Lite om byråkrati

Läser en kul liten pamflett av Rasmus Fleischer betitlad Byråernas guldålder som ingår tillsammans med fem andra essäer som Riksbankens jubileumsfond gett ut på temat byråkrati.

Byråkrati, byråer, statliga verk och offentlig förvaltning är ämnen som sällan engagerar och byråkrati och byråkrat används väl mest som skällsord. Här får vi veta om ordets etymologi, vilket kräver, med Fleischers ord, ”en hel del mediehistoria”. Det gick nämligen till så här:

I Brygge – den framstående handelsstaden under kapitalismens begynnelse som inte minst var en av huvudknutpunkterna för Hansans handelsnätverk – tillverkades en särskild typ av vadmal (tjockt tyg) som på latin kallades burellum, i norden bure och på franska bureau. Detta tyg var poppis bland skrivare eftersom man förr i tiden föredrog att använda ganska mjuka underlag att skriva på de tjocka, glatta och ojämna rullarna av kalvskinn och andra material som användes före papprets ankomst. Så efter ett tag blev bureau namnet på hela skrivbordet, vilket med tiden växte i storlek och fick lådor för skrivarnas tillbehör.

Runt 1700 blev det ordet för hela rummet där skrivandet utfördes (ungefär som ”kontor” idag) och fransmännen började nu använda bureau ungefär som man fortfarande gör i statsförvaltningen även här, med tullbyrån, skattebyrån mm. Sen kom ”Ett par skojfriska upplysningsmän som ville driva med det kungliga enväldets långa och klåfingriga armar” och lade till det grekiska kratein (styra).

Så byråkrati är alltså från början ett skämtord som betyder ungefär ”skrivbordsvälde”!

I Jonna Bornemarks briljanta Det omätbaras renässans ges en del välformulerade kängor mot det elände som brukar kallas New Public Management (NPM). Reformerna började införas under 80-talet efter att det närmast rådde konsensus om att den offentliga sektorn var ineffektiv. Reformerna var hämtade från näringslivet och innebar att tydliga mätbara mål skulle införas, att ”ledning” blev ett självständigt arbete – chefen behövde inte veta ett skit om själva verksamheten, påstods det, utan bara vara bra på chefande om detta så var att sälja prylar på en marknad eller administrera offentliga äldreboenden. Eftersom målen måste följas upp behövdes noggrann dokumentation. Och någon som kollade igenom denna dokumentation.

Syftet med NPM var att minska byråkratin. Det funkade inte, tvärtom ökade den. Resultaten känner nog de flesta till från allehanda anekdoter – lärare, sjukvårdspersonal och förskolefröknar som måste ägna en massa tid åt att fylla i formulär, en kavalkad av ”arbete” med floskelartade ”värdegrunder” och annat elände medan kärnverksamheten blir mer och mer eftersatt.

NPM uppstod samtidigt med och hänger intimt samman med vad vänsterister brukar kalla ”nyliberalismen”, utvecklingen med allmänna nedskärningar, ”avregleringar” (borde heta omregleringar) bolagisering och privatisering av offentlig verksamhet och skattesänkningar.

Att det är vänstern som kraftigast kritiserar NPM (och då i samma andetag som de kritiserar privatiseringar mm) är inte konstigt. Men det märkliga är att det saknas försvarare av NPM. Privatiseringar och andra aspekter av nyliberalismen har sina ideologiska – och inom denna ideologiska ram logiska – argument och försvarare. Men ingen verkar försvara NPM:s praktiska utförande. Alla verkar hålla med om att det är jävligt dumt med onödigt pappersarbete.

Att ha en effektiv administration är en politiskt neutral åsikt, det är lika självklart som att vara emot korruption. Blir apparaten billigare finns det mer utrymme att ägna sig åt själva välfärden eller sänka skatterna – beroende av din politiska preferens. Slöseri med skattemedel brukar vara något borgerliga människor säger sig vilja motverka. Sedan åtminstone tio år har det dessutom även inom statliga utredningar konstaterats att NPM inte funkar och nya formuleringar om post-NPM eller New Public Governance (NPG) har börjat florera.

Men har det hänt något? Det verkar inte så. Men det är också väldigt svårt att veta exakt då en av paradoxerna med NPM är att NPM – som bygger på principen att man ska kunna dokumentera och utvärdera allt för att höja effektiviteten – inte i sig kan utvärderas. Den som vill leda i klara, tydliga mätbara bevis att NPM inte är effektivt har svårt att hitta material att analysera.

En annan rolig sak jag lär mig i Byråernas guldålder är att den vulgära amerikanska högerkritiken mot byråkrati och byråkrater – som vi även är präglade av här – kan härledas från trotskisternas kritik av Stalins sovjetunionen. Att Sovjet (och alla andra världens så kallade ”kommunistländer”) är ”degenererade arbetarstater” där statsbyråkraterna blivit till en ny härskande klass är – som alla vi med väsntersekterism som personlig hobby mycket väl vet – standardlingo i trottepamfletter än idag.
Fleischer berättar om James Burnham, en före detta trotskist som tog med sig byråkratikritiken och riktade den mot New Deal-reformerna på 30-talet. Burnhams idéer har traderats vidare inom den amerikanska konservatismen och utvecklats av filosofen Curtis Yarvin som idag är något av USA:s vicepresident J. D Vances liksom Elon Musks, Peter Thiels och de andra tech-miljardärernas husgud.

Här hade jag tänkt gå vidare med att komma in på vad David Graeber skrivit om byråkrati, framförallt i essäsamlingen Reglernas utopi men också i hans berömda (är det för tidigt att säga ”klassiska?”) On bullshit jobs. Jag tänkte även nämna Roland Paulsens rön om ”tomt arbete”. Men mitt i skrivandet av den här bloggposten damp det ner en artikel från senaste Parabol, ’NPM har byggts in i staten’ av Göran Sundström, professor i statsvetenskap.

Artikeln är ännu en uppgörelse med NPM, nu med två färska forskningsrapporter som återigen bevisar inte bara NPM:s ineffektivitet utan även hur de senaste årens försök att göra något åt skiten misslyckats. Så vad bör då göras? Sundström skriver att en ”ny rödgrön regering – som det nu ser ut att bli – står därför inför den viktiga uppgiften att formulera en ny styrningsinriktad förvaltningspolitik.” och:

”Frågan måste ställas vilka organisatoriska, juridiska och professionella arrangemang som krävs för att en ny idé ska kunna få genomslag i praktiken, överleva regeringsskiften och faktiskt förändra förvaltningens vardag. Och det betyder samtidigt att våga montera ned sådant som inte längre fyller någon rimlig funktion. Kort sagt: gör om – och gör rätt.”

Och jag kan inte svara med annat än en djup suck. Efter att han i en läsvärd och informativ artikel konstaterat att reformerna byggts in i staten klarar Sundström endast av att frammana en sorglig beklagelseskrift till nästa makthavare i en from förhoppning om att de där uppe kommer göra om och göra rätt.

Som en märklig synkronicitet* kom det verkliga svaret på vad man bör göra nästan samtidigt från Gemensambloggen. Jan Wiklund skriver apropå (det i skrivande stund ännu pågående) tjafset om regeringsbildningen att vi inte kan förvänta oss någon bra politik om vi inte själva organiserar och handlar. Han tar ett exempel:

”Min fru var lärare innan vi gick i pension. Hon klagade ständigt över alla formulär hon var tvungen att fylla i enligt New Public Managements ledningsmetoder, för att byråkratier utan kunskap om verksamheten skulle kunna inbilla sig att de förstår något. Men ingen vågade någonsin strunta i dessa formulär.

Jo – i Köpenhamn vägrade personalen på ett dagis eller en vårdcentral, minns inte vad, i början av 10-talet att fylla i, de ansåg det viktigare att de skötte sitt jobb; de blev folkhjältar och kommunen avskaffade eländet. Men i Sverige fortsätter vi att lyda”

Så enkelt är det. Men samtidigt så svårt. Avskaffandet av NPM kommer bara ske när de berörda väljer att avskaffa det själva. Först därefter kommer ”organisatoriska, juridiska och professionella arrangemang” komma till.

Och först då vi kan försöka utveckla en vettig byråkratikritik från ett arbetarperspektiv med hjälp av Fleischer, Bornemark, Burnham, Yarvin, Graeber, Paulsen, Sundström och Trotskij med flera.

* Synkronicitet: det här jungiansk-flummiga begreppet om märkliga sammanträffanden som verkar mystiska. I mitt fall att jag sitter och skriver ett blogginlägg om byråkrati varpå det under tiden dimper ner två olika artiklar/blogginlägg på samma tema som liksom hjälper mig tänka färdigt.


Publicerat

i

av

Kommentarer

Ett svar till ”Lite om byråkrati”

  1. Profilbild för Jan Wiklund
    Jan Wiklund

    Det finns ett ännu roligare ord för samma sak: serendipitet, https://sv.wikipedia.org/wiki/Serendipitet.

    Egentligen är det väl bara så att har man tillräckigt mycket nät ute fångar man väl alltid något i det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Your post must include a link to this post.

How does this work?
För att kommentera med ett inlägg på din egen webbsajt skriv en URL till artikeln på din sajt. Artikel ska innehålla en länk till denna post. Ditt svar kommer sen att synas på denna sida (efter att den modererats). För att uppdatera ett svar så radera din post och skriv in postens URL igen.