på lögnerna som i resten av världen genomskådades av varenda tänkande människa och det hela blev ett gigantiskt propagandafiasko.

Men invasionen genomfördes ändå.

Lite senare försökte de köra samma knep mot Iran. Nu inträffade det märkliga att samtidigt som hetsiga högerpolitiker skrek sig hesa över hur livsfarliga iranierna var så offentliggjorde säkerhetstjänsterna en rapport som torrt konstaterade att, nej, ingenting tyder på att Iran är nära att skaffa kärnvapen.

I Israel har man genom åren hört liknande saker, gång på gång. Som när Sharon motiverade bygget av Muren med att det skapar Säkerhet. Då invände säkerhetspersoner att allt tyder på motsatsen. Andra saker israeliska säkerhetstjänster sagt är att det största hotet mot Säkerheten är de extremistiska bosättarna på Västbanken.

Yitzhak Rabin var en israelisk politiker som kunde förstå. Inte förstå i bemärkelsen att sätta sig in i palestiniernas situation för att bli ödmjuk eller en bättre människa, utan just i bemärkelsen att kallt kalkylera.
Jag bryr mig inte om palestinierna, sa han.
Men jag kan läsa en karta.

Det tycks fullkomligt vimla av säkerhetstjänstpersoner, eller åtminstone före detta säkerhetstjänstpersoner, i offentligheten i USA och Israel som ägnar sig åt kritik mot den korkade och kontraproduktiva taktiken som, trots att den uppenbarligen inte alls ökat Säkerheten (tvärt om, jävla idioter) ändå fortgår. Jag minns den före detta CIA snubben i dokumentären i samband med tjugo-, eller om det kanske var tioårsminnet av ”kriget mot terrorn” som sa:


”What basically happened was that Bin Laden said ’jump’, and Bush and Cheney asked, ’how high?”

Jag minns den ärrade veteranen som varit med i varenda krig sen 48 och liksom Rabin verkligen underströk att han inte brydde sig ett jävla skit om palestinierna som sa att Muren är det dummaste beslutet i landets historia. Det största hotet mot landets existens. Jag minns han som sa:
Va fan då ”vinna militärt?” Vi vann 67.

Det finns ju såklart visselblåsarna också. Manning, Snowden, Vanunu. Eller Daniel Ellsberg. En torr medelålders byråkrat som hade till uppgift att just förstå. Förstå för att kunna utplåna fienden. Plikttroget och patriotiskt skötte han sitt arbete medan han såg McNamara ljuga för pressen. En dag brast samvetet, han blev visselblåsare och ägnade därefter livet åt fredsaktivism.

Kanske, kanske är det så att det just bland dessa analytiker som har till uppgift att förstå fienden också, just därför, finns en tendens att förstå. Att deras cyniska kalkylerande faktiskt får som konsekvens att de skaffar sig ett samvete, blir ödmjukare och bättre människor.

Eller så finns det bara många anekdotiska exempel för att det finns så löjligt många anställda vid USA:s och Israels säkerhetstjänster.

Historia.
Opublicerat utkast skrivet för… skitlängesen. Flera år sen i alla fall.

Rubrik: ”Den märkliga Israel-Palestina debatten”

En tredje intifada är kanske i antågande i Palestina. Inget konstigt med det, kan man tycka. Den evighetslånga konflikten går på repeat liksom den evighetslånga debatten mellan pro-israeler och pro-palestinier här hemma i Sverige. Det är så hopplöst och ändå så enkelt. Eller, kanske känns det hopplöst för att det egentligen är så enkelt.

Jan Guillou skrev i sin självbiografiska bok om sitt skrivande liv att Israel-Palestina frågan i början av 70-talet var något mer intellektuellt stimulerande än det vid den tiden så uppmärksammade Vietnamkriget. Det sistnämnda räckte det med att inte vara en komplett idiot för att ta ställning i, den förra däremot var politiskt kontroversiell och intellektuellt stimulerande.

Idag kan vi konstatera att ställningstagande i konflikten mellan Israel och Palestina innehar samma position som Vietnamkriget hade efter Tet-offensiven och julbombningarna i Hanoi. Det är inte svårt att ta ställning för palestiniernas sak, det räcker med att inte vara rasist. Att rasism är något förkastligt håller de flesta med om, och det är här det märkliga inträffar. Hur argumenterar man för apartheid och etnisk rensning i den svenska debatten? Det går inte. Alltså argumenterar man inte alls.

Det finns många pro-israeliska debattörer i landet men jag har aldrig hört en enda av dem vid ett endaste tillfälle framlägga ett endaste argument för den israeliska linjen. Istället relativiserar man. Man säger saker som de flesta håller med om, som att det är dumt med terrorism och antisemitism, att palestinska myndigheten är korrupt, eller att Israel har rätt att existera och att israeler har rätt att leva i säkerhet. Ibland urartar det totalt då någon hävdar att andra konflikter minsann är värre än denna eller att de intilliggande arabiska länderna inte heller behandlar palestinierna särskilt väl.

Någon vettig debatt uppstår därför inte alls då inga egentliga argument framförs, vilket i sig är jättemärkligt då det ändå tycks röra sig om en väldigt tydlig konflikt med två tydliga sidor. Förvirringen blir desto större då det i debatten ofta är ett väldigt kortsiktigt perspektiv som ges. Det är den allra senaste händelsen, den allra senaste utvecklingen som ska diskuteras. Vems fel är det? Vad ska man göra nu? Samtidigt ligger historien aldrig långt borta, då det snart ältas om hur något hade kunnat gjorts annorlunda, att om inte si, om istället så. Det är ett annat av den pro-israeliska sidans återkommande ickeargument.

Palestinierna skulle tackat ja till FN:s bud om tvåstatslösning 1947, de arabiska grannländerna borde ha integrerat de palestinska flyktingarna, Arafat missade sin chans att skapa fred. Jaha. Man kan såklart tolka detta som argument för den rasism man ändå förespråkar.

Att när någon använder en hel debattartikel till att med emfas förfäras över hatet mot Israel som finns i det palestinska samhället, eller när någon säger att Hamas styre på Gazaremsan är diktatoriskt eller fördömer våldsdåd mot civila israeler, så kan utsagan avslutas med det underförstådda
”Det är därför jag anser att palestinier bör fördrivas till förmån för ett etniskt homogent judiskt samhälle” alternativt
”Det är därför jag anser palestinier bör få fortsätta leva i isolerade enklaver utan samma levnadsstandard, rättigheter eller möjligheter som israeler.”

Det vore ju i alla fall ett argument och inte bara gnäll, vilket är ärligare, även om det naturligtvis fortfarande vore ett argument för rasism i en eller annan form.

Hur hamnade vi här? Något har hänt sedan Jan Guillous 70-tal. På den tiden handlade det hela om något annat, nämligen om staten Israels existensberättigande. Israel, menade dess kritiker, var en kolonial statsbildning och liksom tredje världen hade rest sig och slängt ut sina europeiska herrar skulle detsamma snart ske med den sionistiska entiteten.

Palestinska befrielseorganisationen delade inledningsvis själv denna analys. Algeriet var ett exempel att inspireras av. Frankrike hade styrt Algeriet i över 100 år och hade inte för avsikt att lämna det. Flertalet ur Algeriets franska befolkning var födda i landet och hade kanske aldrig ens besökt det europeiska moderlandet. Men befrielsekriget kom, blev otroligt våldsamt och slutade med att den militärt underlägsne men rättmätigt kämpande befolkningen slängde ut fransmännen i Medelhavet.

Det vill säga, fransmännen fick ta sitt pick och pack och flytta till Frankrike. Att detsamma skulle ske med de nyinflyttade judarna i Israel var historiens självklara gång. Men denna analys skulle visa sig vara grundfalsk. Judarna var något annat än utomstående inkräktare. De flesta må ha kommit dit från Europa – även om en betydande del efter 1948 kom från Mellanöstern – men de hade inget hemland att återvända till. De hade flytt från ett Europa som hatade dem, ett Europa som försökt utrota dem, och Israel var detta folks historiska hemland. Detta hemland hade de inte bara rätt till, det var dessutom deras enda garanti för att kunna fortsätta existera som ett folk, något historien i och med förintelsen bevisat.

Judarna i Israel tänker aldrig lämna sitt land och de tänker kämpa in till döden för att försvara det.

En förändring i PLO:s linje kom snart, markerat genom Arafats tal till FN:s generalförsamling den 13:e november 1974. I det tidigare programmet var de judar som flyttat till landet efter”den sionistiska invasionen” – normalt tolkat som tiden efter Balfourdeklarationen 1917 – att betrakta som kolonisatörer, men nu var tongångarna annorlunda.

”In my formal capacity as Chairman of the Palestinian Liberation Organization and leader of the Palestinian revolution I proclaim before you that when we speak of our common hopes for the Palestine of tomorrow we include in our perspective all Jews now living in Palestine who choose to live with us there in peace and without discrimination.”

Det historiska talet avslutades med en fredstrevare genom den berömda metaforen om olivkvisten och geväret.

”Todat I have come bearing an olive bransch and a freedom-fighter´s gun. Do not let the olive bransch fall from my hand. I repeat: do not let the olive bransch fall from my hand.”

Ett demokratiskt, sekulärt Palestina för både judar och araber var nu PLO:s linje som på många sätt liknade ANC:s politik för apartheids Sydafrika vid samma tid. Men Israel var inte heller Sydafrika. En judisk stat måste innebära att judarna är i kvalificerad majoritet, insisterade Israelerna. Inga garantier om minoriteters rättigheter, hur tydliga dessa än må vara, kan ändra på detta.

PLO skulle också, slutligen, ändra inriktning ännu en gång, 1988. Politiken stavades nu tvåstatslösning, ett Palestina jämte Israel i fred. I praktiken var detta ett svidande nederlag då det innebar en återgång till 1947 års FN-beslut fast med ännu sämre utgångsläge. Arafat utropade den Palestinska staten på Västbanken och Gaza. Det utgör 22 % av det historiska Palestina vilket kan ställas mot att man 40 år tidigare avfärdat förslaget att acceptera 49%. Man ställde sig nu även bakom FN resolutionerna 242 och 338 och hävdade där med sin rätt i enlighet med internationell lag.

Detta förändrar allt. Det förändrar allt vad gäller debatten, vad gäller den intellektuella hederligheten, vad gäller synen på skuld och ansvar. Sedan denna dag, den 14:e december 1988, ligger bollen hos Israel. Om Israel vill ha fred så kan Israel deklarera fred. Alla de som idag står i debattens pro-Israel hörna propagerar antingen för, eller förespråkar undfallenhet inför, en öppet rasistisk politik.

Men prat gör ju varken till eller från. I verkligheten förändrade Arafats erkännande av Israel naturligtvis ingenting. Eller, möjligen, det förändrade enbart till det värre. Israel valde fortsatt krig. Men ett tag

*

Jag minns inte längre vad den ”tredje intifadan” refererade till – kanske den där vågen med knivattacker? Jag minns inte heller varför jag började skriva det där – skulle jag försöka kränga en artikel? – eller om den var tänkt att mynna ut i något resonemang. Jag orkar inte fortsätta historieskrivningen jag påbörjade så noga. Det räcker väl med att vi säger: Fredspris, Bosättningar, Självmordsbombare, Mordet på Rabin, Andra intifadan, Muren, Arafats död, Hamas övertagande.

Sen tappade jag själv intresset. Jag kan säkert rabbla hela konfliktens uppkomst och utveckling fram till ungefär Ehud Olmert. Sen zonade jag ut. Därefter blev allt brus. Fram till Al Aqsa-flodvågen. Antagligen stavas nästa kapitel Folkmord.

Hopp
Men så, mitt i allt mörker och elände så slår det mig. Jag känner ett hopp. Hela woke-grejen, cancelkulturen och det där. Det har liksom slagit tillbaka nu. Alla jävla idioter som trodde det var ”progressivt” med det där, well, nu kommer det tillbaks och biter er i röven. För nu avbokar man palestinska författare från bokmässor, nu blir pro-Israel fascister i egenskap av sin judiskhet kränkta och ”otrygga” av palestinska flaggor liksom de ickejudiska pro-Israel fascisterna blir kränkta å deras vägnar och kallar alla som inte håller med dem för antisemiter.

Amnesty är antisemiter. Liksom Carl Bildt. FN och Oxfam också såklart. Och Greta Thunberg.

Slavoj Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt var briljant. Han började med att fördöma Hamas attack utan några reservationer.

However, fortsatte han, I have notised att alla som försöker förklara det komplexa sammanhanget och även fördömer Israels mord på civila alltid blir anklagade för att försvara Hamas, trots att de fördömt dem.

Och snart blev han avbruten av en arg gubbe som skrek på honom från publiken och just anklagade honom för saker han inte sagt eller menade. Žižek skrek tillbaka något om att detta är problemet med cancel culture.

Han nämnde också nån tysk tidning som menade att det är ”judarna” som har rätt att definiera vad som är antisemitism. Det är såklart underförstått att bara vissa judar har rätt till detta formuleringsprivillegium (vad fan kallar de det nu igen, det där lät inte rätt?). Inte judarna i B’Tselem eller de judar som i USA demonstrerar i massor under parollen Not in my name.

Det vill säga precis som med all annan identitetspolitik.

Vad är då det hoppfulla i det här? Jo, att det nu äntligen kan vända. Nu när västvärldens samfällda ”solidaritet” med vitöverhöghetsstatens massmord ska bli lika allenarådande som Putin-hatet och då hela den identitetspolitiska arsenalen av idioti används för att legitimera skiten, ja då kan vi äntligen göra upp med eländet en gång för alla.
Det är dags att avpollettera de där jävla elevrådsordförandena nu. Tiden då ”vänstern” i folks medvetande kommit att betyda ängslig, humorbefriad tönt som tycker synd om marginaliserade grupper är över. Make vänstern farlig again.

Låt oss säga det högt och klart, en gång för alla:

Politisk korrekta människor är fittor.

Hyckleri
Hyckleriet är väl det som gör just Israel-Palestinaskiten så brännande. Att precis allt som man fått predikat för sig sen barnsben från skolor, media och politiker av någon anledningen inte gäller just där. Men det är ju mest här. I Sverige, i ”omvärlden” (dvs Väst). I Israel är rasismen vanligtvis ganska självklar och tydligt uttalad.

