Sen jag blev utkastad från Facebook (det står ”tekniskt fel” men det kanske, kanske hänger ihop med att jag strax innan hade länkat till USAs Kongress’ undersökning av Facebooks affärsmetoder) känner jag mig faktiskt befriad. Jag slipper ta del av en massa strunt.

Jag tycker det är för lätt att skriva på sociala medier. Folk gör det i otid. Vilket belamrar alla som tvingas ta del av det. Det är sällan någon har något intressant att meddela.

På bekostnad av annat. Medan jag fortfarande bodde i Stockholm var jag med i nåt som heter Yimby. De har en webbplats, https://www.yimby.se/, där det diskuterades stadsbyggnadsfrågor både i detalj och generellt. Men så skaffade man sig ett facebookkonto och den intressanta diskussionen tog slut. Istället blev det en massa lösa tyckanden.

Faktiskt skulle man kunna dra det ännu längre. För att ett kollektiv ska känna sig som ett kollektiv måste deltagarna träffas, genomföra ritualer och utnämna heliga ting. Det är enda sättet människor känslomässigt kan erfara att de hör till ett kollektiv, enligt Randall Collins: Sociological insight, kapitlet The sociology of God. Före de sociala mediernas tid skaffade sig organisationer lokaler, där detta kunde göras. Numera skaffar man ett facebookkonto, och den kollektiva samhörigheten dör. Folk blir isolerade individer som inte orkar göra annat än gnälla.

Om sociala medier vore det fantastiska organisatoriska redskap det hävdas skulle vår tid krylla av revolter. Det gör den inte.

Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2021/06/13/vi-behover-fler-gemensamma-riter/ och http://www.folkrorelser.org/blogg/2021/03/01/sociala-medier-en-overvarderad-tillgang/