Om mitt Mastodonkonto

Jag skaffade nyligen Mastodon. Det är då ett relativt nytt socialt medium – startade 2016 tror jag – som skiljer sig från mängden genom att vara open source, decentraliserat, annonsfritt och där inga metadata samlas in vare sig för att optimera marknadsföring eller säljas vidare till tredje part.

Liknande försök har gjorts tidigare – jag hade till exempel Diaspora (hette det väl?) för några år sen, och det var väl sett till sina funktioner och sitt användargränssnitt helt okej, som en blandning mellan Twitter och Facebook som jag minns det. Men utan användare. Utöver mig själv och en (1) kompis var det helt stendött, varför mitt engagemang snabbt dog ut.

Mastodon förde länge en liknande tillvaro, men i år och särskilt nu de senaste veckorna har användarantalet fullkomligt exploderat och fenomenet har fått en hel del press. Det är framförallt från Twitter användarna kommer. Då Elon Musk tog över företaget välkomnade han Donald Trump och en massa avstängda högerextremister åter samtidigt som han stängde av vänsterfolk och antifascister, däribland amerikanska CrimethInc., vilket ledde till protester och avhopp, däribland en massa kändistwittrare, vilket i sin tur lockade med sig ännu fler osv.

Ja om detta har det ju redan skrivits en hel del. En kort introduktion kan ni läsa här på Samuels bitar, en lite längre text på engelska hittar ni här (som jag hittade via ovan nämnda Samuel, som jag hittade på Mastodon) .

Ytligt sett liknar Mastodon Twitter (fast med lite längre tillåten text). Men det är här det intressanta kommer in. Det finns inte ett Mastodon, man blir istället medlem i en instans och dessa instanser ser olika ut och har lite olika användarregler och är i sin tur sammankopplade i Fediversum.

För egen del är jag inte så jätteintresserad av vad Mastodon är idag, men desto mer av vad det skulle kunna bli. När jag klickat runt tycks det mig till stor del bestå av nyss nämnda twittermigranter som längtar tillbaks till det gamla PK-twitter som fanns för typ tio år sen och helt enkelt kör vidare sin rutin i det nya forumet. Vilket såklart är dödstrist.

Men med dess decentraliserade struktur och öppna källkod har Mastodon potential att bli något mer, och då inte bara i bemärkelsen att det kommer bli mer användarvänligt (det lider av en del buggar) eller att det kommer locka till sig enorma skaror med folk.

Tvärtom kan jag tänka mig att en hel del nysstwittrare snart kommer tröttna, minska sin aktivitet och istället ägna sig åt Instagram eller what ever då de inte längre får lika mycket notifikationer och snabba dopaminkickar.

Och det gör ju inget. För oss som inte drömmer om ett Twitter utan Hanif Bali kan det snarare vara en fördel att Mastodon kan få utvecklas till något eget, eller snarare flera olika saker.

Vi har blivit så vana att tänka i termer av plattformar att vi glömt bort att det inte måste vara på det sättet. Istället för att hoppas på att Mastodon ska bli Nästa Stora Grej så hoppas jag det blir ett steg bort ifrån själva idén med plattformar, att det blir en fortsättning på det internet jag både trodde och hoppades det skulle bli innan centraliseringen förstörde allt för en 15 år sen någonting.

Det här är något som särskilt Facebookgenerationen – alltså de över 60 och de under 30 – antagligen har svårt att ens förstå rent konceptuellt då internet och sociala medier för dem är en och samma sak.

För egen del har jag inte gjort så mycket väsen av mig. Jag har postat lite vad jag kallar #tidningsanekdoter, vilka ibland är en slags spinnoffs på inlägg jag gjort här. Samt gjort reklam för min blogg genom att länka till gamla inlägg – jag ska inte sticka under stol med att huvudsyftet med mitt Mastodonkonto är att dra trafik hit till bloggen.

Tycker du det här är bra content kan du ju börja följa mig på Mastodon.

Det är skönt att slippa reklam. Det är också skönt att själv bestämma över sitt flöde – det består av de jag väljer att följa och de kommer i den ordning de postats. En speciell funktion (jag tror inte den finns på Twitter i alla fall) är att man kan sortera sina följare i listor, vilket jag uppskattar.

Det finns inga sponsrade inlägg och inga mystiska algoritmer som kastar om ordningen eller sprider inlägg med ”mycket aktivitet” (vilket oftast betyder idioti), det finns inga mekanismer som gör allt för att få en stanna kvar så länge som möjligt, inget klickonomiskt incitament till att uppmuntra ”diskussion”(vilket oftast betyder idioti) till varje pris.
Det är såklart också skönt att inte ge bort sin privata nätaktivitet till multinationella företag (som i sin tur skickar vidare den till staten).

Men det är också, än så länge, i grunden just ett socialt medium. Med följare och ”boostar” (motsvarande delningar/retweets) och notifikationer som gör en glad i början men som riskerar att snabbt förbytas till att man istället blir sur av avsaknaden av dem.
Andra potentiella problem är att man kommer på sig själv med att skrolla mobilen istället för att till exempel läsa en bok. Eller – hemska tanke – att man skulle börja lägga mer tid åt att skriva korta, poänglösa kommentarer på Mastodon istället för att skriva blogginlägg.
Vilket ju var anledningen att jag hatade och därför övergav sociala medier från första början.

Så om jag känner mig själv rätt kommer jag nog snart tröttna och inta en ganska passiv roll. Jag har precis laddat ner ett tillägg som automatiskt postar mina blogginlägg på mitt Mastodonkonto (som jag med detta inlägg alltså premiärtestar), och det kommer kanske främst bli det som kontot används till.

Hur det nu blir med allt detta – Mastodon i allmänhet och mitt deltagande i synnerhet – får framtiden utvisa. Men testa gärna själva genom att skaffa ett konto till exempel här eller till exempel här.

Och följ mig här.

2 reaktioner till “Om mitt Mastodonkonto”

  1. Sen jag blev utkastad från Facebook (det står ”tekniskt fel” men det kanske, kanske hänger ihop med att jag strax innan hade länkat till USAs Kongress’ undersökning av Facebooks affärsmetoder) känner jag mig faktiskt befriad. Jag slipper ta del av en massa strunt.

    Jag tycker det är för lätt att skriva på sociala medier. Folk gör det i otid. Vilket belamrar alla som tvingas ta del av det. Det är sällan någon har något intressant att meddela.

    På bekostnad av annat. Medan jag fortfarande bodde i Stockholm var jag med i nåt som heter Yimby. De har en webbplats, https://www.yimby.se/, där det diskuterades stadsbyggnadsfrågor både i detalj och generellt. Men så skaffade man sig ett facebookkonto och den intressanta diskussionen tog slut. Istället blev det en massa lösa tyckanden.

    Faktiskt skulle man kunna dra det ännu längre. För att ett kollektiv ska känna sig som ett kollektiv måste deltagarna träffas, genomföra ritualer och utnämna heliga ting. Det är enda sättet människor känslomässigt kan erfara att de hör till ett kollektiv, enligt Randall Collins: Sociological insight, kapitlet The sociology of God. Före de sociala mediernas tid skaffade sig organisationer lokaler, där detta kunde göras. Numera skaffar man ett facebookkonto, och den kollektiva samhörigheten dör. Folk blir isolerade individer som inte orkar göra annat än gnälla.

    Om sociala medier vore det fantastiska organisatoriska redskap det hävdas skulle vår tid krylla av revolter. Det gör den inte.

    Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2021/06/13/vi-behover-fler-gemensamma-riter/ och http://www.folkrorelser.org/blogg/2021/03/01/sociala-medier-en-overvarderad-tillgang/

    1. Håller med till fullo. Irriterar mig på hur alla möjliga organisationer väljer att låsa in sig själva på Facebook, Instagram eller ännu dummare på Twitter, (som inte ens en tiondel av befolkningen har tillgång till). Får väl hoppas att generationen som växt upp med föräldrar som stirrar ner i sina telefoner dygnet runt gör uppror mot detta på samma sätt som tv:n blev symbolen för föräldragenerationens konformism en gång i tiden.
      Man brukade säga om tv:n att den passiviserade folk. Sociala medier är ju värre, och bedrägligare, då det inte passiviserar på samma uppenbara sätt.
      Det pratade om det där i podden Apans anatomi nyligen, där de jämförde organisering före internet med tex Fridays for future idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *