DGTT – Sida 2 – Det glada tjugotalet

In med det nya, ut med det gamla

I dessa tider brukar ju folk ägna sig åt att summera året som gått och försöka sia lite om framtiden och det ska listas årets bästa ditten och koras årets sämsta datten och så vidare.

Och jag vill ju inte vara sämre. Det här är vad jag minns av 2023:

AI-debatten. Den tröttsamma jävla AI-debatten. Jag tyckte visserligen ChatGPT var lite kul, ja rent av fascinerande, imponerande och nästan lite skrämmande när jag lekte med den. Ibland. För allra mest var den ändå lika korkad som debatten kring AI i allmänhet. Spekulationer om huruvida datorerna kommer utplåna oss eller ej är jag ganska ointresserad av, men att medelklassyrken är hotade ger mig lite skadeglädje. Men sen undrar jag om det ens stämmer.

Det är nämligen en del av resultaten kring Rolands Paulsens forskning om ”tomt arbete” och kontentan i David Graebers lysande ”Bullshit jobs” – att kapitalismen faktiskt inte är så värst rationell vad gäller effektivisering av kontorsarbeten.

Att höra illitterata ekonom- och ingenjörsnaturer ”varna” för att till exempel författare och musiker kommer ”konkurreras ut” av AI hade visserligen kunnat generera några skratt om det inte var för att de ofta fick svar från totalt oinsatta förnekare som mumlade nått romantiskt om att scenariot är omöjligt då den mänskliga själen är unik eller något liknande.
Jag tvivlar då inte alls på att datorer kommer kunna skapa bra musik eller skriva bra böcker. Jag säger bara att det är totalt irrelevant.

För anledningen till att folk väljer att skapa kultur är precis den samma som att folk konsumerar kultur. Det ger mening i sig självt. Det finns ingen människa som på sin dödsbädd ligger och ångrar att han lärde sig spela gitarr eftersom han aldrig blev popstjärna. Det finns ingen aspirerande författare som efter att ha skrämts av AI-utvecklingen genast ger upp sina ambitioner då hon ”saknar incitament” till att lägga tid på skrivande.

Folk slutade inte måla porträtt när kameran uppfanns, folk slutade inte spela trummor när trummaskinen kom. AI kan förhoppningsvis komma att ersätta världens alla posörer, reklamare och kommunala kommunikatörer, men konstnärerna kommer ni inte bli av med.

Min enda egna take på hela AI-grejen är en freudiansk metakommentar; det är en projicering.

Ni är oroliga för att maskinerna ska ta över oss och förslava oss för att maskinerna redan har tagit över oss och förslavat oss. I allt väsentligt låter vi våra telefoner och dess algoritmer styra oss. Det vet vi, det känner vi, därför projicerar vi det på framtiden – som vi ju alltid gör i vår kultur. (Ni vet – klimatet måste räddas för våra barnbarn, övervakning kan leda till något dåligt i framtiden eller som det här med att samhället ständigt riskeras att slitas isär men ingen någonsin påstår att samhället slets isär igår).

Först kom det till vår kultur som science fiction, sen har diverse tech-folk hasplat ur sig liknande farhågor, sen har filosoferna snappat upp det, sen har det hela letat sig in i det mediala samtalet.

En högst konkret materiell förändring i samhället (i korthet: internet och mobilen) har totalt förändrat våra sociala vanor och hela vår vardag. I början kändes det som en befrielse men efter ett tag började det kännas som ett fängelse samtidigt som det tycks oundvikligt och omöjligt att undkomma (som teknik alltid gör) – att skrämma upp sig med att datorerna kommer utplåna oss i framtiden är samhällets kollektiva hantering av faktumet att vi vantrivs i socialamedierkulturen.

Men visst kan jag bli både fascinerad och orolig över teknikutvecklingen.

Utöver AI-debatten så läste jag under året om att kommersiella hjärnimplantat nu ska börja testas på mänskliga försökskaniner. Sen snappade jag upp de växande protesterna mot EU:s så kallade ”chat control”, ett förslag om att i praktiken förbjuda krypterad kommunikation, i sin tur bara det senaste förslaget i en lång utveckling mot mer och mer övervakning och kontroll som sedan länge fått George Orwells 1984 att verka daterad. För att nu ta en sedan länge uttjatad referens.

Men allt blir till brus. På sin höjd avgav jag en suck eller höjde ett ögonbryn. Men så möttes jag av nyheten att Ted Kaczynski dött vid 81 års ålder. Och allt föll på plats.

För glöm professorer som varnar för framtidens ChatGPT, glöm megalomana miljardärers fåfänga ”visioner” om evigt liv, Marskolonier eller virtuella världar. Vill du fatta AI-debatten eller något alls om vad som egentligen händer så bör du istället läsa ett hotbrev som en galen seriemördare skrev i sin hemsnickrade stuga i Montanas vildmark för 18 år sen. Om Kaczynski har jag skrivit flera inlägg här på bloggen (klicka här för att se dem i omvänd kronologi) och då jag anstränger mig för att hålla bloggen så inaktuell som möjligt så kom jag inte ens för mig till att skriva en nekrolog.

Istället tänkte jag att jag nu skulle få tummen ur och till sist läsa de av hans senare fängelsetexter jag ännu inte läst. Vilket jag inte gjorde. Så det får bli ett projekt för nästa år. Hans terrormanifest finns i alla fall att läsa på originalspråk lite här och där på nätet (som här) och en guide till de svenska översättningarna finns här.

Ja sen blev det ju en rejäl upptrappning i den evigt pågående Israel-Palestinakonflikten, som jag skrev lite om, vilket resulterade i att kriget i Ukraina hamnade i medieskugga samtidigt som det belyste det totala hyckleriet då invasioner, ockupationer och kulturell utplåning av ett helt folk bland vissa tydligen bara är dåligt ibland.

What Would USA Do tycks vara den enda ståndpunkten och analysen av precis alla utrikespolitiska frågor enligt den svenska sosseborgerligheten. Men det var ju såklart inget nytt, same procedure as last year, same procedure as every year.

Och där med kom vi lite smidigt in på gissningarna om framtiden. För frågan är ändå om inte 2023 bara är ett mellanår, kanske blir 2024 året då västvärlden slutligen går under. Jag bryr mig normalt inte om utgången i amerikanska presidentval (en moderat vs en moderat med mänskligt ansikte känns liksom inte relevant att bry sig om) men nästa år kan det faktiskt bli lite spännande.

Om Trump skulle förlora med liten marginal samtidigt som fler Trumpistiska kongressledamöter och (framförallt) guvernörer väljs in, ja då skulle det kunna leda till om inte inbördeskrig så i alla fall en kollapsande eller till stora delar dysfunktionell statsapparat där olika delstater och institutioner väljer olika sidor.

En fin liten kollaps som fullbordar den sedan länge nedåtgående spiralen för Västimperialismen. Nej, det kommer inte innebära att ”Kina tar över”, men att vi de facto kommer leva i en multipolär värld där Väst inte längre dominerar vare sig politiskt, militärt, ekonomiskt eller kulturellt. Vilket i sin tur kommer leda till att vi kommer kompensera detta genom att blåsa upp vår egen förträfflighet och ständigt hävda att vi är störst bäst och vackrast och att Demokratin är kronan på den mänskliga utvecklingen som alla världens folk och länder innerst inne strävar efter och i slutändan kommer ta till sig.

För alla vill bli som oss. För vi är bäst. Ju mer nedgången fortgår desto mer kommer denna självgodhet accelereras, liksom den såklart kommer sammanfalla med avvecklingen av våra så kallade demokratiska fri- och rättigheter.

Den tragikomiska ironin i att samma år också troligen kommer bli året då Sverige lämnar sin mer än tvåhundraåriga neutralitet för att fullt ut bli ett patetiskt bihang till den döende västimperialismen är såklart slående, men också frustrerande. Bland stora befolkningslager florerar analysen att NATO-medlemskap, och nu senast amerikanska militärbaser på svensk mark, skulle öka säkerheten och minska risken för krig. Jag känner mig tämligen säker på att förhållandet är det omvända. Pappa USA ska rädda oss om Ryssen kommer, menar de.

Är ni beredda att anfalla Ryssland om Ryssland invaderar Polen, tycker jag de borde fråga sig.

Eller kanske – är ni beredda att gå ut i krig i tredje världen för att straffa de avfällingar som inte längre vill underordna sig IMF:s och EU:s diktat om fritt flöde för västkapital? (Herre gud, efter tjugo års förödelse lämnade de till slut Afghanistan varpå talibanerna återställde den regim som en gång i tiden motiverade invasionen. Och nu vill Sverige vara med i gänget…)

Eller kanske – är du beredd att bli en stridande del i ett tredje världskrig som utlöses av att USA anfaller Kina för att Kina inlett en sjöblockad av Taiwan för att USA i sin tur blockerat kinesiska mikrochips att exporteras utomlands för att Kina i sin tur infört restriktioner på ovanliga jordartsmineraler för att USA i sin tur börjat frysa Kinesiska företags tillgångar för att… ja vad vi nu kan fantisera ihop.

Hur kom det sig förresten att vi inte varit i krig sen 1814 (som Sverige startade)? Berodde det på A) att vi var med i starka allianser som avskräckte de ondsinta att anfalla oss eller B) – att vi inte ingick i diverse militärpakter utan var alliansfria?

Jaja, slut på min raljanta nyårsspåkula.

Jag kan ju såklart också ha fel om alltihop. AI:n kommer kanske utplåna oss innan Orban och Erdogan släpper in oss i den nukelära NATO-värmen.

Gott nytt år!

Pick by voice

”Ja, och på Bauer corp. jobbar de med pick by voice, det är bra att veta innan att en del har haft lite svårt att komma in i det.” Rekryteraren, eller vad de nu kallar sig på bemanningsföretaget, försöker förklara det hela. Man går runt med ett headset, gör vad man blir tillsagd i lurarna och pratar in ”checksiffror” för att bekräfta sina plock. Jag säger att jag förstår, låtsas vara fascinerad, intresserad och engagerad. Säger att jag hört talas om det innan men själv inte jobbat med det. Vilket är en lögn. Charaden man spelar upp på anställningsintervjun.

Hon är blonderad, runt 30, ”snygg” enligt allmänt vedertagen konvention, välsminkad och klädd i en tjusig business woman-outfit bakom sitt stora skrivbord i sitt sterila kontor. Ögonen lyser som hos en nyfrälst självhjälpsboksförfattare och hon har säkerligen gått nån tramsig högskoleutbildning där man matas med de menlösa, intetsägande managementfloskler hon nu rabblar upp som ett rinnande vatten.

Jag nickar, håller ögonkontakt, säger ”jaha?” och ”okej!” då hon förklarar saker. Jag har förberett några frågor. Det är något jag lärt mig, att man ska ha frågor att ställa om jobbet för att verka intresserad. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Inte för att jag bryr mig ett skit om vad de gör, jag vill bara ha ett jobb eftersom jag vill ha pengar och nu när jag har lyckats ta mig ända till en anställningsintervju så får man anstränga sig lite.

”Det finns inga fasta tider utan man uppger sin tillgänglighet via en app och får bekräftat dagen innan om man blir bokad. Men om folk blir sjuka eller om orderingången ökat så kan de ibland behöva folk samma dag, så var beredd på att vi kan ringa på morgonen.”

”Det passar mig utmärkt!”, ljuger jag. ”Jag kan vara flexibel.”

Klädseln är svart, både för de riktiga anställda och för oss från bemanningen. Fast deras kläder är lite snyggare, inte lika pösiga utan mer slimmade, mattblanka och med BC-loggan vid högra bröstet. Det är jag och en till som börjar samma dag, vi blir runtvisade av någon slags semiförman, eller om han bara är en vanlig anställd fast med normal social förmåga som därmed kan förklara hur jobbet går till någorlunda pedagogiskt. Vi skakar hand med den riktiga förmannen, en kort kille med dryg uppsyn. Lagerchefen ser vi bara sittandes bakom en glasvägg i ett märkligt kontorsbås en halv trappa upp, med utsikt över golvet.

Det är ett enormt rum med slingrande labyrintiska hyllkantade korridorer, fast allt följer en numrerad slinga så det ska vara lätt att hitta. Semiförmannen ger oss ett headset som han kopplar till en liten högtalare. En av oss får gå runt och testplocka medan Semiförmannen och den andre går bredvid, sen byter vi. Ur högtalaren, ett tillfälligt substitut för de hörlurar vi sen ska ha på oss då vi lärt oss att jobba själva, talar en robot med kvinnoröst.
”Komponent X-B-3-2-6, hyllplats 124. Antal:1. Uppge checksiffra.” Semiförmannen pekar åt det håll dit hyllplats 124 ligger, vi traskar dit dragandes en stor vagn efter oss. Hon som börjat samma dag som jag plockar ner en kartong från hyllan och lägger den på vagnen.
”Nu säger du checksiffran”, säger Semiförmannen och nickar ner mot golvet där en gul lapp med tre siffror sitter fastklistrad.
”Nio, tre, fyra” säger hon i mikrofonen. ”Antal?”, säger robotkvinnan.
”En” säger hon. ”Du sa: fem. Fel antal. Antal?”

Hon tittar förvirrat på Semiförmannen.
”Det händer hela tiden. Testa säg ett istället för en”.
”Ett”. Ett blippljud kommer ur högtalaren.
”Komponent X-B-3-2-9, hyllplats 126. Antal: 1. Uppge checksiffra”. Vi går vidare med vår vagn någon meter till, samma procedur upprepar sig. Vi går till hyllan rösten säger åt oss att gå till, vi plockar så många kartonger den säger åt oss att plocka, vi säger de tre siffrorna som står på golvet framför hyllan för att bekräfta. Så fortsätter det.

Det går snabbt att komma in i det. Efter att ha gått omkring och lärt sig under förmiddagen är man relativt självgående redan under eftermiddagen. Man ska rapportera in antal vagnar man plockat när man är klar med ordern, skriva ut etiketter och följesedlar ur skrivarna och därefter starta en ny order. Allt sköts via röstkommandon i headsetet.
Det tar ett tag att lära sig, men de olika fraserna sitter uppklistrade på en kartongbit på väggen. Man säger ”talkman vila” när man ska pausa den till rasten, ”talkman vakna” när man kommer tillbaka.

Det är något bisarrt över hela situationen. Jag går runt lagret och släpar min vagn, runt omkring mig ser jag en massa andra som ser ut precis som jag. Svartklädda med headset, dragandes sina vagnar. Men vi pratar inte med varandra, vi stirrar stumt framåt eller snett nedåt och rabblar en massa siffror rakt ut i luften.

Man ska hålla sig borta från mottagningen. Det är dit man måste gå om något är slut eller om man tagit sista kartongen och måste fylla på i hyllan. På mottagningen jobbar nämligen Hitler. Hon kallas så. Det är absolut förbjudet att besvära henne innan frukostrasten klockan nio, då har hon fullt upp, men man ska helst inte besvära henne annars heller. Det är hon själv som hittat på dessa regler. Semiförmannen säger att man inte ska ta det personligt, hon är sån mot alla nya så om vi bara jobbar tillräckligt länge kommer hon börja bete sig om inte trevligt så i alla fall någorlunda neutralt mot en. Men man måste ju besvära henne ibland, det är en del av jobbet att fylla på i hyllorna. Det är det otrevligaste arbetsmomentet.

Det finns en liten övervåning. Vi jobbar där nere på det stora golvet med en enorm takhöjd, men en liten del av byggnaden har två våningar under samma tak. Både omklädningsrummet och lunchrummet finns där uppe, så varje gång man börjar och slutar dagen eller börjar och slutar rasten måste man pallra sig först upp och sen ned för trapporna. Där uppe finns också kontoret. På kontoret jobbar en handfull människor vid skrivbord och datorer. För det mesta sitter de i telefon. Det verkar det i alla fall som under de korta glimtar man får då man går förbi. Att jobba på kontor innebär att man inte får några jobbkläder utan använder sina vanliga. Jag har aldrig haft ett jobb utan jobbkläder. Kontorsjobbarnas vanliga kläder verkar dock väldigt likartade här på Bauer corp. Det är vitt och svart. Vita skjortor och blusar, svarta kavajer. Som om de ville matcha med oss där nedanför. Inte sticka ut med riktiga färger.

”Komponent X-B-3-3-3, hyllplats 401. Antal: 22. Uppge checksiffra.” Tjugotvå! Nytt rekord. Hur packar man ens så många? Kommer ju gå åt i alla fall två vagnar. Kanske ska gå bort till mottagningen och se om de har färdiga vagnar med bara den komponenten, så jag slipper plocka ett paket i taget från hyllan.

