Det är i dagarna 150 år sen Pariskommunen föll, i februari var det 100 år sen Kronstadt krossades. Två exempel på vad Hannah Arendt menade var ett ständigt återkommande fenomen i samband med revolutioner och något hon menade även hände under den stora franska revolutionen i slutet av 1700-talet och i Ungern 1956 och som vi ifrån vår horisont kan lägga till Iran 1979 (och säkert fler exempel) – hur arbetarråd spontant uppstår innan de krossas av en eller annan partiapparat.

Om detta och mycket annat kan man läsa i hennes Om revolutionen som utkom på Daidalos tidigare i år.

Arendt fokuserar främst på de två första revolutionerna, som hon säger, den berömda misslyckade franska och den åsidosatta men lyckade amerikanska. Att alla revolutionärer har haft den misslyckade franska revolutionen som ideal är ett märkligt faktum genom historien.

Vi får väl se om jag återkommer till den här boken i en eller annan form senare, tills vidare får ni nöja er med det här utdraget: