demokrati – Det glada tjugotalet

Förbjudna ord #4, År 2022

Den här bloggserien var tänkt att handla om det förflutna, men några ord om vår samtid har visat sig vara på sin plats. Det verkar nämligen som om år 2022 kommer bli något av ett märkesår vad gäller förbud av åsikter. Känner ni till exempel till att riksdagen håller på att skriva om grundlagen för att kraftigt begränsa press- och yttrandefriheten?

Förra hösten röstade alla riksdagspartier utan Vänsterpartiet för vad som orwellskt kallas lagen om ”utlandsspioneri”. Lagen kommer begränsa meddelarfriheten och pressfriheten så att publicister kan åtalas och källor tvingas röjas om deras uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon
annan stat eller en mellanfolklig organisation.”

Vad detta egentligen betyder och vad lagen skulle åtgärda för påstått problem nämns inte. Att klassa läckor till pressen som ”spioneri” är naturligtvis dumheter. Varför en spion som kommit över hemliga uppgifter inte skulle välja att skicka dessa direkt till främmande makt utan istället gå via pressen vore, vilket flera kritiker av lagen påpekat, väldigt långsökt.

Väletablerat är däremot förfarandet att stater motiverar sina inskränkningar av de så kallade demokratiska fri- och rättigheterna med formuleringar om att pressen eller oppositionen går en yttre fiende till mötes. Det är inte sällan under just ”spionerilagar” som oppositionella döms till fängelse i allehanda diktaturer.
Det svenska lagförslag kan dock sägas gå längre då det betonar just Sveriges allierade snarare än Sverige självt.

I en sågning på Dagens juridik i början av året skriver juristerna Ingemar Folke och Nils Funche att

”De föreslagna bestämmelserna om utlandsspioneri ska ’träffa uppgifter som behandlas som hemliga inom ramen’ för det internationella samarbetet och som ’relativt enkelt kan konstateras vara hemliga i det enskilda fallet t.ex. genom hemligstämpling, en order till underlydande eller ett anslag om förbud för obehöriga att skaffa sig tillträde’. Även själva existensen av ett samarbete ska enligt regeringen kunna klassas som hemlig.

Det innebär att inom en freds- eller säkerhetsfrämjande insats kommer den som för befälet, många gånger en högre utländsk officer, att bestämma vad som ska vara hemligt. […]
Straffbestämmelserna är tänkta att tillämpas även om Sverige inte deltar i en insats men där insatsen äger rum inom ramen för en organisation där vi är medlem, till exempel EU, OSSE och FN.”

Även om Vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot så finns det många kritiker bland remissvaren. Den samlade journalistbranschen – Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, TV4 och Bonnier media – har alla sagt tydligt nej till lagförslaget, ibland med skarpa formuleringar om vilken fara den utgör för den fria pressen.

Gott så, men det rimmar ganska illa med vad journalisterna de facto gör i den pågående valrörelsen. Om någon hört en reporter ställa en politiker till svars för den tänkta grundlagsändringen så meddela mig gärna i kommentarerna, jag har i alla fall aldrig hört någon prata om det här över huvud taget utan upptäckte det hela på Maja Lundgrens blogg för någon månad sen.

För att genomföra en grundlagsändring krävs två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Tanken är att om politikerna försöker gå över folkets huvud och ändra någon av våra fundamentala principer så kan vi se till att rösta bort dem innan det är försent. Det förutsätter dock att den tänkta grundlagsändringen är känd bland befolkningen och att saken diskuteras.
I ett land som USA skapar förslag om föreslagna tillägg till konstitutionen alltid stor debatt – men här är det knäpptyst.

Notera att lagförslaget och den ovan citerade kritiken alltså kom innan regeringen hastigt och lustigt ansökte om medlemskap i NATO.

Det betyder att om inte Vänsterpartiet får över 50 procent av rösterna i valet nu på söndag eller om några av de andra partierna plötsligt ändrar sig så kommer läckor som avslöjar militära hemligheter från våra nya allierade Erdogan och Orbán, liksom avslöjanden som Wikileaks eller visselblåsare som Edward Snowden att kriminaliseras den första januari 2023.

Den andra stora yttrandefrihetsbegränsningen som skett i år har jag redan berört lite kort på bloggen tidigare. Den som Emanuel Karlsten i sin mycket läsvärda bloggserie kallar den unika svenska censuren. Karlsten skriver:

”Sedan mars förväntar sig Sverige att internetoperatörer förbjuder användare att läsa ryska statsmedier. Det är en unik censur. Aldrig i modern historia har Sverige gått ut med påbud om att viss information inte får nå svenska medborgare. Det har inte hänt med IS-propaganda, inte med barnporr eller något av de många övergrepp som tillgängliggörs på internet.
Men med ryska kanalen RT har det hänt – i strid med svensk lag.”

Det kan tilläggas att detta inte bara är unikt under internets korta historia. Att man förhandscensurerar tidningar eller böcker har aldrig hänt i Sverige tidigare – det behövde aldrig någon arbetarrörelsepinojär oroa sig för då de åkte in och ut ur fängelser för att ha hädat, kritiserat krig eller förespråkat preventivmedel under åren då Sverige ännu inte hade allmän rösträtt – men det är vad som drabbat de ryska nyhetskanalerna i år.

Vidare krävs inte bara att internetoperatörerna ska stänga ner hemsidorna, även spridande på sociala medier är olagligt, vilket lagt ett stort ansvar på nätgiganterna att förhandscensurera inlägg från sina användare. Hur bisarrt detta kan bli illustrerades – ironiskt pedagogiskt – nästan direkt. När Karlsten skulle posta sitt första inlägg om den svenska censuren på Facebook möttes han nämligen av detta:

Och de som försökte dela hans status nåddes av detta meddelande:

EU-kommissionens argument för censuren var att förhindra rysk desinformation. Den berör enbart två sidor, Russia Today och Sputnik (men inte till exempel Tass)*. Denna på pappret så blygsamma åtgärd innebär i praktiken att normal diskussion om ämnet – som är allt annat än någon rysk desinformation – i sig misstänkliggörs.