De rycker på axlarna, säger, Ja men vadå? Det är vårat land, inte deras. Israel tillhör oss för att vi är judar. Det står i Bibeln/Historien/what ever.

Så är det inte mer med det. Allt våld och all misär som drabbar palestinierna blir därefter antingen ett tragiskt faktum eller deras eget fel.

Det är bara här man måste ljuga, undanhålla banala självklarheter och upprepa sina talepunkter gång på gång på gång. För annars får inte en folkpartist ihop sin ideologi. De gör det för sin egen skull, det är inte ett sätt att försöka övertyga dig med retoriska knep.

Jag vet inte om jag skulle kalla Israels nuvarande extremhögerregering för hycklande. Jag tycker de verkar vara ganska tydliga.

Hamas däremot, de hycklar på en avgörande punkt.

När de säger, Titta! Osloavtalet gav oss inte ett skit. Det har rent av blivit värre. Detta är vad ensidiga kompromisser leder till!

Då är det inget annat än hyckleri. Det finns mycket att säga om Osloavtalet, och så här med facit i hand är det lätt att döma ut det. Men Hamas har inte rätt att göra det. Hamas gav aldrig freden en chans. De bildades som ett direkt svar på att Arafat planerade att utropa en palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Då avtalet var på plats, fredspris utdelats och små självstyrande enklaver etablerats medan PLO och Rabin med hela världens moraliska stöd förhandlade om hur det skulle lösas, vad gjorde Hamas då? Jo, de slog sina kloka huvuden ihop och funderade ut hur man bäst skulle kunna sabotera fredsprocessen. De kom fram till att det effektivaste sättet vore självmordsbomber riktade mot civila mål.

Det lyckades.

(fortsättning kanske följer)

Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.

Missa inte en post!

Det har blivit lite skralt med inläggen här på bloggen på sistone, men oroa er inte, det kommer mera. Så småningom. Problemet med att blogga sällan är att man riskerar tappa läsare då de glömmer bort att man finns. Därför har jag nu äntligen fått tummen ur och lagt till en prenumerationstjänst. Skriv bara in din mejladress här i sidopanelen (eller skrolla längst ner om du läser på mobilen) och du kommer därefter få ett mejl varje gång jag skriver något nytt. En gammal bloggklassiker som fortfarande fungerar utmärkt (Hoppas jag! Vet ju inte om det funkar förrns med detta inlägget menar jag…).

Den här bloggen startade ju med ett statement om att ”återupprätta bloggosfären” och högtidligt deklarera att sociala medier var ute och bara sååå 10-tal. Det var såklart inte jätteallvarligt menat utan mer en förhoppning grundad i min personliga avsky mot nätets (och samhällets) utveckling snarare än en gedigen analys av sakernas tillstånd. Men kanske var jag något på spåret ändå. Jag tycker mig i alla fall se ett visst sug efter det gamla internet och hat mot sociala medier och techgiganterna i allmänhet känns ju numera mainstream. Men ändå stannar de flesta kvar då de upplever att de saknar alternativ. Det är som i ett avsnitt av Devs där det sas något i stil med ”de använder fortfarande era plattformar, men de tycker inte om er längre”.

Så ett annat tips för att följa inte bara den här utan även andra bloggar är att använda RSS. RSS är ett verktyg som kom till under bloggosfärens heydays som kan användas på flera olika sätt. Och apropå min trendspaning om att fler saknar det gamla internet så noterar jag att även barnen som växt upp under socialamediereran verkar begeistrade över denna gamla teknik som för dem framstår som ny.

Själv använder jag en RSS-app till telefonen. Min heter RSS reader (det finns flera, jag har ingen koll på vilka som är bra, bara sök i Appstore eller Google Play) och funkar helt enkelt så att man lägger till de bloggar man vill följa och så dyker de upp i appen när de skrivit en nytt inlägg. För bloger- och WordPressbloggar funkar det utmärkt att läsa direkt i appen men i andra format kan bilderna ibland försvinna. Men då är det inte krångligare än att man bara trycker på ”open in browser” och dirigeras direkt till sidan istället. Det viktigaste är ju ändå att man får veta när nya inlägg släppts, och kunna samla dem på ett ställe. Och det är mycket skönare att läsa på telefonen än framför datorn.

Så här ser det ut i en läsares RSS-app

Men, tänker kanske en del av er nu, jag följer ju typ inga bloggar utom den här och max en eller två till – är det verkligen nödvändigt med ännu en jävla app till mobilen då? Visst, men det är ju så, the media is the message osv, grejen är att det faktiskt finns en hel del bloggar kvar där ute. Och när du väl har en RSS-app så är det ju bara att lägga till dem allt eftersom du springer på dem. Och du kommer kommer läsa fler bloggar. Och lägga mindre tid på att skrolla Facebook och Youtube och TikTok. För egen del vill jag ju även framhålla det tidlösa i många bloggar, någon man knappast kan säga om sociala medier. I min bloggroll här till höger finns det till exempel länkar till sedan länge utdöda bloggar vars inlägg tåls att läsas om flera år efteråt.