Det gick bra. Hitler nickade bara och utstötte lite unken luft åt det håll där de ouppackade vagnarna stod, med 12 paket i varje. Bara att dra två vagnar efter varandra, gå förbi hyllplats 401 och ställa av två paket, sen gå bort med den färdiga vagnen till avlastningen, därefter är det inte långt kvar tills även den andra vagnen blir full. Sjukt snabbt, kommer ge bra statistik.

De mäter nämligen varje komponent vi plockar. Utifrån detta räknar de ut ett snitt per timme, som sammanställs dagligen. Man ska hålla sig på minst 44. Är man kass får man en utskällning av förmannen, vet inte vad som händer om man är bra.

Hitler har börjat känna igen mig nu, jag är fortfarande en av de nya, men hon kan nog urskilja mig från mängden. Jag har blivit kvar. Trots att jag bara varit här någon månad så har de hunnit anställa flera nya, och av dem har några redan slutat, liksom några andra som börjat före mig. Mest från bemanningen. Många är studenter som jobbar extra, såna som ska ”bli något”. Men inte alla. Inte jag. Dessutom finns det de som trodde de skulle bli något men fastnade på BC istället, de bokade in mer och mer pass i appen och hoppade av studierna. Flera av de direktanställda har börjat på bemanningen en gång i tiden.

Jag lär mig känna igen folk, snappar upp några namn. Men det är svårt när man inte pratar. Inte heller på rasterna är det något prat. Folk är lika zombielika när de äter sina mackor och lunchlådor. Undantaget är några av de yngre bemannarna. De frågar vad man pluggar. Några i 20-årsåldern flamsar lite ibland, de verkar prata om mobiltelefoner. De andra kastar då och då hatiska blickar mot dem från de andra borden. Särskilt Di Gamle.

Ingen vet hur länge Di Gamle jobbat där, eller vem som varit där längst av dem. Antagligen Hitler. Utöver henne utgörs Di Gamle av Juggegubben, SD-Janne och Chilenartanten. De sitter alltid vid samma bord borta vid fönstret, tysta, viskandes, ibland med ett elakt flin riktat mot någon av de nya. Hitler har lite andra tider och rutiner, så man slipper se henne under rasten. Samma sak med förmannen, tack o lov. Han är en typisk en och sjuttio-kille. Vresig, dryg, banal musiksmak och banala intressen, ganska korkad och med ett irriterande hävdelsebehov. Gymmar, naturligtvis.

En och sjuttio-killar blir ofta förmän, jag har haft flera stycken, men de blir sällan riktiga chefer. Chefer är ofta långa, i alla fall högt uppsatta chefer på börsnoterade företag. Och heter Anders. Det har jag läst någonstans.

Ligger hemma på sängen med mobilen i handen. Bokat in mig för i morgon och väntar på bekräftelsen, den brukar komma vid den här tiden. Det är alltid samma dubbla känsla. Jag har ju bokat mig för att jag vill jobba, fast när det plingar till blir jag inte glad. Men jag blir inte heller lättad om det inte plingar till, istället får jag ångest över att de säkert kommer ringa mig kvart i sju på morgonen dagen efter. Det är det värsta. ”Javisst!” säger jag när de frågar om jag kan komma in. Sen vill jag bara skjuta mig i huvudet.

När allt är hopplockat och skickat till avlastningen ska det sättas ihop. Jag har börjat få vara där ibland nu, på hopplocket. Det är marginellt svårare, man bör i alla fall känna igen de olika komponenterna man tidigare plockat hyfsat mycket. Men det är samma princip, man lyder robotkvinnan i hörlurarna.
”Sätt komponent X-R-2-2-3 på plats B7. Säg klar.”
”Klar.”

Men man kan göra fel här, och dessutom är man ständigt övervakad, antingen av Enochsjuttiokillen eller av tjeckerna. Tjeckerna jobbar precis jämte, de tar vidare vårt hopplock och plockar i sin tur vidare det hela till en större modul. Ibland använder de verktyg, borrar, popnitar och vad det är. Ibland går de runt och känner med handen över komponenterna i modulen, tittar noga med allvarliga miner. Deras kläder är lite annorlunda än våra. Blåa byxor istället för svarta, med fler fickor. De har också headset, men det är oklart vad de har dem till. De pratar sällan i dem och när de gör det verkar det som om de faktiskt pratar med en riktig person.

Det är svårt att veta då de varken kan svenska eller engelska. Det enda man fattar är när man gjort fel då de gestikulerar och skriker ilsket.

Jag gillar Christer. Han är nånstans mellan tretti och förti och har jobbat här länge. Han skulle utbilda sig till något men råkade få fast jobb efter att ha extrajobbat i några år. Han ska göra klart sin utbildning, säger han. Han hatar BC. Det gör visserligen alla andra också, men det är skillnad på hat och hat. Hitler, till exempel, hatar alla sina arbetskamrater, i alla fall de som inte jobbat här sen 80-talet. Sen finns det Gnällspiken. Han har också jobbat här länge, han säger också att han ska här ifrån, fast han inte har någon utbildning att göra klart. Men Gnällspikens problem med jobbet är att det är så synd om just honom. Att han måste jobba över, att han måste gå upp klockan sex då väckarklockan ringer, att han måste befinna sig här, att han måste slita så för denna ringa lön.

Christers hat är mer sofistikerat. Han hatar systemet, inte dess brickor. Förutom kanske Lagerchefen, Enochsjuttiokillen, Hitler, Juggegubben och några till.

Idag såg jag Den Stora Korridoren för första gången. Länge hade jag väntat på att få se den stora runda porten i den stora lagerlokalens ena hörn öppnas, och nu var det dags. Innan trodde jag bara det var en stängd port till en annan verksamhet som låg vägg i vägg. Men BC sträcker sig tydligen vidare även på andra sidan väggen.
”Det är ju därifrån tjeckerna kommer, vad trodde du?” sa Amy.
”Men jobbar de här? Eller jag menar… Är de inte bara inhyrda någonstans utifrån?”

”De kommer därifrån” sa Amy och pekade mot väggen. Senare upptäckte jag en annan dörr, inne på hopplocket men i samma vägg som Den Stora Korridoren, där tjeckerna gick in. Fattar inte hur jag kunnat missa det.

Den runda porten öppnades. Ut kom en lång slags truck. Eller bil. Fast den såg ut mer som ett litet tåg. En gubbe jag inte sett innan körde, han hade samma kläder som tjeckerna. Det hela gick väldigt fort, modulen inne i hopplockningen var klar och hade försetts med en ställning på hjul. Nu kom den märkliga trucken ut från porten, hakade i modulens ställning och körde sakta bort den, in i korridoren den kom ifrån.

Vi var många som nyfiket tittade på. Enochsjuttiokillen verkade lite besvärad men lät oss hållas. Den stora modulen, kanske åtta meter lång och en dryg meter hög, triangelformad med rundade hörn, kördes sakta ut av det lilla tåget till truck. Jag tittade ut genom Den Stora Korridoren. Det var verkligen bara en lång korridor, mörk med röda små lampor längs väggarna. Möjligen att det fanns några sidodörrar som anslöt, det var svårt att se. Det måste ju förresten finnas något åt sidorna eftersom byggnaden sträcker sig säkert femton meter till åt vänster och det i alla fall är tio meter åt höger innan vårt rum tar vid. Den runda porten stängdes så fort trucktåget åkt in med modulen.
”Okej! Tillbaks till jobbet nu!” gastar Enochsjuttiokillen samtidigt som han klappar med händerna.

Amy är lite av en rövslickare. Jag gillar henne inte, men hon är snäll mot mig. Annars behandlar hon de nya som skit. Jag tänker att hon kommer bli den nya Hitler efter att hon gått i pension. Fast jag är inte ny längre. Herre jävla gud, har det gått ett och ett halvt år redan?

Varför orkar man gnälla på de andra? Vad spelar det för roll om de plockar slött? Vad gör det dig? Säger jag aldrig till Amy. Men folk som känner att jobbet på BC betyder något är för mig en gåta. De som tar det på allvar, som gör företagets problem till sina egna, varför? Då gillar jag Miriam bättre. Hon verkar hata jobbet på samma sätt som Christer. Hon blev klar med sin utbildning för över ett år sen nu, men hon blev inget ändå.

Hon gör musik. Det är bara hon, en synt och förinspelat material från en dator. Jag har hört henne på Soundcloud. Det låter som Enya fast mer synth. Sån där modern retrosynth som låter mer 80-tal än 80-talet självt. Hon har en massa märkliga tatueringar som ser ut som magiska symboler över allt, jag tror hon har målat dem själv. Hon är alltid kort och otrevlig mot alla utom Amy och några få till. Gnällspiken säger att hon är lesbisk och hatar män. Sen Miriam fick fast har hon inte jobbat över en enda sekund.

Di Gamle jobbar sällan över de heller, de fastanställda jobbar över lag över mycket mindre än vi andra. Det blir ofta övertid. Man behöver inte, men man känner pressen. Alla ordrar som kommer in under dagen måste bli klara. Måste. När det är kaos kan de kalla in folk sent på eftermiddagen. Ibland, om de har svårt att få in folk och få vill jobba över kan man få jobba till sent på kvällen. Jag jobbar alltid över. Mitt rekord är halv elva. Sju på morgonen till halv elva på kvällen, det är tio och en halv timme. En gång jobbade de till halv tolv.

Jag slapp jobba idag. Så jävla skönt. Jag skiter i pengar, kan käka nudlar, är så jävla värt att vara hemma en dag mitt i veckan. Bara se till att göra långkok en gång i veckan så man har matlådor att ta med till jobbet. Fattar inte folk som köper lunch ute varje dag, så mycket pengar de slösar.

Ska ta upp mitt tecknande igen, det har blivit lite skralt med det på sistone. Jag ritar tredimensionella geometriska mönster med bläckpennor i olika färger på kollegieblock med rutor i, såna man har i matten. Det ska bli något stort. Att alla de olika pappren ska sättas ihop och de olika mönstren ska upprepa sig enligt ett logiskt schema. Det vore kul att försöka göra en animation av det också. Att mönstren växer fram, kanske med någon musik i bakgrunden. Jag önskar jag vågade fråga Miriam om hon ville bidra. Skulle vilja köpa en sån där gammal apparat som man använde när man gjorde tecknad film förr. En slags fotokopiator, antar jag. Men det går väl inte få tag på, allt görs väl med datorer på något sätt nu för tiden.

Jag drömmer ofta om jobbet på nätterna. Detta var en sån natt. Det såg lite annorlunda ut, väggarna var av träpanel och arbetsuppgifterna ganska oklara. Mina arbetskamrater bestod även av gamla vänner och folk jag gick i skolan med. Sen minns jag inte så mycket mer.

”Fi fan”, sa Juggegubben när jag berättade om min dröm dagen efter. ”Skriv upp det som övertid.” Sen skrattade vi.

”Komponent X-C-3-3-3, hyllplats 404. Antal:2. Uppge checksiffra.”
”Fem, sju, åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Fem. Sju. Åtta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”
”Femsjuåtta.”
”Du sa: fem tre fem. Fel checksiffra. Uppge…”

Ibland vill den inte. Den satans jävla subban fattar inte vad man säger. I början hände det ofta, sen fick man in det. Men ibland så kukar den ur. Mitt problem är åttor, hon fattar inte mina åttor. Men varför nu? Det har ju gått utan problem skitlänge, har min röst ändrats? Över helgen?

”Feem, sju, å-tta.”
”Du sa: fem sju noll. Fel checksiffra. Uppge checksiffra.”

En dag blir jag uppkallad till Lagerchefen. Blir lite nervös, undrar varför. Har haft väldigt lite att göra med honom. En del går ofta in på hans kontor och pratar, ingen aning om vad. Andra blir ditkallade och utskällda. De som plockar slött eller försovit sig vid upprepade tillfällen, antar jag. Det måste i alla fall ha gått ganska långt innan man hamnar där då det annars är Enochsjuttiokillens jobb att skälla ut folk för saker. Men det är bara de nya som tar åt sig, vi andra har ingen respekt för hans ettriga gnällande.

Lagerchefen sitter mest i sitt bås och pratar i telefon eller stirrar på sin dator. Eller så låtsas han bara, jag har sett hur han kollar in oss, kontrollerar att vi gör vårt jobb ordentligt. Man har en bra blick över lokalen där ifrån båset.

En dag så såg jag det. Lagerchefen ler sällan och då han gör det drar han bara läpparna närmast overkligt långt bakåt, han öppnar inte munnen. Men en dag gjorde han det, det var när han satt och pratade i telefon i sitt bås som vanligt. Han snurrade runt i stolen och skrattade elakt.

Då såg jag huggtänderna. Det hela kändes genast logiskt. Undrar om han syns i speglar? Han måste i alla fall ha kommit på ett sätt att kunna vistas i solljus då jag har sett han gå ut till sin svarta BMW före skymningen.

”Vi har ett vikariat som dyker upp. Amy ska ju bli mammaledig snart och vi undrar om du är intresserad? Vi tycker du gör ett jättebra jobb och är en schyst kille.”

Speglar mig i mina nya jobbkläder. Det var det första jag fick göra på morgonen, Enochsjuttiokillen gav mig ett packe kläder och sa åt mig att gå tillbaks upp till omklädningsrummet och byta om. Han log vänligt. De sitter bra. Byxorna är tunnare, tröjan också, jag känner mig mindre klumpig. Skrattar till när jag ser mig själv i spegeln. Känns så overkligt.

Går stolt ner och möts av leenden och ryggdunkar. ”Ojoj! Snygging!”
”Fint!”
”Tjusigt. Hur känns det?”
”Passar dig bra.”

Tänker på Tod Brownings gamla klassiker Freaks. ”One of us! One of us!” ropar cirkusmissfostren under deras initiationsrit för nya medlemmar. ”We accept you! We accept you! One of us!”

Chilenartanten kommer fram till mig. ”Visst känns det bra? Kommer ihåg hur skönt det var när jag tog på mig dessa kläderna för första gången.” Jag ler så jag nästan spricker.

Sen kommer skammen. Det är ju ingen skillnad. Jag gör ju samma jävla jobb för samma jävla lön, bara med andra kläder. Kommer bli bjuden till julfesten, det är typ hela skillnaden. Fast jag får visserligen ett schema nu, det är skönt. Ville egentligen inte jobba heltid, men det har ju i praktiken blivit nästan heltid ändå, och de dagar jag inte jobbat har jag mest spenderat med att ha ångest över att jag snart måste jobba igen.

Jag har ingen ångest när jag väl är på jobbet, då är jag som en zombie. Jag är som gladast ungefär från den sista halvtimmen på jobbet till någon enstaka timme efter att jag slutat. Sen kommer ångesten tillbaka. Sen sover jag.

Morgnarna minns jag inte. Mindes jag inte. Tills jag plötsligt kom ihåg. Det var en av de nya, en ung kille som pratar norrländska som påminde mig i fikarummet.
”Han bara gungade där, typ halv sju på morgonen.” berättar han för de andra runt sitt bord, själv sitter jag med Gnällspiken vid bordet bredvid och tjuvlyssnar.

Norrlänningen berättar om en emokille som sitter och gungar i lekplatsen vid kyrkan. Han verkar vara tjugo-tjugofem någonting, har mössa, svart hår, ett par stora hörlurar på sig och sitter och gungar där i parken varje morgon. Jag har också sett honom, jag cyklar också förbi där varje morgon. Han gungar jättehögt. Jag cyklar ganska fort så jag hinner aldrig se så noga, men jag tror han brukar le. Kanske mumlar han något för sig själv, eller sjunger med i låten han har i lurarna.

Han har varit där varje morgon i alla fall i ett års tid nu. Han har blivit ett så vanligt inslag i min jobbrutin att jag inte längre tänker på det. Så minns jag plötsligt mina morgnar.

Jag vaknar till panikångesten som bara en väckarklocka en vardagsmorgon klockan sex kan ge, tar mig upp och käkar en liten skål yoghurt med müsli. Skiter och borstar tänderna, slänger i matlådan från kylskåpet i ryggsäcken, tar på mig jobbkläderna, går ut och cyklar iväg.

På vägen till jobbet tänker jag att jag inte tänker, har lite ångest men inte jättemycket, hamnar snarast i nått slags trance, kanske sån där som långdistanslöpare har när de kommer in i lunket, det är nästan meditativt. Jag cyklar förbi emokillen på gungan, tänker att allt är likadant varje morgon och kommer sen på mig själv med att jag alltid tänker exakt samma tankar men aldrig kommer ihåg vad jag tänker när jag väl kommit fram till jobbet. Sen kommer jag fram till jobbet och glömmer bort allt.

Hon Med Ögonen är speciell. Jag brukar alltid tycka de nya tjejerna är lite speciella, innan de antingen slutar eller bara sjunker in i det grå kollektivet av arbetskamrater. Men nu tänker jag att hon är speciell på riktigt. Jag börjar fantisera. Att jag ska visa henne hur jobbet går till och hon blir imponerad av min erfarenhet. Att hon nästan ska råka ut för en hemsk arbetsplatsolycka fast jag hinner rädda henne och att hon där i mina armar ska titta upp på mig med beundran och tacksamhet.

Herregud, mina dagdrömmar är så fantasilösa. Vad har det här jävla jobbet gjort med mig egentligen?

”Vad gör vi här? Egentligen?” Det är många som ställer den frågan, i början. Jag brukar bara himla med ögonen och gå vidare med min vagn när de undrar. Lämna det åt någon annan att dra ett tröttsamt skämt. Men Hon Med Ögonen ställer frågan direkt till mig när vi är ensamma i 500-korridoren, så jag stannar upp.
”Ja… plockar komponenter?” försöker jag.
”Jo men… vad ska det bli? När är det färdigt?”

”Ja…”
”Fel checksiffra.” Vi går vidare med våra vagnar. Det är svårt att prata på golvet, lite småsaker emellanåt bara. Di Gamle pratar en hel del, bara sinsemellan. Ofta samlas de vid SD-Jannes truck och viskar något snabbt, kastar sina onda blickar mot oss andra. Om någon av oss pratar för länge så får vi tillsägningar av Enochsjuttiokillen, de fast anställda pratar lite mer och får bara blickar men Di Gamle får inte ens det. Tvärtom undviker Enochsjuttiokillen dem när de samlas för sina viskningar, han vänder bara ner huvudet och låtsas inte se.

”Färdigt och färdigt. Det blir nog aldrig färdigt. Och även om det skulle bli det så, ja. Vad kan vi göra åt det liksom?” säger jag utan att jag riktigt förstår vad det är jag försöker säga. Amy bryter plötsligt in, hon har varit väldigt pratglad sen hon kom tillbaks från mammaledigheten.

”Precis. Det är ju inte vi som gör det. Vi gör ju bara vårt jobb och man behöver ju betala hyran, eller hur? Och skulle inte vi så skulle ju någon annan göra det istället, så whats the point?” Amy rycker på axlarna, men Hon Med Ögonen är inte imponerad.

”Jo men vad? Vad är det vi sätter ihop…”

”Tänk så här.” avbryter Amy, ”Vi gör ju det vi måste, eller hur? Det kanske inte är så kul, eller ens så bra, men vad är alternativet i så fall? Tänk på det.”

”SAAAMLIIING!”

Så var det dags. Enochsjuttiokillens stämma går inte att ta miste på. Det går sällan en dag utan samling. ”Talkman vila”, hör man folk säga över hela golvet medan de släpper sina vagnar och slött traskar bort mot den öppna ytan utanför hopplocket. Dags att få en kollektiv utskällning och höra en massa ältande om ineffektivitet, slarv och för mycket snack. Det är Enochsjuttiokillens högtidsstund, vid några enstaka tillfällen är även Lagerchefen med för att informera om något totalt ointressant och ovidkommande. Orderingångarna, volymer, resultat bla, bla, bla.

Det är på samlingarna man ser vilka ens jobbkamrater är. Amy och de andra rövslickarna nickar vid varje påstående Enochsjuttiokillen gör, Di Gamle tittar nonchalant framåt, kan till och med viska lite med varandra om det inte är Lagerchefen som har ordet. De flesta andra rör inte en min. Christer och Miriam tittar alltid hatiskt rakt ner i golvet. Ibland tar en rövslickare ordet och upprepar något Enochsjuttiokillen just sagt, sen är det hela över och vi går alla tillbaks till jobbet.

Jag har börjat gilla Hitler. Eller typ. Hon är ett as, men det är liksom lite roligt. Alla har en egen historia om henne som de berättar för de nya. Min är den när hon välte min vagn efter att kört in en hel pall med X-B-3-3-3 som hon föste med en palldragare framför sig trots att pallen var två meter hög och hon därför saknade all sikt. När hon väl kraschat min vagn gick hon fram, tittade slött på golvet, sen på mig, och istället för att be om ursäkt eller fråga hur det var med mig sa hon bara ”Nä så där kan du inte ha din vagn. Plocka upp det där.” sparkade undan en kartong för att göra plats och körde vidare sin palldragare.

Det är bra att berätta de här historierna för varandra, och för de nya, för att avdramatisera det hela, tänker jag. Men så ser jag Hitler skälla ut en jätteblyg tjugoårig tjej som jobbat typ en vecka för en skitsak. Vilken jävla idiot.

”Men vi borde inte hålla på och snacka skit sådär. Bättre att ta upp det direkt med varandra, vi har ändå ett gemensamt intresse gentemot ledningen.”
Vi har en ny sakförare på jobbet nu. De kommer och går med jämna mellanrum, sakförarna. Någon som tyckte vi borde starta en fackklubb, en som förlängde samlingarna med att föreslå Lagerchefen att vi borde sortera våra sopor, en som tyckte att gratisfrukten man kan ta i lunchrummet borde vara ekologisk, eller åtminstone inte köpas från Dole.

Den nya sakföraren är av mer revolutionärt snitt. Han babblar ofta med mig, av någon anledning känner han förtroende för mig. Antagligen var det att han hörde mig snacka skit om företagsledningen en gång. Det var när Lagerchefen på nån samling meddelat att det går bra för företaget och jag efteråt mumlat något om att ”bra för företaget” inte gör någon skillnad för oss som jobbar ihop deras jävla vinstutdelningar. Sen dess har jag haft Sakföraren på mig hela tiden. Han börjar bli ganska irriterande.
En dag när vi slutat jobbet och det bara var jag och han i omklädningsrummet så gav han mig sin lilla pamflett. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki. Jag började läsa den när jag kom hem. Orkade bara fyra sidor, får se om jag fortsätter någon gång.

Har helt kommit ifrån mitt ritande, köpte en ny tv istället. Den är skitstor och har surroundljud. Känns bra att spendera sina pengar på något. Vi tjänar faktiskt ganska okej för att vara okvalificerade LO-arbetare. När jag jobbade på Posten var ingångslönen en örfil och en utskällning, sen följde det inflationen. Fattar inte riktigt vad folk gör av sin lön på när man jobbar heltid. Fast de går väl och super på dyra ställen, köper kläder och sån skit som inte intresserar mig.
Funderar på att köpa bil. Vore så skönt att slippa cykla till jobbet, särskilt på vintern. Tänker jag kan spara ihop en förti-femtiotusen på några månader. Det borde vara tillräckligt för en bil strax över ruckelstadiet, en som funkar utan att man måste oroa sig över att den ska braka ihop hela tiden. Sen är det bara bensin, parkering och försäkring som kostar, inga lån. Får bara försöka leva lite snålare ett tag, inte köpa lunch ute varje dag.

Ser mest dokumentärer på min stora tv. Om svarta hål, Egyptens dolda mysterier, om djurlivet i Amazonas. En dokumentär är annorlunda. Den är långfilmslång och mer konstnärligt utförd. Genomtänkta bildkompositioner, långa tagningar och med pumpande, repetitiv elektronisk musik nästan hela tiden. De växlar mellan naturbilder, rymden och bilder från elektronmikroskop. Ibland syns något talking head som i takt till musiken pratar om kvantfysik, gnosticism, paleoantropologi, katastrofism, taoism, nanoteknik eller alkemi.

En man med rakad skalle och intensiv blick håller en utläggning samtidigt som kameran sakta zoomar in på hans ansikte. Han säger att världen är en illusion. Att ditt medvetande är falskt och att det inte är du som tänker dina egna tankar. Hjärnan är bara ett medium, medvetandet är ett och universellt, din subjektiva syn är bara ett perspektiv inom samma helhet. Den mänskliga hjärnan är ett resultat av evolutionen, som i sin tur är ett resultat av de gynnsamma förhållanden som rådde på den här planeten som, liksom allt annat, skapades av materia från Big Bang. Vi är alla delar av komponenterna som uppstod i denna skapelse, våra hjärnor är universum självt som börjat förstå sin egen existens. Vår civilisation kommer så småningom fullborda denna förståelse, liksom den kommer fullborda dess yttersta mål, det som finns inneboende i universums strävan.

För allt leder mot samma mål, både individuellt och kollektivt, det är samma strävan som leder dig, civilisationen, planeten, galaxen och universum mot den oundvikliga slutdestinationen. Utslocknandet. Du dör, civilisationen dör, planeten dör, galaxen dör, universum dör. Det är ditåt vi alla färdas och det är dit vi alla, medvetet eller omedvetet, längtar. Mot utslocknandet, döden, upphörandet av existensen – det är dit vi vill. Det är dit vi måste. Det är vårt oundvikliga öde som vi steg för steg närmar oss, dag för dag, minut för minut.

Jag känner tröst av dokumentären. Stänger av tv:n, borstar tänderna, ställer klockan på sex och går och lägger mig.

Hon Med Ögonen upphör inte att fascinera mig. Hon har hängt kvar, är en i gänget men ändå inte en i den grå massan. I 100-korridoren, en av få delar av lagret där man inte är inom synhåll för Lagerchefen, har hon stannat med sin vagn och tittar rakt upp i taket. ”Vad tittar du på?” frågar jag. Det är bara hon jag skulle frågat, alla andra skulle jag gått förbi.

”Taket. Det är så böljande. Som ett halvklot. Med en tjock, skarp bjälke i mitten. Det ser ut som en dom, ett gammalt tempel, en moské, som Sofia Hagia eller något.”
Jag ställer mig jämte henne, lite för nära än vad som är nödvändigt, och tittar upp. Det ser ut som vi är inuti en silo. Alla lampor, elledningar, luftrör och sprinklersystem sitter liksom på sidan, mitten av taket är en kal kupa. Det har jag aldrig sett innan, har aldrig stannat till och tittat upp förut. Aldrig under alla dessa år. Det är poänglöst, såklart, hur detaljerna i taket ser ut, var lamporna och ventilerna är placerade. Men ändå. Jag är ju här fem dar i veckan, har ju varit här i flera år.

Efteråt börjar jag se olika detaljer i lagret. Hur den blanka, röda brandsläckaren bryter av symmetrin av de rektangulära hyllorna när man betraktar den från slutet av 400-korridoren, hur raden med X-B-3-3-3-pallar bildar en linje av framskjutande trianglar som blir större och större då man närmar sig dem från hopplocket. Tänker att jag vill rita det här på mina kollegieblock när jag kommer hem. Tänker jag vill berätta om det för Hon Med Ögonen.

Efter ett tag börjar jag bryta mina vanor. Går ut till lastbryggan under lunchen. Det är det rökarna gör, de ägnar första kvarten åt att käka sen stressar de ner ut på bryggan för att röka. Nu hänger jag med dem ner. Ungdomarna sitter nedanför bryggan på de improviserade bänkarna av gamla lastpallar intill stängslet, jag sitter uppe på den obekväma ståltrappan precis utanför dörren tillsammans med SD-Janne.

Här ser man stora delar av industriområdet. Ett oändligt landskap av gråa, trista, fyrkantiga byggnader omgivna av illa skötta gräsplättar som ser ut som ödetomter, allt inrutat av slitna, breda asfaltsvägar utan någon trafik.

”Aldrig tänkt på att det är så stort innan.” säger jag utan att vända bort blicken. SD-Janne börjar peka med hela handen.

”Jag har jobbat där, där, där, där och där.”

”Jaså? Trodde du varit på BC hela livet” säger jag.

”Det är ju våra lokaler allihop” säger han. ”De är anknutna med gångar under marken. Komponenterna kommer ju någonstans ifrån, vetu. Och modulerna tar ju vägen någonstans sen med.”

Christer ska sluta. Jag känner mig riktigt glad för hans skull. Han bara skiter i det, hoppar av och gör klart sina studier, sen får det bli vad det blir. Han vägrar någon slags avtackning, han tänker inte anordna någon after work eller något. Bra dra, glömma och gå vidare.

”Det värsta är hur man ser folk brytas ner”, säger han.
Vi har knappt pratat under alla dessa år, nu går jag fram och frågar hur det känns, säger att jag avundas honom.
”Jag blir alltid glad när någon av de nya försvinner efter ett halvår. De som stannar efter det…” han sträcker ut högerhanden i en uppgiven gest.

Folk reagerar lite olika på Christers besked. Di Gamle mumlar, viskar och pekar, som de alltid gör. Några av dem ger Christer sneda leenden och axelklappar. Juggegubben snackar skit bakom hans rygg. ”Vad fan ska han göra? Tror han att han kommer undan? Vad fan spelar det för roll ey?”

Hitler skakar mest på huvudet, vid något tillfälle hör jag henne säga ”ja lycka till du” med ett sarkastiskt tonfall. Amy försöker lugna ner Miriam, som är svinförbannad.
”Det spelar ju ingen roll? Eller hur? Tänk så.” försöker hon.
”Så fan heller. Vem tror han att han är?” väser Miriam tillbaks. ”Det är ju snart klart. Allt kommer ju ändå ta slut, vem tror han han är som hoppar av nu?”

Så ser jag Hon Med Ögonen. Hon sitter på några kartonger med ansiktet i händerna och gråter. Det är samma plats där vi en gång stod och tittade på taket. När jag närmar mig ser hon upp mot mig. Tårarna rinner, men hon ler. Det är oklart om hon gråter av glädje eller sorg.
”Hur är det med dig?” säger jag och tar till min egen förvåning hennes händer i mina.
”Det är bara… allt det här.” Hon gör en svepande rörelse med högerhanden, håller kvar sin vänsterhand i min. ”Det som vi gör. Allt som vi jobbat för. Anledningen att vi kommer hit varje morgon.” Hon kramar om mig. ”Jag fattar nu” säger hon precis intill mitt öra. Vi har kramats förr, innan julledigheten, men den här gången är det annorlunda. Vi kramas lite för länge, lite för hårt, och när vi slutar så ser vi varandra i ögonen lite för intensivt. Hon ser på mig och ler med tårar i ögonen, smeker mig över kinden innan hon vänder om och återgår till sin vagn.

Den sista dagen vaknar jag till ur mitt meditativa lunk då jag närmar mig kyrkan. Emokillen är borta. Han sitter inte där på gungan som han alltid gör annars. Jag ser han jämt, varje morgon, jag tänker på det, sen tänker jag att jag alltid tänker samma tankar och sen glömmer.

Ordrarna är snart slut. Det har varit lite annorlunda på jobbet de sista två veckorna ungefär. Fler och fler har flyttats in på hopplocket, lagerplatserna har blivit färre då man inte fyllt på som innan, istället gapar merparten av hyllorna tomma. Slingan har byggts om då en stor cirkelformad avsatts byggts upp och skärmats av mitt i lokalen. Nu på slutet är vi bara en fyra-fem stycken som går runt och plockar som vanligt medan de andra monterar stora stålstrukturer på hopplocket. Tjeckerna verkar ogilla det hela. De är vana att vara i majoritet med någon enstaka av oss där ibland, ditskickade för att göra de enkla sysslorna. Nu tycks organisationen vara lite kaotisk, det är trångt, många står och gör ingenting, har blivit överflödiga och står och flamsar till tjeckernas irritation. Men Enochsjuttiokillen verkar inte bry sig, märkligt nog. Har aldrig sett han så glad tidigare. Han har varit borta mycket på sistone, Lagerchefen också. De har varit på huvudkontoret och på andra avdelningar, haft en massa möten. Kontorspersonalen har ofta varit nere på lagret och tittat på hyllorna, antecknat, fotat, stressat och haft sig.

”Uppdrag saknas. Logga ut.” Hajar till när jag hör en helt ny fras i headsetet. Men jag reagerar med glädje. Det är över! ”Logga ut!”, säger jag.
”Loggar ut”, säger roboten.

”SAAAMLIIIING!”

”Okej allihop. Vi tar en tjugominutersrast, det finns lite kakor och godis i lunchrummet att ta, sen samlas vi här utanför på gården. Lagerchefen ska tala lite och så, ja, ni förstår nog.”

Alla blir glada och går småpratandes upp mot fikarummet medan tjeckerna släpar in den stora stålställningen mot den nybyggda avsatsen. De behöver ingen truck den här gången, bara åtta tjecker som knuffar fram den hjulförsedda ställningen. Modulen, om man ens kan kalla den för det, består bara av ett slags svart, cigarrformat metallskelett.

Själv struntar jag i fikat, har haft ont i magen hela dan och går och skiter istället. Tänker på mörkret. Idag var det en fin soluppgång, om än knapp, bara en smal ljusstrimma precis vid horisonten. Det är den tiden på året nu, strax innan mörkret tar över helt. När man cyklar till jobbet ser man soluppgången och när man cyklar hem ser man solnedgången. Det är tydligast vid bron över järnvägen, den som leder till industriområdet. Framför sig ser man det monotona industri- och lagerlandskapet breda ut sig, nedanför bron ligger alla spår, växlar och rostfärgade godsvagnar. Till vänster, långt där borta, ser man hur spåren leder fram mot staden med dess kyrkor, vattentorn och moderna skrytbyggen. Det är nått fulsnyggt över hela scenen. En plats för att stanna till och skriva en dikt eller något. Om man hade kunnat, haft tid eller åtminstone uppskattat poesi som konstform. Men det är bara några dagar kvar nu, om det inte rent av var den sista dagen idag. För sen blir det helt svart. Mörkt när man cyklar till jobbet, mörkt när man cyklar hem.