Det betyder också sannolikt att denna information får mycket svårare att spridas. De varningstexter som syns ovan är i alla fall tydliga – men hur påverkar innehållet i Karlstens blogginlägg hur det dyker upp i sökningar på Google? Hur troligt är det att det dyker upp i folks flöden eller som rekommendationer om liknande inlägg eller innehåll? Det är det som vanligt ingen som vet.

De sociala mediernas rutiner för hur inlägg sprids, vilka som syns mer och vilka som syns mindre eller vad som sprids till vem och vilka grupper och varför de gör så, är som bekant företagshemligheter.

Och nu har EU-kommissionen låtit nätjättarnas mystiska algoritmer hjälpa dem att genomföra sin censur, vilket resulterat i att censuren blivit mycket mer omfattande än vad som var meningen.

Det gjordes naturligtvis av goda skäl. Det finns alltid goda skäl till censur. Som sagt – detta berör enbart två hemsidor och det motiveras med att de sprider desinformation. Det finns fler som bevisligen sprider desinformation och nu när steget väl är taget kommer det säkert följas av ännu mer censur.

2022 är helt enkelt ett mörkt år för den som bryr sig om yttrandefrihet. Att säpochefen under valrörelsen försöker slå rekord i rövslickande för Erdogan genom att kräva förbud för demonstrationer till stöd för PKK känns därför tyvärr inte särskilt förvånande.

Uppdatering: ett litet fel i texten – även MP röstade emot skiten.

* Jag länkar inte till de förbjudna sidorna utan nämner dem bara med namn för att (förhoppningsvis) undgå censur i händelse av att någon skulle vilja dela detta inlägg på sociala medier.

Mot demokrati. Del VI, hur Sverige blev demokratiskt

När jag först börjar läsa Erik Bengtssons Världens jämlikaste land? är det något som irriterar mig. Han vill liksom hamra in tesen att Sveriges välfärdsepok under 1900-talet inte alls kom från en lång tradition av frihet, jämlikhet och kompromissande utan som ett resultat av politisk mobilisering och folkrörelsearbete. Men, tänker jag då – fanns det någon som inte visste det?

Det är något jag ofta irriterar mig på, det där med att folk ska argumentera utifrån premissen att de slår hål på myter. Då man själv aldrig trott på eller ibland ens hört talas om myten de argumenterar emot så blir det bara förvirrat och avsändaren framstår som gnällig och/eller dåligt insatt.

Visst har jag väl hört talas om att Sverige har en historia med en stor andel fria bönder, dessutom konstituerande ett eget fjärde stånd i den gamla ståndsriksdagen, men det står ju inte i någon motsättning till faktumet att det var fackföreningar och det socialdemokratiska partiet som förde en politik för jämlikhet och välfärd under 1900-talet. Vari ligger konflikten Bengtsson söker?

När jag sen ser att boken är utgiven i samarbete med tankesmedjan Katalys börjar jag muttra för mig själv att det kanske är det som är problemet, att man i första hand vill starta ”debatt” genom en påhittad polemik, att Daniel Suhonen sitter och räknar antal kultursidesinlägg och tweets om boken som objektiva mått på framgång och att allt nu för tiden, tydligen även historieforskningen, alltid ska förminskas till tröttsamt samtidskommenterande.

Men mitt inledande surande över detta försvinner snabbt då Världens jämlikaste land? snart visar sig vara en väldigt bra och välskriven bok om ett intressant ämne – hur Sverige blev demokratiskt och, mer precist, socialdemokratiskt.

Bokens främsta förtjänst är att den landar i en konkret teori som förklaring till varför det demokratiska genombrottet skedde för 100 år sedan och hur arbetarrörelsen fick hegemoni över Sveriges arbetarklass – vilket i förlängningen förklarar varför Sverige kring år 1980 var världens jämlikaste land.

Men vi tar det från början, lite snabbt.
Sverige var extremt ojämlikt och odemokratiskt i jämförelse med de andra västländerna under 1800-talet. Författningsreformen 1866 innebar att enbart män som tjänade över 800 kronor om året fick rösträtt till andra kammaren, vilket innebar runt 20 % av de vuxna männen. Dessutom skapades första kammaren med extremt höga inkomstkrav för att balansera upp den ”folkliga” andrakammaren.

På lokal nivå var det ännu värre – man såg lokalsamhället som om det vore ett aktiebolag, i socknarna var det enbart de som ägde jord som fick rösta och mer jord innebar fler röster, i kommunerna som uppstod under 1800-talet fördelades rösterna efter antal pengar, dessutom hade privata företag rösträtt. Ett fåtal bolag och rika personer kunde enkelt gå samman för att styra kommunerna, det finns rent av exempel på kommuner där ett endaste bolag hade röstmajoritet.

I Frankrike och Tyskland (som enades 1871) hade redan alla män rösträtt och i Danmark, Norge, USA med flera länder såg det betydligt bättre ut än i Sverige.

Sverige var helt enkelt exceptionellt odemokratiskt och förblev så länge. Antal röstberättigade ökade visserligen sakta i takt med stigande löner och inflation men det var först 1909 som en utvidgning skedde då alla män fick rösträtt till andra kammaren medan kriterierna för rösträtten till kommunerna och förstakammaren utjämnades något – en rik man (eller rik och ogift kvinna) kunde nu få max 40 röster, de fattiga fortfarande noll.
Och så till slut, under orosåret 1917 då landet stod på randen till en revolution, införde den första regeringen där sossarna ingick (tillsammans med liberalerna) en rad reformer som resulterade i det första riktigt demokratiska valet 1921.

Historiker har ofta, menar Bengtsson, velat förklara Sveriges demokrati och välfärdssamhälle som något djupt rotat, långsamt framväxande och grundat i en unikt svensk kompromissvilja. Bengtsson menar att detta inte bara är fel, utan att det är precis tvärt om.

Hans tes är att det var just för att Sverige inte var demokratiskt och jämlikt som det sen blev den raka motsatsen. Då så få hade något politiskt inflytande brydde sig eliterna inte om massan utan kunde föraktfullt ignorera dem och sköta politiken inom den egna snäva kretsen. Detta öppnade upp för en bred mobilisering underifrån där folkrörelserna växte fram som en stark motoffentlighet.

Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen byggde upp sina egna institutioner där de bildade sig, organiserade sig och agiterade sina ståndpunkter genom kringresande agitatorer, egna tidningar, broschyrer och böcker. Man utgjorde också en egen motkultur med sina sociala tillställningar. Arbetarrörelsen hade sina arbetardiktare, sina sånger, sitt Folkets hus och Folkets Park där det sattes upp danser och teatrar, företeelser som var en logisk fortsättning på missionshusen, nykterhetslogerna och deras olika kulturella evenemang.

Den svenska A-pressen fick ett enormt genomslag bland arbetarklassen, vilket Bengtsson visar med en internationell jämförelse.

I länder där rösträtten var mer utvidgad såg det annorlunda ut. Där blev högern tvungen att agitera för bredare folklager, bland annat organiserade Tories i England konservativa ”working men´s club” där arbetarmän kunde träffas och socialisera, en annan intressant jämförelse är Lantmannapartiet som (åter-) startade i Sverige under 1890-talet. Det var en sammanslutning i riksdagen på initiativ av några storbönder och godsherrar, och inget mer än så. Inspirationen kom från Tyskland där en liknande sammanslutning bildats några år tidigare. Skillnaden låg i att den tyska motsvarigheten anställde 18 agitatorer att resa runt bland landsbygden då de var beroende av vanligt folks röster, i Sverige var det bara en intern riksdagsangelägenhet.

Men de länder med mer folkrepresentation kännetecknades också i högre grad av kaos, fusk, korruption och våld i samband med valen. I Sverige kunde överheten totalt skita i sånt, riksdagen var en rikemansklubb utan intressekonflikter och Bengtsson kopplar även den relativt oblodiga situationen på arbetsmarknaden till den ickeexisterande demokratin, inte någon snäll förhandlingskultur.

Resultatet av detta blev att då systemet till slut rämnade fanns det en bred, välorganiserad och högst medveten arbetarbefolkning där socialdemokratin nått hegemoni, delvis till följd av att eliterna aldrig brytt sig om att ens försöka vända sig till dem. Som det heter i en sammanfattning mot slutet:

”Orsaken till att just Sverige blev världens jämlikaste ekonomi var att landet hade världens starkaste arbetarrörelse, rotad i folkrörelsernas opposition mot det plutokratiska system som rådde åtminstone fram till rösträttsreformen 1909.”

De historiker som menar att demokratin växt fram från de fria bönderna och sockenstämman har alltså fel, menar Bengtsson och nämner särskilt Henrik Berggren och Lars Trägårdh som representanter för den uppfattningen. Man fokuserar för mycket på folk som ägde jord och pengar i historieskrivningen.
Inom den exklusiva rikemansriksdagen och i den extremt skevt fördelade sockenstämman (som dessutom fick viss makt först då de jordägande blivit en betydligt färre andel av befolkningen) kunde man säkert ha artiga samtal och kompromissa om dagordningen – men detta är ingen förklaring till demokratin, välfärden eller jämlikheten. I ett avseende menar dock Bengtsson att det finns en kontinuitet från den gamla tiden som var viktig för utvecklingen – den effektiva staten.

Som det heter i en lite rolig liknelse:

”Liksom fästningen Sveaborg, noggrant uppbyggd av svenskarna för att hålla ryssen borta från Helsingfors, ironiskt nog blev ett säkert fort för ryssarna efter 1809, som omöjliggjorde ett återintagande för Sverige, blev den byråkratiskt kompetenta staten, uppbyggd för den gamla regimens syften, i och med demokratiseringen ett effektivt redskap i reformismens syften.”

De olika reformerna som sen genomfördes gås igenom lite snabbt – enhetsskolan, de progressiva skatterna och särskilt arvsskatten, pensionsreformen osv – även om facken snarare än staten kan få cred för 8-timmarsdagen, kanske den enskilt viktigaste reformen för den ekonomiska utjämningen.

Det finns mycket intressant att hämta från den här boken, och jag håller med honom om mycket vad gäller slutsatser. Dock tycker jag att Berggren och Trägårdh* har vissa poänger och ska därför föreslå en (högst skissartad) syntes, vilken går i linje med vad som tidigare skrivits (möjligen till leda vid det här laget) i den här bloggserien om demokrati och demokratin.

Vi hade alltså ett regelrätt bolagsvälde ute i kommunerna under 1800-talet där några få rika dominerade totalt. Bengtsson nämner bland annat en studie som ska handla om hur Skånska Cement styrde och ställde i Limhamns kommun. Den har jag inte läst, däremot har jag läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen, en utmärkt bok för den som vill förstå utvecklingen i Malmö de senaste decennierna. I Holgersens inledande kapitel ges en historik över hur politiker och byggbolag levt i symbios ända sedan 1800-talet (Limhamn är alltså idag en del av Malmö kommun) och jag tycker mig, efter att nu ha läst även Bengtssons bok, se en rak linje från det gamla bolagsväldets tid in till våra dagar**. Och samma sak kan väl sägas om ”Göteborgsandan” och otaliga andra exempel runt vårt land på den korruption som är så självklar och närmast sitter i väggarna att den inte ens kallas för korruption. Nu för tiden är det ”vinst i välfärden”*** det tjatas om, men även under den jämlika välfärdsepoken var det mycket som påminde om bolagsväldet. Se Badjävlar, lyssna på Allan Edwall.

Folkrörelserna gav oss en hel del demokrati, men andra inslag av vårt system, som vi brukar kalla demokratin (i bestämd form) kan definitivt härledas från tiden då de rika gjorde upp sinsemellan bakom stängda dörrar. De slutade liksom aldrig riktigt att göra det, något totalt brott med det gamla systemet skedde aldrig.

Det jag kallar korruption och korporatism kan ju andra kalla ”demokratin” – och detta kan säkert härledas från en djupt rotad kultur av kompromissande och diskuterande bland de välbärgade och mäktiga.

En liten anmärkning om staten är kanske också på sin plats. ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.” skriver Bengtsson i samband med stycket om den starka staten, och konstaterar också att det är precis vad som skett efter jämlikhetspeaken 1980. Men det är lite mer komplicerat än så, skulle jag säga.

Någonstans i förbifarten nämns att de höga nivåerna i försäkringssystemen är exempel där den svenska jämlikheten stack ut internationellt. Det intressanta med detta är att just sjuk- och a-kassan är institutioner som först uppstod utanför staten och stod direkt under folkrörelsernas kontroll.
Att Sverige på några år via politiska beslut kunde gå från världens högsta ersättningsnivåer till att hamna bland OECD-ländernas nedre halva blev bara möjligt efter att vi gett bort försäkringarna till staten – något folk i allmänhet inte verkar känna till alls.

På samma sätt kommer en framtida regering enkelt kunna lägga ner en massa tidningar och studiecirklar, avskeda en massa organisatörer och vräka en massa organisationer ur deras lokaler – då de alla med åren gjort sig beroende av statliga bidrag.

Så nog spelar det roll vem som härskar i fästningen, men dess grundkonstruktion har likväl sina inbyggda fel. Fast detta är väl en annan historia för ett annat tillfälle.

* Som jag alltså inte har läst annat än det Bengtsson citerar och kommenterar.
** Däremellan fanns, skriver Ståle, välfärdsepokens kvadratkorporatism, en allians mellan sossepampen, HSB-bossen, bankmannen och arvtagaren till Skånska Cement, idag Skanska, som alla blev rika och glada av rivningshysterin och miljonprogrammet.
*** För denna älskvärda aspekt av vår nutida demokrati där politiker ger bort offentliga verksamheter till sina kompisar, vilka i sin tur belönar dem med högavlönade poster efter sina politiska karriärer, får vi nog söka rötterna bland adelns gamla privilegier och feodalsamhällets förläningar snarare än bland fria bönder och sockenstämmor.

Mot demokrati. Del V, Klimatdiktatur

Jag välkomnar som sagt det här med att demokrati och demokratin börjar granskas lite mer kritiskt så jag borde väl bli glad över att det där med klimatdiktatur ändå lyfts fram, men… det är bara för dumt.

Det ska väl först och främst påpekas några grundläggande saker här: I nio fall av tio är begreppet ”klimatdiktatur” något som högertomtar slänger sig med som skällsord mot folk engagerade i klimatfrågan i allmänhet, och det är oklart om det finns någon som själv använder begreppet för politik de själva sympatiserar med. *

Jørgen Randers är en sådan som luftat resonemanget, Torbjörn Tännsjö en annan. Vanligare är väl att det sägs rakt ut i frustration över sakernas tillstånd, ibland mer på skämt än allvar.
Men likväl finns de där – de som hävdar att demokrati står i motsättning till en vettig klimatpolitik.

Resonemanget går ungefär så här: ”vi” släpper ut en massa koldioxid i atmosfären eftersom ”vi” köper en massa prylar, vilket betyder att ”vi” inte kan tänka långsiktigt. Eftersom efterfrågan på prylar är ett utslag av folkviljan och ”vi” alltjämt väljer detta alternativ liksom våra politiker inte vill göra något åt saken så behöver ”vi” helt enkelt tas ordentligt i kragen av en upplyst despot.
Demokrati leder till klimatkollaps, därför måste vi avskaffa demokratin till förmån för klimatdiktatur.

Här finns ju en hel rad av tankefel. För det första utgår det från den liberala tramsuppfattningen om att det är individuella konsumtionsval som utgör själva klimatproblemet.
Vidare har man, korrekt, insett att politiken uppenbarligen inte klarat av att göra något för att lösa problemet, men detta smetar man sen på medborgarna själva. Man har alltså en naiv idealistisk uppfattning om att politikerna och ”marknaden” utgör folkviljan varpå man drar slutsatsen att demokrati måste avskaffas för att rädda världen.

Tittar man istället lite närmare på hur det faktiskt ligger till så framträder en annan bild, nämligen den om den stora klimatkonspirationen. Det är ju ganska komiskt egentligen, att det i dessa tidevarv då det vimlar av konspirationsteorier om allt möjligt, den ena knäppare än den andra, så finns där en konspirationsteori som är helt och hållet sann som stirrar oss rakt i ansiktet.

Det är sedan länge klarlagt att oljeföretag och andra klimatförstörare sedan lång tid tillbaka känt till deras påverkan på naturen och hur de medvetet vilselett allmänheten genom falska forskningsrapporter. Likaså är det sedan länge klarlagt att dessa företag lägger miljarder på lobbying för att motverka varje politisk förändring som missgynnar deras intressen, intressen som råkar vara motstridiga den stora majoriteten av mänskligheten då de samtidigt innebär att planetens temperatur höjs.

Denna konspirationsteori har ju allt. Giriga företag, några av världens allra största rent av, som bakom ryggen på folket manipulerat opinioner och snärjt politiker som påstår sig representera oss. En liten, liten klick som berikar sig genom att föra hela mänskligheten mot en katastrof.

Och dessutom är konspirationen sann. Den har avslöjats och fler och fler detaljer kommer ständigt ut varpå massrörelser runt hela jorden nu organiserar sig i alla möjliga former vilket får maktens konspiratörer att svettas, även om någon vändning ännu inte har kommit – koldioxidutsläppen ökar ju faktiskt fortfarande.**

Men allt detta har tydligen klimatdiktaturvurmarna missat. De tror att det är folkets fel att ett fåtal storföretag släpper ut koldioxid i atmosfären. Troligen rör det sig om sammanblandningen mellan demokrati och demokratin här.

I grunden duktiga liberaler, djupt övertygade om att vi lever i den bästa av världar har chockartat upptäckt att systemet inte klarar av att tampas med verkligheten och utifrån detta dragit slutsatsen att endast en diktator kan lösa vad folkviljan inte klarar av.
Då de identifierar sig själva med systemet vägrar de se att ekonomiska särintressen faktiskt har inflytande och tror istället att det är vi allihop tillsammans som är bovarna.