Sist men inte minst kan man även följa mig på Mastodon där alla mina blogginlägg postas automatiskt, vilket jag skrivit lite om tidigare.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.


Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Svenska Dagbladet 1889-07-17

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?

Om Början på allt

Antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrows Början på allt är ett verk med ambitioner. ”En ny historia om mänskligheten” lyder underrubriken och det är verkligen en riktig tegelsten som avhandlar en massa intressant från äldre stenåldern till de tidiga civilisationerna.

Genomgående är att de en gång för alla vill dödförklara uppfattningen om att historien genomgått oundvikliga stadier på en trappa upp mot vårt nuvarande samhälle, från jägare och samlare till jordbrukare till städer, stater, kungar och elände och så vidare fram till vår kapitalistiska högteknologiska demokrati.

I en intervju med Vetenskapsradion historia sa David Wengrow att historiker, antropologer och arkeologer har en skyldighet att skriva den här typen av böcker. Experterna inom ämnena har blivit så specialiserade och nischade att de sällan når utanför den egna lilla kretsen och själva tappat greppet om helheten vilket lämnat fältet öppet för andra, som Yuval Noah Harari, Stephen Pinker och Jared Diamond, vilka återupprepar felaktigheter som går tillbaka till Hobbes och Rousseau.

Förhistorien var nämligen varken ett allas krig mot alla eller ett edens lustgård. Det var både och. Eller lite av varje. Och den följde ingen rät linje. De senaste decenniernas arkeologi har nämligen helt dödförklarat den tankemodellen.

Storslagna fynd som Göbekli Tepe i Turkiet har flyttat datumet för monumental konst tusentals år tillbaka i tiden, forskningen kring Stonehenge har visat att platsen besökts kontinuerligt av folk hundratals mil därifrån och man har hittat stora gruvkomplex för brytning av flinta för långväga export. Just handelsvägarna har visat sig vara så omfattande att man talat om en sidenväg redan på stenåldern.

Allt detta förutsätter komplexa, storskaliga sociala organisationer, och allt detta förekom långt innan jordbruket. Som förresten inte alls var ett tydligt framsteg då det finns otaliga exempel där folk började odla jorden för att därefter sluta med det eller kombinera det med annat. Jägandet och samlandet har också uppvärderats då det visat sig vara en form av avancerad viltvård, något som kräver planering, samordning och minst lika stora kunskaper (vissa säger mer kunskaper) som den som odlar jorden.

Början på allt visar på fler exempel i denna anda. Här lär vi oss att även stora städer kunde vara jämlika och att komplexa samhällen kunde fungera utan kungar eller hierarkier. Omvänt var nomader, jägare- och samlare ibland högst ojämlika och kunde tillämpa slaveri. Byråkratin och skriftspråket verkar ha uppstått inom den ekonomiska sfären snarare än den politiska medan aristokratin och möjligen även monarkin verkar ha uppstått utanför städerna och civilisationerna.

David W till vänster, David G till höger.

Författarna har alltså inte bara vänt upp och ned på synen på högkulturer och civilisationer – ett vanligt förfarande bland anarkister* och civilisationskritiker som ofta vill framhålla ”medeltider” och ”enklare” samhällsformer gentemot civilisationernas förtryck – och det är inte heller en ren anti-statbok, som James C. Scotts (utmärkta, för övrigt) Against the grain. Statens själva väsen blir efter de historiska exemplen (och i intressanta teoretiska resonemang) ordentligt nagelfart och problematiserat.

Det som betonas är just mångfalden. Historien är inte fastlagd, det hade inte behövt bli som som det blev. Det är främst människors beslut som formar samhällen, inte miljöfaktorer eller historiska lagar. Detta gör boken politisk. Tror man att historiens gång varit oundviklig blir det nuvarande tillståndet ett odiskutabelt faktum. Kan man istället föreställa sig en mångfald i det förflutna kan man också föreställa sig ett annat nu och en annan framtid.

En massa fascinerande exempel radas upp och det är mycket nytt även för en (jag) som trodde sig kunna en del om ämnet. Så när de skriver

”Varför har alla med minsta intresse för stadskulturernas ursprung hört talas om Uruk och Mohenjo-Daro, men sällan eller aldrig om Taljanky?”

ja, då fick då mig – för den enorma, cirkelformade jättestaden i den av allt att döma jämlika och fredliga civilisationen som frodades i vad som idag är Ukraina och Moldavien** och som var samtida med de allra äldsta sumeriska städerna var något nytt för mig.

Annars tas många exempel från Amerika. I början av boken lägger man fram en järv hypotes om att Nordamerikas indianer i allmänhet och Irokeshövdingen Kandiaronk i synnerhet ska ha lagt grunden till den europeiska upplysningen. Det kan låta spekulativt, men de argumenterar väl för sin sak. Vi får också den tragiska historien om republiken Tlaxcala, en jämlik demokrati som levde i ständig fejd med sina mer kända grannar, de despotiska Aztekerna.

Då Cortés conquistadorer landsteg under 1500-talet och började härja i sin omättliga jakt på guld och erövringar tog Tlaxcala efter en hård intern debatt det ödesdigra beslutet att ingå en allians med spanjorerna för att gemensamt besegra Aztekerna. Det blev avgörande för den kommande segern men i förlängningen beseglade det ödet även för Tlaxcala och hela dubbelkontinenten.

Underrubriken till trots så är de två Davidarnas bok inget försök till att ersätta mer konventionell historieskrivning. De väljer medvetet ut de lite udda exemplen, de fokuserar på de okända jämlika samhällena som ofta levde i de mer välkända imperiernas skugga, som exemplet på Tlaxcala och Aztekerna ovan visar.

De förnekar inte på något sätt att imperialism, slaveri och hierarkier har haft en stor roll i historien, det är bara det att den som vill läsa en bok om Ramses den store och Sargon eller om pyramider och ståtliga kungagravar får leta sig vidare. Och gör man det har man säkerligen nytta av de nya perspektiv, exempel och resonemang som förs fram här.

Sverige eller Skandinavien nämns knappt, men jag tänkte ofta på Jonathan Lindströms Sveriges långa historia, också den från 2022, när jag läste Början på allt. De två böckerna kompletterar varandra utmärkt. Skandinaviens historia är full av ”medeltider”, decentraliserade samhällsstrukturer som följer på de större rikenas och kulturernas fall. Kamkeramikerna är ett exempel på en kultur som spred sig längst kusterna och tidvis ersatte jordbruket med jakt, fiske och samlande, ett av flera ”steg bakåt” under vår historia. Och då var vi ändå sena med att bli bönder till att börja med.

När jordbruket först spred sig över Europa tog det nämligen halt strax söder om Östersjön. Här uppe ville vi nämligen inte veta av något sådant, och så förblev det i hela tusen år. Folken i Skandinavien kände mycket väl till jordbrukarna och deras kultur – de bodde inte långt ifrån och hade välutvecklade handelsutbyten med dem. Men bli som dem, de ville de uppenbarligen inte.

”Kultur är systematiskt avståndstagande” säger David och David och hänvisar till antropologen Marcel Mauss som funderat mycket på detta. Mauss upptäckte märkliga saker i sina fältstudier, som att

”Athabasca i Alaska vägrade använda inuitiska kajaker fast de var mycket bättre lämpade för miljön än deras egna farkoster. Inuiterna vägrade i sin tur att befatta sig med sådana snöskor som Athabasca hade”

och så vidare. Kulturer som definierar sig genom avståndstagande kallade han för schismogenes.

Kan man kanske använda schismogenes för att förstå skandinavernas avståndstagande från sina jordbrukande grannar? Vad tänkte de om varandra? Att det var fjolligt att hålla boskap då riktiga män minsann jagar? Tyckte de att friheten begränsades då man blev bunden vid jorden? Kom jordbrukarna med en otrevlig patriarkal familjeideologi man tog avstånd ifrån? Diskuterade man de andras seder och bruk ordentligt under stora sammankomster innan man avfärdade dem? Eller var stenålderns Skandinavien tvärtom ett traditionstyngt klansamhälle där konservativa medicinmän höll greppet om folks hjärtan och sinnen med vidskepelse, skam och skuld?

Den här typen av frågor ekar plötsligt i min skalle efter att ha läst Graeber och Wengrow och det kommer de säkert fortsätta göra när jag läser mig vidare i historiens förflutna landskap. Lika epokavgörande (för mig, menar jag) som Graebers Skuld: de första 5000 åren är den kanske inte, men Början på allt kommer säkerligen bli en ”viktig referenspunkt”, som Copyriot skriver, även för mig.

* David Graeber som tragiskt gick bort strax efter att boken var färdigskriven var ju anarkist, Wengrow hade jag ingen koll på innan, men de verkar ha stått varandra nära politiskt.

** I skrivande stund och enligt Sveriges officiella definition av gränserna. Som det politiska läget ser ut just nu är det inte omöjligt att området snart kan ligga i Ryssland, Transnistrien och/eller någon nypåhittad ”folkrepublik”.

Fire walk with me

Okej, vi tar en till gammal filmanalys då. Den är alltså skriven före Comeback-säsongen av serien som kom här om året.
Spoilervarning utfärdas. Se Twin Peaks första två säsonger och därefter Fire walk with me innan du läser vidare.

Mitt förhållande till Twin Peaks är speciellt. Som liten var det serien som skrämde skiten ur mig samtidigt som den fascinerade mig mer än något annat. Som tonåring var det alltjämt min favoritserie då de typiskt Lynchska greppen började göra intryck på mitt gryende filmintresse där Tarantino och Kubrick började ersätta James Bond i min idoldyrkan.

När jag såg om serien i vuxen ålder tvingades jag inse att något hade hänt. Efter att under ett decennium ha blivit bortskämd med högkvalitativa HBO-produktioner tedde sig vissa aspekter av min gamla favoritserie lite daterade. Det var fortfarande en fantastisk serie, visst, men nog fanns där lite logiska luckor, bristande skådespelarinsatser och märkliga sidohistorier. Att serien ballar ur lite väl mycket någonstans i mitten var jag väl medveten om, och knappast unik om att tycka, men jag insåg även saker som att det var rätt kackiga specialeffekter och att hela serien hade mått bra av att man helt och hållet klippte bort James Hurley.

Vad gäller Fire walk with me så intog jag den normala positionen. Det vill säga, jag tyckte den var betydligt sämre än serien, för knäpp och ganska långtråkig. En besvikelse. Men när jag nu ser om den inser jag att jag haft fel. Alla har fel. Fire walk with me är ett mästerverk.

Filmen består av två delar där den första, den kortare, handlar om det i serien omnämnda mordet på Theresa Banks, vilket skedde året innan handlingen i Twin Peaks börjar. I den andra delen får vi följa Laura Palmer under hennes sista vecka i livet, innan det ödesdigra mordet som utgjorde seriens själva fundament.

Inledningen är märklig. Vi känner igen oss, men det är ändå annorlunda. Det är en annan småstad, ett annat mord på en annan ung kvinna. Vi ser FBI-agenter ta över utredningen från lokalpolisen, det dyker upp märkliga karaktärer som ger kryptiska intryck. Det dricks kaffe.

Stämningen, färgerna, träinredningen – allt liknar Twin Peaks. Samtidigt är allt maxat. Den udda humorn från serien har dragits några varv till, ständigt balanserande på till gränsen till det fåniga. Ljuden är överdrivna, konflikten med ortspolisen parodisk, dialogen med servitrisen på restaurangen likaså. För att inte tala om scenen där Gordon Cole briefar agent Desmond om mordfallet med hjälp av en mimande dansös (!).

Filmmusiken spelas i princip konstant i bakgrunden, musiken som även den känns igen, inte för att det är samma musik som i serien, utan för att den är väldigt lik. Det tycks som om David Lynch gjort pastisch på sig själv. Det är Twin Peaks på steroider.

Övergången från del ett till del två sker genom att agent Cooper får dyka upp tillsammans med David Bowie i en kort drömsk episod som aldrig förklaras och som det aldrig återknyts till, då det i princip är en helt ny film som tar sin början då handlingen flyttar framåt ett år i tiden och byter plats till den välbekanta småstaden.

De oförklarliga händelserna och det drastiska bytet är ett grepp väldigt typiskt för Lynch, och just den typ av grepp som brukar få pöbeln att skaka på huvudet medan fans och cineaster försätter pannorna i djupa veck och ger sig i kast med att försöka lösa gåtan.

Då inledningen främst återkopplade till seriens humoristiska sida så innebär hoppet till del två att det är de mörka och obehagliga aspekterna som nu kommer fram och förstärks. Nu får vi återse de välbekanta ansiktena och miljöerna. Men det är ändå olikt serien. På ett sätt är det hela inventerat. I serien var Laura Palmer inte särskilt närvarande samtidigt som allt indirekt kretsade kring henne. Steg för steg växte bilden av en komplex och konfliktfull karaktär fram genom hennes omgivnings olika vittnesmål.

I filmen är det Laura som ständigt är i fokus, det är nu hennes perspektiv vi följer. I serien finns en ganska tydlig uppdelning mellan the black lodge och den verkliga världen, där kontakterna dem emellan sker via medier som the Log Lady, i syner hos Sarah eller när Bob besätter Leland och andra. I Fire walk with me flyter istället allt samman. Vår småstad ses i ett konstant förvrängt ljus, och gränserna har suddats ut. Seriens huvudsakliga upplägg var den klassiska deckarens – vem mördade Laura Palmer? – och svaret på gåtan utgjorde den chock som blev seriens klimax.

Att pappan visade sig vara mördaren gav det hela en mörk och obehaglig vändning. Twin Peaks och gåtan Laura Palmer visade sig innehålla en historia om incest mitt bland excentriska agenter och dansande dvärgar. I serien grävs det inte särskilt djupt i detta, men i Fire walk with me är det mer påtagligt.

Laura upptäcker att det saknas sidor i hennes hemliga dagbok och snart börjar hon inse att Bob – han som förgripit sig på henne sen hon var tolv – i själva verket är hennes pappa. Det är när hon slutar förneka det hela för sig själv, och mer och mer öppet börjar konfrontera sin pappa, som hennes dagar är räknade.

Bilden av den på ytan perfekta Laura, som i hemlighet lever ett självdestruktivt liv med kokainmissbruk och prostitution, blir fullt begriplig. Det uttrycks tydligt i en scen när Donna frågar henne varför hon prostituerar sig. Laura tiger och kameran klipper till hallen, där dörren öppnas och Leland kliver in.
Att Laura inte först förstår att Bob och Leland är en och samma person knyter an till populärpsykologiska föreställningar om bortträngda minnen, vilka var frekvent förekommande i nyhetsrapporteringen under denna tid.

Men det är inte så enkelt som att Twin Peaks ”egentligen” handlar om incest. Det kommer tack och lov ingen fånig twist på slutet där allt övernaturligt förklaras vara Lauras bortträngda undermedvetna. Inte heller är det hela blott ”symboliskt” i någon banal bemärkelse. Men det är inte heller så, som man kan tolka det hela i tv-serien, att stackars Leland blivit besatt av onda andar från den mörka sidan och att det hela kan kokas ner till en barnslig spökhistoria.

Nej, det här är nämligen David Lynch, och hos David Lynch finns det inga enkla svar. – ”Bob is real”, säger Laura. Och så är det, också. I Lynchs universum är den materiella världen och andevärlden ett. Det undermedvetna, det psykologiska och det parapsykologiska flyter samman i den visuella symbolvärlden. David Lynch använder sig av filmmediet för att skapa genuina konstverk, inte för att återge en linjär berättelse. För att förstå storheten i Fire walk with me måste man därför förstå skillnaden mellan tv-mediet och filmmediet.

Tv-serier har den egenskapen att man kan lära känna karaktärerna på djupet. Under tidens gång blir vi så välbekanta att vi tycker oss känna dem personligen. George Clooney berättade i någon intervju om hur det var när han gick från att vara tv-stjärna i Cityakuten till att bli Hollywoodkändis. Tv-stjärnor kommer folk fram till på stan och pratar med som om de vore gamla kompisar, filmstjärnor får folk att bli nervösa, ta sig för munnen och med uppspärrade ögon peka på en från andra sidan gatan.

Den långsiktiga, fleråriga relationen med karaktärerna gör tv-mediet unikt, något som inte kan återskapas i en långfilm. Det som gör Fire walk with me så speciell är att den bygger på den djupa relation vi fått genom tv-mediet, samtidigt som den är en genuin David Lynch-film.

Många filmer – de allra flesta – kan betraktas som audiovisuella återgivningar av romanen som konstform. Det är en berättelse. Roy Andersson sa någon gång att hans filmer är mer jämförbara med att titta på en tavla eller att läsa en dikt, snarare än att läsa en roman. När du läst ut boken vet du vad som hänt, historien har berättats och det hela är klart. Du behöver inte läsa om den då du redan vet vad som kommer hända. En tavla kan du däremot återgå till att betrakta gång på gång.

David Lynchs mer knäppa filmer, som Lost Highway och Mulholland drive, tillhör definitivt det Roy Andersson pratar om. Vi får se fantastiskt snygga scener och miljöer. Det skapas en speciell stämning, ett symboliskt bildspråk. Men det finns ingen linjär historia och det finns inga svar. Det rör sig inte – vilket en del tycks tro – om att ledtrådar läggs ut för publiken att lösa och där med förvandla filmen till en begriplig berättelse.

Det är vackert att titta på, det är öppet för dina egna personliga tolkningar, det får dig att reflektera, att känna. Det är konst. Fire walk with me tillhör denna kategori Lynch-filmer. Men den stora skillnaden är att den konstnärliga gestaltningen berör karaktärer vi känner som om de vore våra egna vänner, vilket ger den en extra dimension. Kritiken mot Fire walk with me tror jag bottnar i att publiken förväntat sig ett långt tv-avsnitt snarare än en David Lynch-film. De har inte förstått att när vi byter medium så blir skiftet också drastiskt.

Tar man det istället för vad det är, så blir upplevelsen annorlunda. Inledningen är en pastisch. Och det är en fantastisk sådan. Själva huvudtemat sen, den andra delen, är inte alls vad de försökte sälja in den som. Det är inte ”nu får vi se vad som hände veckan innan Laura Palmer mördades!” utan en konstnärlig gestaltning av som hände. Vi vet ju redan vad som kommer hända, vilket regissören är väl medveten om, och anspelar på med sina övertydliga betoningar och förstärkningar.

Filmen utgör den perfekta avslutningen på en av världens bästa tv-serier. En epilog, prolog och sammanfattning i ett. Det är mörkt, det är snyggt. Det är helt enkelt David Lynch när han är som allra, allra bäst.