Betraktar den öde lagerlokalen när jag kommer ut från toan. Tror aldrig jag varit här helt själv innan. Det ligger ett headset på golvet, hyllorna är nästan tomma. Fan vet vad tjeckerna gjorde av sin metallställning. Till min förvåning ser jag att Den Stora Korridoren är öppen, så jag går fram och tittar. Kan inte dämpa min impuls utan går in i den, omsluts av mörkret och de små röda lamporna i taket. Ser att det finns massiva plåtdörrar både till höger och vänster, men de är låsta så jag fortsätter framåt mot den svagt upplysta porten långt där borta. Det är en likadan rund port som den på vår sida och en knapp på väggen öppnar den.

Det första jag ser är ett headset som ligger på golvet. Tar bara ett par kliv in. Det är verkligen exakt likadant. Exakt likadant som vårt lager fast spegelvänt. Inte bara själva lokalen utan även hyllorna, också de lika utplockade, också de med en avskärmad avsats i mitten.

Drabbas av en odefinierbar förtvivlan och vänder snabbt om, in i Den Stora Korridoren, börjar springa och kommer andfådd tillbaks ut därifrån jag kom. De stora lastportarna ut mot gården är öppna och jag ser att folk börjat samlas, kommer ut precis när Lagerchefen börjar tala. De har byggt ett högt podium i två steg. Längst upp en liten ficka där Lagerchefen står framför en mikrofon, nedanför den finns en bredare läktare där kontorspersonalen och några obekanta ansikten står på rad. De har alla en slags vita överdragsrockar på sig, de ser ut som en baptistkör eller något. Lagerchefen är helt klädd i svart. Svart kostym, skjorta och slips, med ett par svarta solglasögon på sig.

”Det är fullbordat!” Alla hoppar till av mikrofongnisslet och den helt onödigt höga ljudvolymen. ”Tiden är kommen!” Lagerchefen håller upp båda armarna i luften, han talar sakta och tydligt. Solglasögonen döljer honom visserligen, men jag känner hans maniska blick. Runt omkring mig på uteplatsen börjar folk liksom gunga, det går ett sus genom församlingen. En del verkar oroliga, andra upphetsade, efter ett tag lyfter en del händerna mot skyn precis som Lagerchefen.
”Vårt arbete är slutfört! Öppna portarna! Öppna portarna!” Ett dovt gnisslande hörs bakom oss. Hela församlingen vänder sig om mot lagerbyggnaden vars kupolformade tak delar sig i två och åker ner i väggarna. Stämningen stegras dramatiskt i takt med det tilltagande mullret inifrån byggnaden. Chilenartanten börjar skratta, först försiktigt sen fullkomligt hysteriskt. Hon sliter sönder sin jacka, hoppar ner från traven med lastpallar där hon suttit och går ner på knä på asfalten. Juggegubben böjer sig ner och tar stryptag på henne samtidigt som de börjar tungkyssas vulgärt. En del, särskilt de nya, ser sig omkring förvirrat, några gråter. Tjeckerna står på rad i bar överkropp, håller varandra om axlarna och vinglar fram och tillbaks medan de sjunger något på hemspråket. Andra drar sig i håret, slår sig i ansiktet, skriker förtvivlat och skrattar maniskt. Jag börjar tränga mig omkring i folkmassan, letar efter Hon Med Ögonen. Det är svårt då folk överallt tar tag i mig, drar i mig och skriker mig i örat.
”Vad har vi gjort!?” vrålar någon förfärad, ”Äntligen!” ropar en annan.

Miriam ger mig en rugbytackling, tar tag om min midja och slickar mig på kinden innan hon faller ihop på marken och spyr. Kakorna från lunchrummet ser inte ut att ha hunnit brytas ner särskilt mycket. Gnällspiken springer runt i cirklar, knuffar, sparkar och slår på folk medan han skriker ”Moshpit!” hela tiden.

”Katharsis! Katharsis! Karnevalen är äntligen här! Svart är vitt, bonden är kung, åsnan är drottning, fan och hans moster, uääääälälälälä!” Det är oklart om Sakföraren riktar sitt anförande direkt till mig, han tittar visserligen på mig men ögonen är tomma och sneda. Han står hur som helst i vägen och matchar mina rörelser, så jag får finta bort honom med några snabba kroppsvridningar, vilket får honom att tappa balansen och trilla ihop. Det är många som trillar ihop, lägger sig och sprattlar, reser sig och faller igen.

Då ser jag Hon Med Ögonen. Hon står längst fram i samma pose som Lagerchefen med händerna i luften och med tårar i ögonen då hon plötsligt faller ihop på marken hon med. Hon sliter av sig sina jobbyxor utan att knäppa upp knapparna, liksom ålar sig ur dem. Trosorna åker av tillsammans med byxorna och hon börjar onanera frenetiskt med högerhanden samtidigt som hon suger på tummen med vänsterhanden. Hennes stönande har en så högfrekvent ton att det inte bara överröstar det tilltagande dånet inifrån lokalen utan även sticker i öronen. Det spastiska juckande mot sin högerhand leder till att hon hoppandes tar sig fram i sidled över gårdsplanen.

Jag backar sakta och hinner se Semiförmannen sittandes på huk med byxorna neddragna bajsa en avsvimmad student i ansiktet innan det öronbedövande ljudet bakom oss får mig att vända om. Raketen skjuter upp genom taket och jag följer den länge med blicken allteftersom den blir mindre och mindre. Runt omkring oss sker samma sak. Från var och varannan byggnad över hela industriområdet skjuter raketerna upp i luften. Hitler är alldeles blodig i ansiktet då hon river kinderna med sina långa, äckliga naglar, hon skrattar ett mekaniskt ”Ha!…Ha!…Ha!” med tre sekunders intervall medan Amy hoppar omkring barbröstad och slår sig själv i ansiktet.
”Äntligen! Äntligen! Äntligeeeen!” skriker hon innan hon spottar Enochsjuttiokillen i ansiktet, som svarar med en rak höger innan han kramar om henne och glider ner med ansiktet mot hennes bröst som han börjar suga på som en liten bäbis medan Amys näsblod droppar honom i håret.

Chilenartanten ligger nu på asfalten och låter Juggegubben pissa henne i munnen, det låter som när en vattenslang sakta fyller en stor plastdunk, då och då avbrutet med ett slags gurkelkluckande ljud när hon hickar till. Gnällspiken som har sprungit runt i cirklar mest hela tiden stannar plötsligt upp, märkbart yr fokuserar han på målet, springer allt vad han orkar och sparkar till Chilenartanten på munnen. Blod, piss och tänder skvätter mig i ansiktet. De närmaste stannar upp och tittar ner mot Chilenartanten. Hon ligger stilla ett ögonblick innan hon slår upp ögonen, ler ett stort leende med bara tre tänder i munnen, och börjar gapskratta. Den tillfälligt tystnande publiken stämmer in, Gnällspiken kastar sig ner och hånglar upp Chilenartanten, en tjugoårig nybörjartjej som nyss gråtit förtvivlat börjar suga Juggegubbens slaka, pissdroppande kuk medan de andra tar av sig kläderna och bildar hög.

Lagerchefen som länge bara stirrat rakt upp i luften med fingrarna fastlåsta i en krampartad gest börjar åter mässa.
”Livets löfte är döden! Livets löfte är döden!” vrålar han i extas, kontorspersonalen upprepar skrikandes varje ord under honom medan de första blixtarna kommer. De sticker i ögonen, men svampmolnen som nu börjar skjuta upp över horisonten är vackra, de dova smällarna också.

SD-Janne står bredvid mig, längst bak. Han verkar ha stått här hela tiden, ler bara lugnt och tar ett sista djupt bloss på sin cigg som han knäpper iväg med långfingret. Den studsar mot Sakförarens axel och ner i asfalten. Sakföraren har petat ut sitt ena öga och spetsat det på en kulspetspenna som han talar till som om det vore en kasperdocka. SD-Janne har redan vänt sig om, han går sakta upp för ståltrappan och in i lagerbyggnaden. Den sista blixten är så stark att jag faller till marken med ansiktet begravt i armvecket. Jag har aldrig sett något så ljust. Det är så ljust att det egentligen är helt svart, för man ser inget annat.

Jag hinner känna en bris av sommarvärme innan bröstkorgen knäcks och vi alla sveps bort av tryckvågen.

***

Du ska faktiskt inte tro att du är något

Jag älskar jantelagen. Ärligt talat tror jag det är ett av de stora problemen med vår tid, att jantelagen börjat byta samman som effekt av den borgerliga antijantelagspropaganda som pumpats ut i årtionden. Ännu ett exempel på högervridningens fruktansvärda konsekvenser med andra ord.

För man ska inte tro att man är något. Det är en fullt rimlig grundinställning. Folk är faktiskt sällan något, och finns det något värre än idioter som tror att de är något? Att jantelagen höll tillbaka människor brukar ses som något negativt, men var det verkligen det? Se bara vart vi hamnat idag. Se på den outhärdliga generation av söndercurlade idioter som hela livet fått veta hur speciella och fantastiska de är och som nu, helt utan att skämmas, fläker ut hela sina liv för öppen beskådan och talar om sig själva som ”personliga varumärken”. Se på hela fenomenet med sociala medier i allmänhet eller influensers i synnerhet.

Få saker ger mig så starka obehagskänslor som folk med öppna Facebookprofiler. Visst, offentliga personer av olika slag är väl en sak, eller de som har det i något professionellt syfte. Men alla de andra, alla nobodys? Vilka i helvete tror de att de är? I en rättvis värld hade man naturligtvis spolat dem i toalettstolarna och på andra sätt mobbat dem tills de tog livet av sig eller åtminstone fick ätstörningar, men idag kommer de inte bara undan – de har blivit det normala.

Jag tänker att det började med dokusåporna på 90-talet. För första gången kunde man bli känd utan att ha någon som helst talang. Det räckte med att vara den du var, och ännu hellre att vara en fullkomlig idiot. Sen kom Facebook och vi gick alla frivilligt in i det digitala Big Brother-huset. Samtidigt försvann de osignerade ledarna i dagstidningarna, istället stod det nu ett namn under texten, sen kom det även till en bild ovanför namnet, sen blev bilden större och sen blev den ännu större. Budbäraren trumfade budskapet.

Narcissisternas tidsålder var här och ett tydligt symptom var att anonymitet nu började ses som suspekt. I internets barndom var istället anonymiteten lovordad – det spelar ingen roll vem du är, vad du har för kön, hudfärg eller läggning eller formell utbildning, kan du bara leverera så får du jobbet. I diskussionsforumen var det bara argumentet självt som spelade någon roll, inte titlar, social ställning eller status. Att de narcissistiska personliga varumärkena som tror att de är något vill bekämpa anonymiteten är därför logiskt.

Där narcissismen regerar ses anonymitet nämligen som misstänksamt. Kanske blir man anklagad för att ”inte våga stå för sin åsikt” – ett vanligt argument bland de som håller upp ett finger i luften för att känna vart vindarna blåser för tillfället, bland de som alltid kastar sista stenen i varje sociala medierdrev.

Nån ledare på ETC skrev här om året att anonymitet på nätet borde förbjudas och jämförde det med förbud av barnporr. Visst, idioter som sysslar med ”hat och hot”* med skydd av sin anonymitet är ju otrevligt, och det var väl detta ETC-skribenten (som säkerligen själv upplevt en hel del sådant) hade i åtanke – men varför dra alla över en kam?

Det borde fan vara förbjudet att inte vara anonym på nätet! För kan man lita på varumärken? Vad har personen för baktankar, kan man verkligen räkna med att en åsikt är ett genuint uttryck för personens övertygelse och inte bara ett kallt kalkylerande för att åstadkomma likes och klick? Är alla nobodys på Twitter som ständigt spottar ur sig kommentarer om dagens ämne och som hejar och buar åt olika åsiktskändisar som om de vore fotbollssupportrar verkligen engagerade samhällsmedborgare som i demokratisk anda deltar i det fria tankeutbytet, eller är de bara patetiska wannabees som drömmer om att få in en fot i åsiktsklickonomin?

Såna som blir överlyckliga då de får ett ”erbjudande” om att få hora gratis som krönikör på nån nättidning då de ser detta som ett steg uppåt i karriärstegen där följande drömmar snart hägrar: att bli ett CP i en Tv-soffa; att slippa få betala inträde – och kanske rent av få mat och husrum! – till bokmässan i Göteborg; att en dag få ett mediehus att försörja ens patetiska plattityder.

T r o I n t e A t t N i Ä r N å g o t!

* Som den ständiga ramsan gick, där två vitt skilda saker blandades samman. En offentlig person ska inte behöva få våldtäktshot på mejlen men måste leva med att folk i en tråd på Flashback inte säger snälla saker om en. Det är liksom inte samma sak.

Jag är för hat, mot hot.

Jag tänker inte delta i ert raskrig (spridda anteckningar om Al-Aqsa flodvågen)

Anteckningar
Det är så konstigt. På dagarna, på jobbet, då känns allt så klart, jag kammar min post och lyssnar på poddar, fast jag hör inte så noga, är alltför upptagen med mina egna tankar. Tänker att jag ska skriva ner det här, tänker att jag måste få ur mig det. Vad? Jag vet inte. För när jag kommer hem har allt försvunnit, det känns flyktigt och, framförallt – onödigt. Vad är poängen? Vad ska jag skriva ner och varför. Särskilt om jag tänker mig att det jag skriver ska publiceras nånstans, förslagsvis på min blogg, det tycker jag verkar rimligt på dagarna, på jobbet, men aldrig på kvällarna då jag är hemma, då jag har möjlighet att skriva.

Men så finns det ju en alldeles speciell form för just sånt här. Den kallas ”anteckningar”. Anteckningar är en slapp bloggenre där man bara spottar ur sig skit utan att ens försöka knyta ihop det hela. Jag tänker alltid att jag borde ägna mig mer åt anteckningar. Det här är en blogg, inte en jävla understreckare i Svenskan. Det var anledningen till att jag började blogga från första början, att kunna skriva mer fritt, ledigt växla mellan form och innehåll, bara köra på.

Men det blir sällan så. Jag är för självkritisk. Jag har visst en redaktör i mitt huvud. Framför allt vill jag till varje pris undvika att bli privat eller personlig. Istället staplas min dator full med en massa lösa fraser, klatschiga rubriker jag inbillar mig ska leda någon vart men som står kvar tomma i egen majestät, oavslutade meningar som redan är för långa och resonemang som inte leder någon vart. Ibland händer det att jag i ett svagt ögonblick sammanställer några av dessa missfoster, klipper och klistrar och postar på bloggen under etiketten gammalt.

Sen skäms jag.

De hör antagligen till mina bästa blogginlägg.

Kanske borde jag bara börja supa när jag skriver? Carina Rydberg sa nånstans att alkoholen tar bort en massa onödig självcensur och att hon inte skrivit en bok nykter sen typ 95.

Raskrig
Jag vägrar gå med i ert raskrig. Kommer Israels nazifiering leda till Sveriges nazifiering? Det verkar så. Ulf Kristerssons reaktion på Operation Al Aqsa-flodvågen är att åka till Malmö och besöka synagogan. Det är synd om judar, lyder budskapet. Och det dyker upp föreningar man aldrig hört talas om – Sveriges unga judar? Kanske. Det är exakt som islamistorganisationerna, precis som pajasarna i Afrosvenskarnas förbund. Man döper sin lilla förening till nånting med judar och spyr sen ut sin Israelpropaganda. Det är så de ser det hela, det är ett raskrig. Judarna har rätt till överhöghet i Palestina, de har rätt att mörda, fördriva och stänga in palestinier i enklaver för att upprätthålla sin renrasiga stat. Är man emot dem är man antisemit, man är ju emot judarna.

De har släppt mer bomber under dessa dagar – mindre än två veckor – än vad USA gjort över Afghanistan under ett helt år. Gaza är pyttelitet i jämförelse. De har bombat sjukhus. De har sagt åt folk i norra Gaza att flytta söderut – de kan inte lämna Gaza – och en miljon har gjort så. Ja nu är det kanske här, tänker jag, folkmordsfasen som jag skrev om för… ja när var det nu? Ett år sen? Två? Publicerade det dock inte förrns nyss. Och Israel får ”solidaritet” från väst. Visst, det kommer väl komma de sedvanliga förmaningarna, att Israels ”svar” är ”oproportionerligt”. Den vanliga charaden. Men det känns faktiskt annorlunda den här gången.