Det bottnar i samma (i regel omedvetet) hycklande jargong där rika människor talar om att de har ”klimatångest” och tror sig syssla med älskvärd asketisk självspäkning då de avstår från att flyga till Thailand över julen, köper dyrare ekologiska grönsaker och därefter projicerar sin känsla av dåligt samvete på resten av befolkningen. Då blir det detta ”vi”, allihop.
För rika människor är vi alla precis likadana som de, det tror de helt bestämt. ”Vi” måste sluta släppa ut koldioxid, men det gör vi inte! Alltså behövs diktatur!

Just denna del av klimatrörelsen är förhoppningsvis ganska liten och marginaliserad. Men vem vet, då folk tenderar att lägga sina förhoppningar till enskilda politiker och mediala hjältar kan de känslor av besvikelse som oundvikligen följer av detta leda massorna till rop på en Stark Man som ska rädda dem.
Hoppas de inte får höra talas om Brennan också bara…. Då kan vi få en perfekt storm av mörkrädda liberaler, nu även med klimatångest jämte sitt förfasande över ”Trump och Brexit!” i sin psykologiska profil som går i bräschen för att slutgiltigt göra upp med den korkade massan där nere, som naturligtvis enbart kommer ha högernationalismens förespråkare att vända sig till.

Fast då skulle vi kanske klara FN:s mål om max två graders uppvärmning eller vad det nu är.

* Den som råkat klickat sig hit efter att ha googlat ”klimatdiktatur” och nyss skrollat igenom otaliga artiklar från ”alternativmedia”, gnälliga högerkrönikörer och folkilskna flashbacktrådar på jakt efter efterblivna konspirationsteorier för att bekräfta sin skeva världsbild kommer bli besvikna. Min konspirationsteori är ju sann.

** Om nu inte Covid-19 krisen leder till en tillfällig dipp av utsläppen, precis som efter 2008.

Mot demokrati. Del IV, emot val

Betydligt intressantare läsning än Brennan är belgiska statsvetaren David Van Reybroucks bok Emot allmänna val. Reybrouck vill nu inte avskaffa demokratin, tvärtom vill han rädda och vitalisera den.

Och så brukar ju folk i allmänhet säga, det är som Crimethinc påpekade att alla problem med demokrati alltid finner sin universallösning i mer demokrati. Reybrouck är dock väldigt specifik – han vill byta ut val mot lottning.

Att använda sig av lottning inom politiken ter sig nog för de flesta idag som högst märkligt men förr var det en ganska vanlig procedur, och framförallt förknippades det med ett specifikt styrelsesätt – nämligen demokrati. De gamla grekerna, atenarna närmare bestämt, brukar ju få cred för att ha uppfunnit demokratin.
Alla kan väl historien i stora drag, ordet som är en sammansättning av ”folk” och ”styre”, atenarna som samlades på torget för att debattera och ta beslut. Vidare säger skolboksformuleringen att de gamla grekernas demokrati skiljer sig från vår då varken kvinnor eller slavar hade rösträtt. En mer (andravågs-) anarkistisk inriktad kritiker brukar i sin tur påpeka att de gamla grekernas demokrati var direkt och inte representativ, vilket av dessa ses som en bättre och renare form av folkstyre.

Vad Reybrouck lär oss* är att de gamla grekernas system var ganska komplext och även innefattade lottning. Reybrouck menar att Aten inte alls var att betrakta som en direktdemokrati, utan en ”icke-elektoral, representativ demokrati.”** Man hade omröstningar nästan varje vecka men det mesta av arbetet skedde i de representativa församlingarna – vars ledamöter lottats fram. Vissa ämbeten valdes, andra lottades, och olika instanser balanserade varandra.

Lotterisystem förekom även i flera städer under renässansen. Ett väldigt komplicerat system för att utse Doge (ungefär motsvarande president) som innefattade både val och lottning tillämpades i Venedig, och detta behöll man ända fram till Napoleon marscherade in 1797. I Florens lottade man fram regeringen och olika funktionärer, som bara fick sitta en ganska kort tid och även här blandade de med val och kandidaten var tvungen att bli nominerad för vara valbar (eller lottningsbar?).

I San Marino lottade man fram sina två guvernörer ”bland rådets sextio ämbetsmän” ända fram till mitten av 1900-talet. För att nämna några exempel.

Det rör sig alltså inte om lottning i enskilda frågor, så som skedde under den svenska lotteririksdagen (som inte nämns i boken), utan att man utser representanter via lottning istället för genom val. För det är just val som orsakar problem enligt Reybrouck.

I vad som bara är ett kort sidospår kritiserar han bland annat idén med ”demokratiexport” och pekar på den förödelse framförallt USA skapat då de försökt införa demokrati i Afghanistan och Irak. Även om införandet av valprocesser ständigt leder till våld och korruption är detta de ständiga kraven för att ge bistånd.

”Lokala demokratiska och protodemokratiska institutioner (byråd, traditionell konfliktmedling, uråldrig rättskipning) har inte skuggan av en chans […] Val är den nya trons sakrament, ritualer som anses livsnödvändiga och vars form är viktigare än innehållet.”

Om detta hade man nu kunnat säga mycket, men Reybrouck är mer intresserad av att reformera demokratierna i väst. Likt Brennan har han en del kritik mot rådande ordning som ibland träffar ganska rätt och likt Brennan har han en hel del idealistiska villfarelser.

Den stora oron för Reybrouck tycks nämligen vara den ökade polariseringen och misstron mot det politiska systemet. Om vi bara låter slumpen istället för valprocedurer utse folkrepresentanterna kommer dessa kunna sköta landets affärer alldeles ypperligt. Vi slipper politiker som mest bryr sig om sina varumärken och utsikterna till att bli omvalda, vi kan motverka lobbyisters inflytande liksom mediernas fördummning och personfokus kommer försvinna.

Till hjälp ska de framlottade representanterna dessutom få hjälp av en arsenal byråkratexperter som ska guide dem rätt och ge dem viktiga kunskaper. Istället för polariserande val så kommer vi få en mysig konsensuskultur och tilltron till staten och samhället kommer öka. Ungefär så går resonemanget.

Det rör sig alltså om samma problem som hos Brennan, politiken är ett allmänintresse och sjukdomssymptomen som hopar sig (politikerförakt, misstro mot institutioner osv) är uppmaningar till en återställning, den abstrakta demokratin måste räddas, allt måste förändras för att inget ska förändras.

Istället för den amerikanska snällistlibertarianen Brennan har vi i Reybrouck en europeisk sossereformist, båda är i något avseende ”radikala”, ”tankeprovocerade” eller ”modiga” inom den liberaldemokratiska mittfåran, men de flyttar sig heller aldrig utanför denna mittfåra.

Det blir extra tydligt i det något senare skrivna efterordet som finns med i den svenska utgåvan. Där understryker Reybrouck att hans idéer nu visat sig vara viktigare än någonsin, vilket bevisas av… [trumvirvel]
Trump och Brexit!

Det finns ändå en del bra saker i den här boken. Kritiken av hur medier i symbios med yrkespolitiker förvandlat vad som en gång var en procedur för gemensamt beslutsfattande till ett stort skämt är bra, liksom den historiska översikten är väldigt intressant.

Själv tänker jag att det där med lottning definitivt är värt att pröva, och i mindre skala är det ju bara att sätta igång.

Att rent praktiskt erkänna lottning som ett demokratiskt instrument vid sidan av direkta omröstningar och valda representanter är en bra början. Med detta finns det ju sen otaliga modeller att experimentera med.

Vore inte lottning en ganska effektiv åtgärd för att rubba en stelnad förening där samma lilla klick styr och ställer och som bara kör i samma hjulspår år ut och år in? Varför inte lotta mötesordförande, sekreterare, justerare osv för varje möte? Finns det kanske kommittéer i till exempel en fackförening som man (helt eller delvis) kunde utse genom lottning? Kanske rent av förtroendeposter?

Okej, ovanstående låter kanske mest dötrist och inte riktigt lika omvälvande som Reybroucks politiska förslag, att reformera Sveriges föreningsliv är väl inte direkt någon fråga som kommer engagera massorna. Det kanske är jag som har brist på fantasi eller bara är allmänt tråkig, men denna tillämpning av lottning ser jag faktiskt en viss potential i.

* Mig, jag hade i alla fall ingen aning om allt detta.
** Vårt eget system skulle nog inte ens klassats som demokratiskt enligt äldre kriterier, snarare som nån slags val-aristokrati.

Mot demokrati. Del III, anarki och demokrati.

Läs del 1 här och del 2 här.

I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).

Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.

En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.

Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än individen själv inte hade tillträde.

Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.

I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.

Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”

Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.

”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.

Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.

För staten, den är alltid av ondo.

”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”

Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.

Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser med Rockers 30-tal haglar tätt.

Mot demokrati. Del II, liberalen som ville plocka bort det demokratiska ur demokratin

Läs del 1 här

Jason Brennans bok Against Democracy (som fegisarna på Timbro döpte om till Efter demokratin) som kom här om året orsakade en ganska intressant diskussion i svenska medier.* Intressant på så sätt att den faktiskt diskuterades och inte bara avfärdades med känsloargument av typen ”Buhu, buhu! Timbro vill avskaffa demokratin!” (även om exempel på detta naturligtvis förekom även det) trots att de allra flesta avfärdade bokens hela tes. Brennan argumenterar nämligen för att demokratin bör avskaffas till förmån för en slags valbar smarthets-aristokrati som han kallar epistokrati**.

Brennan påpekar en sak man sällan tänker på, vilket jag var inne på i fö r ra delen, nämligen att det vi brukar kalla de ”demokratiska” fri- och rättigheterna inte är det samma som demokrati självt. Det råder en stark korrelation mellan länder som har dessa friheter och som också har demokratiska val, och man kan på goda grunder hävda att friheterna är en förutsättning för demokrati, men yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och så vidare är inte demokrati. Demokrati är en beslutandeform och sådana bör man förhålla sig instrumentellt till, tycker Brennan. Om demokratin ger bäst resultat, då bör vi behålla den, men om vi kan hitta på något bättre så bör vi byta ut den.

Man kan se Brennans teser som en logisk utveckling av det som från vänsterhåll brukar kallas nyliberalism. Bland nyliberala*** filosofer och teoretiker har demokratin ofta fått sättas i andra rummet till förmån för den ekonomiska friheten. Nämnas kan bland annat Milton Friedmans prat om en ”economic bill of rights” där politikerna genom ett konstitutionstillägg skulle förbjudas att genomföra annat än högerpolitik, vi har även utopiska libertarianer som öppet motsätter sig demokrati till förmån för ”anarki” osv.
Mer konkret kommer denna syn fram rent praktiskt i de olika bilaterala fördrag – i regel bedrägligt nämnda ”frihandelsavtal” – där stater sinsemellan ålägger sig att begränsa sina demokratiska maktmedel till förmån för ekonomiska intressen. Europeiska unionen har i sina grundlagar slagit fast att ”de fyra friheterna” ska stå över alla nationella parlaments eventuella beslut, vilket betyder att någon egentlig vänsterpolitik i praktiken är förbjuden inom EU, alltså helt i linje med Friedmans gamla förslag.

Hela resonemanget bygger på antagandet att ”ekonomisk frihet” är en kategori jämförbar med de övriga friheterna, vilket också leder till att det faller platt för till exempel en socialist. Hela den ideologiska dispyten mellan liberalism och socialism kan sägas handla om just detta – socialister köper inte att det skulle råda samma frihet i relationen mellan kapitalägare och arbetare, till vilket man kan anföra Marx och framförallt hans mervärdesteori som tyngsta filosofiska argument.

Brennan är dock nydanande. Gentemot ovan nämnda (ibland lyckade) försök att begränsa demokratins makt över ekonomin ger han sig istället på själva demokratin som sådan, genom att vilja begränsa rösträtten.

Från ett typiskt vänsterperspektiv innebär detta att klockan i så fall rullas bakåt ännu mer, på ännu ett område. Lördagsarbete, höjd pensionsålder och sänkt pension, inskränkta fackliga rättigheter, ökade inkomstskillnader, förslummade bostadsområden, pigor, daglöneri, massarbetslöshet, sänkt a-kassa och sjukersättning, privatiseringar. Alla dessa högerns framgångar från de senaste decennierna brukar från vänsterhåll betraktas tidsligt – att vi rör oss bakåt.

Avskaffad rösträtt blir därmed själva kronan på verket i denna bakåtrörelse. Man kan minnas Ernst Wiggfors ord om demokratins stadier där utvidgad rösträtt automatiskt också skulle leda till minskade klyftor. Kanske kan vi nu se att denna utveckling också kan vändas, först ökade klyftor, sen avskaffad rösträtt.

Men Brennans rösträttsbegränsning innebär ändå inte en direkt återgång. Han vill inte avskaffa kvinnlig rösträtt, att den villkoras efter hudfärg, egendom eller storleken på plånboken, vilket var de vanligaste förbehållen för rösträtten förr i tiden. Nej, istället ska samtliga medborgare avkrävas ett kunskapstest för att få rösta. Resultatet förväntas dock bli det samma. För trots dess nydanande meritokratiska vinkel så skiljer sig Brennans argument mot demokrati inte från de konservativas 1800-talsargument – underklassen är för dum för att fatta rationella beslut.

Och han har helt rätt. I alla fall om man man med rationella beslut menar den liberala politik Brennan själv förespråkar. I alla fall i det dagens USA han beskriver. En stor del av boken går ut på att Brennan redogör för olika undersökningar där det bevisas att folk (amerikaner) med låga kunskaper om politik i högre utsträckning röstar på illiberala politiker och han exemplifierar med faktumen att folk röstat ”fel”, till exempel då de fört Hitler och Hugo Chavez till makten.

Och här finns ett av de grundläggande problemen. I Brennans värld finns det nämligen absoluta rätt och fel i politiken, vad som däremot inte tycks finnas är intressen. Om man istället föreställer sig att politik inte bara handlar om att göra det bra för hela befolkningen, utan att det tvärtom finns samhällsgrupper med olika intressen, att ett politiskt beslut kan vara bra för en grupp på en annans bekostnad, ja då faller stora delar av Brennans tes.
Återigen är det inget nytt under solen. Klassintressen är ju inte direkt något som de som företräder överklassens intressen talar högt om. Istället brukar de mäktiga och rika i samhällets elit ständigt blanda samman sina egenintressen med med allmänintresset.

Jag undrar helt ärligt om det finns något exempel från ett enda samhälle i hela mänsklighetens historia där eliten hävdat något annat. Och vår tid är såklart inget undantag.

Men vad som skiljer Brennan från 1800-talets konservativa, eller för den delen från de senaste decenniernas nyliberaler, är den politiska situationen han befinner sig i.

För nu utmanas den nyliberala hegemonin. Det går inte längre självsäkert att hänvisa till Den enda vägen, TINA eller Historiens slut, folket har nämligen vaknat upp – och de röstar fel. Framförallt två saker har fått de självgoda liberalerna att bli mörkrädda, två saker som vi vid det här laget blivit vana att ständigt höra i samma andetag. Trump och Brexit.

Det finns något skrattretande över det hela. De mörkrädda liberalerna som ständigt varnat för ”hotet mot demokratin”, med vilket de naturligtvis menat hotet mot den ekonomiska ordningen, gör plötsligt när demokratiska val nu faktiskt tycks hota dem, en helomvändning och vill stället avskaffa demokrati. Vad de kallat demokratin, i bestämd form, har som sagt innefattat mer än demokratiska val. De har även menat de friheter, och (framförallt!) det ekonomiska system som stått över demokratin. När demokratiska val hotar resten av innehållet, ja då är det bäst att plocka bort det demokratiska ur demokratin.

Det som ändå är lite uppfriskande med Brennan är att han är ärlig och inte förhåller sig till D-ordet som den floskel det blivit. Han kan därför läsas som en som säger det liberaler alltid menat – att demokrati bara är legitimt så länge folk röstar fram liberal politik. Och till detta har han en logisk slutgiltig lösning på det hela – att frånta de dumma dess rösträtt. För det är ju bara dumbommar som inte är liberaler.

Jag tyckte som sagt att det, trots all idioti, var lite uppfriskande att läsa den här boken här om året, och förvånades över att den ändå togs på någon sorts allvar och varken viftades bort eller betraktades som livsfarligt hot. Boken innehåller dessutom ganska träffande kritik av politiker och politiskt intresserade personer vilka han liknar vid huliganer (men det får vi ta vid något annat tillfälle).

Frågan är om Brennans idéer verkligen kommer plockas upp av mörkrädda liberaler. Boken har nu några år på nacken men utöver indignerade, folkföraktande tweets efter förlorade val då liberaler spytt galla över sina korkade landsmän har jag inte sett något konkret som tyder på det.

Men det är väl inte helt omöjligt att eliten nu faktiskt är så skrämda av ”Trump och Brexit” att avskaffad rösträtt börjar ses som ett alternativ. Det skulle i så fall blir i en smått parodisk version av en gammal kommunistklyscha. Denna klyscha säger att borgare utan att blinka kommer bli fascister den dag deras makt verkligen utmanas. Det tragikomiska är att deras utmanare nu inte kommer från vänster utan just från de fascister som borgarna spåtts smälta samman med. Brennans antidemokratiska idéer kan motiveras med en slags liberal antifascism. Avskaffa demokrati för att rädda friheten.

En annan intressant aspekt är att Brennan lyckas med konststycket att i en bok som föreslår avskaffad rösträtt ändå framstå som en trevlig prick. Det är inte det där ”höga tonläget”, inte heller det mörkrädda lipandet över samtiden där det ”höga tonläget” kritiseras.
Bara en sympatisk myskille som vill avskaffa demokratin för att rädda det ekonomiska systemet från Trump och Brexit, så att vi bara kan fortsätta i det där historiens slut vi befann oss i före 2008 års kris. Då vi ju alla levde i den bästa av världar.

* Källa: vaga minnen och magkänslor från de artiklar om Brennans bok som jag råkade läsa.
** ”Epistocracy”, är inte hundra på vad det heter i den svenska översättningen.
*** Ja, ursäkta att jag på slarvigt vänstermanér buntar ihop folk som kallar sig liberaler, libertarianer, anarkokapitalister, objektivister osv, osv till det gemensamma samlingsnamnet ”nyliberaler”, men ni fattar nog vad jag menar.

Mot demokrati. Del I, Orbán visar vägen.

Att ”illiberal demokrati” blivit ett begrepp som används mer och mer är som jag ser det en utmärkt utveckling. Bara faktumet att detta prefix till demokrati tydligen har behövts visar på den totala sammanblandning av demokrati och liberalism som skett i flera årtionden. Från etablissemangshåll brukar man ju i regel beskylla allt som inte är liberalism för att vara odemokratiskt eller ett ”hot mot demokratin” och liknande.

Vänstern har från sitt håll beskyllt den nyliberala utvecklingen för att vara odemokratisk och har i detta till skillnad från liberalerna haft annat än intetsägande floskler till sitt förfogande då man enkelt kunnat peka på faktiska inskränkningar av demokratiska beslutsgångar (EU-övermakt, handelsavtal som fråntar parlamenten viss makt, ”oberoende” riksbanker osv).

Men demokratibegreppet har blivit otroligt urvattnat. Det har blivit ett positivt laddat ord närmast liktydigt med kärlek. Det finns också en glidning man ofta gör då man använder ordet i bestämd form. När en liberal pratar om demokratin, då vet man att det kan betyda lite vad som helst. Det extra N:et på slutet gör stor skillnad.

Redan på 40-talet skrev Georg Henrik von Right att ”Vi har att motse en era då begrepp som folket, friheten och demokratien är symboler för oantastliga trosföreställningar och sakrosankta kultobjekt.” Han menar att de nu mera är lika metafysiska och känslomättade – och lika grumliga och svårtydda – som nassarnas begrepp ”blod och jord”. Och det var just i samband med andra världskriget som detta uppstod, flosklerna om vår underbara demokrati var alltså resultatet av krigspropagandan mot Hitler.
Sovjetunionen och dess satellitstater kallade sig demokratiska, USA-stödda militärkupper som avsätter folkvalda regeringar, liksom landets stöd till diktaturer, motiveras med demokrati. Alla, från höger till vänster, älskar demokrati.

Då demokrati och demokratin blivit oantastliga trosföreställningar blir det ingen rimlig diskussion, istället liknar det just teologiska debatter där ömsesidiga beskyllningar om kätteri förekommer. Och det är ju bara så jävla dumt.

För i verkligheten är ju demokrati en ganska specifik form av beslutsfattande, något som passar på vissa företeelser men inte på alla. Ingen vill ha demokrati överallt. Vänstern har absolut en poäng då de hävdar att de vill ha mer demokrati än borgerligheten – till exempel på arbetsplatser – men till följd av D-ordets position blir det aldrig något fruktbart ideologisk meningsutbyte. Då ”mindre demokrati” automatiskt kodas som något negativt vägrar liberaler att erkänna denna formulering, vänstern å sin sida tycker att just ”mer demokrati” räcker som argument i sig självt, då det kodas som något positivt. Därför uppstår bara pajkastning eller beskyllningar av religiös karaktär.

Vad gäller illiberala demokratier och den nya politiska situation där nationalismen* är en maktfaktor så borde man kunna få lite perspektiv på saker och ting. Om ett parti får egen majoritet i parlamentet och där beslutar att landets medier ska föra denna representativa folkmajoritets talan, borde vi då inte kalla detta för en demokratisering av medierna? Jag tycker vi borde göra det. Orbán, sverigedemokrater med flera må vara ett hot mot demokratin (alltså det liberala systemet vi lever i), men inte nödvändigtvis mot demokrati i sig. Ett land som Pakistan har demokratiska val men stenhårda hädelselagar där den som skändar islam kan dömas till döden. De har med andra ord demokrati även inom religionens område – förutsatt att en majoritet faktiskt stödjer detta, vilket det är högst rimligt att anta. Ett annat område där det ibland tillämpats demokrati är domstolsväsendet.
Vi andra, som ogillar idén att regeringen bör lägga sig i medier, konsten, den fria forskningen, religionen, domstolar osv borde där med säga att vi inte vill ha demokratiska medier, demokratisk konst, demokratiska domstolar eller demokratisk forskning.

Vi vill istället ha frihet. Motsatsen till demokrati innebär nämligen inte nödvändigtvis diktatur, utan frihet. Frihet och demokrati är inte samma sak, demokrati är rent av oförenligt med frihet i flera fall. Demokrati innebär att majoriteten styr över minoriteten, frihet att ingen annan än du själv styr över dig. Grundlagar som begränsar politiker att förbjuda medborgarnas tro eller åsikter är en begränsning av demokratins makt.

Liberaler, socialister och nationalister vill ha frihet i vissa sfärer, demokrati i andra. I vad liberaler kallar demokratin är denna balans sedan länge etablerad – demokrati hålls borta från domstolar, religion, medier och näringsliv men tillämpas i politiska val**. Att det liberala problemformuleringsprivilegiet kring demokrati och demokratin nu håller på att falla samman bör inte sörjas av oss som inte hör hemma i den liberala mittfåran. Då demokrati/n detroniserats från oantastlig religiös dogm borde istället en diskussion om vad för typ av samhälle vi vill ha kunna ta vid.
För det enda som tycks mig säkert är att det nuvarande systemet – kalla det vad du vill – håller på att försvinna.

* Ja, kärt barn har många namn. Jag kör här med ”nationalism” som beteckning på Fidesz, SD, Fremskrittspartiet osv, osv.
** Att liberaler ofta sätter ”ekonomin” bland friheterna och att socialister inte erkänner denna kategori som en frihet är en sak vi får förbise för tillfället.