Det är samma sak varje gång. Större delen av mandatperioden tänker jag att, nä, nästa gång skiter jag fan i det, då blir det soffan. En del menar att just det här valet skulle vara ett ”ödesval”, att den här Tidöregeringens dystopiska ambitioner är av så överjävliga mått att regeringsbyte är viktigare än någonsin. De har glömt att det är vad alla alltid säger vid alla val.

Framförallt har de glömt bort den föregående mandatperioden, då Centerpartiet hade den roll som SD nu har i Tidöregeringen och en sosseledd regering kunde genomföra det som Anders Borg inte vågade göra under Reinfeldt – sänkta skatter för de rikaste, avveckla strejkrätten och försök att införa marknadshyror (vilket stoppades av Vänsterpartiet*).

Att nyliberalt skräckvälde skulle vara en motvikt till SD:s fascistiska tendenser är dessutom grundfalskt. Den ena politiken krattar manegen för den andra, att se regeringsskiftena som ”maktskiften” är rent missvisande, snarare kompletterar och förstärker de varandra. Och den politiska makten är naturligtvis i sig kringskuren, det är den mystiska Ekonomin som styr och ställer och som politikerna för dagen måste förhålla sig till.

Det är ett systemfel. Varför delta i den här charaden, varför rösta alls? Oavsett parti samma skit, en styrande elit som någon skaldade.

Sett från ett individperspektiv är ju en lagd röst i stort sätt meningslös, just din röst gör ju faktiskt ingen skillnad. Jag hade en vän som bodde utomlands runt valet 2006. Han röstade inte, det var lite krångligt att göra det när man befann sig på andra sidan jorden, och valet ledde till att borgarna fick makten. Min kompis sa att han ångrade att han inte hade röstat. Men varför då? Hans röst hade ju varken gjort från eller till. Röstandet handlar i det här avseendet om något annat, nämligen att känna sig delaktig i samhället och politiken.

Min kompis ånger handlade antagligen om att han kände sig träffad av den välkända moraliserande frasen om att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. När alla klagade över försämringar i A-kassan och sjukersättningen, över privatiseringar och avskaffad förmögenhetsskatt så kunde de som röstat på vänsterblocket i alla fall känna att de gjort vad de kunnat för att försöka förhindra det som skedde. Det är lite som efter EU valet 94, då en pin med texten ”Skyll inte på mig, jag röstade nej” blev populär.

För mig är det snarare tvärtom. Jag känner mig medskyldig när jag röstar i riksdagsvalet, jag känner mig äcklad.

Några större engagerade kampanjer för röstskolk ser man sällan nu för tiden. Bland anarkister och andra från en utom- eller antiparlamentarisk politisk miljö möts visserligen valet med skepsis eller förakt, men att det skulle vara viktigt att inte rösta, det tycks få bry sig om idag. För samma sak gäller ju såklart även för röstskolkaren, just din ickeröst gör ju ingen skillnad. De mest lidelsefulla argumenten för röstskolk man hör nu för tiden är när (r)-are bojkottar valen till EU parlamentet. Annat var det förr.

Men vår antiparlamentarism är icke enbart en ”taktikfråga”. Den är en integrerande del av en världsåskådning och den bottnar i vår fiendskap mot staten och regeringssystemet[…] så länge man väljer sig lagstiftare, så upprätthåller man principiellt slaveriet under staten.

Det är Albert Jensen som 1921 i tidskriften Röda Fanor uppmanar folk till röstskolk, en agitation han tidigare fört i Brand och senare skulle fortsätta med som redaktör för Arbetaren. För syndikalister, anarkister och ungsocialister var antiparlamentarismen en central del av ideologin och det kunde framföras bombastiska argument som dessa, att deltagande i val är att moraliskt underkasta sig staten och ofriheten, att du legitimerar ditt eget slaveri genom att förpassa dig själv till valboskap och så vidare.
Den som röstar har ingen rätt att klaga, ungefär.

Från sossar framförs ofta principiella argument om att röstande i sig är viktigt, argument som på sätt och vis speglar Jensens, att det är något viktigare än ett individuellt val eller en taktikfråga, att röstandet innebär att man står upp för demokratin. Det finns rent av de som slänger sig med fraser om att ”göra sin demokratiska plikt.”

Sosseargumenten för att rösta av princip får motsatt effekt på mig – att legitimera systemet är liksom inget starkt argument för att få mig till vallokalen. Då allt tyder på att ökat valdeltagande överlag gynnar just sossarna är det inte heller svårt att skåda ett visst hyckleri i deras demokratiälskande argumentation.

Något som också påpekas ibland från borgerligt håll, vilket då leder till hätska motargument om att detta minsann avslöjar högerns historiska demokratimotstånd. Att högern faktiskt var emot demokrati från början är ett tacksamt faktum man kan slå dem i huvudet med. Men socialdemokraterna utgår också från en märklig historieskrivning där man påstår att gamla generationers kamp för rösträtten skulle förpliktiga deltagande i val, som om rösträtten i sig skulle varit målet för gamla socialister, vilket inte var fallet.

Tvärtom var krav på allmän rösträtt just en taktikfråga, det var ett steg i riktning mot kapitalismens avskaffande, som man trodde sig kunna rösta bort. Att föra arbetarna till valurnorna var ett steg mot att riva ner det gamla systemet och bygga upp ett nytt.

Idag handlar det istället om att upprätthålla ett gammalt system då demokratin blivit en innehållslös dogm med ungefär samma innebörd som ”fosterlandet” var för de demokratifientliga konservativa för 100 år sedan.

Många är de historiska exempel som visat att partierna när de väl kommit till makten själva visat sig vara ganska maktlösa gentemot de ekonomiska krafterna, om de inte själva snabbt korrumperats. Men det är samtidigt svårt att se hur röstskolk historiskt lyckats med att förändra någonting över huvud taget. Albert Jensens agitation ledde inte direkt till att de slumrande massorna vaknade och gjorde revolution istället.

Kanske är en utbredd likgiltigheten inför val och förakt av politiker den logiska utvecklingen. Rösta, eller rösta inte, bara du inte inbillar dig att det spelar någon roll. Detta brist på engagemang, vare sig för eller emot deltagande i val, är kanske på sikt det mest förödande för systemet. Att bemöta röstningsevangelisterna med en axelryckning och en gäspning är kanske mer revolutionärt än att svara med ett eldigt tal om självförvållat slaveri. Inget är så förödande, och provocerande, för den engagerade som likgiltigheten.

Att välja att inte bry sig om valet är det enda val jag kan känna engagemang inför.

Men. Så börjar det närma sig valet och jag börjar tänka att det faktiskt finns grader i helvetet ändå. Och så slår det mig – tänk om man faktiskt kan bidra till att rösta ut ett parti. Genom åren har det varit Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och senast Miljöpartiet som jag hoppats på. I år är det Liberalerna som ligger pyrt till i opinionsundersökningarna.

Så väcks hoppet.

Tänk dig direktsändningen från liberalernas valvaka.
Det råder begravningsstämning bland de samlade och ut på scenen kliver Simona Mohamsson.
Med gråten i halsen deklarerar hon sin avgång efter att partiet åkt ur riksdagen.

Helvete vad glad jag skulle bli.

Kan vara värt att känna sig medskyldig i fyra år till, trots allt.

* ska inte ägna mer utrymme åt att snacka skit om V (läs en tidigare analys här), men i korthet kan väl sägas att de hade en chans att bli en självständig oppositionell röst när de fällde sosse-mp (centern)-regeringen över marknadshyrorna men att de sedan dess gett upp på förhand och nu tycks självidentifiera sig som ett menlöst bihang till det döende There Is No Alternative-liberalismen-sosseismen-etablissemanget.