Ett tusen fyrahundra döda israeler. Attacker på muren, på militärbaser, på polisstationer och försök att faktiskt besätta och behålla områden inne i Israel. Och till detta en formidabel slakt på civilbefolkningen – det verkar som instruktionen varit att peppra på allt som rör sig. Utöver att ta fångar. En gång i tiden hade Hamas en (1) fånge i Gaza. Nu har de tagit 200. Detta har aldrig hänt förut. Hamas har kalkylerat med en aldrig tidigare skådad respons. Allt kan hända nu.

Den hoppfulle skulle ju kunna se en öppning här. Då Israels största supportrar numera är Svärgisar så kan man väl tänka sig att de bombliberaler som alltid motiverat sitt stöd med de vanliga talepunkterna som i bästa fall är menlösa floskler men mest av allt lögner kan komma att tänka om. Svärgisarna ser ju Israel för vad det är – en vit överhöghetsstat som övervakar, fördriver och mördar araber. Och just därför gillar dem. Det måste väl kännas lite märkligt för en liberal som yrar om ”Mellanösterns enda demokrati” som fått ”öknen att blomma” och enbart vill ”leva i fred” och vars existens påstås vara hotad. Sen slog det mig att liberaler och svärgisar ingår i samma allians i det här landet. Sverige är i framkant.

Men visst, naturligtvis kommer det komma fler dropouts. Det gör det hela tiden. Det räcker med att tänka lite, sätta sig in i det hela lite. Har man sen bara integritet så upptäcker man enkelt lögnerna och hyckleriet. Saknar man politiska uppdrag eller anställning som ledarskribent så är det inte särskilt svårt att göra det, ens för en liberal. Om man bortser från det rent sociala.

Inte minst bland israelerna själva fostras det ständigt nya kritiker. För varje ny generation som skickas ut för att göras medskyldig till eländet och som sen barnsben matats med att de gör detta för Säkerheten och att de kämpar för sin Existens kommer det vittnesmål om det sjuka det hela.

Men de är såklart få. Fler är de entusiastiska anhängarna och fanatikerna. Liksom de likgiltiga och cyniska. Om det är några jag verkligen beundrar stort så är det dessa israeler, de som vågar gå emot. Precis som jag beundrar de palestinier som tar tillfället i akt att fördöma attacker på civila så beundrar jag israeler som passar på att påpeka att grundproblemet är ockupationen.

Men de kommer inte få det lättare nu. Kriminalisering kommer följa. Ja nu klickar jag runt på nätet istället för att skriva… Hittade B’Tselems hemsida. De finns fortfarande. De är mina hjältar. De har bombat ett sjukhus i Gaza, säger de på Al Jazeera. I detta nu är det en massa folk på gatorna i Ramallah. Kommer det börja på Västbanken också nu? Får väldigt lite info därifrån.

Kommer Abbas bli en Quisling nu? Abbas är slut. Det är inget ställningstagande, det är rent objektivt sant. PLO är borta, Hamas har tagit över initiativet. Kerenskij kanske var trevligare än Lenin. Det hade kanske blivit bättre om det blev han. Men det blev det inte.

Apartheid
Folk som kritiserar Israel brukar säga att det är en apartheidstat. Det är dels ett deskriptivt epitet, men framförallt är det moraliskt. Det bygger på att vi alla har fördömt systemet i Sydafrika, att det har slängts på historiens sophög. Jag tänker att vi närmar oss en punkt då folk på detta snart kommer svara: Ja? Och? Apartheid var väl bra?

Denna punkt kommer inträffa ganska snart. Ungefär för tiden då Tidöavtalet är fullt ut implementerat och nästa omgång upptrappning är igång. Ungefär då BRICS-länderna definitivt och oåterkalleligt gått om G7 i BNP och börjat utgöra ett tydligt alternativt block i utrikespolitiken. Ungefär då.

Då kommer följande inträffa: en högertomte kommer upplysa sina följare om ANC, Nelson Mandela och deras kamp i Sydafrika. Han kommer paketera det som ett ”avslöjande”. Han kommer ”avslöja” att Mandela ägnade sig åt våld och, därför, var moraliskt förkastlig.
Vet ni!!! Kommer han säga.
Mandela sprängde saker! ANC dödade folk!
Därefter kommer de logiskt komma fram till att Sydafrika under apartheid kanske inte var perfekt, men att systemets avskaffande var fel. Ty det är fel med våld. Och denna uppfattning kommer därefter sprida sig snabbt.

Det stora spelet.
Men hur passar allt det här in i resten? Hur passar det in i utvecklingen mot den multipolära världen, västs nedgång, globaliseringens död? Putins respons är väldigt intressant, om än svårtolkad. Han dröjde med svaret. Och sen var det ganska Israelkritiskt. Då hade Zelensky hunnit positionera sig som superisraelvän och jämförde Hamas med Ryssland (!).

Han luftade också, utan bevis, lite vaga konspirationsteorier om att Ryssland låg bakom eller åtminstone var inblandade eller åtminstone tjänade på attacken. Kanske, kanske, kommer Putin plocka upp det här, alltså svara genom att bli mer Israelkritisk än han varit tidigare. Men det är delikat. Ryssland har lyckats med konststycket att vara vän med alla i Mellanöstern.

Israel har inte hoppat på sanktionerna mot Ryssland och en massa ryssar bor i Israel, det flygs säkert en hel del länderna emellan, handelsförbindelser och släktskapsband finns i massor då den ryska invandringen efter Sovjets kollaps har förändrat Israels demografi i grunden. Men genom att hoppa på antiisraeltåget skulle Putin kunna få mer sympatier i tredje världen. Det skulle kunna bli ännu en grej, ännu en orättvisa att skylla ”väst” på.

Sen har vi ju Bibis ”normalisering” med reaktionära arabstater, främst Saudi, som varit på tapeten ganska länge. Det är nog säkert att säga att den, om inte stoppats så i alla fall pausats ett tag. Ja hela arabvärlden kan ju sättas i gungning. I media har jag hört det oroas över ett nytt storkrig – Hizbollah framförallt. Men grejen är att palestinierna alltid varit ett rött skynke för arabdiktaturerna. Stöd för palestinierna kan lätt leda till kritik mot den egna regeringen. Den arabiska våren ligger inte långt borta, Sisi i Egypten är säkerligen skitnervös, många andra också, särskilt de som varit på gång med ”normaliseringen”.

En ny arabisk revolutionsvåg är inte alls omöjligt, och där skulle Putin kunna spela sina kort väl. Inte heller araberna har hoppat på sanktionerna mot Ryssland, naturligtvis inte heller Iran. Förenade Arabemiraten har öppnat klädaffärskedja då Zara flyttat ut, Iran har börjat sälja bilar då de västerländska företagen lämnat. Bland mycket, mycket annat. Västs Rysslandssanktioner är skitbra för Mellanöstern liksom för Kina, Indien och för nästan alla utan Väst – och Ryssland såklart.

Säg nu att araberna kommer – antingen som eftergift i rädsla för den egna befolkningen eller efter en regelrätt revolution – att ta en hårdare ställning mot Israel. Säg att de då även kommer närma sig Iran – Saudierna har nyligen återtagit sina diplomatiska förbindelser med landet efter kinesisk medling – ja då är de plötsligt långt borta från väst. Kan det bli så att väst förlorar sina arabiska allierade? De har länge vänt sig mer och mer mot Kina och Ryssland, blir detta den definitiva vändningen?

En ny oljeblockad som på 70-talet vore ju drömmen. Straffa EU och USA för deras Israel-stöd och samtidigt i praktiken definitivt byta block till Kina eller BRICS eller vad vi nu kan se för block. Jag fantiserar kanske bara, men det känns inte helt omöjligt heller.

Apartheid II
Apartheid är faktiskt en ganska dålig beskrivning av situationen i de ockuperade områdena. Det var en ganska bra beskrivning före andra intifadan. Ja herregud, det var de som pratade om apartheid och bantustansamhällen i samband med Osloavtalet. Alltså som det såg ut på pappret, alltså innan Israel började med den massiva utbyggnaden på Västbanken.

Sydafrika behövde de svarta och färgade som billig arbetskraft. Att de var instängda i ”självständiga” små ”stater” var ett sätt för regimen att kontrollera och hålla nere en exploaterad underklass. Under 90-talet kunde man skönja en liknande utveckling i Israel/Palestina. Palestinier jobbade på dagarna i Israel till skitlöner och utan vettiga villkor innan de åkte hem till sitt ”självständiga” zon A-område. Sen kom andra intifadan, Sharon och Muren. Sen dess har Israel gjort allt för att vända denna utveckling.

Man har idag ett system med ”gästarbetare” från andra delar av (den ickemuslimska) tredje världen där fattiga migranter jobbar till skitlöner och utan vettiga villkor (och naturligtvis utan någon som helst möjlighet till medborgarskap då detta är villkorat av ras).
Samtidigt har man begränsat de palestinska områdena från att ha en självständig ekonomisk politik eller ekonomisk integrering med de arabiska grannländerna. Resultatet blir att palestinierna lever under massarbetslöshet och med få utsikter till ett anständigt liv. Om de inte flyttar någon annanstans. Och ständigt tilltar markstölderna och trakasserierna, ständigt dras snaran åt, inringningen och kontrollen ökas och ökas. Allt motstånd krossas med övervåld.

Det är detta som gör situationen livsfarlig och värre än vad folk i allmänhet fattar. Muren skapade en situation av evigt krig. Sydafrikas bantustans och fantasier om ”separat utveckling” genomskådades av alla och då landet var beroende av sin arbetarklass – alla länder är ju liksom det – så ledde kampen till den enda logiska slutsatsen: avskaffa apartheid – en man, en röst, oavsett rastillhörighet. En exploaterad grupp är, hur grym exploateringen än är, likväl oumbärlig för att upprätthålla systemet. Därför kan de exploaterade frigöra sig själva genom att kasta av sig sina bojor och vägra underkasta sig exploateringen.

Att kalla Israel en för en apartheidstat andas hoppfullhet. För apartheid avskaffades. Apartheid fördömdes av historien som orätt. Att kalla Israel för en apartheidstat är att säga att vi har historien på vår sida, att denna historia kommer sluta med den oundvikliga befrielsen.

Men då Israel gjort sig oberoende av palestinierna som en ekonomisk realitet samtidigt som de förstört alla möjligheter till en tvåstatslösning? Om det enda israelerna vill är att komma åt palestiniernas mark?
Den rimliga analogin är kanske inte apartheid utan bosättarkolonialism. Då blir inte palestinierna sydafrikaner utan urfolk. Siouxer, Apacher, Tasmanier.

Då blir det logiska slutet inte befrielse utan fördrivning. Utrotning. Folkmord.

Högervridning
Det funkar inte så att det kommer en punkt då folk plötsligt förstår. Att det kommer till en punkt då folk säger, nä nu, där går min gräns, så där får Israel inte hålla på! Varpå han ändrar inställning. Tvärtom. Högervridning leder till mer högervridning. Den som en gång i urtiden bestämde sig för att han var ”för Israel” gjorde det för att han stödde ett demokratiskt hemland för judarna där de kunde leva i fred och säkerhet. Hade man frågat honom på 70-talet om han skulle stödja landstölder, fördrivning, inhängning, våldsamma trakasserier av bönder och allt som bosättningarna på Västbanken innebar så skulle han bli arg och säga att så skulle Israel aldrig göra och att ens föreställa sig det är ett uttryck för antisemitism.

Men med tiden började han stödja apartheid. Det var självförsvar. Idag stödjer han massmord, sjukhusbombningar, att man stängt av elen och stoppat all införsel av mat och mediciner till Gaza. Han stödjer redan internationell piratverksamhet, brott mot alla mänskliga rättigheter, mord på oväpnade barn som deltar i ickevåldsaktioner. Den dag Israel börjar mörda palestinier i gaskammare kommer han kalla det självförsvar och skulle någon jämföra det hela med nazisterna skulle han kalla dem antisemiter.

Då och nu.
Jag brukade tänka så här: Visst, det ser mörkt ut. De har kontrollen, våldsmakten, de söndrar och härskar, fördriver och mördar. Men i längden? Konceptet med etnicitetsbaserade stater var på modet under Hertzls tid, men redan vid grundandet 1948 började det bli omodernt.
Vi lever i en allt mer globaliserad värld, en allt mer globaliserad kultur. Den dag då den yngre generationen israeler börjar rycka på axlarna åt det där med en ”judisk stat” och säga att det är väl inte så noga, vi är ju alla människor, jag kan väl vara jude här lika väl som i Europa eller varsomhelst. Den dagen kommer det israeliska etablissemanget snabbt sy ihop en tvåstatslösning.

Idag tänker jag: Sverige kommer bli Israel. Globaliseringen är död. Antirasism och antikolonialism håller på att bli obegripliga ståndpunkter, det hela kommer framställas som ett raskrig. Är du med Väst eller Araberna? Vill du utplåna judarna eller araberna? Välj rasism.

Förstå.
En del tycker man ska förstå. Vadå förstå? Palestiniernas långa förtryck, deras desperata situation, det ständiga våldet och förnedringen. Tro fan de vill få uttryck för hämndkänslor. Inte säga att attacken mot civila var bra, men att man kan förstå den. Förstå att våld föder våld.
Men det leder bara till en intellektuell tillbakakaka. För då måste du väl förstå israelernas hämnd mot Gazaborna?

Det är bra att försöka förstå andra. Det är bra att försöka sätta sig in i andras åsikter, ideologier och föreställningar. Om du försöker förstå andra människor och andra perspektiv kan det leda till att du blir ödmjukare. En bättre människa. Det är också bra att förstå sina fiender. Inte för att bli ödmjuk, utan för att kallt kalkylera deras nästa drag i syfte att kunna slå tillbaka och slutgiltigt förgöra dem.
Det är precis vad Shin Bet gör. I samma ögonblick som Operation Al Aqsa-flodvågen var en realitet satte de sig ner för att försöka förstå Hamas. Det är deras, och alla andra underrättelsetjänsters jobb att göra det.

Det här leder ibland till intressanta paradoxer.

Bushadministrationen hade varit ganska lyckosam i att uppvigla sina känslosamma landsmän genom att hävda att elfte septemberattackerna berodde på att Al Qaida ”hatade frihet” och att USA var ”det friaste landet i världen” för att få stöd till en invasion av Afghanistan.

Därefter spred han bisarra konspirationsteorier om att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” för att skapa opinion för ett anfallskrig mot Irak. Det lyckades inte, knappt ens hälften av amerikanerna själva trodde på lögnerna som i resten av världen genomskådades av varenda tänkande människa och det hela blev ett gigantiskt propagandafiasko.

Men invasionen genomfördes ändå.

Lite senare försökte de köra samma knep mot Iran. Nu inträffade det märkliga att samtidigt som hetsiga högerpolitiker skrek sig hesa över hur livsfarliga iranierna var så offentliggjorde säkerhetstjänsterna en rapport som torrt konstaterade att, nej, ingenting tyder på att Iran är nära att skaffa kärnvapen.

I Israel har man genom åren hört liknande saker, gång på gång. Som när Sharon motiverade bygget av Muren med att det skapar Säkerhet. Då invände säkerhetspersoner att allt tyder på motsatsen. Andra saker israeliska säkerhetstjänster sagt är att det största hotet mot Säkerheten är de extremistiska bosättarna på Västbanken.

Yitzhak Rabin var en israelisk politiker som kunde förstå. Inte förstå i bemärkelsen att sätta sig in i palestiniernas situation för att bli ödmjuk eller en bättre människa, utan just i bemärkelsen att kallt kalkylera.
Jag bryr mig inte om palestinierna, sa han.
Men jag kan läsa en karta.

Det tycks fullkomligt vimla av säkerhetstjänstpersoner, eller åtminstone före detta säkerhetstjänstpersoner, i offentligheten i USA och Israel som ägnar sig åt kritik mot den korkade och kontraproduktiva taktiken som, trots att den uppenbarligen inte alls ökat Säkerheten (tvärt om, jävla idioter) ändå fortgår. Jag minns den före detta CIA snubben i dokumentären i samband med tjugo-, eller om det kanske var tioårsminnet av ”kriget mot terrorn” som sa:

”What basically happened was that Bin Laden said ’jump’, and Bush and Cheney asked, ’how high?”

Jag minns den ärrade veteranen som varit med i varenda krig sen 48 och liksom Rabin verkligen underströk att han inte brydde sig ett jävla skit om palestinierna som sa att Muren är det dummaste beslutet i landets historia. Det största hotet mot landets existens. Jag minns han som sa:
Va fan då ”vinna militärt?” Vi vann 67.

Det finns ju såklart visselblåsarna också. Manning, Snowden, Vanunu. Eller Daniel Ellsberg. En torr medelålders byråkrat som hade till uppgift att just förstå. Förstå för att kunna utplåna fienden. Plikttroget och patriotiskt skötte han sitt arbete medan han såg McNamara ljuga för pressen. En dag brast samvetet, han blev visselblåsare och ägnade därefter livet åt fredsaktivism.

Kanske, kanske är det så att det just bland dessa analytiker som har till uppgift att förstå fienden också, just därför, finns en tendens att förstå. Att deras cyniska kalkylerande faktiskt får som konsekvens att de skaffar sig ett samvete, blir ödmjukare och bättre människor.

Eller så finns det bara många anekdotiska exempel för att det finns så löjligt många anställda vid USA:s och Israels säkerhetstjänster.

Historia.
Opublicerat utkast skrivet för… skitlängesen. Flera år sen i alla fall.

Rubrik: ”Den märkliga Israel-Palestina debatten”

En tredje intifada är kanske i antågande i Palestina. Inget konstigt med det, kan man tycka. Den evighetslånga konflikten går på repeat liksom den evighetslånga debatten mellan pro-israeler och pro-palestinier här hemma i Sverige. Det är så hopplöst och ändå så enkelt. Eller, kanske känns det hopplöst för att det egentligen är så enkelt.

Jan Guillou skrev i sin självbiografiska bok om sitt skrivande liv att Israel-Palestina frågan i början av 70-talet var något mer intellektuellt stimulerande än det vid den tiden så uppmärksammade Vietnamkriget. Det sistnämnda räckte det med att inte vara en komplett idiot för att ta ställning i, den förra däremot var politiskt kontroversiell och intellektuellt stimulerande.

Idag kan vi konstatera att ställningstagande i konflikten mellan Israel och Palestina innehar samma position som Vietnamkriget hade efter Tet-offensiven och julbombningarna i Hanoi. Det är inte svårt att ta ställning för palestiniernas sak, det räcker med att inte vara rasist. Att rasism är något förkastligt håller de flesta med om, och det är här det märkliga inträffar. Hur argumenterar man för apartheid och etnisk rensning i den svenska debatten? Det går inte. Alltså argumenterar man inte alls.

Det finns många pro-israeliska debattörer i landet men jag har aldrig hört en enda av dem vid ett endaste tillfälle framlägga ett endaste argument för den israeliska linjen. Istället relativiserar man. Man säger saker som de flesta håller med om, som att det är dumt med terrorism och antisemitism, att palestinska myndigheten är korrupt, eller att Israel har rätt att existera och att israeler har rätt att leva i säkerhet. Ibland urartar det totalt då någon hävdar att andra konflikter minsann är värre än denna eller att de intilliggande arabiska länderna inte heller behandlar palestinierna särskilt väl.

Någon vettig debatt uppstår därför inte alls då inga egentliga argument framförs, vilket i sig är jättemärkligt då det ändå tycks röra sig om en väldigt tydlig konflikt med två tydliga sidor. Förvirringen blir desto större då det i debatten ofta är ett väldigt kortsiktigt perspektiv som ges. Det är den allra senaste händelsen, den allra senaste utvecklingen som ska diskuteras. Vems fel är det? Vad ska man göra nu? Samtidigt ligger historien aldrig långt borta, då det snart ältas om hur något hade kunnat gjorts annorlunda, att om inte si, om istället så. Det är ett annat av den pro-israeliska sidans återkommande ickeargument.

Palestinierna skulle tackat ja till FN:s bud om tvåstatslösning 1947, de arabiska grannländerna borde ha integrerat de palestinska flyktingarna, Arafat missade sin chans att skapa fred. Jaha. Man kan såklart tolka detta som argument för den rasism man ändå förespråkar.

Att när någon använder en hel debattartikel till att med emfas förfäras över hatet mot Israel som finns i det palestinska samhället, eller när någon säger att Hamas styre på Gazaremsan är diktatoriskt eller fördömer våldsdåd mot civila israeler, så kan utsagan avslutas med det underförstådda
”Det är därför jag anser att palestinier bör fördrivas till förmån för ett etniskt homogent judiskt samhälle” alternativt
”Det är därför jag anser palestinier bör få fortsätta leva i isolerade enklaver utan samma levnadsstandard, rättigheter eller möjligheter som israeler.”

Det vore ju i alla fall ett argument och inte bara gnäll, vilket är ärligare, även om det naturligtvis fortfarande vore ett argument för rasism i en eller annan form.

Hur hamnade vi här? Något har hänt sedan Jan Guillous 70-tal. På den tiden handlade det hela om något annat, nämligen om staten Israels existensberättigande. Israel, menade dess kritiker, var en kolonial statsbildning och liksom tredje världen hade rest sig och slängt ut sina europeiska herrar skulle detsamma snart ske med den sionistiska entiteten.

Palestinska befrielseorganisationen delade inledningsvis själv denna analys. Algeriet var ett exempel att inspireras av. Frankrike hade styrt Algeriet i över 100 år och hade inte för avsikt att lämna det. Flertalet ur Algeriets franska befolkning var födda i landet och hade kanske aldrig ens besökt det europeiska moderlandet. Men befrielsekriget kom, blev otroligt våldsamt och slutade med att den militärt underlägsne men rättmätigt kämpande befolkningen slängde ut fransmännen i Medelhavet.

Det vill säga, fransmännen fick ta sitt pick och pack och flytta till Frankrike. Att detsamma skulle ske med de nyinflyttade judarna i Israel var historiens självklara gång. Men denna analys skulle visa sig vara grundfalsk. Judarna var något annat än utomstående inkräktare. De flesta må ha kommit dit från Europa – även om en betydande del efter 1948 kom från Mellanöstern – men de hade inget hemland att återvända till. De hade flytt från ett Europa som hatade dem, ett Europa som försökt utrota dem, och Israel var detta folks historiska hemland. Detta hemland hade de inte bara rätt till, det var dessutom deras enda garanti för att kunna fortsätta existera som ett folk, något historien i och med förintelsen bevisat.

Judarna i Israel tänker aldrig lämna sitt land och de tänker kämpa in till döden för att försvara det.

En förändring i PLO:s linje kom snart, markerat genom Arafats tal till FN:s generalförsamling den 13^:e november 1974. I det tidigare programmet var de judar som flyttat till landet efter”den sionistiska invasionen” – normalt tolkat som tiden efter Balfourdeklarationen 1917 – att betrakta som kolonisatörer, men nu var tongångarna annorlunda.

”In my formal capacity as Chairman of the Palestinian Liberation Organization and leader of the Palestinian revolution I proclaim before you that when we speak of our common hopes for the Palestine of tomorrow we include in our perspective all Jews now living in Palestine who choose to live with us there in peace and without discrimination.”

Det historiska talet avslutades med en fredstrevare genom den berömda metaforen om olivkvisten och geväret.

”Todat I have come bearing an olive bransch and a freedom-fighter´s gun. Do not let the olive bransch fall from my hand. I repeat: do not let the olive bransch fall from my hand.”

Ett demokratiskt, sekulärt Palestina för både judar och araber var nu PLO:s linje som på många sätt liknade ANC:s politik för apartheids Sydafrika vid samma tid. Men Israel var inte heller Sydafrika. En judisk stat måste innebära att judarna är i kvalificerad majoritet, insisterade Israelerna. Inga garantier om minoriteters rättigheter, hur tydliga dessa än må vara, kan ändra på detta.

PLO skulle också, slutligen, ändra inriktning ännu en gång, 1988. Politiken stavades nu tvåstatslösning, ett Palestina jämte Israel i fred. I praktiken var detta ett svidande nederlag då det innebar en återgång till 1947 års FN-beslut fast med ännu sämre utgångsläge. Arafat utropade den Palestinska staten på Västbanken och Gaza. Det utgör 22 % av det historiska Palestina vilket kan ställas mot att man 40 år tidigare avfärdat förslaget att acceptera 49%. Man ställde sig nu även bakom FN resolutionerna 242 och 338 och hävdade där med sin rätt i enlighet med internationell lag.

Detta förändrar allt. Det förändrar allt vad gäller debatten, vad gäller den intellektuella hederligheten, vad gäller synen på skuld och ansvar. Sedan denna dag, den 14^:e december 1988, ligger bollen hos Israel. Om Israel vill ha fred så kan Israel deklarera fred. Alla de som idag står i debattens pro-Israel hörna propagerar antingen för, eller förespråkar undfallenhet inför, en öppet rasistisk politik.

Men prat gör ju varken till eller från. I verkligheten förändrade Arafats erkännande av Israel naturligtvis ingenting. Eller, möjligen, det förändrade enbart till det värre. Israel valde fortsatt krig. Men ett tag

Jag minns inte längre vad den ”tredje intifadan” refererade till – kanske den där vågen med knivattacker? Jag minns inte heller varför jag började skriva det där – skulle jag försöka kränga en artikel? – eller om den var tänkt att mynna ut i något resonemang. Jag orkar inte fortsätta historieskrivningen jag påbörjade så noga. Det räcker väl med att vi säger: Fredspris, Bosättningar, Självmordsbombare, Mordet på Rabin, Andra intifadan, Muren, Arafats död, Hamas övertagande.

Sen tappade jag själv intresset. Jag kan säkert rabbla hela konfliktens uppkomst och utveckling fram till ungefär Ehud Olmert. Sen zonade jag ut. Därefter blev allt brus. Fram till Al Aqsa-flodvågen. Antagligen stavas nästa kapitel Folkmord.

Hopp
Men så, mitt i allt mörker och elände så slår det mig. Jag känner ett hopp. Hela woke-grejen, cancelkulturen och det där. Det har liksom slagit tillbaka nu. Alla jävla idioter som trodde det var ”progressivt” med det där, well, nu kommer det tillbaks och biter er i röven. För nu avbokar man palestinska författare från bokmässor, nu blir pro-Israel fascister i egenskap av sin judiskhet kränkta och ”otrygga” av palestinska flaggor liksom de ickejudiska pro-Israel fascisterna blir kränkta å deras vägnar och kallar alla som inte håller med dem för antisemiter.

Amnesty är antisemiter. Liksom Carl Bildt. FN och Oxfam också såklart. Och Greta Thunberg.

Slavoj Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt var briljant. Han började med att fördöma Hamas attack utan några reservationer.

However, fortsatte han, I have notised att alla som försöker förklara det komplexa sammanhanget och även fördömer Israels mord på civila alltid blir anklagade för att försvara Hamas, trots att de fördömt dem.

Och snart blev han avbruten av en arg gubbe som skrek på honom från publiken och just anklagade honom för saker han inte sagt eller menade. Žižek skrek tillbaka något om att detta är problemet med cancel culture.

Han nämnde också nån tysk tidning som menade att det är ”judarna” som har rätt att definiera vad som är antisemitism. Det är såklart underförstått att bara vissa judar har rätt till detta formuleringsprivillegium (vad fan kallar de det nu igen, det där lät inte rätt?). Inte judarna i B’Tselem eller de judar som i USA demonstrerar i massor under parollen Not in my name.

Det vill säga precis som med all annan identitetspolitik.

Vad är då det hoppfulla i det här? Jo, att det nu äntligen kan vända. Nu när västvärldens samfällda ”solidaritet” med vitöverhöghetsstatens massmord ska bli lika allenarådande som Putin-hatet och då hela den identitetspolitiska arsenalen av idioti används för att legitimera skiten, ja då kan vi äntligen göra upp med eländet en gång för alla.
Det är dags att avpollettera de där jävla elevrådsordförandena nu. Tiden då ”vänstern” i folks medvetande kommit att betyda ängslig, humorbefriad tönt som tycker synd om marginaliserade grupper är över. Make vänstern farlig again.

Låt oss säga det högt och klart, en gång för alla:

Politisk korrekta människor är fittor.

Hyckleri
Hyckleriet är väl det som gör just Israel-Palestinaskiten så brännande. Att precis allt som man fått predikat för sig sen barnsben från skolor, media och politiker av någon anledningen inte gäller just där. Men det är ju mest här. I Sverige, i ”omvärlden” (dvs Väst). I Israel är rasismen vanligtvis ganska självklar och tydligt uttalad.

De rycker på axlarna, säger, Ja men vadå? Det är vårat land, inte deras. Israel tillhör oss för att vi är judar. Det står i Bibeln/Historien/what ever.

Så är det inte mer med det. Allt våld och all misär som drabbar palestinierna blir därefter antingen ett tragiskt faktum eller deras eget fel.

Det är bara här man måste ljuga, undanhålla banala självklarheter och upprepa sina talepunkter gång på gång på gång. För annars får inte en folkpartist ihop sin ideologi. De gör det för sin egen skull, det är inte ett sätt att försöka övertyga dig med retoriska knep.

Jag vet inte om jag skulle kalla Israels nuvarande extremhögerregering för hycklande. Jag tycker de verkar vara ganska tydliga.

Hamas däremot, de hycklar på en avgörande punkt.

När de säger, Titta! Osloavtalet gav oss inte ett skit. Det har rent av blivit värre. Detta är vad ensidiga kompromisser leder till!

Då är det inget annat än hyckleri. Det finns mycket att säga om Osloavtalet, och så här med facit i hand är det lätt att döma ut det. Men Hamas har inte rätt att göra det. Hamas gav aldrig freden en chans. De bildades som ett direkt svar på att Arafat planerade att utropa en palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Då avtalet var på plats, fredspris utdelats och små självstyrande enklaver etablerats medan PLO och Rabin med hela världens moraliska stöd förhandlade om hur det skulle lösas, vad gjorde Hamas då? Jo, de slog sina kloka huvuden ihop och funderade ut hur man bäst skulle kunna sabotera fredsprocessen. De kom fram till att det effektivaste sättet vore självmordsbomber riktade mot civila mål.

Det lyckades.

(fortsättning kanske följer)

Israelvännernas prat om antisemitism bevisar deras rasism

Opublicerad text skriven för… ett år sen? Två? De senaste två veckorna har jag ögnat igenom den flera gånger, lagt till och tagit bort något ord och ändrat något komma, funderat på om jag borde skriva om den för att göra den dagsaktuell. Hade säkert kunnat googla fram nån verklig s.k Israelväns verkliga argumet istället för den här tråkiga schematiska uppställningen.
Men jag pallar inte.
Pallar inte samtiden. Orkar inte ”debatt”. Eller ens politik. Men jag har ju rätt.
Var så goda.

Ett ständigt mantra från personer och organisationer som stödjer, ursäktar eller förminskar israeliska våldsdåd och israelisk rasism är att de som är emot detta våld och denna rasism skulle vara antisemiter.

Argumentet framstår vid en första anblick som absurt och ses av de som blir anklagade i regel som ett lågt och ickekonstruktivt angrepp, som ett billigt debattknep av någon som inte själv har några argument för sin ståndpunkt. Vilket inte är konstigt. I det här landet följer Palestinafrågan ofta vänster-högerskalan och vänsterns Palestinaengagemang grundar sig i dess antirasism och antikolonialism. Antirasism är däremot ganska frånvarande bland de borgerliga, liksom antikolonialism historiskt inte varit något borgerliga partier brytt sig om, om de inte varit direkt emot då de stött kolonialismen. Det är inte Kristdemokrater som demonstrerar mot rasism på årsdagen av kristallnatten, det är inte liberaler eller moderater som blir mordhotade, misshandlade, mördade eller får sina lokaler nedbrända av nynazister. Det är samma personer som engagerar sig för Palestina som engagerar sig mot nazism.

Borgerlig antirasism är i bästa fall uttalande av meningslösa floskler, i andra fall sysslar man med kålsuparteorier som buntar samman vänstern med extremhögern och ofta är man explicit emot antirasistiskt engagemang som till exempel motdemonstrationer.

När så samma borgerliga företrädare stödjer etnisk rensning av palestinier, ursäktar det militära övervåld som följer av den rasistiska logiken och i samma mening påstår att de som är emot detta skulle vara antisemiter, alltså rasister, så upplevs det naturligtvis som väldigt provocerande.

Ibland har Palestinavänner rent av försökt vända sig till Israelvännernas förnuft i denna fråga. Vi må tycka olika, men snälla, snälla, vad tjänar ni på att kalla oss antisemiter? Det finns ju faktiskt riktiga antisemiter, och ligger det verkligen i ert intresse att förminska och relativisera dessa verkliga antisemiter genom att blanda samman dem med oss? Ungefär så kan det låta.

Vad man missar är att anklagelsen om antisemitism är fullt logisk, och också väldigt avslöjande, vad gäller den egna rasismen. Problemet med rasister är nämligen inte att de motsäger sig antirasism, det är att de överhuvudtaget inte förstår vad antirasism är. Ser man världen som ett krig mellan raser, där den ena rasens uppgång innebär den andra rasens fall, då blir antirasism en omöjlig ståndpunkt.

Därför pratar rasister inte heller om antirasister utan om ”förrädare”. Att vara antirasist både vad gäller Sverige och Palestina innebär att jag är ”emot svenskarna” liksom jag är ”emot judarna” i de respektive rasisternas upplevda raskrig. I nazisters ögon är jag antisvensk, i en Israelrasists ögon blir jag antisemit. Liksom jag även blir islamofob hos de islamistfascister som vill ”slänga ut judarna i Medelhavet” och bilda en renrasig arabstat.

Om jag nu inte händelsevis skulle råka vara jude. Då skulle jag istället bli en mindervärdig människa i nazisternas och islamistfascisternas ögon och en rasförrädare i Israelrasisternas, ”Självhatande jude” som det kallas inom denna rasism. Att rasism uttrycks med antirasistisk jargong kan ju verka lite snurrigt, men man kan se detta lite varstans, till exempel i begreppet ”svenskfientlig”.

Antisemitism – en fullt verklig och högst allvarlig företeelse i Sverige liksom på andra håll – blir alltså som begrepp i Israelrasisternas läger snarast liktydigt med vad ”svenskfientlig” är bland svärgisar och liknande. Enligt samma logik skulle svenskfientlighet möjligen kunna vara, eller bli, ett användbart antirasistiskt begrepp i Finland då Sannfinländarna och liknande grupper för en rasistisk politik mot den svensktalande minoriteten. Eller varför inte ännu mer mindblowing: i en tänkt framtid där svärgisarna fått rätt och svenskarna blivit en förtryckt minoritet i ett islamistiskt Sverige.

Att man spaltar upp och kategoriserar olika rasismer för att kunna undersöka dess specifika förhållanden är såklart rimligt i olika sammanhang (som akademiska till exempel), däremot blir det ganska poänglöst för en antirasist att positionera sig särskilt emot den ena eller andra rasismen i sig. Det kan snarare leda till något liknande det som drabbat begreppet ”intersektionalitet” – det vill säga ett evinnerligt kärringgnäll om vilken kategori det är mest synd om – eller, som i exemplen ovan, att antirasistiska begrepp blir rasistiska. Hamas är emot islamofobi, Kent Ekeroth är emot antisemitism.

En utveckling av denna logik finns i påståendet att nazireferenser i samband med Israelkritik per definition skulle vara antisemitiska. Att dra nazireferenser förminskar nazisternas brott, menar man. Ibland påstår man rent av att nazireferensen syftar till att förminska nazisternas brott. Återigen ser det från början bara ut som ett dåligt genomtänkt argument. Anledningen att man jämför något med Hitler, andra världskriget och förintelsen bygger ju på att vi alla är överens om att detta var något närmast ojämförbart ondskefullt. Nazismen utgör liksom vår tids Satan och när man jämför någon aspekt av Israels politik med nazismen säger man att man tycker detta är helt åt helvete fel, man har inte plötsligt bytt ämne och påbörjat ett resonemang i syfte att förminska förintelsen.

Det finns visserligen en poäng i att dessa jämförelser förminskar nazisternas brott, men det är en rent logisk företeelse som uppstår då man jämför saker vars gradskillnad är stor över lag. Allt elände blir ju liksom mindre allvarligt i jämförelse med historiens största brott. Det vill säga, skulle antisemitismen uppstå just i och med själva förminskandet så borde detta innebära att alla nazijämförelser vore antisemitiska.
Till exempel när man jämför Rysslands invasion av Ukraina med Hitler, Ukrainas regering med nazisterna – eller som när nån miljöpartistisk minister jämförde flyktingarna som dog i Medelhavet med Auschwitz. Men det gör det alltså inte, enligt Israelrasiterna. Nazireferenser blir bara till antisemitism om de används i samband med Palestinafrågan och bara då de används som ett argument emot den israeliska sidan, aldrig tvärt om.

För om man vill leta nazireferenser i debatten kring Israel och Palestina kommer man snart upptäcka att de främst frodas på den andra sidan, inte sällan dras de av exakt samma personer som just dömt ut sin motståndare som antisemit för att ha dragit en nazireferens.

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”debattörer” jämföra konsumentbojkotter mot varor från israeliska bosättningar med nazisternas bojkotter av judiska butiker i Nazityskland. Vi kan ju stanna upp här lite grand. Detta är nämligen otroligt avslöjande. Vi har alltså på ena sidan person 1 som stödjer en stat där medborgarskap grundas på etnicitet(/ras/religion) och som öppet stöder etnisk rensning, massmord och ett system av apartheid som förvägrar miljontals människors grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter i syfte att upprätthålla denna renrasiga stat.

Å andra sidan har vi person 2 som är emot detta då denne istället menar att både judar och araber förtjänar samma rätt till liv i frihet och som i syfte att försöka genomföra denna frihet uppmanar till en klassisk ickevåldskampanj i Ghandistil. Person 1 menar att person 2 är antisemit då denne ser en gemensam nämnare med nazisterna – nämligen rastillhörigheten hos de som utsätts för bojkotten.

Detta är nämligen allt rasisten bryr sig om. Person 1 har därmed avslöjat sin rasism, paradoxalt nog genom sin rasistanklagelse av person 2.

Skulle person 2 nu tvärtom hävda att det är person 1 som resonerar som en nazist för att, låt oss säga, han ju faktiskt förespråkar en stat med ras som grund för medborgarskap, ja då skulle person 1 inte förstå någonting alls. Det finns ju ingen som helt likhet – det är ju en helt annan ras! Person 2 däremot, han vill ju bojkotta judarna. Det är nämligen så, och enbart så, person 1 ser det hela.

Man kan ju också undra angående att nazijämförelser med Israel anses antisemitiska i sig och därför är automatiskt ogiltiga – är detta en evig sanning helt bortom kontext och exempel? Det vill säga, finns det ingen punkt, rent teoretiskt, där en jämförelse med Nazityskland blir relevant? Gäller regeln bara för staten Israels våldsmonopol eller också israeliska högerextremister som tar lagen i egna händer?

Så nej, det är inga dåliga argument, det är ingen låg under-bältet-taktik för att slippa argumentera. Det är bara fullt logisk rasism. Eller ja, logiskt och logiskt. Som med all rasism är det i grunden bara irrationella känslor det hela bygger på. Du kommer aldrig höra person 2 ovan ens försöka föra ett egentligt resonemang, desto mer kommer du märka av hans kränkthet, upprördhet och olika typer av känsloutbrott. Till detta kommer han framförallt relativisera; påpeka hur dumma de är på den andra sidan, som om detta skulle göra någon skillnad.

Det är inte svårt att se vad detta förment antirasistiska men i själva verket rasistiska resonemang leder till rent konkret. Förutom att man här och nu stödjer eller förminskar rasistiskt våld så garderar man sig samtidigt för all framtida eskalering. Det är inte svårt att bli pessimistisk och se hur ett worst case scenario kan se ut.

Israels rätt till självförsvar, Israels rätt att existera – det är ord som kanske en gång haft betydelse men som med tiden inte bara ekar som tomma floskler utan även används som förevändning till allehanda aggressioner. Antisemitism som begrepp går i samma riktning, det blir ett kodord för att ens slippa tänka på vad det egna laget sysslar med – det är alltid motståndarna som är de onda. Jämför motståndarna sen Israel – oavsett vad det än är – med något som ens antydningsvis liknar andra världskriget (en nukelär förintelse av ett arablands städer? En fullkomlig ”transfer” som utvidgar staten österut? En tydlig definition av vilken ras som är över- och underlägsen inskriven i lagen?), ja då har de inte bara automatiskt fel, det är dessutom de själva som är de onda nazisterna i och med sin jämförelse.

En intellektuell helgardering för den framtida slutgiltiga utrensningen. Ett försvar för ett folkmord med ett historiskt folkmord som förevändning. Lärdomen av förintelsen slutar i en ideologi för en ny förintelse. Först som tragedi, sen som tragedi igen.

Och ändå kommer det inte bli ett lyckligt slut ens för invånarna i den segrande nationen. För det är inte så fascism fungerar. Vad israelerna har att se fram emot är ett evigt krig. När Israel väl går in i sin folkmordsfas kommer den redan traumatiserade befolkningen fullkomligt avhumaniseras och de som vägrar bli medskyldiga kommer jagas av regimen. Det kommer i statens ögon alltid finnas yttre fiender som hotar Säkerheten och Existensen och det kommer alltid finnas inre förrädare att jaga.

Palestiniernas undergång kommer skapa ett Israel som judar flyr ifrån då det blivit ett auktoritärt och fascistiskt skitland utan frihet för någon.

Grattis mänskligheten till segern.

Detta är ett test!

Appropå förra inlägget. Funkar det eller?

edit: det verkar så!

Missa inte en post!

Det har blivit lite skralt med inläggen här på bloggen på sistone, men oroa er inte, det kommer mera. Så småningom. Problemet med att blogga sällan är att man riskerar tappa läsare då de glömmer bort att man finns. Därför har jag nu äntligen fått tummen ur och lagt till en prenumerationstjänst. Skriv bara in din mejladress här i sidopanelen (eller skrolla längst ner om du läser på mobilen) och du kommer därefter få ett mejl varje gång jag skriver något nytt. En gammal bloggklassiker som fortfarande fungerar utmärkt (Hoppas jag! Vet ju inte om det funkar förrns med detta inlägget menar jag…).

Den här bloggen startade ju med ett statement om att ”återupprätta bloggosfären” och högtidligt deklarera att sociala medier var ute och bara sååå 10-tal. Det var såklart inte jätteallvarligt menat utan mer en förhoppning grundad i min personliga avsky mot nätets (och samhällets) utveckling snarare än en gedigen analys av sakernas tillstånd. Men kanske var jag något på spåret ändå. Jag tycker mig i alla fall se ett visst sug efter det gamla internet och hat mot sociala medier och techgiganterna i allmänhet känns ju numera mainstream. Men ändå stannar de flesta kvar då de upplever att de saknar alternativ. Det är som i ett avsnitt av Devs där det sas något i stil med ”de använder fortfarande era plattformar, men de tycker inte om er längre”.

Så ett annat tips för att följa inte bara den här utan även andra bloggar är att använda RSS. RSS är ett verktyg som kom till under bloggosfärens heydays som kan användas på flera olika sätt. Och apropå min trendspaning om att fler saknar det gamla internet så noterar jag att även barnen som växt upp under socialamediereran verkar begeistrade över denna gamla teknik som för dem framstår som ny.

Själv använder jag en RSS-app till telefonen. Min heter RSS reader (det finns flera, jag har ingen koll på vilka som är bra, bara sök i Appstore eller Google Play) och funkar helt enkelt så att man lägger till de bloggar man vill följa och så dyker de upp i appen när de skrivit en nytt inlägg. För bloger- och WordPressbloggar funkar det utmärkt att läsa direkt i appen men i andra format kan bilderna ibland försvinna. Men då är det inte krångligare än att man bara trycker på ”open in browser” och dirigeras direkt till sidan istället. Det viktigaste är ju ändå att man får veta när nya inlägg släppts, och kunna samla dem på ett ställe. Och det är mycket skönare att läsa på telefonen än framför datorn.

Men, tänker kanske en del av er nu, jag följer ju typ inga bloggar utom den här och max en eller två till – är det verkligen nödvändigt med ännu en jävla app till mobilen då? Visst, men det är ju så, the media is the message osv, grejen är att det faktiskt finns en hel del bloggar kvar där ute. Och när du väl har en RSS-app så är det ju bara att lägga till dem allt eftersom du springer på dem. Och du kommer kommer läsa fler bloggar. Och lägga mindre tid på att skrolla Facebook och Youtube och TikTok. För egen del vill jag ju även framhålla det tidlösa i många bloggar, någon man knappast kan säga om sociala medier. I min bloggroll här till höger finns det till exempel länkar till sedan länge utdöda bloggar vars inlägg tåls att läsas om flera år efteråt.

Sist men inte minst kan man även följa mig på Mastodon där alla mina blogginlägg postas automatiskt, vilket jag skrivit lite om tidigare.

Om socialismens eventuella död

Vad är egentligen socialismen? En ideologi skulle nog de flesta säga idag, som det ju ofta kallas i den bekanta skolboksformuleringen; en av de tre dominerande 1800-talsideologierna jämte liberalismen och konservatismen. En, om inte död så i alla fall förlegad och irrelevant sådan, skulle kanske en av dess kritiker tillägga. En urvattnad och missförstådd ideologi som befinner sig i stark motvind, skulle kanske en anhängare säga. Men vad socialismen var, det är en annan fråga. För en gång i tiden var socialismen mycket mer.

Visst hade man ett politiskt program och visst organiserade man kandidater för att ställa upp i val, men det var långt ifrån allt. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Formuleringen från Henrik Menanders översättning av Internationalen ekar fortfarande på första majtåg varje år. Båda – sången (på svenska 1895) och det årliga firandet (sedan 1890) – är några rester av den breda kulturrörelse som socialismen en gång i tiden var.

Socialisterna ville skapa en ny värld, en värld utan krig eller nationsgränser, utan utsugning och förtryck, de ville sopa bort det gamla samhällets alla institutioner; monarkin och adeln, privategendomen och familjen. De ville träda in i en ny tidsålder där människan var herre över jorden, en värld där lycka och välstånd räckte till alla. Det var inte bara lagen som skulle skrivas om, med socialismen kom en ny etik och en ny människa.

Och många lockades av denna lära som både var enkel att förstå för vanligt folk samtidigt som den rymde en djupsinnig intellektuell teori som innefattade filosofi, historieteori och vetenskap för den som ville gå djupare.

Att förpassa socialismen till en ”ideologi” bredvid liberalismen och konservatismen är gravt missvisande. Då S-ordet fortfarande väcker starka känslor är det antagligen för tidigt att säga det redan nu, men med lite distans till historien kommer det säkerligen kännas rimligare att jämföra socialismen med ett fenomen som renässanshumanismen eller kanske reformationen.

I Stefan Arvidssons ’Röd tro – socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år’ tecknas en annorlunda historia över denna brokiga rörelse där fokus ligger på annat än politiska program och valframgångar. Arvidsson är religionsvetare och det är med detta skrås begreppsapparat han undersöker fenomenet, liksom fokus ligger på religionsvetarens intresseområden. Vi får därför läsa om religiös socialism, religiösas syn på socialism, socialismens inverkan på och förhållande till religion och sekularisering samt socialism som religion. Bland mycket annat.

Riktigt föredömligt är att boken är utgiven med en Creative Commons-licens och finns att ladda ner gratis från förlaget här – men den snygga fysiska boken, sidenklotband med invävda snören att ha som bokmärken (heter det något särskilt förresten?) och alla fina bilder (som jag kryddar med genom inlägget) är definitivt något värt att ha i bokhyllan om ni frågar mig .

Roligt nog får de som av marxister nedsättande brukar kallas ”utopister” (Engels sa visst även ”känslosamhetskommunister” får jag lära mig) stort utrymme. Cabet, Saint-Simon och Fouriers fantasifulla visioner som ofta brukar hastas igenom i översikter av socialismens historia får här bre ut sig och vi påminns om att kristen kommunism brukade vara normen före Marx.

Tråkigt bara att vår egna svenska utopist Nils Herman Quiding inte nämns med ett enda ord. Hans briljanta ’Slutliqvid med Sveriges lag’ som via en historisk analys av rättens och lagarnas utveckling dömer ut egendomen, äktenskapet, militarismen och nationen till förmån för ett decentraliserat men enat Europa och som hämtar inspiration från både bibeln, Platon och samtida europeisk socialism borde vara klippt och skuren för en bok som den här.*

Trots att han använder sig av religionsvetenskapen i sin analys gör Arvidsson en stor poäng av att han inte hör till den otaliga skara som ”avslöjat” att socialismen ”bara” är en religion och med detta menar att den är fanatisk och irrationell och därför inte bryr sig om att bemöta något av dess argument eller försöka förstå dess teori. Dessa förment vetenskapliga antisocialister som slänger sig med begreppet ”totalitarism” avhyvlas av Arvidsson, som inte kan låta bli att bli aningen sarkastisk.**

”Den övergripande slutsatsen som läsarna förväntas dra av skolans rön är att all modern politik utgår från farliga irrationella känslor och religiösa drömmar […] All modern politik? Nej! En liten grupp bestående av envetna liberaler och pro-kapitalistiska konservativa vägrar att ge upp.”

Men vad är då religion? Begreppet är så brett att det nästan kan tyckas meningslöst. I alla fall som det börjat användas på sista tiden.

För inte så värst längesedan sågs religionen som något gammaldags som höll på att försvinna. Sociologen Peter Berger spådde på 60-talet att religionen år 2000 kommer vara reducerad till ett fåtal obskyra sekter medan de allra flesta kommer betrakta det som gammalmodig vidskepelse. För vi hade ju något annat nu, något bättre – nämligen vetenskapen. Där vetenskapen gjorde framsteg gjorde religionen reträtt, det tycktes lika säkert som tidens riktning.

Darwins evolutionslära tog daga av mycket och efteråt följde en flodvåg av böcker på samma tema, titlar som ofta började med ”The origins of…” förklarade att religionen, moralen, kulturen, familjen och allt möjligt kunde ses som ett historiskt utvecklingsschema. Psykologin hjälpte oss förstå det hela på individnivå. Demonutdrivning var primitiv terapi, de stackars offren för häxprocesserna led av hysteri, Jean D´arc var schizofren.

Men nu fortsatte inte denna utveckling hela vägen, det började man konstatera på 80-talet, och 1998 tog Peter Berger själv tillbaks sin gamla utsaga.

Otrevligast har denna utveckling varit då politik och religion blandats, en kombination som sällan är hälsosam. Ute i vida världen har vi sett uppsving för islamism och hindunationalism och i USA måste republikanska politiker låtsas vara bibelfundamentalister för att bli valbara, pingstkyrkorörelsen har växt lavinartat vilket blivit en reaktionär politisk maktfaktor i Latinamerika.

Men även i det sekulariserade Sverige har religionen återkommit. Det tycks i alla fall inte längre vara dödstöntigt att vara lite småreligiös, ni vet så där Svenska Kyrkan-pk-religiös. Det tycks också hopplöst ute att vara uttalad ateist och hävda detta med logiska argument. Folk suckar högljutt åt Richard Dawking, alla hatar Christer Sturumark.

Göran Greider, till exempel, ”kom ut” som kristen i denna banala och urvattnade form av religiositet för några år sen. För det är en väldigt vingklippt form av religion som nu saluförs. Det är en alla-får-vara-med-religion där det räcker att vara lite snäll och där det varken finns eviga straff eller dogmer.

Märkligast är när anhängarna hävdar att religionen finns överallt, fast vi inte fattar det själva. De pratar om ”traditionen”, de säger att ”vi” har ett kristet (eller lutherskt***) arv, att ”våra” värderingar, (som inte sällan är ”demokratiska”) är ett resultat av det hela och på så sätt tvångsdöper de alla oss som inte alls vill veta av deras flum. Typ, ”De säger att de inte tror på gud, men vet ni! Varje advent tänder de ljus i sina adventsljusstakar!” varpå de nöjt ler segervisst.

Det roliga med detta är att det är ungefär samma logik som hos religionskritikerna för 100 år sen, bara tvärt om. Istället för att sociologi och psykologi förklarade vad religionen verkligen var så vill dagens nykristna förklara vår psykologi och sociologi med vårt religiösa arv. ”Sekularismens religiösa rötter” heter en typisk boktitel i denna anda.****

Efter att ha läst ’Röd tro’ slår det mig hur denna kurva av religiositet sammanfaller med socialismens uppgång och fall, och tänker att det nog inte är en slump. Efter vetenskapen och möjligen tillsammans med konsumtionssamhället har den socialistiska arbetarrörelsen nämligen varit den största kraften för sekulariseringen av samhället, menar Arvidsson. Jag undrar rent av om inte socialismens misstag var att man inte blev en religion rakt av, att man i samband med den sekularisering man satte igång råkade sekularisera även sig själva av bara farten.

För utöver första maj, Internationalen och möjligen Arbetets söner – hur mycket finns idag kvar av den socialistiska kulturen, av sångerna, dikterna, ritualerna? På bloggen Litteratur och klass skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson att Noshi citerat Stig Sjödin i sitt förstamajtal och att nån sosse i Skåne läst en dikt av K. J. Gabrielsson. Nilsson, liksom jag, hör väl till de få stofiler som ens noterar sådana här saker.

Man kan såklart se det som ett framsteg att socialismen slängt bort en massa kvasireligiöst trams. Som att Karl Marx deterministiska, apokalyptiska, kristet-hegelianska historiematerialism har avfärdats. Det kan idag verka främmande med partimöten där det läses dikter eller att fackförbund en gång i tiden hade synpunkter på vilka böcker arbetarna borde läsa för att gynna deras andliga utveckling. Att man höll socialistiska julottor, drev socialistiska söndagsskolor och skrev socialistiska katekeser.

När Axel Danielsson skulle fyllt 100 år 1963 anordnade socialdemokraterna ett tyst fackeltåg från Folkets hus till kyrkogården med bland annat 130 fanbärare från Skånes fackföreningar, partiorganisationer, ungdoms- och kvinnoförbund mm. En minneshögtid innehållande kampsånger, teater, opera och tal av Statsminister Erlander hölls först på Amiralen i Malmö och turnerade sen vidare på flera orter i Skåne. Palmes 100-årsdag ligger bara några år bort, tanken på att något liknande skulle kunna ske då känns rent löjlig.

Men vad är då kvar?

En arbetarrörelse med en egen arbetarkultur och allt vad det innebär är sedan länge borta. Men det är ju även den socialistiska politiken, teorin och visionen. Revolutionen är lika utraderad från Vänsterpartiet som helvetet från Svenska kyrkan, och vid sidan om finns enbart små irrelevanta sekter. Att vara socialist år 2023 är antagligen lika relevant som att vara jakobin år 1923. Ja, socialismen verkar närmast ha fått det öde Peter Berger en gång spådde religionen.

Det kan inte hjälpas, men när jag läser ’Röd tro’, ser det fantastiska bildmaterialet och jämför med den tafatta samtid vi lever i så känns det som jag läser en nekrolog. Att socialismen utvecklats från utopi till vetenskap, från vetenskap till tragedi och från tragedi till fars var jag redan införstådd med. Nu undrar jag om det inte är hög tid att dödförklara den. Vi fick 200 år tillsammans, men nu är det över.

Min dödsruna skiljer sig dock från till exempel Expressens klassiska dito för 30 år sen, (kanske lite på samma sätt som Arvidssons religiösa lins på socialismen skiljer sig från totalitarism-skolans) och jag ser heller ingen segrande liberaldemokrati som fyller ut dess plats.

Möjligen barbari.

*Hela samhället är, säger Quiding, ett ”kanaljeri”! Hans samhällssystem skulle innebära att Rätten byts ut mot Kärleken och att vi träder in i Gudsmänniskans tidsålder. Viktor Rydberg sågade honom medan Strindberg satte honom över Marx bland de socialistiska tänkarna.

** Jämför för all del med hur orden ”våldsbejakande” eller ”konspirationsteori” idag används på samma sätt i medier och även myndigheter – i princip en etikett för att säga ”fy!”, ibland följt av psykologisering, guilt by association och en handlingsplan för hur man botar de som drabbats av villfarelsen.

*** Jag hatar visserligen rökelse, men det är nog den enda värdering jag delar med den gamle munken.

**** För övrigt författad av en Oikosstyrelsemedlem.

Elma Danielssons tal till Malmöborna på 100-årsdagen av franska revolutionen.

”Vi kunna ej annat än hata och afsky detta samhälle!” säger Elma Danielsson som nu blir staty i Malmö.

I morgon, den 14:e maj 2023, avtäcks en staty av socialistpionjären Elma Danielsson i Rörsjöparken i Malmö.

Elma, född Sundqvist, hann under sin bana grunda landets första socialdemokratiska kvinnoklubb och bli arbetarrörelsens första anställda kvinnliga journalist. Hon var en kringresande agitator som organiserade partiorganisationer, fackföreningar och kvinnoklubbar och hon bevistade flera internationella kongresser för kvinnlig rösträtt.

Dessutom var hon bland de första att förorda preventivmedel, detta under en tid då det ännu var kontroversiellt inom den socialistiska kvinnorörelsen och hon hamnade på grund av detta i konflikt med bland andra Kata Dahlström (som senare ändrade uppfattning).

Till skillnad från Kata förblev dock Elma trogen den reformistiska grenen av rörelsen, men i sin ungdom var hon betydligt radikalare. Ja, hon var så samhällsfarlig att hon drabbades av ett landsomfattande drev efter ett tal hon höll just på den plats där hon imorgon kommer förevigas som staty.

Den 14 Juli 1889 firade den unga socialdemokratiska rörelsen hundraårsminnet av den franska revolutionen. Bara några månader tidigare hade Socialdemokratiska arbetarepartiet formellt bildats av flera lokala organisationer runt om i landet. Partiet utgjordes dels av politiska organisationer, dels fackliga organisationer – samt ’Malmö kvinnliga arbetareförbund’ där Elma var ordförande.

På minnesdagen av den stora revolutionen höll man möten på flera platser i landet. I Malmö samlades man alltså på Rörsjöslätten, som då mest bestod av öppen mark. I ’Arbetet’ kunde man läsa att åtta till tio tusen åhörare hade samlats medan borgerliga tidningar hävdade att det var mellan fem och sex. Oavsett så var det en imponerande siffra i en stad som då hade runt 40 000 invånare.

Elma talade sist av tre. Det var främst rösträtten hon talade för – någon sådan fanns vid denna tid enbart för män med bättre inkomst – men, menade hon, det stora problemet med vår värld är vad hon kallade ”den privata utplundringsrätten”.

Det blev ramaskri.

Hon jämfördes med Louise Michelle, den berömda revolutionären från Pariskommunen, och tidningarna tävlade om att fälla hårdast omdöme om hennes, som de såg det, hatiska och våldsamma tal. När nyheten nådde hennes forna hembygd i Dalarna skrev tidningarna hur ”den sorgligt förvillade qvinnan” låtit hjärnan ”omtöcknas af socialismens galenskaper”. Man skrev också att hon var gift med Axel Danielsson ”på socialistiskt manér” – för att skambelägga deras utomäktenskapliga relation.

’Arbetet’ lät några dagar senare trycka hela talet, så här lät det:

Om Woodstock 99

Woodstockfestivalen 1969 är ju närmast löjligt romantiserad, omskriven och omvittnad i otaliga dokumentärer och böcker med mera att den är en given referenspunkt, en kulturell milstolpe varenda människa känner till.

Woodstock 1999 var istället en företeelse de flesta nog vill glömma, vilket väl också har lyckats ganska bra. Netflix och HBO har dock dykt ner i historien med varsin dokumentär/dokumentärserie som jag nu, lite sen på bollen, har malt igenom vilket gett mig behovet att skriva av mig lite.

1999 ville arrangören av den ikoniska hippiefestivalen göra en revival för den nya generationen i samband med 30-års jubileet. Det gick inget vidare.

Till att börja med lägger de festivalen på en gammal militärbas – ett illavarslande omen eller möjligen övertydligt ironiskt då det borde vara själva antitesen till bilden av det ursprungliga Woodstock – de ger mat- och ölförsäljarna monopol med fri prissättning och för att gynna deras intressen förbjuder de deltagarna att ta med sig egen mat och dryck till campingområdet, vilket betyder att allt blir skitdyrt. En flaska vatten kostar till exempel fyra dollars. Till detta kommer att det är olidligt varmt och ont om skugga på det till stor del asfalterade festivalområdet.

Gång på gång genom dokumentärerna säger både besökare, personal och artister hur otrevlig och obehaglig stämningen var. Folk ropar glåpord och kastar saker på MTV som filmar dygnet runt. Det är mycket naket, men det liknar inte den aura av fri kärlek som hippiesarna under Woodstock 69 utstrålade – det liknar mer det samtida mjukporr-slask-tv-programmet Girls Gone Wild.

De manliga besökarna består till stor del av macho-college-dudes med bakoframvänd keps som skriker ”show me your tits!” till kvinnliga besökare och artister.

Den sista dagen bränner kidsen ner hela festivalen, plundrar butikerna, slår sönder scenerna och det hela urartar i ett gigantiskt, infernaliskt upplopp.
Efteråt strömmar flera rapporter om våldtäkter och sexuella övergrepp in.

Det är så fullkomligt underbart fruktansvärt alltihop! Symboliken! Skillnaden mellan det riktiga Woodstock och 30-års jubileet är så total. Vad hände under dessa 30 år? Peace and love, sexuell revolution, hopp om en bättre framtid och gemenskap präglade 60-talet. På Woodstock peakade det. Sen kom det kris på kris.

Charlie Manson och Altamont, revolutionens misslyckande som ledde till en fragmenterad vänstersekterism i takt med oljekris, finanskris och stagnation innan 80-talets nyliberala högervåg dödade resterna. Alternativkulturen dog, MTV föddes. Reagan och Thacher. Satsa på dig själv. Hoppet kring Sovjetimperiets undergång som snabbt byts ut mot amerikansk hegemoni, ohämmad kommersialism, ytlighet och narcissism.

Om hippieeran präglades av hopp får de unga på 90-talet veta att Det Finns Inga Alternativ, att detta är Den Enda Vägen – att historien har tagit slut. Generation 99:s upplevelser och erfarenheter var något väsensskilt från generation 69:s.

Det finns så otroligt mycket intressant för filmmakarna att gå loss på här. Men det gör de inte.

Istället matas vi av en massa talking heads som drar pinsamt ytliga försök till ”analyser” av 90-talet. Bilder på Clinton och Lewinsky skymtar förbi som tidsmarkörer, American Pie och Fight Club tas som exempel på tidens syn på osund maskulinitet eller hur det nu var.

Och till detta lanseras ett slags Siewert Öholmskt hårdrocksmotstånd av samtida amerikanska PK-liberals.

Det var Limp Bizkits fel! För de sjöng nämligen ”Break stuff”, och efteråt slog folk sönder saker. Hård musik är förresten, ja, hård. Och aggressiv. Ungefär så.

Visst. Det var inte fullt så ensidigt. Många påpekade att det är fel/förenklat att förklara det hela så.

Det är främst arrangörerna som får (rättmätig) skit och dokumentärmakarna (de båda är så lika att jag inte minns vilken som är vilken – HBO:s var dock sämre) blev välsignade av att en av de högsta hönsen, John Scher, uttalar sig så fantastiskt uruselt och världsfrånvänt precis hela tiden (tänk en korrupt kommunalpamp smygfilmad av Janne Josefsson för 20 årsen) att rollen till dramats skurk blir självskriven.

Att analysen skulle bli platt är ju en sak, men jag kommer på att fiendebilden irriterar på ett annat sätt. Jag tycker till exempel synd om Rage against the machine. Det superradikala, socialistiska antikapitalistiska bandet spelade faktiskt på Woodstock 99. I sedvanlig ordning eldade de upp en amerikansk flagga på scenen. Ett vittne uppger också att de kravallande ungdomarna vid ett tillfälle skanderade ”Fuck you I won’t do what you tell me!” från bandets megahit ’Killing in the name of’ och i en scen ser vi en omkullvält bil där någon satt dit ett klistermärke med texten ”Greed polutes”.

Rage against the machines texter är i regel uppviglande antikapitalistiska, ackompanjerade till tung, svängig och peppig musik. Kunde man inte åtminstone skylla på dem? Kunde vi inte i alla fall fått en farlig vänsterfiende? Det vore faktiskt rimligare med vad som sagts om den svindyra kommersiella skitfestivalen som var allt annat än det ursprungliga Woodstock.

Joshua Clover skriver i Riot.Strike.Riot att de senaste årens (boken är från 2016) kravaller ofta kommer till uttryck som dubbelupplopp, först studentupplopp sen förortsupplopp, eller tvärtom, först förortsupplopp sen studentupplopp. Till synes spontana och oorganiserade förortsupplopp kommer ofta tätt inpå mer organiserade studentprotester, Clover nämner Frankrike 2005-2006 och England och Oakland 2010-2011.

Det här sambandet påtalas sällan då det ses som olika företeelser, det ena ”politiskt”, det andra ”opolitiskt” och att de två grupperna skulle stå långt ifrån varandra, till och med i motsatsförhållande. Hur som helst, detta får mig osökt att tänka – Woodstock 1999 och Seattle 1999.

Det må vara långsökt att passa in Clovers teorier på det här, men Clovers teorier är ärligt talat ganska långsökta från början (men inte desto mindre intressanta).
Det hade hur som helst varit en tusen gånger mer intressant ingång till en dokumentär.

Men nä då. Istället ska det talas om nu-metalen som kulturens rövhål* och sexistiska frat-boys som blivit påverkade av den hemska sexismen i Americn Pie. Limp Bizkits frontman Fred Dursts tal om att släppa ur sig sin ”negative energy” påstås vara det avgörande uppviglande ögonblicket, inte Zack de la Rochas diton då han får publiken att sjunga ”fuck the law!” och ”we don´t need a key, we’ll break in!”.

Gärna sensationella, konservativa tramsdokumentärer maskerade till upplysta och ”progressiva” – men då vill jag fan kunna identifiera mig med fienden.

* Det var i alla fall ett spår som är värt att begrunda, som kort nämndes i HBO:s dokumentär (tror jag det var) att, liksom, va fan hände? Hur kunde ett decennium som började så bra med Kurt Cobain och Grungen sluta med Fred Durst och nu-metalen?