Så var det dags igen. Så sent som 2021 kom Ted K, som jag upptäckte av en slump och skrev om här (jag tror förresten den finns på SVT Play nu igen för den intresserade). Den nya, Unabomber, som finns på Netflix, utspelas i två tidsplan. Dels får vi se jakten från polisernas synvinkel, dels får vi följa den unge Theodore som utsätts för cyniska psykologiska experiment under sin tid på Harvard på 50-talet.

Just den aspekten på fenomenet unabombaren kunde vara intressant att göra fiktion av, tänkte jag. Det var till exempel delarna med tillbakablickar på detta som utgjorde det bästa avsnittet i den annars urusla Manhunt: unabomber. Dessutom, föreställde jag mig i min naivitet, så vore det kanske år 2026 anledning att ge vissa av den gamla seriebombarens idéer en viss upprättelse.

Jag menar, vi lever numera i en värld där folk i maistreammedia på fullaste allvar varnar för att AI är ett verkligt existentiellt hot mot mänsklighetens överlevnad och för de som inte är lika drastiskt lagda finns det ändå en hel palett av vinklar på kritik mot hur den moderna världens tekniska infrastruktur formar oss – kritik som för bara några årsedan hade avfärdats med en handviftning.

Så var det kanske dags nu; nu när dessutom tiden gått och huvudpersonen själv lämnat jordelivet, att vända sig mot civilisationskritikens råaste källa för en lagom provocerande samtidskommentar?

Det var det tydligen inte.

Man har istället svängt ihop nått drama där Russel Crowe som elak professor fördärvar den unge Ted som har drömmar om att bli filosof och världsförbättrare.

Det hela är verklighetsbaserat. Ted Kaczynski var son till ett par polska immigranter från arbetarklassen och visade sig vara ett matematiskt underbarn, han hoppade över klasser och kom in på Harvard som 16-åring. CIA (eller dess föregångare), bedrev vid den här tiden studier om ”mind control” och Ted blev ovetandes del i ett experiment där han utsattes för förolämpningar och förnedring medan hans reaktioner mättes.

Detta tragiska faktum har av många lyfts fram som orsaken till de psykiatrifientliga avsnitten i Kaczynskis manifest, och ibland mer drastiskt än så – kan man rent av säga att det var CIA och Harvard som ofrivilligt skapade unabombaren?

Vad gör filmen då av detta? Jag vet inte riktigt, det är mest en gäspning alltihop. Vad meningen är – om någon sådan ens finns – förblir oklart. Vad filmen vill säga mig förstår jag faktiskt inte, och jag bryr mig efteråt inte särskilt mycket heller. Till detta kommer parallellhistorien om en hjältemodig hittepåsnut som löser fallet i ett upplägg som påminner starkt om Manhunt: unabomber.

Här ljuger man också friskt då man vänder på kronologin så att det verkar som om Ted fortsatte skicka bomber efter att manifestet publicerats och att jakten där med skulle bli ”en kamp mot klockan” innan nästa oskyldiga offer drabbas.

På det stora hela en dödstrist och poänglös film. Återigen slås jag av hur svårt det tydligen är att göra bra fiktion av en historia som i verkligheten är fullkomligt fascinerande och innehåller så många spektakulära element.

Jag menar…

Underbarnet som började på Harvard som minderårig där han utsattes för psykologiska experiment av CIA.

Berkleys yngste professor någonsin som lämnade en given karriär för att flytta ut ensam till en stuga i skogen utan vatten eller el.

Den längsta och dyraste polisjakten i FBI:s historia efter en hemsk och tragisk terrorkampanj från sent 70-tal till tidigt 90-tal där tre människor mördas och många fler skadas på spektakulära sätt.

En utpressningssituation där New York Times och Washington Post i en unik publicering tryckte hans ekoterromanifest som slår fast att det industriella samhället gör oss ofria, olyckliga och troligen kommer leda till hela mänsklighetens fall – ett resonemang som idag 30 år senare visar sig ha kuslig aktualitet.

Hur han blev förrådd av sin egen bror.

Hur kan man misslyckas med att göra bra drama av allt det här? Ted K var i alla fall betydligt bättre.

Till sist får jag väl återigen tipsa om att läsa Industrial society and its future. Det är kanske lite tungrott att ta sig igenom de (dessutom ganska aparta) avsnitten om ”The dangers of leftism”, men jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Glöm alla utopiska eller dystopiska utsagor om ”AI” (som man brukar benämna språkmodellerna) vi hört till leda de senaste åren. Läs ett 30 år gammalt hotbrev av en seriemördar-matteprofessor som bodde i avlägsen stuga i Montanas skogar och förordade en återgång till stenåldern istället. Som folk med hopplös humor brukar säga – It will blow you away.

Inlägget som delvis berör filmen Ted K finns här. En äldre genomgång av andra unabombarskildringar finns här. Och för all del, klicka gärna här för en översikt av allt jag skrivit om unabombaren tidigare.